Pressröster om Den nya världsfotbollen: »Årets sportbok.« M a rti n Jönsson, Sv ensk a Dagbl a det
»Lämna fotbollsjournalistiken för vilket ämne du vill – kultur, politik, samhälle, ekonomi – och det blir omöjligt att hitta den skribent som kommer ens i närheten av vad Erik Niva presterat i ämnet fotboll. Och tvärtom: om det så bara funnits en skrivande journalist med Erik Nivas upptäckarlust, ambitionsnivå och produktionskapacitet inom vart och ett av dessa ämnesområden, hade det hetat att vi levde i en journalistisk guldålder.« M at ti as G ör a nsson, A fton bl a det
»Tips: läs ett kapitel om dan i Erik Nivas Den nya världsfotbollen så mår ni ganska bra – lysande fotbollsjournalistik.« M ats Ol sson, E x pr e ssen
»Jag blir så imponerad att jag bara suckar. Den nya världsfotbollen är verkligen alldeles fantastisk.« Patr ik Sv ensson, Sy dsv ensk a n
»Samlingen kan bara sammanfattas som en stringent och alldeles lysande skildring av en globaliserad värld, betraktad genom fotbollen.« Jörgen L öw en feldt, Nor r köpi ngs Tidn i nga r
»För den fotbollsintresserade är boken en guldgruva.« M ik a el R . K a r l sson, Bor ås Tidn i ng
»Den bästa fotbollsbok jag läst på mycket länge.« H å k a n Li n dqv ist, Jou r na listen
»Vid ett tillfälle träffar Niva en av Cristiano Ronaldos ungdomstränare, som berättar att denne som elvaåring hade så speciella talanger att hela träningsprogrammet fick läggas om bara för att förädla dem. Erik Niva skulle förtjäna en omgivning som har samma inställning till honom.« J e sper Högström, Offside
Erik Niva
L IVEN L Ä NGS L I N J EN Internationella ikoner, slocknade stjärnor & 97 personliga fotbollskrig
Modernista stockholm
INNEHÅLL
Förord ix Freddy Adu & orimliga förväntningar 15 Zlatan Ibrahimović & auktoriteter 23 Göran Nordahl & brödernas framgång 45 Andrij Sjevtjenko, Adriano & skilda världar 57 Anders Svensson & kritik 69 Michael Svensson & skador 73 Jörgen Pettersson & talangslöseri 7 7 Sami Hyypiä & finsk förlorarmentalitet 87 Hanna Marklund & svensk damfotboll 97 Daniel Majstorović, Sharbel Touma, Kennedy Bakircioglü & svensk herrfotboll 105 Alessandro Nesta & offensivfixering 117 Angelos Charisteas & framgång 127 David Villa & invalidisering 135 Alessandro Del Piero & åsiktsmaskinerna 139 Fredrik Ljungberg & ansvar 143 Jürgen Klinsmann & omöjliga förutsättningar 159 Theo Walcott & omognad 169 Kaká & kättare 173 Miroslav Klose, Lukas Podolski & Polen 17 7 Ronaldo & midjemåttet 181 Alex Ferguson & nya tider 185 Christian Wilhelmsson & kollektivism 195 Erik Edman & individualism 199 David Beckham & falnande lyskraft 205 Romário & målvakter 209 Rami Shaaban & livet 213
INNEHÅLL
Ibrahim Ba & den svenska modellen 225 Ashley Cole & girighet 233 Éric Cantona & myten 237 Massimo Moratti, Roberto Mancini, Marco Materazzi, Zlatan Ibrahimović, Tommaso Pellizzari & etablissemanget 241 Frédéric Kanouté, svält & dobbel 257 Pete Boyle & tysta läktare 261 Rosella Sensi & patriarkatet 265 Lars Elstrup & religiös förvirring 269 Zinedine Zidane, Marco Materazzi & Erik Niva 273 Miroslav Klose & kompisar från förr 291 Ronaldinho & förlorad glädje 295 Bernd Schuster & manodepressivitet 311 Aurelio De Laurentiis, kaos & korruption 315 Emmanuel Adebayor & fattigdom 319 Jörgen Lennartsson, Tommy Söderberg, Marcus Berg, Ola Toivonen, Denni Avdić & fotbollens bergsbestigning 323 José Mourinho & Roman Abramovitj 343 Cristiano Lucarelli & Silvio Berlusconi 347 Mikael Nilsson & realism 351 Joey Barton & sig själv 363 Samuel Eto’o & förlorad vrede 367 Kevin Keegan & fotbollsromantik 37 1 Lars Lagerbäck & förutfattade meningar 375 Klaus Littman & själlöshet 393 Antonín Panenka & stående målvakter 397 Joachim Löw & slarv 403 Marco van Basten & gudfadern 407 Slaven Bilic & begränsningar 411
INNEHÅLL
