9789188168252

Att konstruera en kvinna Berättelser om normer, flickor och tanter

Karin LĂśvgren (red.)

nordic academic press

Ett varmt tack till Magnus Bergvalls stiftelse, vars tryckbidrag möjliggjort utgivningen av denna bok.

Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd.

Nordic Academic Press Box 1206 221 05 Lund www.nordicacademicpress.com © Nordic Academic Press och författarna 2016 Sättning: Stilbildarna i Mölle, sbmolle.com Omslag: Cia Björk, PCG Malmö Omslagsbild: Illustration ”Selfie” av Malin Koort, www.malinkoort.se.

Tryck: ScandBook, Falun 2016 ISBN: 978-91-88168-25-2

Innehåll Inledning – Att konstruera en kvinna Karin Lövgren

7

1. Tummelisa, häxan och djurtanterna

25

Litterära karaktärer i en saga av H.C. Andersen

Eva Söderberg

2. Flickfantasier och fantasiflickor Johanna Sjöberg

51

3. Döda mammor och ensamstående pappor

79

Föräldraskap i tecknad film

Berit Åström

4. Lisbeth Salanders grav och andra flickgravar Annelie Bränström Öhman

99

5. Att göra kvinnlighet och ålder i bloggosfären Karin Lövgren

115

6. ”Ingen kille vill följa med en 68-årig tant hem” Therése Persson

145

Om författarna

167

inledning

Att konstruera en kvinna Karin Lövgren Skärt. Rosa. Flickigt rosa. Läppstiftsrosa. Återerövrat rosa. Rebelliskt rosa. Subversivt rosa. Färgen rosa förbinder flera av kapitlen i denna antologi.1 Den här boken handlar om hur vi ”gör” ålder och kön. Flickan, mamman och tanten används för att tänka med: Hur kan dessa åldersoch genusimpregnerade figurer och symboler förstås? Vad säger de om kultur och samtid? Antologin använder dem som språngbräda för att utforska, för att tillgängliggöra forskning och för att initiera debatt. I boken analyseras sagoberättelser, kommersiella tidskrifter som vänder sig till flickor, tecknad film, deckare och romaner med porträtt av flickor som skaver och oroar, smink- och modebloggar, samt berättelser som skapats under intervjusamtal. I denna introduktion ges ett ramverk till antologins kapitel. Inledningsvis diskuteras teoretiska förståelser av hur genus och ålder görs, det vill säga tillskrivs mening. Därefter behandlas åldersrelaterade nyckelfigurer. Avslutningsvis introduceras det berättande som ligger till grund för antologin.

Att vara och göra ”kvinnlig” i olika åldrar Simone de Beauvoirs berömda formulering ”Man föds inte till kvinna, man blir det” pekar på den sociala konstruktionen av genus: det är inte biologi eller psykologi som formar ”det andra könet” (2002). Kvinna och kvinnlig är inte samma sak (Richardson & Wearing 2014). Biologin sätter vissa ramar men det är utifrån kulturellt meningsskapande, görande, som män blir maskulina och kvinnor feminina. Åtskillnad, att hålla isär två kön, är viktigt. Likaså hierarkisering; det ena könet privilegieras och har generellt större makt och status.

Kvinnlighet visas upp, ofta genom yttre attribut. Hår är en markör, dess frisyr, längd, färg och var på kroppen det får och ska finnas. En 7

at t konstruera en kvinna

annan markör är kläder, hur kroppsnära och därmed exponerande de är, eller hur lösa och vida plaggen är. Vissa plagg, som klänning, kjol och i en historisk kontext även byxan, används för att markera kön.

Byxan var länge ett plagg förbehållet mannen. Då klädreformer introducerade byxor också för kvinnor blev det omtvistat. Hur skulle könen nu kunna särskiljas? Idag figurerar plaggen på nytt i diskussioner om vad som utmärker kvinnor och skiljer dem från män. Skor är ytterligare en markör som används för att särskilja och markera kön: skons form, klacken och inte minst klackens höjd är viktiga. Den historiska kontexten är av betydelse då det gäller hur kvinnlighet och manlighet uppvisas. I dagens samhälle är till exempel sminkanvändning i hög utsträckning en del i att göra en form av kvinnlighet. Detta sätt att göra kvinnlighet diskuteras i flera av bokens kapitel.

Flicka, tjej, kvinna, mamma, tant, dam och kärring Ordet flicka används om barn, med förstärkningar som liten, och synonymer som snärta, jänta, yrhätta, tulta, stinta, ung dam, men också ogift ung kvinna, jungfru, vilket visar hur ålders- och könsordningar hänger samman med sexualitet. Som nedsättande synonymer skriver ordboken gås, våp, sjåp (Norstedts svensk ordbok).

