Page 1

ROMAN

OLA NILSSON är född 1972 och debuterade

med novellsamlingen Prosa Åren 1995 – 2005 (Hammerdal förlag 2006) som följdes upp av romanen Nattbete (Hammerdal förlag 2007). Han har även publicerat en rad essäer och noveller i tidskriften Glänta. HUNDARNA är inledningen på en romansvit som kommer ut på Natur & Kultur.

»Världens äldsta föräldrar. Han skrattar lite där han står på broräcket med slutna ögon och vindbyarna i ansiktet. Sedan hör han gubbens hårda och omtänksamma stämma i huvudet. Det är en värld som omsluter honom med sitt varma dova ljud. Samma röst som kan sätta skräck i en hel by, kan också omsluta en liten pojke och skydda honom mot allt, i alla fall så länge pojken har en flaska renat i innerfickan.« I romanen HUNDARNA får tillstånden sitt eget rum och personerna vi möter ställer de eviga frågorna om tidens gång, smärtans punkter och nuets stillastående tystnad.

ISBN 978-91-27-12036-5 FÖRFATTARFOTO: MIA CARLSSON OMSLAGSFOTO: © ANNIKA VON HAUSSWOLFF 2009 OMSLAG: EVA LINDEBERG

9 789127 120365

OLA NILSSON HUNDARNA

För Ida och hennes syster Sanna och Filip med sina bröder och Nicklas, den faderslöse med ärret i pannan, kretsar livet kring till synes enkla ting och platser. En handfull ungdomar på glesbygden bränner tiden med whisky och småprat, och köttets lust och själens eviga ensamhet driver Filip till att ställa sig på broräcket en dag. Han står där allt som oftast. Och ibland så hoppar han.

FLASKAN, SKOGEN, KISTAN OCH BRON.

OLA NILSSON HUNDARNA

PRESSRÖSTER OM OLA NILSSONS NATTBETE :

»Nattbete skulle kunna kallas en bok om missbruk, men det är för enkelt. Det handlar mer om ensamhet, men inte kontaktlöshet. Här finns möten – flera stycken – grymma såväl som kärleksfulla, vars trovärdighet ligger i insikten om okunskapen om den andre och den där oöverbryggbara resten i alla relationer som måste accepteras för att förhållandet ska fungera.« TORBJÖRN ELENSKY, DAGENS NYHETER

»Kärleksfullt om samhällets skuggfigurer. […] Ola Nilsson skriver så fint, han vågar balansera på gränsen till det patetiska och kanske är det just så dessa liv måste gestaltas. Med kärlek och värme och ilska.« MARIE PETTERSSON, HELSINGBORGS DAGBLAD

»Det är med andra ord utslagningens mekanismer och konsekvenser Ola Nilsson skildrar. […] Därefter kan Ola Nilsson ta en rättmätig plats bland de verkligt angelägna samtidsrealisterna.« BJÖRN GUNNARSSON, GÖTEBORGSPOSTEN


Jag är vuxen nu. Jag vill vara frisk. Igår ville jag vara sjuk och det ena tillståndet är precis som det andra. Jag är vuxen nu. Sjuk och frisk. Frisk och sjuk. Tankarna dansar i morgonljuset. Fartvinden lind­ rar bakfyllan och det grå ljuset letar sig in i hans ögon. Det är söndag morgon och snart åker de första bönderna till macken och då blir allt som vanligt igen. Men nu är det bara Filip, tankarna och asfalten under de tjocka cykeldäcken. Vägen är länge skyddad av tät granskog men till slut kommer han fram till bron. Då kommer vinden över sjön och tar tag i cykeln. Han kliver av och leder den mot den första bropelaren. Här, i början av överfarten, tar asfalten luft och tycks kasta sig över 7


sjön. Och den grå bågen av stål som välver sig över bron är ett av världens underverk. I höjd med bropelaren ser man tydliga spår av liv; ett litet område invid lyktstolpen, kanske en halv­ meter brett, är helt fritt från grus, och räcket ovanför har blivit blankt av små händer. Om det är vindstilla ligger där nästan alltid en fimp. Filips blick vilar emellertid på holmen strax öster om bron. På holmen står en tall, böjd mot marken av vinden som hela tiden ligger på. Han tänker att man kan förstå tallen. Att den nästan har lagt sig ner och att det kan vara skönt att det är så. Jag vill också luta mig mot vinden. Men inte böja mig för den. Även om jag till slut faller och blir liggande jag också, som tallen och som Ida. Tallen och Ida ligger ner, fast på helt olika sätt ändå. Ida bara ligger där. Men han vill inte tänka mer på det där. Det finns många tankar Filip inte vill tänka. Tankar som förstör hans omsorgsfullt skapade värld dit ingen ännu har tillträde. De tankar som låter något annat sippra in stänger han ute så fort han märker att de är på 8


