”bomba och bränn dom”
”Bomba och bränn dom” Taktik och terror under 100 år av flygkrig
Lars Ericson Wolke
historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se © Historiska Media och Lars Ericson Wolke 2009 Kartor: Lönegård & Co Omslag: Per Idborg Omslagsbild framsida: Amerikansk B-24 under en räd mot oljeraffinaderier i Rumänien i maj 1944. (Ullstein Bild/All Over Press) Omslagsbild baksida: Hamburg efter eldstormen sommaren 1943. (Riksarkivet) Faktagranskning: Richard Areschoug Sättning: Stilbildarna i Mölle/Frederic Täckström Tryck: ScandBook, Falun 2009 ISBN: 978-91-85057-42-9
Innehåll Förord
7
Bombkrigets tidlösa verklighet
9
Drömmen om att slåss från luften
15
Militärflygets premiär 1911
20
Första världskriget
25
Bombkrigsteori och framtidsvisioner under mellankrigstiden
35
Bombkriget och krigets lagar
43
Bombkriget under kolonialkrigen
52
Bombkriget på 1930-talets löpsedlar
76
Bombkriget eskalerar 1939–1941
102
Den allierade bomboffensiven mot Tyskland 1942–1945
126
Västallierade bomber mot tyskallierade och ockuperade länder
166
Militärt värde eller meningslös slakt och förstörelse?
175
Det sovjetiska bombkriget
190
Missilkrigets början 1944–1945
198
Den amerikanska bomboffensiven mot Japan 1942–1945
201
Sverige drabbas av bombkriget 1940–1944
224
Bombkriget under kalla kriget
232
Bombkriget i Korea 1950–1953
239
Vietnamkriget 1965–1973
245
Krigen i Mellersta Östern 1948–2008
262
Den moderna Air Power-teorin och Gulfkriget 1991
270
Kosovokrisen 1999
277
Afghanistan och Irak efter 2001
280
Bombkrigets instrument
283
Avslutande analys
301
Referenser
307
Källor och litteratur
316
Register
328
Och sedan: hur allt förbereddes, molnen steg upp bakom bergen, himlen mörknade, olyckans instrument samlades och gjordes i ordning och så: hur allt, väl förberett, ändrades på en enda natt. Eyvind Johnson, Molnen över Metapontion (1957)
Förord Varför väljer man att skriva en bok om bombkrig mot civila? Svaret är lika givet som obehagligt, nämligen därför att den typen av krigföring har varit ett mycket framträdande inslag i de senaste hundra årens militära historia. Trots detta finns det få böcker som behandlar företeelsen, inte minst ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv. Böcker som tar upp bombkriget ur militärteoretiska och militärtekniska aspekter finns det däremot ett överflöd av. I den här boken har jag haft fokus på bombkrig mot civila mål, vare sig dessa varit helt hjälplösa eller skyddats av någon form av luftförsvar. Militärhistorien uppvisar oräkneliga exempel på väpnade styrkors övergrepp mot obeväpnade civila. Men jag vill ändå hävda att just luftkrigföring mot civila är en unik företeelse eftersom vi här har att göra med en typ av krigföring som programmatiskt riktar in sig mot just dessa civila mål och sedan motiverar den med militär rationalitet. Denna rationalitet har bestått i att de civila förluster som bombkriget orsakat har ansetts vägas upp av de många liv, civila som militära, som räddats genom att bombningar har förkortat hela det pågående kriget. De officiella motiven bakom de två fällningarna av atombomber i augusti 1945 är de mest uttalade, men långtifrån enda, exemplen på denna typ av resonemang. På det här sättet har militärt våld som mer eller mindre medvetet har riktats mot civila motiverats rationellt. Som en konsekvens av detta har det under det senaste århundradet förts såväl militärteoretiska som juridiska resonemang, men också av fristående moraldebattörer, om bombkrigets militära värde och dess legala och moraliska gränser. Just detta gör bombkrig mot civila unikt bland alla former av organiserat våld mot icke krigförande. I anslutning till bombkrig har det nämligen ofta funnits en omfattande diskussion, och tidvis även acceptans, för att man inte bara får, utan i vissa lägen även bör, använda militärt våld mot obeväpnade civila. Allt detta gör den ganska exakt hundraåriga historien om bombkrig mot civila till en lika unik som obehaglig och fascinerande del av 1900-talets militära historia. Mot bakgrund av det ovan sagda har jag känt ett starkt behov av att skriva denna bok om den kanske mest brutala formen av medvetet, organiserat militärt våld mot obeväpnade civila. Detta är historien om hundra år av krig mot civilbefolkningen, liksom om idéerna och planerna bakom denna typ av krigföring och, inte minst, om människorna bakom kriget: politikerna och de
