9789140692191

Ola Kronkvist

Polisfรถrhรถr METODERNA, FORSKNINGEN OCH LAGEN

Författarpresentation Ola Kronkvist är lektor i polisvetenskap och arbetar på polisprogrammet vid Linnéuniversitetet. Hans forskning är främst inriktad på polisförhör med miss­tänkta för grova brott, tillförlitlighetsbedömningar, informationsflöde och mänskliga rättigheter i utredningsprocessen. Ola har bakgrund som polis och fritidspedagog.

Innehåll Inledning

11

1. Perception och minne

15 Stenåldersmänniskan på 2000-talet 16 Perception, en händelse tar plats i medvetandet 17 Uppmärksamhet och urval 18 Scheman, skript och hur vi fyller ut luckor 20 Våra sammansatta perceptionssystem 21 Perceptionsfel 21 Minnet 23 Ungefärliga indelningar 23 Glömska och påverkan 27 Minne och trauma 29 Minnesfel 30 Fördjupningslitteratur 32

2. PEACE-modellen – En verktygslåda att fylla

33 35 38

P – Planning and preparation (planera och förbereda) E – Engage and explain (engagera och förklara) A – Account, clarification and challenge (berätta, klargöra och utmana) 40 C – Closure (avsluta) 43 E – Evaluation (utvärdera) 44 Utredningsmässiga faktorer 45 Kommunikativa faktorer 46 Fördjupningslitteratur 46

3. Kommunikation i förhörsrummet

47 Använda öppna frågor och aktivt lyssnande 49 Använda tystnad, verbal spegling och social responsivitet 52 Förmedla trygghet 53 Känslomässig spegling 54 Arbeta med personens självbild 55 Använda känslomässiga krokar 57 Ordval, tonläge och kroppsspråk 58 Att samtala på samma nivå 59 Tekniker att undvika 62 Fördjupningslitteratur 65

4. Förhör med den som vill berätta

67 Introduktion och mental återetablering 68 Fritt berättande 70 Skifte av perspektiv och kronologi 71 Skissritande och repetition 73 Frågefas 73 Några fallgropar att undvika 76 Problemet med ledande frågor 76 Problemet med dubbla och generaliserande frågor 77 Användandet av färdiga mallar 78 Förlorad objektivitet i relation till brottsoffer 79 Svårbegripligt språkbruk 79 Fördjupningslitteratur 81

5. Tillförlitlighets- och trovärdighetsbedömningar

83 Lögnen, alltid närvarande 84 Lögnens motiv 87 Vår förmåga att avslöja lögn 87 Varför är vi så dåliga på att avslöja lögn?

88 Metoderna som kan fungera 93 Rättens bedömningar av utsagors bevisvärde 94 Bli bättre på att värdera trovärdighet 101 Fördjupningslitteratur 103

6. Förhör med den som inte vill berätta

105 Strategisk användning av graverande utredningsinformation 107 Analys av graverande utredningsinformation 107 Ska information släppas över huvud taget?

111 Tidigt eller sent, helt eller delvis 111 Ny graverande information under förundersökningen 112 När den misstänkte känner till den graverande informationen 114 När det finns flera misstänkta i samma ärende 115 Olika kvalitet på graverande information 116 Alternativa förklaringar på graverande information 116 Andra hänsyn 117 Säkerhet 119 Förhörsrummet 120 Forskning och metodutveckling om taktiker och mottaktiker 121 KREATIV, Norge 121 Handleiding verhoor, Nederländerna 122 Strategic Use of Evidence (SUE-tekniken), Sverige 122 GRIMACE, Storbritannien 124 SUE versus GRIMACE 125 Övriga normativa råd från aktuell forskning 126 Den misstänktes mottaktiker 128 Erkännande, bevisens drottning 130 Falska erkännanden 134 Simulerad eller äkta minnesförlust?