väg. Han vill nog gärna att Ida ska komma in i hans värld, men han är fortfarande klokare än så. Drömma är en sak, ljuga en helt annan. Blåögat är en vecka gammalt och gör inte längre ont, men han minns fortfarande hur hennes kjol kändes mot kinden. Den känslan ska finnas kvar länge. Blåögat är snart borta. Ida hade sett vad som skulle hända där de stod på parkeringen utanför dansbanan. Genom tårarna som brännvinet pressade fram hade hon sett hur mannen stod med sin högra hand bakom ryggen och knöt den ivrigt om och om igen så att fingrarna skulle svälla och göra näven hård. De andra hade också sett vad som skulle hända, men ingen hade gjort något. Inte heller hon hade gjort någonting, men hon hade tagit en klunk till och hon hade tittat på Filip och hon hade velat säga: Gå därifrån istället. Men Filip hade bara pratat snabbare och snabbare, blivit större och större i käften. Och mannens hand hade knutits om och om igen bakom hans rygg så att alla utom Filip såg den, och Ida hade tagit ännu en klunk. Sen small det. 9


Filip fick ett tyst förvånat uttryck runt munnen innan allt blod drog sig tillbaka och gjorde hans ansikte helt vitt och sedan föll han ihop. Först hade ingen reagerat och allt var helt stilla. Men då mannen böjde sig ner och tog tag i kragen på Filip, lyfte upp honom och sa något i ansiktet på honom, hade han kvicknat till lite. Så fort han öppnat ögonen fick han ytterligare två smällar i följd. Då började folk röra på sig och det sades något om besinning. Men det var redan över. Mannen gick och lät Filip ligga och när de andra såg att Ida gick fram skingrades de. Hon hade satt sig bredvid honom på marken och frågat: − Du, hur gick det? Han andades tungt med ansiktet i gruset. Hon tog tag i hans axel och vände på honom. Han rullade med ögonen och rörde på munnen för att försöka säga något. Ena sidan av hans ansikte hade börjat svullna och få färg. Så småningom kom också förödmjukelsens tårar. Han la sitt huvud i hennes knä och hon strök lite grus ur håret på honom. 10


− Fan vilket blåöga du kommer få, hade hon sagt. − Skit i det, hade han muttrat och borrat in sin friska del av ansiktet i hennes korta kjol. Blåögat försvinner snart. Efteråt minns han nästan bara kjolen mot kinden. Jag vill vara en asfaltsdoktor, lägga handen mot asfalten och känna de olika formerna. Sjuk och frisk. Dansbanan och vägbanan. Stenar begravda i en trög massa. Där vill jag vara ihopkrupen och frisk. När jag är sjuk vill jag resa mig upp och vara med alla andra. Jag måste vara sjuk för att inte bli en sten. Eller bara hoppa i vattnet och lösas upp till en våg. Jag tror att Ida tänker likadant, fast jag vet inte. Vill inte tänka. Nu är jag frisk. Nu är det morgon. Nu vill jag ner i asfalten igen. Han ställer cykeln mot broräcket ovanför första bropelaren. Sedan klättrar han upp på räcket och håller sig med ena handen i spannet medan han lutar sig mot vinden. Han drar in så mycket luft han kan i lungorna och blundar. 11


Vinden har tilltagit under morgonen och nu har stora gråa moln helt skymt solen. Under honom bryts de svarta vågorna till vita små skumgäss. Ytan är hård och svart mellan bränningarna. Under den karga och upprörda vattenytan nedanför honom svävar sjunkstockarna. De glider fram som u­båtar, stilla, år ut och år in. De är änglar och spöken från flottningens tid, oroliga andar som svävar utan riktning. Förlorade och förvirrade ligger de där och tycks vänta på att någon ska föra dem bort till slut. Men förgäves. Sjön förblir hemsökt, och alla vet att de är där. Man ser dem inte men man vet att de är där. Svarta, glatta och tysta. Genom vindens brus hörs ett signalhorn. Filip vänder sig om och ser bilen närma sig vid andra änden av bron. Motorljudet hörs inte än, men signalerna går fram i korta stötar. Det är den första bonden för dagen. När hon kommer närmare ser han hur hon skriker något inne i bilen men han hör ingenting, ser bara hennes mun röra sig. Han vet vad hon skriker. Hon är rädd. Hennes pojke dog förra sommaren då han dök rätt på en 12


sjunkstock. Han följer henne med blicken då hon passerar. − Jag ska inte hoppa, säger han tyst.