Dessa synonymer är ett av många exempel på hur flickan utgör en projektionsyta för olika kulturella föreställningar och förväntningar. Hon ska skyddas och värnas – hon är utsatt i en hotfull värld av konsumism och sexualisering, med bokstavligt talat smala skönhetsnormer att eftersträva. Hon är ett potentiellt offer, inte bara i slasherfilmens mordscener eller i den klassiska deckargåtan (se vidare Bränström Öhman i denna antologi). Flickans egenskaper debatteras – alltjämt får hon agera lugnande buffert i klassrummet, där hon ses som mer ansvarstagande och ordentlig, mognare än pojken som i högre utsträckning tillåts breda ut sig. Hon får högre betyg. Han får, som vuxen, högre lön. Flickan står också för morgondagen och utsikten till en förändrad värld. Malala Yousafzai, den pakistanska skolflicka som fick Nobels fredspris för sin kamp för flickors rätt till utbildning, är en symbol för människan som vågar stå upp mot konservativa och begränsande patriarkala strukturer.2 Flickan: både fendert och framtidshopp.

Ordet tjej har kommit att användas synonymt med flicka, men också för kvinnor i olika åldrar. Ordet är ursprungligen slang, från romani, och började användas mer under slutet av 1960-talet och början av 8

inledning – at t konstruera en kvinna

1970-talet. Då informaliserades språket med du-reformen som främsta exempel (Löfgren 1988). Tant ändrade delvis innebörd, från artigt tilltalsord till att främst associeras med en äldre kvinna.

Begreppet tjej har kommit att bli populärt och använt. Kvinnor i olika åldrar kallar sig själva tjejer och har tjejmiddagar. Ordet signalerar då något avslappnat och opretentiöst. Etnologen Karin Lindelöf som skrivit om idrottstävlingar och motionslopp, som Tjejmilen – sammanhang där ordet tjej används som appell – konstaterar att ordet där får samma kvalificerande form som dam, i damfotboll. Det blir en signal om att detta inte är lika svårt eller viktigt som den manligt kodade normen. Epiteten riskerar att bagatellisera det kvinnor gör (Lindelöf 2013). Språkforskaren Jenny Magnusson har granskat hur användningen av flicka och tjej har förändrats och hur ordens betydelser har förskjutits (2013). Flicka har kommit att användas när ålder görs relevant, ofta om en yngre person, och har en konnotation av passivitet. Ordet används i medierna då det handlar om utsatthet, medan tjej inte har samma åldersanknytning och istället signalerar aktivitet (Magnusson 2013).

Med tjejkategoriseringens framväxt lades ansvaret för jämställdhet på individens axlar. ”Tjejer kan”, uppmuntrades flickan käckt, som om hon ensam kunde rubba maktordningar. Hon skulle förkroppsliga det svenska jämställdhetsarbetet (Formark 2013a). Hon skulle ta avstånd från det som sågs som flickigt feminint och istället samverka med patriarkatet för att på så sätt bli en agerande tjej.

De senaste årens fokus på flickan från forskningshåll har haft som mål att återerövra och återupprätta begreppet flicka och genom att synliggöra de motstridiga diskurserna om henne belysa ojämlika strukturer (Formark 2013a; Formark 2013b; Söderberg, Österlund & Formark 2013; och Söderberg i denna volym). Flickan som figur har också kommit att representera motstånd, som i populärkulturens girl power och feministiska riot grrrls. Är man flicka tills man blir tjej och därefter kvinna tills man blir tant?

När är man inte längre flicka – och vad är man då istället? Ett läkemedelsföretag gör reklam för vaccin mot livmodercancer med orden ”för flickor upp till 45”, visuellt alluderande på tv-serien Sex in the City (för en granskning av reklam för cancervaccin och hur flickan representeras där, se Lindén 2013). Kan man alltså vara flicka ända upp i medel­ åldern? De amerikanska orden girl och girlfriends inkluderar individen i ett flickskap oavsett kronologisk ålderstillhörighet (se vidare Sjöberg 9

at t konstruera en kvinna

i denna antologi om ordet girl). Är det en sådan kulturell association reklammakarna gör då de appellerar med ordet flicka?

