9789174992311

E T T E N D A VA L K A N F Ö R Ä N D R A H E L A D I T T L I V

D I VE R G E N T VE RON ICA ROTH

VE RON ICA ROTH

D I VE R G E N T

Ö V E R S Ä T T N I N G : K A TA R I N A FA L K

Modernista stockholm

F Ö R S TA K A P I T L E T D e t finns en spegel hemma. Den hänger bakom en skjutvägg i hallen på andra våningen. Den andra dagen var tredje månad til�låter vår falang mig att stå framför den. Det är dagen då mamma klipper mina toppar.

Jag sitter på en pall och mamma står bakom mig med saxen medan hårslingorna faller till golvet i en glanslös, blond hög.

När hon är klar kammar hon bort håret från mitt ansikte och vrider upp det i en knut i nacken. Jag lägger märke till hur lugn hon ser ut och hur koncentrerad hon är. Hon är van att åsidosätta sig själv. Jag kan tyvärr inte säga detsamma om mig.

När hon inte tittar passar jag på att kasta en blick i spegeln – inte av fåfänga utan snarare av nyfikenhet. På tre månader kan mycket hända med en människas utseende.

I spegeln ser jag ett smalt ansikte, ett par stora, runda ögon och en lång, smal näsa. Jag ser fortfarande ut som en liten flicka trots att jag nyligen fyllde sexton. De andra falangerna firar födel­se­dagar, men inte vi. Det skulle vara självupptaget. »Sådär ja«, säger mamma när knuten sitter som den ska. Hennes blick möter min i spegeln. Det är för sent att titta bort, men i stället för att gräla på mig ler hon mot min spegelbild. Jag rynkar förvånat pannan. Varför tillrättavisar hon mig inte för att jag tittar på mig själv? »I dag gäller det alltså«, säger hon. »Ja«, svarar jag. »Är du nervös?« Jag möter min egen blick i spegeln. I dag ska jag genomgå 7

det lämplighetstest som kommer att avslöja vilken av de fem falangerna jag hör hemma i. Och i morgon, vid valceremonin, ska jag bestämma mig för en falang. Jag kommer att fatta ett livsavgörande beslut. Jag kommer att välja att antingen stanna hos min familj eller lämna den för alltid. »Nej«, säger jag. »Testerna behöver inte förändra våra val.« »Just det.« Hon ler. »Kom så äter vi frukost.« »Tack för klippningen.« Hon kysser mig på kinden och drar tillbaka skjutväggen över spegeln. I en annan värld tror jag faktiskt att mamma skulle vara vacker. Hon är slank under den grå dräkten. Hon har höga kindben och långa ögonfransar och när hon släpper ut håret på kvällarna faller det i vågor över axlarna. Men det är en skönhet som hon måste dölja bland De osjälviska.

Vi går tillsammans ut i köket. Det är morgnar som den här – när min bror lagar frukost, pappa tankspritt stryker mig över håret samtidigt som han bläddrar i tidningen och mamma nynn­ande dukar av efteråt – som jag känner mig som allra mest skyldig över att jag vill lämna dem.

Bussen stinker av avgaser. Varje gång den kör över en ojämnhet i gatan kastas jag från sida till sida trots att jag håller mig fast i sätet.

Min storebror Caleb står i mittgången och håller sig fast i räcket i taket. Vi är inte ett dugg lika. Han har pappas mörka hår och böjda näsa och mammas gröna ögon och skrattgropar. När han var yngre såg de där dragen lite märkliga ut men nu passar de honom. Om han inte hade tillhört De osjälviska är jag säker på att tjejerna på skolan skulle vända sig om efter honom.

Han har också ärvt mammas osjälviska läggning. Utan att blinka erbjöd han nyss en butter man från De ärliga sin sittplats.

Mannen är klädd i svart kostym och vit slips – De ärligas standarduniform. De värdesätter uppriktighet och ser sanningen som svart och vit. Det är också de färger de går klädda i.

Efterhand som vi närmar oss stadens hjärta minskar luckorna 8

mellan byggnaderna och vägen blir jämnare. Den skyskrapa som en gång i tiden kallades för Sears Tower, men numera bara kallas för Navet, stiger långsamt fram ur dimmorna, som en svart pelare i stadens silhuett. Bussen kör under det upphöjda järnvägsspåret.

Jag har aldrig varit ombord på ett tåg trots att de går hela tiden och spåren genomkorsar staden. Det är bara De tappra som åker tåg.

För fem år sedan var det några av de osjälviska byggarbetarna som frivilligt åtog sig att reparera stadens gator. De började i city och arbetade sig långsamt utåt tills asfalten tog slut. Där jag bor är gatorna fortfarande trasiga, fulla av gropar och farliga att köra på. Men vi har ändå ingen bil.

Calebs ansiktsuttryck är fortsatt lugnt trots att bussen kränger och skakar. Hans grå ärm glider upp när han hugger tag i en stolpe för att inte tappa balansen. Hans blick vandrar oavbrutet runt bland människorna på bussen eftersom han alltid strävar efter att fokusera på andra och glömma sig själv. Medan De ärliga värdesätter uppriktighet sätter De osjälviska oegennytta främst.

Bussen stannar framför skolan och jag reser mig upp och tränger mig förbi mannen från De ärliga. Jag snubblar över hans fötter och hugger tag i Calebs arm. Mina byxor är för långa och jag har aldrig varit särskilt graciös.

