9789163860751

Page 1

SKUGGRADSLA Annica Wennstrรถm


Innehåll

1 Inte som förr

2 Att flyga som fåglarna

3 En ny vän

4 Kniven

5 Oväntat möte

6 Det gamla fotografiet SKUGGRÄDSLA Text © Annica Wennström 2008 Omslagsillustration © Martin Bergström 2008 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Omslagslayout och sättning: Ellen Adolfsson, Bonnier Carlsen Tryckt i Sverige av ScandBook AB, 2008 ISBN: 978-91-638-6075-1 www.bonniercarlsen.se

7 Mormors bok 8 Brihte och främlingarna 9 Ett håglöst fiske 10 Bekännelser


riststationen men någonting hejdade honom. Hon hade tänt i järnspisen och bäddat ned honom i kökssoffan och nu satt hon vid köksbordet och tittade ut i den ljusa sommarnatten.

5 Oväntat möte

”Idag har jag lovat att hjälpa Elsa i våffelstugan.” Hans mormor hade gjort iordning frukost åt honom. Mackorna var färdigbredda och det låg en bit torkat renkött där också. Hon stod med ett huckle om det grå håret och en gammal kofta över klänningen. Våffelstugan låg nästan en mil bort. Det var ett litet snett timrat hus som låg alldeles vid en å. Det var en lagom dagstur för turisterna på fjällstationen fast det brukade sällan komma så många eftersom den inte låg vid en led. Det var när mormor längtade efter sällskap som hon gick dit. Nejla sträckte på sig i soffan. Den var ganska smal och hård. Hans mormor hjälpte honom att linda bandaget runt foten innan hon gick. I dörren tvekade hon. Han visste att hon ville säga något om fyrhjulingen, att hon egentligen inte tyckte att han skulle köra den. Men han ville till Victor. Han hade 38

39


lovat att komma. ”Jag kör bara här omkring. Kanske en bit upp mot vattenfallet.” Det var Nejlas favoritplats. Hans mormor visste det och såg nöjd ut. ”Jag har aldrig tyckt om det där bullret.” Hon såg butter ut när hon sade det. När han var ensam i det lilla köket ställde han sig försiktigt på den skadade foten. Det gjorde ont. Det var värst på morgnarna och kvällarna. Sedan var det som om han blev bedövad. Han haltade omkring på golvet. Drog omständligt på sig skinnbyxorna, t-shirten och tröjan. Krånglade på sig kängorna och tryckte kepsen på huvudet. Man fick borsta tänderna vid diskbänken. Skruvade man på kranen hände det först ingenting, sedan liksom skvätte det ut en klump vatten innan det började strila mer jämnt. Han stänkte lite vatten i ansiktet och stoppade ned mackorna och renköttet i en ryggsäck. När han startade fyrhjulingen tyckte han att motorn skar sönder luften omkring honom. Han lyssnade på ljudet med sin mormors öron. Det lät illa. Han for iväg och parkerade på samma plats som förr. Sedan haltade han den sista biten mot fjällstationen. Han stod rådvill utanför – de hade varken bestämt tid eller plats. Utan att egentligen bestämma sig gick han till hängbron igen.

Det blåste, hans svarta hår doldes nästan av kepsen ändå kände han hur vinden drog och slet i hårstråna. Han kisade mot en fjälltopp långt borta som såg ut som en ihoprullad hund. Där uppe var allihop. Han formulerade Sagkas namn i sitt huvud. Han prövade att säga Sigrid. Men hon var inte som han. Han var en NejlaNils men hon var ingen SagkaSigrid. Sade man hennes namn fort lät det som musik. En takt, som cymbaler. ”Nils!” Victor hade slagit upp ett fönster på fjällstationens övervåning och ropade på honom. Nejla vände sig om. Han brukade sällan se Victor på skolgården. Han var inte med när de åkte bräda, hoppade med hojarna eller spelade fotboll. Han var aldrig med när de klättrade på klipporna alldeles bredvid skolan som ledde till pulkabacken. ”Kom upp.” Victor såg glad ut. Nejla tog käppen och haltade runt huset. I receptionen tyckte han att de tittade frågande på honom men han gick ändå upp för trappan. Det gick sakta. Där uppe fanns ett samlingsrum med fåtöljer och soffor, en öppen spis och teve. Victor och hans föräldrar satt runt ett av borden. De hade en karta framför sig. ”Nils, vad roligt.” Victors pappa drog fram en