Guus Hiddink & Holland 415 Cristiano Ronaldo & fysiologin 419 Zaur Svanadze, Zurab Khizanishvili, Kakha Kaladze, Ryssland & banditer 423 Tony Adams & alkoholism 437 Robinho & framgångens pris 4 41 Steven Gerrard & klaustrofobi 4 45 Alberto Gilardino & normer 4 49 Kenny Pavey & passionsbrist 453 Rasmus Elm & prestationsångest 457 Pontus Wernbloom & förutsättningarna 461 Bo Johansson, finanser & germaner 465 Charlie Davies & oddsen 469 Federico Macheda, Vicenzo Camilleri & förlorad ungdom 473 Pep Guardiola & spansk centralism 47 7 Ryan Giggs & åldrande 481 Mario Balotelli, raseri & rasism 485 Stuart Pearce & landsförrädare 489 Carlo Ancelotti & maktens män 493 Florentino Pérez & ekonomiska ramverk 497 Marcus Berg & en ny miljö 501 Thom Åhlund & nedflyttningsstrecket 505 Behrang Safari & försiktighet 509 Nicklas Bendtner & hierarkier 513 Johan Mjällby, Jos Hooiveld & ledarlöshet 517 Didier Drogba & Elfenbenskustens elände 521 Antar Yahia & Egypten 525 Lionel Messi & stjärnkulten 529
liven längs linjen
ix
FÖROR D
F ö r några år sedan hade jag Leo Messis nummer i min mobiltelefon. Det var andra tider då. Messi var 18 år gammal, med några enstaka Alandskamper bakom sig. Jag skulle skriva ett reportage inför VM 2006, och hade hamnat på samma hotell som det argentinska landslaget i Genève. På eftermiddagarna brukade Messi hänga nere i hotellobbyn i sin aningen för stora blåvita träningsoverall. Visserligen längst in i de mest undanskymda soffhörnen – han var och är en blyg pojk – men inte mer avskärmad än någon annan av lobbyminglarna på Intercontinental. Jag gick fram, presenterade mig och gjorde den första svenska intervjun med den där speciella spolingen. Vid något annat tillfälle hängde jag bredvid när en argentinsk journalist pratade med honom. Det var då han rätt och slätt hasplade ur sig sina siffror när hans landsman undrade ifall vi inte kunde få Messis mobilnummer. Jag lade in numret i min egen telefon för skojs skull, mest bara för att jag anade att det kunde bli en sån där grej man kunde skämtskrävla om på redaktionsmöten. Ett par år därefter gick telefonen sönder, utan att jag hade back up-kopierat kontaktlistan. Då hade jag fortfarande inte ringt det där numret en enda gång, och hade egentligen inte för avsikt att göra det heller. »Det händer ibland att någon frågar mig om sportjournalistikens svåraste uppgift. Eller frågar och frågar – av någon anledning formuleras nästan alltid frågan som ett påstående: – Det svåraste i ditt jobb måste vara att få prata med David Beckham. Eller hur ? ! Nej. Falskt och fel. Det svåraste inom sportjournalistiken är inte att få prata med David Beckham, det är att få David Beckham att säga något.« De raderna skrev jag som inledning på en Beckham-intervju när engelsmannen förmodligen var världens mest kända idrottsman, och jag snubblade över dem när jag gjorde urvalet till boken. Orden gäller
x
e r i k n i va
än i dag, och just därför är vare sig den där Beckham-artikeln eller den där tidiga Messi-intervjun med här. Trots att materialet var unikt var artiklarna totalt sett inte tillräckligt bra. År 2010 har den exklusiva intervjun en överskattad position inom fotbollsjournalistiken. Jag vågar påstå det eftersom jag gjort fler än de flesta. Under de år jag har kriss-krossat runt i världen och skrivit om fotboll har jag fått tillfälle att prata med de allra flesta av 2000-talsfotbollens största namn. En bra start, men långt ifrån någon slutgiltig journalistisk seger. Det är ovanligt att man kommer åt den rättvisa skildringen av en berömd fotbollsspelares liv genom att prata med den berömda fotbollsspelaren. Inte för att fotbollsspelare är korkade – även om det är en utbredd missuppfattning – utan för att de formats i en misstänksam värld av mediedrev, pressavdelningar och klädsponsorer. Först har de lärt sig att reflektera så lite som möjligt över sin tillvaro, därefter att säga så lite som möjligt om de tankar