9789197491006

D

- En okänd man hittas ihjälskjuten vid avfarten mot Delsbo - En koloni ryssar slår sig ner på en camping nära Hornslandet - och det är inte ens bärsäsong

Dödligt Mönster är den första fristående boken i romanserien En Hälsingedeckare – nu i ny upplaga. ”underhållande och välformulerad” / JURY ”den riktigt skicklige romandebutantens historia” / DAST ”tempot är makligt, trevlighetsfaktorn och de små ironierna många och hela historien stabilt rustik” / SYDSVENSKAN

”så spännande att jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på den på jobbet och i bilen.” /Litteraturklubben.nu Omslagsmålning av Rose-Marie Klintman www.rmk.nu

Blommaberg förlag www.blommaberg.nu

Blommaberg En hälsingedeckare

Dödligt mönster

Det ser ut som om Hudiksvallspolisen fått något alldeles extra att bita i.

Leif Woxlin

D

bf

Dödligt Mönster

Leif Woxlin

Leif Woxlin DÖDLIGT MÖNSTER

Detta är den första boken i romanserien En Hälsingedeckare

Varje bok kan läsas helt fristående

Bok 1 DÖDLIGT MÖNSTER Bok 2 SOMMARENS HOT Bok 3 RUM FÖR MORD

Böckerna kan beställas hos din bokhandlare, lånas på bibliotek eller skaffas via förlagets hemsida www.blommaberg.nu

Leif Woxlin

Dödligt Mönster eller Ludde vid gränspolisen En hälsingedeckare Bok 1

Blommaberg Förlag www.blommaberg.nu

Alla likheter med verkliga personer kan vara högst avsiktliga. Även att högst verkliga personer kan förekomma.

En hälsingedeckare

© Leif Woxlin 2003 Blommaberg Förlag www.blommaberg.nu

Omslagsmålning Rose-Marie Klintman www.rmk.nu

Omslagsdesign Jon-Olov Woxlin ISBN 91-974910-0-4 Tryckt i Polen 2006

1 Läget var att vintern tycktes ha gett upp, fortfarande låg snödrivorna kvar från den nederbördsrika mörkerperioden men solvärmen och dagsmejan hade tagit över och kunde sätta de nya spelreglerna. De större vägarna var torra, de mindre låg i snösörja, det luktade åter från skogen när vinden låg på och överallt hördes sången och kvittret från nyanlända fåglar i tusental.

På vägrenar och i krondiken tinade vinterns skräp och avfall upp och förruttnelseprocesserna startade på nytt. Här och var bröt sig tjälskott genom vägbanornas asfaltskikt, hål stora som pottor bildades och kraterliknande formationer skapade nya typer av risker i trafiksituationen.

Just den här helgen hade varit magnifikt solstark och himlens färg var knivskarpt blå, bländande bara man kisade upp på den. En svag vind gjorde atmosfären lätt att andas, sinnena lätta och kärleken stark och återfödd. Sportlovet var slut för Norrlands räkning, som sist stående på tur, och många var det som tänkte att det gärna kunde fått vara några dagar till.

För Ludde Markh, dryga trettio, och Åsa Weijle, knappa trettio, hade helgen mest bestått av att sitta i bilen. Åsas båda pojkar Sture och Sven, båda i åldern under fem och med Sture som förstfödd, hade fått tillbringa helgen hemma hos sin pappa i Sundsvall medan Ludde och Åsa rest till Åsas föräldrahem i Årjäng, säkert nästan femtio mil bort från den gemensamma boningen i Hudiksvall. Paret hade hyrt en släpvagn, av typen envägstrailer modell större, vilken nu var lastad med inventarier från Åsas föräldrars villa. Det var fråga om ett matsalsbord, en antik värmländsk soffa av mindre storlek, men med tillhörande tre pinnstolar och vidare tre flyttkartonger sprängfyllda med diverse bohag, allt hörande till det som föräldrarna nu bestämt sig för att skänka bort till sin mellandotter Åsa. De andra syskonen hade inte blivit lottlösa de heller, alla hade de förärats gåvor av allehanda slag.

Bakgrunden var ett sorts hugskott från föräldrarnas sida, Lisa och Evert Weijle, någonting i linje med att de skulle börja 5

ett nytt liv. Nummer ett på den vägen var att göra sig av med alla gamla saker och skaffa sig nya, nummer två var att hitta ett nytt hus, någonting som skulle gå i stil med en norsk fjällvilla eller åtminstone något som gick att bygga på så att det skulle komma att likna en sådan.

De nya inventarierna däremot behövde inte gå i någon stil alls, det viktiga var att det skulle vara nytt, det var det som var själva poängen. Ludde Markh hade inte riktigt fått ihop det, men han hade i och för sig inte frågat heller, inte i onödan. Han hade märkt på Åsa att hon tyckte det hela var på gränsen till pinsamt och han ville ogärna spä på. Han såg hennes pappa som i grunden en hygglig prick, men att han ibland kunde hamna i en form av spänd relation till sin dotter. Sammanbiten och överdrivet behärskad. Det kanske var därför som hon flyttat så långt bort, hade han tänkt. Åsas tre syskon bodde alla kvar i Värmland och Ludde brukade skoja med sin svåger och sina svägerskor och säga att “från Värmland kommer det bara bra folk, dom andra har stannat kvar”. Ludde själv kom från Jämtland, något han inte direkt stack under stolen med, och han ansåg att Hudiksvall och Hälsingland kunde utgöra en lämplig neutral grund för ett blandsamboförhållande. Just nu var det Åsa som satt bakom ratten, Ludde satt med vägkartan uppslagen framför sig i knät.

Han jämförde trippmätaren med sina tidigare anteckningar i marginalen på kartan och kunde konstatera att det skulle bli samma avstånd den här gången också. Vägen över Vansbro och Mora hade inte visat sig vara någon vidare genväg.

— Nästa gång åker vi över Ludvika och Kopparberg, sade Åsa, för den vägen är större och säkrare.

— Jodå, men man måste ju få pröva alla utvägar först, hävdade Ludde.

— Visst, och nu har vi gjort det.

— Och du tar det till protokollet?

— Jag sitter ju för sjutton och kör, protesterade Åsa och skrattade.

När de passerade Mora hade klockan hunnit bli två på eftermiddagen. Åsa svängde in på en bensinstation och Ludde gick in i butiken och köpte bananer, festis och lösgodis, riktigt 6

bunkrade upp. Han frågade tjejen i kassan om vägen till Bollnäs, han hade inte sett någon vägskylt nämligen, påstod han.

Tjejen svarade på bredaste dalmål att först skulle han åka mot Orsa, men det lät mer på henne som vad i all världen hade han i Bollnäs att göra?

— Säg inte att du frågade om vägen till Bollnäs? sade Åsa en stund senare när hon hakade upp pumpmunstycket.

— Jag kunde inte låta bli.

— Och du fick svar direkt?

— Visst, klart jag fick. Av hon i kassan.

— Hon visste alltså vägen till Bollnäs?

— Jag tror det.

— Man törs väl knappt gå in och betala nu. Man blir väl uttittad.

Han hade gjort det till en tradition att alltid fråga om vägen till Bollnäs, så fort han befann sig i Mora. Snart skulle han säkert bli till en visa, antog han, alla skulle börja prata om galningen som alltid kommer in på bensinstationen och frågar efter vägen till Bollnäs. Till slut skulle de väl bli tvungna att sätta upp en skylt. Då hade han lyckats.

Han gick runt bakom bilen och kontrollerade att kopplingen till vagnen var intakt plus att släpkärrans stödhjul inte hasat ner som det gjort en gång tidigare under en skakig resa och han hade blivit ersättningsskyldig. Därefter tog han en lov framför bilen, om än pliktskyldigt, och inspekterade blinkerljuset på höger sida. Han kände efter att inte insatsen var på väg att lossna och falla ut från sitt deformerade säte. Han hade knutit upp insatsen hjälpligt med vit isoleringstejp men det verkade fortfarande sitta bra. Det hade hänt en olycka när han backat ut från garaget hemma i Böle i Hudiksvall tidigt på fredagsmorgonen, han hade väjt för en stege och istället råkat styra in i väggen och fastnat med bilens högra front i porten. Blinkersinsatsen och kofångaren hade lossnat och plåten hade bucklats till. Ett stort parti färg hade skavts bort, snart skulle rosten blomma upp där metallen lyste blank. Han hade inte varit riktigt vaken när det hände. Åsa kom ut från macken efter att ha betalat. Hon vinkade, log glädjestrålande i det vackra solskenet och Ludde kunde inte 7

annat tycka än att hon var gudomlig och snygg. Hon bar en färggrann lusekofta med ursprung i västra Värmland och tajta blåjeans. Det blonda håret var uppsatt i en röd rosett, läpparna glänste knallröda av välsmakande läppstift. Hon var en uppenbarelse, en Guds gåva till mänskligheten. Fast mest en gåva till honom. Han kände att han var rädd om henne.

— Vill du köra nu? frågade hon.

— Kör för det.

— Hittar du till Bollnäs nu då?

— Jag kanske ska stanna och fråga. Det ligger en Preem därborta, på andra sidan vägen.

— Lägg av nu, va, sade hon kärleksfullt.

Hon strök med sin hand över Luddes näve som höll i ratten.

— Är det inte härligt när det är vår i luften? sade hon och Ludde trodde att han visste vad hon åsyftade.

Han tänkte förresten på samma sak.

Färden gick mot Orsa, vidare in på en krokig och ojämn väg österut mot Furudal. Här låg isen kvar på vägen men det tunga släpet fungerade som en stabilisator för ekipaget. När bakhjulsdriften fick bakpartiet att sladda och jazza höll släpet tillbaka, som en faderlig hand från ovan.

— Vet du att det fanns ett café här en gång i tiden som hette Näcken? frågade Ludde när de passerade centrala Furudal.

— Du brukar säga det, sade Åsa. Faktum är att varje gång vi far förbi den här platsen så brukar du säga det.

Både Ludde och Åsa visste att det låg ett paket Näcken i handskfacket. Från Furudal gick vägen mot Voxna, nu var vägbanan torr och vägen relativt jämn och fin, än så länge fri från tjälskador. Då och då mötte de tunga timmerbilar som dånade fram som utomjordiska projektiler i vildmarken, rimligen långt över fartgränserna, och som fick släpet att nästan wobbla i vinddraget. Ludde arbetade som polis men han kände sig inte delaktig i just trafikfrågor. Annars hade det varit läge att koppla av släpet, slå på blåljusen (om de haft några), vända och köra ikapp stridspiloten till chaufför. Fråga med myndig röst, hur det var här då.

Precis i slutet av en längre stigning, där en raksträcka övergick i en doserad vänsterkurva, styrde han in på en parkerings8

ficka. Åsa böjde sig i det samma över honom och han mötte henne med en djup kyss. Han förde in handen under lusekoftan och under t-shirten, drog ner behåns axelband över armen.

— Vi börjar kunna det här stället nu, sade Åsa. Har vi nåt att hänga för?

Ludde gick tyst ur bilen, målmedvetet, och öppnade dörren till passagerarsätet bak. Åsas svarta tygkappa och Luddes dunjacka låg på sätet i varsina högar och ett par av Luddes stickade tröjor som förmodligen legat där flera veckor vid det här laget.

Det var meningen att de skulle fungera som säkerhetsreserv under kalla vinterveckor i januari och februari. Allting tog han i famnen och han draperade upp kläderna över vindrutorna, efter sidorna och framtill. Bakåt skymde redan släpvagnen sikten för insyn. Åsa hade gått ur bilen och hon tog av sig kläderna så när som på trosorna. Skor och nylonstrumpor lade hon på golvet framför baksätet, hon hoppade lätt på tå på den solvarma asfaltisen. Ludde satte sig på passagerarsätet fram och skruvade ryggstödet bakåt så mycket det gick, sedan tog han snabbt av sig allting och fick i samma moment fram paketet Näcken från handskfacket. Åsa kom ur trosorna och hon grenslade honom.

Då och då dundrade en timmerbil förbi och marken skalv.

Från skogen knakade det till i ett grenverk, säkert ett större djur som rörde sig i närheten av vägen. En personbil sköt förbi med hög hastighet, bara några få meter ifrån, det vassa ljudet från däcken ven upp mot den parkerade Forden i snärtande kaskader. Vindrutorna bakom de upphängda vinterkläderna immade igen.

Efteråt låg de kvar länge, i samma ställning, Åsa över Ludde. Hennes röda rosett var borta, förmodligen låg den någonstans mellan bilsätena, de skulle hitta den endera dagen.

Båda var svettiga, men det var en skön och intagande svett.

Han slickade av en svettdroppe från hennes ansikte. En långtradare kom långsamt malande uppför stigningen, nästan så att de trodde att den var på väg att stanna, men de brydde sig inte.

Det kändes tryggt inne i den igenimmade bilen, på den lilla parkeringsfickan intill den stora skogen.

9

Åsa undrade om mobiltelefonen var på, barnens pappa i Sundsvall kunde tänkas ringa. Ludde svarade att den låg i handskfacket och att den troligen var på.

— Snart börjar det skymma, sade han. Det är väl bäst vi åker då. Vi ska till Sundsvall ikväll också, och hämta ungarna.

— Du måste hjälpa mig att hitta mina trosor.

— Hängde du inte upp dom på växelspaken?

— Nej, på den hängde jag upp nåt annat, sade Åsa och de skrattade tillsammans, som två skratt som vävde sig in i varandra.

Som en förälskelse som sakta men säkert övergick i ett kärleksförhållande. Ett som skulle bli varaktigt, som det kändes.

— Fan vad jag tycker om dig, Åsa, sade Ludde Markh.

Fem minuter senare slängde Ludde den använda kondomen i det intilliggande diket. Han tittade samtidigt efter om han kunde hitta kondomen från förra gången de hade stannat på precis samma plats. Men där låg bara moskartonger från Furudal och annat skräp. Snön var packad till en glansig yta och han åkte skridskor efter kanten till diket, var på väg att glida ner vid minst ett par tillfällen.

— Hittar du den inte? frågade Åsa roat, hon stod och kammade sig i reflexen från sidorutan.

Det skulle bli en ny frisyr nu, en utan rosett.

— Nej, faktiskt inte.

