Page 1

Apok alyps Baby

Despentes_Apokalyps_baby.indd 1

2012-03-25 19:55:54


Despentes_Apokalyps_baby.indd 2

2012-03-25 19:55:55


virginie despentes

Apokalyps baby Översättning Anna Petronella Fredlund

albert bonniers för l ag

Despentes_Apokalyps_baby.indd 3

2012-03-25 19:55:56


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012633-9 © Editions Grasset & Fasquelle, 2010 Franska originalets titel: Apocalypse bébé Tryck: ScandBook AB, Falun 2012

Despentes_Apokalyps_baby.indd 4

2012-03-25 19:55:56


Como dos vampiros dormiremos sobre tu tumba, calentaremos tus huesos, como dos vampiros vendremos a saciar tu sed de sexo, de sangre y de testosterona. Testo Yonqui

Till B. P.

Despentes_Apokalyps_baby.indd 5

2012-03-25 19:55:57


Despentes_Apokalyps_baby.indd 6

2012-03-25 19:55:57


PARIS

Despentes_Apokalyps_baby.indd 7

2012-03-25 19:55:57


Despentes_Apokalyps_baby.indd 8

2012-03-25 19:55:57


För inte så länge sedan var jag fortfarande trettio år. Allt kunde hända. Det räckte med att göra rätt val, i rätt ögonblick. Jag bytte ofta arbete, mina kontrakt förnyades inte, jag hann inte få tråkigt. Jag hade ingen anledning att klaga på min levnadsstandard. Jag bodde sällan ensam. Årstiderna följde på varandra som karamellpåsar: färgglada och lätta att svälja ner. Jag vet inte i vilket ögonblick livet slutade le mot mig. I dag har jag samma lön som för tio år sedan. På den tiden tyckte jag att jag klarade mig bra. Glöden falnade efter att jag fyllt trettio, den våg som burit mig dog ut. Och jag vet att nästa gång jag kommer ut på arbetsmarknaden är jag en mogen kvinna utan kvalifikationer. Därför klamrar jag mig fast vid min anställning som om mitt liv hängde på den. Den morgonen kommer jag för sent. Den unga telefonisten Agathe trummar med fingret på sin klocka och rynkar ögonbrynen. Hon har på sig fluorescerande gula strumpbyxor och rosa hjärtformade örhängen. Hon är säkert tio år yngre än jag. När hon ser ut att tänka att jag tar för lång tid på mig att få av mig kappan borde jag strunta i hennes förargade lilla suck, men i stället stammar jag fram en obegriplig ursäkt och rusar för att knacka på chefens dörr. Från hans kontor strömmar långa hesa skrik. Jag kliver skrämt tillbaka. Jag frågar ut Agathe med blicken, hon grimaserar och viskar: ”Det är madame Galtan, hon väntade på er framför porten i morse, innan vi öppnat. Skynda er in så blir hon nog lugn.” Jag får lust att vända på klacken och störta nerför trapporna utan förklaring. Men jag knackar på och dörren öppnas. 9

Despentes_Apokalyps_baby.indd 9

2012-03-25 19:55:59


För en gångs skull behöver Deucené inte titta i mapparna som ligger utspridda på hans bord för att komma ihåg vad jag heter. – Det här är Lucie Toledo, som ni ju har träffat, hon var just … Han får inte tillfälle att tala till punkt. Kunden avbryter honom och gastar: – Var har du varit någonstans din kossa? Hon ger mig två sekunder för att suga i mig den verbala käftsmällen och fortsätter sedan med högre volym: – Vet du hur mycket jag betalar dig för att du inte ska tappa bort henne? Och hon för-svin-ner? I tunnelbanan? I TUN-NEL-BANAN, dumhuvud, du har faktiskt lyckats med bedriften att tappa bort henne i tunnelbanan! Och sedan väntar du en halv dag innan du lämnar ett meddelande för att underrätta mig om det! Skolan underrättade mig före dig! Verkar det rimligt? Tycker du kanske att du har utfört ditt arbete korrekt? Kvinnan är besatt av djävulen. Jag reagerar nog inte tillräckligt snabbt i hennes ögon för hon tappar intresset för mig och vänder sig till Deucené: – Och varför var det den här ärthjärnan som följde efter Valentine? Har ni ingen klyftigare på lager? Chefen sitter i klistret. Trängd av omständigheterna försvarar han mig: – Jag försäkrar er att Lucie är en av våra bästa medarbetare, hon har stor erfarenhet av fältet och … – Tycker ni att det är rimligt att förlora en femtonårig flickunge ur sikte på den väg hon tar varje morgon? Jag hade träffat Jacqueline Galtan när fallet inleddes, för tio dagar sedan. Det var en kylig kvinna, liten, blond och rättfram, skor med stilettklackar och röda sulor, snyggt renoverad för sin ålder, som gav mycket exakta beskrivningar. Jag hade inte kunnat gissa att hon vid minsta motgång skulle få Tourettes syndrom. Ursinnet får rynkorna att gräva sig djupare ner i hennes panna, Botoxet har förlorat spelet. Lite vitt skum pärlar sig i mungiporna. Hon går runt runt på kontoret och de smala axlarna skakas av kramper: 10

