Page 1

BALLONGFÖRBUD

Robert Zola Christensen,

Robert Zola Christensen har skrivit såväl romaner, noveller och barnböcker som facklitteratur.

Ballongförbud är en roman från en universitetskorridor i det politiskt korrekta Sverige, där allt är så trevligt. På ytan. Berättelsen utspelar sig på SOL, Språk- och litteraturcentrum vid universitetet i Lund. Här går den danske lektorn i klinch med svensk mentalitet. Han är en man i sina bästa år, men ändå är det som om allt håller på att falla samman. Problemen börjar då han sätter på en rysk student i universitetets ’stilla rum’. Det får man uppenbarligen inte. Men kan man be en groda att inte vara grön?

ISBN 978-91-984327-0-1

9 789198 432701

Robert Zola Christensen

fotograferad i det ’stilla rum’ som finns på Lunds universitet. Samma universitet där han själv arbetar och där det boken berättar kunde ha utspelat sig.

ROBERT ZOLA CHRISTENSEN

BALLONG FÖRBUD


ROBERT ZOLA CHRISTENSEN

BALLONG FÖRBUD Översättning Anders Schærström 1


2

BALLONGFÖRBUD © 2018 Robert Zola Christensen och Korphult Kompani AB Foto: Magnus Göransson Omslag och grafisk utformning: Seagan Översättning: Anders Schærström ISBN 978-91-984327-0-1 Tryck: Elvins Grafiska AB, Helsingborg.

Producerad med stöd av Nordiska Ministerrådet


KAPITEL

1

3


Ljuset tänds när jag kommer in i lokalen,

4

jag kastar ifrån mig min väska på golvet och börjar rota i hyllan efter Olgas uppsats. Det är helt sjukt att jag inte bara någon gång lär mig att hålla åtminstone lite ordning på saker och ting. Under en period tog jag två – tre kopior av vissa dokument så att det ökade mina chanser när jag som nu var tvungen att leta efter dem. Hon är här om mindre än fem minuter. Var fan är den? Annikas föräldrar kommer på middag. Hon ser fram emot det, för vi ska planera hennes 40-årsdag. Den infaller mitt i juni och hon älskar sina födelsedagar. Jag kan höra David Håkansson på andra sidan väggen. Därinne råder en helt annan ordning. Men det är i och för sig mest för att han aldrig riktigt anstränger sig särskilt mycket. Han ser sig själv som handbollsspelare. Han är schemaläggare och administratör men väntar på sitt stora genombrott i LUGI. Det är bara det att det aldrig kommer, genombrottet, men varje gång vi ska fastställa tentamensdagar, och det ska vi ett par gånger i månaden, så ska jag lyssna på roliga historier från handbollslivet, som inte är det minsta roliga. Det står jag inte ut med längre, så jag har börjat sköta våra mellanhavanden via mejl, även om han bara sitter två meter bort. När vi möts i korridoren kan jag ju se på honom att han undrar vad jag håller på med, men det kan inte hjälpas. Där var den ju, uppsatsen. Mellan Foucaults Les mots et les choses och en trave utvärderingar från grundkursen, forårssemesteret 2012, eller ”vårterminen” som det heter här. Jag sätter mig på min stol och ögnar igenom den. Hon skrev till mig för tre dagar sedan och frågade om hon skulle kunna komma för att hämta den och få lite återkoppling. Det får du gärna, svarade jag,