När blir man kvinna – eller snarast, när görs man till kvinna? I skönlitteratur markeras det ofta med menstruationen. Mensen får representera en ny status: som kvinna. Under senare år har det kommit ett antal serie­romaner som handlar om menstruation (Olausson & Ulvegren 2014; Strömquist 2014; se också Söderberg i denna bok om serieromaner). Omsorgsfullt dissekeras här kulturella föreställningar om hur menstruation upplevs och hur man tillskrivit den olika betydelser under historien: ofta uppfattad som hotfull, farlig och oren. Menstruation innebär också möjligheten att kunna bli gravid, att kunna bli mamma.

I diskursen om reproduktiv förmåga blir mamman en central figur: att vara kvinna överskuggas av mammauppdraget. Kvinnors liv knyts till omsorg och omvårdnad. Den samtida mammarollen föreskriver att man ska sätta andra först, ge och att ta ansvar, jonglera med den lilla tillvarons pusselbitar. Mammarollens förväntningar ackompanjeras av känslor av otillräcklighet och skuld; mamman tas lätt för given och kanske till och med osynliggörs (Elvin Nowak 2001; se vidare Åström i denna bok).

Här flätas ålder och sexualitet samman i en föreställning som tar ett heteronormativt livsförlopp för givet (Ambjörnsson & Bromseth 2010; se också Persson i denna bok).

I vilken ordning ska man utbilda sig, flytta hemifrån, träffa en partner, göra karriär, bilda familj? Sociala tidtabeller som anger normer för livsförloppet finns markerade genom epitet som tjej och tant. Förväntningar, normer och värderingar kring hur flickan respektive tanten ska uppträda, klä sig och vara, är med och ramar in medelåldern. Genom ålders- och könsnormer osynliggörs medelåldern, som blir naturaliserad norm och normalitet. Att bli vuxen framställs ibland som att vara stor, att själv få bestämma, som en form av frihet. Den andra sidan av myntet kan vara föreställningar om att man som vuxen borde vara framme, klar, ha nått sin plats. Här finns också föreställningar om att vuxenhet innebär att ta ansvar för andra.

I en del kulturella föreställningar görs en tredelning av kvinnors liv i maiden, mother, crone, det vill säga jungfru, moder, kärring. Är kärring en skevare version av tanten? Tant användes tidigare som artigt tilltal till en äldre släktning eller bekant. Här finns en dimension av åldersordning, då tanten ofta varit en äldre person, om än inte gammal (Liliequist & Lövgren 2012). Idag har innebörden av tant förändrats.

Inte minst i bloggar dyker tanten som figur upp (se vidare Lövgren i 10

inledning – at t konstruera en kvinna

denna bok). Tanten har fått en pånyttfödelse och har kommit att bli en symbol för ”det lilla livet”: en miljövänlig livsstil, hantverk, långkok, bakning och återbruk. Hon tar tillvara jordens resurser och blir på så sätt en kontrast till dagens konsumtionssamhälle med dess fokus på nyheter. Hyllandet av tanten har av en del setts som en parallell till en sorts återupprättande av ett hemmafruideal, och man har menat att här finns en konservativ backlash. Men tanten kan också förstås som representant för en samtidskritik: hon söker inte behaga, hon törs säga emot och visar civilkurage, och hon är inte ständigt orolig för vad andra ska tycka. I den betydelsen har tanten inte en kronologisk ålder utan används många gånger som en ålderslös symbol. Även kulturtanten har återupprättats. Där man tidigare ibland kunde se ett visst förakt för den kvinnliga äldre publiken är det nu flera som bejakar den kulturbärande medelålders och äldre kvinnan.

Samtidigt används tantig som ett negativt epitet – enligt ordboken raka motsatsen till tantens konnotationer av jordnära. Synonymerna som föreslås är pjollrig, pryd, sipp, joltig, småaktig (Norstedts synonymordbok).

Det kvinnliga livsförloppet ringas in av kulturellt meningsskapande om mens, sexualitet, fertilitet, hormoner och menstruationens upphörande, klimakteriet – fysiologiska skeenden som tolkas och tillskrivs mening i kulturella konstruktioner.

Det finns kulturella föreställningar som beskriver kvinnan som fri före puberteten, och fri efter klimakteriet. Här finns en tanke om att fertilitet och sexualitet ställer till det, att kvinnor är styrda av hormoner och menstruationscykler, av sin biologi. Den äldre kvinnan kan alltså beskrivas som fri på nytt, som att hon har återfunnit sitt sanna jag.