Despentes_Apokalyps_baby.indd 10

2012-03-25 19:56:00


– HUR bar du dig åt din stackars idiot för att tappa bort henne i TUNNELBANAN??? Ordet hetsar upp henne. Deucené kryper ihop inför henne. Det är riktigt roligt att se honom krympa så där, han som aldrig förlorar ett tillfälle att spela salongstuffing. Jacqueline Galtan skjuter ut en kulsprutemonolog och ger sig om vartannat på min opålitliga uppsyn, mina förskräckliga kläder, min oförmåga att utföra mitt jobb som verkligen inte är särskilt svårt och den brist på intelligens som kännetecknar allt jag företar mig. Jag fokuserar på Deucenés kala huvud, översållat av motbjudande bruna fläckar. Kort i rocken och kulmagad som han är har chefen inte särskilt gott självförtroende, vilket i regel gör honom brutal mot sina underordnade. I det här fallet är han förlamad av skräck. Jag ställer fram en stol och sätter mig vid skrivbordets ände. Kunden hämtar andan och jag tar tillfället i akt att lägga mig i konversationen: – Det gick så enormt fort … Jag trodde inte det var någon risk att Valentine skulle försvinna. Tror ni hon har rymt? – Men tänk, det var ju lustigt att vi kom in på det! Det är just för att jag vill veta det som jag betalar er! Deucené har brett ut ett antal fotografier och rapporter på skrivbordet. Jacqueline Galtan snappar upp ett papper på måfå, mellan två fingrar som om det var en död insekt, kastar en snabb blick på det och låter det sedan falla ner igen. Hennes naglar är oklanderliga, lackröda. Jag urskuldar mig: – Ni bad mig följa efter Valentine, redogöra för vart hon gick, vem hon träffade, vad hon gjorde … Men jag föreställde mig aldrig att det skulle kunna hända henne någonting. Det är inte samma tillvägagångssätt, förstår ni vad jag menar? Hon brister ut i gråt. Det var bara det som fattades för att vi skulle känna oss väl till mods. – Det är så hemskt att inte veta var hon är! Deucené undviker hennes blick men stammar moloket fram: – Vi ska göra allt som står i vår makt för att hjälpa er hitta henne … Men jag är säker på att polisen … 11

Despentes_Apokalyps_baby.indd 11

2012-03-25 19:56:00


– Polisen? Tror ni det är viktigt för dem? Allt som intresserar dem är att få ut nyheten i media. De har bara en tanke i huvudet: att tala med journalister. Tror ni verkligen Valentine behöver denna publicitet? Tror ni det är ett snyggt sätt att börja livet på? Deucené vänder sig till mig. Han skulle gärna vilja att jag kom på ett spår. Men jag var den första att bli förvånad den där morgonen, när jag inte hittade henne på kaféet framför skolan. Kunden tar till orda igen: – Jag tar på mig alla utgifter. Vi gör ett tillägg till ursprungskontraktet. Jag erbjuder en premie på femtusen euro om ni ser till att hon är tillbaka inom fjorton dagar. Om ni misslyckas kommer ni i gengäld att få uppleva helvetet på jorden. Vi har försänkningar och jag tror inte en byrå som er har lust att underkasta sig en serie … obehagliga kontroller. För att inte tala om den dåliga reklamen. Vid de sista orden lyfter hon blicken för att borra in den i Deucené, en mycket vacker rörelse, ganska långsam, som i en gammal svartvit film. Hon måste ha jobbat med den gesten hela livet. Hon böjer sig på nytt mot ett utdrag ur någon rapport. Det är mina mappar som ligger på bordet. Inte bara de delar jag samlat ihop hela dagen och kvällen i går, utan också filerna som de själva hämtat i min burk. Ingen idé att göra sig till för någon som mig: det är klart att de kontrollerar att jag tagit fram allt och att jag inte glömt något, eller gömt. Jag har suttit i timmar och valt ut de viktiga styckena, ordnat dem, och nu har de gjort en hiskelig soppa av alltihop, plötsligt är allt där igen: alltifrån kvittot från kaféet där jag väntade på henne till minsta bild jag tagit, inklusive dem där man bara ser en bit av armen … Ett sätt att få mig att fatta att även om jag ägnar ett dygn åt ett ärende för att vara säker på att handlingarna är tipptopp vid det klockslag man bett mig, så anser man att jag är inkapabel att avgöra vad som är viktigt och vad som inte är det. Varför skulle de alla försaka nöjet att tortera sin nästa när jag finns tillgänglig i botten på pyramiden? Hon gör rätt i att kalla mig ärthjärna, kärringen. Om det nu kan lugna henne. Jag är den dåligt betalda ärthjärna som just tillbringat två veckor med att sitta gömd tills arslet domnar och vakta på en tonårig nymfoman, 12

