9789132167157

Översättning: Ylva Kempe

www.wahlstroms.se Copyright © 2015 by Sabaa Tahir All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form.

Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: An Ember in the Ashes Omslagsfoto © ZoomTeam, welsewool och Anna Huzarska, Dollar Photo Club Omslag: Maria Sundberg/Art by Sundberg Sättning: RPform Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16715-7

Till Kashi, som l채rde mig att min ande 채r starkare 채n min r채dsla.

DEL I

RÄDEN

I Laia Min storebror kommer hem under de mörkaste timmarna före gryningen, den tid på dygnet då till och med andarna vilar. Han för med sig en lukt av stål och kol och smedja. Lukten av fienden.

Han vecklar in sin långa smala gestalt genom fönstret, de nakna fötterna rör sig ljudlöst över de flätade mattorna. Het ökenvind följer efter honom in och lyfter de slaka gardinerna. Hans skissblock faller till golvet och han petar in det under sängen med en snabb rörelse, som om det hade varit en orm.

Var har du varit, Darin? I tankarna har jag mod nog att ställa frågan, och Darin litar tillräckligt mycket på mig för att svara på den.

Varför försvinner du hela tiden? När morfar och mormor behöver dig?

När jag behöver dig?

Varje natt i nästan två år har jag velat fråga. Men varje natt har modet svikit mig. Jag har ett enda syskon kvar. Jag vill inte att han ska stänga mig ute, som han har gjort med alla andra.

Men i natt är det annorlunda. Jag vet vad som finns i hans skissblock. Jag vet vad det betyder.

9

”Du borde inte vara vaken.” Darins viskning väcker mig ur tankarna. Precis som en katt anar han instinktivt varje fälla – det är en egenskap han ärvt av vår mamma. Jag sätter mig upp i den övre delen av våningssängen när han tänder lampan. Nu är det ingen idé att låtsas sova. ”Det är utegångsförbud och det har passerat tre patruller. Jag var

orolig.” ”Jag kan hålla mig undan från soldaterna, Laia. Det har jag övat mig på länge.” Han vilar hakan mot min sängkant och ler mammas sneda leende. Välbekant och lugnande, samma leende som han ger mig när jag vaknar efter en mardröm eller när vi har slut på mjöl. Allt kommer att ordna sig, säger det där leendet.

Han lyfter upp boken som ligger på min säng och undersöker den.

Samling i natten, läser han på framsidan. ”Det låter spännande. Vad handlar den om?” ”Jag har just börjat på den. Den handlar om en djinn …” Jag hejdar mig. Smart. Väldigt smart. Han tycker om att lyssna på historier lika mycket som jag tycker om att berätta dem. ”Glöm det. Var har du varit? Morfar hade massor av patienter i morse.”

Och jag fick rycka in för dig eftersom han inte klarar så mycket själv.

Vilket gjorde att mormor fick hälla upp handlarens sylt på burkar ensam.

Och hon hann inte färdigt. Så nu kommer handlaren inte att betala oss och vi får svälta i vinter, och varför i himlens namn bryr du dig inte?

Alla de här sakerna säger jag inne i huvudet. Leendet har redan försvunnit ur Darins ansikte. ”Jag har inte läkegåvan”, säger han. ”Och det vet morfar.”

Först vill jag ge mig, men så tänker jag på morfars hopsjunkna axlar i morse. Och jag tänker på skissblocket.

10

”Morfar och mormor behöver dig. Du kan väl prata med dem åtminstone. Ni har inte pratat ordentligt på flera månader.”

Jag väntar på att han ska säga till mig att jag inte förstår. Att jag ska lämna honom i fred. Men han bara skakar på huvudet, sjunker ner på sin egen säng och blundar som om han inte ens tänker bry sig om att svara.

”Jag såg dina skisser.” Orden bara kommer, och de får Darin att rusa upp igen. Hans ansikte är som hugget i sten. ”Jag spionerade inte”, säger jag. ”En av sidorna var lös. Jag hittade den när jag skakade mattorna i morse.” ”Har du berättat för mormor och morfar? Har de sett …?” ”Nej, men …” ”Laia, lyssna.” Men nej! Jag vill inte höra det här. Jag vill inte höra hans ursäkter. ”Det du såg är farligt”, säger han. ”Du får inte berätta för någon om det. Aldrig någonsin. Det är inte bara mitt liv som står på spel. Det finns andra som …” ”Arbetar du för Imperiet, Darin? För krigarna?”

Han är tyst. Jag tycker att jag ser svaret i hans ögon, och det gör mig alldeles matt. Är min bror en förrädare? Förråder han sina egna?

Står min bror på Imperiets sida?

Om han gömde undan säd, eller sålde böcker, eller lärde barn att läsa, då skulle jag förstå. Jag skulle vara stolt över att han gjorde saker som jag inte är modig nog att göra. Imperiet jagar, fängslar och dödar för sådana ”brott”, men att lära en sexåring bokstäverna är inte någon ond handling – inte för mitt folk, de lärda.

Men det Darin har gjort är hemskt. Ett förräderi. ”Imperiet dödade våra föräldrar”, viskar jag. ”Och vår syster.”

Jag vill skrika åt honom, men orden fastnar i halsen. Krigarna 11

erövrade de lärdas land för femhundra år sedan och sedan dess har de inte gjort något annat än förtryckt och förslavat oss. En gång fanns världens bästa universitet och de främsta biblioteken i vårt imperium.

Nu kan de flesta lärda inte skilja en skola från en vapenfabrik. ”Hur kan du vara på krigarnas sida, Darin? Hur kan du?” ”Det är inte som du tror, Laia. Jag ska förklara allting, men …”

Han hejdar sig plötsligt och lyfter handen för att tysta mig när jag ber om den utlovade förklaringen. Han nickar mot fönstret.

Genom de tunna väggarna kan jag höra morfar snarka och mormor röra på sig i sömnen. En duva kuttrar. Välbekanta ljud. De vanliga ljuden här hemma.

Men Darin hör något annat. Färgen försvinner ur hans ansikte och ögonen blir fulla av fruktan. ”Laia”, säger han. ”Räd.” ”Men om du jobbar för Imperiet …” Så varför skulle soldaterna göra en räd här? ”Jag jobbar inte för dem.” Han låter lugn. Lugnare än vad jag känner mig. ”Göm skissblocket. Det är det de är ute efter. Det är därför de kommer.”

Så är han borta och jag är ensam. Jag försöker röra mina nakna ben, men det är som om de satt fast i sirap, och händerna känns som träblock. Skynda dig, Laia!

Vanligtvis gör Imperiet sina räder i dagsljus. Soldaterna vill att de lärdas mödrar och barn ska se på. De vill att fäder och bröder ska se en annan mans familj tas som slavar. Men hur hemska de där räderna än är, så är de nattliga besöken värre. På natten gör Imperiet sina räder när de inte vill att det ska finnas några vittnen.

Jag undrar om det här händer på riktigt. Eller om det är en mardröm. Det är verkligt, Laia. Skynda dig.

12

Jag kastar ut skissblocket genom fönstret och det landar i en buske.

Det är ett dåligt gömställe men jag har inte tid att hitta något bättre.

