Br ev i apr il och andr a dikter Inger Christensen
I N G E R
C H R I S T E N S E N
B R E V I A PR I L O C H A N D R A D I K T E R
Ö V E R S ÄT T N I N G :
M A R I E S I L K E B E RG
MO D E R N I S TA S T O C K H O L M
B R E V I A PR I L [1979]
Det finns de landskap vi har rest igenom och bott i och som sällan har varit de samma samtidigt. Det finns medvetandets transport av dessa landskap och deras förvandling till ett förnimbart rum där vitt skilda trakter växer samman. Det finns vårt arbete med bilderna orden för att föra alla ting tillbaka till det landskap de kommer ifrån. Det som hela tiden har varit det samma samtidigt.
I °°°°° Vi anländer tidigt en morgon, nästan innan vi är vakna. Luften är blek och lite kylig och krusar sig lite över huden som en hinna av fukt. Vi pratar om spindelns nät, hur går det till, och om regnet som tvättade vattnet, under tiden medan vi sov, medan vi åkte över jorden. Så är vi vid huset, och vi badar i grusgångens damm som bland sparvar. °°°° Är detta vattenfall av bilder verkligen ett hus. Är det verkligen vi som ska bo i denna störtning genom mängden av gudar. Bo och duka bord och dela. 9
° Packar upp ägodelar, lite smycken lite leksaker papper, de nödvändiga tingen ställda inomhus i världen för ett tag. Och medan du ritar och kartlägger hela kontinenter mellan sängen och bordet, vrider sig labyrinten i sin upphängning, och tråden som aldrig leder ut är ett ögonblick ute. °° Så väller ljuset plötsligt in och döljer oss helt. Solen är rund som äpplet är grönt och de stiger och faller.
10
°°° Redan på gatan med pengarna kramade hårt i handen, och världen är ett vitt bageri, där vi vaknar för tidigt och drömmer för sent och där strömmar av råa och oanvända tankar kommer sanningen närmast, långt innan de tänks.
11
II °°° Oroliga duvor överallt och rädslan för dikten som skrämd flyger upp vid minsta rörelse. Lägger ut brödsmulor, så att orden sätter sig stilla. Snart bara ett pickande kvar efter minsta lilla smula av betydelse, satslös och grym. Snart bara en lagbunden våldsam fred. °° Då väller ljuset plötsligt in och skriker ikapp med sig självt, när vi föds. 12
Men mera meningslöst och skönt som till en efterbild av sorg lyssnar ögonen till ljuset, som är vitt och flytande som mjölk. Och medan vi dricker, hör vi törsten som släcks. °°°°° Går ut på terrassen, medan skymningen öppnar sina slussar och allt glider samman med sig självt. Och det du frågade om, om spindelns nät, och regnet som tvättade vattnet, kanske, men jag är osäker på om daggen kan kommas ihåg. Daggen som om sommaren fyllde nätet så mjukt som bara ett under kan göra; lärde vad arbete var, att det var så det var, som ordet dagg, och om man läste det spegelvänt, som gud.
13
°°°° Allt lämnat, det jag har tänkt, och förlåtit världen igen. Detta hus som ett skal, kysst tunt och utan undran. Bara så lytt som ett tisslande genom mängden av blad, någon helt annanstans, på ett träd som någon annan betraktar i fjärran, kanske från en buss som står stilla. ° Annars vinter och sommar och vinter igen tillbringad i sällskap med något så enkelt som ett fullkomligt världslöst granatäpple som ingenting säger. Och medan du sover och kartlägger hela kontinenter 14
längs sömnflodens stränder, packar jag ut granatäpplet ur det lila papperet och skär igenom det på mitten. Det liknar ett annat slags hjärna än vår. Vem vet om granatäpplet vet med sig, att det heter något annat. Vem vet om jag själv kanske heter något annat än jag gör. Jag tänker, alltså är jag del av labyrinten. Tröstprat och hopp om en utväg. Det finns ju bara floden och dess två stora stränder. På den ena berättelse, idyll och det rasande hoppet om förklaring och avslutning. På den andra en endaste enda förklaring som sprider sig och sprider sig 15