— Det är väl nån hund som käkat upp den, föreslog hon.

Han bad henne påminna att de aldrig någonsin skulle skaffa hund. Precis när de var klara och skulle starta ringde mobilen i handskfacket. Det var föräldrarna i Årjäng som undrade hur resan gick. Åsa svarade med solsken i rösten att allting gick bra, hon berättade att de tagit en bensträckare i utkanten av Dalarna och att de strax var inne i Hälsingland nu.

— Om det inte vore för ungarna så behövde vi inte ha nån telefon, sade hon efter slutfört telefonsamtal.

— Nån gång vill man ju ha lite lugn och ro, höll Ludde med om. Undrar förresten om din morsa och farsa hörde nåt när vi höll på som bäst i Årjäng?

— Inte då, sade Åsa. Gud vad det var skönt alltså.

— Ja, helt otroligt. Och inga ungar som vaknar mitt i.

10

— Det blir bara bättre och bättre. Det känns inne i mig än faktiskt, efter orgasmen.

— Underbart, Åsa.

— Det här är vår favoritparkering.

— Vi borde sätta upp ett minnesmärke här.

— Nånting annat än en kondom i ett dike i så fall, sade Åsa.

— Ja, eller varför inte just en kondom? sade Ludde och böjde sig fram för att vrida om tändningsnyckeln. En jättekondom stående rätt upp och ner här i krondiket.

Precis då ringde mobiltelefonen på nytt. Han släppte nyckeln, sjönk tillbaka i stolen och läste av numret på displayen. Han svor till precis innan han svarade.

— Hejsan, Thule, sade han med spelat hurtig ton. Läget? Åsa kände igen rösten på kommissarie Johan Thule, där hon satt tätt intill. Johan Thule talade alltid sävligt och försiktigt, men det var en falsk bild, en illusion. I själva verket ägde han en oerhörd pondus, han dominerade i varje framträdande, i varje enskild sekvens. Detta förnams av Åsa till och med där hon satt och bara hörde fragment av samtalet, eller att hon visste det sedan förut och kunde lägga till det som behövdes själv. Ludde stramade upp sig där han satt, onödigt mycket, tyckte hon. Hon hörde Johan Thules långsamma röst mässa en lång harang.

— Nejdå nejdå, sade Ludde i telefonen, det är okey fast det är söndag. Du stör inte alls, inte alls.

Kommissarie Johan Thule frågade någonting, en kort fråga.

— Ja, det är i morgon, svarade Ludde tjänstvilligt. Jag börjar formellt i morgon bitti. Jag får väl börja med att ringa till Axelsson, det första jag gör... Axelsson i Umeå, det är min nya chef.

Hon undrade tyst vad det var som gjorde att kommissarien kunde ge sig till att ringa till Ludde på hans lediga dag, söndag som det var och allting. Det var inte första gången det hände, fast hon hade hoppats att det skulle ha hört till det förgångna nu. Ju mer hon tänkte på saken, desto mer upprörd blev hon, desto argare.

— Jovisst kan jag göra det, svarade Ludde på någonting i sin telefon.

11

“I helvete heller”, tänkte Åsa.

Johan Thules envetna röst surrade som en vinterslö insekt inne i bilen.

— I morgon klockan nio då, sade Ludde. Jag ställer upp, du kan lita på mig. Åsa muttrade något halvhögt som gjorde att Ludde missade något som kommissarien sade och han fick be honom att repetera. Han lyssnade noga och blängde i instrumentpanelen med tomma ögon. En långtradare dundrade förbi och han höll för vänster öra för att höra bättre.

— I Årjäng, sade han sedan. Vi har varit i Årjäng och hämtat möbler hos Åsas föräldrar... Javisst, det är en lång bit.

Kommissarie Johan Thule sade något ytterligare och därefter avslutades samtalet. Ludde såg på Åsa.

— Kommer Tore Skogman från Årjäng? frågade han.

— Nä, hurså?

— Det var Thule. Han frågade om Tore Skogman.

— Jaha, sade hon och lät intensivt ointresserad.

— Det var inget särskilt, sade Ludde som om han svarade på en fråga som Åsa egentligen inte ställt.

— Varför ringer han då?

— Han ville att jag skulle vara med på mötet i morgon med utredningsgruppen.

— Hade du inte bytt jobb, sa du? Du har ju inte Thule som chef längre?

— Nej visst. Jag har en annan chef från och med i morgon måndag. Det är bara det att han sitter placerad i Umeå, och dit är det lika långt som till Årjäng. Bara för att jag har bytt avdelning så betyder inte det att jag ska klippa alla banden med mina förra kollegor, det förstår du väl? Vi ska förresten samarbeta, är det meningen, ortspolisen och gränspolisen. Jag som gränspolis ska ha nätverk med kollegorna på poliskontoret i Hudik. Åsa knäppte på radion och P3, hon höjde ljudvolymen demonstrativt. Hon frågade om han fick betalt när Thule ringde upp på en söndag och pratade jobb. Ludde startade samtidigt motorn och rattade ut ekipaget på vägbanan. Han hade inte hört 12

vad hon frågat, inte på grund av ljudnivån på radion utan för att han satt och tänkte på annat.

— Vad sa du? sade han.

— Jag sa bara att skulle nån från mitt jobb ringa till mig på en ledig dag så har jag rätt att få betalt. En och en halv timmes lön, per uppringt samtal.

— Jovisst, du jobbar på kontor, du.

— Vari ligger den stora skillnaden, menar du?

— Reglerade arbetstider. Som exempel.

Himlen började anta en rödaktig ton och snart skulle det skymma. Vägen mot Voxna gick mestadels i nedförsbacke och Ludde höll konstant hastigheten över hundra. Åsa nynnade med i P3-musiken och sjöng ohämmat där hon kunde texterna.

— Varför behöver man egentligen gränspoliser i Hudiksvall? frågade hon när de passerade gränsen till Gävleborgs län, det första som sades på en lång stund.

Ludde ville gärna att stämningen skulle lätta upp igen, han försökte svara pedagogiskt, bjöd verkligen till. Plågsamt medveten som han var om att Åsa irriterade sig på hur mycket polisjobbet inkräktade på fritiden. Han hade haft svårt att hantera situationen den sista tiden. Han visste inte riktigt hur han skulle bete sig, han hade prövat olika förhållningssätt och strategier. Egentligen allt som gick att prova, utom det att faktiskt göra slut på själva grundproblemet, nämligen på övertiden. Sanningen att säga hade han aldrig ens övervägt en sådan lösning, att minska på övertidsuttaget, inte ens snuddat vid tanken.

Att ställa upp för arbetet och för kollegorna var en del av arbetet som polis, man kunde inte hålla sig utanför eller flyta ovanpå. Det gick inte att resa sig upp från ett förhör och gå hem bara för att klockan slog fyra. Det skulle inte fungera, det skulle skapa ett eftersläp av arbetsuppgifter som man aldrig skulle hinna ikapp. Det skulle komma att likna ett oöverstigligt berg.

— Gränspolisen behöver nödvändigtvis inte bara verka vid gränserna, förklarade han inledningsvis.

Just nu hoppades han på att hon skulle bli lite mer intresserad av polisfrågorna, om än på ett populärvetenskapligt 13

plan. Så att han kunde skapa större tolerans för sakernas tillstånd. Han berättade om kartläggningen och om den kontroll av utlänningar som sker fortlöpande över hela riket.

— Dessutom kan man anta, berättade han, att brottslig verksamhet förekommer i större utsträckning hos dom här grupperna än hos andra medborgare.

— Jaså, varför kan man det?

— Ta bara alla från dom forna öststaterna som kommer hit om somrarna och plockar jordgubbar. Tror du verkligen att bönderna pröjsar så mycket så att det kan löna sig att sätta sig i en bil och åka ända hit upp, bara för att krypa på knäna i jordgubbslandet i hettan? Med tanke på vad bensinen kostar.

— Ja, förmodligen lönar det väl sig, invände Åsa. Annars skulle dom väl inte komma. Det är väl förresten ingen annan som vill krypa i dom där landen i hettan nuförtiden.

— Det kanske inte är riktigt så enkelt. Det kan vara mer komplicerat än så.

— Hur då, om man får fråga?

— Det kanske vi inom gränspolisen borde undersöka.

— Vet ni inte det redan då?

— Nej. Vi kan inte veta mer än någon annan rimligen.

— Jag som trodde att polisen visste allt?

— Nej, inte alls. Det är bara om vi har ett konkret utredningsuppdrag som vi tar reda på alla fakta. Inte kan vi ge oss i kast med allting helt urskillningslöst, utan att prioritera. Det skulle bli rena kaoset. Då skulle ingenting bli gjort.

Ludde insåg att han visste oerhört lite om sitt nya jobb som gränspolis, och han ville inte erkänna det för Åsa. Dessutom borde det finnas tillgänglig statistik över kriminaliteten hos olika grupper i samhället. Men det hade han inte tagit reda på, han bara babblade.

Han hade jobbat som polisinspektör i Johan Thules utredningsgrupp i Hudiksvall i mer än tre år, och nu var det hastigt och lustigt meningen att han skulle göra något annat. Visserligen var han glad över att slippa Johan Thule, Johan Thule gick honom på nerverna, men han var långt ifrån säker på arbetet som gränspolis. Om det skulle passa honom eller kännas intressant. Han hade egentligen sökt tjänsten på chans, 14

som ett långskott, som det hette, och han hade fått den på väldigt lösa boliner. Johan Thule hade konstigt nog samtyckt och stöttat honom under hela processen.

Inte för att han trodde att Johan Thule velat bli av med honom, tvärtom tycktes kommissarien räkna med att han skulle hjälpa till med kriminalarbetet även i framtiden, om än i något mindre skala, men ändå. Dessutom kände han till att Hudiksvalls polisdistrikt skulle få en viss större summa pengar, tilldelning av centrala medel, som det talades om, genom att upplåta en tjänst åt gränspolisen inne på polishuset.

— Hur mår han egentligen, den där Thule? frågade Åsa.

— Han har problem med hjärtat, det har han.

— Han verkar haft problem så länge jag minns. Ska han inte gå i pension snart?

— Jo, det kan inte vara så många år kvar, tror jag.

— Fy fan, nu är det måndag igen, sade hon, apropå ingenting.

Ludde hummade deltagande.

— Vi har fått ett sånt jävla pain in the ass på jobbet, sade Åsa.

— Du menar den där konsulten?

— Ja, vilken jävla typ.

— Vad hette han igen?

— Rolf Walldal.

— Nån sorts verksamhetskonsult, antar jag?

— Förmodligen, men ingen som egentligen vet, han är bara i vägen. Jag blir fan nervös bara jag ser honom.

— Har inte avdelningschefen informerat er?

— Jodå, det hette att det var nåt förändringsarbete. Men det lät mest som floskler.

— Han kanske har något specialuppdrag. Från ledningen.

— Vad skulle det vara?

— Det kanske förekommer stölder inne på Pro Conduct, föreslog polisman Ludde. Datorer eller nåt. Det hör inte till ovanligheterna att man sätter in privatdeckare såna gånger.

Försäkringsbolagen brukar kunna hjälpa till med sånt.

— Jag känner inte till några stölder, sade Åsa Weijle.

15

2 I den mån Rolf Walldal alls lämnade ut något visitkort till någon, så stod det “Konsult” som titel på kortet. Närmare än så ville han inte precisera, åtminstone inte på en bit papper. Han betraktade sig som generalist och tog i princip vilka uppdrag som helst, bara de kunde rendera i betydande intäkter. Ett mål som han hade satt upp var att kunna dra sig tillbaka från allt vad yrkesliv hette vid fyllda femtio, och då krävdes det onekligen stora belopp fonderade.

Särskilt som Rolf Walldal levde ett utsvävande privatliv och helst omgav sig med kostbara ting. Efter femtio skulle han hänge sig åt sina intressen, hade han räknat ut, vilka alla krävde pengar. Konst och antikviteter, resor till avlägsna platser, långt bort från de ordinära turiststråken, gourmetkrogar och exklusiva viner.

Nu var det torsdag och klockan var tjugo och trettio precis och Rolf Walldal var definitivt klar med dagens värv. Han kom ut från hotellrummet där han bodde på Statt i centrala Hudiksvall, iförd nyinköpta blå denimbyxor med tendens till pressveck och en mörkgrå polotröja. Personalen på Pro Conduct hade knappast känt igen honom, de var vana att se honom i en mer formell utstyrsel, mycket mer baserad på exklusiv etikett, och alltid i kostym och slips.

Rolf Walldal var inte den som försökte dölja att kläderna hade kostat, tvärtom så dög det inte med vad som helst. Hade man ett konsultarvode i klass med det som Rolf Walldal förhandlat sig till, så gick det inte att komma till sin uppdragsgivare iförd byxor som tappat kulören eller en kavaj som börjat fransa upp sig, den ekvationen hade inte gått ihop.

Kvinnan i hotellreceptionen däremot kände igen honom.

Hon nickade honom glatt till mötes.

— Godafton, Stina, hälsade han och log tillbaka, han flirtblinkade djärvt med ena ögat. Allt väl?

— Allt är väl, Rolf, tackar som frågar. Och själv? Har rummet varit till belåtenhet den här veckan?

16

— Mycket bra, mycket bra. Ingenting att anmärka på, inte alls.

— Sista kvällen nu för veckan, förstår jag?

— Javisst, jag checkar ut i morgon. Sen har jag bokat för att komma tillbaka igen på onsdag nästa vecka.

— Tänker du äta här ikväll? Du vet att det är dans?

Rolf Walldal nickade och plockade upp en hemkokt karamell från bjudskålen på disken.

— Jag hade nog tänkt det, svarade han och såg receptionisten stadigt i ögonen, hon för sin del tänkte att blicken var varm.

— Annars kan jag ju rekommendera något annat för kvällen, sade hon och blossade med kinderna. Ute på stan, menar jag. Om du skulle tycka att det blir för stökigt. Om du nu inte hinner äta färdigt till klockan halvtio förstås. Det är då dansgästerna brukar komma.

— Tack för omtanken, Stina. Men jag tror ändå att jag äter här på hotellet. Jag kan ju hinna med en dans också. Om andan skulle falla på.

I själva verket var det just det som Rolf Walldal planerat.