Mormor haltar in i mitt rum. Hennes händer, som är så stadiga när de rör i syltgrytan eller flätar mitt hår, flaxar som skrämda fåglar när hon försöker få mig att röra mig snabbare.

Hon drar ut mig i hallen. Darin och morfar står vid bakdörren.

Min morfars vita hår ser ut som en höstack och kläderna är skrynkliga, men det finns ingen sömn i de djupa fårorna i hans ansikte. Han mumlar något till min bror, och räcker honom sedan mormors största kökskniv. Jag vet inte varför han ens bryr sig om att göra det. Mot serrastålet i ett krigarsvärd kommer kniven bara att splittras. ”Du och Darin ger er iväg genom trädgården på baksidan”, säger mormor och hennes blick rör sig från det ena fönstret till det andra. ”De har inte omringat huset än.”

Nej. Nej. Nej. ”Mormor”, viskar jag och snubblar när hon knuffar iväg mig mot morfar. ”Göm er i de östra delarna …” Meningen kvävs i munnen på henne och hon stirrar mot fönstret. Genom den trasiga gardinen ser jag en skymt av ett silverfärgat ansikte. Det knyter sig i magen. ”En Mask”, säger mormor. ”De har med sig en Mask. Ge dig iväg, Laia, innan han kommer in.” ”Men du då? Och morfar?” ”Vi håller dem borta.” Morfar ger mig en försiktig puff ut genom dörren. ”Rör dig så tyst som möjligt. Och gör som Darin säger. Han tar hand om dig. Gå nu.”

Darins smala skugga faller över mig och han griper tag i min hand när dörren stängs bakom oss. Han hukar sig för att smälta in i den varma natten och rör sig tyst över den lösa sanden på bakgården med 13

ett självförtroende som jag önskar att jag också kunde känna. Fastän jag är sjutton år och borde vara gammal nog för att kunna kontrollera min rädsla, kramar jag hans hand som om den vore den enda fasta punkten i världen.

Jag jobbar inte för dem, sa han. Så vem är det han arbetar för?

På något sätt har han tagit sig tillräckligt nära Serras smedjor för

att i detalj kunna rita av tillverkningsprocessen för Imperiets mest värdefulla tillgång: de obrytbara, krökta klingorna som skär genom tre män samtidigt.

Ett halvt årtusende tidigare krossades de lärdas värld under krigarnas invasion därför att våra svärd inte kunde mäta sig med deras.

Sedan dess har vi inte lärt oss någonting mer om ståltillverkning.

Krigarna gömmer undan sina hemligheter som en girigbuk gömmer undan sitt guld. Alla som blir upptäckta i närheten av stadens smedjor utan att ha en bra anledning att vara där, riskerar avrättning.

Om Darin inte samarbetar med Imperiet, hur kom han då så nära smedjorna i Serra? Och hur fick krigarna nys om hans skissblock?

På andra sidan huset bankar en knytnäve på ytterdörren. Stövlar mot golvet, stål som klirrar. Jag ser mig vilt omkring och väntar mig silverrustningar och röda kappor, kännetecken för Imperiets legionärer, men på bakgården är allt lugnt. Trots den svala nattluften rinner svetten i nacken på mig. På avstånd hör jag dundrandet från trummorna på Blackcliff, Maskernas militärskola. Ljudet vässar min rädsla tills den sticker mig rakt i hjärtat. Imperiet skickar inte ut de där monstren med silveransikten på vilka räder som helst.

Det bankar på dörren igen. ”I Imperiets namn”, säger en irriterad röst, ”kräver jag att ni öppnar dörren!”

14

Darin och jag stelnar till samtidigt. ”Det låter inte som en Mask”, viskar Darin. Masker talar med låg, mild röst som skär igenom en som en kniv. På den tid det tar för en legionär att knacka och ge en order, skulle en Mask redan ha hunnit in i huset och låtit sitt vapen glida genom alla som kom i hans väg.

Darin möter min blick och jag vet att vi båda tänker samma sak.

Om Masken inte är tillsammans med de andra soldaterna vid ytterdörren, var är han då? ”Var inte rädd, Laia”, säger Darin. ”Jag tänker inte låta någonting hända dig.”

Jag vill tro honom, men rädslan är en strömvirvel som sliter och drar i mina fötter, försöker få ner mig under ytan. Jag tänker på paret i huset intill som fängslades och såldes som slavar efter en räd för tre veckor sedan. Boksmugglare, hade krigarna sagt. Fem dagar efter det hade en av morfars äldsta patienter, en nittiotreårig man, avrättats i sitt eget hem. Han hade fått halsen avskuren från öra till öra.

Samarbete med motståndsrörelsen.

Vad kommer soldaterna att göra med mormor och morfar? Sätta dem i fängelse? Sälja dem som slavar?

Döda dem?

Vi kommer fram till grinden som leder ut från bakgården. Darin ställer sig på tå för att haka av låset, när ett ljud från gränden utanför får honom att hejda sig tvärt. En vindil får ett dammoln att virvla upp i luften.

Darin knuffar mig lite bakåt. Hans knogar är vita runt knivskaftet när grinden svänger upp med ett gnisslande. Skräcken drar med ett finger längs min ryggrad. Jag kikar över min brors axel ut i gränden.

Det finns ingenting där förutom sanden som virvlar mjukt om15

kring. Ingenting annat än en vindpust då och då och våra sovande grannars stängda fönsterluckor.

Jag suckar lättat och tar ett steg fram bakom Darin.

I samma ögonblick dyker Masken upp i mörkret.

16

II Elias Desertören kommer att vara död före gryningen.

Hans spår avtecknar sig som en skadad hjorts i katakombernas damm. Tunnlarna har besegrat honom. Den heta luften är för tung här nere, lukten av död och förruttnelse alldeles för nära.

Spåren är mer än en timme gamla när jag får syn på dem. Vakterna har vittring på honom nu, stackars sate. Om han har tur dör han under jakten. Om inte …

Tänk inte på det. Göm ryggsäcken. Se till att komma härifrån.

Det krasar av ben när jag skjuter in packningen med mat och vatten i en krypta i väggen. Helene skulle skälla på mig om hon kunde se hur jag behandlar de döda. Men å andra sidan, om Helene fick veta varför jag befinner mig här nere över huvud taget så skulle hon ha allvarligare saker att klaga på.

Hon kommer inte att få veta. Inte innan det är för sent. Skuldkänslorna sticker i mig, men jag skjuter undan dem. Helene är den starkaste person jag känner. Hon kommer att klara sig fint utan mig.

Jag ser mig om över axeln för vad som känns som hundrade gången.

17

Det är tyst i tunneln. Desertören ledde soldaterna i motsatt riktning.

Men säkerhet är en illusion jag har lärt mig att aldrig lita på. Jag arbetar snabbt, staplar upp ben framför kryptan för att dölja spåren medan alla sinnen är på helspänn, beredda på minsta ljud eller rörelse.

En dag till av det här. En dag till av lögner, av ständig rädsla. En dag till före examen. Sedan är jag fri.