136 Motiv 136 Olika typer av minnesförlust 137 Kännetecken för äkta respektive simulerad minnesförlust 139 Fördjupningslitteratur 140

7. Speciella förhörssituationer

141 Förhör med människor som har funktionsnedsättningar 141 Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar 143 Utvecklingsstörning och svag begåvning 148 Schizofreni 151 Förhör och psykologiskt trauma 153 Tolkförhör 155

Telefonförhör 156 Dörrknackningsförhör 157 Rekonstruktionsförhör 159 Vittneskonfrontationer 160 Olika typer av vittneskonfrontationer 161 Antalet och urvalet av figuranter 162 Genomförandet av vittneskonfrontationen 164 Dokumentation 166 Samtal med barn 166 Fördjupningslitteratur 168

8. Att utvecklas som förhörsledare

171 Från novis till expert 173 Att frigöra sig från medias bild 175 Nyfikenhet 177 Utvärderingsstrategier 177 Bias i beslutsfattande 178 Handledning och reflektion 181 Fördjupningslitteratur 183

9. Förhörets juridik, från FN till FAP FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna Artikel 5, förbud mot tortyr Artikel 7, förbud mot diskriminering Artikel 8, rätt till verksam hjälp Artikel 10, rätt till offentlig och opartisk rättsprocess Artikel 11, oskyldighetspresumtionen och skydd mot retroaktiv tillämpning FN:s konvention mot tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller straff Artikel 1, portalparagraf FN:s konvention om civila och politiska rättigheter Artikel 9, rätt till omedelbar delgivning och skyndsam prövning Artikel 10, hänsynsprincipen Artikel 14, rätt att inte yttra sig

185 186 187 187 187 188 188 188 189 190 190 191 191

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna 191 Artikel 3 – Förbud mot tortyr 192 Artikel 5 – Rätt till frihet och säkerhet 193 Artikel 6 – Rätt till en rättvis rättegång 194 Artikel 14 – Förbud mot diskriminering 195 Rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen 196 RB 23:4, objektivitets- och hänsynsprincipen 196 FUK 5 §, hänsynsprincipen 197 RB 24:8, anhållningsförhöret 198 RB 23:6, vem får förhöras?

199 RB 23:7, hämtning till förhör 200 FUK 5a §, adressändring 200 FUK 6 §, hämtning till förhör 201 RB 23:8, medtagande till förhör 202 PL 8 §, principerna för behov, proportion, legalitet och ändamål 202 RB 23:9, kvarstannande för förhör, omhändertagande av mobiltelefon 203 RB 23:10, närvarande vid förhör 204 RB 23:11, yttranderätt för närvarande vid förhör 205 FUK 7 §, förhörsvittne 205 RB 23:12, förbud mot otillbörliga förhörsmetoder 206 RB 23:13, förhör inför rätten under förundersökning 207 RB 23:18, delgivning av misstanke med mera 208 RB 23:21 1 st., dokumentation och granskning av förhör 210 FUK 22 §, dokumentation av förhör 211 FAP 400-1, 2 punkt, 2 st./ RPSFS 2000:62, video- eller ljudupptagning 211 Undantag från vittnesplikten 212 Fördjupningslitteratur 213

Slutord

215

Referenser Offentligt tryck Offentliga utredningar, propositioner med mera Justitieombudsmannen och Justitiekanslern Författningar och föreskrifter Internationella konventioner med mera Rättsfall Sverige Rättsfall Europadomstolen Övriga referenser

Register

217 217 217 218 218 219 219 220 221 237

1 Perception och minne Grundläggande förståelse för människans perceptions- och minnesfunktioner är nödvändig för att förstå de utmaningar och möjligheter som föreligger när en person ska redogöra för en händelse i ett förhör. Perceptions- och minnespsykologi är stora forskningsområden, som i modern psykologi huvudsakligen beforskas utifrån biologiska och kognitivistiska perspektiv. I detta kapitel ges en kortfattad bakgrund till de funktioner, begrepp och potentiella felkällor som kan vara relevanta för förhörsarbetet. Observera att detta kapitel inte är att betrakta som någon forskningsöversikt, utan snarare som en populärvetenskaplig översiktlig introduktion till förhörsmetodik.

