Issuu on Google+

växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. De går sista året på gymnasiet och försöker lindra den känsla av leda som är typisk för tonårstiden. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring. YA E L , AV I S H A G O C H L E A

har skapat en oförglömligt intensiv värld, där våldet är granne med kärleken. Det är roligt, absurt och hjärtskärande, berättat med en helt egen röst.

S H AN I B O I A N J I U

DE T E V I GA FOL K E T Ä R INTE RÄDDA SHAN I BOIAN J I U

Shani Boianjiu föddes 1987 i Jerusalem. Hon tjänstgjorde två år i den israeliska armén. Det eviga folket är inte rädda är hennes mycket uppmärksammade debut. Romanen blev en stor kritikerframgång när den kom ut 2012 och har sålts till mer än tjugo länder. Författaren bor för närvarande i Israel.

Yael utbildar skyttar. Avishag arbetar som gränsvakt. Lea är militärpolis och föreställer sig historierna bakom de ansikten som passerar genom vägposteringen dag efter dag. De unga kvinnorna drillas hårt och förbereds på ett ögonblick som kanske aldrig kommer. De lever mitt i den konflikt som vi ständigt hör talas om, men sällan fått uppleva så intimt som här.

DE T E V I GA FOL K E T Ä R INTE RÄDDA SHAN I BO I A N J I U

”En mörk, fascinerande inblick i mentaliteten hos Israels ungdomsgeneration. Det eviga folket är inte rädda visar att en briljant författare har äntrat scenen.” WA L L S T R E E T J O U R N A L

”[Boianjius] röst är distinkt. Den är självsäker, rå, rolig – precis som hennes unga kvinnor.” THE NEW YORK TIMES

”Boianjius glödande debut … tar avstamp i författarens egna erfarenheter för att skildra det absurda i livet och kärleken, när man befinner sig på våldets brant.” VOGUE

”Boianjius skildring av … dessa unga kvinnors psyken är fascinerande … Texten ter sig ömsom som en mardröm, ömsom som en dröm, och just det feberlika vacklandet är det som ger prosan en sådan kraft.” THE ECONOMIST

F Ö R FAT TA R P O R T R ÄT T © A L O N S I G AV I O M S L A G S B I L D © R A C H E L PA P O

ISBN 978-91-27-13363-1

OMSLAG CONNY LINDSTRÖM

9 789127 133631

Shani_Omslagsoriginal_Skyddsomslag_130318.indd 1-2,4-5

2013-03-18 15:36


Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 6

2013-03-18 14:58


1

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 7

2013-03-18 14:58


ANDRA MÄNNISKORS BARN

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 8

2013-03-18 14:58


ANDRA MÄNNISKORS BARN

Snart slut på historia Det är dammigt i den här baracken till klassrum, och läraren Miras hår är låtsasorange och bränt i topparna. Vi går sista året nu, vi är sjutton, och vi är nästan klara med hela Israels historia. Vi blev klara med världshistorien i tian. I läroboken viskar sidorna redan till oss om 1982, bara några få år innan vi föddes, bara ett år innan den här staden byggdes, när det bara fanns pinjeträd och sopberg här på gränsen till Libanon. Orden från läraren Mira, som också är Avishags mamma, snuddar nästan vid de hemliga orden som våra föräldrar säger under blöta kvällar. Det är snart slut på historia. ”Det kommer att vara med åtta definitioner i förhöret på Operation fred för Galiléen nästa fredag, men ingenting vi inte gått igenom. PLO, SAM, IAF, RPG-barn”, säger Mira. Jag är ganska säker på att jag kan alla termerna, förutom kanske RPG-barn. Jag är inte lika bra på definitioner som innehåller riktiga ord. De skrämmer mig lite. 9