Medan jag arrangerar benen framför kryptan rör sig den heta luften som när en björn vaknar ur sin vintersömn. En doft av gräs och snö skär genom tunnelns stinkande andedräkt. Två sekunder är allt jag har på mig för att ta några steg bort från kryptan och falla på knä som om jag granskade marken efter spår. Sedan står hon bakom mig. ”Elias? Vad gör du här nere?” ”Har du inte hört? Vi jagar en desertör.” Jag håller uppmärksamheten riktad mot det dammiga golvet. Det borde inte gå att läsa mitt ansiktsuttryck bakom silvermasken som döljer allt från pannan till käkarna. Men Helene Aquilla och jag har tillbringat så gott som varje dag tillsammans under de fjorton år vi har tränats på Blackcliffs Militärakademi. Hon kan förmodligen höra mina tankar.

Hon går tyst fram till mig och jag tittar upp i hennes ögon, blekt blå som det varma havet kring öarna i söder. Masken täcker mitt ansikte, den är främmande och avskild från mig, döljer mina drag och mina känslor. Men hennes mask sitter som en silverfärgad extra hud, och jag kan se hur pannan rynkas när hon tittar ner på mig. Slappna av, Elias, säger jag till mig själv. Du letar bara efter en desertör. ”Han sprang inte den här vägen”, säger Hel. Hon drar med handen över håret, som alltid flätat och uppsatt i en hård, silverblond krona. ”Dex tog med sig en hjälptrupp från norra vakttornet in i den östra tunneln. Tror du att de får tag i honom?”

18

Soldaterna i hjälptrupperna är inte lika vältränade som legionärer och ingenting alls jämfört med Masker, men de är ändå skoningslösa jägare. ”Det är klart de får tag i honom.” Jag lyckas inte hålla bitterheten borta från rösten och Helene granskar mig noga. ”Den fega stackaren”, tillägger jag. ”Varför är du vaken, förresten? Du hade inte vakt i morse.” Eftersom jag såg till att du inte skulle ha det.

”De där förbannade trummorna.” Helene ser sig omkring i tunneln. ”De väckte alla.”

Trummorna. Naturligtvis. Desertör, hade de dundrat mitt under den värsta tiden av nattpasset. Alla aktiva enheter till murarna. Helene måste ha bestämt sig för att delta i jakten. Dex, min löjtnant, måste ha talat om för henne vilken riktning jag hade gått i. Han hade säkert inte tänkt närmare på det. ”Jag trodde att desertören kanske hade tagit den här vägen.” Jag vänder mig bort från min gömda packning och tittar bort längs en annan tunnel. ”Men jag hade väl fel. Jag måste försöka hinna ifatt Dex och de andra nu.” ”Hur mycket jag än avskyr att behöva erkänna det så har du ju nästan aldrig fel.” Helene lägger huvudet på sned och ler mot mig.

Jag känner skulden igen, hur den knyter sig som en hand i magen.

Hon kommer att bli rasande när hon får veta vad jag har gjort. Hon kommer aldrig att förlåta mig. Det spelar ingen roll. Du har bestämt dig. Det finns ingen återvändo nu.

Hel drar med en ljus, van hand över dammet på golvet. ”Jag har aldrig ens sett den här tunneln förut.”

En svettdroppe kryper ner längs min hals. Jag ignorerar den. ”Den är varm och den stinker”, säger jag. ”Som allting annat här.”

Kom nu, vill jag tillägga, men det vore som att skriva ”Jag försöker 19

dölja något” i pannan. Så jag är tyst och lutar mig mot väggen i katakomben med armarna i kors.

Slagfältet är mitt tempel. Inom mig mässar jag ett talesätt som min morfar lärde mig den dagen vi träffades, när jag var sex år gammal.

Han envisas med att det vässar sinnet på samma sätt som en slipsten vässar en klinga. Svärdspetsen är min präst. Dödsdansen är min bön.

Den dödande träffen än min frälsning.

Helene betraktar mina suddiga spår och lyckas på något sätt följa dem tillbaka till kryptan där jag har gömt min packning, till skallarna jag staplat upp där. Hon är misstänksam och plötsligt blir det spänt mellan oss.

Förbannat.

Jag måste distrahera henne. Medan hon tittar från mig till kryptan och tillbaka igen, låter jag blicken långsamt glida nerför hennes kropp. Hon är en och sjuttiofem lång, en och en halv decimeter kortare än jag. Hon är den enda kvinnliga eleven vid Blackcliff, och i den svarta, åtsittande dräkten som alla elever bär har hennes starka, slanka kropp alltid dragit till sig beundrande blickar. Bara inte mina.

Vi har varit vänner för länge för det.

Kom igen nu, se vad jag gör. Lägg märke till att jag glor på dig och bli förbannad för det.

När jag möter hennes blick, fräck som en sjöman som just stigit i land, öppnar hon munnen som för att slita mig i stycken. Men så tittar hon tillbaka mot kryptan.

Om hon ser packningen och förstår vad jag tänker göra så är det slut med mig. Hon kanske skulle avsky att göra det, men Imperiets lagar kräver att hon rapporterar mig, och Helene har aldrig brutit mot en lag i hela sitt liv.

20

”Elias …”

Jag förbereder en lögn. Jag ville bara komma iväg några dagar, Hel. Jag behövde lite tid att tänka. Jag ville inte oroa dig.

BOOM-BOOM-boom-BOOM. Trummorna.

Utan att tänka översätter jag de olika rytmerna till det budskap

de förmedlar. Desertör fast. Alla elever rapporterar till centrala gården omedelbart.

Mitt hjärta sjunker. En löjlig del av mig hade hoppats att desertören åtminstone skulle ha lyckats ta sig ut ur staden. ”Det tog inte lång stund”, säger jag. ”Bäst vi går nu.”

Jag börjar gå mot huvudtunneln. Helene följer efter, precis som jag visste att hon skulle göra. Hon skulle hellre sticka ut ögonen på sig själv än att inte lyda en direkt order. Helene är en sann krigare, mer lojal mot Imperiet än mot sin egen mor. Som alla goda blivande Masker har hon tagit Blackcliffs motto till sitt hjärta: Plikten först, in i döden.

Jag undrar vad hon skulle säga om hon visste vad jag verkligen har haft för mig i tunnlarna.

Jag undrar vad hon skulle tänka om mitt hat till Imperiet.

Jag undrar vad hon skulle göra om hon kom på att hennes bästa vän planerar att desertera.

21

III Laia Masken släntrar in genom grinden med de stora händerna hängande längs sidorna. Den underliga silverfärgade masken som gett namn åt dessa krigare, sitter som klistrad över ansiktet från pannan till käken och avslöjar varje drag, från de smala ögonbrynen till de skarpa kindbenen. Den kopparfärgade rustningen formar sig efter musklerna som för att understryka den kraftfulla kroppen.

En vindil får den svarta kappan att bölja, och han ser sig omkring på bakgården som om han hade kommit till en trädgårdsfest. Den bleka blicken hittar mig, glider över min kropp och fästs vid mitt ansikte. Han betraktar mig uttryckslöst. ”Har man sett, vilken sötnos”, säger han.

Jag drar i den trasiga kanten på nattlinnet och önskar desperat att jag hade haft på mig den formlösa, ankellånga kjolen jag brukar ha på dagarna. Maskens ögon är fortfarande uttryckslösa. Ingenting i hans ansikte avslöjar vad han tänker. Men jag kan gissa.