Det biologiska perspektivet studerar bland annat hjärnans uppbyggnad, utveckling, evolution, kemi och det för minnet betydelsefulla skapandet och omformandet av synapser. Behandlingar enligt biologiskt perspektiv är huvudsakligen medicinska. Det kognitivistiska perspektivet studerar snarare effekterna av hjärnans biologiska strukturer, tänkbara indelningar, klassificeringar, användandet och olika påverkan av minnet. För ett kognitivistiskt perspektiv är så kallade kognitiva processer de viktigaste nycklarna för att förstå männi­ skans psykologi. En kognitiv process kan grovt översättas med en tankeprocess, vilken i sin tur kan vara mer eller mindre medveten. Helt omedvetna kognitiva processer förekommer när vi till exempel intuitivt ser grammatiska fel i en text eller när vi använder automatiserade men inlärda motoriska funktioner som att simma. Helt medvetna kognitiva processer förekommer när vi har medvetna självstyrda tankar där vi till exempel löser problem eller fantiserar. Behandlingar enligt ett kognitivistiskt perspektiv är huvudsakligen terapeutiska. Trots att biologiska och kognitivistiska perspektiv dominerar kan man inte helt bortse från det behavioristiska perspektivet, som är betydelsefullt för inlärningspsykologin och det psykodynamiska perspektivet. Det psykodynamiska perspektivet har en mer utpräglad terapeutisk inriktning och har, för minnesforskningen, framför allt bidragit med förståelser för hur psykologiska försvarsmekanismer kan påverka minnesfunktionerna. Det psykodynamiska perspektivet har dock en särställning här, eftersom det har en teoridriven och kvalitativ forskningsmetodik, som sällan möjliggör hypotesprövning på samma sätt som när kvantitativ metod används. Biologisk och behavioristisk forskningsmetodik är 15

Polisförhör båda utpräglat kvantitativa och hypotesprövande, företrädesvis genom experimentstudier. Kognitivistisk forskningsmetodik kan använda såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. Detta sker dessutom emellanåt i kombinerad design.

Stenåldersmänniskan på 2000-talet Evolution är en långsam process, där individer med de mest lämpliga egenskaperna gynnas för överlevnad och fortplantning. Evolutionen kan visserligen ta små språng genom mutationer eller genom att omgivningen förändras så att livsvillkoren för en viss art gynnas eller missgynnas. Men för människan verkar inga sådana språng ha skett sedan vi blev bofasta och fick bättre möjligheter att undvika svält, skydda oss mot faror och fick mer effektiva sätt att överföra erfarenheter mellan generationer. Den delen av det mänskliga psyket som inte är inlärd är därför i stort sett densamma i dag som för stenåldersmänniskan. Det innebär att vi har med oss samma grundläggande drifter och rädslor, något som är ganska illa anpassat för ett modernt samhälle. Vi har till exempel en drift att söka och inta snabb energi som kan lagras i fettceller, något som inte är så lyckat när en ostburgare med cola är billigare än de mer hälsosamma alternativen. Vi har en stark sexualdrift som startar i puberteten, långt innan det är lämpligt att bilda familj i ett modernt samhälle och som, om den levdes ut helt och hållet med oskyddade samlag, skulle leda till svåra sociala situationer. Vi har också en starkt överdriven rädsla för höjder, då det under vår tidigare utveckling varit förenat med absolut livsfara att bryta ett ben, men vi saknar motsvarande medfödda rädsla för hastigheter, trots att en olycka med motorcykel i bara 50 km/h kan leda till invaliditet eller till och med döden. Utöver detta har vi en drift att samla och ordna saker. Att trycka ned drifter skapar ångest och för att hantera denna skapar vi socialt acceptabla ersättningshandlingar. Eftersom vi inte har så goda möjligheter att samla nötter väljer vi kanske att i stället samla på porslinsvaser eller frimärken. Om vi kunde ta ett litet stenåldersbarn, tvätta av det, klä det i en pyjamas med små nallebjörnar och adoptera in det i en vanlig modern familj, skulle dess kognitiva utveckling troligen inte gå att skilja från andra barns.

Perceptionssystem tillhör de äldsta funktionerna och var utvecklade redan när de första tetrapoderna kravlade upp ur sumpmarkerna på Pangea för sådär en 370 miljoner år sedan. Biologiskt blev dock perceptionssystemen mer liknande de vi har i dag först när hjärnan utvecklades med en hjärnbark som fick specifika centrum för de olika funktionerna. Den mänskliga hjärnan började bli betydligt större för drygt två miljoner år sedan, när vår förfader Homo habilis lärde sig använda verktyg. Exakt orsak och verkan är svår att avgöra, men bättre kost och förmågan att lagra energi i fettceller, särskilt under den tidiga uppväxten, förefaller vara viktiga komponenter.