8
”bomba och bränn dom”
militära beslutsfattarna. Boken handlar också om alla de människor som var satta att med livet som insats utföra eller förhindra denna typ av krigföring: besättningarna på bombplanen, jaktplanspiloterna och luftvärnspjäsernas personal. Men framför allt är detta en bok om dem som drabbades hårdast, de civila på marken som inte kunde försvara sig utan bara kunde hoppas att någon annan gjorde detta, och det tillräckligt bra, eller helt enkelt fick söka osäkra skydd i källare och skyddsrum. Jag har därför medvetet låtit många enskilda människor komma till tals för att försöka ge en i alla fall svag aning om vad det är för en i sig närmast obeskrivlig verklighet som det ytterst har handlat om i Liverpool 1941, Lübeck 1942 och Dresden 1945 men också i London 1915, Marocko 1925, Madrid 1936, Hanoi 1972, Halabja 1988 eller i Belgrad 1999. Detta är i första hand en bok om människor och idéer, inte om tekniska system. De senare – flygande och andra – beskrivs bara i den mån det behövs för att göra resten av framställningen begriplig. Som historiker finner jag det här ämnet både lockande och skrämmande på samma gång. Som människa känner jag en oändlig tacksamhet över att jag och min familj har haft förmånen att få växa upp i ett av de få länder som har förskonats från bombkrigets fasor. Den här boken är resultatet av ett mångårigt intresse och många kollegor och vänner har på ett eller annat sätt bidragit med olika idéer och uppslag, inte minst de lärare och elever som deltagit i olika ”luftmakts”-seminarier på Försvarshögskolan. Här gäller devisen ingen nämnd, ingen glömd. Flygoch marinhistorikern Richard Areschoug har haft vänligheten att läsa manus och komma med påpekanden ur sitt rika vetande. Boken har vuxit fram i ett nära samarbete med Håkan Peterson på Historiska Media, som har varit ett mycket gott stöd under arbetets gång. Viktiga delar av bildmaterialet har reproducerats av Bertil Olofsson, Krigsarkivets alltid lika hjälpsamme fotograf. Slutligen: min hustru Madeleine har läst manus noga och kommit med många värdefulla synpunkter, och dessutom har hon på en rad olika sätt stött och underlättat mitt arbete. Tack, Madeleine, ditt stöd och din insats har betytt väldigt mycket! Stockholm, oktober 2009 Lars Ericson Wolke
Bombkrigets tidlösa verklighet Den 17 maj angrep brittiskt flyg Afghanistans huvudstad Kabul i ett försök att bekämpa afghanska motståndsmän. Syftet var dels att direkt slå mot beväpnade afghaner, dels att genom flyganfall mot huvudstadens civila skrämma dessa från att stödja de afghanska styrkor som slogs mot britterna. Såväl militära som civila dödsoffer krävdes. Många av de döda civila föll offer för bomber som landade långt från de avsedda målen. Ovanstående inledning skulle mycket väl kunna handla om hur brittiskt flyg inom ramen för den Nato-ledda ISAF-operationen år 2009 angriper beväpnade talibaner eller deras potentiella understödjare bland civilbefolkningen. Men det gör den inte, den handlar om det brittiska flygvapnets, Royal Air Force (RAF), bombanfall mot Kabul den 17 maj 1919. I ganska exakt 100 år har flygplan använts för att från luften angripa mer eller mindre försvarslösa civila. Det här är historien om den typen av krigföring, de militära tankarna bakom den, de moraliska aspekterna och, inte minst, de många människor som har påverkats eller drabbats av den. Bokens ämne är bombkrig som avsiktligt riktats mot civila mål, vilket innebär