och funderingar de ändå har. Ändå lever få människor lika extrema liv som de mest välkända fotbollsspelarna. De tillhör världens absolut mest berömda personer, och får exceptionellt bra betalt för att regelbundet prestera inför hela den globala byns rullande tv-kameror. Samtidigt är de ofta – ja, nästan alltid – unga män som vuxit upp under enkla förhållanden i någon undanskymd medieskugga. I skarven mellan deras bakgrund och framtid växer de viktigaste och mest intressanta historierna om det tidiga 2000-talets fotbollsfolk fram och för att begripa hur det är att leva inne i den här märkliga fotbollsbubblan bör man börja utanför den; försöka belysa bakgrunderna och se sammanhangen snarare än att nöja sig med att bara ställa frågorna. Även om det här är en bok som rör sig på individnivå – och jag personligen har pratat med alla huvudpersonerna förutom Roman Abramovitj, Florentino Pérez, Romário och Vicenzo Camilleri – så är det en reportagebok snarare än en intervjubok. Grundtanken med boken är dels att måla en provkarta på elitfotbollens brokiga persongalleri – ur både ett svenskt och ett internationellt perspektiv – dels att närma sig en förståelse för hur de här människorna hanterar de olika utmaningar de ställs inför. Hösten 2009 tog den tyska landslagsmålvakten Robert Enke sitt eget liv, bara 32 år gammal. Han gjorde det inte på grund av att han var
liven längs linjen
xi
en av Tysklands bästa fotbollsspelare – hans förkortade liv innehöll såväl familjetragedier som djupt rotad fysisk och psykisk ohälsa – men positionen hjälpte honom inte heller att tänka om. Hur lyckade och framgångsrika fotbollens förgrundsfigurer än är ställs de ändå regelbundet inför krav och prövningar som ett vanligt vardagsliv inte innehåller. Vissa är uppenbara, andra halvt dolda. Vissa är fysiska, andra psykiska. Vissa är personliga, andra strukturella. Vissa är materiella, andra existentiella. Vissa är triviala, andra monumentala. Det är långt ifrån självklart att alla hanterar dem på likadana sätt, eller med samma framgång. Och det är absolut inte så att den som är skickligast på att sparka på en boll därigenom också får den bästa karriären. Jag har försökt träffa dem alla; talangerna som försvinner, stjärnorna som slocknar, ikonerna som dyrkas, strategerna som fattar besluten och maktmännen som sätter ramarna. Liven längs linjen har sett olika ut för dem, men alla har de någon gång stått vid avgörande vägskäl inför motståndare som måste besegras. Knappt fem år har gått sedan jag fick Leo Messis telefonnummer på det där schweiziska hotellet. Han har blivit världens bästa spelare sedan dess, fotbollen har blivit en ännu slutnare sport med ännu knepigare livsvillkor. Nu för tiden är det Diego Maradona som är förbundskapten för det argentinska landslaget. Han är ju en av historiens allra största idrottare och därigenom en sorts social maktfaktor som bland annat har en direktlinje till Fidel Castro – men sin egen nyckelspelare lyckas han i stort sett aldrig få tag på längre. – Han svarar nästan aldrig. Jag brukar säga att det är lättare att komma fram till Obama än till Leo. När Messi någon gång svarar brukar jag börja med att säga: »Ja, är det Obama?« Det kan låta som en överdriven anekdot, men är i själva verket en talande observation. VM-året 2010 är det långt ifrån självklart att den amerikanske presidenten blir lika globalt uppmärksammad som den argentinske bollspelaren. ~ E r i k N i va ~
LIVEN LÄNGS LINJEN
liven längs linjen
15
Hu v u dperson:
F R E DDY A DU Kom mer fr å n: Tema, Ghana & Rockville, USA H a m nat i: Lahtis, Finland Tid: Augusti, 2003 Motstå n da r e: Orimliga förväntningar