men vad vill hon uppnå med det? Uppsatsen lämnade hon ju för fyra månader sedan. Det finns en hel del slarvfel, ser jag nu. På framsidan finns en historisk Danmarkskarta från den tiden då Danmark verkligen betydde något, och det ställe där vi nu befinner oss var en del av de danska besittningarna. Olga Preobraznenskaya är hennes fullständiga namn. Preobraznenskaya. Jag kommer ihåg henne. Hon satt alltid längst fram i klassen, höga kindben, blek. Om jag minns rätt så berättade hon en gång att hon är från S:t Petersburg, och här har vi henne nu, Olga Preobra-znenskaya-någonting, i levande livet. Hej, hej, säger jag, reser mig upp och ber henne komma in. Hon är längre än vad jag minns. Inte under 175. Mycket slank och finlemmad, det måste man erkänna. Jag är glad att du hade tid, säger hon och ler med sin mycket röda mun. Hon insisterar på att tala danska, trots att hon har svårt för mitt mjuka språk. Hennes svenska är egentligen inte heller något att skryta med, men det talas lite av varje här på Språk- och Litteraturcentrum. Vi har mycket högt i tak. Jag slår med handflatan på uppsatsen som för att säga: Vad har vi då här? Vad är det du skulle vilja prata om? Hon svarar inte men börjar att knäppa upp sin kofta med sina långa fingrar. Under den har hon en vit topp med två tunna axelband. Jag kan se alltihop väldigt tydligt, de två mycket små, ja, flickbrösten. Hon har ingen bh på sig. Jag bläddrar lite på måfå i uppsatsen och säger något om Roskildefreden, men sneglar förstås hela tiden på det som hon uppenbarligen gärna vill visa mig.

5


6

Så säger hon på en danska, som är så illa tilltygad att den nästan är obegriplig, att anledningen till att hon ville träffa mig var för att höra om jag skulle kunna bli hennes handledare på kandidatuppsatsen som hon ska börja på nu till hösten. Hon hade egentligen tänkt sig att det kunde vara möjligt att utvidga den uppsats jag håller i och att det är därför hon är här. Jag säger till henne att det visserligen är ett relevant och intressant ämne, inget tvivel om det, men att hon får ha i åtanke att mitt specialområde är dansk litteratur och kulturgeografi. Jag pekar upp mot några skyltar som hänger på min anslagstavla och berättar att jag i februari och mars åkte runt i både Danmark och Sverige och fotograferade skyltar, för de skyltar vi har, vägskyltar till exempel, säger så mycket om de medvetanderum de är uppsatta i. Som ett paradexempel nämner jag att där vi i Danmark har skyltar med Hunden bider, lyder den svenska versionen, som är ett snäpp mera försiktig, Varning för hunden. Och vad säger inte det om vilka vi är och hur vi tänker? Hon ler på ett sätt som får mig att inse att jag har låtit mig ryckas med av mig själv. Och då ilsknar jag naturligtvis till, för vem tror hon egentligen att hon har att göra med? Det är mycket möjligt att det här går hem i Ryssland, men hon ska inte komma hit och spela på en kvinnlighet som inte ens finns där, och medan jag kommer på mig själv med att stirra fullständigt ogenerat på hennes små karameller hör jag mig själv säga att danskstudierna här på Lunds Universitet självklart har vida gränser, och att jag visst ska tänka på saken.


Det är en riktigt bra idé, säger jag, och smuttar på det vitvin som min svärfar har haft med sig. Han är något av en konnässör Vi står ute på den nya terrassen. Han berättar för mig att de äppelträd som jag just har planterat faktiskt inte alls är äppelträd utan kvittenträd. Dem kan ni inte äta, säger han. Inte ens fåglarna gillar dem. Han talar om att jag däremot kommer att få en helvetes massa fallfrukt till hösten som jag inte kan använda till ett skit. Jag svarar att det är the story of my life, och det skrattar vi lite åt. Och dricker mera vin. Jag tycker bra om honom, min svärfar. Han har varit gymnasielärare och tar det mesta med ro. Däremot står jag inte ut med min svärmor. Jag har förstått att hon aldrig har tyckt att jag var rätt val för Annika. Och så är hon rädd för allting. Ja, det är en riktigt bra idé, säger jag igen, när vi står i dörren och mina svärföräldrar äntligen är på väg hem. Det har blivit bestämt att vi ska fira Annikas födelsedag i Simrishamn den 18 juni. Bara för de närmaste och några extra väninnor. Ett par kollegor kanske också kan tillkomma, men det är allt. När de har gått och Annika ser på Skavlan på tv går jag upp och sätter mig framför datorn. Jag vet att hon hatar att jag gör det, men det jag gör det ändå. Jag klarar inte av att se på Skavlan. Han är självupptagen samtidigt som han försöker framstå som ödmjuk. Det lyckas han inget vidare med. Det har kommit ett mejl från Olga. Hon tackar för mötet idag och frågar om jag har haft tid att tänka över saken. Jag känner ett nytt sting av ilska och jag ser henne framför mig, så som hon satt

