9789197738248

no m in er ad ti ll Gu ld ad sp en

»Månadens mest explosiva bok« kulturnyheterna

MIA Monica Antonsson

Sanningen om Gömda

Förord

Att sö ka sa n n in g e n

När lögnen uppdagas måste man göra det. Även när det gäller älskade berättelser som man helst inte vill höra sanningen om.

Som Gömda och Asyl, två påstått sanna faktaböcker om Mia Eriksson liv, kvinnan som tvingades fly Sverige på grund av sin libanesiske exman som i sin tur skyddades av svenska staten.

Två böcker som enligt författaren Liza Marklund har sålt nästan lika bra som Vilhelm Mobergs Utvandrarna. En miljon exemplar minst. Näst mest någonsin i Sverige.

Jag var en av de utvalda som först blev blåst. En handfull reportrar skulle föra ut lögnen till svenska folket och jag var en av dem. Vi fick träffa huvudpersonen Mia på förlaget i en skickligt iscensatt teaterföreställning. Där stod hon livs levande för att ingen skulle tvivla på hennes berättelse. Det gjorde vi inte heller.

När det gällde marknadsföringen fanns verkligen ingenting att klaga på.

Vi grundlurades att föra lögnen vidare. Jag för min del till flera hundra tusen läsare av Hemmets Veckotidning (1995) och Allas Veckotidning (2006).

Utsänd att göra mitt jobb blev jag en bricka i ett simpelt spel som gick ut på att lura människor. Syftet var förstås att tjäna pengar. Mycket pengar. Och miljonerna rullade in. De rullar än såvitt jag förstår.

När lögnen uppdagades och det visade sig att människor offrats i jakten på sensation och pengar var jag tvungen att söka sanningen. Det har med civilkurage att göra. Och omsorg om de drabbade. Vad hade egentligen hänt?

Det blev ett väldigt rabalder när boken kom ut den 12 december 2008. Närmare tusen tidningsartiklar skrevs de första månaderna och boken blev snabbt årets mest debatterade. Liza Marklund och Piratförlaget gjorde en halvpudel och kom med en lika halvhjärtad ursäkt.

– Om någon har känt sig lurad är jag ledsen, sa Liza Marklund.

Men halvpudeln var ingenting värd. Piratförlaget försäkrar än i dag på omslagen att böckerna är sanna. De fortsätter med andra ord att bedra sina läsare.

Bibliotekstjänst slog fast att lögnaktiga historier inte kan kallas sanna och uppmanade därför landets alla bibliotek i ett riksomfattande upprop att flytta Gömda-böckerna från faktahyllan till hyllan för fiktion. Tack för det. Den bekräftelsen räcker gott för mig.

Då gick plötsligt Mia Eriksson ut i media i ett välregisserat fältslag signerat Liza Marklunds pr-agent. På två löpsedlar, 16 helsidor, webb-tv och chatt med läsarna under två dagar tilläts hon ljuga ohejdat i Aftonbladet genom att påstå att hennes historia ändå är sann. Jag gavs inte adekvat möjlighet att gå i svaromål. Mia presenterade 26 dokument som bevis. Aftonbladet såg sin chans att tjäna en hacka och sålde icke-bevisen till läsarna för 19 kronor bunten.

Reportaget backades lika välregisserat upp av artiklar i de flesta andra stora tidningarna. Ingen brydde sig om att kolla fakta. Det var bara att gratulera.

Bra jobbat, pr-agenten!

Inget av Mias papper är något bevis. Det behövdes emellertid inte heller.

De flesta blev lurade bara av att läsa om dem på Aftonbladets löpsedlar. Vem hade trott att en av Sveriges största kvällstidningar skulle kunna föra ut en lögnaktig historia så stort bara för att skydda Liza Marklunds varumärke? Inte jag i alla fall. Numera vet jag bättre.

Det är bara tack vare total uppbackning av vissa media som författarna klarar sig undan med det. Hade Reefat-El-Sayed haft hälften så god uppbackning så hade han haft kvar sin doktorshatt Än i dag.

Att det står »Detta är en sann historia« på omslaget betyder väl ingenting, menar förlagschefen Ann-Marie Skarp. Historier har väl alltid bara varit sagor.

– Det borde ha stått »baserad på en sann historia«, menar Liza Marklund.

Så långt kan hon sträcka sig i något som liknar ett erkännande. Men så långt som till att ändra texten på bokomslagen sträcker hon sig alltså inte till.

Den enda som envist vidhåller att Gömda-böckerna är sanna är romanfiguren Mia själv – trots att hon i en intervju med mig 2007 kallade dem skönlitteratur. Hon vill ju så gärna fortsätta spela sin dramatiska roll.