Dansen på Statt började nio och han hade tänkt få in maten på bordet innan kvällens orkester tog estraden i besittning. Han gick över till dansvåningen och bad hovmästaren att visa honom till ett bord för två, lagom avskilt från dansgolvet men med uppsikt över den inkommande danspubliken. Han fick menyn i sin hand och kvällens tips från köket visade sig vara en trerätterssupé där huvudrätten var pannbiff på en sky av purjosås och förrätten en sillblandning i tunnbrödsstrut. Rolf Walldal ville gärna ha pannbiffen men önskade byta ut förrätten, han hade istället fastnat för ostron inslagna i tunna baconskivor, en kreation benämnd “Ridande Änglar”.

Hovmästaren tog tacksamt emot beställningen och infogade diskret att det blev ett annat pris då, vilket Rolf Walldal visade föga intresse. Han sade till om vinlistan som hovmästaren skyndade sig ut för att hämta.

Klockan kvart i nio kom ett sällskap på åtta personer in i lokalen under tillgjorda skratt och hurtiga tillrop. Tydligen ett jobbrelaterat sällskap, för en av männen i sällskapet såg ut att ha tagit på sig rollen som anförare och förmodligen var den 17

som skulle stå för notan. Kungen av sällskapet, en arbetsgivare eller möjligen avdelningschef. Rolf Walldal noterade att sällskapet inte bestod av jämna par, två av damerna var löshästar.

Särskilt en av damerna fångade Rolf Walldals intresse, hon var lång och blonderad, gänglig men med väl rundade höfter. Han följde henne med blicken bort i lokalen och till ett väntande bord på andra sidan dansgolvet.

Hovmästaren kom in med vinlistan och Rolf Walldal hittade faktiskt en flaska som var värd besväret. En fransk, röd historia, buteljerad för sex år sedan. Hovmästaren bugade imponerat och försvann ut igen.

En av hotellets frukostgäster släntrade in i danslokalen, Rolf Walldal kände igen honom från både onsdagens och torsdagens frukostar. Mannen rörde sig med spelad nonchalans med ena handen i byxfickan, en cigarrett i den andra. I Walldals ögon såg han påtagligt nervös ut, men han hittade strax till baren där han beställde in en stor stark. Strax före att klockan slog nio kom två damer i sällskap, båda slog sig ned uppenbart för att äta. En av medellängd och en något längre, Walldal satt så att han kom att studera ryggtavlan på den längre. Det var svårt att avgöra åldern i halvdunklet men hon hade ett stort burrigt hår som hon säkert hade mycket dagligt bestyr med. Klänningen var skuren i ryggen ned i en kil mot ryggslutet, så pass långt att man borde ha sett bandet på behån, men Walldal såg inget, hur mycket han än koncentrerade blicken. Hon hade kanske en behå med en annan typ av konstruktion, antog han. Han skulle under alla omständigheter bjuda upp damen. Båda damerna satt nu och rökte, i väntan på menyn. Stundtals tycktes de hamna i intensivt samspråk, som om de plötsligt hade tusen saker som de ville berätta för varandra om.

Walldal fick in både vinet och förrätten. Han luktsmakade på vinet varje gång innan han drack av det och han lät klunkarna cirkulera runt i gomhålan. Det var moget och därför aromrikt, tänkte han för sig själv, det gav associationer åt både godsaker och gödsel.

När bandet började spela tvingades de båda väninnorna Elvy Nyhannesson och Gunnel Jägervid luta sig fram mot varandra för att kunna höra varandra, de satt egentligen alldeles för nära 18

dansbandsscenen och högtalarna för att det skulle vara möjligt att föra en konversation. Platsen var däremot lämplig för den som ville dansa och som hoppades på att bli uppbjuden, och det var egentligen det som var fallet. Båda var de i åldern nära femtio, Elvy Nyhannesson med håret volymförstärkt och Gunnel Jägervid med en mörkbrun infärgning.

— Usch, jag är faktiskt inte hungrig, sade Elvy Nyhannesson och ögnade genom menyn en tredje gång.

— Vi kan ju ta en varsin sandwich, föreslog Gunnel Jägervid, en sån här varm sak med skinka och senap.

— Ska vi ta vin till det? undrade Elvy Nyhannesson.

— Varför inte? Eller jag tror nästan det blir bättre med öl, inte sant?

— Okey, vi tar öl då.

— Hur är det på jobbet nuförtiden? Har Gunnar skilt sig färdigt än?

Elvy skrattade åt frågan, hon arbetade som kökschef på Hotell Myran och med Gunnar avsågs Gunnar Fredin, hotellägaren, vilken legat i skilsmässoförhandlingar sedan ett år tillbaka i tiden, lite drygt.

— Om jag ska säga vad jag tror så börjar nog lille Gunnar ångra sig vid det här laget, sade Elvy. Ångra sig bittert, kanske.

— Jaså, vill han kanske tillbaka till Marika nu?

— Jag tror det, vet du. Han hade väl tänkt sig jaga småtöser men det blev väl inte riktigt så. Det visade väl sig vara svårare än vad han trott.

— Han trodde förstås att han var nån sorts jävla Don Juan, sade Gunnel Jägervid. Som kunde få vem han ville.

— Och sen när det kom till kritan så fanns det ingen alls som ville ha fanskapet.

— Hoppas verkligen att Marika har vett att be honom fara och flyga, om han skulle komma krypandes tillbaka.

— Det värsta är att han vill att jag ska hjälpa honom, sade Elvy och såg besvärad ut på ett passande sätt.

Gunnel ruskade deltagande på huvudet och fick samtidigt syn på mannen som med bestämda steg styrde kosan mot deras bord. En lång och mörk, med polotröja. Elvy såg i hennes sätt att titta att något var på gång och låtsades därför återgå till att 19

läsa menyn. Orkestern hade samtidigt börjat mala kvällens första riktiga tryckare.

— Får jag lov, sade Rolf Walldal och Elvy tittade upp och såg att det var henne han menade, vilket fick hennes hjärta att slå en aning snabbare.

Hon log diskret och nickade, reste sig upp och gav sin väninna ett ögonkast. Gunnel blinkade tillbaka och synade paret noga när de gick ut på det så gott som helt tomma dansgolvet.

Hon såg att han var lång och hon visste att Elvy helst inte ville ha någon annan sort.

— Du satt väl inte och väntade på maten? frågade Walldal, han talade försiktigt i hennes öra.

— Nejdå, inte alls, det är ingen fara.

— Själv har jag satt i mig en helt fantastisk förrätt och nu väntar jag på den ännu mer underbara varmrätten.

Elvy låtsades inte om att uppfatta någon vink. Om det nu var tänkt som en sådan.

— Vad fick du som förrätt då? frågade hon.

— Ridande änglar. Ostron och bacon.

— Usch, jag vet inte om jag tycker om ostron.

— Tycker du inte om ostron?

De gled ut i dansen och Walldal förde henne efter konstens alla regler i lätt gammaldags stuff. Efter några takter kröp Elvy in tätare på honom, tryckte sig in och han sjönk in i hennes hår.

De dansade tysta, hon blundade och höll honom i nacken, ibland for han lätt med handen över kilen bak i klänningen och över den nakna huden.

När orkestern spelat färdigt sina två musikstycken stod paret kvar och höll om varandra en lång stund. Ända tills musiken startade upp på nytt, den här gången i ett betydligt rivigare tempo.

— Jag bjuder upp dig sen igen, sade han då, efter att jag ätit. Du väntar på mig?

— Jag ska inte gå nånstans.

— Väninnan du har med dig, är hon ditt förkläde?

— Inte alls. Och jag är inte hennes.

Danslokalen på Statt låg inrymd på det övre etaget, sett från insläppet från Hamngatan. En trappa ner fanns ett disco, men 20

ingen DJ var inhyrd för kvällen och barpersonalen hade bara dansbandspubliken på övre etaget att serva. Den ensamme frukostgästen hade förflyttat sig till baren nu, han som Walldal känt igen. Han hade beställt in en sexa whisky och rökte cigariller. Kvinnan bakom bardisken pratade i sin privata mobiltelefon och torkade bänken samtidigt.

Folk strömmade in i en allt större omfattning och runt halvelva trängdes så många dansande par uppe på golvet framför orkestern så att det kom att likna en lördagskväll. Den lokala danspubliken blandade sig med tillresta och tillfälliga besökare, konsumtionen av öl och vin tog fart och överallt luktade det av tobak och parfym. Basisten i dansbandet hade fått ögonkontakt med en dam i tjugoårsåldern, hon var uppe och dansade varje dans och varje gång hon passerade scenkanten var hon noga med att se honom intensivt i ögonen.

Walldal hade snabbt låtit avsluta sin måltid och även hunnit med att dansa med den långa blonderade damen som kommit in tidigare på kvällen. Det visade sig att han gissat rätt, det rörde sig verkligen om en arbetsplatsträff. Regionchefen hade bjudit sin personal på kvällsnöje som avslutning på en regionträff i Hudiksvall. Firman hette Health Venture och fungerade som agent för medicinproducerande företag utomlands. Den blonderade damen var inte alls intresserad av att dansa, hon hade motvilligt följt med Walldal upp på dansgolvet. Hon var inte beredd att kommunicera överhuvudtaget och höll under hela dansen ett markerat kroppsavstånd. Walldal hade hela tiden en helt annan dam i åtanke.

Gunnel Jägervid kom tillbaka till sitt bord efter att ha dansat bugg med en korpulent herre som svettades oerhörda mängder och som under dansen blivit röd i ansiktet som om han stod inför en fysisk kollaps. Hon hade nästan blivit orolig för att han skulle bli sjuk och segna ner. Under hela dansen hade hon inte gjort annat än att vänta på att den skulle ta slut. Elvy fimpade en cigarrett och log förstående mot henne när hon slog sig ned.

— Jag som trodde du slutat röka, sade Gunnel måttligt roat och svepte sista skvätten ur sitt ölglas.

— Jag måste lugna nerverna, sade Elvy.

— Fan, vet du vem jag såg, sade Gunnel, precis just nu?

21

— Nej vem då?

— Anders Horn, han står därborta, intill trappen.

— Det är väl ingenting att bry sig om, hörrödu.

— Han är så jävla efterhängsen, sade Gunnel. Han fattar inte att jag inte vill ha nåt med honom att göra. Om han kommer hit och ska bjuda upp så tror jag att jag dör.

— Han vågar inte när han ser att jag sitter här. Jag kan ryta till åt honom, det vet han. Jag gör det om du vill.

— Jag vet faktiskt inte. Jag tror nästan jag ska åka hem. Det brukar stå taxibilar ute den här tiden.

— Inte ska du väl behöva åka hem bara för den där lättingen?

— Vad sitter du och är nervös för, förresten?

— Den där karlen, sade Elvy. Du vet. Som jag dansade med först.

— Han den långe? Är du nervös för honom?

— Jag vill att han ska bjuda upp mig igen.

— Nån utifrån?

— Aldrig sett honom förut. Han bor väl här på hotellet, antar jag.

— Är det verkligen nån att lita på, tror du?

— Det behöver inte bli nåt, bara för det.

— Verkar han intresserad då?

— Jag tror det.

— Han sitter därborta, för sig själv.

— Jag vet.

Elvy vred sig nästan ofrivilligt åt sidan på stolen och tittade bakåt, åt det håll som hon visste att han satt. Han mötte omedelbart hennes blick. Han hade själv suttit och tittat på henne, ingen av dem kunde rå för att de fick ögonkontakt med varandra. Rolf Walldal valde medvetet att inte titta bort, han fortsatte att titta, genom halvdunkel och tobaksdimmor. Orkestern spelade “Kan man älska nån på avstånd?”. Även Elvy behöll fattningen, där hon satt och såg honom i ögonvrån. Hon pressade fram ett nästan oförmärkt leende och utan att tänka på det så drog hon upp klänningen över benet, bara för att kunna lägga det över det andra. Det blev signalen för Walldal som omedelbart reste sig upp och sköt in stolen 22

efter sig. Det såg inte ut som om han hade för avsikt att återvända till sitt bord igen, inte under några som helst omständigheter. Det franska vinet var slut och berusningen var av det behagliga slaget.

Gunnel Jägervid såg vartåt det lutade och hon tittade på sitt armbandsur.

— Jag tror ändå att jag åker hem nu, Elvy, sade hon. Du behöver inte tänka på mig. Bara jag slipper komma i närheten av Anders Horn.

— Jag ringer i morgonkväll så får vi prata, sade Elvy pliktskyldigt.

I nästa sekvens var Rolf Walldal framme vid bordet. Han nickade artigt åt Gunnel som stirrade stint på honom, och vände sig sedan mot Elvy.

— Får jag lov?

Elvy stoppade ned sitt nyinköpta paket cigarretter i handväskan och knäppte igen handväsklåset, hon tog god tid på sig.

Därefter såg hon upp på honom och log, reste sig och hängde väskan över axeln. Han tog henne under armen och lotsade henne ut i trängseln på dansgolvet, orkestern hade hunnit till mitt i låten. Hon sjönk in mot honom igen, men den här gången hetare än förra gången. Han kysste henne en gång på halsen och kramade henne i dansen.

I den korta pausen mellan låtarna höll de om varandra, utan att säga något. När musiken åter kom igång, stod de kvar, omfamnande varandra. Han förde in handen i kilen på klänningen, under tyget och höll henne i naken hud. I trängseln knuffades de av andra par, om och om igen. Ända tills Walldal drog henne ut från dansgolvet, hon följde tyst med honom. De gick mot trappan som ledde ned mot utgången. I trappan mötte de Anders Horn som var på väg upp från puben på nedre plan, han hade en nyinköpt stor stark i näven. Hon kunde inte låta bli, utan stötte till honom så att han spillde ut öl över skjortan och byxorna.

— Va fan, var han på väg att ropa men hejdade sig när han såg in i Elvy Nyhannesson iskalla ögon.

Hon fortsatte nedför trappan, efter Walldal, de kom fram till garderoben.

23

— Kan vi åka hem till dig? frågade han, det första han sade sedan han bjudit upp henne.

Elvy svarade behärskat och affärsmässigt.

— Var bor du själv då?

— Jag bor här på Statt, men rummet är lyhört.

— På det viset.