Byggnaden där överstadierna håller till är den äldsta av stadens tre skolor. I de andra två är understadierna och medelstadierna inhysta. Precis som den omgivande bebyggelsen består skolan av glas och stål. Framför byggnaden reser sig en stor skulptur i metall som De tappra brukar hetsa varandra att klättra allt högre i efter skolan. Förra året var det en av dem som föll och bröt benet. Det var jag som sprang och hämtade sköterskan. »Lämplighetstest i dag, alltså«, säger jag. Caleb är inte ett helt år äldre än jag och vi går därför i samma årskurs.

Han nickar när vi går in genom entrédörrarna. I samma ögonblick som vi kommer in känner jag hur musklerna i kroppen spänns. Atmosfären här är hungrig, som om varenda sextonåring 9

försöker suga i sig så mycket som möjligt den här sista dagen.

Efter valceremonin kommer vi förmodligen aldrig mer att gå i de här korridorerna – när vi har gjort våra val tar vår nya falang över ansvaret för vår fortsatta utbildning.

Alla lektioner är halverade i dag för att vi ska hinna med dem före lämplighetstestet efter lunchen. Min puls är redan förhöjd. »Är du inte det minsta orolig för vad det kommer att visa?« frågar jag Caleb.

Vi stannar där korridoren delar sig och vi ska gå åt olika håll, han till sin lektion i avancerad matematik och jag till min i falang­historia.

Han höjer på ena ögonbrynet. »Är du?« Jag skulle kunna berätta för honom att jag har oroat mig i flera veckor för vad lämplighetstestet kommer att rekommendera – De osjälviska, De ärliga, De lärda, De fridfulla eller De tappra?

Men i stället ler jag bara. »Inte direkt«, säger jag.

Han ler tillbaka. »Okej… ha en bra dag.« Jag biter mig i läppen och fortsätter mot min lektionssal. Han svarade aldrig på min fråga.

Korridorerna är sprängfyllda av folk även om ljuset som faller in genom fönstren skapar en illusion av rymd. Skolan är en av få platser där människor från olika falanger blandas. I dag vibrerar luften av ett nytt slags energi, ett slags sista-dagen-feber.

En flicka med långt och lockigt hår skriker »Hallå!« alldeles intill mitt öra samtidigt som hon vinkar till en kompis en bit bort.

En jackärm snärtar till mig över kinden och i nästa ögonblick ligger jag på golvet efter att ha knuffats omkull av en pojke i blå tröja från De lärda. »Ur vägen, torris«, fräser han och tränger sig förbi mig.

Det hettar i kinderna. Jag reser mig upp och ordnar mina kläder. Några elever stannade när jag föll men ingen erbjuder sig att hjälpa mig. Jag känner deras blickar i ryggen ända tills jag viker runt hörnet i slutet av korridoren. Sådana här saker har drabbat andra i min falang i flera månader nu. Ända sedan De 10

lärda började publicera fientliga rapporter och artiklar om De osjälviska har spänningen mellan de båda falangerna ökat. Det är meningen att våra gråa kläder, enkla frisyrer och anspråkslösa inställning ska göra det lättare för oss själva och alla andra att glömma bort oss. Men nu har de plötsligt förvandlat oss till lovligt byte.

Jag stannar till vid ett fönster i E-flygeln och väntar på att De tappra ska göra entré. Det gör jag varje morgon. Exakt klockan 07:25 bevisar de sitt mod genom att hoppa från ett inkommande tåg i farten.

Pappa kallar De tappra för »bråkmakare«. De är piercade, ta­tu­erade och svartklädda. Deras huvudsakliga uppgift är att skydda det stängsel som omger staden. Från vad vet jag inte.

Jag vet att jag borde uppfatta dem som frånstötande och obegripliga. Jag borde undra över vad mod – som är den dygd som de sätter högst – har med ringar i näsor och ögonbryn att göra.

Men jag kan inte låta bli att titta på dem.

Tågvisslan tjuter och ljudet vibrerar i mitt bröst. Strålkastarna i fronten blinkar när tåget på gnisslande järnvägsskenor passerar skolan. När de sista vagnarna skramlar förbi kastar sig horder av unga människor i fladdrande mörka kläder ut ur dem. Somliga ramlar omkull och rullar flera meter medan andra snubblande springer några steg innan de återfår balansen. En pojke slår arm­ arna om en flicka och skrattar.

Att titta på dem i smyg är en dum vana jag har. Jag vänder mig från fönstret och fortsätter till min lektionssal.

A NDR A K AP I TL E T T e s t e r n a börjar efter lunch. Vi sitter vid de långa borden i kafeterian och testfunktionärerna ropar upp tio namn åt gången, ett för varje testrum. Jag sitter bredvid Caleb och mittemot vår granne Susan.

Det jobb som Susans pappa har kräver att han kan ta sig runt i staden och därför har han en bil. Han kör henne till och från skolan varje dag. Han har erbjudit sig att skjutsa oss också men, som Caleb säger, föredrar vi att åka lite senare och vill inte vara till besvär för honom.

Naturligtvis inte.

De flesta testfunktionärerna tillhör De osjälviska även om det finns en från De lärda och en från De tappra, vars uppgift är att testa oss från De osjälviska eftersom reglerna säger att vi inte får testas av någon från vår egen falang. Vi får inte heller förbereda oss på något sätt inför testet, så jag vet inte alls vad som väntar.