En kille som precis fyllt 14 dominerar turneringen för världens allra bästa 17-åringar. En sådan kille måste man naturligtvis träffa, om man så måste åka till Lahtis. Ä r du likadan som jag hör du en speciell klang i namnet Lahtis. Vintersport. Skogar och snö. Hoppbackar och längdspår. Magnusson-backar och Elofsson-medaljer. Nordisk idrottsnostalgi och tomteidyll i vit vintrighet. Det räcker med två minuter i stan för att få illusionerna sönderslagna. Gatan som går mellan järnvägsstationen och stadskärnan heter Salininkatu och är ett par hundra meter lång. På den sträckan går jag förbi ett halvdussin porrklubbar, något som ser ut som en spelhåla och några ölhak som jag inte begriper om de är lagliga eller lönnkrogar. Det är först efteråt jag får höra att stan kallas för Finlands Chicago. Och när man tänker efter är det ju inte bara Gunde Svaniga renlevnadsfenomen som skrivit in Lahtis i idrottshistorien. Det var ju även här som den systematiska dopningen inom det finska skidlandslaget avslöjades för ett par år sedan. Lahtis – en lite smutsig kombination av vintersport och hårdkokt öststatsstämning. En sak är jag helt säker på. Om jag fått välja ut femtusen platser på jorden att åka till för att hitta fotbollsvärldens nya underverk hade inte det här varit en av dem. Men det är här vi hittar honom – och han heter Freddy Adu. The next big thing. Det största löftet sedan Pelé. Han som ska göra fotbollen stor i USA. Den lille grabben med det så oerhört stora ryktet. Av en eller annan anledning arrangerar Finland U17-VM i fotboll 2003. Lahtis är en av spelorterna. Här hamnade amerikanska landslaget. Här hamnade Freddy Adu.
16
e r i k n i va
I första matchen spelade de mot Sydkorea. Asiaterna ställde upp med elva spelare födda 1986, alltså det äldsta tillåtna födelseåret. Men USA vann med 6–1. Freddy Adu gjorde tre mål. Han är född den 2 juni 1989, har precis fyllt 14. I nästa match mot Sierra Leone avgjorde han med ett mål i slutminuten. Det där ryktet som legat och grott i fotbollsfamiljen i ett par år exploderade nu rakt in i nyhetssändningar över hela världen. Det är smått makalöst. En kille som knappt är 14 år gammal dominerar turneringen för världens allra bästa 17-åringar. Egentligen borde vi inte vara förvånade. Trots hans ålder har Fredua Koranteng Adu redan hunnit chocka oss i sex år. Det var då – vid 8 års ålder – som familjen lämnade hamnstaden Tema i Ghana för Maryland i USA. Mamman Emelia hade vunnit ett så kallat grönt kort vid ett immigrationslotteri. Egentligen hade inte lille Freddy någon större lust att flytta. Han hade nämligen hört att ingen spelade fotboll i det där stora landet där långt borta. Nu ler han brett vid minnet. – Det stämmer faktiskt. Alla sa åt mig att ingen spelade fotboll i USA, att alla bara spelade basket och sånt. Samtidigt som jag tyckte att det var jättespännande att åka till USA eftersom jag hade många släktingar där tyckte jag att det lät jättetråkigt på ett sätt. Vad skulle jag göra om det inte fanns fotboll ? Jag var van att spela hela tiden. Hans kusiner i USA brukade skicka fotbollar till Freddy eftersom de var för dyra för hans mamma. Trots det hade han aldrig spelat vad vi brukar kalla organiserad fotboll när han åkte över Atlanten. – Det var inte så att jag spelade med något lag. Jag spelade med de som bodde i kvarteret, nästan bara äldre killar. Det var tufft, men jag lärde mig mycket även om det inte fanns regler och sånt. Jag kommer ihåg när jag satte på mig fotbollsskor för första gången. Jag tror att jag var sex år gammal och det kändes jättekonstigt. Jag spelade väldigt dåligt, tog av mig dem och spelade barfota i fortsättningen. I USA tog det inte många månader innan en klasskompis tog med Freddy till sitt lag efter att ha sett honom med bollen på gymnastiktimmarna. Och som Ray Hudson, coach för proffslaget DC United, har sagt: – En blind man på en galopperande häst kan se hans talang. Han hann knappt spela klart första träningsmatchen innan han blev upptagen i ett av det amerikanska fotbollsförbundets utvecklingsprogram.