Men hon görs också avsexualiserad. I en del försök till återupprättelse av den äldre kvinnan hyllas kärringen eller häxan, i det som ibland kallas cronism, efter engelskans crone, kärring. Hon har nu livserfarenhet och perspektiv på tillvaron; hon har genom sin erfarenhet av cykler i form av menstruation lärt sig om flöden, upprepningar och ständig förändring och står därför bättre rustad att möta förändringar i åldrandet. Hon kan dra sig tillbaka från den fertila kvinnans behagande, bejaka den osynlighet man menar inträffar för den äldre kvinnan och leva som hon önskar, fri med ålderns rätt (Albinsson & Fröjdh 2014; Bränström Öhman 2012; de Beauvoir 2002; Greer 1992).

11

at t konstruera en kvinna

Att konstruera ålder Ålder blir lätt en egenskap man har eller är i bemärkelsen att man är ett visst antal år kronologiskt sett. Sociologen Cheryl Laz framhåller att ålder är en färdighet, en social konstruktion som kräver handling, görande (1998). Ålder är socialt och normativt. Precis som kön görs ålder genom kulturellt meningsskapande. Det görs i interaktion med andra, men också genom institutionella arrangemang. Ålder används ofta som neutralt begrepp, som när medierna anger ålder för att särskilja personer de skriver om, men det används också som förklaring.

Beskrivningen är inte neutral utan uttrycker normativt tänkande.

När ålder blir en förklaring relaterar det ofta till föreställningar om ett normalt livsförlopp. Precis som könstillskrivning sker utifrån en avläsning av vissa attribut, så tillskrivs människor tillhörighet till olika ålderskategorier. Också här är kroppen och dess utseende och hållning viktiga, liksom klädstil och hårets färg, längd och frisyr. Det finns förväntningar på och normer om hur människor i en viss ålderskategori och av ett visst kön ska uppföra sig och visa upp sig. På samma sätt som kön tidigare främst sågs som något som rörde kvinnor, är ålder något som oftare ses som relevant då det gäller barn eller äldre. Detta stärker och konstruerar deras annorlundahet.

Etnologen och åldersforskaren Therése Persson använde i sin avhandling (2010) Judith Butlers begrepp performativitet (2006) i analysen av hur informanterna talade om kvinnlighet och ålder. Kön blir till genom att upprepas; kön skapas genom det som uttrycks, snarare än att könet uttrycker en essens. Butler skriver om en heterosexuell matris, en förståelseram där åtskillnad mellan män och kvinnor ger kroppen mening utifrån normativ heterosexualitet. I denna bok skriver Therése Persson om hur intervjupersoner i olika åldrar förhåller sig till föreställningar om ålder, genus och sexualitet.

Kroppen är av betydelse för hur kön och ålder görs. Människor tolkar och läser av andras tolkningar, förhåller sig till mediernas bilder, använder språket och möter institutioner som skola, arbetsmarknad och vård – samhälleliga krafter som reglerar görandets gränser. Kulturen ger människor olika bilder av och resurser för att göra ålder. Dessa är med och formar åldersmedvetande, förväntningar och – vilket är viktigt – möjligheter och begränsningar (Laz 1998). När genus görs i överensstämmelse med dominerande antaganden om hur män och kvinnor ska vara blir genus osynligt; det ses som naturligt, självklart.

Motsvarande gäller för ålder. Ibland påminns människor om sin ålder 12

inledning – at t konstruera en kvinna

i relation till en tyst norm om kronologisk ålder. Andra påminnelser sker då de möter lagar och förordningar som anger en åldersgräns, då andra tillskriver dem en ålder eller när kroppen gör sig hörd. Ibland är det den sociala tidtabellen som väcker åldersmedvetandet. Man jämför sig och är kanske före eller efter – eller har kanske rent av en känsla av att ha missat tåget …

I olika språkliga markeringar visas åldersnormer, som i uttrycken ”tidig för sin ålder”, ”lillgammal”, ”brådmogen”, eller senare i livet ”var inte så barnslig”, ”uppför dig som en vuxen”, tillsammans med ord om storlek: ”du är stor nu”.

Kronologisk ålder kan tonas ner till förmån för social eller upplevd ålder: då blir åldern ”bara en siffra” eller ”man är inte äldre än man känner sig”. Eftersom människor hålls ansvariga för sitt uppförande och man inte vill bli missförstådd eller kritiserad, anpassar de flesta sig till normer och föreställningar även om de ifrågasätter eller inte håller med om dessa. Man måste förhålla sig till normerna för att göra sig begriplig och förståelig. Samtidigt finns det förhandlingsutrymme, möjligheter att bortse från ålder, att se sig som yngre eller äldre än sin kronologiska ålder, att inkludera eller bortse från kategoritillhörighet.