40

41


stol. ”Vi tittar hur vi ska gå idag.” Victor hade skaffat sig ett bälte där kniven hängde. ”Hur är det med foten?” Victors mamma tittade forskande på Nejla. ”Det är okej.” Han vickade lite på foten när han pratade. Som för att överbevisa henne. ”Jag är läkare. Jag tittar gärna på den.” Victors mamma såg uppfordrande ut och utan att Nejla visste hur det hade gått till hade hon tagit av honom skon som det tagit så lång tid att få på sig och börjat linda av bandaget. Nejla tittade på sin blåsvarta och svullna fot, den såg konstig ut. ”Vad var det som hände?” Nu tittade båda Victors föräldrar på honom, han kom ihåg vad Victor sagt om vad de tyckte om mountainbikes. ”Jag cyklade omkull.” Det var sant. De behövde inte veta att det var efter att han kört nedför en brant fjällsluttning med byggda hopp som det var svårt att se över, särskilt inte en hundvalp. Han hade lärt sig hur man sade saker utan att egentligen berätta något. Ibland tänkte han att hans mamma var världens största idiot som inte genomskådade honom. Ibland tänkte han att hon inte orkade bry sig. Det fanns vissa magiska formuleringar hade han

upptäckt. Vaga och nästansanna. ”Victor berättade att du kommer från samebyn.” Nejla hörde på pappans röst att det var meningen att han skulle förklara något. Kanske hur han hade hamnat där. ”Jag bor här på somrarna och på loven. Hos mormor.” De tittade uppskattande på honom. ”Pratar du samiska?” Han nickade. Han kunde inte alla ord. Ibland fick han fylla i med svenska. Men han pratade bättre än sin mamma. ”Vänta här så ska jag ordna ett bättre stöd för foten.” Victors mamma försvann. Victor rörde sig otåligt på stolen. Han ville ut. I ryggsäcken hade han packat ned smörgåspaket från frukosten och en termos med choklad. Han hade haft roligt igår. När han visat kniven för sina föräldrar hade han trott att de skulle säga att det var för farligt, men de hade skrattat när han berättat om Nils lassokastning och de hade inte ens sagt att han skulle vara försiktig. Victors mamma kom tillbaka med en hel sjukvårdslåda och lade omsorgsfullt ett stödjande förband om foten.

42

43


”Är det okej för din mormor att du är här med Victor, vi kanske skulle ringa henne?” Nejla började fnissa. Hans mormor brukade säga att det var en lisa att slippa både telefon och teve några månader varje år. När Victor rynkade pannan skärpte han sig. ”Det går inte. Det finns ingen täckning där. Men det är okej.” ”Sköt om er nu, killar.” Victors pappa rufsade om i Victors hår. När de var ensamma lutade sig Victor över bordet mot Nejla och log. ”Äntligen. Jag trodde aldrig att dom skulle gå. Vad ska vi hitta på?” Nejla funderade. Det hade funnits massor som de kunnat göra om han bara hade kunnat gå ordentligt. Han kisade mot Victor. ”Kom.” De gick mot klippan och snåren som dolde fyrhjulingen. När Victor såg den stannade han och gapade. ”Får du köra den?” Nejla skrattade. ”Inte egentligen.” Han satte sig och klappade på sätet bakom sig. Han körde där det var låglänt och ganska plant. Det fanns ett vindskydd lite längre

ned. Det var sällan några där. De flesta turister ville gå lederna över fjällen. Det fanns en eldstad och det rann en å med klart, kallt och gott vatten och det fanns massor att tälja av. Runt omkring låg det rostfärgade myrmarker. Om Nejlas fot inte varit skadad hade de kunnat gå in i den gamla skogen och följt vattendragen som förgrenade sig nästan i oändlighet. Där hade han och hans kusiner byggt en koja en gång och kanske fanns den kvar. När de var yngre brukade de leka att det var djupt inne i Amazonas djungler och letat material till riktigt bra pilbågar och sedan täljt giftpilar som de sköt fast i marken. Nejla ställde fyrhjulingen en bit bort och pekade på eldstaden, bänkarna och det lilla vindskyddet. Han samlade ihop lite tändved och lade två vedträn över eldstadens stenar för dragets skull, sedan ris och näver och ovanpå det ytterligare några vedträn. Victor tittade intresserat på. Det tog fyr med en gång. ”Coolt.” De satte sig på bänkarna. Nejla tittade på elden. Bredvid sig hade han sin mormors pappas käpp. Han skrattade till. ”Jag är som dom där trollkarlarna i boken. Jag har en vandringsstav. Jag undrar om min är magisk?” Han fäktade runt med den i luften och slängde ur sig konstiga ord.

44

45


Victor skrattade. ”Jag vill också ha en bronsskodd vandringsstav!” ”Bronsskodd vet jag inte, men vandringsstav kan vi nog ordna.” Nejla tittade sig omkring och pekade sedan på en omkullblåst liten gran som stått i kanten av myrlandet. Victor gick dit och karvade loss en bit som kunde bli hans stav. Den var inte riktigt så lång som han ville men nådde honom ändå till axeln. Kniven kändes ovan i hans hand. Men den var vass och arbetade sig igenom grenen ganska fort. Tillbaka vid elden strök han med handen över den skrovliga ytan. ”Nu får du tälja den fri från bark.” Nejla visade hur han skulle göra. De arbetade under tystnad. Eldens lågor värmde deras kinder. ”Jag vill ha trollrunor också.” Victor arbetade klumpigt med kniven och ristade linjer i trädgrenen som skulle bli hans vandringsstav. Nejla höll fram sin käpp. ”Titta på den här.” De började rista från var sitt håll. Nejla täljde vackra geometriska mönster blandat med bladgirlanger. Han hittade på allt eftersom. Victor tittade upp och log.