I det samma dök Gunnel upp, hon hade garderobskortet i handen och var på väg för att hämta ut sin kappa. Hon upptäckte sin väninna först när hon nästan var inpå henne. Hon nickade åt henne och studerade sedan Walldal, från topp till tå.

— Dig känner jag igen, sade hon bestämt.

Walldal betraktade i sin tur Gunnel Jägervid.

— Jaså, sade han efter en stund. Varifrån, om jag får fråga?

Jobbar du på Pro Conduct?

— Nej, det gör jag inte.

— Jag kan tyvärr inte säga att jag sett dig förut.

— Jag har väl minsann sett dig ute på stan.

Elvy drog till sig sin väninna och de tog ett kort enskilt samtal, stående tätt intill varandra och viskande. Walldal positionerade sig på behörigt avstånd och väntade tålmodigt, han hade inte bråttom. Från puben hördes folk prata med höga röster, ibland nästan skrika. Från etaget en trappa upp spelade orkestern boogierock. Någon svor till strax intill, en vakt röt åt någon och någon som stod utanför dörren till toaletten hade precis kastat upp. Mannen som vomerat upptäcktes av en av vakterna som högg honom i armen.

— Nu du Lendin blir du skyldig att betala för sanering, ropade vakten genom sorlet.

På fjärden utanför blåste en frisk sydöstlig vind, den var överraskande ljum och behaglig. Hade den varit kallare hade den kunnat kyla ned de heta känslor som florerade strax utanför insläppet, hos berusade torsdagsfirare som nekats inträde och som nu istället gnabbades sinsemellan.

Små vindilar och utstickare från blåsten förmådde ibland att tränga in i lokalen genom dörren som hela tiden öppnades och stängdes för folk som skulle ut eller in. Elvy kände instinktivt att havsluften förebådade den kommande sommaren.

24

3 Rolf Walldal hade hämtat sin skinnjacka från resegarderoben som hängde på en av hattkrokarna i hotellrummet. På vägen ut genom hotellreceptionen hade han bett Stina bakom disken att beställa en taxi i hans namn, som vanligt med sin säkra, manliga pondus, den som ibland fick Stina att hemligt tänka tanken på hur det skulle vara att få avlägga ett besök uppe på hans rum någon kväll när hon själv var ledig och fri, helt privat.

Nu satt han i baksätet på taxin tillsammans med Elvy Nyhannesson, han höll henne i händerna, händerna vilade i hennes knä.

— Är du en snäll pojke, nu då? viskade hon i hans öra med en röst som var absolut fri från all ironi utan strängt allvarlig.

Han snusade henne på halsen, upp mot hårfästet, ner igen och doftade under hennes haka.

— Usch nej, jag har ett så fult hakhäng, viskade hon men gjorde inget uppenbart motstånd.

— Nej, det har du inte. Du är en så vacker kvinna. Vad heter du?

Hon satte fingret för munnen på honom och log menande, ögonen lyste svarta i nattens mörka skuggor. Taxin svepte gatan förbi Lillfjärden och himlen målade de isfria vattenytorna i en beckdjup lyster. När strålkastarna från en mötande bil lyste upp i baksätet slog hon ned ögonen, böjde blygt på huvudet, och han fick tillfälle att kyssa hennes panna, smaka på hårslingorna. Heta vågor sköljde plötsligt över henne och hon kunde inte låta bli, hon rycktes med och gav sig för ett ögonblick hän, hjälplöst och utan inre motstånd. Hon lade armen runt hans hals och öppnade för en djup kyss, tryckte sin kropp mot hans. Bilen krängde till över en vägbula, han stack in handen innanför hennes tunga filtkappa.

— Vad jobbar du med? frågade han andfått medan läpparna nuddade hennes kind, den var inbjudande som dunbolster och doftade av parfym och av vinden från havet.

— Jag är chef, viskade hon, det lät ungefär som om hon uttalade det engelska ordet för kock.

25

— Är du chef eller är du kock? viskade han.

— Både och.

I samma stund märkte hon att bilen stannat, “kan det vara möjligt”, tänkte hon. De som nyss lämnat Statt. Eller det var så hon upplevde tiden, som något oerhört lättflyktigt och skört.

Någonstans drog en chaufför åt en handbroms. Elvy tittade långsamt upp och såg sig om. De stod på parkeringsplatsen intill hyresområdet, hennes hyresområde, där hon bodde. Hon kände igen grannens Volvo Duett som stod på fyra träbockar, där hade den stått sedan tidig höst.

— Du, vi är framme, sade hon och fick en tupp i halsen, hon försökte klara rösten men kroppen var matt och svag, begäret och lusten hade fått flera av försvarsmekanismerna att upphöra fungera.

Walldal rätade upp sig och fick efter ett visst bökande fram en plånbok från skinnjackans innerficka. Han drog fram ett mastercard och ett körkort, räckte över korten till chauffören.

Chauffören tände innerbelysningen, tog emot plastkorten och passade samtidigt på att hastigt syna sina båda passagerare i baksätet. Han kände igen kvinnan, hon brukade förekomma ibland på bild i Hudiksvalls-Tidningen. Förmodligen var hon kommunpolitiker eller någon form av landstingschef. Själv arbetade han egentligen som busschaufför på X-trafik men extraknäckte med att köra taxi under lediga vardagskvällar.

Han fick se både det ena och det andra, men upphörde aldrig att förvånas.

Taxin lämnade strax platsen. Walldal tog Elvy om midjan.

— Du, om vi möter nån behöver vi inte låtsas om varann, sade hon.

— Är du gift?

— Nejdå. Är du?

— Nej, i så fall skulle jag inte vara här med dig.

— Man kan aldrig veta, sade hon men kunde inte dölja glädjestänket i rösten.

Elvy bodde två trappor upp men hon undvek hissen, hon ville ogärna ställa sig i hissburens avslöjande vita sken. På lätta ben sprang de uppför trapporna, men tysta. Inne i lägenheten sparkade hon av sig skorna och försvann in i badrummet.

26

Walldal behöll ljuset släckt, stadens sken lyste ändå upp mer än tillräckligt. Tre rum och kök, och vardagsrummet med ett stort panoramafönster som vette ut mot gårdsplanen och en större trafikled som just nu låg tyst och öde. Bokhyllan i vardagsrummet stod mättad med böcker från bokklubbar och på en antik byrå trängdes familjefotografierna i metallgråa ramar.

Han konstaterade att ingen av bilderna tycktes föreställa någon som kunde tänkas utgöra en äkta make. Två av bilderna porträtterade istället en betydligt yngre herre, Walldal antog att det var hennes son.

Han tog upp det ena porträttet och plötsligt visste han vem det var. Inom sig tänkte han att det var ett oerhört sammanträffande och att han måste dra fördel av situationen.

Vattnet slutade skvala i badrummet och dörren öppnades.

Elvy gick med raska steg in i sängkammaren och förberedde.

Hon drog för fönstret med två tunga gardiner och på ett litet prydnadsbord tände hon en lampa med grön tygskärm och vita tunna hängen. I nästa stund var Walldal inne i rummet, hon kunde omedelbart känna hans andedräkt bakom örat, i nacken och efter skuldrorna. Hon förmådde ändå att viska en fråga, om han var frisk.

— Jag är fullt frisk, svarade han. Och du?

— Visst.

Hon tänkte fråga om han hade skydd, men kom sig inte för. I nästa stund satt de på sängkanten, förlorade i varandra. Han drog av sig polotröjan och började dra upp hennes klänning över benen. Hon reste på sig för att hjälpa honom på traven och ryckte samtidigt bort sängöverkastet. Hon kröp upp i sängen och tog snabbt av sig underkläderna. Naken tog hon emot honom, hon sträckte armarna efter honom.

Men det som börjat så bra gick efter en stund ganska så dåligt. Rolf Walldal visade sig ha svårt att komma till skott, när det verkligen gällde. Lågan slocknade, hur mycket han än ville.

Kroppen gick i otakt med hjärnan och Elvy tvingades börja lirka och till slut även trösta.

— Är du nervös? frågade hon mitt i och det gjorde inte saken bättre.

27

Walldal skyllde på att hon var så vacker, att det var det som gjorde honom så överdrivet försiktig, att han inte vågade leva ut sin lust, rädd som han var för att göra henna illa. Till slut kunde de ändå till viss grad fullfölja, men inte längre på något glädjefyllt sätt, och då hade nattrafiken ute på genomfartsvägen redan tagit fart igen.

Båda gömde de sig svettiga under varsitt täcke, tysta och tomma invärtes. Walldal somnade strax men Elvy låg vaken kvar i sina tankar. Hon övervägde situationen och vad som skulle hända när han vaknade upp igen. På något sätt ville hon inte förlora honom. Det var länge sedan hon varit så sexuellt upphetsad och det var han som hade gjort henne så. Det hade varit underbart, härligt. Han hade fått henne att känna sig som en verklig kvinna.

Det måste bero på att han var nervös, tänkte hon. Om han tyckt att hon var ful och avtändande så skulle han väl ha märkt det långt innan. Kanske hade han tagit för mycket alkohol. Den var just den tanken som oroade henne mest. Då skulle han säkert bara ge sig av när han vaknade upp igen. Utan att bevärdiga henne en blick. Förnedrande och respektlöst. Och hon ville gärna ha honom kvar, det kunde inte hjälpas.

Klockan fem på morgonen vaknade han för att han behövde gå ut till badrummet, hon å sin sida vaknade till när han satte sig upp i sängen.

— Ska du gå nu? frågade hon neutralt när han kom tillbaka in i sovrummet igen, hon försökte dölja sina känslor. De som var oroliga och på samma gång besvikna, nästan ilskna.

Han var fortfarande naken och oblygt steg han ner i sängen och drog utan brådska på sig täcket.

— Nej, varför skulle jag göra det? svarade han, lika neutralt. Jag stannar gärna kvar. Om jag får, vill säga.

— Du får gärna stanna, ska du veta.

— Tack. Om du inte har något emot det så tror jag att jag tar sovmorgon här hos dig.

— Det har jag ingenting alls emot. Jag ska ändå inte börja jobba förrän på eftermiddagen.

— Jag kan sjukskriva mig. Jag fick en sån snuva, det kan jag ringa och säga.

28

— Är det jag det? Som är snuvan?

— Inte på långa vägar. Vad heter du förresten, min vän?

— Elvy.

— Ett sånt vackert namn. Det klingar så härligt. Det passar bra på dig.

— Tack. Och du?

— Rolf.

Han böjde sig över henne och kysste henne lätt. Hon gick i svaromål med tungan och åter låg de omslingrade i varann.

Hon tryckte honom till sig, bad honom komma. Men han kunde inte, åter grinade oförmågan honom i ansiktet.

— Det går inte, sade han lakoniskt, sakligt och affärsmässigt.

— Men du... Rolf?

— Ja? — Det är då synd...

— Om du vill kan jag göra det skönt för dig på annat sätt.

— Du ska inte behöva...

Men han var redan på väg. Nu bad hon honom inte att sluta, hon tänkte att det fick väl bli som det blev då. Hon kunde förresten inte förmå sig att säga nej, hur dumt det hela än var, hela spektaklet. Hon hade förresten gjort sig förtjänt av det, tänkte hon. Det var skönt och det var underbart, definitivt bättre än ingenting.

Nästa gång hon vaknade var det av solen som sprängde in genom gliporna mellan gardinerna och som ritade en glödpelare på tapeten på den motsatta väggen. Rolf låg på magen och sov tungt, huvudet halvvägs under kudden. Hon klev ostadigt ur sängen och hämtade en morgonrock, drog åt skärpet över magen och plockade ihop kläderna som hon fått hjälp att slita av sig. Hon släckte bordslampan som lyst hela natten. Från gården utanför hördes i vanlig ordning dagisbarnen skrika och stoja. Hon lufsade ut i köket och satte på sex koppar vatten i kaffebryggaren, försvann sedan in i badrummet för en lång och ångande het dusch.

När hon kom ut igen satt Walldal fullt påklädd vid köksbordet, han hade dukat fram kaffekoppar och hittat en 29

limpa i en brödlåda. Smöret och osten saknades dock, noterade hon.

— Godmorgon, sade hon och log brett.

— Godmorgon, Elvy.

— Jag ser du har satt fram brödet.

— Jag tänkte att vi ville ha nåt sånt kanske. Lite till livs.

— Men smöret hittade du inte?

— Nej, jag hann inte.

Hon öppnade kylen och tog fram lättmargarinet och lättosten, tillsammans med två tomater.

— Så var det fredag igen då, sade hon och slog sig ned med en suck, mitt emot honom.

Walldal nickade och log försiktigt mot henne.

— Jag ska jobba hela helgen, är det meningen, sade hon.

— Du sa att du jobbade som kock?

— Ja, det gör jag. På Hotell Myran. Eller jag är kökschef rättare sagt.

— Låter intressant. Så du har personal då?

— Ja, tre stycken. Det är roligt och stimulerande, måste jag säga.

Walldal reste sig utan att säga något ytterligare om saken och hämtade kaffet, han slog upp i kopparna.

— Vad händer nu då? frågade Elvy efter att de fikat under tystnad.

— Jag vet inte. Vad tycker du ska hända?

— Jag skulle gärna vilja träffa dig igen. Under lugnare omständigheter.

— Ja, kanske det, sade Walldal, han tittade samtidigt på armbandsuret.

Elvy såg långt på honom, och på klockan.

— Det är ju upp till dig också, sade hon för att göra vissa saker klara. Är du inte intresserad så säg till direkt.

— Jo, jag är visst intresserad.

Han tittade upp och mötte hennes blick, låtsades inte om tiden längre.

— Vi kanske kan ta det lite lugnt, sade hon, och inte stressa så mycket. Så kommer det nog att gå lite bättre nästa gång.

30

— Ja, det är jag övertygad om, sade han med självbehärskning.

Det blev tyst en stund.

— Du har ingen annan? frågade han därefter.

— Nej, inte alls, svarade Elvy. Du vet, jag har varit ensamstående så länge nu. Man anpassar sig. Det är klart att man vill träffa sin drömprins, det är inte det.

— Det är ju självklart.

— Jag har faktiskt en karl som jag träffar ibland, sade hon därefter. Men han är gift och varken han eller jag vill ändra på det faktumet. Jag vill definitivt inte att han ska skilja sig för min skull. Vi har ingenting gemensamt förutom att vi träffas då och då.