Många gånger är kulturella föreställningar om ålder motsägelsefulla. ”Man kan inte lära gamla hundar sitta” är ett ordspråk som tyder på minskad förändringsbenägenhet med stigande ålder, medan ”När fan blir gammal blir han religiös” antyder att man tvärtom ändrar inställning med åren. Etnologen Owe Ronström använder begreppet dubbla diskurser om ofta motsägelsefulla beskrivningar som är länkade till varandra (1998:46). Barn skildras som både sårbara och utsatta, i behov av skydd och fostran, som lättpåverkade av marknadskrafter och som kompetenta – inte minst då det gäller medier och teknologi (se Sjöberg och Lövgren i denna bok). Flickor beskrivs både utifrån en diskurs där de tillskrivs makt och bemyndigande och utifrån en diskurs där de beskrivs som utsatta, känsliga och svaga (se vidare Söderberg och Bränström Öhman i denna bok). Äldre framställs som trygga och erfarna, men också som stagnerade och obenägna till förändring. Detta ”skillnadens språk” har funktionen att definiera och upprätthålla det normala (Ronström 1998:46). Det normala, normen, blir, med ett begrepp från Håkan Jönson (2002), mellanåldrarna, som mer sällan problematiseras och diskuteras (se även Krekula & Johansson 2016). I mellanåldrarna ryms den undflyende vuxenheten, inte minst då vuxen ofta konstrueras som synonymt med medelålders, medan äldre ibland ställs utanför vuxenska13

at t konstruera en kvinna

pet. Både barn och äldre positioneras utanför produktionens sfär, snävt definierad som lönearbete. Båda ålderskategorierna blir däremot allt mer synliggjorda som konsumenter – ibland med likartade argument om att de behöver skyddas och är lättpåverkade, eller för att berättiga deras deltagande i marknaden. Ständigt nya ålderskategoriseringar lyfts fram för att motivera och rikta marknadens intresse: tweens (från engelskans in between, mitt emellan barn och ungdom), opals (older people active lifestyle) eller mappies (mogna attraktiva pionjärer). Fyndigheten är stor då det gäller marknadens benämningar, smickrande argument som framhåller konsumtionspotentialen (se Lövgren 2009 för vidare genomgång av kategoriseringar av äldre konsumenter). Att unga är blivande konsumenter som kommer att skaffa sig vanor och preferenser är ett av marknadens argument för att söka nå dem. Att äldre redan är inarbetade konsumenter är ett annat argument. Den demografiska pyramid som åberopas i en alarmistisk demografi där äldre utmålas som en hotande bomb eller en tidvattenvåg (Cruikshank 2003; Ljuslinder & Lundgren 2011), används också som argument för att marknaden ska vända sig till äldre konsumenter: här finns en stor målgrupp. Plånboksargumenten tar sig olika uttryck. Barn påverkar vad föräldrar köper, äldre har pengar, barn och äldre har tid. Ålder blir aktualiserat och relevant för att beskriva och motivera val av målgrupp.

Ytterligare ett sätt som ålder görs aktuellt är genom generationstillhörighet. Här finns föreställningar om att människor födda under ungefär samma tidsperiod kommer att präglas av likartade levnadsvillkor och politiska skeenden, och att detta kommer att forma deras förhållningssätt och värderingar. Ibland används istället uttrycket kohort, ett begrepp för en grupp med vissa gemensamma kännetecken, ofta födelseår, för att särskilja den här betydelsen av generation från en biografisk, som istället syftar på släktled som följer varandra, som mormor, mamma, dotter. Generationsbegreppet används också om medier, där etablerade medieformer, som papperstidningar eller tv, beskrivs som gammelmedier till skillnad från nya medier. Medieformerna har sin parallell i tankar om brukarna. Äldre förutsätts ofta ha en skeptisk och avvaktande inställning till sociala medier och en annan hållning till frågor om integritet. I tidningsartiklar om exempelvis Facebook sägs att unga flyr sajten då allt fler äldre börjat använda den. I medierapporteringen återspeglas en föreställning om att det är naturligt att ålderskategorier hålls isär, att en likhet i ålder är angeläget och att det är självskrivet att unga inte vill finnas i samma nätverk som äldre. Genussystemet är 14

inledning – at t konstruera en kvinna

byggt på skillnadsskapande och att hålla isär. Här görs ålder på jämförbart sätt. Kategoriseringarna skapar ordning, kulturlig ordning, medan ambivalenser innebär osäkerhet och oro. Men kanske innebär det också möjligheter att överskrida: att bryta isär könsordningens tudelning, dikotomiseringens ung och gammal.