Min blick glider från Susan till De tappras bord i andra änden av salen. De skrattar, pratar och spelar kort. Vid några andra bord sitter De lärda och diskuterar över böcker och tidningar i sin ständiga jakt efter kunskap.

En grupp flickor från De fridfulla, klädda i gult och rött, ­sitter i en ring på golvet och leker en klapplek som inbegriper en rytmiskt mässande sång. Då och då brister de i skratt när en av dem åker ut och måste flytta in i cirkelns mitt. Vid bordet intill dem sitter några pojkar från De ärliga och gestikulerar. De diskuterar tydligen någonting men de verkar inte vara upprörda för flera av dem ler.

12

Vid vårt bord sitter alla tysta och väntar. Vår falang förväntas uppträda balanserat och stillsamt och inte ge uttryck för individuella preferenser. Jag tvivlar på att De lärda vill plugga hela tiden eller att De ärliga alltid är pigga på att diskutera, men de kan, lika lite som jag, bryta mot sina falangnormer.

Calebs namn ropas upp till nästa grupp. Han går med självsäkra steg mot utgången. Jag behöver inte önska honom lycka till eller säga till honom att han inte ska vara orolig. Han vet var han hör hemma och jag misstänker att han alltid har gjort det.

Mitt tidigaste minne av honom är från när vi var i fyraårsåldern och han skällde på mig för att jag inte ville lämna ifrån mig mitt hopprep till en flicka på lekplatsen som inte hade någonting att leka med. Numera grälar han inte på mig särskilt ofta men jag kommer aldrig att glömma den ogillande blick som han gav mig den där gången.

Jag har försökt förklara för honom att jag inte fungerar som han – det föll mig till exempel aldrig in att jag skulle erbjuda mannen på bussen min plats – men han förstår inte. »Gör bara vad du ska«, säger han. Så enkelt är det för honom. Det borde vara lika enkelt för mig.

Det suger till i magen. Jag sluter ögonen och fortsätter att blunda ända tills Caleb kommer tillbaka och sätter sig efter tio minuter.

Han är kritvit i ansiktet. Han drar med händerna längs byx­ benen, precis som jag brukar göra för att torka bort handsvetten när jag är nervös. När han lyfter händerna igen ser jag att de darrar. Jag öppnar munnen för att säga någonting, men orden vill inte komma ut. Jag får inte lov att fråga honom om hans resultat och han får inte heller lov att berätta om dem för mig.

En testfunktionär från De osjälviska läser upp de tio namn som nu står på tur. Två från De tappra, två från De lärda, två från De fridfulla, två från De ärliga och slutligen: »Från De osjälviska: Susan Black och Beatrice Prior.« Jag reser mig upp eftersom det är vad jag förväntas göra, men 13

om jag själv fick bestämma skulle jag sitta kvar där jag satt. Det känns som om jag har en bubbla i bröstet som växer för varje sekund och som hotar att spränga mig inifrån. Jag följer efter Susan mot utgången. Människorna som vi passerar kan förmodligen inte skilja oss åt. Vi bär likadana kläder och har vårt blonda hår uppsatt på samma sätt. Den enda skillnaden är att Susan förmodligen inte känner sig kräkfärdig av oro och vad jag kan se darrar inte hennes händer så att hon måste hålla hårt om skjortfållen för att stilla dem.

I korridoren utanför kafeterian finns det tio mindre rum. De används bara för lämplighetstesterna och jag har därför aldrig varit inne i något av dem förut. Till skillnad från alla andra rum på skolan är väggarna där inte av glas utan av speglar. Jag ser mig själv när jag blek och skräckslagen går in genom en av dörrarna.

Susan ler nervöst mot mig innan hon försvinner in i rum 5 och jag går in i rum 6, där en kvinna från De tappra väntar.

Hon ser inte lika hotfull ut som många av de yngre medlemmarna i samma falang. Hon har små, mörka och aningen sneda ögon och är klädd i svart kavaj och jeans. Det är först när hon går fram till dörren för att stänga den som jag ser att hon har en tatuering i nacken. En svart och vit falk med ett rött öga. Om jag inte hade haft hjärtat i halsgropen skulle jag fråga henne vad tatueringen betyder. Den måste betyda någonting.

Alla rummets väggar är av spegelglas och jag ser mig själv från alla tänkbara vinklar. Det gråa tyget som döljer ryggens kontur, min långa hals, mina hårt knutna nävar som är röda av nervositet.

Hela taket lyser av vitt ljus. Mitt i rummet står en bakåtvinklad stol som påminner om en tandläkarstol och bredvid den står en apparat. Det ser ut som ett rum där hemska saker kan hända. »Var inte rädd«, säger kvinnan. »Det gör inte ont.« Hennes hår är rakt och svart men i det skarpa ljuset ser jag flera grå strimmor i det. »Sätt dig och gör det bekvämt för dig«, fortsätter hon. »Jag heter Tori.« 14

Jag sätter mig klumpigt i stolen, lutar mig tillbaka och vilar huvudet mot nackstödet. Ljuset bländar mig. Tori pysslar med apparaten till höger om mig. Jag försöker koncentrera mig på henne och inte på sladdarna som hon håller i händerna. »Varför en falk?« kastar jag ur mig när hon fäster en elektrod i min panna. »Jag har aldrig träffat en nyfiken osjälvisk förut«, säger hon och höjer på ögonbrynen.

Jag ryser till och känner hur det knottrar sig på armarna. Min nyfikenhet var ett misstag, ett svek mot min falangs principer.