Darin ställer sig framför mig och kastar en blick mot stängslet, som om han försöker avgöra hur lång tid det skulle ta att hinna fram till det.

22

”Jag är ensam, pojke.” Masken tilltalar Darin med livlös röst. ”Resten av männen är i ert hus. Du kan springa din väg om du vill. Men jag vill gärna att du lämnar kvar flickan.”

Darin lyfter kniven. ”Vilken gentleman”, säger Masken.

Så gör han ett utfall, det blixtrar till av silver och koppar, som en

blixt från klar himmel. På den tid det tar för mig att flämta till, har Masken tryckt ner min brors ansikte i den sandiga marken, och håller fast hans kropp med ena knäet. Mormors kniv faller ner i smutsen.

Ett skrik exploderar i mig, det låter ensamt i sommarnatten. Ett par sekunder senare har jag en vass egg mot halsen. Jag såg inte ens när Masken drog vapnet. ”Tyst”, säger han. ”In i huset nu.”

Masken använder en hand för att slita upp Darin från marken och den andra för att peta på mig med vapnet. Min bror haltar, han är blodig i ansiktet och ser omtöcknad ut i blicken. När han kämpar emot som en fisk på kroken, tar Masken ett hårdare grepp om honom.

Bakdörren till huset öppnas, och en legionär i röd slängkappa kommer ut. ”Huset är säkrat, befälhavare.”

Masken knuffar Darin mot soldaten. ”Bind honom. Han är stark.”

Så tar han ett grepp om mitt hår och vrider om tills jag skriker. ”Mmm.” Han böjer sig fram och sätter munnen mot mitt öra och jag försöker vrida mig bort medan skräcken stramar runt min hals. ”Jag har alltid älskat mörkhåriga flickor.”

Jag undrar om han har en syster, en fru, en käresta. Men det skulle inte spela någon roll om han hade det. För honom hör jag inte till någon familj. Jag är bara något som ska kuvas, användas och slängas 23

bort. Masken drar mig genom hallen till stora rummet som en jägare släpar sitt byte efter sig. Kämpa, säger jag till mig själv. Kämpa. Men precis som om han känner mitt patetiska försök till mod, kramar hans hand till och smärtan borrar sig in i huvudet. Jag sjunker ihop och låter honom släpa mig vidare.

Legionärer står axel mot axel i vardagsrummet bland omkullvälta

möbler och sönderslagna syltburkar. Det blir ingenting till handlaren nu. Så många dagar jag tillbringat över ångande grytor med håret och händerna doftande av aprikos och kanel. Så många burkar som värmts upp, torkats, fyllts och förseglats. Till ingen nytta. Till ingen nytta alls.

Lamporna är tända och mormor och morfar står på knä på golvet med händerna bundna bakom ryggen. Soldaten som håller Darin knuffar ner honom bredvid dem. ”Ska jag binda flickan, sir?” En annan av soldaterna fingrar på repet han har i bältet, men Masken lämnar mig mellan två kraftiga legionärer. ”Hon kommer inte att ställa till med något.” Han borrar den där blicken i mig. ”Eller hur?” Jag skakar på huvudet och drar mig undan, hatar mig själv för att jag är så feg. Jag lyfter handen och trevar efter min mammas slitna armband som jag alltid har på mig, rör vid mönstret för att få styrka därifrån. Jag hittar ingen. Mamma skulle ha kämpat. Hon skulle ha dött hellre än att bli förödmjukad på det här sättet. Men jag kan inte förmå mig att röra mig. Rädslan har mig i sitt grepp.

En legionär kommer in i rummet. Han har ett nervöst uttryck i ansiktet. ”Det finns inte här, befälhavare.”

Masken tittar ner på min bror. ”Var är skissblocket?”

24

Darin stirrar rakt framför sig. Han andas lugnt och stadigt, och han ser inte omtöcknad ut längre. Han verkar faktiskt samlad.

Masken gör en liten gest. En av legionärerna lyfter upp mormor i nacken och kastar hennes bräckliga kropp i väggen. Hon biter sig i läppen, ögonen lyser blått. Darin försöker resa sig, men en annan soldat tvingar ner honom.

Masken lyfter upp en glasbit från en av de trasiga burkarna. Hans tunga glider ut som tungan hos en orm när han smakar på sylten. ”Så synd att allt gått till spillo.” Han nuddar vid mormors ansikte med den vassa glasbiten. ”Du måste ha varit vacker en gång. Vilka ögon.” Han vänder sig mot Darin. ”Ska jag sticka ut dem på henne?” ”Det ligger utanför ett av sovrumsfönstren, i en buske.” Jag får inte fram mer än en viskning, men soldaterna hör. Masken nickar, och en av legionärerna försvinner ut i hallen. Darin tittar inte på mig, men jag känner hans förfäran. Ja, varför sa du till mig att gömma det? vill jag skrika åt honom. Varför tog du hem det förbannade blocket?

Legionären kommer tillbaka med boken. I några oändliga sekunder är det enda ljudet i rummet prasslandet när Masken bläddrar bland ritningarna. Om resten av boken är likadan som det lilla jag såg, så vet jag vad det är Masken får se: krigarknivar, svärd, fodral, smidesutrustning, formler, bruksanvisningar – sådant som ingen lärd ska veta något om, och än mindre återskapa med hjälp av papper och penna. ”Hur kom du in i vapenförrådet, pojke?” Masken tittar upp från boken. ”Har motståndsrörelsen mutat en simpel slav att släppa in dig?”

Jag kväver en snyftning. Hälften av mig är lättad över att Darin inte är någon förrädare. Den andra hälften vill skrika åt honom för 25

att han är en sådan idiot. Samröre med de lärdas motståndsrörelse bestraffas med döden. ”Jag tog mig in själv”, säger min bror. ”Motståndsrörelsen hade inget att göra med det.” ”Du sågs ta dig ner i katakomberna i natt under utegångsförbudet” – Masken låter nästan uttråkad – ”i sällskap av några kända rebeller.” ”Igår kväll var han hemma i god tid före utegångsförbudet”, säger morfar, och det känns konstigt att höra honom ljuga. Men det gör ingen skillnad. Maskens blick är fokuserad på Darin och bara på honom. Han blinkar inte ens när han läser min brors ansikte som jag läser en bok. ”De där rebellerna togs i förvar idag”, säger Masken. ”En av dem uppgav ditt namn innan han dog. Vad gjorde du tillsammans med dem?” ”De följde efter mig.” Darin låter så lugn. Som om han har varit med om det här förut. Som om han inte är rädd alls. ”Jag har aldrig träffat dem förut.” ”Och ändå kände de till den här boken. De berättade om den för mig. Hur fick de höra talas om den? Vad ville de ha av dig?” ”Jag vet inte.”

Masken pressar glasskärvan in i den mjuka huden under mormors öga, och hon spärrar upp näsborrarna. En rännil av blod rinner i en rynka nerför hennes ansikte.

Darin drar häftigt efter andan, det enda tecknet på att han känner sig pressad. ”De ville ha mitt skissblock”, säger han. ”Jag sa nej, det svär jag på.” ”Såg du deras gömställe?”

26

”Nej. De band för mina ögon. Vi var i katakomberna.” ”Var någonstans i katakomberna?” ”Jag såg inte. De band för ögonen på mig.”