Despentes_Apokalyps_baby.indd 12

2012-03-25 19:56:00


stenad på kokain och hyperaktiv. En till. Snart har jag jobbat i två år hos Reldanch och de betror mig inte med något annat än att vakta på tonåringar. Jag klarade mig inte sämre än någon annan, tills Valentine försvann. Den där morgonen befann jag mig några steg bakom henne, i tunnelbanegångarna. Det var inte särskilt svårt för mig att passera obemärkt i det vardagliga folkmyllret eftersom den lilla knappast lyfte blicken från sin iPod. När jag kommit ut genom dörrarna svimmade en fetlagd äldre kvinna mitt framför mig och jag fick reflexen att sträcka ut handen då jag såg hur hon for baklänges. Sedan stannade jag en minut hos henne, snarare än att lämna henne på stället och skynda i väg för att inte släppa målet, tills andra människor hade stannat till. Det hade redan gått två veckor sedan jag började skugga Valentine. Jag var övertygad om att jag skulle hitta henne på kaféet bredvid sitt plugg sysselsatt med att proppa i sig muffins och Coca-Cola, som varje morgon, med andra småungar från sin skola, men en smula tillbakadragen, på lite lagom avstånd, lugn. Det var bara det att just den dagen försvann Valentine. Kanske träffade hon på någon hon inte borde ha träffat på. Självfallet har jag frågat mig om hon hade upptäckt mig, om hon hade passat på att skaka sig av mig. Men jag hade aldrig någon känsla av att hon misstänkte något. Ändå börjar jag lära känna dem, tonåringarna, så mycket som jag har hängt dem i hasorna. Jacqueline Galtan betraktar fotografierna som ligger utspridda på skrivbordet. Valentine suger av en pojke, i en park, på en bänk, skyddad från alla blickar av en meterhög buske. Valentine lägger upp en lina på sin skrivbok, klockan 8 på morgonen. Valentine har skolkat, hon kliver upp bakpå en skoter som körs av en fullständig främling hon raggat upp vid rödljuset, mitt i natten … Jag hade ingen medarbetare till det här fallet. En nödvändig budgetär realism gjorde att jag parades ihop med en notorisk pundare som gick med på att arbeta till vilken taxa som helst bara man betalade honom kontant varje kväll. Jag tror att hans leverantör lämnade honom i sticket, i vilket fall kom han inte och avlöste mig och hans röstbrevlåda var full, det var omöjligt att få tag på honom. Man bedömde inte att det 13

Despentes_Apokalyps_baby.indd 13

2012-03-25 19:56:01


var särskilt brådskande att ersätta honom. Det var bara att ställa sig under den lilla brudens fönster, ifall hon skulle sjappa, och framför grindarna till hennes skola nästa morgon. Faktum är att jag hade tur som var på plats just när hon försvann: för det mesta hade jag ingen aning om vad hon pysslade med. I början då jag följde efter henne gick jag till väga på klassiskt vis: jag gav en unge i uppdrag att gå fram till henne och föreslå en oemotståndlig smartphone till billigt pris, som så att säga ”ramlat ur lastbilen”. Med de flesta tonåringar räcker det att vi förklarar för föräldrarna hur man buggar deras avkommas mobiltelefon. Men Valentine hade ingen mobiltelefon, och hon nedlät sig inte till att sätta på den jag såg till att hon kom över. Det gjorde inte saken enklare för mig: jag har sällan behövt skugga en unge utan gps-spion. Kärringen låter fotona glida över varandra, tankfullt, innan hon spärrar ögonen i mig. ”Är det ni som har skrivit rapporterna?” frågar hon älskvärt som om vi alla haft tid att smälta hennes utskällning. Jag trasslar in mig i en kort mening, hon lyssnar inte. ”Och tagit fotona också? Ni gjorde ett bra arbete innan ni sabbade allt.” Skotsk dusch, manipulatörernas metod: Jag förolämpar dig, jag smickrar dig, jag bestämmer ensam och godtyckligt ordväxlingens känsloläge. Det fungerar: hennes klagomål var så obehagliga att smickret verkar som en sil morfin på ett öppet sår. Om jag vågade skulle jag lägga mig på rygg så att hon kunde klia mig på magen. Hon tänder en cigarett, Deucené har inte hjärta att påpeka att det är förbjudet, han letar med blicken efter någonting han kan erbjuda som askkopp. – Jag hoppas att ni personligen tänker se till att hon kommer till rätta? Fantastiskt, hon tycker jag är bra som boxboll. Jag väntar på att Deucené ska ge mig namnet på den person som ska ta över ärendet. Jag har aldrig haft hand om ett försvinnande, jag har ingen som helst erfarenhet på det området. Men han vänder sig mot mig: – Ni känner till ärendet väl. Kunden samtycker, hon har börjat le igen. Chefen ger mig en talande blick. Han verkar lugnad, den skitstöveln. 14

Despentes_Apokalyps_baby.indd 14

2012-03-25 19:56:01


En insekt förflyttar sig på den vänstra övre fönsterrutan i det skåp som utgör mitt kontor. Den har gigantiska antenner. Jag tar fram lådan med kartotekskort. Jag sparar inte särskilt mycket i datorn. Om jag får en kula i skallen i morgon eller någon snokar bland mina grejer, så skulle han nog tro av mina anteckningar att jag utarbetat ett kodspråk som gör att Enigma framstår som hopknåpat av en snäll amatör. I själva verket är det jag som när jag försöker läsa det jag har skrivit undrar vad det är jag velat komma fram till. Tack och lov har jag ett tillförlitligt minne, och för det mesta slutar det med att jag kommer ihåg vad det var jag ville anteckna. Mer eller mindre. Jag låter korten glida förbi, fläckiga av konstiga, ibland matematiska tecken – som om jag förstod någon algebra över huvud taget. Sedan jag började arbeta här har jag förpassats till att vakta på tonåringar, och det har gjort mig rasande. Inte en unge har kunnat röka en spliff i lugn och ro utan att jag hängt honom i hasorna. Det första året handlade skuggningarna aldrig om barn under femton år. I dag blir jag inte förvånad över att arbeta med småskolan. Det är de vuxna i min generation som bestämmer över dessa småttingars liv, och de är inte beredda att låta sin ungdom rinna ifrån dem ännu en gång. Man kan inte säga att jag avskyr vad jag gör, men att bugga småungars mobiltelefoner är varken något att skryta om eller upphetsa sig över. Jag borde glädja mig åt att få tillfälle till lite omväxling, men jag har inte någon som helst aning om vad jag ska göra. Deucené skickade bort mig från sitt kontor utan att fråga om jag behövde hjälp. Jag googlar på Valentine Galtan. Inget napp. Det överraskar mig inte. Det är den första barnunge jag följt efter som jag aldrig sett skicka ett sms. Ändå lyckas till och med crackkillarna hinna lägga upp en film på Youtube av sig själva när de är påtända. François Galtan, hennes pappa, är författare. Jag stötte på honom, hastigt, den dag då farmodern kom för att beställa undersökningen, han sa inte ett ord under samtalet. Hans Wikipediasida är typisk för folk med dåligt självförtroende, som skriver den själva och tappar bort all anständighet. Vem satt han bredvid, i vilken skola, vilka verk har 15