— Jag förstår.

— Han skulle inte bli ledsen om jag träffade nån annan.

Som mer är min typ.

— Det var bra.

— Sen har jag faktiskt annat att stå i också, sade hon i samma andetag. Jag sitter inte hemma framför teven bara för att jag är ledig och ensam. Om jag ska vara alldeles uppriktig så skulle jag inte haft tid med något riktigt förhållande dom här sista åren. Det skulle ha blivit väldigt synd om den karln i såna fall.

— Jaså, vad sysslar du med då, som kan ta sån tid? Det är inte bara arbetet som kökschef, med andra ord?

— Nej, det är inte det. Bland annat så är jag engagerad i det politiska. Jag sitter i kommunalfullmäktige och jag är ledamot av byggnadsnämnden här i Hudik.

— För vilket parti då, om jag får fråga?

Walldal log stillsamt och satt med händerna knäppta. Han hade för länge sedan avslutat sina två koppar kaffe.

— För kristdemokraterna, svarade Elvy. Förut var jag centerpartist men för tio år sen eller nånting gick jag över till kristdemokraterna.

— Det var ju trevligt.

— Sen har jag en son också, som är vuxen. Som också tar sin tid, om jag ska vara ärlig.

— Jaså, på så sätt. Vad heter han?

31

— Andreas Bjerrhammar. Bjerrhammar efter sin pappa.

Andreas också, för den delen.

— Men han bor inte hemma? Andreas?

— Oh nej, han är stora karln nu. Han har egen lya på stan.

Han jobbar som datakonsult. Han är förresten delägare i firman. Han är utbildad civilingenjör. Han spelar med i ett rockband också.

— Du har uppenbarligen en duktig son, Elvy. Som du kan vara stolt över.

— Javisst. Tack. Fast jag brukar som sagt få åka hem till honom ibland och röja upp lite. Städa och tvätta sådär emellanåt. Jag har egen nyckel till Andreas lägenhet.

— Han har en duktig mor.

— Äsch. Jag skämmer väl bort honom, förstås. Det bästa vore väl om han kunde hitta en rejäl tjej. Här i trakten, helst.

Elvy fortsatte att berätta om sig och sin son. Hon berättade om Andreas förra flickvän, som bodde i Linköping. Han hade gått på universitetet där. Men hon hade varit oansvarig och omogen, visste Elvy att berätta, hon kunde varken ta hand om sig själv eller om Andreas. Walldal satt hela tiden stilla leende och flikade in små kommentarer här och var. Ända tills två korta ljudstötar hördes från hans mobiltelefon. Han hade den nedstoppad i jeansfickan. Han fiskade upp telefonen och läste på displayen.

— Fick du ett meddelande? sade Elvy som kunde allt om mobiltelefoner.

— Ja, ett SMS. Han läste färdigt utan att röja en min och stoppade sedan tillbaka telefonen i fickan.

— Elvy, jag måste nog åka nu, sade han och såg upp i hennes ansikte, i hårburret som hon med hjälp av en badmössa undvikit att blöta i duschen, såg på de nymålade läpparna.

— Vi kan väl träffas igen? sade hon kort.

— Absolut, om du verkligen vill det så.

— Jag vill. Jag kan bjuda på middag på Hotell Myran.

— Det låter mycket trevligt.

32

— Vi kan bo där också. Jag har ett eget rum där som jag kan använda, när jag vill. Som jag får disponera. Och det är inte alls lyhört.

Walldal skrattade klädsamt.

— Kan jag få ditt telefonnummer? frågade hon.

— Javisst.

Han gav henne ett tomt visitkort som han tog upp ur sin plånbok. På kortet stod ett handskrivet mobiltelefonnummer i kulspets, det var allt.

— Det var inte mycket på det här kortet, kommenterade hon.

— Nej, jag har precis bytt telefon.

— Mitt nummer då?

— Elvy, vad heter du i efternamn?

— Nyhannesson.

— Det var inget vanligt namn. Det kommer jag lätt ihåg.

Elvy Nyhannesson. Finns du med i telefonkatalogen?

— Ja. — Då vet jag. Jag kommer tillbaka till Hudik om ett par veckor. Jag hör av mig då.

— Gör det, är du snäll.

Hon slängde sig om halsen på honom och gav honom en kyss. Han förde in händerna under morgonrocken.

— Måste du gå? frågade hon.

— Tyvärr, jag fick lite bråttom. Det var meddelandet, som du vet.

— Men om du ringer till taxi nu så dröjer det väl ett tag innan den kommer?

— Elvy, min vän. Vi spar det här till nästa gång. Jag ska tänka på dig varje dag.

Han gav henne en sista puss på munnen och sedan en mellan halsen och skuldran, varefter han snabbt drog sig ur och vände ryggen till, på ett bestämt sätt som det framstod. Med skinnjackan under armen lämnade han lägenheten. Elvy skyndade sig till köket för att få en skymt av honom när han kom ut på gården. Hon öppnade fönstret och böjde sig ut, hon hörde porten öppnas och stängas men hon såg honom aldrig komma 33

ut i synfältet. Han måste ha gått helt nära väggen, åt andra hållet, ut mot gamla efyran.

Hon tassade ut i sovrummet och drog upp gardinerna och öppnade nästa fönster. Den friska vårluften var ljum och underbar, fåglar hördes sjunga och fågelsången blandades med barnskrik och hundskall.

Just fågelkvittret fick en lyckovåg att spontant ta fart och ta hennes kropp i besittning, den fick henne att förtränga och glömma hennes uppträdande vid tamburen nyss, hennes egentligen på tok för ivriga avsked. Det som inte passade, i eftertankens kranka blekhet. Vårluften fick henne att lämna det bakom sig. Hon for med handen över halsen, nacken och upp genom håret, rufsade runt och sköljde håret med brisen.

Något rörde sig i skogen nedanför, hon såg inte vad det var men så hörde hon en bil hastigt bromsa in efter stora vägen.

Samtidigt som korsdraget fick köksfönstret att blåsa igen med en smäll. Nästan så att hon befarade att fönsterglaset sprack.

Sekunden efter small ett skott någonstans, eller om det var ekot från köksfönstret. Det kunde komma från ett avgasrör också, från bilen som hon hörde möjligen, men så small det igen, en andra gång. Ljudet var dämpat men det hördes att det var någonting som brann av med full kraft. Inget avgasrör i varje fall.

Elvy höll andan, hon visste inte vad det var hon hört. Eller vad hon skulle tro. Hon kunde inte se något, vinkeln mot skogen var för tvär. Så öppnades en bildörr och hon tittade i en annan riktning.

Nu såg hon, även om hon inte riktigt kunde ta in det. En sorts scen som spelades upp vid vägkanten, bakom kala lövträds grenverk. En mansperson som tycktes livlös, som drogs och baxades in i ett baksäte i en bil. Bildörren som slog igen efter mannen måste ha klämt mannens ena fot.

I nästa skeende accelererade bilen iväg med högt varvtal.

Den försvann i riktning norrut, den lämnade blågråa slöjor av rök efter sig. Möjligen att den varit metallgrå till färgen, metallic kanske.

Hon lät fönstret stå kvar på glänt, hon såg bara till att plasthaspen skulle hindra fönstret från att blåsa upp och kanske slås 34

sönder i nästa starka vindstöt. Hon begrundade en kort stund händelsen, om det var Rolf som hade gett sig av på det där egendomliga sättet och vad det i sin tur kunde betyda. Och vad smällarna var för någonting. Om hon eventuellt skulle tillkalla polisen.

Fast det skulle vara obehagligt. Vittnesmål och elände. Inblandning. Tids nog skulle hon väl få veta, tänkte hon. Om det nu var något viktigt. Säkert fanns det någon annan som också hade sett, om det nu alls var någonting att fästa sig vid.

Minnesbilderna sköts undan och blev otydligare, scenen luckrades upp. Chocken avtog, den som hon inte ens ville erkänna att hon drabbats av.

Telefonen ringde som en räddande gong-gong. Hon antog att det var Gunnel, eller hon hoppades snarare. Hon kände behov av att få prata av sig, bikta sig för Gunnel och få höra hennes reflektioner på nattens och morgonens alla händelser. Hon blev plågsamt medveten om hur hon nyss suttit vid köksbordet och bara pladdrat på om sig själv och sina närmaste, medan Rolf däremot inte sagt flaska en gång. Han hade inte ens tagit telefonnumret. Det handskrivna visitkortet med mobilnumret låg på hallbordet intill telefonapparaten och nästan flinade hånfullt med sina spretiga och rafsiga kulspetssiffror. Hon lyfte luren och var på god väg att sätta sig på telefonpallen i smide och kalvskinn.

— Elvy, svarade hon.

— Hej, det är Jan-Åke, hördes i luren.

Hon hejdade sig, hon förblev stående.

— Hej, sade hon kort, mycket kort.

— Hur mår du?

— Bra, sade hon och suckade ljudligt.

— Ja, det var inget särskilt kanske, sade mannen i telefonen efter någon sekunds telefontystnad. Jag ville bara berätta att jag är ensam i kväll.

— Så du är ensam? Var är Annika då?

— Hon ska till Stockholm över helgen på antikmässa. Hon har ju öppnat en antikvitetsbutik, som du vet, så hon ska till Sollentuna och knyta kontakter.

35

Elvy suckade på nytt. Sedan bestämde hon sig för vad hon skulle säga, hon spottade upp sig och anlade samma tonläge som hon brukade använda på sammanträdena med byggnadsnämnden, förändringen kom blixtsnabbt.

— Jag har ändå ingen tid över. Jag blir upptagen hela helgen, förstår du. Det är ingen idé att du försöker ringa mig på söndag heller.

— Nähä. Men kan du inte förstå att jag börjar längta efter dig, Elvy? Det var ett tag sen nu.

— Jo, det var det. Och kanske lika bra är det, vid närmare begrundande. Faktum är att jag tror att det bara är bra om vi är från varandra ett tag. Så får vi se sen.

— Sen? Vad menar du med “sen”?

— Jag vill se hur jag känner mig. För dig, och våra träffar.

Det är hela saken.

— Ja jo. Det är du som bestämmer. Har du träffat nån annan?

— Nej, det har jag inte, Jan-Åke. Då hade jag sagt det.

— Jo, jag vet. Det hade du. Har du sett tidningen, från det ena till det andra?

— Nej, jag har inte hunnit, svarade Elvy och lät åter mer ledig på rösten. Är det nåt särskilt, menar du?

— Ja, du är med idag. Med bild och allt.

— Va i herrans namn är det du säger...

Hon lade hastigt ifrån sig luren på hallbordet, ovanpå Rolf Walldals visitkort. Hudiksvalls-Tidningen låg på golvet framför brevinkastet på ytterdörren, hon visste inte hur fort hon skulle få upp den och veckla fram förstasidan. Hon backade mot pallen och satte sig slutligen, for med blicken över första sidan men hittade ingenting där. Från luren hördes mansrösten prata, men det hördes inte vad han sade.

— Här är det, mumlade hon och drog ängsligt upp hårburret från pannan medan hon höll upp sidan fem på halv armlängds avstånd framför ögonen.

Sidan innehöll en sammanställning över ledamöternas närvaro och frånvaro i kommunfullmäktige. En arkivbild var införd på Elvy, hon kom ihåg när den blev tagen. Det var förra sommaren mitt under semestertiden, på gågatan utanför Fyren36

gallerian. Kristdemokraterna hade kört en kampanj på temat stärka upp sjukvården genom att öka inslaget av privata initiativ hos sköterskorna själva, och två lokala kristdemokrater, däribland Elvy, hade delat ut flygblad. På bilden log hon snett och håret for i vinden. Det värsta var annars hakhänget, hur tydligt det exponerades. “Sådär kan jag ju inte se ut", mindes hon hur hon tänkt första gången hon sett bilden.

Hon tänkte samma sak nu.

Bildtexten löd: “Elvy Nyhannesson, kd, ligger i absoluta bottenklassen med sitt genomsnitt. Bara 7% närvarofrekvens.”

— Det här var ju muntert, sade hon och tryckte tillbaka en svordom, hon kom att tänka på telefonen och tog upp luren.

Tidningen höll hon kvar framför sig, krampaktigt.

— Är du kvar? sade hon.

— Ja, du har läst?

— Läst och läst. Jag vet inte om jag orkar. Jag ser vem som har skrivit artikeln. Det räcker.

— Helmer Lennhord, vem annars? sade mannen i luren.

— Javisst. Helmer “Sensationsjournalist” Lennhord. Skithögen.

37

4 Helmer Lennhord såg sig själv som toppjournalist, visserligen bara på den lokala avisan Hudiksvalls-Tidningen, men han hade börjat vänja sig vid föreställningen att även det kunde vara en ynnest, en nåd att stilla bedja om. I varje fall för många andra, det var inte alla som ens kommit dit.

Drömmarna om en framtida karriär på någon av Stockholms drakar hade sakta men säkert bleknat bort. Där han stod nu gick det att acceptera tanken på att de aldrig skulle slå in, aldrig någonsin. Det var uthärdligt. Det hade varit som en process, närmast att likna vid ett sorgearbete. När så saker och ting började sätta sig, stenarna slutade rulla, jakten mattades av, var det som en sorts belöning det också. En sinnesro som behagligt infann sig, ljuv och vilsam, ingen varg längre som gläfste i nacken.

Han var trots allt fyllda fyrtio och hastigt och lustigt närmade han sig numera också de femtio, och att vara en firad och aktad skribent på Hudiksvalls-Tidningen var långt ifrån fy skam det heller. När det kom till kritan. Respekterad och ansedd, åtrådd och eftertraktad. Rent av avskydd och hatad, en person som folk kunde känna skräck inför. Pennans makt var stor, han visste det av egen erfarenhet och han hade begagnat sig av sin förmåga genom åren.

Det var som att upptäcka, när väl stridsröken lägrat sig, att även om man inte nått ända fram till slutmålet så hade man ändå tillryggalagt en ansenlig sträcka. Av de lokala konkurrenterna syntes inte en enda till, fältet låg tomt och öde. Han var som en ensam riddare, ohotad och suverän, han kunde välförtjänt sträcka på sig där han satt på hästryggen, med vinden i ryggen. Han hade vunnit striden, han hade intagit landet.