liven längs linjen
17
I april 2000 reste så Freddy Adu till Italien med andra unga talanger från sitt distrikt. De skulle spela en turnering mot ungdomslagen från bland annat Juventus och Lazio. Adu var 10 år gammal, nästan alla andra antingen 13 eller 14. Vem vann skytteligan ? Freddy Adu. Vem blev utsedd till mest värdefulle spelare ? Adu. Vilket lag vann turneringen ? Gissa. Det var nu det började på allvar. Inom ett par dagar började telefonen ringa hemma hos Emelia Adu. Och ringa. Och ringa. Nästan varenda toppklubb i Italien hörde av sig. Till slut var det Inter som gav ett konkret bud. De lär ha erbjudit nästan sju miljoner kronor för rättigheterna till Freddy, 10 år. Men mamma Emelia sa nej. Trots att hon var ensamstående och tvingades ha två jobb för att försörja sina söner tvekade hon inte. En 10-åring skulle ha en stabil tillvaro och koncentrera sig på skolan, inte flytta till en tredje kontinent för att sparka på en läderboll. – Jag menar, det var ju Inter från Milano, en klubb jag har beundrat hela mitt liv. Det var svårt att fatta. Men hey, jag kan ärligt talat säga att jag inte har önskat att min mamma accepterade erbjudandet en enda gång. Först och främst ville jag inte flytta, och jag har alltid tänkt att om jag bara fortsätter spela bra kommer säkert någon klubb höra av sig igen. I februari i år blev Adu amerikansk medborgare och månaden efter gjorde han debut i U17-landslaget som 13-åring. Efter fyra minuter dribblade han bort tre motståndare och spelade fram en lagkamrat till öppet mål. Sedan gjorde han ett mål själv. Han fortsatte i samma stil, och gjorde målen som kvalificerade USA:s ungdomar till VM i Finland. Är det något som Freddy Adu inte behöver oroa sig för är det att proffsklubbarna inte hör av sig igen. Den 23 april spelade Manchester United mot Real Madrid i Champions League. Engelsmännen hade förlorat den första kvartsfinalen i Spanien med 3–1, och att försöka vända på det skulle bli en av de största utmaningar som Sir Alex Fergusons lag någonsin ställts inför. Med bara någon timme kvar till avspark fick den amerikanske journalisten Josh Dean ett meddelande av Uniteds presschef: Någon ville prata med honom. Det var Alex Ferguson. Han ville komma i kontakt med Freddy Adu, och undrade om Dean kunde hjälpa till. – Jag är väldigt allvarlig med det här, sa Ferguson. Strax före avspark i en av de största matcherna i europeisk fotboll på många år var det en 13-åring som världens mest kände tränare hade i tankarna.