16

1. Perception och minne

Perception, en händelse tar plats i medvetandet All perception utgår från någon form av stimulus som påverkar något av våra sinnesorgan. Det kan till exempel vara ett ljud som sätter trumhinnan i svängning. Sinnesorganen har sedan specialiserade nervceller som kan översätta denna påverkan till elektriska impulser som via nervbanorna kan skickas vidare till rätt centra i hjärnan för att sättas samman och tolkas. På näthinnan i ögat finns tappar och stavar, som översätter ljus till elektricitet (s.k. sensorisk kodning) och via synnerven förmedlar impulserna till syncentrum i nackloben.

Syncentrum tolkar impulserna och gör att vi kan uppfatta en bild. I respektive centrum finns också minnena från tidigare stimuli av samma slag, vilket gör att signalerna från sinnesorganen kan tolkas mycket snabbt. I syncentrum finns till exempel redan minnen av hur en cykel ser ut och vi kan därför omedelbart identifiera objekt i vår omgivning, utan någon större eftertanke. På detta sätt har vi modeller för en mycket stor mängd objekt, ljud, lukter med mera, som genom olika särdrag kan identifieras snabbt.

När vi upplever en händelse kommer vi att få intryck via många olika sinnen.

Om en person bevittnar en misshandel i en krogkö kommer troligen synintrycken att vara de mest påtagliga, men perceptionen sker också med hjälp av hörselintrycken av skriken, känseln av knuffar, lukten av cigarettrök och kanske till och med av smaken av en grillkorv med räksallad. Alla sinnesintryck hör till händelsen men går sina egna vägar i perceptionssystemen och tolkas utifrån tidigare erfarenheter i olika delar av hjärnan. Minnet från händelsen lagras också i respektive centrum, vilket skapar en utmaning vi ska återkomma till.

Perceptionen kan sägas ha två trösklar. Det finns en absolut tröskel, där det helt enkelt behövs en viss styrka i stimulus för att vi ska kunna uppfatta det med våra sinnen. Ett ljud kan till exempel vara för svagt för att höras. Det finns också en differenströskel, där en skillnad i ett pågående stimulus måste vara tillräckligt stor för att kunna förnimmas. Om vi till exempel håller en vikt i handen som ändras behöver skillnaden vara mer än två procent för att vi ska kunna uppfatta den. Differenströskeln för olika stimuli varierar kraftigt, från 20 procent för sälta till 0,3 procent för ljud. Vi har individuellt något olika förmågor, även utan eventuella skador på sinnesorganen, men att uppfatta stimuli inkluderar också en beslutsprocess. Människor som är mer djärva i sin personlighet kan därför uppfatta svagare stimuli (och ibland ha fel), medan mer försiktiga människor vill vara helt säkra innan de bestämt sig och därför behöver starkare stimuli för att anse att de är uppfattade.

Det finns ytterligare en tröskel stimulus ska ta sig över för att perception ska kunna ske. Hjärnan har en automatisk sorteringsfunktion som kallas det retikulära aktiveringssystemet (RAS). Systemet är lokaliserat på hjärnstammen och dess funktion är att reglera sömn och vakenhet. Men systemet har 17

4 Förhör med den som vill berätta När en människa är motiverad att berätta behövs framför allt utrymme till detta, men i en förhörssituation kan det också behövas en del minnesstödjande tekniker, kombinerade med tekniker för att kunna värdera tillförlitligheten av det som sägs. Märk väl att tillförlitlighet inte är samma sak som trovärdighet.

Om en person är trovärdig betyder det att man inte misstänker att personen ljuger. Berättelsen kan ändå vara behäftad med felaktigheter. Dessa kan komma av att personen missuppfattat händelsen, feltolkat delar och/eller fyllt i delar från sina scheman och skript. I utredningsarbetet är det därför viktigt att försöka värdera tillförlitligheten i den information som lämnas. Stämmer berättelsen med vad som verkligen hänt? Observera att det är först i rättegången som den juridiska bedömningen av en utsagas tillförlitlighet görs. När rätten ska bedöma detta tar de fasta på en rad faktorer som bland annat handlar om utsagan lämnats spontant utan olika former av påverkan och om den verkar självupplevd.