att stora delar av flygets militära historia faller utanför ramen: flyganfall mot fiendens marktrupper eller örlogsfartyg. Flyganfall mot civil handelssjöfart eller fiskebåtar kan sägas höra hemma under detta tema, men jag har ändå valt att lämna dem utanför eftersom de ändå kan sägas utgöra anfall mot resurser som indirekt stödjer fiendens krigföring. Här är det anfall mot civila befolkningscentra som står i fokus. Därmed bortfaller helt sådana speciella företeelser som Japans ökända självmordspiloter, kamikaze, eftersom de endast riktade sina anfall mot allierade örlogsfartyg. De flesta av denna typ av böcker är väldigt fokuserade på andra världskriget, vilket är naturligt, eftersom det var då bombkriget som militärt medel medvetet riktat mot civila mål var som intensivast. Men bombkrig mot civila har självfallet utövats i alla delar av världen, och jag har försökt att vidga vyerna i såväl rum som tid utanför Europa och Japan under andra världskriget. Inte minst under avkoloniseringskrigen under 1950- till 1970-talen har bombkrig praktiserats flitigt, främst i Afrika. Portugisiskt flyg fällde under 1960- och 1970-talen urskillningslöst bomber över byar i Guinea-Bissau medan brittiska RAF på 1950-talet fällde 50 000 ton bomber över skogsområden i Kenya där man misstänkte att upprorsmän ur Mau Mau-rörelsen befann sig. Antalet
10
”bomba och bränn dom”
offer bland civila och boskap är ännu okänt. I ett kort krig om landremsan Agacher mellan Mali och Burkina Faso i Västafrika i december år 1995 angrep de båda sidornas bombflyg städerna Sikasso i Mali och Ouahigouya i Burkina Faso. Ännu efter sekelskiftet 2000 har sudanesiskt bombflyg och helikoptrar angripit civila mål i södra Sudan och Darfurprovinsen i väster. Exemplen kan mångfaldigas. Men någonstans måste gränsen dras, alla exempel kan inte tas med, oavsett hur intressanta de är sedda var för sig. Jag har därför valt att dels fokusera på de ledande flygländerna, dels försöka se hur praktiken men också teoribildningen och moraldiskussionen kring bombkrig mot civila har utvecklats hos dessa stater under de dryga hundra år som det har funnits flyg i modern mening. Även i denna bok finns en tyngdpunkt på åren 1939–1945, vilket är rimligt eftersom det var då den här typen av krigföring kulminerade, då förstörelsen och lidandet var som mest utbrett, men också då militär taktik ställdes mot moraliska överväganden som kanske aldrig förr. Jag har också valt att behandla hur Sverige trots att vi har levt i fred hela denna period ändå påverkades av bombkrigets verklighet. Denna typ av krigföring har förvisso behandlats tidigare i litteraturen. Forskningen är omfattande, främst i de anglosachsiska länderna men numera också i Tyskland. Men trots att den flyghistoriska litteraturen – såväl i Sverige som internationellt – är mer än överväldigande så saknas egentligen ett arbete som tar ett helhetsgrepp på den här typen av krigföring. Det finns oräkneliga böcker om enskildheter i bombkrigets historia, och om möjligt än flera med en teknikhistorisk infallsvinkel. Men få har försökt byta perspektiv och föra ett resonemang om hur bombkrig mot civila har använts i krigföringen under flygets nu drygt hundraåriga historia, liksom hur denna form av krigföring – såväl i teorin som i praktiken – har förändrats under tiden och, inte minst, vilka legala och moraliska implikationer den har haft. Min avsikt med den här boken är att fylla denna lucka. Under senare år har några försök gjorts att behandla detta ämne, främst A C Graylings Among the Dead Cities. The History and Legacy of the WWII Bombing of Civilians in Germany and Japan (2006), Ian Pattersons Guernica and Total War (2007) och uppsatserna i den av Yuki Tanaka och Marilyn B Young redigerade volymen Bombing Civilians. A Twentieth-Century History (2009). Flygkriget har behandlats i en mängd skönlitterära böcker och filmer, men jag har medvetet valt att inte beröra dem. Anledningen är att jag har velat fokusera på kärnan i flygkriget mot civila, de taktiska men också moraliska övervägandena. Sådana finns det bara glimtvis i en filmgenre som nästan enbart