18
e r i k n i va
Freddy Adu kommer att ha gått klart sitt specialdesignade skolprogram i maj nästa år. Då kommer förmodligen hans mamma att släppa i väg honom. Jakten har alltså börjat på allvar. Just Manchester United och Real Madrid är de två klubbar som lär ligga närmast Adus underskrift, men under turneringen i Finland sägs hans agent Richard Motzkin dessutom haft möten med Inter, Liverpool, Chelsea, PSV Eindhoven och minst ett halvdussin klubbar till. – Jag vill inte få för stora förhoppningar nu, utan bara spela fotboll, men någon gång spela i Europa. Absolut. Det vill väl alla som spelar boll ? Jag kan mycket väl tänka mig att spela något år i den amerikanska proffsligan ML S också. Jag vet inte när något händer, men det känns som om jag börjar vara redo för proffsfotboll nu. För varje mål den otrolige supertalangen dundrar in på sina äldre motståndare blev hans förhandlingsposition allt bättre, och dragkampen mellan världens största klubbar alltmer intensiv. Och det är alltså mitt i allt det här jag träffar Freddy Adu. Efter att ha blivit varnad i båda de två första matcherna riskerar han att bli avstängd i kvartsfinalen, så när USA möter Spanien i den sista gruppspelsomgången börjar han på bänken. Egentligen vill förbundskaptenen John Ellinger absolut inte chansa med Adu, men när Spanien gjort 1–0 kastar han försiktigheten överbord för att försöka vinna gruppen och undvika Brasilien i nästa omgång. Med en knapp halvtimme kvar springer den amerikanske ghananen Fredua Koranteng Adu, 1 4 , in på en fotbollsplan i Lahtis. Scenen är smått otrolig i sig, men följden är egentligen än mer otrolig. Först och främst reser sig hela publiken på ett par tusen finnar upp och jublar. Dessutom organiserar de spanska proffsen från Real Madrid och Barcelona genast om sig och punktmarkerar Adu. En superstjärna har gjort entré. Visst har jag sett liknande saker förr, men då har det oftast handlat om en spektakulär comeback från en Ronaldo eller en Zidane. – När Freddy kom in reagerade de spanska spelarna och tränarna verkligen som om de skulle hantera en superstjärna. För mig som coach måste jag erkänna att jag inte hade velat ha den reaktionen från mina spelare, säger John Ellinger. Under den korta tid som fotbollsbroilern är på plan hinner han visa
liven längs linjen
19
upp en provkarta av sitt register, de egenskaper som gör honom till det fenomen han håller på att bli. Först och främst har Freddy Adu en väldigt välutvecklad teknik. Han kan i praktiken göra vad som helst med en fotboll, och han kan framför allt göra det i exceptionell fart. Adu har både toppfart och acceleration. – Det bästa jag vet är när jag kommer med bollen under kontroll och stöter på en motståndare. En fint, ett ryck och sedan förbi … Jag ääälskar det, flinar han. Finterna han pratar om är ett kapitel för sig. De är oförutsägbara, näst intill omöjliga att läsa för en försvarare. Med sin avighet och sin instinkt påminner Freddy Adu nästan om Zlatan Ibrahimović i dribblingsmomentet, men med en annan speed. – Folk frågar mig om jag tränar mycket på att dribbla, och visst, jag leker mycket med bollen, men det är inte så att jag har ett visst antal finter som jag väljer mellan. När jag är på plan så händer bara saker. Det händer ibland att jag tänker tillbaka på en situation i en match och tänker, wow … hur gjorde jag det där ? Trots 30 minuter Adu-show klarar inte USA att vända matchen mot Spanien. Huvudpersonen är besviken, men det är ändå inte förlusten som gjort djupast intryck. Att förlora en fotbollsmatch är en sak, att knappt ens få spela den en annan. – Det var en helt ny erfarenhet för mig att sitta på bänken i en så här viktig match. Maaan, it was bad. Veta att man egentligen borde vara på plan, men att vi inte kan riskera det av taktiska skäl … Hemskt. När jag är i närheten av en fotbollsplan vill jag inte sitta och titta på den, jag vill in och spela. – När du kom in blev du i praktiken punktmarkerad. Hur ser du på det ? – Det är något jag fått vänja mig vid mer och mer. Jag antar att det är sånt som händer när det börjar pratas om en viss spelare, och jag måste hantera det. Jag har jobbat mycket på det. Både att löpa mig fri från markering, men också att inte tappa humöret och kontrollen. Många lag tror att de kan få mig ur balans genom att knuffa mig, snacka skit och allt sånt, men jag har lärt mig att hantera det. Ibland kan jag bli väldigt frustrerad om jag känner att domaren inte skyddar mig, men jag jobbar på att sluta klaga på honom också. Jag spelar bara mitt spel, och egentligen kan jag ju verkligen bli bättre på allt, inte bara såna här mentala grejer. Jag menar, jag är 14 år gammal.