Allt hade egentligen varit noga inplanerat, ända från början.

Helmer Lennhord hade medvetet skrivit på ett sätt som om han redan befunnit sig på Aftonbladet eller Expressen. Han hade utvecklat ett kortfattat och slagkraftigt språk, rakt på sak och pang på rödbetan. Aldrig att han väjde för obehagliga san38

ningar, han tillgrep sällan några omständliga omskrivningar för det som kunde te sig pinsamt eller sårande.

Tvärtom kunde han sätta en ära i att göra sig en egen tolkning av situationen, till och med att han hade som princip att hellre missuppfatta å det grövsta än att flumma till texten och göra den medvetet luddig och svårbegriplig bara för att slippa avslöja att han själv inte satt inne med alla fakta. Då fick han hellre sätta in en rättelse eller en dementi i efterhand. Sådant kunde hända den bästa.

Inte heller att han drog sig för att avslöja personnamn. Han ansåg att värdet på texten höjdes ju fler namn som han kunde droppa. Det var sådant som fick folk att läsa, faktiskt kasta sig över tidningen om mornarna bara för att läsa det senaste från Lennhords penna. Det var så man skapade sig ett namn själv.

Det var ett medvetet val. En vacker dag skulle han till slut få ett anbud, ett erbjudande från högre ort. Bli värvad till en högre division, för att dra en parallell till idrottsvärlden. Det var så han hade kalkylerat.

Men kalkylen hade slagit slint.

Det senaste året hade han harvat på i resignationens tecken.

Som för att lindra smärtan hade han lagt sig till med en smått kåserande stil, där fakta blandades bort med egna, högst personliga åsikter och teorier. Det var en sorts frihet som han tyckte att han kunde ta sig i egenskap av bygdens stjärnreporter.

Resultatet hade inte låtit vänta på sig, det var fler än en som hotat att åtala Helmer Lennhord för ärekränkning, eller att ge honom på käften. Folk som under hösten och vintern blivit uthängda som original och byfånar.

Sådant skakade Lennhord av sig, han såg det som ganska oförargligt. Han kunde omöjligt förstå hur den typen av beskrivningar av folk kunde skada någon. Det fanns överhuvudtaget inget att uppröra sig över så länge texten inte antydde något om brottslig verksamhet. Inga antydningar utan grund, där gick gränsen, tänkte han.

Ingen headhunter hade hört av sig. Han skulle bli kvar i Hudiksvall. Gneta runt i socknarna i norra Hälsingland där ingenting just hände. Bevaka samma trånga krets av makthavare och möta ständigt samma människor, dag ut och dag in.

39

Till saken hörde att Lennhords sambo fortfarande arbetade i Stockholm. Om veckorna, hon veckopendlade. Ann-Stina Arnedotter, hon satt som administrativt ansvarig på Sveriges Television. Inte ens det hade hjälpt, att hon jobbade där, mitt i det värsta mediabruset. Även det en missräkning, men även den hade börjat blekna.

I dubbel bemärkelse.

Lennhord hade börjat ta sikte på ett friare liv. Att sambon Ann-Stina Arnedotter sedan mer än sju år arbetade långt hemifrån gjorde veckorna mer fria att disponera, och det var dags att börja utnyttja den situationen nu. Inga barn hade de fått, en sorg även det, särskilt för honom. Som börjat blekna. Nu var det säkert för sent också, det var naturen som satte stopp.

Någonstans i bakhuvudet grodde misstankarna om att AnnStina Arnedotter hade ett hemligt förhållande i Stockholm.

Tankar som grott den senaste sexmånadersperioden, det var en händelse tidigt i höstas som kunde tolkas i den riktningen. Om det handlat om ett reportage i tidningen så hade han säkert tolkat det så. Han visste att han kunde ha fel, det brukade hända. Men långt ifrån alltid.

Förresten var det inte så konstigt, om det förhöll sig så. Vi är alla människor, som Helmer Lennhord brukade säga och resonera. Fattiga och syndiga. Men det finns hopp för människan, det finns en religion. Det finns en Gud, det finns präster. Nuförtiden även kvinnliga präster. Frågan var om inte de kvinnliga prästerna övervägde till antalet. Så långt hade det gått. Något som Lennhord inte hade något att invända mot.

Det var mitt på dagen, en tisdag. Klockan närmade sig ett, solen hade försvunnit bakom ett moln men vårluften var gudomlig och inbjudande, kylan var inte längre så påtaglig. Så långt hade alltså våren kommit. Prognosen såg mörk ut för de snödrivor som låg kvar, allt mer insjunkna verkade de till sin karaktär, mer slokörade än någonsin. I söderlägen och i skogsbackar utan skugga hade snön försvunnit helt och hållet, och gulnat gräs och grön mossa hade trätt fram i full dager. Tovat gräs och smutsiga vägkanter, leriga dikessidor, risiga kvisthärvor och kuvade buskar med nedtyngda grenar som snart skulle börja resa sig.

40

Lennhord satt bakom ratten i sin privata bil, en Skoda Oktavia som behövde tvättas. Kommunistbilen, som han kallade den, snålvarianten på en riktig Volkswagen. Vägen hade under inga omständigheter varit något att ge sig ut på för en bil som varit nytvättad, det hade liknat rena vansinnet. Här hade tjällossningen fått härja ostört under hur många vårar som helst utan att Vägverket hittat dit med fyllmassa och ny asfalt.

Han var på väg till en prästgård, en bit norr om Hudiksvall.

Han visste att komminister Inger Grähs fanns på plats, det var där hon bodde. Komminister i Västra församlingen. Hon var vidtalad att han skulle komma på besök, på “eftermiddagen någon gång”, som han preciserat på känt journalistmaner.

Annars var det vanliga att prästgården låg i närheten av kyrkan, men så var inte fallet här. Säkert hade den inte alls tjänstgjort som prästgård från början, den här gården hade troligen tillkommit i efterhand, i största hast. Som någon typ av nödlösning på ett problem som dykt upp för flera decennier sedan. Lennhord visste inte och det var inte därför han åkte.

Formellt sett var det en artikelserie som han planerade för, den skulle ha dagens församlingsarbete som tema, visa på hur arbetet skilde sig från tidigare när kyrkan fortfarande var en del av staten. Om det fanns några signifikanta trender på lokal nivå, eller åtminstone i trakterna av Hudiksvall, i norra Hälsingland.

Informellt var ärendet något helt annat, även om han sant och visst planerade en artikelserie. Han skulle skriva den när han inte hade något annat att göra, när idétorkan satte in, hade han räknat ut. Som en sorts räddningsplanka, den dagen. Det egentliga ärendet var att få hälsa på komministern rent privat, att få ha henne för sig själv en stund. Han visste inte riktigt hur det hela hade börjat, men plötsligt en dag hade han på fullt allvar funnit sig insnärjd i en sorts plan för att vinna hennes hjärta.

Att skaffa en kvinnopräst som hemlig älskarinna under vardagarna, det skulle om inte annat erbjuda en ny sorts spänning i tillvaron. Hur det hela skulle förlöpa på lite längre sikt ingick än så länge inte i beräkningarna.

41

Prästgården var förvånande liten men den såg ut att vara nymålad och det i en gulbeige ton som det anstod en prästgård.

Gården låg på kanten till vidsträckta åkermarker där svarta jordkammar på sina ställen skar fram i sotprickiga snötäcken, som svarta alptoppar som sticker upp genom molntäcket på en flygning mellan München och Nice på franska Rivieran.

Lennhord hade gjort den flygningen ett par gånger. På andra sidan åkermarken låg mörkröd bebyggelse och någonstans där bakom, utom synhåll, havet.

Det stod en röd småbil på gårdsplanen, den tillhörde Inger Grähs. Den såg ut att vara ny, Lennhord hade inte reflekterat över bilmärket men efter vad han förstod så var det någon form av miljöbil. Hybridbil eller något annat liknande. Bilen tycktes oproportionerligt hög i förhållande till sin bredd och skulle någon tänkas få plats i baksätet fick det inte vara någon långbent och välväxt person. Den liknade verkligen ingenting han sett förut.

Han parkerade sin två år gamla Oktavia bakom den röda och klev ut på ett sätt som skulle se så vitalt ut som möjligt. Någonstans skällde en hund, men han visste att Inger Grähs inte hade någon egen jycke. Han hade för sig att hon tvärtom var allergisk mot hundar.

Dörren till huset öppnades innan Lennhord hunnit fram till brotrappan och det var Inger Grähs som öppnade. Hon hade en ansenlig kroppshydda, stor byst och rejält kraftig i övrigt.

Lennhord tyckte att hon hade ett vackert ansikte, och han hade ingenting mot runda kvinnor. Sambon Ann-Stina blev bara magrare för varje år, han visste att hon regelbundet gick på Gym i Stockholm. En gång hade han följt med henne till Friskis & Svettis på Kungsholmen, men det var den gången det.

Själv hade han lagt på hullet ganska ordentligt de sista åren.

Från att en gång i tiden varit anmärkningsvärt gänglig och spänstig började han allt mer likna en spärrballong. Han var fullt medveten om det själv och gjorde inget för att dölja det, med undantag för helskägget som han skaffat enkom för att drapera de pinsamma dubbelhakorna. Skägget tenderade att bli längre och längre. Han brukade tänka att han skulle passa i 42

pipa, en lång och smalskaftad. Han tänkte att han skulle se trygg och filosofisk ut med pipa i munnen, bli mindre av elak skribent och mer av vänlig mysfarbror.

Nu hade han förstås lagt av med alla former av tobak sedan lång tid tillbaka. Det definitiva avståndstagandet hade kommit när Björn Afzelius dog i lungcancer.

— Hejsan Helmer, hälsade Inger Grähs och höll upp dörren för honom, hon hade ett varmt och betagande leende som inramades av det mörka långa håret.

— Hej Inger, vad glad jag är att se dig.

— Ja, och jag dig, sade hon och avvärjde professionellt inviten. Har du inte med dig några skrivarverktyg?

— Jodå, jag har block och penna i jackfickan.

— Ingen bandspelare?

— Nej, jag använder inte bandspelare för den här typen av uppdrag. Det är mer om det är presskonferenser och sånt, när det kan komma mycket information på kort tid.

— Och det kan det inte komma nu, tror du?

— Nej, Inger. Idag har jag planerat ett mer resonerande samtal. Du och jag bara.

Han passade på att sticka in små anspelningar. En del av planen.

— Vi kan sitta inne i arbetsrummet, föreslog Inger Grähs.

— Jag hade hoppats att vi kunde sitta i köket istället. Eller i vardagsrummet eller nåt sånt. Det blir mer personligt då. Jag tror nämligen att artikelserien skulle vinna på det. Det ska ju inte bli någon propagandabroschyr för svenska kyrkan, är det meningen, utan en kritiskt hållen redogörelse. Som från första början kan fånga läsarens intresse och sedan vidmakthålla det artikelserien igenom. Jag har blick för sånt, tro mig. Du vill väl att folk ska läsa det här, Inger?

När han ställde sista frågan var det åter i form av någon slags invit, han kunde nästan känna det i byxorna, hur det rörde sig. Inger Grähs skrattade hjärtligt, skrattet fick hakan att pressa sig mot den resliga bysten, vilket Lennhord tacksamt noterade. Hon sade att hon fick väl gå med på hans förslag då. Det fick bli köket.

43

Han hade aldrig varit inne i hennes kök förut, det var första gången nu. Längre och längre in mot den innersta cirkeln. Han visste inte riktigt vad han förväntat sig, kanske ändå att det skulle vara mera hemtrevligt och färgglatt, avvika mot de gängse fördomarna om präster. Att de levde ett strängt och färglöst liv etc och bara unnade sig det ytterst nödvändiga. Han hade trott att hon skulle ha mikrovågsugn och frukostteve och bakmaskin i köket, och glada bonader på väggen och ådermålade skåp i skarpa kulörer.

Istället var det avskalat och kallt. Han fick associationer till något ångestskapande på filmduken, signerat Ingmar Bergman.

— Så du bor här du, var det enda han fick ur sig, när de kom in i köket. Det är mindre än jag trodde, köket.

— Huset är inte så stort. Inte som man tror en prästgård.

— Nej, verkligen inte, sade Lennhord. Men det är i sig intressant. Jag tror att jag ska göra en anteckning om det.

Inger Grähs skrattade igen.

— Jaså, tycker du sånt är intressant? sade hon med kraftfull röst. Jag måste säga att jag gått och sett fram emot den här artikelserien. Du har pratat om den sen i somras, om jag inte missminner mig.

— Sen i höstas, snarare. Så lång tid är det väl inte? Den här typen av artikelserier bör ha en viss planeringsfas. Det är inte bara nåt man kastar ur sig, då kan det bli hur fel som helst. Det måste liksom mogna efter hand. Man måste veta exakt vad man vill när man väl sätter igång.

— Vad vill du då?

Han tänkte på “gå i säng med dig”.

— Kom ihåg att vi ska ha den införd på lördagarna, i anslutning till helgen.

— Jag hjälper gärna till med innehållet.

Nu var det Helmer Lennhords tur att skratta.

— Jaså, det gör du? sade han. Så att det blir mer innehållsmässigt korrekt, menar du?

Komminister Grähs svarade att det var exakt vad hon menade.

— Men nu är inte innehållet så där jätteviktigt, sade Lennhord självsäkert, han ångade på som en person som bar på 44

ovedersägliga erfarenheter. Viktigare är väl att artikelserien kan väcka engagemang hos läsarna, även hos de yngre, och därmed i förlängningen skapa ett förnyat intresse för kyrkan?

Om vi lyckas med det så kan artikelserien, om jag törs uttrycka mig hädiskt, i sig lika gärna få handla om Kalle Anka.

Grähs log neutralt. De satt mitt emot varandra vid köksbordet. Bordet var av furu, tydligen nyligen omslipat, för inga spår av skrapande bestick eller av hackmärken från knivar och förskärare kunde skönjas. Inte ett papper låg framme, inte en tidning. Inte en radioapparat syntes till, knappt att det fanns gardiner. Men det fanns det, om än tunna och små. Som flor.

Lennhord tänkte på vita damstrumpor på nunnor.