bombkrigets tidlösa verklighet
11
behandlar flygkriget ur besättningarnas synvinkel. Spänning och farofyllda scener, javisst, och det är ofta bra gjort, men ytterst sällan har man förmått fånga de bombades perspektiv. Bombflygsfilmer från världskrigets år som Desperate Journey (1942; Luftens musketörer), med bland andra Errol Flynn och Ronald Reagan, och Flying Fortress (1942; Flygande fästningar) faller väl in i detta mönster. De brittiska angreppen mot Möhn- och Ederdammarna i Ruhr 1943 skildras skickligt, men enögt, i The Dam Busters (1954; De flögo österut). Faran och skräcken som de amerikanska flygplansbesättningarna upplevde över Tyskland 1942–1945 beskrivs på ett lysande sätt i en dokumentärfilm med spelfilmskaraktär, nämligen The Memphis Belle (1944), liksom i den brittiska dokumentären Target for Tonight, som skildrar ett bombuppdrag över Wilhelmshaven. Den brittiska spelfilmen The Way to the Stars (1945; Gyllene vingar) räknas också till klassikerna. Bombkriget framställs ur försvararnas perspektiv i den oerhört skickligt gjorda Battle of Britain (1969; Slaget om Storbritannien). Den egentligen omöjliga uppgiften att skildra det otänkbara och spegla skräcken för atomkriget genomförs på ett gripande och fascinerande sätt i Dr. Strangelove (1964) med Peter Sellers i huvudrollen och Sterling Hayden i rollen som general Jack D Ripper (en mycket lätt förvanskning av chefen för det amerikanska strategiska flyget, Curtis LeMay). Ett av de bästa exemplen på en bok som skildrar bombkriget ur de angripnas synvinkel är J G Ballards självbiografiska roman Solens rike (1984) – senare filmad av Steven Spielberg – om hur den tioårige Jim kommer ifrån sina föräldrar under japanska flyganfall mot den internationella zonen i Shanghai i december 1941. De följande åren får lille Jim (Ballard själv) tillbringa i ett japanskt interneringsläger. I Japan har flera försök gjorts att skildra det ofattbara för en bredare publik. När atombomben exloderade över Hiroshima den 6 augusti 1945 så befann sig den då sexårige Keiji Nakazawa i skolan ungefär en kilometer från epicentrum. Som vuxen och författare beskrev han atomkrigets självupplevda fasor i serieform. Hans verk Barefoot Gen publicerades som seriestripp för första gången 1970 och två år senare började han utveckla serien. Idag utgörs Nakazawas skildring av ett barn i krigets skugga och en uppväxt under Japans efterkrigstid av tio serieböcker om sammanlagt 3 000 sidor, varav två böcker ägnas åt världskriget. Böckerna utkommer fortfarande i ständigt nya upplagor. Med en saklig brutalitet som är närmast outhärdlig för läsaren skildras den unge Gens upplevelse av atombombningen och hur flera av hans familjemedlemmar dukar under av bränn- och strålskador. Även den teckande filmen har använts i Japan för att skildra bombkrigets
12
”bomba och bränn dom”
fasor. Den framstående filmstudion Ghibli har producerat Isao Takahatas film Eldflugornas grav, som berättar om barn (pojken Seito, fjorton år, och hans fyraåriga syster Setsuko) som först får uppleva brandbombningen av Tokyo, där deras mamma dör, och sedan evakueras till ett hårt liv på landsbygden. Bombardemang av civila i medveten avsikt att terrorisera civilbefolkningen och på den vägen tvinga motståndaren att ge upp har självfallet praktiserats länge i historien, långt innan människan började kunna tillverka luftfarkoster. Ett av de värsta exemplen på detta i nordisk historia inträffade år 1807. Under de pågående Napoleonkrigen kom den brittiska flottan till Danmark för att tvinga landet att överge sin Frankrikevänliga neutralitet. Den 6 juli 1807 krävde engelsmännen att Danmark genast skulle gå i allians med Storbritannien och därmed ställa sin flotta till engelsmännens