Despentes_Apokalyps_baby.indd 15

2012-03-25 19:56:01


gjort honom till den han är, vad var det för väder då han skrev sin första dikt, hur viktiga är hans föreläsningar på de mest osannolika konferenser, etcetera. På de fotografier som illustrerar artiklarna om honom ser man att han är nöjd med att inte tappa håret, som han har bakåtkammat, typ stor vågig man. Jag föreställer mig att det första jag bör göra är att ta kontakt med honom. Valentines mor övergav henne kort efter födseln. Familjen påstår att de inte har någon aning om var hon kan befinna sig i dag. Jag måste helt enkelt leta rätt på henne. Vidden av den här röran gör mig deprimerad. Jag funderar på att säga upp mig. Men det är bättre att man sparkar mig för min inkompetens, med tanke på A-kassan. Jag har börjat undra ifall jag inte ska se om avsnitten av den där privatdetektiven på teve som vi skrattade så mycket åt, för att få lite inspiration, när Jean-Marc knackar på dörren – det spelar ingen roll att jag inte ser honom för jag känner så väl till hans gest, hur han böjer två fingrar och klappar lätt på träet, hans sätt att kröka elegant på handloven, med sexig nonchalans. Han sticker in huvudet genom karmen för att försäkra sig om att jag är ensam och ställer sig sedan vid fönstret som vetter mot gatan. Jag gör i ordning lite kaffe. Han nynnar på ”Älskling jag dyrkar dina knän”. Han markerar rytmen genom att vagga med axlarna och vifta på höfterna, utan att ta händerna ur fickorna. Det är en lång snubbe, smal men ser stark ut, med kraftig benstomme och mycket rak hållning, beredd att gå till attack. Dragen är oregelbundna, ögonen något insjunkna, näsan tjock och pannan utskjutande. Han har den där sortens lite råa uppsyn som flickor ofta gillar men som framför allt skrämmer de manliga kollegerna. De behandlar honom som en gud. Jean-Marc är den enda i vårt team som klär sig elegant. Vi andra ser snarare ut som lantbrevbärare. Det är inte ett jobb där det är en fördel att väcka uppmärksamhet. Med svart slips på en alltid oklanderlig vit skjorta upprepar han för den som vill lyssna att det är först och främst för att de lagt av sig slipsen som männen förlorat sin manlighet. Att försaka kostymen innebär, enligt honom, att försaka möjligheten att förkroppsliga lagen. Han besöker mig sällan, utom då han behöver komma i kontakt med 16

Despentes_Apokalyps_baby.indd 16

2012-03-25 19:56:01


någon unge som kan göra honom en tjänst. Jag har ett bra nätverk av ungdomar som kan hjälpa till för nästan ingenting. I dag kommer han och hälsar på för att jag fått hand om ett stort ärende. Agathe måste ha beskrivit hela scenen för honom. Från sin stol hör hon och följer allt som händer på bossens kontor. Reldanchs lokaler ligger i ett gammalt laboratorium där man gjort blodanalyser, väggarna har inte konstruerats för några konfidentiella möten. Jag skulle gärna vilja att Jean-Marc föreslog att vi arbetade i par han och jag, i den här undersökningen. Men han föreställer sig att jag klarar mig själv: – Vad tänker du börja med? – Det är precis vad jag undrar. Den där lilla bruden är halvgalen. Jag har ingen aning om vad hon råkat ut för. Och farmodern gör mig livrädd, jag lyckas inte grilla henne. Ärligt talat vet jag faktiskt inte … den biologiska mamman kanske? Han tittar på mig i tystnad. Jag tror att han väntar på att jag ska redogöra för min anfallsplan. Jag frågar: – Du har väl haft hand om försvinnanden, eller hur? Har du varit rädd för att upptäcka något läskigt? Jag försökte se obesvärad ut men när jag uttalade orden slog jag upp ett hål mitt i bröstet. Jag visste inte om att jag var så rädd. – En premie på femtusen euro, hur ska jag säga … Jag frågar mig inte om jag kommer att gilla det jag upptäcker. Jag frågar mig hur jag ska bära mig åt för att hitta ungen. Om du inte vet hur du ska fixa affären själv skaffar du en underleverantör. Alla gör det. Du delar på premien. Vill du ha några kontakter? – Jag har tänkt på det. Jag ska föreslå grejen för Hyenan, hon är bra på den här typen av ärenden … Det är det första namn som faller mig in och som är i stånd att göra intryck. Jag slänger ur mig det med ett tonfall som om jag hörde till dem som slår en signal till Hyenan så fort de har tappat bort nycklarna. Det är sant att jag känner en kille som känner henne, men jag har faktiskt aldrig sett henne, på riktigt. Jean-Marc ger ifrån sig ett litet kvävt skratt. Han är inte längre orolig och bekymrad, han är distanserad. Hyenan har ett rykte. Att 17