”Visst är boken bra?” Nejla nickade. Han hade läst långt in på natten. Det hade stått att varje människa måste veta vad den färdas emot och att enda sättet att kunna göra det var att återvända till sin början. Kanske hade hans mamma rätt. Hans början var här. Han fick för sig att han skulle skoja. Egentligen var de för gamla för att leka, men det var ändå inga i närheten och inget annat att göra. ”Jag är trollkarlen Fjällvråk.” Nejla studsade upp och doppade sin käpp i glöden, så vände han sig mot Victor. ”Jag döper dig, min medvandrare, till Sparvuggla.” Han nuddade med käppen mot Victors axel. Victor bugade sig. ”Var hälsad, kära Fjällvråk.” De skuttade iväg mot vattendraget. För Nejla gick det långsamt. Victor balanserade på några hala stenar över till andra sidan. ”Vi måste akta oss för skuggorna.” Nejla pekade på granarna som stod lite längre bort och bad Victor hämta barr. Han hade sett en gammal sotig plåtbunke inne i vindskyddet och haltade för att hämta den. ”Vi ska brygga ett magiskt te och be dom högre makterna om hjälp.” Han sträckte bunken till

46

47


Victor som hoppat över johken igen. Victor fyllde den med vatten och Nejla ställde bunken på en flat sten i eldstaden och hällde långsamt ned barren i vattnet samtidigt som han högt sade: ”Biejh tjieskesem dållese.” Han tittade högtidligt på Victor. ”Vad säger du?” Victor såg osäker ut. ”Lägg ett vedträ på elden”, väste Nejla ur mungipan innan han vände sin uppmärksamhet mot granbarren som flöt i vattnet. ”Manne viehkiem daarpesjem.” Han rörde med handen över vattnet. Sedan drack de ur Nejlas blå plastkåsa. Det var ganska gott. ”Jag ska lära dig det magiska språket.” Nejla sade långsamt orden igen. ”Manne viehkiem daarpesjem. Det betyder: Jag behöver hjälp.” Det behövde han verkligen. Nejla sneglade mot Victor. Han fick lust att berätta om sig själv. Om saker han gick och funderade på. Sådant där han aldrig förr berättat. Victor ljudade efter. ”Hur säger man ’Hämta vatten’?” ”Viedtjh tjaetsiem!” Nejla ansträngde sig för att tala tydligt. Ändå lät det lustigt när Victor försökte härma honom. 48

”Vem är det där?” viskade Victor och knuffade på Nejla. På andra sidan johken* satt en man med mörkt ganska långt hår och ögon som följde deras rörelser. Han hade på sig en vadmalskolt och ett bälte fyllt med silver. Nejla stirrade. Det var något bekant över honom och samtidigt något väldigt främmande. Som om han kom från en annan tid. Han hade inte hört när han kom. ”Buerie biejjie.” Nejla slickade sig om läpparna. Han förmådde inte svara. ”Vad säger han?” väste Victor. ”God dag”, väste Nejla tillbaka. Det blev tyst. Mannen sträckte fram handen mot dem, i handflatan blänkte det. ”Det var din mormors. Brihtes. Lyft det som vilar i dunkel upp till ljuset.” Nejla reste sig upp. Utan att han visste hur det gått till låg ett främmande föremål i handen på honom. Det var en berlock. När han tittade upp såg han att mannen var på väg bort. Victor och Nejla sneglade på varandra. ”Känner du honom?” Victor kände på berlocken. *

johk = å, vattendrag

49


Nejla skakade på huvudet. ”Jag har aldrig sett honom i hela mitt liv.” Victor drog åt sig handen. ”Hur kunde han veta vem som är din mormor, då?” Nejla hade faktiskt ingen aning. Han knöt handen runt smycket innan han öppnade den igen och det låg kvar. Det var som om han förväntade sig att det skulle ha försvunnit, som om det hade varit en dröm. ”Det är som i boken.” Victor studerade staven han täljt och lade sig sedan ned på marken. Han andades snabbt. Nejla tittade åt det håll mannen hade försvunnit. Det var inte som i någon bok. Det var på riktigt.

50

6 Det gamla fotografiet

På kvällen satt mormor vid köksbordet som vanligt. Nejla vågade inte visa henne berlocken. Istället frågade han hur det varit i våffelstugan. Mormor log. ”Berätta själv istället. Vad har du gjort?” Nejla tvekade. Egentligen hade han ingen lust att berätta. Brydde sig någon egentligen om vad han gjorde eller ville? Vi flyttar hem, sa hans mamma utan att ens fråga honom om vad som var hem för honom. Hans morbror och kusiner stack upp på fjället och när han tänkte efter hade de nog kunnat ordna så att han fick följa med. Men de sket i det. ”Jag träffade en kompis, Victor. Han och hans föräldrar bor på fjällstationen. Vi var vid rastplatsen nere i dalen.” Nejla strök med fingrarna över käppen och hörde hur irriterad han lät. Han hoppades att hon inte skulle fråga hur han tagit sig dit. Då kanske han exploderade. 51


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.