I samband med pr-kuppen ändrades etiketten på Gömda och Asyl. Nu heter det att de är Mia Erikssons sanning och Liza Marklunds romaner och att de aldrig varit annat. Det är en fantastisk formulering. Särskilt som den är sann – förutsatt att man accepterar att Mias sanning inte har särskilt mycket med verkligheten att göra. Efter 14 år har Gömda äntligen fått rätt etikett. Och än är sista ordet inte sagt. »Mia – Sanningen om Gömda« har granskats under lupp det senaste halvåret. Ingen har lyckats slå hål på faktainnehållet. Det går nämligen inte. Den som möjligen tvivlar kan själv med ledning av boken kontrollera hela materialet.

I mån av tid hjälper jag gärna till.

Trevlig läsning!

Monica Antonsson vallentuna den 22 juli 2009

Ka pitel 1

Det var med tämligen lätta steg jag sprang Sveavägen fram fredagen den 15 september 1995 till min intervju med författaren Maria Eriksson. Ett lätt sommarregn löste upp trycksvärtan från pressmeddelandet jag samtidigt försökte läsa. Jag var ovanligt dåligt förberedd eller rättare sagt inte förberedd alls. Reportagechefen Mats Johansson på Hemmets Veckotidning hade ringt så sent som kvällen innan.

– Kan du rycka ut på ett jobb i morgon? Jag vet att det är kort varsel men reportern som egentligen hade uppdraget fick förhinder. Vi har en intervjutid bokad med författaren klockan ett. Jag faxar över pressmaterialet. Boken har vi här i Malmö, så den hinner du inte få. Fråga efter Carina Söderman i receptionen. Hon hjälper dig vidare. Och du, jag behöver manus tidigt på måndag morgon. Kan du fixa det?

– Självklart!

Som frilans ställer man upp i alla väder. Annars går jobben fortsättningsvis till någon annan. Men det är okej för mig. Jag har valt det här livet. Det är dessutom ofta en utmaning.

– När får jag faxen?

– I morgon bitti. Så fort jag kommer till redaktionen.

– Bra! Jag fixar fotograf. Någon av grabbarna borde ha tid att ställa upp.

Jag jobbade redan då med Tre Fotografer, en liten firma med fotograferna Kurt Pettersson, Per Arvidsson och Anders Jahrner. De hade varit arbetskamrater på Saxon & Lindströms förlag och startat eget när tidningsimperiet gick i graven.

Kurt och Pelle visade sig vara upptagna på annat håll. Anders fanns emellertid i närheten och lovade sticka emellan med Maria Eriksson. Skönt! Han gjorde alltid bra ifrån sig.

Det sladdriga pressmeddelandet hängde i faxen nästa morgon. Jag rev av och tryckte ner det i kameraväskan tillsammans med kamera, film, intervjubandare och några extra kassettband. Världen var ännu inte digitaliserad. En stund senare tog jag Roslagsbanan norrut till Kårsta för en intervju med sångerskan Nadja Eriksson som då höll på att bli rikskänd och just hade släppt en ny platta.

Reportaget om Nadja skulle in i Lokaltidningen. Det innebar att jag fick fotografera själv. Tidningen hade inte råd med fotografer på den tiden. Efter en snabbfika i sångerskans vardagsrum och några bilder i trädgården bland rönnbärsbuskarna, tog jag mig tillbaka till järnvägsstationen och klev på tåget in till stan. Tanken var att jag skulle läsa pressmaterialet om den för mig då okända Maria Eriksson på tåget. En av mina uppdragsgivare ringde emellertid på mobilen. Vi pratade jobb hela vägen in till stan så det blev inte av. Därav den något 

hetsiga språngmarschen längs Sveavägen. Jag kunde bara hoppas på författarens förståelse och att hon var typen som gillade att själv prata om sina böcker.

Väl framme på Bonnier Albas förlag på Sveavägen 56 tryckte jag på hissknappen, samtidigt som jag med stigande förvåning ögnade igenom pressmeddelandet. Här och där markerade jag med överstrykningspennan jag hade haft i fickan.

Maria är en ung svensk kvinna som bor i en mellansvensk stad. Hon har en egen trevlig trerumslägenhet, föräldrar och syskon i närheten och ett bra arbete på bank. På orten finns en flyktingförläggning och Maria, som sedan länge ingår i ett riksomfattande nätverk som gömmer undan flyktingar, träffar och umgås med utlänningar mest varje dag.

På en fest strax före jul 1984, hon är då 23 år, möter hon första gången mannen med de svarta ögonen. Han är statslös flykting från Libanon, född i Syrien.