Despentes_Apokalyps_baby.indd 17

2012-03-25 19:56:01


förklara att jag kan arbeta med henne, det är att förklara att jag har en underjordisk verksamhet. Jag ångrar redan att jag ljugit, men jag framhärdar i min mytomani: – Jag går ganska ofta till en bar där hon brukar hänga. Ägaren är en kompis till mig, och han är kompis med henne … – Och från det ena till det andra blev ni kompisar också. Jag svarar inte. Jean-Marc blåser på sitt kaffe och förklarar sedan med eftertänksam min: – Du förstår, Lucie, det är bara en fråga om tur och envishet. I början verkar det omöjligt men utan att man vet hur det gick till uppenbarar sig ett spår och sedan handlar det bara om att stå ut med tröttheten. Jag håller med, som om jag hade någon aning om vad han snackar om. Jean-Marc har länge varit stjärnan i systemet, inte bara för att han skriver sina sammanfattningar i en så bländande stil att man till och med då han misslyckas med en affär i slutänden får en känsla av att han gjort succé. Han var länge den förra chefens högra arm, alla trodde att det var han som en dag offentligt skulle bli nummer två, direktör för en stor filial. Men det var Deucené som blev utnämnd till direktör, och Jean-Marc gör honom illa till mods. För lång antagligen. Jean-Marc stänger försiktigt dörren bakom sig. Jag letar efter Kromags visitkort. Jag ska ringa från telefonkiosken när jag går på lunch om en stund. Jag litar inte på kontorets telefonlinjer, som alla är avlyssnade, även om jag undrar vem sjutton som kan ha tid att lyssna på våra samtal. Yrkesskadad som jag är använder jag bara mobilen för att skicka textmeddelanden när någon fyller år, och jag undviker att skicka mejl. Jag vet vad sådana kostar ifall det blir en undersökning eller en process. Och jag vet att det är ett öppet rum för första bästa nyfikna. Ibland skickar jag fortfarande vanliga brev. Att övervaka posten kräver ett kunnande som inte ens de flesta poliser har längre. Jag har aldrig haft något viktigt att dölja, men i det här jobbet utvecklar man en viss paranoia. 18

Despentes_Apokalyps_baby.indd 18

2012-03-25 19:56:01


Kromag brister inte ut i skratt när jag berättar att jag försöker få kontakt med Hyenan. Jag är tacksam för det. Han ber mig ringa tillbaka lite senare. Jag går förbi Valentines skola, för att dricka kaffe i baren där hennes skolkamrater hänger varje lunch. De har varken gård eller skolmatsal, det lilla privata högstadium där de går byggdes från början inte för att härbärgera barn. Jag försöker inte prata med dem, jag lyssnar bara på deras samtal. Det handlar inte om Valentine. De vet ännu inte att hon har försvunnit, vilket tyder på att polisundersökningen inte börjat än. Ändå kunde jag ha slagit vad om att familjen Galtan var tillräckligt inflytelserik för att snutarna skulle anstränga sig lite mer än för en genomsnittlig fransman. Ungarna springer i väg till lektionen. De är avsjälade, skräniga, överspända. Utbytbara figurer. Jag är inte särskilt intresserad av dem. Det är besvarat, jag gör inget intryck på deras synfält. Det är min starka sida: jag är umbärlig. Jag stannar en stor del av eftermiddagen för att läsa varenda sida i en dagstidning som en kund glömde kvar på ett bord då han gick för att beställa kaffe. Jag kan inte undgå att ansättas av samvetskval för att jag inte påbörjat undersökningen, men de håller sig på tillräckligt avstånd för att jag ska kunna njuta av min fria eftermiddag. På trottoaren framför baren där Kromag arbetar står ett stim gothare och röker och har väldigt skojigt, vilket verkar vara emot deras etik, men jag är i och för sig ingen specialist. Ingen av dem lägger märke till mig när jag smyger in bland dem för att komma fram till ingången. Kromag tar varmt emot mig. Med tanke på hans livsstil – alkohol, tunga droger, vita nätter, kebabdiet och cigg i käften – klarar han sig riktigt bra. Han har fortfarande en helt grym energi som de flesta människor förlorar när de fyllt trettio, och som inte verkar tillgjord hos honom. Örsnibbarna är vanställda av enorma ringar och tänderna orangea av nikotin, men han har åtminstone alla kvar. Han böjer sig över disken för att viska att hon snart kommer. På långt håll kan man nog tro att jag är här för att köpa knark och att han ger mig upplysningar från kranen. Han kliar sig på hakan och tillägger med högt huvud och en viril men inte särskilt klädsam gest: 19