Tolkningsföreträde: Vem har en röst?

Då det gäller hög ålder görs ofta olika indelningar: +-ålder, senior, veteran, -talist, i tredje eller fjärde åldern (tredje åldern utmärks av oberoende och förmåga att klara sig själv, medan fjärde åldern karakteriseras av skröplighet och hjälpbehov). Andra indelningar gör skillnad på yngre äldre och äldre äldre. På engelska kallas hög ålder ibland deep old age. Det låter gåtfullt och aningen mystiskt. Vad betyder det egentligen att bli gammal?

Intervjuundersökningar har funnit återkommande beskrivningar av att människor inte känner sig gamla; de känner sig istället likadana inuti som då de var yngre. De ser också sig själva som yngre än de upplevde sina mammor eller andra i omgivningen då de var i en jämförbar ålder.

Gammal är någon annan (Lövgren 2015b).

En sådan referensram, som ständigt flyttar sig, beskrivs även av Merete Mazzarella i hennes författarskap. I femtioårsåldern skrev hon en bok om åldrande: Då svänger sommaren kring sin axel. Om konsten att bli gammal (2000). Nyligen pensionerad skrev hon Resa med rabatt.

Om konsten att vara pensionär (2010). ”Hur kunde jag inbilla mig att jag visste något om åldrandet när jag var femtio?” frågar hon sig där (2010:21). Ytterligare ett par år senare kom boken Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012). På nytt reflekterar hon över hur den egna åldern – den egna levda tiden och den förvärvade erfarenheten – ger ett nytt perspektiv. ”Den förra boken borde ha hetat Konsten att bli pensionär, för om att vara pensionär visste jag ingenting då”, skriver hon (2012:9). Tiden ger distans och flyttar horisonten, för att anspela på titeln på Bodil Jönssons bok om att åldras (2011). Även i fackboksutgivningen syns spår av hur olika årgångar förflyttar sig i generationsbeskrivningar där en företrädare för en demografisk kohort formulerar minnen om raketost eller nötcrème, och nostalgiskt drar sig till minnes bästa barnprogrammet på tv eller en ny medieteknologis revolutionerande inverkan i vardagen: Videon! Internet!

Mobiltelefonen! (Andersson, Fürth & Holmberg 1993; Bergqvist 2009; 15

at t konstruera en kvinna

Hamberg & Swanberg 1996; Hammar & Wikingsson 2003; Lindgren 2005; Rasmusson 1985; Rasmusson 2005). Här finns en tankefigur om barndomen och ungdomen som åren som formar människan. Omväxlande beskrivs den senaste kohortgenerationen som en bortklemad, privilegierad och lat generation, omväxlande som förfördelad, klämd och utsatt (Blehr 1993; Fridolin 2009).

I bokutgivningen märks också vilka frågor som är angelägna för de stora kohorterna: böcker om menstruation, om barnafödande och barnuppfostran, om klimakteriet (Albinsson & Fröjdh 2014; Bengtsdotter & Thulin 2014), om att bli pensionär. Böckerna handlar om omställningen i att ses som äldre av omgivningen och att på olika sätt upptäcka ålderstecken: de första grå hårstråna, kroppens stelhet och värk. Här finns handböcker med käcka uppmuntrande tillrop i konsten att åldras värdigt, vid sidan av praktiska råd om pensionssparande och att anpassa sitt boende medan tid är. Men finns det böcker om vad det betyder att vara gammal?

Det finns en föreställning om att särskilt kvinnor blir socialt osynliga som äldre. De finns exempelvis inte representerade i medierna och kanske inte heller i bokutgivningen. Tanten, stereotypiskt avbildad i en beige kappa, konnoterar föreställningar om hög ålder och viss osynlighet: diskret smälter hon in i bakgrunden. Är åldrandets färg inte rebelliskt rosa utan beige? Beige som färg har kommit att bli en symbol för tråkigt, som i uttrycket ”vad beigt”, använt som en sorts synonym till trist eller synd. Andra framhåller att åldrandets färg inte bara är beige utan också lila. Lila, som i den mest missaktade av alla färger, enligt Cecilia Hagen. I Kulla-Gullas lilla lila skanderar hon ”När åren börjar ila, klär sig tanterna i lila” (2013:10). Ingen färg är lika klädsam när man är äldre, skriver hon. Lila är en färg som tar plats, som tar för sig, som syns.