Masken granskar min bror en lång stund. Jag förstår inte hur Darin kan fortsätta att behålla lugnet inför den blicken. ”Du kan det här.” En antydan till förvåning hörs för första gången

i Maskens röst. ”Rak i ryggen. Djupa andetag. Samma svar på olika frågor. Vem har tränat dig, pojke?”

När Darin inte svarar rycker Masken på axlarna. ”Några veckor i fängelse kommer att få dig att öppna munnen.” Mormor och jag utbyter en skrämd blick. Om Darin hamnar i ett av krigarnas fängelser får vi aldrig se honom igen. Han kommer att förhöras i flera veckor och sedan kommer de antingen att sälja honom som slav eller döda honom. ”Han är bara en pojke.” Morfar talar långsamt, som till en upprörd patient. ”Snälla …”

Det blixtrar till av stål och morfar faller som en sten. Maskens rörelser är så snabba att jag först inte förstår vad han har gjort. Inte förrän mormor rusar fram. Inte förrän hon ger upp ett gällt skrik får den vassa smärtan mig att sjunka ner på knä.

Morfar. Nej, inte morfar. Böner och löften rusar genom mitt huvud.

Jag ska aldrig vara olydig mer. Jag ska aldrig göra någonting fel. Jag ska aldrig klaga på arbetet igen om bara morfar lever.

Men mormor sliter sitt hår och skriker, och om morfar levde skulle han aldrig låta henne skrika på det viset. Han skulle inte stå ut med att höra det. Darins lugn har mejats ner som av en lie, och hans ansikte har vitnat av en skräck som jag känner ända in i benen.

Mormor snubblar på fötter och tar ett stapplande steg mot Mas27

ken. Han sträcker ut handen mot henne som om han ska lägga den på hennes axel. Det sista jag ser i min mormors ögon är skräck. Sedan blixtrar Maskens behandskade handled till en enda gång och lämnar en tunn röd linje över hennes hals. En linje som blir bredare och rödare när hon faller omkull.

Hennes kropp träffar golvet med en duns, och ögonen är fortfa-

rande öppna och blanka av tårar när blodet pulserar ut ur hennes hals och ner i mattan som hon och jag knöt tillsammans i vintras. ”Sir”, säger en av legionärerna. ”En timme till gryningen.” ”Se till att få pojken härifrån.” Masken ger inte mormor så mycket som en blick. ”Och bränn ner huset.”

Så vänder han sig mot mig, och jag önskar att jag kunde bli en skugga på väggen bakom mig. Jag önskar det mer än vad jag någonsin önskat mig något, trots att jag hela tiden förstår hur meningslöst det är. Soldaterna på ömse sidor om mig flinar mot varandra när Masken långsamt tar ett steg i riktning mot mig. Han håller fast min blick som om han kan känna lukten av min skräck, en kobra som förlamar sitt byte.

Nej, snälla, nej. Jag vill försvinna. Försvinna.

Masken blinkar till och en annan, främmande känsla drar genom hans ögon – förvåning eller chock, jag kan inte avgöra vilket. Det spelar ingen roll. För i det ögonblicket hoppar Darin upp från golvet.

Medan Maskens fokus var på mig, passade han på att knyta upp repen han var bunden med. Hans händer är utsträckta och fingrarna utspärrade som klor när han kastar sig mot Maskens hals. Vreden ger honom ett lejons styrka och för ett ögonblick är han allt som vår mamma var: det honungsfärgade håret blänker, ögonen blixtrar, munnen är förvriden i ett djuriskt morrande.

28

Masken backar rakt in i blodpölen kring mormors huvud, och så är Darin över honom, slår honom till golvet, slår för allt han är värd.

Legionärerna står som förlamade av misstro innan de hämtar sig och rusar fram under svordomar och rop. Darin drar en dolk ur Maskens bälte innan legionärerna tacklar honom. ”Laia!” ropar min bror. ”Spring …”

Spring inte, Laia. Slåss.

Men jag tänker på Maskens kalla blick, på våldsamheten i hans ögon. Jag har alltid älskat mörkhåriga flickor. Han kommer att våldta mig. Och sedan döda mig.

Jag ryser och backar ut i hallen. Ingen hejdar mig. Ingen ser mig. ”Laia!” ropar Darin med en röst som jag aldrig har hört tidigare.

Desperat. Fångad. Han sa till mig att fly, men om jag hade skrikit så som han gjorde nu, så skulle han ha kommit till min hjälp. Han skulle aldrig ha lämnat mig. Jag stannar.

Hjälp honom, Laia, uppmanar en röst i mitt huvud. Nu. Och så en annan röst, envisare, kraftfullare.

Du kan inte hjälpa honom. Gör som han säger. Spring.

Jag ser flammor i ögonvrån, och känner lukten av rök. En av legionärerna har börjat tända eld på huset. Inom några minuter kommer det att stå i lågor. ”Bind honom ordentligt den här gången, och sätt honom i en förhörscell.” Masken reser sig från golvet och gnider sig över hakan.

När han ser mig backa genom hallen blir han märkligt stilla. Motvilligt möter jag hans blick och han lägger huvudet på sned. ”Spring, flicka lilla, spring”, säger han.

Min bror kämpar fortfarande, och hans skrik skär rakt igenom mig.

Jag vet att jag kommer att höra dem gång på gång, att de kommer 29

att eka i mitt huvud varje timme, varje dag tills jag dör eller tills jag kan göra bot. Jag vet det.

Och ändå springer jag.

De trånga gatorna och dammiga torgen i de lärdas kvarter rusar förbi mig som landskapet i en mardröm. För varje steg skriker en del av

mitt inre åt mig att vända, att springa tillbaka och hjälpa Darin. För varje steg blir det allt mindre troligt att jag kommer göra det, tills det inte är en möjlighet över huvud taget, tills det enda ord jag kan tänka är spring.

Soldaterna är efter mig, men jag har vuxit upp bland områdets låga tegelhus och skakar snabbt av mig mina förföljare.

Det börjar gry och min panikslagna språngmarsch övergår i ett långsammare, snubblande tempo där jag rör mig mellan gränderna.

Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Jag måste tänka ut en plan, men jag vet inte var jag ska börja. Vem ska ge mig hjälp och tröst?

Mina grannar kommer inte att ta emot mig, av fruktan för sina egna liv. Alla i min familj är döda eller fängslade. Min bästa vän, Zara, försvann vid en räd förra året, och mina andra vänner har sina egna problem.

Jag är ensam.

När solen går upp sitter jag i ett övergivet hus längst in i stadsdelens äldsta kvarter. Den raserade byggnaden hukar som ett skadat djur i en labyrint av hopfallna bostäder. Stanken från avfall skämmer luften.

Jag har krupit ihop i ett hörn. Håret har slitit sig ur flätan och är hopplöst hoptovat. Den röda sömmen längs fållen på mitt vita nattlinne har gått upp och det färgglada garnet hänger i långa trådar.

30

Mormor gjorde den där dekorsömmen åt mig när jag fyllde sjutton, för att lysa upp mina annars så färglösa och tråkiga kläder. Det var en av de få gåvor hon hade råd att ge mig.