Despentes_Apokalyps_baby.indd 19

2012-03-25 19:56:02


– För ögonblicket limmar hon på en böna som är här rätt ofta. Det var inte särskilt svårt att övertyga henne om att komma förbi. Jag beställer en öl vid disken, jag hade föredragit varm choklad för det är kallt ute, men jag har en träff med Hyenan och jag vill inte att hon ska ta mig för en liten flicka. Jag dricker sällan alkohol när jag är ute, det ger mig ont i huvudet och jag tycker inte om att tappa kontrollen. Man vet aldrig vad man är i stånd till när hämningarna släppt. Jag känner Kromag sedan länge. Vi låg med varandra en vinter, för femton år sedan. Jag tyckte att han var ful, men när han hade druckit tjatade han så mycket på att vi skulle gå hem tillsammans att det blev lockande. En dag dök han upp med en flickvän under armen som han hade släpat hit från någon avlägsen provins, en mörkhårig puma som var tillräckligt snygg för att inte skämmas för att visa sig med en kille som han. Kromag verkade förlägen och undvek mig under en tid, rädd för att jag skulle börja gapa och kräva förklaringar. Men jag var lugn hela tiden och han blev förtjust i mig, och slog alltid en signal då han kom i närheten av mitt kvarter för att dricka kaffe eller om han hade fest hemma hos sig. Det var han som för två år sedan talade om att de sökte någon hos Reldanch. Han fyller tefat med jordnötter och ställer ett framför mig, förärar mig en blinkning och går tillbaka för att fylla på glas bakom disken. Han pratar gärna om Hyenan: han älskar att berätta om deras historier. De har arbetat ihop. De debuterade rentav ihop. De höll på med indrivning. Deras första kund var en så kallad tygförsäljare, en pytteliten lokal i 12:e arrondissementet, som hade glömt att betala en leverantör. Det gällde att ge en hint om att han fortast möjligt skulle slanta upp till en fordran som blivit plågsam. Innan de gick hade Hyenan föreslagit Kromag att hon skulle spela råskinn medan han fick vara medlare, och han hade blivit sårad: ”Har du lagt märke till hur jag ser ut?” Det var ett vettigt argument: Kromag liknar en koloss och med sina små bruna tättsittande ögon växlar hans uttryck mellan oroande enfald och bestialitet. Han var mer skärrad av uppdraget än han ville erkänna, och skakade snubben hänsynslöst i förhoppning 20

Despentes_Apokalyps_baby.indd 20

2012-03-25 19:56:02


om att kompensera bristen på erfarenhet med styrka. Killen snyftade men det syntes att han spelade spelet bara för att de skulle släppa honom. Hyenan hade stått tyst i bakgrunden. Just som de skulle gå ut gick hon tillbaka igen och tog tag i hans nacke, leende, tre gånger klapprade hon med tänderna vid hans öra: ”Om vi kommer tillbaka och hälsar på dig din fittskalle sliter jag av dig kuken med tänderna, fattar du?” Kromag berättar att det var som att träffa på Hulken, bara lite mindre grön: hon hade förvandlats till ett monster, vem som helst skulle ha sprungit sin väg i den stunden. Ändå var hon dyster efteråt, övertygad om att de hade misslyckats. ”Det var stanken av skräck som fattades. Den där stanken av ammoniak är så jävla äcklig, när man känner den hos någon får man lust att slå ihjäl honom på fläcken.” Kromag hade känt sig ännu mer illa till mods än under själva sessionen, ”du är helt sjuk, du är verkligen helt sjuk”. I det ögonblick hon grabbade tag om halsen på snubben var det något som liksom hade stänkt på honom. Han kallade det ”lust att döda, i rent tillstånd, nåt man inte kan fejka”. Och snubben hade hostat upp cash samma kväll. Så småningom hade de hittat sin rytm: han stod för öppningsscenen och hon körde sitt varningssolo. En sorts alkemi strömmade ut från duon och gjorde dem till framstående medlare. Han gillade att påminna om att det var han som gett henne smeknamnet: ”Du skulle ha sett henne i aktion på den tiden, man kunde inte tänka på något annat. En hyena, ju mer illvillig och rubbad hon verkade desto mer hånskrattade hon åt det.” Kromag var full av teorier om denna epok i hennes liv, och man gissade att han hade utvecklat dem i samspråk med henne. ”Skräcken är djurisk, den är liksom bortom språket, man får göra det på måfå … på feeling, som med en tjej, när man har henne i sin hand och inte känner henne, man klinkar, retas lite i mörkret ända till just det ögonblick då man märker att det funkar, då är det bara att hålla tonen för att hon ska klättra. Och såna där trögtänkta hårdhudingar med vild fantasi måste man få att fatta ordentligt: Nästa gång vi får tag på halsvenen släpper vi inte, och det vet du.” Han hade tyckt om att arbeta med henne, han skröt gärna för ungarna som hängde i hans bar, som om han 21