— Har du ingen radio? frågade han, helt apropå.

— Jodå, jag har en radio. Men för närvarande finns den i sommarstugan. Jag var där i helgen och vårrustade. Jag kommer att vara där så ofta jag kan nu. Tror du inte jag lyssnar på musik kanske?

— Jodå absolut, det tror jag visst, skyndade sig Lennhord att tillrättalägga, ängslig som han var att vara till lags på det mer privata planet.

Grähs tog tid på sig och berättade grundligt. Lennhord gjorde inga omfattande noteringar, han plitade då och då ned ett stödord eller en stolpe för minnet, ställde inte många följdfrågor och tänkte ibland på hur artikelserien skulle läggas upp.

Men ännu oftare tänkte han på helt andra saker, på kvinnan som satt mitt framför honom, på att de var ensamma i huset mitt på blanka dagen, bara det ett faktum som skapade en viss spänning, och att inte en levandes själ syntes till när man tittade ut genom fönstret. Ibland hörde han den där hunden, han undrade var den kunde tänkas hålla hus. Det kanske låg någon granngård bortanför husgaveln som han inte tänkt på tidigare.

Dessutom var han kaffesugen, men någon kaffebryggare fanns inte heller inom synhåll.

Han vände sig tillfälligt om och fick syn på en tidningshållare i textil som hängde på väggen snett bakom honom, den hade han inte observerat tidigare. Flera exemplar av tidningen Dagen trängdes hoprullade om varandra. Inget exemplar av 45

Hudiksvalls-Tidningen dock. Han funderade på om präster var tvungna att läsa Dagen, om det kanske hörde till kallet, men det kunde väl ändå inte var möjligt? Tidningen Dagen var en politisk tidning, i första hand, tänkte han. Dessutom frireligiöst anstruken, hade han för sig. Han kunde inte påminna sig att han någonsin bläddrat i den. Någon gång skulle väl förstås vara den första och varför inte hemma hos Inger Grähs?

Grähs nämnde någonting om ungdomsverksamheten som verkligen var den som var beroende av eldsjälar och av unga ledargestalter, och han antecknade ett par ord i sitt block. Ett billjud hördes på avstånd, det kom allt närmare. Solen försökte tränga genom ett moln men lyckades inte, skenet över gården var plötsligt vårgrått och trist. Motorljudet lät vasst och bullrigt, som om ljuddämparen var slut.

Båda tittade ut genom fönstret när bilen rullade in på gårdsplanen. Den var liten och hade främmande nummerplåtar med konstiga siffror och bokstäver. Den parkerade helt nära Inger Grähs röda som genast kom att se väldimensionerad och rejäl ut i jämförelse.

— En öststatare, sade Lennhord och sneglade på Inger.

Dom ska väl tigga pengar förstås.

— Nej, dom brukar sälja konst, sade Inger och lät disträ, hon stirrade ut genom fönstret utan att antyda att hon snart var på väg att resa sig upp.

— Det är samma sak, slog Lennhord fast. Konst, förresten?

Det är rena skojet, amatörer och dilettanter.

En man klev ur bilen från passagerarsidan, någon blev sittande kvar bakom ratten, i skuggorna bakom ett nedfällt solskydd. Mannen baxade fram något stort från bilen och klämde fast det under armen. Föremålet var inslaget i filtar och det såg mycket riktigt ut som om det rörde sig om en tavla.

Inger Grähs reste sig nu och sköt in stolen under furubordet, som om hon inte hade för avsikt att återuppta samtalet med Lennhord.

— Lova mig att inte köpa nåt, Inger, sade Lennhord och hade svårt att dölja sin besvikelse.

— Nej då, svarade hon lugnt, jag är aldrig så spontan av mig.

46

Hon gick ut ur köket och in i hallen. Lennhord kunde höra hur hon hann öppna dörren innan besökaren ringde på, precis som när han själv hade anlänt. Han hörde inget samtal, det förblev tyst. Efter en liten stund blev han själv därför tvungen att gå ut i hallen för att undersöka saken.

När han kom in i tamburen fann han Inger Grähs stående med en liten papperslapp i handen som hon läste på, det var tydligen gästen som överlämnat den. Mannen stod kvar mitt i dörröppningen och tittade under en mörk lugg, han hade föremålet fortfarande inslaget i filtpaketet.

— Dom har skrivit ett meddelande på engelska här, sade hon och vände sig om mot Lennhord.

— Jaha och vad står det där? sade Lennhord och ansträngde sig för att låta ointresserad.

— Du kan ju läsa själv, titta. Han har en sjuk dotter hemma i Ryssland som han behöver pengar till för medicinsk vård.

Lennhord tog lappen men ägnade den inte mer än ett ögonkast.

— I think you should go back home, sade han till mannen från Ryssland, and see to your doughter. She needs you at home if she really is sick. Anyway, you are not needed here.

Ryssen lyfte på ansiktet och gjorde sken av att han inte förstod vad Lennhord hade sagt. Han sade något på ryska, lågmält och trevande.

— Vad är det du säger, sade Inger Grähs, vänd till Lennhord, säger du åt honom att åka hem? Det är väl ändå inte din sak. Eller är du rasist, har du kanske något emot ryssar?

— Rasist, varför skulle jag vara rasist? Det sista jag är, är väl rasist. Ryssar och svenskar är förresten samma folkslag.

Säg åt honom att vi inte är intresserade bara. Säg “we are not interested”.

— Jag kan väl själv avgöra vad jag ska säga?

Inger Grähs hade blivit irriterad, på Lennhord, och hon lät lätt trotsig.

— Vad du än gör, sade Lennhord, så låt honom inte ta bort den där filten. Får han bara chansen att visa sitt såkallade konstverk så blir du inte av honom förrän du pungat ut några hundra.

47

— Helmer, sade hon med ett plötsligt myndigt tilltal, det märktes att hon koncentrerade sig på vad hon skulle säga. Om du går ut i köket igen och väntar så tror jag nog att jag ska klara av den här situationen på egen hand. Du är mer ett störande inslag, som det nu är. Jag vill hur som helst inte stå här och argumentera med dig mitt framför ögonen på en vilt främmande människa.

Lennhord ryckte på axlarna och gjorde som hon sade, han gick tillbaka in till köket. Han tog en av tidningarna Dagen från tidningshållaren i textil och slog sig ned vid köksbordet. Han hörde att Inger Grähs talade på engelska, men han hörde inte om vad. Han hörde även ryssens röst, men det lät fortfarande som om han bara kunde uttrycka sig på ryska. Utanför skällde hunden oupphörligen, Lennhord lyfte blicken ut genom köksfönstret och tittade på de tre bilarna som stod ute på gårdstunet, däribland den ryskregistrerade.

Han antog att ingen i Ryssland längre behövde fara omkring i en Trabant eller i en rysk Fiat, men märket på bilen var minst lika odefinierbart som på den röda. Föraren satt fortfarande kvar bakom ratten, som en obestämd skugga bakom reflexerna i vindrutan.

Han hörde ytterdörren stängas och försökte fokusera sig på förstasidan i Dagen. Han såg stora svarta bokstäver som formade en huvudrubrik och en svartvit bild, men han fick inget sammanhang. Han försökte hitta ett datum för att se om tidningen var gammal eller ny. Han hittade inget datum heller.

Inger Grähs kom in i köket, drog ut stolen och satte sig där hon suttit nyss. Hon hade en röd färg i ansiktet, som om hon rodnade.

— Så du köpte en tavla ändå, konstaterade Lennhord.

En bildörr slogs igen och en bilmotor startade, ett svart avgasmoln skingrades av vinden från den öppna åkermarken.

— Ja, jag gjorde faktiskt det, sade hon som om hon ville bekänna något som hon egentligen inte behövde skämmas för.

Jag kände mig tvungen.

— En olja? Var det en olja?

— Jag har inte sett efter så noga. Jag ställde den i garderoben. Men det var nog en olja, det var det nog.

48

Hon suckade.

— Men du tittade väl på den innan du slog till?

Lennhord lät häpen.

— Jovisst gjorde jag det. Det var ett havsmotiv. Kanske från Hornslandet.

— Hornslandet? Varför skulle dom måla Hornslandet? Då har dom i så fall kanske målat av något vykort som dom köpt inne i stan.

— Det är möjligt, sade Inger Grähs och kämpade långsamt ned sin röda färg på kinderna. Fast dom kan ha målat den på plats också. Dom bor ju på en camping ut mot Hornslandet, vid Lösharet.

— Gör dom det? sade Lennhord och lät uppriktigt överraskad, det var något som han aldrig hört talas om tidigare.

— Jo, jag vet det för jag har min sommarstuga alldeles i närheten. Jag måste erkänna att det är lite obehagligt, man vet inte riktigt vilka dom är allihopa som håller till där.

— Nej, det må jag ju säga. Menar du att det är nån sorts koloni från Ryssland som har slagit sig ned på Hornslandet?

— Det verkar så. Jag går faktiskt omkring och är orolig för att det ska bli inbrott i stugan, om jag ska vara ärlig. Jag försöker åka dit så ofta jag kan för att titta till den.

— Det kan jag förstå.

— Det är inte otroligt att vissa av dom kan vara inblandade i något kriminellt.

— Så du menar att du köpte en tavla för säkerhets skull?

Annars tror du att dom kan komma att hämnas på din sommarstuga?

— Så vill jag inte se det, det låter ju hemskt. Men faktum är att jag tänkte tanken.

Inger Grähs lät utelämnande och Lennhord tyckte att hon hade krympt, hon såg med ens hopkurad och tunn ut, kroppsomfånget till trots. Han vek ihop sitt lilla anteckningsblock och klämde fast pennan i blocket. Inger Grähs riktade sina stora ögon på blocket, hon tittade utan att se, som om hon hade tankarna någon annanstans, skingrade. Sedan frågade hon om han inte tänkte skriva något ytterligare, eller om intervjun redan var slut.

49

— Intervjun, upprepade han och skrattade lätt. Jag har så det räcker till ett första utkast. Man måste vara effektiv och inte sitta och idissla. Istället vill jag gärna få komma tillbaka och visa dig utkastet när det är klart, Inger.

— Du är alltid välkommen, Helmer.

Det rördes inne i kroppen på Lennhord. Han lade sin hand ovanpå hennes.

— Jag ser fram emot det, Inger.

Inger Grähs nickade tyst.

— Vill du kanske ha en kopp te? frågade hon sedan.

— Tack, jag skulle gärna ha stannat om det inte vore för att jag har lite ont om tid just nu.

Han hade nämligen helt hastigt fått nya planer.

— Ja, det gör inget, sade Inger Grähs. Jag har också lite att stå i.

Lennhord valde att inte berätta vad det var som han tänkte företa sig, som han alldeles i den stunden hade kokat ihop.

Egentligen hade han planerat att stanna längre, och det inte bara för att dricka te. På något sätt hade han hoppats att kunna knyta de första banden, men han räknade med att snart komma tillbaka. Det kunde vara klokt att ta det med lämpor också, att inte skynda för fort. Han ville inte skrämma henne, samtidigt som han inte riktigt visste var han hade henne.

Han tyckte att han hade fått vissa varma signaler under samtalets gång men han var fortfarande osäker på om han verkligen kunde tolka signalerna så entydigt. Han kunde gott vänta till nästa tillfälle, då det var meningen att han skulle komma med det första förslaget till upplägg. Han kände att han var välkommen tillbaka.

Han tackade för sig genom att ta henne i hand och hålla den länge. Hunden skällde någonstans i närheten. Han vinkade och startade Skodan. Han hade inte sagt vart han ämnade åka, att han skulle till campingen på vägen ut mot Hornslandet.

50

5 När Helmer Lennhord körde den tjälskadade vägen tillbaka hade han bråttom, han hade inte tid längre att bromsa in för alla de ojämnheter och håligheter som han för ett par timmar sedan passerat med så stor försiktighet. Skälet var uppslaget han fått, idén till den nya artikelserien, samtidigt som det grämde honom att han inte fått vetskap om det här långt tidigare. Ett faktum som var rent häpnadsväckande, professionell journalist som han var och allting och rimligen mycket initierad i allt som tilldrog sig inom det närmaste bevakningsområdet. Det fick honom att driva upp farten. Risken var uppenbar att någon skulle hinna före honom, någon kollega på tidningen närmast.

Där han satt fastspänd bakom ratten var han redan långt kommen i planeringen av texten och dispositionen, dessutom att han måste skynda sig in med en första notis till onsdagstidningen, enbart i syfte att muta in området och säkra det från intrång från andra, från obehöriga.

Artikelserien skulle handla om ryssar och andra medborgare från de forna östdiktaturerna som i mer eller mindre organiserade former for land och rike runt och lurade folk på pengar.

Tavelförsäljning eller ohöljt tiggeri kunde gå på ett ut. Men även att det förde med sig ren kriminalitet som inbrott och stölder.

Pensionärer och godtrogna var naturligtvis de som råkade mest illa ut och polisen som tydligen inte lade två strån i kors för att stävja otyget. Det var budskapet, det som skulle lysa mellan raderna. Som en brandfackla, något som skulle sticka läsaren i ögonen. Texten skulle ta avstamp i campingen i Lösharet, den som låg efter vägen ut mot Hölick och Hornslandet, där en större koloni ryssar nu slagit ner sina tillfällighetsbopålar.

Normalt var Lennhord den som iakttog aktsamhet i trafiken och som ogärna gav sig in i äventyrliga omkörningar, men vid de tillfällen när han satt med tankarna på annat håll så gällde inte det beteendet. Efter korsningen mot Hornslandet hamnade han bakom en bil som drog på en täckt släpvagn, den färdades i 51

dryga åttio men ändå skulle han förbi. På en kortare raksträcka stampade han gasen i botten, en raksträcka som utmynnade i ett livsfarligt backkrön. Han hade som plan B att kunna tränga släpet av vägen i händelse av möte.

Han mötte ingen och rände istället ner i nedförsbacken och precis där vägen planade ut och vände uppåt igen hade asfalten öppnat sig i en vid krater med skarpa kanter och med lerjord som sjunkit undan i dess mitt. Skodan slog ned i bombhålet med en smäll och studsade till i fjädringen men Lennhord satt med ett bestämt tag om ratten och funderade istället på artikelserien.