De möts igen och mannen börjar uppvakta Maria intensivt. Hon blir förälskad och dras mer och mer in i hans krets av muslimska vänner och hon får allt mindre tid över för sina egna. Förhållandet etableras, de förlovar sig och han träffar hennes föräldrar och syskon. Hon väljer att inte se hans för henne totalt främmande kvinnosyn som mer och mer kommer till uttryck. Han bor mestadels hos henne, de lever på hennes inkomster.

Så blir hon med barn och så småningom går det upp för henne vad hon har gett sig in på. Men då är det för sent. Hon föder dottern Emma och så inleds en period av ständig misshandel, mordhot, perioder hos kvinnojouren på flykt undan hans vänner. Han försöker kidnappa dottern trots att han vägrar erkänna faderskapet. Maria försöker återgå till arbetet och får dagisplats för Emma. Efter några dagar måste hon ta henne därifrån – mannen och hans vänner har brutit sig in och mordhotat personalen. Och detta upprepas. Men Maria vägrar polisanmäla honom för dotterns skull. Hon skaffar hemligt telefonnummer, men han är henne ständigt på spåren. När han flera gånger har brutit sig in hos henne ber hon äntligen om polishjälp. Han sitter fängslad några veckor för bland annat stöld, och under tiden fortsätter hans vänner att hota henne och hennes föräldrar och de utsätts för mordförsök.

Så träffar Maria en ny man, Anders. De gifter sig och får en liten son och tror att terrorn nu äntligen ska vara över. Det blir värre. Nu drabbas hela familjen. Slutligen hjälper de sociala myndigheterna dem så att de kan gå under jorden och under ett år flyttar de runt mellan olika platser i Mellansverige, helt isolerade, utan kontakt med några anhöriga. Maria åser hur dottern Emma blir mer och mer apatisk. Hon slutar tala, blir självdestruktiv och de får gömma alla knivar, hon försöker strypa sin lillebror, hon börjar kissa på sig, hon slutar äta och dricka. I sista ögonblicket kommer hon under läkarvård och efter några kritiska dygn med näringstillförsel vaknar hon upp. Men hon talar fortfarande inte. Det är då som Maria och Anders inser att situationen är ohållbar.

I dag har familjen ny identitet och har fått hjälp att flytta till ett nytt land 

för att börja om och försöka leva ett normalt liv. Barnen går i skolan och Emma får professionell hjälp att komma över sina traumatiska upplevelser.

Inte ens Marias föräldrar vet var hon finns på grund av risken att de ska utsättas för hot och fler mordförsök. För mannen och hans vänner bor kvar i Marias hemstad.

Gömda är Maria Erikssons egen berättelse om sin blinda förälskelse i en krigsskadad och kriminell man och de fruktansvärda konsekvenser detta medförde för henne själv och hela hennes familj. Hela historien finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter. Vissa namn och detaljer i boken är ändrade för att skydda människornas identiteter. Liza Marklund, som är medförfattare, är journalist.

Jösses!

Hade detta verkligen hänt?

I Sverige?!

Förlaget kallade boken en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten och påstod att den var sann. Men historien kändes fullkomligt otrolig. Först var hon en stark och handlingskraftig tjej som ingick i ett rikstäckande nätverk som gömde flyktingar. Sedan lät hon en karl slå sig sönder och samman. Märkligt.

Och om det var sant, vad var i så fall den där karln för en galning? Var det meningen att vi skulle tro att ett libanesiskt rövarband höll en hel mellansvensk stad i sitt kriminella grepp? Om rättssäkerheten så totalt var satt ur spel, varför hade i så fall inte Aktuellt och Rapport rapporterat om det? Kunde det verkligen vara sant att en svensk kvinna tvingats gå i landsflykt med sin familj, medan svenska myndigheter skyddade hennes före detta man, en libanesisk kvinnomisshandlare? Det lät helt befängt.

Med bultande hjärta och svettpärlor i pannan efter språngmarschen insåg jag att Gömda minsann inte var någon vanlig dussinroman om hjärta och smärta och ett påhittat mord i förorten. Det var olyckligt. Jag hade verkligen behövt läsa alla de 509 sidorna i boken inför intervjun. Särskilt som intervjutiden var begränsad. Anders och jag var bara ett av flera reportageteam på Bonnier Alba den dagen.

Anders stod och väntade i receptionen när jag kom. Därifrån togs vi vidare till ett rum, där vi ombads vänta.

– Vad är det här för ett jobb, undrade Anders och grymtade lite över den något torftiga miljön. Ingen fotograf gillar att ta bilder på tråkiga kontor.

– Det tycks vara en otrolig historia, sa jag och fick samtidigt syn på Aftonbladet som låg uppslagen på ett bord. Halva sidan 21 täcktes av en bild på en ung kvinna bakom galler. »Han kommer att jaga mig hela livet«, löd rubriken. »Maria tvingades fly från Sverige. Mannen får stanna.« – Det är hon, sa jag. Det är den här tjejen vi ska träffa.