Despentes_Apokalyps_baby.indd 21

2012-03-25 19:56:02


levererade livsvisdomar: ”Vi var ett snyggt team, vi var överens om allt viktigt, som att man ofta måste ta långa pauser, det ger mer om man är avspänd, man måste alltid acceptera mutor om de är rejäla och framför allt gäller det att alltid sticka om det blir för farligt ifall man ska ha hälsan. Och vi snackade mycket om brudar. Det är viktigt att ha gemensamma intressen. Vi kunde inte prata om jobbet hela tiden, det blev för mycket press.” Och så, en morgon regnade det över det 13:e arrondissementet, de letade efter en ryss – det var ganska länge sedan nu, de hade just etablerat sig i kvarteret – och Kromag hade klagat på sitt magsår. Hyenan hade frågat: ”Du är inte less på kneget, va?” och han fattade plötsligt att, jovisst, han hade fått nog av att gå upp varje morgon utan att veta vem han skulle hota, utan att veta om det skulle vara flera stycken, om han skulle bli rädd, eller det värsta av allt, om han skulle känna medömkan och skämmas över vad han gjorde. Han var less på att skärra upp sig varje kväll han stack nyckeln i låset på sin dörr, med magen ihopkrampad vid tanken på att några män kanske väntade på honom i vardagsrummet, eller att hans flickväns kropp låg söndertrasad i köket, eller att han skulle bli tryckt mot golvet av ett gäng snutar. Ja, han var less på att leva i skräck, samtidigt som han inte tjänade tillräckligt för att kunna lämna sina trettio kvadratmeter ovanför Belleville. Han stod bara ut för att han jobbade med henne. Hon hade sagt: ”Om du slutar kommer jag att sakna dig. Men du kan arbeta någon annanstans. Det kan inte jag. Jag står inte ut med motgångar. Du däremot kan anpassa dig, det är synd att du pajar kroppen på att göra något som äcklar dig.” Kromag berättade att det hade gett honom lust att gråta, eftersom han i det ögonblicket hade insett att han skulle sluta och att det var över, lagarbetet med henne. Men också för att han visste att det hon sa var sant: hon var obotlig, oduglig till ett vanligt liv. Skillnaden mellan verkliga hårdingar och dem som väljer återlösningen är att vissa har möjligheten och andra inte. Varje gång han berättade om den här fasen i deras historia började han darra på stämman, som om han hade lämnat en lagkamrat på toppen av ett berg eftersom han visste att han inte skulle klara sig länge till, och kände sig skyldig för att ha störtat i 22

Despentes_Apokalyps_baby.indd 22

2012-03-25 19:56:02


väg för att gå tillbaka till ett vanligt liv. ”Hyenan, det är ren tragik, när du kommer nära henne förstår du verkligen vad det innebär att vara ensam, deppig och oduglig.” När han kom in på det kapitlet märktes det att han älskade henne. Inte ”älskade” i bemärkelsen jag vill käka fittan på dig, utan som när någon står en nära och varje gemensamt minne liksom skimrar av guld. Sedan jag började det här jobbet för två år sedan har jag hört talas om henne några gånger, och jag har förstått att hon gjorde det intrycket på många, så det är inte till mig man behöver komma och berätta om hennes ensamhet … De hade fortsatt att träffas på Kromags vis, då och då, för att ta en kaffe. Den där snubben måste ägna en helt galen kraft åt att ta hand om sina gamla förbindelser. Med tiden blev Hyenan en stjärna bland privatdetektiverna, ett yrke som inte räknas särskilt mycket utanför genrelitteraturen. Hennes specialitet: de försvunna. Sedan blir historierna som berättas om henne alltmer skilda, de börjar motsäga varandra och övergår i fria fantasier. Alla har något att berätta om henne, advokaterna, tjallarna, spionerna, snutarna, de andra detektiverna, journalisterna, hårfrisörskorna, hotellpersonalen, hororna … allt som snor runt i vårt lilla universum har sin version av vad hon pysslar med, var, hur och med vem. Hon becknar till ministrarna, skyddad av underrättelsetjänsten, hon skaffar horor till offentliga personer, hon sitter inne med ultrahemliga dokument om Frankrikes relationer till Afrika, hon talar ryska flytande och är kompis med Putin, hon letar efter gisslan i Turkestan, hon gör knarkaffärer med sydamerikanska stater, hon bevakar scientologernas angelägenheter, hon kontrollerar handeln med syntetiska droger som importerats från Asien, livsmedelsföretagen har gett henne i uppdrag att försvara deras intressen, kärnkraftsindustrin har inga hemligheter för henne, hon skyddas av radikala islamister, hon har en bostad i Schweiz, hon reser ofta till Israel … Men berättelserna sammanstrålar på en punkt: hon har aldrig blivit dragen inför rätta eftersom hennes filer är så explosiva att man skyddar henne under alla omständigheter. Och faktum är att det inte finns någon advokatbyrå som, under de fem år som gått då processerna har blivit fler och fler, kan skryta med att ha 23

Despentes_Apokalyps_baby.indd 23

2012-03-25 19:56:02


henne som kund. Sedan länge arbetar hon inte med någon särskild byrå, men hennes namn återkommer – med förakt, beundran, ilska eller förtjusning – så snart man letar efter något rafflande att säga. Jag håller i ögonvrån uppsikt över ingången med stigande nervositet. Jag upprepar om och om igen de fraser jag förberett för att presentera mig. Jag försöker lugna mig med att hon inte har ägnat sig åt en bråkdel av de verksamheter som tillskrivits henne och i kristider är en premie på femtusen euro i cash värd att förhandla om. Kromag kommer regelbundet och frågar ifall jag vill ha någonting, jag nekar och han blundar och skakar flera gånger på huvudet, ett mystiskt leende vilar på läpparna, vilket jag gissar ska betyda att hon kommer, att man måste vara beredd på att vänta, att hon säkert är upptagen med att slutföra ett specialuppdrag. Baren har blivit packad, en snubbe med hes stämma skränar något i högtalarna, jag kommer aldrig att förstå hur man kan lyssna på sån musik, det är som att vara på en byggarbetsplats. Plötsligt lyser Kromags ansikte upp och Hyenan står bredvid mig. Mycket lång, urgröpta kinder, polariserade Ray-Ban för killar, trång vit skinnjacka, hon verkar tro att hon är en filmstjärna. Kromag pekar på mig och hon sträcker ut handen för att hälsa. – Lucie? Ni ville träffa mig? Hon tar inte av solglasögonen, ler inte mot mig, låter mig inte få tid att svara: – Kan ni vänta fem minuter? Jag ska bara säga hej till några vänner och kommer tillbaka sedan. På nära håll liknar hon inte alls den mytiska personlighet som jag hört så mycket talas om. Jag väntar på henne medan jag omsorgsfullt river mitt glasunderlägg i små bitar, jag biter ihop och upprepar för mig själv att även om mitt tillvägagångssätt är löjligt så dör jag inte av att ha försökt. – Ska vi sätta oss längst in? Det är lättare att prata där. Hon går före mig, säker och avspänd, hennes ben är långa och smala i de små vita jeansen, hon är mager på ett elegant sätt, en kropp som tenderar att försvinna och kan bära upp klädesplagg. Jag känner mig liten och knubbig, ångestsvetten har gjort tröjan genomblöt, jag 24