7


där med sin tunna kropp med ben och knotor som stack ut åt alla håll, några bröst var det ju inte tal om. Jag svarar henne att som det ser ut just nu skulle jag faktiskt kunna ta på mig uppgiften.

8


När jag följande onsdag går genom kafeterian, med en kopp ångande hett kaffe i handen på väg till ett LK1-möte i Fakultetsklubben, får jag syn på Olga. Hon står tätt intill en kille ute i regnet. Det öser ned i strida strömmar. Jag kan se att hon håller på att förklara något för honom, något som verkar jobbigt. Han liknar en ljushårig Torsten jag har haft en gång. En av de där bortskämda med knubbiga kinder som kommer att se ut som en pojke större delen av livet. Det är för övrigt många svenska män som ser ut på det sättet. Björn Borg är en av dem, och jag tror i själva verket att det började med honom. Olga tänder en cigarett, trots att skylten, som ändå är rätt stor, talar om att rökning ska ske minst femton meter från byggnaden. Just nu skulle det innebära en bra bit ute i regnet. Men Olga bryr sig uppenbarligen inte om sånt. Jag är inte säker på om jag gillar henne. Men hon ser fantastisk ut, det kan man inte komma ifrån. Hon har något tilldragande över sig som jag inte kan sätta fingret på. Jag tror att det har något med de långa lemmarna att göra. Benen är långa, armarna är långa – ja, till och med fingrarna är betydligt längre än vad man är van att se, och allt det gillar jag verkligen. Också uttrycket hon har i ögonen. Hon har en rå, rysk utstrålning som samtidigt är uppblandad med den osäkerhet som nog finns hos alla unga människor. Det är väldigt sexigt. Genom glasdörren in till Fakultetsklubben kan jag se att Britta vinkar mig till sig. Mötet börjar nu. Jag går långsamt för jag vill gärna se hur det slutar, och det får jag också, för nu lommar Torsten iväg med böjt huvud. Ut i regnet med dig, Torsten, såja, ut i regnet.

9


Själv ökar jag tempot och fortsätter in till mötet som jag vet kommer att bli värsta sövande tidsspillan, men jag vet också att jag snart ska träffa Olga igen, för om två timmar kommer hon på handledning för första gången.

10


Jag står och tittar nedåt korridoren, för Olga skulle ha varit här för en kvart sedan. Det här är bara inte okej. Jag går in i mitt arbetsrum igen och tar på min regnrock. Det regnar nämligen fortfarande. Nej, det öser faktiskt ner. När hon kommer om en stund kommer jag att ha stuckit för resten av dagen, för jag ska inte sitta här och samla damm som en annan idiot. Jag är nämligen inte en sån som väntar, och definitivt inte en som samlar damm. Jag hör snabba fotsteg ute i korridoren. Jag sätter mig. Ser koncentrerad ut. Regnrocken. Jag har den fortfarande på, upptäcker jag. Kränger den snabbt av mig och lägger den på skrivbordet. Det duger inte heller. Hänger upp den på klädkroken, där den hör hemma. Gör vad som krävs för att se upptagen ut. Bläddrar i några papper utan att egentligen läsa. Men det är inte Olga. Det är min granne, den alltid lika hurtfriske David. Jag anar hur han överväger att sticka in huvudet och säga hej, nu när min dörr ändå redan står öppen. Jag förblir sittande, alldeles stilla. Så går han som tur är in till sig själv. Jag kollar min mejl, men där är ingenting från Olga. Däremot har jag fått fakultetens veckobrev, där det står att Brittas diskursanalytiska didaktikprojekt har fått medel igen. Hur är det möjligt? Britta samlar stipendier som en skördetröska, även om det enda hon gör är att slå in öppna dörrar. Någon borde rapportera eländet. Jag borde rapportera eländet, slår det mig. Jag borde vara den som tar på mig uppgiften att avslöja henne och alla de andra överfinansierade, för när jag ser de avhandlingar som försvaras, de böcker som ges ut och de rapporter som skrivs, så ...