20
e r i k n i va
Han är ju det, 14 år gammal. Eller ? Här kommer vi in på den kanske allra vanligaste, allra känsligaste frågan om Freddy Adu: Är han inte egentligen äldre än han säger att han är ? Född i Ghana med en osannolik talang – mer än så krävs inte för att det ska börja viskas. Det amerikanska magasinet Sports Illustrated gjorde därför en oberoende undersökning av hans födelsecertifikat, och hittade inget i vare sig Ghana eller USA som tydde på att Freddy Adu skulle vara född någon annan dag än just den 2 juni 1989. Öga-mot-öga ger han inte heller intryck av att vara äldre än han påstår, i alla fall inte fysiskt. Ganska kortvuxen, inte överdrivet kraftig och utan ett enda skäggstrå i ansiktet. Däremot pratar han som en betydligt äldre man. Han ger längre, mer sammanhängande svar på mina frågor än den genomsnittlige elitseriespelaren i ishockey – med några undantag. När jag försöker ställa en fråga om hans ålder bryter genast ungdomslandslagets pressansvarige Neil Buethe in. – Vi håller det här till fotbollen, eller hur ? ! Buethe står bredvid under hela intervjun och spelar in den med en bandspelare för att kunna garantera att Adu blir korrekt citerad. När han inte gillar en fråga ser han till att den inte blir besvarad. Jag har svårt att bestämma mig för om det är skönt att en 14-åring inte behöver bära pressen av att svara rätt på ibland ganska svåra frågor, eller om det är vidrigt att inte ens en 14-åring kan få prata ur hjärtat utan att bli censurerad av en medierepresentant eller en skofabrikant. Freddy Adu har på väldigt kort tid blivit väldigt viktig för väldigt många personer. I våras skrev han på ett kontrakt med Nike, värt ungefär tio miljoner kronor. För skojätten är han rena drömmen. Han är den som kan göra världens största sport stor på världens viktigaste marknad. Han har den fantastiska talangen – och dessutom rätt utseende, rätt karaktär, rätt bakgrund. När Nikes taleskvinna Celeste Alleyne pratar om Freddy Adu gör hon en poäng av att prata om hans »kompletta personlighet«. – Han kan bli ett lika starkt varumärke som David Beckham. Eller om ni så vill, fotbollens svar på Michael Jordan. Men till slut till det som brukade heta 4 8.000-kronorsfrågan, men nu snarare är miljarddollarfrågan: Hur bra är egentligen Freddy Adu ? Visst tusan är han en extremt bra ung spelare, men det var å andra sidan Jonny Rödlund också. Och hur man än vrider och vänder på det
liven längs linjen
21
är det en sak att vara en fenomenalt lovande 14-åring, en helt annan att faktiskt bli den näste Pelé. Precis vad som helst kan hända de närmaste tio åren. Adu kan sluta utvecklas. Han kan bli skadad av en vårdslös tackling. Han kan tappa intresset och börja tycka att det är roligare med tjejer eller hiphop. Ibland försvinner talanger – men ibland blommar de ut. Freddy Adu kan mycket väl också bli lika överjäkligt bra som alla hoppas. Det går inte att komma ifrån att någon så ung aldrig glänst så mycket sedan U17-VM hade premiär 1985. Bruce Arena – förbundskapten för det amerikanska seniorlag som gick ända till VM-kvartsfinal i fjol – har redan med honom i tankarna inför VM i Tyskland 2006. Då kommer Adu vara 17 år gammal, lika gammal som Pelé var när han slog igenom i Stockholm 1958. Egentligen en ganska grym parallell, men samtidigt en jämförelse som är väldigt svår att undvika. Freddy Adu rycker bara på axlarna. – Jag kan bara ta det som en komplimang när ni pratar och skriver så. Hur ska jag annars tänka på det ? Visst vet jag att det pratas mycket och att ganska många börjar känna till mitt namn, men det hade inte spelat någon roll om alla skrivit att jag var urusel. Jag hade inte kunnat göra något åt det heller, utan bara spelat vidare. Men visst är det roligare att folk jämför mig med alla de här stora spelarna, det måste ju innebära att jag i alla fall gör något rätt. – Du får all uppmärksamhet, alla pratar om dig som en ny Pelé eller Maradona … Hur reagerar de andra spelarna i landslaget ? De blir inte avundsjuka på dig ? – Nej. Inte vad jag vet. Äh, du vet, de kallar mig fortfarande »lillkillen« ibland. Som 14-åring debuterade Freddy Adu för DC United, och blev då den yngsta spelaren i amerikansk proffsidrott på 117 år. Hans utveckling stagnerade sedan, och efter ett misslyckat provspel för Manchester United skrev han i stället på för Benfica. Hittills har han inte lyckats ta någon ordinarie plats, utan har lånats ut till först franska Monaco, därefter portugisiska Belenenses och nu senast grekiska Aris.