Hon nynnar lite när hon fäster ännu en elektrod i min panna. »I den gamla världen symboliserade falken solen i vissa kulturer«, säger hon. »Min tanke när jag skaffade tatueringen var att om jag alltid hade solen i nacken skulle jag aldrig mer behöva vara rädd för mörkret.« Jag försöker hejda mig själv från att ställa en fråga till men jag kan inte låta bli. »Är du rädd för mörkret?« »Jag var det«, rättar hon mig. Hon fäster nästa elektrod på sin egen panna och kopplar en sladd till den. Sedan rycker hon på axlarna. »Nu påminner tatueringen mig om en rädsla som jag har övervunnit.« Hon står bakom mig. Jag kramar armstöden så hårt att knogarna vitnar. Hon kopplar sladdar till mig, sig själv och till apparaten. Sedan ger hon mig en liten flaska med en klar dryck. »Drick det här«, säger hon. »Vad är det?« Min strupe känns torr och jag sväljer hårt. »Vad kommer att hända?« »Det kan jag inte svara på. Lita bara på mig.« Jag tar ett djupt andetag och häller i mig innehållet i flaskan.

Sedan blundar jag.

När jag öppnar ögonen igen har bara ett kort ögonblick passerat men jag befinner mig inte längre i testrummet. Jag är tillbaka i skolans kafeteria, men nu är borden tomma och genom glas­ 15

väggarna ser jag att det snöar ute. På bordet framför mig står två korgar. Den ena innehåller en bit ost och den andra en kniv som är lika lång som min underarm. »Välj«, säger en kvinnoröst bakom mig. »Varför?« frågar jag. »Välj«, upprepar rösten.

Jag vrider på huvudet men det står ingen bakom mig. Jag vänder mig mot korgarna igen. »Vad ska jag göra med dem?« »Välj!« ryter hon.

När hon skriker åt mig ersätts min rädsla av envishet i stället.

Jag rynkar pannan och lägger armarna i kors. »Som du vill«, säger hon.

I nästa ögonblick är korgarna försvunna. Jag hör en dörr knarra och vänder mig om för att ta reda på varför. En hund med dreglande käftar står bara några steg ifrån mig. Den reser ragg och närmar sig långsamt och hotfullt med blottade tänder.

Ett djupt morrande stiger upp ur strupen och nu förstår jag hur osten hade kunnat komma till användning. Eller kniven för den delen. Men nu är det för sent.

Jag funderar på att springa men jag inser att hunden är snabbare. Att försöka brotta ner den är inte heller att tänka på. Det dunkar i mitt huvud. Jag måste fatta ett beslut. Kanske kan jag hoppa över ett av borden och sedan använda det som sköld? Men nej, jag är för kort för att hoppa över bordet och för svag för att välta det över ända.

Hunden morrar igen och ljudet vibrerar i mitt huvud.

Jag minns att jag en gång läste i min biologibok att hundar kan känna lukten av rädsla på grund av någonting som vi människor utsöndrar i pressade situationer. Det är en lukt som triggar dem att gå till attack. Hunden närmar sig långsamt, jag hör klorna skrapa mot golvet.

Jag kan inte springa och jag kan inte slåss. Jag känner hundens otäcka andedräkt och försöker låta bli att tänka på vad den precis kan ha tuggat i sig. Jag ser inga ögonvitor, bara svärta i dess blick.

16

Vad vet jag mer om hundar? Att man inte ska se dem i ögonen.

Det lär vara ett tecken på aggression. Jag brukade tjata på pappa om en hundvalp, men nu när jag stirrar på besten framför mig kan jag inte för mitt liv minnas varför. Den kommer morrande närmare. Om det är ett tecken på aggression att se en hund i ögonen, vad kan då vara ett tecken på underkastelse?

Jag andas tungt. Sedan sjunker jag ner på knä. Det sista jag vill är att lägga mig framför hunden så att dess käftar är i höjd med mitt ansikte, men det är min enda chans. Jag sträcker ut benen bakom mig och stödjer mig på armbågarna. Hunden är nu så nära att jag kan känna dess varma andedräkt mot mitt ansikte.

Mina armar skakar.

Den skäller i mitt öra och jag måste bita ihop för att inte skrika.

Då känner jag någonting strävt och vått mot min kind. Hunden har slutat morra och när jag lyfter huvudet för att titta på den igen står den bara där och flämtar. Den slickar mig i ansiktet.

Jag rynkar pannan och sätter mig upp. Hunden lägger tassarna i mitt knä och slickar mig på hakan. Jag grimaserar och torkar hundens saliv från mitt ansikte. Sedan skrattar jag. »Du är ju inte alls något monster. Eller hur?« Jag reser mig långsamt upp för att inte skrämma hunden men den är ett helt annat djur nu än för bara några sekunder sedan.

Jag sträcker försiktigt ut handen mot den och hunden buffar mot den med sitt huvud. Nu är jag glad att jag inte valde kniven.

Jag blinkar till och i nästa ögonblick står ett barn i vit klänning i andra änden av rummet. Hon sträcker ut händerna och ropar: »Vovve!« Hon börjar springa mot hunden och jag öppnar munnen för att varna henne, men det är redan för sent. Hunden spänner varenda muskel i kroppen och gör sig klar för anfall. Jag tänker inte. Jag bara kastar mig över den och slår båda armarna runt hundens tjocka hals.