Nu är hon död. Morfar också. Som mina föräldrar och min syster.

De dog för länge sedan.

Och Darin. Fångad. Släpad till en förhörscell där krigarna gör vem vet vad med honom.

Livet består av så många meningslösa ögonblick. Och så, en dag, kommer ett enda som ska definiera varje sekund efteråt. När Darin skrek – det var ett sådant ögonblick. Det var ett test av mitt mod och min styrka. Och jag misslyckades.

Laia! Spring!

Varför gjorde jag som han sa? Jag borde ha stannat. Jag borde ha gjort någonting. Jag stönar och lutar huvudet i händerna. Hela tiden hör jag honom. Var är han nu? Har de börjat förhöret? Han kommer att undra vad som hände med mig. Han kommer att undra hur hans syster kunde lämna honom i sticket.

En svag rörelse bland skuggorna fångar min uppmärksamhet och jag känner hur håren reser sig i nacken. Är det en råtta? En kråka?

Skuggorna flyttar sig lite och ett par ögon lyser där inne. Sedan flera par, smala, ondskefulla.

Hallucinationer, hör jag morfars röst i huvudet, när han ställer diagnosen. Ett symptom vid chock.

Hallucinationer eller inte – skuggorna ser väldigt verkliga ut. Deras ögon glöder, och de cirklar omkring mig som hyenor, djärvare för varje steg.

Vi såg, väser de. Vi vet hur svag du är. Han kommer att dö på grund av dig.

31

”Nej”, viskar jag. Men de har rätt, skuggorna. Jag lämnade Darin.

Jag övergav honom. Att han sa till mig att göra det spelar ingen roll.

Hur kunde jag vara så feg?

Jag trevar efter mammas armband, men att röra vid det gör bara allting ännu värre. Mamma skulle ha överlistat Masken. På något sätt skulle hon ha räddat Darin och mormor och morfar.

Till och med mormor var modigare än jag. Mormor med sin bräckliga kropp och sin brinnande blick. Sin ryggrad av stål. Mamma ärvde mormors glöd, och sedan ärvde Darin den av henne.

Men inte jag.

Spring, flicka lilla.

Skuggorna drar sig närmare och jag blundar och hoppas att de ska försvinna. Jag griper efter tankarna som rusar omkring i huvudet, försöker fånga in dem.

På avstånd hör jag rop och stöveltramp. Om soldaterna fortfarande letar efter mig är jag inte trygg här.

Jag borde kanske låta dem hitta mig och göra vad de vill med mig.

Jag övergav min bror. Jag förtjänar att bli straffad.

Men samma instinkt som fick mig att fly från Masken förra gången driver mig iväg igen. Jag ger mig ut i staden, försvinner in i mängden av folk som har börjat fylla gator och torg. Några av de lärda tittar en extra gång på mig, vissa med vaksamhet och andra med sympati.

Men de flesta tittar inte över huvud taget. Det får mig att undra hur många gånger jag själv gått förbi någon på gatan som varit på flykt, någon som just förlorat allt.

Jag stannar för att vila i en gränd där stenläggningen är hal av avloppsvatten. Tjock, svart rök stiger på avstånd och bleknar när den ringlar sig upp mot den varma himlen. Det är mitt hem som brinner.

32

Mormors syltburkar, morfars mediciner, Darins skisser, mina böcker, borta. Allt som var jag. Borta.

Inte allting. Laia. Inte Darin.

Bara några meter framför mig ser jag ett galler i gatan. Den typ av galler som leder ner till Serras katakomber: hemvist för skelett, spöken, råttor, tjuvar … och kanske de lärdas motståndsrörelse.

Har Darin spionerat för deras räkning? Var det rebellerna som tog honom till vapenverkstaden? Trots det min bror sa till Masken är detta den enda rimliga förklaringen. Ryktet säger att rebellerna har blivit djärvare, att de inte bara rekryterar lärda utan också sjöfarare, från det fria landet Marinn i norr, och stamkrigare, vars ökenterritorium lyder under Imperiets beskydd.

Mormor och morfar pratade aldrig om motståndsrörelsen när jag var med. Men sent på nätterna hörde jag dem mumla lågt om hur rebeller befriade de lärda ur fångenskap och hämnades på krigarna.

Om hur de gjorde räder mot krigarnas handelskaravaner, mot deras köpmän, kallade merkatorer. Om hur de mördade medlemmar av deras överklass, illustri. Det är bara rebellerna som står upp mot krigarna. Med sin förmåga att försvinna, komma undan, är rebellerna de lärdas enda vapen. Om någon kan komma i närheten av smedjorna så är det de.

Jag inser att motståndsrörelsen kanske skulle kunna hjälpa mig.

Mitt hem är nedbränt och min familj har dött därför att två av rebellerna avslöjat Darins namn för Imperiet. Om jag kan hitta motståndsrörelsen och förklara vad det var som hände, kanske de kan hjälpa mig att få ut honom ur fängelset – inte bara därför att de är skyldiga mig det, utan därför att de lever efter Izzat, hederskoden som är lika gammal som de lärdas folk. Rebellernas ledare är de bästa 33

av de lärda, de modigaste. Mina föräldrar lärde mig det innan Imperiet dödade dem. Om jag ber om hjälp kommer motståndsrörelsen inte att köra bort mig.

Jag går några steg fram mot gallret.

Jag har aldrig varit nere i Serras katakomber. De slingrar sig under hela staden, hundratals kilometer av tunnlar och grottor, en del av

dem fulla av ben som samlats under århundraden. Ingen använder de där kryptorna till begravning längre och inte ens Imperiet har kartlagt dem helt och hållet. Om inte ens Imperiet med all sin makt kan hitta rebellerna där nere, hur ska då jag kunna göra det?

Du kommer inte att ge dig innan du har hittat dem. Jag lyfter upp gallret och stirrar ner i det svarta hålet under det. Jag måste dit ner.

Jag måste hitta motståndsrörelsen. För om jag inte gör det har min bror inte en chans. Om jag inte hittar rebellerna och övertalar dem att hjälpa till, får jag aldrig se Darin igen.

34

IV Elias När Helene och jag hunnit fram till klocktornet i Blackcliff, är nästan alla av skolans tretusen elever redan samlade där. Det är en timme till gryningen, men ingen ser sömnig eller yrvaken ut. Istället hörs ett ivrigt sorl från folkmassan. Senaste gången någon deserterade var gården täckt av frost.

Varenda elev vet vad som väntar. Jag öppnar och sluter händerna.

Jag vill inte se det här. Som alla elever på Blackcliff kom jag till skolan när jag var sex år gammal, och under de fjorton år som gått sedan dess har jag bevittnat tusentals bestraffningar. Min egen rygg bär en karta över skolans brutalitet. Men desertörer är alltid värst.

Min kropp är spänd som en fjäder, men jag anstränger mig för att se lugn och uttryckslös ut. Blackcliffs övervakare, centurionerna, håller uppsikt. Att dra deras uppmärksamhet till mig så nära inpå min planerade flykt skulle vara oändligt dumt.

Helene och jag går förbi de yngsta eleverna, fyra klasser med årsungar utan masker som står längst fram för att ha bäst utsikt över blodbadet. De yngsta är bara sju år gamla. De äldsta nästan elva.