Eftersom det är rättens bedömning som är den viktiga för en eventuell dom, ställer detta krav på både förhörstekniker och dokumentation.

Tekniker för tillförlitlighetsbedömningar går framför allt ut på att jämföra en utsaga med information från andra källor, både andra förhör och andra utredningsåtgärder. PEACE-modellen fungerar utmärkt för att inkludera de minnesstödjande tekniker som ingår i den så kallade kognitiva intervjutekniken och som rekommenderas av forskare vid vittnesförhör (se t.ex. Milne & Bull 1999). Tekniken kan därför med framgång även användas vid förhör med en misstänkt som vill berätta om vad som hänt. Den kognitiva förhörsmetoden har utvecklats i flera steg sedan 1980-talet48 och bygger på forskning om hur det mänskliga minnet är konstruerat och hur olika minnesstödjande tekniker kan appliceras under förhör. Grundantagandena är att ett minne från en händelse lagras i flera olika minnessystem och att dessa kan stödja varandra. Därigenom kan individen nå fram till sina minnesbilder genom olika vägar. Om personen 48 Det ursprungliga CI-protokollet kom 1984 (Geiselman et al. 1984). Två av upphovsmännen kom sedan med ett reviderat protokoll, Enhanced cognitive interview, åtta år senare (Fisher & Geiselman 1992). Metoden har sedan anpassats och justerats i olika rättsliga kontexter, till exempel för utredare i yttre tjänst (Dando, Wilcock & Milne 2009a; Dando, Wilcock, Milne & Henry 2009b).

67

Polisförhör till exempel får kontakt med ett tydligt affektivt (känslomässigt) minne kan detta leda till att även semantisk (här: faktamässig) information erinras lättare.

Effekten som uppnås är en igenkänning av situationen, snarare än att varje specifikt efterfrågat minne ”grävs” upp. Metoden ger, jämfört med traditionell förhörsmetod, 40–60 procent mer och lika korrekt information (Fisher, Geiselman & Amador 1989; Fisher, McCaule & Geiselman 1994; Köhnken, Milne, Memon & Bull 1999) och har dessutom funnits hjälpa brottsoffer att processa en traumatisk händelse så att psykologisk hälsa gynnas (Fisher & Geiselman 2010). Metoden fungerar också utmärkt vid telefonförhör (Pescod, Wilcock & Milne 2013). I korthet går metoden ut på att fyra olika tekniker används: mental återetablering, fritt berättande, perspektiv- och kronologiskifte.

Kognitiv intervjuteknik har tyvärr ofta förts fram som en komplett och odelbar förhörsmetod. Eftersom några av metodens delar är svåranvända och då den saknar råd för introduktion, frågefas, avslutning och utvärdering, har metoden ofta förkastats i sin helhet av yrkesverksamma utredare. För att kunna avgöra när och hur metodens tekniker kan användas behövs kunskap om dess effekter och psykologiska bakgrund (Bensi, Nori, Gambetti & Giusberti 2011; Paulo, Albuquerque & Bull 2013). Jag ska här beskriva hur kognitiv intervjuteknik och frågeteknik kan användas i praktiken i det arbetsflöde PEACE-modellen rekommenderar. Förberedelsefasen (Planning och Preparation) samt avslutning och utvärdering (Closure och Evaluation) har redan beskrivits, varför tonvikten i detta kapitel ligger på Engage and explain och Account and challenge.

Introduktion och mental återetablering Den mentala återetableringen innebär att den hörde ska stödjas i att så effektivt som möjligt tänka sig tillbaka till den händelse förhöret handlar om. Målet med detta är att aktivera så många olika minnessystem som möjligt för att få en igenkänningseffekt. Om personen till exempel kan minnas platsen för händelsen, hur vädret var, hur omgivningarna såg ut och vilka fysiska och mentala känslor som upplevdes bör personen också lättare få tillgång till andra minnen som kan vara relevanta för utredningen (se t.ex. Milne & Bull 1999).