11


Det är ju inte dina pengar, säger jag till mig själv. Du kan lika gärna sluta bry dig och fokusera på ditt eget. Det får mig att slappna av en aning. Och kom ihåg att du har din skyltdatabas. Det vet man i alla fall vad det är för något.

12


När jag kommer hem frågar Annika hur jag känner inför att Åsa och Lena nu också har blivit inbjudna. Hon säger det i förbigående, som om det inte är så viktigt för henne, trots att det uppenbarligen är det. Det är helt okej för mig, svarar jag. Och tillägger: Det är din födelsedag, det är du som bestämmer. Du får det precis som du vill ha det. Vi har det här samtalet ute i köket, för vi ska alldeles strax börja laga mat tillsammans. Men så ringer hennes telefon. Hon kollar på displayen, nickar till mig och försvinner in i vardagsrummet. Jaha, då kan jag ju lika gärna börja med middagen själv. Jag häller kallt vatten i en stor gryta, ställer den på spisen och saltar. Jag letar reda på den pasta som flickorna tycker bäst om i det avlånga skåpet, medan Annika fortfarande talar lågmält med någon inne i vardagsrummet. Det har nog med födelsedagen att göra, säger jag till mig själv, medan jag hackar lök. Därefter plockar jag tomaterna från stjälkarna de sitter på, och egentligen skulle jag precis hinna slinka ut med avfallssorteringen som står under vasken innan vattnet kokar upp, men så märker jag att Annika står borta vid sovrumsdörren. Varför gör hon det? Jag vill fråga henne vem det var hon pratade med och om hon inte kan komma och hjälpa till med maten, så som vi hade kommit överens om, men hon förblir stående, och så är det som om hon liksom skjuter fram rumpan lite emot mig, som djuren i skogen när de visar upp sina främsta företräden. Flickorna leker ute på den stora lekplatsen som gränsar till vår trädgård. På så sätt är det en mycket bra timing. Jag går bort till henne, kysser henne på munnen och öppnar dörren till sovrummet.

13


Mindre än en minut senare är den stora vita rumpan bar och den våta springan öppen. Och medan jag gör det med Annika så att hela skogen skälver, och vattnet säkert kokar över ut i köket, kan jag inte låta bli att tänka på Olga. Jag vet mycket väl att det är dumt, men då får det väl vara dumt, för jag kan inte låta bli.

14


Nästa morgon har jag fått mejl från Olga, som ber om ursäkt för att hon inte dök upp som avtalat, men det kom något i vägen. Hon berättar inte vad det var, det där som kom i vägen. Hon skriver däremot att hon har kommit fram till att hon vill göra något om Kierkegaard. ”Göra något om Kierkegaard”? Varför ska vi inte höra mer om Det Stora Nordiska Kriget? Vad hände med att utvidga den gamla uppgiften? Jag sitter vid bordet med flickorna och äter frukost. Båda är mycket sömniga idag. Genom den tunna väggen till badrummet kan jag höra att Annika duschar. Vi har inte bott i huset mer än två månader och jag har kommit fram till att det är ett riktigt dåligt köp vi har gjort. Vi har nämligen köpt ett papphus, ett modernt pannkakshus, där alla ljud förstärks. Annika kommer ut med en stor, grå frottéhandduk om midjan. Hon har ofta badmössa på för att håret inte ska bli vått. Hon säger själv att det blir underligt tunt och platt om hon tvättar det mer än tre gånger i veckan. Jag är benägen att hålla med. Jag ler mot henne när hon går förbi tätt intill mig. Hon ler tillbaka. Jag kysser henne på halsen. Hon går in i vårt sovrum och stänger dörren efter sig. Vi är visst inne i en bra period. Jag ska just gå efter henne för att ge henne en kyss till, när det hörs ett pling. Det har kommit ett mejl till, direkt över det andra. Det är Olga. Hon frågar om vi kan ses den tolfte. Hon skriver att det skulle passa henne väldigt bra. Det går inte, börjar jag att svara, för enligt min kalender är den tolfte en söndag och söndag betyder att SOL är