35

Årsungarna tittar ner i marken när vi går förbi. De är förbjudna att tilltala oss. De står raka i ryggen med sablarna hängande i exakt fyrtiofem graders vinkel på ryggen. Stövlarna är blankputsade och deras ansikten orörliga som stenstoder. Vid det här laget har till och med de yngsta årsungarna lärt sig vad som gäller på Blackcliff: Lyd, anpassa dig och håll tyst.

Bakom årsungarna finns en tom rad för att hedra den andra åldersgruppen av elever, de som kallas femmor, därför att så många av dem dör under sitt femte år. Vid elva års ålder blir eleverna utkastade från Blackcliff, de lämnas att överleva ensamma i Imperiets vildmark utan kläder, mat eller vapen under fyra år. De som fortfarande är vid liv efter de fyra åren återvänder till skolan, får sina masker och tillbringar ytterligare fyra år som kadetter och sedan två till som dödskallar. Hel och jag är dödskallar och inne på vårt sista år av utbildningen.

Centurionerna bevakar oss från sina platser under valven som omger gården. De har händerna på piskorna medan de väntar på Kommendanten, de står stilla som statyer och deras masker har för länge sedan blivit ett med deras ansiktsdrag. Känslor och uttryck är ett avlägset minne bara.

Jag lyfter handen och rör vid min egen mask, önskar att jag kunde slita av mig den, om så bara för en minut. Precis som mina klasskamrater fick jag masken under min första dag som kadett, när jag var fjorton. Till skillnad från de andra eleverna – och till Helenes förfäran – har det lena, flytande silvret inte sugits upp av min hud som det är meningen att det ska. Förmodligen därför att jag tar av mig den där förbannade saken så fort jag är ensam.

Jag har hatat masken sedan den dagen en augur – en av Imperiets heliga män – tog upp den ur dess sammetsklädda ask och räckte 36

den till mig. Jag hatar hur den klamrar sig fast vid mig som en sorts parasit. Jag hatar när den pressar sig mot mitt ansikte och formar sig efter det.

Jag är den enda eleven vars mask inte har smält fast än – något som mina fiender gärna påpekar. Men den senaste tiden har masken börjat slå tillbaka, tvinga fram smältprocessen genom att gräva ner

små fina trådar i min nacke. Det får det att krypa i huden, att kännas som om jag inte är mig själv längre. Att jag aldrig kommer att bli mig själv igen. ”Veturius”, ropar Hels gängliga, blonda kapten Demetrius till mig när vi ställer oss tillsammans med de övriga dödskallarna i vår årsgrupp. ”Vem är det? Vem är desertören?” ”Jag vet inte. Dex och hjälptrupperna tog in honom.” Jag ser mig om efter min kapten, men han har inte kommit än. ”Jag hörde att det är en årsunge.” Demetrius stirrar på en träpåle som sticker upp ur den blodfläckade stenläggningen nedanför klocktornet. Straffpålen. ”En äldre av dem. En från fjärde året.”

Helene och jag utväxlar en blick. Demetrius lillebror försökte också desertera under sitt fjärde år på Blackcliff, när han bara var tio.

Han klarade sig tre timmar utanför portarna innan legionärerna fångade in honom och förde honom till Kommendanten – längre än de flesta. ”Det kanske var en dödskalle.” Helene granskar raderna av äldre elever och försöker se om det är någon som saknas. ”Det kanske var Marcus”, säger Faris i min pluton. Han tornar upp sig ovanför oss andra och flinar med den blonda hårlocken uppstickande bakom masken. ”Eller Zak.” Men sådan tur har vi inte. Marcus, med sin mörka hy och de gula 37

lysande ögonen, står längst fram bland de våra tillsammans med sin tvillingbror Zak: kortare och ljusare men precis lika ond. Ormen och Paddan brukar Helene kalla dem.

Zaks mask sitter inte riktigt fast runt ögonen än, men hans brors har förenat sig med honom så totalt att alla hans ansiktsdrag – till och med de kraftiga ögonbrynen – avtecknar sig tydligt under den.

Om Marcus försökte ta av sig masken nu, skulle halva hans ansikte följa med. Vilket skulle vara en förbättring.

Som om han känner hennes blick vänder sig Marcus om och låter blicken glida över Helene, som ett hungrigt rovdjur betraktar sitt byte. Det kliar i händerna på mig att få strypa honom.

Uppträd som vanligt, påminner jag mig själv. Gör ingenting som drar uppmärksamheten till dig.

Jag tvingar mig själv att titta bort. Att angripa Marcus inför hela skolan skulle definitivt vara något utöver det vanliga.

Helene uppfattar Marcus blickar och knyter händerna vid sidorna, men innan hon hinner ge Ormen en läxa kommer ordningsmannen inmarscherande. ”LYSTRING!” Tretusen kroppar vänder sig framåt, tretusen par stövlar slås samman, tretusen ryggar sträcks hastigt som vid ett ryck från en marionettspelare. I tystnaden som följer skulle man kunna höra en tår falla.

Men vi hör inte när Kommendanten vid Blackcliffs Militär­ akademi närmar sig. Vi känner henne, som man känner i luften att ett oväder är på väg. Hon rör sig ljudlöst, glider fram ur valven som en ljushårig panter ur djungelns undervegetation. Hon är klädd helt i svart, från den åtsittande uniformen till de stålför38

stärkta stövlarna. Det blonda håret är som alltid fäst i en hård knut i nacken.

Hon är den enda levande kvinnliga Masken – eller hon kommer att vara det tills Helene tar examen i morgon. Men till skillnad från Helene utstrålar Kommendanten en dödlig kyla, som om de grå ögonen och kristallklara dragen var utmejslade ur en glaciär.

”För in den åtalade”, säger hon.

Ett par legionärer marscherar fram bortifrån klocktornet släpande på en liten, slappt hängande gestalt. Demetrius stelnar till bredvid mig. Ryktena stämde – desertören är en elev från fjärde året, inte äldre än tio år. Blodet rinner nerför hans ansikte och in under kragen på den svarta overallen. När soldaterna dumpar honom framför Kommendanten, rör han sig inte.

Kommendantens silveransikte avslöjar ingenting när hon tittar ner på pojken. Men hennes hand rör sig mot den spikförsedda piskan hon har i bältet, tillverkad av blåsvart järnträ. Hon tar inte loss den.

Inte än. ”Fyraårselev Falconius Barrius.” Rösten når alla, trots att den är mjuk, nästan öm. ”Du övergav din post vid Blackcliff utan avsikt att återvända. Förklara dig.” ”Finns ingen förklaring, Kommendant, sir.” Han viskar orden vi alla har sagt till Kommendanten hundratals gånger, de enda ord man kan säga på Blackcliff när man har ställt till det fullständigt för sig.

Det är en prövning att hålla ansiktet fritt från känslor. Barrius kommer snart att straffas för det brott jag själv ska begå om mindre än trettiosex timmar. Om två dagar kan det vara jag som står där uppe. Blodig. Kuvad. ”Vi ska fråga dina kamrater om deras åsikt.” Kommendanten vän39

der blicken mot oss, och det är som att träffas av en iskall vind från bergen. ”Är Barrius här skyldig till förräderi?” ”Ja, sir!” Svarsropet får stenläggningen att vibrera med sin våldsamma kraft. ”Legionärer”, säger Kommendanten. ”För honom till pålen.”