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 9

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

Men jag bryr mig inte om förhöret. Jag kan nästan svära; jag bryr mig inte ett dugg. Jag har fortfarande smörgåsen som väntar på mig i ryggsäcken. Den är med tomat och majonnäs och senap och salt och inget mer. Det bästa är att mamma lägger den inuti en plastpåse och sedan slår in den i blå servetter, så att det tar ungefär två minuter att veckla upp den. På så vis finns det något jag kan se fram emot även om det är en dag när jag inte är hungrig. Det är något, något som gör att jag kan låta bli att skrika. Det har gått åtta år sedan jag upptäckte senap-majonnäs-tomat. Jag knäpper med fingrarna under hakan. Jag himlar med ögonen. Jag gnisslar tänder. Jag har gjort de här sakerna under lektionerna sedan jag var liten. Jag klarar inte av det här länge till. Det gör ont i tänderna. Fyrtio minuter till rasten, men jag kan bara inte sitta kvar här, och jag kan inte och jag vill inte och jag– Hur de gör flygplan ”PLO, SAM, IAF, RPG-barn”, säger läraren Mira. ”Vem vill öva på att läsa upp några definitioner innantill innan förhöret?” SAM är någon sorts syrisk ubåt. Och IAF är det israeliska flygvapnet. Jag vet vad barn är, och att RPG-barn är barn som försökte skjuta granater på våra soldater men istället brände sig själva eftersom de var okunniga, och barn. Men det kanske är en upprepande definition. Förra gången drog satmaran av fem poäng eftersom hon sa att jag använde ordet ”väldigt” sju gånger i samma definition och att jag använde det på ställen där man egentligen inte kan använda ”väldigt”. 10

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 10

2013-03-18 14:58


det e v iga folk e t är i n t e räd da

Hon tittar på mig, eller på Avishag, som sitter bredvid mig, eller Lea, som sitter bredvid henne. Hon suckar. Jag tror att hon behöver en väldigt korrigerande ögonoperation. Lea blänger tillbaka, som om hon är säker på att det var henne Mira tittade på. Hon tror alltid att alla antagligen tittar på henne. ”Du kan väl åtminstone låtsas som om du antecknar det här, Yael?” frågar Mira mig och sätter sig bakom katedern. Jag sliter blicken från Lea. Jag plockar upp pennan och skriver: När ska vi sluta tänka på saker som inte spelar någon roll och börja tänka på saker som faktiskt spelar roll? Knulla mig gul och blå. Jag måste gå på toaletten. Utanför klassrumsbaracken står toalettbaracken. När jag står på det stängda toalocket och trycker näsan mot det lilla fönstret kan jag se utkanten av byn och andas in medlet de använder för att rengöra det här sorgliga fönstret tills jag blir yr. Jag ser hus och trädgårdar och mammor till bebisar på bänkar, utspridda som legobitar som lämnats av ett gigantiskt barn vid sidan av betongvägen som leder bort mot de sovande bruna bergen. Precis utanför grinden till skolan ser jag en ung man. Han har på sig en brun skjorta och hyn är ljusbrun och han skulle nästan kunna försvinna på det här berget om det inte vore för hans gröna ögon, två löv mitt i allt detta ingenting. Det är Dan. Min Dan. Avishags bror. Jag är nästan säker. När jag kommer tillbaka från toaletten ser jag att någon har skrivit i den gamla tjocka anteckningsboken, precis under min 11

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 11

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

fråga. Avishag och jag har skrivit till varandra i anteckningsböcker sedan vi gick i tvåan. Ett tag hade vi också berättelserna vi skrev tillsammans med Lea när vi lekte Utsökta lik i en anteckningsbok, men när vi började sjuan lekte inte Lea med oss längre, eller med några av sina gamla vänner. Hon började samla på tjejer istället, husdjur, som gjorde som hon sa. Avishag sa att vi två borde fortsätta skriva i en anteckningsbok, även om man inte kan leka Utsökta lik på två personer. Hon sa att anteckningsböckerna är något vi kan ha kvar längre än lösa blad, så att vi när vi fyller arton kommer att kunna se tillbaka och minnas alla människor som älskade oss på den tiden, när vi var unga. Och så skulle hon också få plats med sina skisser där, och hon skulle kunna se till att jag såg varenda en. Dessutom, sa hon när vi var fjorton, kunde vi ha med ordet ”knulla” i varje mening om vi ville och inte bli påkomna, och det vill vi ju, och det borde vi, och det måste vi. Det är en regel. Knulla mig gulare och blåare. På sistone är det som om Avishag inte ens existerar. Allt jag säger säger hon lite högre. Sedan blir hon tyst. Hon leker med guldhalsbandet på sitt mörka bröst. Hon finjusterar behåbandet. Medan hon ser sitt långa hår växa växer också hennes tystnad. Jag antar att jag växer på samma sätt. Men grejen är att för första gången i världshistorien har någon annan än Avishag skrivit i anteckningsboken medan jag var borta. Jag är nästan säker. Det finns en rad till, och inget ”knulla”.