13


Sommaren innan hade varit den varmaste någon kunde minnas. Det var vindstilla och solen stekte. På bron hade några pojkar samlats med badkläder och handdukar. De stod och skrek och skrattade på den solvarma vägbanan som bars upp av tre betongpelare. Medan barnen på bron stekte sig i solen satt Filip och Kalle i skuggan på den pelare under bron som var närmast land. De klättrade ner från broräcket till betongpelaren som höll upp bron med hjälp av två stora stålbalkar, och om man kröp under stålbalken så öppnades ett utrymme under bron som Filip och Kalle hade gjort till sitt andra hem. De satt där i skuggan under bron som vore det en veranda, rökte cigaretter och drack ur en sjutti15


femma medan pojkarna ovanför dem hoppade från räcket. En efter en hoppade de ner i vattnet. Med badbyxor på, armar och ben i olika formationer och enstaka skrik. Filip tänkte att det såg ut som om någon stod där uppe på bron och kastade ner små statyer från broräcket. Den ena kroppen efter den andra singlade ner inför hans ögon. Plötsligt hördes vuxna röster där uppe. Kalle och Filip tittade på varandra. Kalle stoppade in spritflaskan i en fiskeväska och fimpade sin cigg så att röken inte skulle avslöja dem. Pojken som just hoppat i vattnet verkade tänka samma sak och han kastade en blick på Kalle och Filip när han simmade mot land. Han kämpade med sina armar och ben i vattnet medan hans blå läppar frustade av ansträngningen. I korta andetag sparkade och vevade han sig fram genom vattnet mot stranden. Hela tiden vände han sig om och såg på dem, och de såg på honom. Kalle satte upp sitt finger mot läpparna och pojken simmade vidare. Varenda muskel i hans kropp var spänd och andhämtningen kom i stötar av det kalla vattnet. När han kom upp på stranden och började 16


vingla fram på stenarna stannade han upp och vände sig om igen och tittade på Kalle. Han såg rädd ut men Kalle blinkade och satte upp tummen i luften och log snett. Pojken vinglade vidare på de hårda stenarna tills han kom ut på gräset och började springa tillbaka till de andra på bron. − Dyk med huvudet före då, sa en av de vuxna männen till pojken uppe på bron. Det låg förväntan och spänning i luften. Några sekunder senare såg de hur samma pojke ännu en gång dök, med huvudet före nu, mot den blanka vattenytan. Även om de inte kunde se stocken så förstod de direkt vad som hade hänt. Kroppen vred sig i nedslaget som ett tåg som spårar ur och förmodligen dog han direkt. När ambulansen kom stod en grupp barn och vuxna runt den döde pojken på stranden. De grät nästan allihop. Bara en av pojkarna och en av de vuxna grät inte, eftersom de aldrig hade lärt sig hur man gör det tillsammans med andra. De stod med nedböjda 17


huvuden som om de skämdes för att de inte visste hur man skulle bete sig inför en pojke som dött av att ha dykt med huvudet före på en sjunkstock. Framför dem låg pojken på marken med huvudet i två delar. En obeskrivlig massa strävade bort från kaoset i pojkens huvud. När ambulansmännen bar ut båren ur ambulansen så var det redan utan brådska och en av dem tittade allvarligt på Kalle som stod strax nedanför brokrönet med sin hand på Filips axel. De hade klättrat upp från bropelaren och Filip var nervös och uppjagad, men Kalle höll sin hand mot hans axel och tittade ambulansmannen i ögonen. Mannen höll nästan på att snubbla med båren och hade svårt att slita sig från Kalles blick. Det var en gammal mans blick, fast oskyldig på rovdjurets vis. − Såja, sa Kalle tyst och drog Filip med sig över bron mot andra sidan. Han var så full att han inte kunde gå ordentligt, men på håll såg det ändå ut som om han ledde Filip där de gick tillsammans över bron. Ambulansen stannade till vid deras sida på sin väg till lasarettet som låg tio mil bort. 18