I ett senare avsnitt skulle han kartlägga hur resorna från Ryssland organiserades och hur det gick till att hyra en camping långt utanför ordinarie semestersäsong, vilka kontakter som krävdes för detta och vilka dessa kontakter var. Vilka svenskar och hudiksvallsbor som var inblandade i förmedlingen och vilka pengar som fanns i omlopp. Även det eventuella sambandet som kunde finnas med jordgubbsverksamheten, en stor näring just i norra Hälsingland, och till bäruppköperiet frampå höstkanten.

Precis när sikten från vägen vidgade sig över öppet hav stod en campingskylt intill ett jätteklippblock alldeles vid vägkanten. Skylten hade ett stort rött kryss påklistrat, vilket skulle tala om att campingen var stängd, men bara för tillfället. Krysset skulle snart komma att rivas bort. Lennhord bromsade in för allt vad han och bilen var värd, men fick ändå backa tillbaka för att kunna stanna till vid klippblocket.

Han gick ur bilen med digitalkameran i högsta hugg och letade upp en vinkel där inte Skodan skulle synas. Han fick gå upp en bit på stenblocket för att hitta det ideala läget och väntade sedan på att en bil skulle passera precis i fotograferingsögonblicket. Detta för att få till en mer dramatisk komposition.

Det var bilen med släpvagn som passerade, den som han nyss kört om. Ekipaget fick styra en bra bit ut i vägbanan för att undvika den parkerade Skodan.

Lennhord tog en serie bilder och kontrollerade sedan batteristatusen innan han satte sig till rätta bakom ratten. Han tänkte 52

på att det var tur att han inte använt kameran hemma hos Inger Grähs.

Krypande på tvåans växel närmade han sig campingen i Lösharet, den som enligt den överklistrade skylten var begåvad med en enda stjärna och som hade en grönmålad sjöjungfru som logo. Infarten var en sandväg som under tjällossningen totalförstörts och som nu i princip bestod av två djupa hjulspår med en smutsig sandkam emellan. Skodan krängde och slirade, Lennhord var tvungen att varva motorn för att inte köra fast i sandmoränen, han svor tyst mellan sammanbitna tandrader.

Dessutom blev han kallsvettig, han blev alltid kallsvettig när han var på väg att fastna med bilen. Det hade hänt vid ett par tillfällen under den gångna vintern.

Framför något som under säsongen tjänstgjorde som kiosk med reception fanns en uppsladdad gräsplan vilken gav tillstymmelse till fast mark och han parkerade mitt på planen. Han kom att hamna mellan två ryskregistrerade fordon. Den ena var en mindre historia, av äldre årsmodell och den var fullständigt inbakad i lera och vägsmuts. På något sätt påminde den om en klassisk Hundkoja fast med en kattlik mjukhet i formerna. Det var inte samma bil som nyss hälsat på hemma hos Inger Grähs.

Den andra var en ny Mercedes med mörkt tonade vindrutor.

Framrutan var uppkörd av vindrutetorkaren som verkligen hade fått göra bruk. Efter den skarpa kanten mellan ren och smutsig ruta hade rikliga mängder spolarvätska flödat.

Lennhord tog några avvaktande steg framför bilarna och snabbsynade därefter den övergivna kiosken där färgen för länge sedan flagnat. En flaggstång stod kurande och lutade och linan slog ödsligt mot stången. Infartsvägen fortsatte in genom en öppning i ett staket, in på själva campingområdet. Infarten tycktes vara livligt trafikerad och lerbrunt smältvatten bubblade i hjulspåren. Röster hördes avlägset, uppblandat med bruset från havet. Lennhord gick istället efter en buskig häck, på utsidan av campingområdet.

Han kom snart ner till badplatsen, den allmänna stranden i Lösharet. Vid skogskanten skymtade två sommarstugor och efter stugtomterna ringlade en gångväg som efter ett stenkast tog av in på campingområdet. Plankor låg utlagda för att gå på, 53

sedan länge murkna och opålitliga. Vägen passerade en liten skogsbäck som nu i snösmältningen levde upp och svämmade över sina bräddar. Lennhord fick ta en omväg för att passera bäcken närmare stranden, där den grundades ut och mynnade ut i havet via ett trådliknande sanddelta.

Sjögräs hade letat sig upp genom gångar och håligheter i havsisen. På sina håll tornade ismassorna upp sig som bergsmassiv i miniatyr. Lennhord rynkade på näsan åt den fräna doften av ruttnande organismer och skyndade sig upp på gångvägen på sandiga lågskor. Han balanserade på plankorna och kom slutligen in på campingområdet, från strandsidan. En rad av mycket små campingstugor mötte upp, mindre än lekstugor som det såg ut som, vid första påseende.

Folk syntes mellan stugorna, som flyktiga skuggor i återskenet från det öppna havet. Han såg dem på håll och kunde räkna till ett tiotal. Han förstod att han var iakttagen. Han fann i samma stund hela situationen obehaglig. Han valde därför att inte skylta med digitalkameran i onödan. Den hade ändå kostat mer än en kanarieresa för två och campinggästerna hade säkert näsa för det som inbringade pengar. Här hade ingen hört om han ropat på hjälp, och vem visste vad de här ryssarna var i stånd till? Om de kände sig hotade.

Vid några av stugorna stod bilar parkerade. Lennhord försökte uppskatta hur mycket folk som kunde tänkas befolka campingen sammanlagt, med alla inräknade, även de som för ögonblicket troligen befann sig på turné ute i bygden för att prångla på folk sina tavlor. Vad han skulle våga dra till med i första reportaget. Trettio personer kanske. Under alla omständigheter var det ett ansenlig uppbåd.

En av bilarna visade sig ha svensk registreringsskylt, åtminstone som han uppfattade det på håll. Han tog riktning mot bilen och bestämde sig för att söka upp ägaren och utbyta några ord om vädret. Till att börja med.

Det var en BMW, en sportmodell. Han hade gissat på något japanskt eller koreanskt först. En S-bokstav satt fastklistrad på bakrutan, han upptäckte märket i samma ögonblick som ägaren dök upp, helt oväntat från baksidan av stugan. Endera hade han stått där och väntat eller också kom han precis ut från stugan 54

som låg strax bakom. Under bråkdelen av en sekund klassade Lennhord det senare alternativet som det mest sannolika.

Annars hade det varit underligt, om han stått där och spejat i smyg.

Han kände igen mannen, han var från trakten, en yngling närmast. Han hade ingen aning om namnet men han visste att det rörde sig om en av delägarna till ett lokalt dataföretag.

Företaget hette Business Progress och var, om inte Lennhord missminde sig, specialiserad på internetteknik. Han kunde bara inte fatta vad mannen hade på Lösharets Camping att göra, mitt i samlingen av tavelkrängande ryssar.

— Hallå där, ropade Lennhord och höjde armen i något som blev till ett mellanting mellan hälsning och stopptecken.

Mannen tittade åt hans håll men fortsatte mot BMW’n. Han fixerade Lennhord med blicken när han öppnade bildörren, men inte ens att han nickade åt honom, än mindre sade något.

Lennhord fick uppfattningen att mannen var irriterad, för att inte säga upprörd, vilket han tyckte var intressant. Det tycktes som om han klampat rätt in i någon slags härva. Och att en av deltagarna i detta intrigspel var en av Hudiksvalls yngre företagare.

Han kunde bara inte fatta det, att han alltid var så lyckosam när det handlade om att snoka upp nyheter. Det var lika jämnt, frågan var om det enbart kunde röra sig om tur. Kanske snarare skicklighet. Han grunnade helt kort över detta och kände sig tillfredsställd med situationen som den utvecklade sig.

— Hallå där, hojtade han igen, nu på bättre humör.

Ynglingen försvann in i bilen och drämde igen dörren efter sig, onödigt hårt. Motorn startade, rusade upp i varv och genast började bilen gräva sig fram i den fuktiga sanden, som ett ursinnigt vilddjur. Djupa diken frästes upp och vindrutetorkarna slog över vindrutan. Till slut fick bilen fäste och med en våldsam hastighet forcerades den sista biten fram till infarten och tills den kunde ansluta till de övriga hjulspåren. När den nådde planen där Lennhords egen Oktavia stod parkerad kunde han tydligt höra det dova basdunket från bilstereon som manövrerades upp i ljudstyrka. Sedan försvann den bort efter landsvägen, i riktning Hudiksvall.

55

Helmer Lennhord såg sig om där han stod, ett kort stycke från platsen där BMW’n nyss stått parkerad. Han försökte bilda sig en uppfattning om varifrån ynglingen kommit. Troligen att han kommit från campingstugan snett bakom. Lennhord gick fram till stugan och havet speglade sig i fönsterglaset. Han var tvungen att kupa händerna runt ögonen och böja sig fram mot rutan för att kunna se in.

I nästa stund pressades dörrhandtaget ned med ett krasande läte. Det lät som om låsanordningen satt fastskruvad i virke som var svårt angripit av röta. Lennhord rätade hastigt på ryggen och backade två steg, precis innan dörren till stugan for upp och en reslig mansperson kom ut. Mannen ställde sig på den låga och skeva trätrallen som låg utplacerad mitt framför dörren. Han bar mörka kläder, nästan svarta, och han hade smala ögon.

Lennhord mötte mannens blick. Han funderade för ett ögonblick på vad han skulle säga.

— Goddag, sade han sedan.

Mannen stod med handen på dörrhandtaget och sade ingenting, ansiktsuttrycket var utslätat och intetsägande. Han tycktes vara klart över medellängd, men det kunde också bero på att han stod stadigt på trätrallen medan Lennhord å sin sida hade båda skorna nedsjunkna i den svampiga mixturen av finkornig sand och blöta.

— Pratar du svenska? försökte Lennhord och sneglade samtidigt bort över området, mot parkeringsplanen där Oktavian väntade.

På något sätt tyckte han att han hade sett tillräckligt. För den här gången. Situationen var återigen av det slaget att han helst av allt ville komma därifrån. Sätta sig i bilen och skruva på P4.

Han undrade om det inte var senare under eftermiddagen som nästa finalmatch i slutspelshockeyn skulle spelas. Han var egentligen inte alls intresserad av hockey men han fick en sådan lust bara. Som avkoppling, oskyldig och kravlös.

Nu sade mannen något, det var inte mycket, men det var ändå ett par meningar. Lennhord antog att det var på ryska. I nästa moment ringde Lennhords mobiltelefon. Han fick bråttom upp med telefonen och välsignade tyst anledningen han fått 56

att ägna sig åt något annat. Han hade “Come to the Cabaret” som ringsignal, Liza Minnelis gamla slagdänga, en riktig goding. Displayen visade inget nummer, det betydde med all säkerhet att samtalet kom från tidningen, från redaktionen. När man ringde genom tidningens växel visades aldrig telefonnumret.

— Helmer här, sade han och spottade upp sig.

Det var Olle Lundin, nyhetschefen.

— Helmer, sade Lundin, nu får du släppa vad du har för händerna och komma hit till tidningen. På momangen.

Lennhord var medveten om att ljudet från telefonen var högt och att det som Lundin hade att säga klart och tydligt kunde höras på ett par meters radie. Ryssen förstod förstås ingen svenska.

— Vi behöver alla goda krafter, sade Lundin i mobilen.

— Har det hänt nåt? sade Lennhord på journalistjargong.

Nyhetschefen Olle Lundin svarade att det kunde man lugnt påstå.

— Vadå?

— Vi har fått ett mord i Glada Hudik, sade Lundin och Lennhord hörde nu att han hade en annan röst än den normala, han brukade mycket riktigt ändra tonläge vid tillfällen av upphetsning.

— Alltså ett riktigt mord, fortsatte Lundin när Lennhord själv inte sade något. Inte nåt fyllebråk eller vållande till annans död, utan nåt som liknar en regelrätt avrättning. Fan, det här har vi inte haft sen början av åttio när folk sköt ihjäl varann inne i rättssalen.

— Det var som fan, höll Lennhord villigt med om.

— Polisen kommer att hålla presskonferens och hela köret.

— Vem är den mördade?

— Vi vet inte. Dom har inte gått ut med det än.

— Och inte vem som är mördaren?

— Det vet dom inte.

— Vet vi att dom inte vet?

— Så gott som.

— Inga detaljer alls?

57

— Jodå, vi har en hel del att skriva om, ska du veta. Dom hittade liket i en skogsbacke på vägen mot Delsbo, en naken jävla gubbe. Blodigt ska det ha varit.

— Naken? Är det ett sexmord?

— Det har jag jävligt svårt att tro, hörrödu. Är du på väg, jag måste samla redaktionen innan kvällsskiftet kommer in.

— Visst, jag kommer. Hejdå.

Lennhord tittade ner i marken, han ville undvika ytterligare ögonkontakt. Mord eller inte, det som framför allt bekymrade honom var hur han skulle ta sig ur situationen och komma väck från platsen. Dessutom visste han inte, men det var tänkbart att det redan stod ett par främlingar bakom ryggen på honom, tätt intill, redo att klippa till med något tillhygge.

Han vågade inte se sig om men det var som om han kunde känna andedräkterna i nacken.

58

...fortsättning följer i DÖDLIGT MÖNSTER

Boken kan beställas hos din bokhandlare, lånas på bibliotek eller skaffas via förlagets hemsida www.blommaberg.nu.

D

- En okänd man hittas ihjälskjuten vid avfarten mot Delsbo - En koloni ryssar slår sig ner på en camping nära Hornslandet - och det är inte ens bärsäsong

Dödligt Mönster är den första fristående boken i romanserien En Hälsingedeckare – nu i ny upplaga. ”underhållande och välformulerad” / JURY ”den riktigt skicklige romandebutantens historia” / DAST ”tempot är makligt, trevlighetsfaktorn och de små ironierna många och hela historien stabilt rustik” / SYDSVENSKAN

”så spännande att jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på den på jobbet och i bilen.” /Litteraturklubben.nu Omslagsmålning av Rose-Marie Klintman www.rmk.nu

Blommaberg förlag www.blommaberg.nu

Blommaberg En hälsingedeckare

Dödligt mönster

Det ser ut som om Hudiksvallspolisen fått något alldeles extra att bita i.

Leif Woxlin

D

bf

Dödligt Mönster

Leif Woxlin