12

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 12

2013-03-18 14:58


det e v iga folk e t är i n t e räd da

Jag är alltid ensam. Till och med just nu är jag ensam Jag slår igen anteckningsboken. Jag vill fråga Avishag om hennes brorsa Dan var inne i klassrummet medan jag var borta, men det gör jag inte. Avishags och Dans mamma Mira är speciell bland mammor eftersom hon är lärare. Hon är lärare eftersom hon var tvungen att komma och vara lärare i en by istället för i Jerusalem. Avishags pappa lämnade dem, så de hade inte råd att bo kvar i Jerusalem. Min mamma jobbar i företaget i byn som gör delar till maskiner som hjälper till att göra maskiner som kan göra flygplan. Leas mamma jobbar i företaget i byn som gör delar till maskiner som hjälper till att göra maskiner som kan göra flygplan. Jag är ensam hela tiden. Jag har typ en idé. Jag tänker ha en fest om jag så dör på kuppen, och jag vet fortfarande inte var den här festen kommer att vara, jag kan inte veta det, och jag kommer inte att få reda på något mer under de kommande tjugo minuterna eftersom jag har lektion, men så sant mig Gud hjälpe ska Dan komma på den här festen. Han kommer om jag ringer och bjuder in honom, det är ju vanlig hyfs, och det är en lysande idé som jag just kommit på, ur ingenstans, en fest, och om en till person säger åt mig att det är okej att vara ensam ibland kommer jag att skrika och då blir det pinsamt. ”Peace”, säger jag och reser mig från bänken. Jag plockar upp ryggsäcken. När Avishag ställer sig upp skrapar stolen mot linoleumgolvet och får Mira att rynka på munnen som om hon precis ätit en hel citron från familjen Levys träd. 13

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 13

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

”Det är fortfarande tjugo minuter kvar av lektionen”, säger hon. Hon kanske tror att vi ska stanna, men vi går. ”Skit samma. Shalom”, säger Avishag. Det här är ovanligt. Avishag hatar när man säger svärord rakt ut. Hon älskar dem bara i skrift, så det här är ovanligt. Fyra killar reser sig också. I fyran åt en av dem en hel citron från familjen Levys träd när de lekte sanning eller konsekvens, men det hände inget efteråt. Man kan inte prata med någon Avishag och jag går längs den stora grusvägen som leder upp till skolan. När jag öppnar munnen känner jag smaken av partiklar från våra klasskompisars fotsteg före oss och våra egna från dagen innan. Jag kan knappt prata för att jag har så mycket i munnen. ”Jag håller typ på att dö. Vi måste ha fest ikväll. Vi måste ringa runt”, säger jag. ”Noam och Emuna berättade att Yochai sa att hans brorsa hade hört från Leas syster Sarit var det finns täckning”, säger Avishag. Hon kisar med de svarta ögonen. Alla mobiltelefoner i staden fungerar inte just nu. Först var det ingen täckning i skolan. Men så i onsdags hade vi inte ens täckning när vi klättrade över trästaketet och skolkade från matten. Avishag hade två pinnar i typ tio sekunder, men det räckte inte för att ringa någon. Sedan blev det en pinne och ändrades inte tillbaka. Vi hade redan gått till mataffären, men där var det ingen täckning, så vi köpte ett paket Marlboro och lite gummibjörnar och gick till bankomaten, men där var det ingen täckning, så vi gick till den lilla parken, men där var det ingen täckning, och någon hade spytt på den enda gungan med plats för två, så vi stannade 14