Jag slår huvudet i golvet. Hunden och den lilla flickan är borta.

17

Jag är åter i testrummet som nu är helt tomt. Jag tittar mig omkring men jag kan inte längre se min spegelbild. Jag skjuter upp dörren och går ut, men det är inte längre en korridor utanför. I stället befinner jag mig på en buss där alla platser är upptagna.

Jag står i mittgången och håller mig i en stolpe. Nära mig sitter en man och läser tidningen. Jag kan inte se hans ansikte men jag ser hans händer. De är fulla av ärr, som efter en brännskada, och han griper så hårt om tidningen att det ser ut som om han vill skrynkla ihop den. »Känner du den här killen?« frågar han mig och pekar på ett foto på tidningens förstasida. Rubriken lyder: »Brutal mördare äntligen gripen!« Jag stirrar på ordet »mördare«. Det är länge sedan jag senast läste det, men åsynen av ordet fyller mig med fasa.

Under rubriken finns en bild av en ung man med alldagligt ansikte och skägg. Det känns som om jag faktiskt känner honom men jag kan inte minnas hur. Samtidigt inser jag att det vore en dum idé att erkänna det för mannen. »Nå?« säger han ilsket. »Gör du det?« En dum idé. En mycket dum idé. Mitt hjärta bultar och jag håller hårt i stången för att mina händer inte ska darra eftersom jag förstår att det skulle kunna avslöja mig. Om jag berättar för honom att jag känner mannen på fotot kommer någonting hemskt att hända mig. Jag kan övertyga honom om att jag inte gör det, men då måste jag ljuga.

Jag harklar mig. »Gör du det?« frågar han igen.

Jag rycker på axlarna. »Nå?« Jag ryser. Min rädsla är irrationell. Det här är bara ett test.

Det är inte på riktigt. »Nix«, säger jag därför i lätt ton. »Det gör jag inte.« Han reser sig upp och nu ser jag äntligen hans ansikte. Han bär mörka solglasögon och munnen är förvriden i en grimas.

18

Kinderna är fulla av ärr precis som hans händer. Han går nära inpå mig. Hans andedräkt luktar cigaretter. Det är inte på riktigt, påminner jag mig själv. Inte på riktigt. »Du ljuger«, säger han. »Du ljuger!« »Det gör jag inte alls.« »Jag ser det i dina ögon.« Jag sträcker på mig. »Det kan du inte.« »Om du känner honom«, säger han lågt, »så kan du rädda mig. Du kan rädda mig!« Jag möter stadigt hans blick. »Men det gör jag inte.«

TR E D JE K AP I TL E T J a g vaknar med fuktiga handflator och en molande känsla av skuld i bröstet. Jag är tillbaka i stolen i rummet med speglarna.

När jag vrider på huvudet får jag syn på Tori bakom mig. Hon plockar med sammanbiten min bort elektroderna från våra pannor. Jag väntar på att hon ska säga någonting om testet – att det är färdigt eller att jag gjorde bra ifrån mig, även om jag inte förstår hur man skulle kunna göra dåligt ifrån sig på ett sådant här test – men hon säger ingenting. Hon bara fortsätter att plocka med elektroderna.

Jag sätter mig upp och torkar handflatorna mot byxorna. Jag måste ha gjort något fel, även om det bara utspelade sig i mitt huvud. Beror det där märkliga ansiktsuttrycket som Tori har på att hon inte vet hur hon ska kunna berätta för mig vilken hemsk människa jag är? Jag önskar att hon bara kunde säga det. »Det där«, säger hon, »var lite förbryllande. Vill du ursäkta mig en stund. Jag är strax tillbaka.« Förbryllande? Jag drar upp knäna mot bröstet och vilar pannan mot dem. Jag önskar att jag kunde gråta eftersom det kanske skulle kunna ge mig en känsla av lättnad, men det kan jag inte.

Hur kan man misslyckas med ett test som man inte får förbereda sig på?

Min nervositet ökar allteftersom sekunderna går. Jag måste ständigt torka handflatorna mot byxbenen – eller så gör jag det kanske bara för att det har en lugnande inverkan på mig. Tänk om de säger att jag inte passar i någon av falangerna? Att jag måste leva på gatorna som falanglös. Det kan jag inte. Att leva 20

som falanglös är inte bara ett liv i fattigdom och elände, det är också ett liv där man är skild från samhället och från det viktigaste av allt – gemenskap.

Mamma berättade en gång för mig att vi människor inte kan överleva ensamma, men även om vi kunde det skulle vi inte vilja det. Utan falang förlorar våra liv syfte och mening.

Jag skakar på huvudet. Jag får inte tänka så. Jag måste behålla lugnet.