Vrålandet från eleverna väcker Barrius ur hans bedövning, och

när legionärerna binder fast honom vid pålen vrider han sig och kämpar emot.

De andra fyraårseleverna, samma pojkar han kämpat och svettats och plågats med i fyra år, stampar med stövlarna mot stenläggningen och lyfter sina knutna händer i luften. Bland dödskallarna framför mig ser jag Marcus ropa ut sitt bifall. Ögonen lyser av förvriden glädje. Han stirrar på Kommendanten med den dyrkan som man bara visar gudomligheter.

Jag känner en blick på mig. En centurion betraktar mig från vänster. Inget utöver det vanliga. Jag lyfter handen och jublar med de andra medan jag hatar mig själv.

Kommendanten drar sin piska, smeker den som om den vore en älskare. Så visslar den ner på Barrius rygg. Hans flämtningar ekar över gården och alla står tysta, förenade i ett kort ögonblick av medlidande. Det finns så många regler på Blackcliff att det är omöjligt att inte bryta mot dem då och då. Vi har alla stått bundna vid den där pålen flera gånger. Vi har alla känt Kommendantens piska bita.

Men det är inte tyst länge. Barrius skriker och eleverna ylar till svar. Deras hånfulla rop haglar omkring honom. Marcus ropar högst av alla, han lutar sig framåt och praktiskt taget spottar i sin iver.

Faris mullrar sitt bifall. Till och med Demetrius lyckas med ett eller ett par rop, även om blicken i de gröna ögonen befinner sig någon 40

annanstans. Helene jublar intill mig, men utan glädje, det finns bara en sträng sorg i hennes ansikte. Skolans regler kräver att hon ger röst åt sin ilska över desertörens svek. Så hon gör det.

Kommendanten verkar likgiltig inför larmet, och helt fokuserad på sin uppgift. Armen höjs och sänks som i en dans. Hon rör sig runt Barrius medan hans tunna lemmar börjar vika sig, hejdar sig mellan

varje rapp, utan tvivel för att fundera över hur hon ska kunna göra nästa ännu mer smärtsamt än det förra.

Efter tjugofem rapp lyfter hon honom i den slappa nacken och vänder på honom. ”Titta på dem”, säger hon. ”Titta på dem du har förrått.”

Barrius blick rör sig bönfallande över mängden, letar efter någon som kan erbjuda en aning medlidande. Men han borde ha vetat bättre. Blicken faller mot stenläggningen.

Hurraropen fortsätter, och piskan smäller till igen. Och igen.

Barrius faller ihop på de vita stenplattorna, och blodpölen omkring honom växer snabbt. Ögonlocken fladdrar. Jag hoppas att han är medvetslös. Jag hoppas att han inte kan känna någonting längre.

Jag tvingar mig själv att se på. Det är på grund av det här du ger dig av, Elias. För att aldrig behöva vara en del av det igen.

Ett gurglande ljud kommer ur Barrius mun. Kommendanten sänker armen och det blir tyst på gården. Jag ser desertören andas in en gång. Och sedan ut. Sedan ingenting. Ingen hurrar. Gryningen kommer och solens strålar letar sig fram på himlen över Blackcliffs klocktorn, stryker över ebenholtsfasaden som blodiga fingrar, får alla på gården att skifta i flammande rött.

Kommendanten torkar av piskan på Barrius dräkt innan hon sätter den i bältet igen. ”Ta honom till dynerna”, beordrar hon legionärerna. ”Till asätarna.” Så låter hon blicken glida över oss andra.

41

”Plikten först, in i döden. Om ni förråder Imperiet kommer ni att få betala priset för det. Nu kan ni gå.”

Raderna med elever löses upp, skingras. Dex, som var den som tog in desertören, försvinner tyst, gråblek i det vackra mörka ansiktet.

Faris lufsar efter, utan tvivel för att dunka Dex i ryggen och föreslå att han ska glömma sina sorger på en bordell. Demetrius ger sig iväg

ensam, och jag vet att han tänker på den där dagen för två år sedan när han tvingades se sin lillebror dö på samma sätt som Barrius nu.

Han kommer inte att vilja prata med någon på flera timmar. De andra försvinner snabbt från gården medan de diskuterar piskstraffet de just bevittnat. ”Bara trettio rapp. Vilken vekling.” ”Hörde du hur han snyftade, som en flicka.” ”Elias.” Helenes röst är mjuk, lika mjuk som hennes hand på min arm. ”Gå härifrån. Kommendanten kommer att se dig.”

Hon har rätt. Alla går härifrån, och jag borde också göra det.

Men jag kan inte.

Ingen tittar på Barrius blodiga kvarlevor. Han är en förrädare. Han är ingenting. Men någon borde stanna. Någon borde sörja honom, om så bara för ett ögonblick. ”Elias”, säger Helene igen, mer brådskande nu. ”Skynda dig innan hon får syn på dig.” ”Jag behöver stanna en minut. Gå du.”

Jag vet att hon vill protestera, men hennes närvaro är också misstänkt, och jag kommer inte att ge mig. Hon går därifrån med en sista blick över axeln. När hon är försvunnen tittar jag upp och ser att Kommendanten betraktar mig.

Våra blickar möts över gården och jag slås för hundrade gången av 42

hur olika vi är. Jag har svart hår, hon har blont. Min hud är gyllenbrun och hennes är kritvit. Hennes mun ser ständigt ogillande ut, medan jag ser ut som om jag ler vare sig jag vill eller inte. Jag är bredaxlad och en och nittio lång, medan hon är kort, kortare än de lärda, och bedrägligt späd.

Men vem som helst som ser oss stå sida vid sida kan se vilka vi

är. Av min mamma har jag ärvt de höga kindbenen och de ljusgrå ögonen. Liksom den skoningslösa instinkt och snabbhet som gör mig till den bästa elev som gått på Blackcliff de senaste decennierna.

Mamma. Det är inte rätt ord. Mamma frammanar bilden av värme och kärlek, omtanke. Inte av att bli övergiven i öknen bara några timmar gammal. Inte av åratals tystnad och oförsonligt hat.

Hon har lärt mig många saker, kvinnan som födde mig. Kontroll är en av dem. Jag trycker ner min vrede och avsmak, tömmer mig själv på alla känslor. Hon rynkar pannan, ena mungipan vinklas och så lyfter hon handen mot halsen och låter fingrarna följa vindlingarna av en märklig blå tatuering som sticker fram under kragen.

Jag väntar mig att hon ska komma fram och fråga varför jag är kvar där, varför jag utmanar henne med min blick. Men det gör hon inte. Hon betraktar mig bara ett ögonblick till innan hon vänder sig om och försvinner in bland valven.

Klockan i tornet slår sex, och trummorna dundrar. Alla elever till mässen. Vid foten av klocktornet lyfter två legionärer upp det som finns kvar av Barrius och bär bort det.

Det blir tyst på gården, tomt. Jag är ensam där jag står med blicken fäst på en blodpöl där det nyss stod en pojke. Jag ryser när jag tänker på att om jag inte är försiktig så kommer jag att sluta precis som han.

43