De flesta som kommer till ett polisförhör, oavsett om de är vittnen, brotts­ offer eller misstänkta, har troligen för sig själva gått igenom det händelseförlopp förhöret gäller och vad de ska säga, både en och två gånger. Mental återetablering kan låta lite krångligt, men när händelsen förhöret gäller ändå är aktualiserad hos den som ska höras, kan den mentala återetableringen oftast genomföras helt odramatiskt. I de flesta fall behövs bara en lugn och systematisk introduktion till förhöret, som förklarar metoden och engagerar den hörde.49 I denna 49 Det första E:et i PEACE-modellen, Engage and explain.

68

4. Förhör med den som vill berätta introduktion behöver förhörsledaren tydligt säga att hen kommer att använda en modern förhörsmetodik och att denna bygger mycket på att den hörde ska tänka sig tillbaka till händelsen och berätta fritt från minnet med så mycket detaljer som möjligt. Förhörsledaren bör redan här också säga att metoden innebär att det eventuellt kommer att ställas frågor längre fram som kan upplevas som märkliga, men att dessa är en del av metoden och att de inte innebär att förhörsledaren misstror den hörde. Man kan helt enkelt minnas bättre om man berättar samma sak flera gånger och på lite olika sätt. Efter denna introduktion kan förhörsledaren gå över till den mentala återetableringen genom att använda redan tillgänglig information och säga något i stil med: Känner du dig bekväm med detta? Då vill jag att du försöker tänka dig tillbaka till den här kvällen när du upplever bråket utanför Club Mantra. Du står alltså vid Pølsemannen med din kompis Jelena, det är mörkt och det duggregnar.

Den mentala återetableringen kan göras på olika nivå utifrån den hördes behov och ärendets art. Rekommendationen är att först återetablera externa faktorer (väder, ljusförhållanden etc.) för att sedan, om det behövs, återetablera interna faktorer (mentala känslor, tankar etc.). För att adressera den hördes interna mentala återetablering kan förhörsledaren ställa några frågor i stil med ”Hur känner du dig den här kvällen?” och ”Vad pratar du och Jelena om innan ni upplever bråket?”.

Ordvalen är viktigare än man kan tro. Att använda presens (nutid) i stället för preteritum (dåtid), både i den mentala återetableringen och sedan konsekvent genom förhöret, kan förhöja känslan för den hörde av att vara kvar i situationen, att inte lämna sin mentala återetablering. Att använda icke-styrande ord som ”upplever bråket” i stället för ”ser misshandeln”, gör att förhörsledaren i mindre utsträckning låser fast den hörde vid att det bara är ett sinne som är viktigt (synen) och att händelsen varit just en misshandel. I en klassisk studie om just ordval vid vittnesförhör (Loftus & Palmer 1974) fick försökspersonerna se ett filmklipp med en röd och en blå bil som kolliderade på en rak väg. På filmen gick det inte att se vilken av bilarna som vållade olyckan och de körde exakt lika fort. Hälften av försökspersonerna fick sedan den något värderande uppmaningen ”Berätta om när den blåa bilen smällde in i den röda”, medan de andra fick den mer neutrala uppmaningen ”Berätta om när den blåa och den röda bilen kolliderade med varandra”. När vittnesutsagorna sedan analyserades visade det sig att de som fått den värderande uppmaningen i högre utsträckning bedömde föraren av den blåa bilen som vållande till olyckan. De bedömde också den blåa bilens hastighet som högre och några hade dessutom inbillat sig att de sett glassplitter på olycksplatsen, något som alltså inte fanns. De som hade fått den icke-ledande uppmaningen hade neutrala bedömningar.

69

8 Att utvecklas som förhörsledare Det är inte meningsfullt att dra gränser mellan vad som är förhörsledararbete och vad som är annat utredningsarbete. Förhörsrummet må vara stängt och förhöret må ha en bestämd start- och sluttid, men det är och förblir en integrerad del av utredningsarbetet. En av de viktigaste insikterna som behövs för att bli en bra förhörsledare är att förstå förhörets roll i utredningsprocessen. Utredningsarbete ska vara ett objektivt utforskande, hypotesskapande och systematiskt informationsbehandlande arbete där information ständigt strömmar in genom olika kanaler. Informationen måste prövas och vägas mot tidigare information för att sedan användas för att skapa ytterligare information. Samma information kan användas på flera sätt parallellt; om till exempel en person ringer i ett rånärende och berättar att gärningspersonen kastat ett föremål i en rabatt, kan informationen behandlas på följande sätt: • Informationen värderas. Är det en förstahandskälla eller har vittnet hört någon annan berätta om händelsen? Är det en trovärdig källa eller en person som brukar ringa och lämna falska tips? Är uppgiften trovärdig och stämmer någorlunda med tidigare utredningsinformation?