Till slut öppnas dörren igen och Tori kommer tillbaka. Jag griper hårt om stolens armstöd. »Ursäkta om jag har gjort dig orolig«, säger Tori. Hon står framför mig med händerna i fickorna. Hon ser spänd och blek ut. »Beatrice, dina resultat är inkonsekventa«, säger hon. »I vanliga fall brukar varje fas i simuleringen eliminera en eller flera falanger, men i ditt fall har jag bara kunnat utesluta två.« Jag stirrar på henne. »Två?« säger jag. Min strupe är så hopsnörd att det är svårt att prata. »Om du hade uppvisat en instinktiv motvilja mot kniven och valt osten, skulle simuleringen ha lett vidare till ett annat scenario där din lämplighet för De fridfulla kunde bekräftas. Så blev det emellertid inte och därför eliminerades den falangen.« Tori kliar sig i nacken. »I de flesta fall brukar simuleringen ha ett linjärt förlopp och till slut isolera en falang genom uteslutning av de andra. De val som du gjorde innebar att jag inte ens kunde utesluta De ärliga, som var nästa möjlighet, och jag tvingades ändra simuleringen genom att sätta dig på bussen. Där kunde jag utesluta De ärliga eftersom du insisterade på att vara oärlig.« Hon ler snett. »Men oroa dig inte för den saken. Det är bara De ärliga som inte ljuger där.« Jag känner mig lite lättare om hjärtat. Jag är kanske inte en hemsk människa trots allt. »Fast det är inte heller riktigt sant«, fortsätter hon. »Männi­ skor som säger sanningen i det läget tillhör antingen De ärliga… eller De osjälviska. Vilket är problematiskt…« 21

Jag bara gapar. »Å ena sidan kastade du dig över hunden för att hindra den från att överfalla flickan, en reaktion som pekar åt det osjälviska hållet… men när mannen å andra sidan sa till dig att sanningen skulle rädda honom, vägrade du ändå att avslöja den. Vilket inte är ett osjälviskt svar.« Hon suckar. »Att inte fly från hunden pekar åt det tappra hållet men det gör även att välja kniven, vilket du inte gjorde.« Hon harklar sig och fortsätter. »Din intelligenta reaktion på hunden tyder på en stark dragning åt det lärda hållet. Din obeslutsamhet i fas ett har jag ingen aning om hur jag ska tolka men…« »Vänta«, avbryter jag henne. »Menar du att du inte vet vad jag är lämpad för?« »Både ja och nej. Min slutsats är att du uppvisar en lika stor lämplighet för De osjälviska, De tappra och De lärda. Människor som får sådana här resultat brukar…« Hon kastar en blick över axeln, som för att försäkra sig om att ingen står bakom henne. »…kallas… divergenta.« Det sista ordet säger hon så tyst att jag nästan inte hör och den bekymrade minen är tillbaka. Hon kommer runt stolen där jag sitter och lutar sig nära mig. »Beatrice«, säger hon. »Du bör under inga omständigheter berätta det här för någon. Det är mycket viktigt.« »Vi får inte lov att berätta om våra resultat«, säger jag. »Det vet jag.« »Nej.« Tori lutar armarna mot armstöden. Hennes ansikte är bara några centimeter ifrån mitt. »Det här är annorlunda. Jag menar inte bara att du inte ska berätta om dina resultat för någon nu. Jag menar att du aldrig ska berätta om dem för någon, någonsin, oavsett vad som händer. Divergens är extremt farligt.

Förstår du?« Jag förstår inte – hur skulle inkonsekventa testresultat kunna vara farliga? – men jag nickar ändå. Jag vill ändå inte berätta för någon om mina testresultat. »Okej.« Jag reser mig upp. Jag känner mig ostadig.

22

»Jag föreslår att du går hem«, säger Tori. »Du har mycket att tänka på och att sitta kvar här och vänta är troligtvis inte till större nytta för dig.« »Jag måste säga till min bror att jag går.« »Jag ska meddela honom.« Jag lägger handen mot pannan och tittar ner i golvet när jag lämnar rummet. Jag klarar inte av att möta hennes blick. Jag står inte ut med att tänka på valceremonin i morgon.

Valet är mitt nu, oavsett vad testet säger.

Osjälviskhet. Tapperhet. Lärdom.

Divergens.

Jag bestämmer mig för att inte ta bussen. Om jag kommer hem ­tidigt kommer pappa att märka det när han kollar husloggen i kväll och då blir jag tvungen att förklara mig. I stället promenerar jag. Jag måste komma ihåg att prata med Caleb innan han nämner någonting för våra föräldrar, men Caleb kan bevara en hemlighet.

Jag går mitt i gatan eftersom bussarna ofta kör på trottoarerna och det är säkrare för fotgängare här. På en del gator i när­heten av vårt hus kan man fortfarande se spår efter gula linjer i asfalten.

Nu när det finns så få bilar har vi ingen användning för dem längre. Vi behöver inga trafikljus heller men på vissa ställen hänger de fortfarande kvar och dinglar ovanför oss på ett oroväckande sätt och ibland är jag rädd att de ska rasa ner och krossas mot gatan.

Renoveringsarbetet går långsamt framåt i staden, som är ett lapptäcke av nya och putsade fasader och gamla och fallfärdiga.

De flesta nya byggnader ligger nära träsket som var en sjö en gång i tiden. Den osjälviska frivilligorganisation som mamma jobbar för ansvarar för de flesta reparationsarbeten.

När jag betraktar den osjälviska livsstilen utifrån, tycker jag att den är vacker. När jag ser min familj arbeta tillsammans i harmoni, när vi är på middagsbjudningar och alla utan att fråga hjälps åt att diska och städa upp efteråt eller när jag ser Caleb 23

hjälpa främlingar att bära tunga matkassar, blir jag på nytt förälskad i det här livet. Det är bara när jag själv försöker leva det som jag får problem. Det känns inte riktigt genuint från min sida.

Men att välja en annan falang innebär att jag måste lämna min familj. För alltid.