Kan det vara så att det i den jämförelsevisa avsaknaden av äldreskildringar avspeglas en föreställning om att alla vill bli äldre men ingen vill vara gammal? Eller handlar det om vem som har röst och tolkningsföreträde i det offentliga samtalet – och då är det mer sällan den som själv är gammal som ger sitt perspektiv utan andra som talar i hennes namn. Eftersom människor blir allt mer olika som äldre, med ett livs ackumulerade skillnader i klasstillhörighet, ekonomiska tillgångar och hälsa, är mångfalden svår att fånga; beskrivningarna blir en reduktion.

En annan aspekt handlar om att i verkligt hög ålder så tryter krafterna och det blir per definition nödvändigt med en förmedlare som själv 16

inledning – at t konstruera en kvinna

är i en annan ålder. Här finns förstås undantag: Kerstin Thorvall som rasar mot åldrandet som tar ifrån henne dansen, självständigheten, värdigheten (2003. Se vidare Jönsson 2010 och 2015 om Thorvalls författarskap i relation till ålderstillhörighet).

Spelar den berättandes ålderstillhörighet någon roll? ”Tiden är den skola där vi lär”, skriver Joan Didion i Ett år av magiskt tänkande (2006:220).

Erfarenhet har betydelse, ger perspektiv – levd tid kan ge insikter och distans. Också distans till barnet i kvinnan, flickan i tanten, som då Agneta Pleijel betraktar flickan, ”hon som en gång var jag” genom en omvänd kikare (2015:10) i den självbiografiska romanen om förvandlingens magi, om att växa upp och bli kvinna. Vi är förändring, uttrycker Yvonne Hirdman det i sin självbiografi (2015). Hon skriver (2015:84): Och så denna svidande baklängtan. Att vara där igen. Att göra om alltihop. Men som mig nu. Inte som mig då. Och då blir det genast så komplicerat alltihop – alltså kroppen ska vara ung, spänstig och grann och håret långt och mörkt, och ögonen stora och klara och tänderna hyfsat vita men inuti ska det sitta en gammal tant och styra med all sin beska erfarenhet?

Omöjligheten i att resa bakåt i tiden – att med förvärvad livserfarenhet göra om, göra rätt. Men också svårigheten i att resa framåt i tiden – att för-stå och vara för-klok. Resan som blir oframkomlig till och med i science fiction, eftersom drivkraften att göra om innebär att historiens gång förändras – och vad händer då med berättelsens utgångspunkt?

Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges, som Kierkegaard uttryckte det (se Blaakildes bok 2005 om ålderstillhörighet med en titel efter detta citat).

Blir förståelsen per definition besk? Bitter? Nog finns i berättandet också tolerans och medkännande. Berättelser har den fantastiska förmågan att låta lyssnaren, läsaren, tittaren, färdas över avstånd i tid och rum, ta del av ett förr, ett nu, en framtid. Gestalta och komma nära. Överbrygga. Låta läsaren känna igen sig i en pojke, en man, en åldrad, en flicka, en tant. Och med känslans kraft identifiera flickan i sig.

I konstprojektet Ropa samlades det in dagböcker skrivna av flickor (Henoch, Auerbach & Krestensen 2015). Dagböckerna är från 1900-talets början fram till våra dagar och samlades i en utsökt bok, utgiven i begränsad upplaga, med dagbokstexterna återgivna i faksimil. Syftet var att synliggöra tonårstjejen. Och här finns hon: ”Och 17

at t konstruera en kvinna

när jag blir gammal och skrumpen och ful så skall jag läsa om hur jag i ungdomen hade kul” skaldar en dagboksförfattare.3 I prydlig upprättstående handstil berättas om flickvardag, i hastigt nedslängda ord om hjärtesorg och fylla, om skolarbete, bråk med väninnan, om första kyssen och om hångel. Berättelser om jaget skrivna för ett framtida jag.

Personliga, utlämnande, igenkänningsbara texter som drabbar över tid.

12 is the new 20 Här har visats många exempel på att ålder är en elastisk och tänjbar kategorisering, inte minst genom hur den kan åberopas och förnekas, och i hur den kan vara sammanflätad med stadier, faser av livet och generationstillhörighet. Till vardags navigerar vi mellan att uppfatta ålder som kronologisk, social och kulturell, utifrån fysiologi och kroppsliga tecken. Ålder tillskrivs och erfars, grundad i känsla och erfarenhet, utifrån andras bemötande och agerande, men också utifrån kroppsliga upplevelser. Åldrandet är biologiskt, kroppsligt, men tolkningarna av det är kulturellt. Ålder kan märkas i kroppen, genom olika förändringar som avspeglar tiden som gått, och ålder kan märkas genom hur omgivningen speglar en. Frågor om legitimation på Systembolaget eller om pensionärsrabatt på bussen är signaler om hur omgivningen läser av och tillskriver ålder.