Despentes_Apokalyps_baby.indd 24

2012-03-25 19:56:02


lägger märke till att mina händer darrar och jag skattar mig lycklig att jag inte drattade på näsan på vägen. Hon sätter sig mitt emot mig med armbågarna på stolsryggen, benen isär, det ser ut som om hon gör sitt bästa för att ta upp mesta möjliga plats med minsta möjliga kroppshydda. Jag samlar ihop mig och försöker komma på hur jag ska börja. Hon har mycket stora, mörka ögon, ansiktet är rynkigt som hos en gammal indiska, det gör det uttrycksfullt. – Jag arbetar för Reldanch. – Jo, Kromag nämnde det. – Med tiden har jag specialiserat mig på att följa efter minderåriga. – Det verkar funka bra. – Det är det område som funkar bäst hos oss. Jag skuggade en femtonårig tjej, hon försvann i tunnelbanan, på väg till skolan i förrgår morse. Hon har inte kommit tillbaka hem, har inte gett något livstecken. Farmodern erbjuder femtusen euro om vi får hem henne inom två veckor. Och … – Femtusen euro, levande eller inte? Det är antagligen en fråga jag borde ha tänkt på att ställa. – Jag hoppas att vi ska hitta henne levande. – Har hon rymt eller blivit kidnappad? – Jag har ingen som helst aning. – Vilken typ av tjej? – Vild. Tokkåt. Tanklös. – Vad kommer hon från för familj? – Pappan är författare, lever på räntor, förmögenhet från läkemedelsindustrin, i Rhône. Han har uppfostrat henne ensam, med farmodern som är mycket delaktig. Mamman försvann när Valentine var två år och de träffas inte, för ögonblicket vet ingen var hon är. Jag öppnar handväskan och tar fram ett foto av den lilla, Hyenan tvekar innan hon tar emot det. – Jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna göra för dig. Hon kastar en blick på porträttet, funderar länge medan hon betraktar det. Hon tvekar. Det lugnar mig. – Och hur mycket ger du mig för att arbeta med dig? 25

Despentes_Apokalyps_baby.indd 25

2012-03-25 19:56:03


– De femtusen i premie. Det blir i cash. Och om vi inte lyckas hitta henne … så får vi försöka dela på min lön. – Till det priset är det bäst att vi inte tröttar ut oss för mycket … Hon ler och sätter på sig glasögonen igen. Jag vet inte om jag roar eller irriterar henne. – Okej, du ger mig premien, men vad gör du då, tänker du jobba eller softa? – Jag … Jag skulle trivas bättre med en partner, med tanke på att … – Att du inte har någon aning om vad du ska ta dig till. Det är åtminstone tydligt. Har du tagit med dokumenten från uppdraget? – Allt finns på min dator. Jag böjer mig för att ta fram den, men hon hindrar mig genom att knäppa med fingrarna: – Kan du föra över dem till ett usb-minne? Hyenan ställer porträttet av Valentine mitt på bordet, framför sig. – Småungar är inte min grej. För det mesta har de goda skäl att sjappa, eller hur? – Hon har kanske blivit bortförd. Hon böjer huvudet och försvinner i begrundan av fotot. Hon har vackra händer, vita, långa fingrar, jag lägger märke till att naglarna gnagts av till köttet. Hon bär en gigantisk dödskallering, det verkar lite patetiskt, typ vem tror hon att hon är, skandalgrävarnas Keith Richards? Hon koncentrerar sig länge på porträttet av Valentine, som ler mot kameran snett från sidan, ljusa ögon, söta smilgropar, blankt hår. Lite rund. Hon ser ut som alla flickor i hennes ålder, på ett familjefoto, som vilken rar tjej som helst. Sedan betraktar Hyenan mig tankfullt, det finns något störande i hennes envisa blick. – Lite fylliga småtjejer försöker dölja faderns lögner. Fantastiskt. Jag ville arbeta med James Bond och hamnar i samma lag som en lärjunge till Françoise Dolto. Jag vet inte vad jag ska svara som inte skulle låta otrevligt, men tillägger pragmatiskt: – Ungdomar dricker mycket läsk. – Och vad är skälen till att familjen beställde en övervakning av henne? 26

Despentes_Apokalyps_baby.indd 26

2012-03-25 19:56:03

9789100126339