• Om informationen bedöms som intressant kommer platsen att spärras av och genomsökas. Låt oss säga att det hittas en kniv i rabatten och att denna kan ha samband med brottet.

• Kniven fotograferas på plats, tas i beslag och skickas till NFC för analys av fingeravtryck, blodspår, DNA och fibrer.

• I och med fyndet har utredarna fått en viktig indikation på gärningspersonens flyktväg. Kniven måste fortfarande knytas till själva brottet för att flyktvägen ska bli helt bekräftad, men fyndet leder till att en dörrknackningsinsats inleds längs den förmodade flyktvägen. I dessa förhör används information från tidigare källor för att ringa in vilken tid som är intressant att förhöra eventuella vittnen om.

• Två vittnen vaskas fram i dörrknackningsinsatsen, dessa förhörs och lämnar någorlunda samstämmiga uppgifter om signalement, riktning och tid. Dessa uppgifter vägs mot signalement från brottsplatsen.

• NFC har fått träff på offrets DNA i blodbesudling från kniven. Den är då 171

Polisförhör

•

•

• •

•

knuten till brottet och flyktvägen har blivit bekräftad. Ett delvis utsmetat fingeravtryck säkras också men är för dåligt för att användas för sökning i databasen; det skulle emellertid kunna användas vid en jämförelse.

En Blocketannons på en mobiltelefon som stulits vid rånet ledde till husrannsakan hos en hälare. Vid den anträffas tyvärr inte telefonen, men i stället en klocka som troligen också kommer från rånet. Klockan tas i beslag och undersöks. På den säkras ett fingeravtryck, vilket skickas till NFC för analys.

Hälaren förhörs.

Hälaren lämnar uppgifter som stämmer någorlunda med signalementet på rånaren. NFC lyckas knyta fingeravtrycket till en person som tidigare dömts för grov stöld.

Denna person blir nu skäligen misstänkt och åklagaren fattar beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse.

Förhör hålls med den misstänkte, i vilket utredningsinformationen används taktiskt, det vill säga den avslöjas inte förrän den misstänkte lämnat en utvecklad berättelse. Tack vare denna taktik kan utredarna slå fast att det finns allvarliga inkonsekvenser i den misstänktes berättelse. Åklagaren beslutar att den misstänkte ska anhållas och att husrannsakan ska genomföras i den misstänktes bostad, källarförråd, garage och bil.

Vid husrannsakan i den misstänktes garage anträffas tre EU-mopeder som tillgripits vid olika rån. Ett stort antal fingeravtryck kan också säkras. NFC kan knyta ett av dessa fingeravtryck till en annan person, som tidigare är dömd för tillgrepp av fortskaffningsmedel och länkad i spaningsregistret till den misstänkte.

Förmågan att tänka utredande och analytiskt i ett brottmål är inte medfödd. Även om olika personer verkar ha olika förutsättningar, är detta absolut förmågor som kan tränas upp. Förmågan innehåller några nyckelkomponenter, som alla behöver vara väl utvecklade.

• Utredaren behöver ha goda kunskaper inom ämnen som juridik, psykologi, kommunikation och kriminalteknik. Utredaren behöver också ha en bred allmänbildning och goda kunskaper om den egna organisationen, de utredningsstöd som finns och de rutiner som ska användas. Dessa kunskaper behöver kunna sättas i samband och omsättas i praktik.

• Förmågan att se samband trots att viss information saknas kräver ett fritt och kreativt tänkande, som ibland behöver vara ”utanför boxen”.