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 14

2013-03-18 14:58


det e v iga folk e t är i n t e räd da

inte ens, och sedan fanns det ingen plats kvar i staden att gå till. ”Det var förresten inte Noam och Yochai som berättade det för mig”, säger Avishag. ”Det var Dan. Han pratar med mig igen. Eller i alla fall tillräckligt för att säga att det finns täckning vid mobilmasten.” Jag tittar inte på Avishag efter att hon sagt det. Jag vill fråga om Dan kom in och skrev i anteckningsboken, men jag vet bättre. Mobilmasten. Såklart. Ibland tänker jag att om det inte vore för sådana som Dan så skulle hela byn dö, så pantade är vi. What is love Under hela mitt liv har jag bestämt mig för att bara älska en kille, Avishags brorsa Dan. Jag har haft samma pojkvän, Moshe, sedan jag var tolv, men det är lite orättvist eftersom jag inte fick bestämma om jag skulle älska honom. Han var en vän till familjen som kastade äpplen på mig, så jag hade inte direkt något val. För två veckor sedan gjorde vi slut. Vi gjorde slut för nio veckor sedan också. Han har hur som helst varit i armén ungefär sex månader nu. Dan är redan färdig med allt det där. Dan brukade köra med ett prov. Det var därför jag bestämde mig för att älska honom. Det brukade göra honom helt jävla galen det där provet. I slutet på Jerusalemgatan har vår stad en utsikt. Den har utsikt över hela världen och dess syster. Det är faktiskt sant. När man står där uppe på toppen av den lilla kullen kan man se fyra berg täckta av medelhavsskog som alltid är grön. Man ser filtar av röda anemoner och kuddar av lila anemoner och cirklar av gula tusenskönor. Och små grottor som skyddas av vide, och ja, det gör ont 15

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 15

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

nästan att titta på det. Som att se andra människors barn på andra sidan gatan. Och det finns såklart bänkar där i slutet på Jerusalemgatan, och man kunde tro att man skulle kunna sitta och titta ut över den här utsikten, fast det kan man inte. För om man gjorde det skulle man ha ryggen vänd mot utsikten och sitta och stirra på hus nummer 24 på Jerusalemgatan, och det enda man skulle se är underkläderna som hänger på tork och ett övergivet hundkoppel i det gula gräset och sopsorteringen på verandan. Och han brukade ta dit folk, Dan, och han brukade fråga vad är problemet med det du ser vad är problemet vad är problemet, och ingen kunde säga det och då brukade han bli arg, bli högljudd och säga att om det inte vore för sådana som han så skulle fan hela byn dö, så pantade är vi. Han kan vara arrogant. Och sedan brukade personen han tagit dit från byn, hans klasskamrat, hans mammas vän, hans syrra, hans lillasyrra, sitta där och stirra på det gula gräset utanför hus tjugofyra en stund och säga: ”Du sa ju att du ville hänga. Jag fattar inte.” Men jag fattade. En gång i sjuan när jag kom ut från Avishags hus hoppade Dan fram bakom ett olivträd. Ovanför honom fanns importerade mullbärsfikonträd och fåglar, och fåglarna var osynliga men svepte runt honom i cirklar så fort att de fick ljusfläckar att dansa runt honom, som på ett diskotek. Han tog ett steg närmare. Och sedan ett till. Han var så nära att jag såg två ögonfransar som hade lossnat och vilade på hans vänstra kind. Jag tittade generat ner och la märke till att hans fötter var långa och bara. Jag knäppte med fingrarna under halsen, nervöst. Han var så lång, precis som Avishag. Eller kanske var det jag som var kort. 16

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 16

2013-03-18 14:58


det e v iga folk e t är i n t e räd da

”Vill du hänga?” frågade han. När jag satte mig på den där bänken kände jag mig bara trött först. Jag vände mig om och tittade bort om och om igen, så att Dan inte skulle se hur exalterad jag var, så att jag skulle ha något annat vackert att tänka på. Och sedan slog det mig. ”Okej, det kommer hit en person och han har två bänkar och de säger åt honom, ’Använd cement och plantera de här bänkarna i marken’, och han bara, ja …”, sa jag. Jag ville bara ha något att säga, men Dans gröna ögon strålade och de tjocka ögonbrynen åkte upp och ner. Efter det satt vi där på marken en stund och tittade på de röda filtarna och grottorna framför oss, och jag berättade alla mina hemligheter för honom. Den kvällen tror jag att jag älskade honom litegrann, men jag vet inte om det var äkta kärlek eftersom jag bara älskade honom för att han älskade mig, eller något jag sa. Man märkte det på sättet han gungade fram och tillbaka och också för att han när jag visade honom anteckningsboken lovade att han skulle skriva i den en vacker dag, något jävligt smart. Jag pratade aldrig med honom igen efter den kvällen. Två månader senare berättade han en av mina hemlisar för Avishag. Två år efter det åkte han in i det militära, och när han kom tillbaka började han inte arbeta i företaget i byn som gör delar som sitter i maskiner som hjälper till att göra maskiner som gör flygplan, eller studera på yrkesskolan så att han senare kunde få mer betalt för att arbeta i företaget i byn som gör delar som sitter i maskiner som hjälper till att göra maskiner som gör flygplan, utan satt bara hemma och ritade militärkängor. Jag vet det eftersom min syrra var där förra veckan för att leka med hans minsta lillasyrra, och när hon kom till17