− Hur är det med er pojkar, sa han som satt på passagerarsidan. − Inte är det nån fara, sa Kalle. Han försökte stå rakt och inte andas på den bekymrade mannen. − Bor ni här, frågade mannen. Kalle drog in lite luft mellan sina fuktiga läppar och pekade mot det gamla färjkarlshuset vid den andra stranden. Där stod en stor grå hund och skällde åt deras håll. Ambulansmannen tittade en stund på hunden. − Är mamma och pappa hemma, frågade han. Kalle nickade och stod sedan och väntade på att de skulle åka vidare. När mannen inte fick något mer ur Kalle tittade han lite på Filip innan han vände sig om till föraren och bad honom fortsätta. Ambulansen rullade försiktigt vidare och fick sedan upp farten och försvann så småningom ur synhåll.

19


Klockan är strax efter fem på lördagseftermiddagen. Filip svänger in på en skogsväg och farten avtar, sommarsolen värmer igen och myggen sticker i nacken men ingenting berör honom nu. Han har fyra sjöfåglar, två katter och en bäver på sitt samvete. Runt hans ena öga syns resterna av ett blåöga som en svart halvmåne strax under de nedre ögonfransarna. Han är snart femton år och inte ovan vid att få stryk, men med en flaska Renat i innerfickan klarar han sig överallt. När han kommer fram till stugan står en moped och en cykel redan parkerade på vedbacken intill rabarberna och vinbärsbuskarna. Över broräcket hänger en jeansjacka med avklippta ärmar och ytterdörren står på glänt så att mygg och knott kan flyga 21


ut och in som de vill. Ett säkert tecken på att ingen av Idas och Sannas föräldrar är där. Ida sitter vid bordet med en flaska whisky framför sig. I andra änden av rummet står Nicklas på huk och försöker göra upp eld i kaminen. Hans ovana händer fumlar med vedstickor och tidningspapper och hon tittar taktfullt åt ett annat håll. Hon tänker egentligen inte på det, hon bara vet. Hon vet att han vuxit upp i en liten lägenhet utan kakelugnar, kaminer och stora öppna spisar. Över hans panna går ett ärr ner förbi näsroten och in en bit på kinden. Han får inte fart på elden och ärret avslöjar honom. Det lyser rött av irritation och tillkortakommanden. Det långa ärret ser inte grovt ut som han önskar att det ska göra. Istället går det som ett tunt vitt streck tvärs över hans ansikte. Men när han blir arg eller upprörd lyser det rött som en pisksnärt. När han tittar upp på Filip ser ansiktet ut att ha spruckit på nytt. Ida bryr sig inte om eld i kaminer. Hon bor i en stor bondgård med kakelugnar och öppna spisar i vartenda rum. Ida bryr sig inte om den gamla tiden, 22


trots att den oavbrutet vrider sig omkring henne. Gamla och nya tider kan knyta sina knutar hur hårt som helst runt hennes armar, hals och midja. Hon behöver inte andas, för när Filip kommer in lyser det i hennes ögon av förväntan. Inte för att hon är kär i honom, men för att hon vet att Filip är ute efter samma sak som hon är. De har sett ljuset. Ett gudomligt ljus som spridit sin nåd i form av flaskor, glas och plastdunkar. De är ute efter samma sak. Att dricka tills de inte känner någonting av livet längre. Det är i alla fall vad de tror. Och de är båda troende. Vad Nicklas är ute efter vet ingen, och ingen bryr sig heller. De ser vad han gör och de skulle aldrig bry sig om att fråga varför. För Filip och Ida är det självklart varför. Det finns miljoner sätt att gå till väga. − Filip, säger Ida. Fick du tag på brännvin? Jag såg Erik åka genom byn, är det han som har köpt? − Brorsan? Filip tittar förbryllat på henne. Erik är Filips äldsta bror. En vuxen man, långt från deras värld. Erik skulle aldrig köpa ut alkohol, 23