15


stängt och låst. Jag kommer inte längre, för söndag betyder också ett folktomt SOL, söndag betyder att vi kommer att vara helt ensamma i den stora byggnaden.

16


Det här kommer inte att leda till något gott, säger jag till mig själv och tittar ut genom fönstret. Olga är i färd med att låsa sin cykel. Så tar hon sin väska från pakethållaren. Öppnar och rotar i den. Hon tar god tid på sig. Stryker håret bakom örat. Fiskar upp sin mobiltelefon. Skriver något. Jag hör två små pip bakom mig, och min mobil vibrerar på skrivbordet. Just det. Vi kom överens om att hon skulle sms:a så att jag kunde släppa in henne. Jag skyndar mig ut i korridoren, ned för trappan, trycker på den kvadratiska vita knappen som får dörren att gå upp. Hon ler och följer efter mig upp till mitt arbetsrum, sätter sig utan att ha blivit ombedd på en stol som inte är avsedd för handledningstimmar som denna, men strunt i det nu, för det står en svag doft av en markant parfym omkring henne, och hon har en röd jeansjacka på. Under den har hon en klänning. Den är också röd, inte mig emot. Medan hon öppnar sitt linnenät, som naturligtvis kommer från Strand-Bookstore i New York, kommer jag plötsligt på mig själv med att fundera över hur det skulle se ut om en av mina kollegor skulle ta vägen förbi så här på en söndag. Olga lägger ett block på mitt skrivbord och ler mot mig, och jag kommer fram till att det inte kan vara förbjudet att handleda på en söndag. På sin höjd är det lite ovanligt. Hon säger att hon måste erkänna att hon inte riktigt har kommit igång än, men att vi ju skulle kunna diskutera vad hon har tänkt sig att skriva. Jag säger till henne att det hade varit bra om hon, som vi kom överens om, hade skickat mig några rader i förväg, som jag hade kunnat ta ställning till. Hon nickar allvarligt, och vi pratar om hur en solid problemformulering ser ut. När jag har talat om för henne att en nytänkt hypotes inte är fel, eftersom det annars lätt kan bli som att sticka ut