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 17

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

baka sa hon att det var en massa teckningar på kängor och kängor och kängor. De gjorde hela köksväggen svart, och tung. ”Dan säger att han saknar dig”, sa min syrra. ”Han sa att du aldrig hänger med honom längre”, tillade hon och gjorde pussljud med munnen och drog sedan upp volymen på teven som visade en tecknad serie, Bully the Snowman, så att jag inte skulle kunna skrika på henne. inget hus är tomt Om man skriver något i någons anteckningsbok så kommer man också till den personens fest om man blir bjuden. När vi kommer fram till mobilmasten är jag nästan säker på att det var Dan som skrev i anteckningsboken. Han skrev mellan mina definitioner på ”RPG-barn” och ”IAF”. Jag antar att jag fortfarande bryr mig. Jag antar att han fortfarande måste bry sig. Jag vet att det inte låter så sannolikt, men jag bara vet att han bara klev rakt in i klassrummet som Stålmannen och skrev i anteckningsboken när jag var på toaletten och sedan gick rakt ut genom skolgrindarna. Jag skulle kunna fråga Avishag om han kom in när jag var borta, och jag undrar varför hon inte bara berättar det, men jag vet också att hon har sina skäl – folk som har brorsor har skäl – och dessutom är jag bara nästan säker och nästan säker är bättre än att få reda på något man inte vill veta. Jag fattar inte att vi inte har tänkt på att försöka få täckning vid mobilmasten förut. Vi är tillräckligt nära mobilmasten för att den ska ge oss skugga från solen uppe på den här steniga höjden, och vi skriker, för trots den lilla täckning den ger oss är det ändå svårt för folk att höra vad vi säger. 18

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 18

2013-03-18 14:58


det e v iga folk e t är i n t e räd da

Det finns många bristvaror i den här byn. Avskildhet, kollektivtrafik, femprocentig mjölk. Men den största bristvaran är ett tomt hus. Då och då åker någons föräldrar på en företagssponsrad weekend i grannstaden och får massage och badar i hotellets pool. Men det har aldrig hänt min familj, eller de flesta vi känner. För det mesta går föräldrar till någon annans hus och fikar och går med på att hålla sig hemifrån tills efter elva, och odrägliga syskon övertalas att sova över någonstans. Det är så ett tomt hus skapas, och sedan kan man dricka öl och röka och hångla utan att det är pinsamt. Men idag verkar det inte finnas några tomma hus som vår klass kan ha en fest i, inte ett enda. Vi har redan ringt tolv personer, och det har bildats blöta ringar under våra armar, men vi kan inte gå hem eftersom min syrra är hemma och Avishags lillasyrra är hemma och de får inte höra att vi planerar det här, precis som de om två år inte kommer att låta oss höra när de planerar sina fester. Dessutom går jag aldrig hem till Avishag längre nu när Dan är tillbaka. Hon låter mig inte komma hem till henne. Min syrra skulle höra oss om vi gick hem till mig, och hon är värst av alla. Man kan höra allt på en hemtelefon. När min mamma pratar i hemtelefonen kan jag höra allt hon säger, oavsett hur sent på kvällen det är, även när hon viskar, och jag kan höra om hon gråter. ”ÄR DU SÄKER?” Vi skriker i mobilerna. Ja, Tali Feldman är säker. Hennes mamma tänker inte låta henne ha fest när huset är tomt eftersom hon är orolig för att hennes dotters vänner ska ha sönder mer av hennes rumänska 19