• Förmågan att vara kritisk till de egna idéerna förutsätter en intuitiv förståelse för vilka samband som kan vara slumpmässiga, vilka som troligen inte är det och i vilka olika riktningar en och samma information kan peka. En sådan förmåga behöver baseras på erfarenheter från verkliga fall. Utredaren behö172

8. Att utvecklas som förhörsledare ver därför också förmåga att bortse från erfarenheter från alla de overkliga kriminalfall hen sett beskrivningar på i filmer, tv-serier och läst om i böcker.

• Förmågan att ta till vara på egna och andras erfarenheter förutsätter kontinuerlig kritisk utvärdering av arbetet och att ärenden följs upp så långt det är möjligt. Efter att en utredare lämnat ifrån sig ett ärende till åklagaren finns det andra ärenden att arbeta med. Att trots detta ta reda på vad som hände med det slutredovisade ärendet och efterfråga feedback från åklagaren ger en god möjlighet till utveckling.

Från novis till expert För att kunna utvecklas från novis till expert behövs förståelse för hur en sådan utveckling kan se ut. Blooms taxonomi (1956) är en klassisk beskrivning av den professionella kunskapens olika nivåer, som erbjuder just en sådan förståelse.

Nivåindelningen speglar utveckling från kvantitativ kunskap som endast kan upprepas till kunskapsbaserad kompetens som kan generera ny kunskap. Blooms steg är: 1. Kunskap, förmåga att ta till sig fakta, att kunna memorera. Man kan till exempel veta att tomat är en sorts frukt från en planta besläktad med potatis.

2. Förståelse, förmåga att förstå dessa fakta. Man förstår att tomaten inte passar så bra i en fruktsallad.

3. Tillämpning, förmåga att utföra något med denna förståelse. Tomaten kan användas med mozzarellaost och basilika i en god caprése.

4. Analys, förmåga att se samband mellan olika förståelser. Tomaten kan också användas till grönsallad, mozzarellan till pizza och basilikan till pesto.

5. Syntes, förmåga att dra egna slutsatser av dessa samband. Tomat, mozzarella och basilika är viktiga i det italienska köket och kan kombineras på många olika sätt i olika rätter.

6. Utvärdering, förmåga att producera, planera och generera ny kunskap. Man kan skapa nya spännande rätter genom att kombinera dessa ingredienser med andra eller på nya oväntade sätt, till exempel basilikapannacotta med tomatmarmelad (otroligt gott, jag lovar).

Dreyfus och Dreyfus (1986) gör en mer detaljerad nivåindelning. Denna kan ses som en utveckling av Blooms taxonomi, men mer inriktad på den tysta kunskapens utveckling, sådan kunskap som inte riktigt går att beskriva och som man behöver lära sig av erfarenhet. Bröderna Dreyfus beskriver utvecklingen till expert via novis, avancerad nybörjare, kompetent och skicklig. I denna beskrivning är novis det första steget, där en individ lär sig och utvecklar färdigheter tillsammans med någon mer erfaren, till exempel en handledare.

173

Polisförhör Metoderna, forskningen och lagen Ola Kronkvist

I Polisförhör. Metoderna, forskningen och lagen beskriver författaren utförligt hur skickliga förhörsledare arbetar. De ställer frågor, lyssnar, får människor att minnas och lägger pussel. Ibland frågar de efter detaljer och ibland lyssnar de tålmodigt till långa och osammanhängande berättelser. För den oinvigde kan det förefalla som trevande och oorganiserade samtal, men skenet bedrar.

Boken presenterar en detaljerad arbetsordning för polisförhör, den så kallade PEACE-modellen. Modellen kan liknas vid en verktygslåda som kan fyllas med en lång rad metoder, var och en för olika situationer. För att metoderna ska kunna tillämpas optimalt beskrivs även deras teoretiska bakgrund och syften samt praktiska och juridiska begränsningar. Beprövad erfarenhet och forskning fogas i boken samman med juridik och organisatoriska rutiner till en helhet.

FOTO: ELISABET HELLGREN

Boken är tänkt för grund- och vidareutbildning av förhörsledare inom Polismyndigheten, men metodiken kan vara användbar för alla yrkesgrupper som arbetar med utredande samtal, till exempel socialsekreterare, frivårdsinspektörer och försäkringsutredare.

Ola Kronkvist är lektor i polisvetenskap och arbetar på polisprogrammet vid Linnéuniversitetet.

ISBN 978-91-40-69219-1

9 789140 692191