17


18

tungan genom fönstret, som vi har sett med vissa diskursanalytiska projekt, tar jag itu med Søren Aabye Kierkegaard. Jag tar god tid på mig med begreppen. Hon avbryter mig och säger att hon inte är helt säker på att hon förstår allt, och särskilt inte det där om nödvändigheten och möjligheten. Jag säger till henne att det inte heller är så lätt, men om hon tittar på djurriket, ta grisen till exempel, så springer den runt och skiter, äter och fortplantar sig utan tanke på något annat än just att grisa runt. Du förstår, det är ren och skär nödvändighet, och det kan kanske vara väldigt bekvämt, men så finns också möjligheten, för vi människor behöver inte enbart leva efter det som drifterna och instinkterna dikterar för oss, för vi kan också välja att göra något annat. Det är Kierkegaard i ett nötskal, och som du nog har förstått, Olga, finns det en hel massa Heidegger och Sartre i detta, men glöm inte att det var allas vår Kierkegaard som kom först med det första, och när människan inser vilket ansvar det för med sig att välja eller att inte välja så kommer ångesten. Och med den är det som att stirra ner i en svart märgelgrav, ska jag säga dig, där du riktigt kan känna hur det svider och bränner och svider igen och den hisnande ... Jaha, du vet inte vad en märgelgrav är? Okej, men låt oss återvända till grisarna, säger jag, och tänker att hon åtminstone skulle kunna visa en liten smula av sig själv, nu när jag har gått med på att komma in hit på en söndag, nu när jag har varit så vänlig att ägna mig åt detta på min vilodag. Var alltid noggrann, hör jag mig själv säga, när valet står mellan äpplen och päron så håll dig för guds skull ifrån kvitten, och nu har min hand, helt av sig själv, kravlat iväg till ett ställe där solen aldrig skiner, och medan vi pratar vidare om Kierkegaard, valet och allt det andra, tänker jag att det är då helt otroligt så mjukt och levande det är där nere mellan hennes ben.


Jag hade aldrig trott att man kunde se det på mig, men det kan man alltså, för Annika håller ögonen på mig, medan jag glider omkring för mig själv på plantskolan som liknar en stormarknad, där de levande växterna står så snörrätt på hyllorna som vore det tvättmedel, Cola eller andra varor. Det går faktiskt, ser jag nu, att köpa läsk framme vid kassan, för det ska ju också finnas något till barnen. Det ska alltid finnas något till barnen. Det är bara så det är. Jag kommer på mig själv med att sticka mina fingrar upp till näsan, för de luktar kraftigt av Olga, och överträffar alla de dofter som plantskolan har att bjuda på. Men även om det inte var någon ände på min liderlighet så måste jag avbryta det jag höll på med tillsammans med Olga, för mitt i alltihop tickade Annikas sms in. Jag är på väg, skrev hon, och om du inte har glömt det så har vi lovat flickorna att ta med dem till plantskolan. Så jag fick bråttom. Riktigt bråttom. Jag lånade Olga mitt trasiga exemplar av Antingen-eller och skickade ut henne genom dörren. Fem minuter senare stod jag utanför, redo och leende, när Annika svängde in på parkeringsplatsen med flickorna i baksätet. Jag såg Olga cykla iväg någonstans i bakgrunden. Den kundvagn som jag fått tag i, och som över huvud taget inte liknar dem som används på stormarknaderna, eftersom den är onaturligt hög och utan djup, har ett skevt hjul, så jag måste närmast pressa den på sidan framåt i gångarna, vilket dessutom försvåras av att det ligger vattenslangar överallt. Har du rört vid något? frågar Annika. Hon har smugit sig tätt inpå mig utan att jag har lagt märke till det.

19


Hon drar min hand till sig och sniffar, ler. Det doftar gott, säger hon. Jag har förresten köpt lavendel och hibiskus.  

20


BALLONGFÖRBUD

Robert Zola Christensen,

Robert Zola Christensen har skrivit såväl romaner, noveller och barnböcker som facklitteratur.

Ballongförbud är en roman från en universitetskorridor i det politiskt korrekta Sverige, där allt är så trevligt. På ytan. Berättelsen utspelar sig på SOL, Språk- och litteraturcentrum vid universitetet i Lund. Här går den danske lektorn i klinch med svensk mentalitet. Han är en man i sina bästa år, men ändå är det som om allt håller på att falla samman. Problemen börjar då han sätter på en rysk student i universitetets ’stilla rum’. Det får man uppenbarligen inte. Men kan man be en groda att inte vara grön?

ISBN 978-91-984327-0-1

9 789198 432701

Robert Zola Christensen

fotograferad i det ’stilla rum’ som finns på Lunds universitet. Samma universitet där han själv arbetar och där det boken berättar kunde ha utspelat sig.

ROBERT ZOLA CHRISTENSEN

BALLONG FÖRBUD

9789198432701  
9789198432701