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 19

2013-03-18 14:58


s han i boian j i u

teservis, och Noams morsa vill inte att hon ska ha fest när huset är tomt eftersom hon är rädd att hennes dotter ska ha sönder hennes förtroende, och Ninas morsa vill inte att hon ska ha fest när huset är tomt eftersom hon är rädd att hennes dotters vänner ska ha sönder hennes dotters mödomshinna, eftersom hon är lite åt det religiösa hållet. Vi får också reda på att Lea ska ha fest, att hon har ett tomt hus eftersom hennes morsa och farsa ska åka och få massage på grannstadens hotell, men att hennes mamma säger att jag inte får komma eftersom jag hade sönder ett kastanjekärl förra gången och Lea sa att det var jag. Den egentliga anledningen är att jag och Avishag är de enda som inte är superrädda för Lea, eftersom vi lekte med henne innan hon blev superpopulär, när hon fortfarande lekte tillsammans med människor istället för att bara leka med människor. Den där dagen på bänken berättade jag alla mina hemligheter för Dan. En av dem var att Avishag och jag fortfarande lekte med dockor. Det här var något vi höll hemligt till och med för Lea, ända sedan vi gick i femman. Det var faktiskt bättre att leka med dockor i sjuan, eftersom vi kunde hitta på saker vi inte kunde hitta på när vi var yngre. Dockorna kunde spy gul isglass och sedan kleta ner en annan docka i det, innan de tände eld på den. De kunde uppfinna ett botemedel för cancer eller börja röka eller plugga juridik. Vi hade väldigt roligt. När Avishag fick reda på att jag hade berättat för hennes brorsa om våra lekar marscherade hon in i klassrummet klockan åtta på morgonen och öppnade min ryggsäck och kastade min smörgås på golvet, så att alla kunde se den, och hon stampade på den, och 20

Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 20

2013-03-18 14:58


Shani-Inlaga-Korr3-130318.indd 20

2013-03-18 14:58


växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. De går sista året på gymnasiet och försöker lindra den känsla av leda som är typisk för tonårstiden. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring. YA E L , AV I S H A G O C H L E A

har skapat en oförglömligt intensiv värld, där våldet är granne med kärleken. Det är roligt, absurt och hjärtskärande, berättat med en helt egen röst.

S H AN I B O I A N J I U

DE T E V I GA FOL K E T Ä R INTE RÄDDA SHAN I BOIAN J I U

Shani Boianjiu föddes 1987 i Jerusalem. Hon tjänstgjorde två år i den israeliska armén. Det eviga folket är inte rädda är hennes mycket uppmärksammade debut. Romanen blev en stor kritikerframgång när den kom ut 2012 och har sålts till mer än tjugo länder. Författaren bor för närvarande i Israel.

Yael utbildar skyttar. Avishag arbetar som gränsvakt. Lea är militärpolis och föreställer sig historierna bakom de ansikten som passerar genom vägposteringen dag efter dag. De unga kvinnorna drillas hårt och förbereds på ett ögonblick som kanske aldrig kommer. De lever mitt i den konflikt som vi ständigt hör talas om, men sällan fått uppleva så intimt som här.

DE T E V I GA FOL K E T Ä R INTE RÄDDA SHAN I BO I A N J I U

”En mörk, fascinerande inblick i mentaliteten hos Israels ungdomsgeneration. Det eviga folket är inte rädda visar att en briljant författare har äntrat scenen.” WA L L S T R E E T J O U R N A L

”[Boianjius] röst är distinkt. Den är självsäker, rå, rolig – precis som hennes unga kvinnor.” THE NEW YORK TIMES

”Boianjius glödande debut … tar avstamp i författarens egna erfarenheter för att skildra det absurda i livet och kärleken, när man befinner sig på våldets brant.” VOGUE

”Boianjius skildring av … dessa unga kvinnors psyken är fascinerande … Texten ter sig ömsom som en mardröm, ömsom som en dröm, och just det feberlika vacklandet är det som ger prosan en sådan kraft.” THE ECONOMIST

F Ö R FAT TA R P O R T R ÄT T © A L O N S I G AV I O M S L A G S B I L D © R A C H E L PA P O

ISBN 978-91-27-13363-1

OMSLAG CONNY LINDSTRÖM

9 789127 133631

Shani_Omslagsoriginal_Skyddsomslag_130318.indd 1-2,4-5

2013-03-18 15:36


9789127133631