I traditionella samhällen fanns tryggheten – och inlåsningen – i att veta hur man skulle leva och vilket arbete man skulle ha. I takt med moderniseringen av samhället har både den geografiska och den sociala rörligheten ökat. Ibland anförs att åldersordningar, med en hierarkisk ålderstrappa och ett krön vid en tänkt livets höjdpunkt på femtio år, ersatts med ett uppluckrat ålderslandskap där människor är friare från normer om passande beteende och klädsel, och friare att iscensätta sina liv som de önskar utan att behöva förhålla sig till sociala tidtabeller för rätt ålder att utbilda sig, hitta en partner, få barn och göra karriär.

Utvecklingen har gått mot en ökad individualisering där individen hålls ansvarig för sin livsstil. En relativ frihet har också inneburit en ökad osäkerhet (Jacobson 1994; Lövgren 2015a). Förändringstakten har lett till att erfarenhet devalverats, och till höjda trösklar för inträde i vuxenvärlden: ”ingen är längre absolut vuxen, färdigvuxen, på gammaldags vis med erfarenhetens trygghet på alla områden” (Gripsrud 2011:42).

I retoriska figurer hävdas att ”Old is the new black”, att ”60 är det nya 50” eller till och med 40 (se vidare Lövgren i denna bok) – men också, fyndigt som i filmen Zombieland (2009) att ”12 är det nya 20”. Här 18

inledning – at t konstruera en kvinna

anspelas på att barndomen som en oskyldig fredad del av livsförloppet inte längre finns; det gåtfulla folket som bor i ett okänt land har blivit annekterade. Medierna har bidragit till att skynda på uppväxttakten. I de här tankefigurerna anas imploderade åldersordningar – kvar finns en oklar mellanålder. Det finns inte ens vuxenhet, hävdar en del, eftersom vuxna vägrar att uppföra sig som vuxna utan ser sig som evigt unga. De räknar vuxenpoäng för att med humor som distans utforska vad vuxen betyder, medan den äldre ständigt är någon annan: den som behöver vård och omsorg och inte längre klarar sig själv.

Fortsatt görs ålder ibland relevant, tillskrivs betydelse och används som förklaring, andra gånger görs ålder ointressant. Den åberopas som resurs alternativt beskrivs som en betydelselös siffra. Den omförhandlas genom omskrivningar eller nya kategoriseringar. Den nyanseras, varieras, förenklas och reduceras. Också om män används olika åldersrelaterade ord: pojke, kille, man, gubbe. Orden används även för att visa normer om kön, som då killar uppmanas att inte bete sig som tjejer på fotbollsplanen, eller som när kvinnor i råd om stil och kläder tillhålls att inte klä sig som gubbar utan bejaka sin kvinnlighet (Lövgren 2015a). Åldersrelaterade begrepp är, som visats, flexibla och elastiska och rymmer även motsägelser. Tanten har civilkurage och är ett föredöme.

Tanten är asexuell och överspelad. Flickan är utsatt och ett framtidshopp.

Tjejen är evigt ung, ålders- och tidlös – eller tidsförnekande. Alla kategoriseringar har en ballast av betydelser. Tanten och flickan är tänjbara stereotyper, projektionsytor för olika föreställningar och symboler för skilda hållningar, även direkta motstridigheter. De kan användas för att tänka kring olika samtidsfrågor: hur livet ska levas, hur vardagen ska gå ihop, hur man ska se på sexualitet, kropp och utseende. Just genom att flickan och tanten rymmer ambivalenser, tvetydigheter och till och med motsägelser är de tacksamma figurer att tänka med (Bränström Öhman 2012; Lövgren 2012a; Lövgren 2012b; Österlund, Söderberg & Formark 2013a; Formark 2013b). Tanten och flickan kan användas som nyckelsymboler för att dyrka upp föreställningar om och förskjutningar av ålder och av kvinnlighet: hur en kvinna konstrueras.

Antologin Att konstruera en kvinna Denna antologi tar tankar om åldersordning och kön som utgångspunkt för att utforska olika dimensioner av ålder, åldrande och kvinnlighet. Den gör det utifrån berättande i olika former. Att berätta är grundläggande 19