Precis innan man kommer till den osjälviska delen av staden, som min familj bor i, måste man passera genom det område som jag nu befinner mig i. Det är en förslummad stadsdel som består av byggnadsskelett och trasiga trottoarer. På sina ställen är gatan helt uppbruten och genom gapande hål ser jag rakt ner på avloppsrör och övergivna tunnelbanespår. Jag måste gå omvägar för att undvika farliga ställen och ibland måste jag hålla för näsan eftersom stanken är outhärdlig.

Det är här de falanglösa lever. Det gör de för att de inte klara­ de initieringen till den falang som de en gång valde. Därför måste de nu leva i fattigdom och utföra arbeten som ingen annan vill göra. De är vaktmästare, byggnadsarbetare och sophämtare. De jobbar inom tillverkningsindustrin och kör tåg och bussar. De får mat och kläder som lön för sitt arbete men, som mamma brukar säga, inte tillräckligt av någotdera.

En falanglös man står i gathörnet framför mig. Han är klädd i trasiga bruna kläder och huden är torr och fnasig. Han stirrar på mig och jag stirrar tillbaka, oförmögen att vända bort blicken. »Ursäkta mig«, säger han. Rösten är skrovlig. »Har du någonting som jag kan äta?« Jag får en klump i halsen. Titta bort och gå förbi, säger en sträng röst inuti mitt huvud.

Nej. Jag skakar på huvudet. Jag borde inte vara rädd för den här mannen. Han behöver hjälp och det är min uppgift att hjälpa honom. »Hm… ja«, säger jag och stoppar ner handen i väskan. Pappa har präntat i mig att jag alltid måste ha någonting ätbart med mig av exakt det här skälet. Jag ger mannen en liten påse med torkade äppelskivor.

24

Han sträcker ut handen för att ta emot påsen men i stället för att ta den griper han tag om min handled. Han ler. Han har en lucka mellan framtänderna. »Vilka vackra ögon«, säger han. »Det är synd och skam att resten av dig är så grå och trist.« Mitt hjärta bultar hårt. Jag försöker dra åt mig min hand men hans grepp hårdnar. Hans andedräkt är frän och obehaglig. »Du ser lite väl ung ut för att gå omkring här alldeles ensam«, säger han.

Jag sträcker på mig. Jag vet att jag ser ung ut. Det behöver han inte påminna mig om. »Jag är äldre än jag ser ut«, svarar jag. »Jag är sexton.« Han grinar brett och jag ser att han har en grå kindtand som är svart inuti. Leendet ser lika mycket ut som en grimas. »Då är ju det här en stor dag för dig. Dagen före ditt val.« »Släpp mig«, säger jag. Det ringer i öronen men min röst låter klar och hård – inte alls som jag hade förväntat mig. Det känns som om den inte tillhör mig.

Jag är redo. Jag vet vad jag ska göra. Jag föreställer mig hur jag måttar ett knytnävsslag mot honom och hur påsen med äppel­ skivor flyger genom luften. I huvudet hör jag ljudet av mina springande fötter mot asfalten. Jag är redo att handla.

Men då släpper han greppet om min arm, tar emot äpplena och säger: »Välj klokt, lilla vän.«

FJÄ R DE K AP I TL E T J a g är hemma på min gata fem minuter tidigare än vanligt enligt min armbandsklocka – som är det enda »smycke« som vi osjälviska tillåts bära, och det bara för att det är praktiskt. Klockan har ett grått armband och en urtavla i glas. Om jag vinklar den en aning kan jag nästan spegla mig i den.

Alla hus på min gata ser likadana ut och är lika stora. De är av grå betong och har ett fåtal anspråkslösa och ekonomiska rektanglar till fönster. Gräsmattorna utanför är fulla av kvickrot och brevlådorna är av grå plåt. Många tycker nog att husen här ser dystra ut, men för mig är de sinnebilden för trygg och hemtrevlig enkelhet.

Orsaken till denna anspråkslöshet är inte i första hand ett förakt för det unika, som de andra falangerna ofta tror. Allting – våra hus, våra kläder, våra frisyrer – ska hjälpa oss att glömma oss själva och skydda oss från fåfänga, girighet och avundsjuka, som bara är olika former av själviskhet. Om vi bara har precis så mycket som vi behöver och om alla är jämlika så finns det ingenting att vara avundsjuk på.

Jag försöker älska det.

Jag slår mig ner på yttertrappan för att vänta på Caleb. Jag ­behöver inte vänta länge. Efter bara någon minut ser jag några grå figurer komma gående. Jag hör dem skratta och prata. I skolan försöker vi låta bli att dra uppmärksamhet till oss, men så fort vi är hemma börjar vi skoja och leka som andra ungdomar.

Min naturliga tendens att fälla sarkastiska kommentarer uppskattas dock fortfarande inte. Sarkasm sker alltid på någon annans 26

bekost­nad. Kanske är det en bra sak att min falang försöker förmå mig att undertrycka den här egenheten. Kanske måste jag inte lämna min familj. Om jag verkligen kämpar för att bli en äkta osjälvisk, kanske mina ansträngningar så småningom kommer att ge utdelning. »Beatrice!« utbrister Caleb när han får syn på mig. »Vad hän­ de? Är du okej?« »Absolut.« Han kommer fram till mig tillsammans med Susan och hennes bror Robert. Susan tittar underligt på mig, som om jag vore en annan person än den hon kände i morse. Jag rycker på axlarna. »Efter testet blev jag illamående. Det måste ha varit den där vätskan som vi fick. Jag mår mycket bättre nu.« Jag ler och det verkar som om jag lyckats övertyga Susan och Robert, som inte längre stirrar på mig som om de var oroliga för min mentala hälsa, men Caleb fortsätter att titta skarpt på mig, som han alltid gör när han är misstänksam. »Tog ni bussen i dag?« frågar jag och ser på Susan och Robert.