inte åt någon. Men Nicklas vet ingenting och Ida ger Filip en fast blick. Sedan ler hon lite. Hon har försökt konversera. − Nä, Erik är väl som han är han, säger hon. − Han ska hämta gubben imorron, säger Filip och tar fram flaskan ur sin innerficka. Sedan tittar han på whiskyn som står på bordet och frågar om hon har stulit den av sin pappa. − Jag säger att det var du som snodde den om han frågar, skrattar Ida och Filip flinar. − Stugan är jättefin, säger han och ser sig om. Är ni här ofta? − Jag och Sanna var här förra veckan med pappa, svarar hon, men sluter sig plötsligt. Ibland när hon talar känns det som om det är första gången hon formar orden. Hon vet inte varför det är så och hon kan inte hjälpa det. De där små fraserna som människor slänger emellan sig som bollar i ett spel klarar hon plötsligt inte av. I de ögonblicken verkar världen helt ut och in och hon önskar att hon var normal. Istället sluts världen efter varje ord och går under. 24


− Vi skulle gå ner för att titta till bryggan vid ån, får hon ur sig och tittar på Filip för att se om han förstår henne, som om hon plötsligt är osäker på om de talar samma språk. Eller om han ens finns kvar, om överhuvudtaget världen finns kvar. Men Filip har vänt sig om för att hämta glas från skänken. − Vad sa du, frågar Nicklas istället. − Nä, det var ingenting.

25


ROMAN

OLA NILSSON är född 1972 och debuterade

med novellsamlingen Prosa Åren 1995 – 2005 (Hammerdal förlag 2006) som följdes upp av romanen Nattbete (Hammerdal förlag 2007). Han har även publicerat en rad essäer och noveller i tidskriften Glänta. HUNDARNA är inledningen på en romansvit som kommer ut på Natur & Kultur.

»Världens äldsta föräldrar. Han skrattar lite där han står på broräcket med slutna ögon och vindbyarna i ansiktet. Sedan hör han gubbens hårda och omtänksamma stämma i huvudet. Det är en värld som omsluter honom med sitt varma dova ljud. Samma röst som kan sätta skräck i en hel by, kan också omsluta en liten pojke och skydda honom mot allt, i alla fall så länge pojken har en flaska renat i innerfickan.« I romanen HUNDARNA får tillstånden sitt eget rum och personerna vi möter ställer de eviga frågorna om tidens gång, smärtans punkter och nuets stillastående tystnad.

ISBN 978-91-27-12036-5 FÖRFATTARFOTO: MIA CARLSSON OMSLAGSFOTO: © ANNIKA VON HAUSSWOLFF 2009 OMSLAG: EVA LINDEBERG

9 789127 120365

OLA NILSSON HUNDARNA

För Ida och hennes syster Sanna och Filip med sina bröder och Nicklas, den faderslöse med ärret i pannan, kretsar livet kring till synes enkla ting och platser. En handfull ungdomar på glesbygden bränner tiden med whisky och småprat, och köttets lust och själens eviga ensamhet driver Filip till att ställa sig på broräcket en dag. Han står där allt som oftast. Och ibland så hoppar han.

FLASKAN, SKOGEN, KISTAN OCH BRON.

OLA NILSSON HUNDARNA

PRESSRÖSTER OM OLA NILSSONS NATTBETE :

»Nattbete skulle kunna kallas en bok om missbruk, men det är för enkelt. Det handlar mer om ensamhet, men inte kontaktlöshet. Här finns möten – flera stycken – grymma såväl som kärleksfulla, vars trovärdighet ligger i insikten om okunskapen om den andre och den där oöverbryggbara resten i alla relationer som måste accepteras för att förhållandet ska fungera.« TORBJÖRN ELENSKY, DAGENS NYHETER

»Kärleksfullt om samhällets skuggfigurer. […] Ola Nilsson skriver så fint, han vågar balansera på gränsen till det patetiska och kanske är det just så dessa liv måste gestaltas. Med kärlek och värme och ilska.« MARIE PETTERSSON, HELSINGBORGS DAGBLAD

»Det är med andra ord utslagningens mekanismer och konsekvenser Ola Nilsson skildrar. […] Därefter kan Ola Nilsson ta en rättmätig plats bland de verkligt angelägna samtidsrealisterna.« BJÖRN GUNNARSSON, GÖTEBORGSPOSTEN

9789127120365  

OLA NILSSON HUNDARNA ROMAN 7 8 9 10 11 12 sjunkstock. Han följer henne med blicken då hon passerar. − Jag ska inte hoppa, säger han tyst. 13...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you