I samma stund kom Carina Söderman in genom dörren och bad oss följa med till ett konferensrum med fönster ut mot Sveavägen. På andra sidan ga

Aftonbladet fredagen den 15 september 1995 (Mias ansikte har maskerats).

tan låg Adolf Fredriks gula kyrka i den lummiga grönskan under den nu uppklarnande himlen. Hösten hade ännu inte börjat måla världen i gult och rött.

– Vi har bestämt att Maria ska ge sina intervjuer i det här rummet, förklarade Carina Söderman. Här har vi nämligen skottsäkra fönster. Vi lät installera dem i samband med att vi gav ut Salman Rushdies Satansverserna och Betty Mahmoodys Inte utan min dotter. De kan komma bra till pass nu också.

Anders och jag tittade förvånat på varandra. Fanns det alltså en risk för att krypskyttar i detta nu riktade sina vapen mot oss från den grönskande kyrkogården?

– Man vet aldrig, sa Carina Söderman underfundigt. Maria är väldigt rädd och vi tar inga risker.

Maria Eriksson, en kvinna med mjuka drag och ett kraftigt underbett, gjorde entré. Hon bar brun lockperuk och var klädd i vit blus och mörk kjol med väst. Runt halsen hade hon en scarf i rött, vitt och blått. Hon gav ett mycket nervöst intryck och visade sig ha ett något sluddrande tal. Självförtroendet var uppenbarligen inte på topp. Hon är som en liten grå mus, tänkte jag. Det var nog ingen match för en elak karl att bryta ner henne.

Jag sträckte fram handen för att hälsa. 

– Åh! En karl, utbrast hon med ett ljudligt stön och förde ena handen mot strupen. Hon vacklade till och tog stöd med andra handen mot kanten av konferensbordet. Med uppspärrade ögon stirrade hon på Anders som just plockade fram sin kamerautrustning i andra änden av rummet.

– Jag klarar inte av att vistas i samma rum som män, utbrast kvinnan. Nog borde väl Hemmets Veckotidning ha tillgång till åtminstone en kvinnlig fotograf.

Förvånad drog jag tillbaka min hand och måste ha sett ut som en fågelholk, där jag stod och gapade. I ögonvrån såg jag hur Anders förskräckt hade hejdat sig mitt i en rörelse.

– Det fanns inga andra fotografer lediga i dag, sa jag fånigt. För övrigt är de män allihop. Men jag kan gå i god för Anders. Vi har känt varandra länge. Han har aldrig gjort en fluga förnär. Han brukar mest fotografera kungafamiljen.

Om sanningen ska fram, så är han en av drottningens favoritfotografer. Han har bara gjort ett undantag för dig och ställt upp här i dag.

Den kommentaren gjorde susen. Maria Eriksson slappnade av. I samma stund kom Carina Söderman till undsättning med ett glas vatten. Den förklädda författarinnan sjönk utmattad ner på en stol som för att samla sig en stund, innan intervjun kunde börja.

– Men det blir inga bilder framifrån, sa hon bestämt och med en lång blick på Anders som åter plockade med kamera, stativ och reflexskärmar.

– Se bara vad Aftonbladet gjorde! Jag sa åt fotografen att inte ta några bilder framifrån. Och så gjorde han det ändå!

Hon höll upp tidningen. Jag kunde inte låta bli att undra, om det hade varit samma dramatik när den fotografen dök upp. Han var nämligen också man.

Men jag var mån om att få en bra intervju, så jag sa ingenting.

– Varför står du bakom galler på bilden?

– Det är gallergrinden till hissen här utanför, sa Maria Eriksson och log.

Aftonbladet tyckte att det var en god bildidé. För mig är det svårt det här. Jag får absolut inte bli igenkänd. Hela min familj riskerar att bli mördad.

Jag kände vreden välla upp inom mig. Hur kunde någon behandla denna svaga och lite lantliga kvinna så illa? Hon var uppenbarligen i totalt underläge.

Det var åtminstone det intryck hon gav. Mitt hjärta blödde för Maria Eriksson. Vad hon måste ha lidit på grund av mannen med de svarta ögonen. Hon var ju helt förstörd, stackarn.

Det ringde faktiskt en liten varningsklocka. Men den var liten, som sagt. Jag kunde inte låta bli att undra, varför kvinnan framför mig var så dramatisk?

Hade hon inte haft ett stort bokförlag bakom sig, ett förlag som gömde henne bakom skottsäkert glas, så hade jag trott att hon spelade teater.

– Jag heter något annat, sa hon och rättade till kjolen. Men du kan kalla mig Mia. Det blir enklast så.