Jag bryr mig egentligen inte om hur de tog sig hem från skolan.

Jag vill bara byta samtalsämne. »Pappa var tvungen att jobba över«, förklarar Susan. »Och han tyckte att vi skulle åka hem och förbereda oss inför ceremonin i morgon.« Mitt hjärta bultar lite hårdare när hon nämner morgondagens ceremoni. »Ni är välkomna hem till oss senare, om ni vill«, säger Caleb artigt. »Tack«, ler Susan.

Robert höjer på ögonbrynen mot mig. Han och jag har utväxlat många menande blickar under det senaste året, i takt med att Susans och Calebs flirt har utvecklats på det försiktiga sätt som är typiskt för vår falang. Caleb följer Susan med blicken när hon går.

Jag måste ta honom i armen för att väcka honom ur hans trans.

Jag drar honom med mig in i huset och stänger dörren bakom oss.

Han vänder sig mot mig. Hans mörka, raka ögonbryn är 27

samman­dragna så att en rynka framträder mellan dem. När han gör så är han mer lik mamma än pappa. Jag kan verkligen tänka mig honom leva samma slags liv som våra föräldrar: stanna hos De osjälviska, utbilda sig, gifta sig med Susan och skaffa familj.

Det kommer att bli underbart.

Men jag kanske inte får uppleva det. »Tänker du berätta sanningen nu?« frågar han stillsamt. »Sanningen är«, säger jag, »att jag inte får lov att diskutera saken. Och du borde veta bättre än att fråga mig.« »Och det ska komma från en som ständigt tänjer på reglerna«, säger han ironiskt. »Men den här vill du plötsligt absolut inte bryta mot? Inte ens för en så här viktig grej?« Han rynkar pannan och biter sig i läppen. Trots att hans ord är anklagande låter det som om han uppriktigt vill veta sanningen.

Jag ser skarpt på honom. »Vill du det då? Vill du berätta vad som hände vid ditt test, Caleb?« Våra blickar möts. Jag hör en tågvissla tjuta på avstånd. Ljudet är så svagt att det lika gärna skulle kunna vara vinden som viner genom en gränd. Men jag känner igen det. Det låter som De tappra som kallar på mig. »Berätta bara inte för mamma och pappa vad som hände.

Okej?« säger jag.

Hans blick dröjer sig kvar några sekunder men sedan nickar han.

Jag vill helst av allt bara gå upp på mitt rum och lägga mig.

Testet, promenaden hem och mötet med den falanglöse mannen har tagit musten ur mig. Men Caleb lagade frukost i morse, mamma gjorde våra lunchpaket och pappa lagade middag i går kväll, så det är min tur att stå för matlagningen. Jag suckar och går ut i köket för att sätta i gång.

En minut senare kommer Caleb ut och börjar hjälpa till. Jag himlar med ögonen för mig själv. Han hjälper alltid till med allting. Det som irriterar mig mest med honom är hans naturliga godhet, hans medfödda osjälviskhet.

28

Caleb och jag jobbar sida vid sida utan att prata. Jag kokar bönor på spisen. Han tinar fyra kycklingbitar. Det mesta vi äter är fruset eller konserverat eftersom bondgårdarna ligger långt borta nuförtiden. Mamma har berättat att det förr i tiden fanns folk som vägrade köpa genmanipulerade produkter eftersom de ansåg att det var onaturligt. Numera har vi inget annat val.

När våra föräldrar kommer hem är middagen färdig och bordet dukat. Pappa släpper sin väska innanför dörren och kysser mig på huvudet. Andra människor ser honom som en man med bestämda åsikter – kanske lite väl bestämda – men han är kärleksfull också. Jag försöker bara se det goda i honom. Jag försöker. »Hur gick testet?« frågar han när jag lägger upp bönorna på ett serveringsfat. »Bra«, svarar jag. Jag skulle aldrig kunna platsa bland De ärliga. Jag är alldeles för bra på att ljuga. »Jag hörde att det var något slags problem vid ett av testerna«, säger mamma. Precis som pappa jobbar hon för ledningen och har hand om olika projekt för att förbättra staden. Det är hon som rekryterar de frivilliga som administrerar lämplighetstesterna.

Men hennes huvudsakliga arbete är att organisera arbetare som ska hjälpa falanglösa med mat, husrum och arbetsmöjligheter. »Verkligen?« säger pappa. Det är ovanligt med problem vid lämplighetstesterna. »Jag vet inte några närmare detaljer, men min arbetskamrat Erin berättade att någonting gick snett vid ett av testerna så att resultatet fick rapporteras muntligen.« Mamma lägger en servett bredvid varje tallrik. »Eleven i fråga blev tydligen sjuk och skickades hem.« Mamma rycker på axlarna. »Jag hoppas att han eller hon repade sig. Har ni hört talas om saken?« »Nej«, säger Caleb och ler mot mamma.

Min bror skulle inte heller platsa bland De ärliga.

Vi sitter vid bordet. Vi skickar alltid maten åt höger och ingen börjar äta förrän alla har blivit serverade. Vi tar varandras händer och pappa tackar Gud för maten, arbetet, vännerna och familjen.

29