förfogande, alternativt fortsätta neutraliteten men lämna flottan i pant. För Danmark var kraven omöjliga att tillmötesgå, och den 16 augusti landsteg 20 000 brittiska soldater på Själland och ringade in Köpenhamn från landsidan medan 40 örlogsfartyg ur Royal Navy lade sig i Öresund alldeles utanför staden. I tre dagar och tre nätter besköts Köpenhamn med fartygsartilleri från havet och kanoner och raketer från landsidan. Sedan över 3 000 danskar dödats eller skadats, flertalet civila, gick myndigheterna med på köpenhamnarnas krav på kapitulation för att få stopp på massakern. Hela den danska flottan med 37 örlogsfartyg och ett antal mindre farkoster övertogs av engelsmännen som seglade iväg med dem. Den brutala engelska beskjutningen av Köpenhamn resulterade på kort sikt i en seger i och med övertagandet av den danska flottan. Men krigshandlingen drev också in Danmark i en formlig allians med Napoleons Frankrike och i strategiskt hänseende förlorade därför Storbritannien på hela operationen. Bara sju år senare, under kriget mellan USA och Storbritannien år 1814, angrep den brittiska flottan Washington och bara strikta order från högre ort förhindrade den operativt ansvarige amiralen Cochrane från att bränna ned fler hus än de offentliga byggnader, inklusive Vita huset, som han hann med att förstöra. Cochrane hade även velat angripa Baltimore – som han ansåg ”borde bli lagt i aska” – men också nu stoppades han till sin förbittring av sina överordnade. De första luftangreppen kan faktiskt dateras till år 1849, då staden Venedig gjorde uppror mot sina österrikiska herrar. Den österrikiska armén sände då ut luftballonger över staden ute i lagunen. Ballongerna var lastade med tidsinställda sprängladdningar som skulle ramla ned och orsaka skador på försvararna. Det var självfallet en helt urskillningslös krigföring, där angripa-
bombkrigets tidlösa verklighet
13
Det brinnande Köpenhamn sett från Christianshavn natten mellan den 4 och 5 september 1807. (Foto: Københavns Bymuseum)
ren inte på något sätt kunde åtskilja militära mål från den civila befolkningen. Tvärtom var syftet just att med terror från luften skrämma både militärer och civila till underkastelse. I fallet Venedig var framgången obefintlig, men själva idén med de österrikiska luftballongerna belyser själva kärnan i luftkriget mot civila sådant det utvecklades under 1900-talet: att terrorisera civilbefolkningen så att man indirekt påverkar fiendens förmåga och vilja att fortsätta även den militära kampen. Det faktum att man nu kunde angripas från himlen var något nytt och dramatiskt i militärhistorien. År 1936 skrev den svenske flygofficeren Björn Bjuggren att flygets ”utveckling torde i krigshistorien sakna sin motsvarighet” och året före noterade hans kollega John Stenbeck att ”flygvapnets möjlighet till strategisk omfattning i vertikalplanet […] [är] något helt nytt i krigföringen”. Det kan inte nog understrykas hur rätt de hade. Just de speciella fasorna det innebär att som civil vara utsatt för beskjutning, inte minst från luften, utan att egentligen kunna försvara sig eller ens kunna förutse var bomber och granater ska slå ned härnäst har beskrivits av många människor. Bertha von Suttner, en av den moderna fredsrörelsens pionjärer, har i sin klassiska bok Ned med vapnen, som utkom för första gången år 1889, i
14
”bomba och bränn dom”
romanform skildrat hur den preussiska armén under det fransk-tyska kriget slöt belägringsringen runt den franska huvudstaden. Sedan inleddes en preussisk artilleribeskjutning av Paris. Bertha von Suttner beskrev den instängde civilistens upplevelser: Förfärligt var det – och ändå minns jag så väl, vad jag erfor: en viss bävande beundran, ett slags tillfredsställelse över att få uppleva någonting så storslaget, att befinna sig mitt inne i en skickelsediger tilldragelse och ändå icke darra för den egna livsfaran. Mina pulsar slogo, jag kände någonting utav – hur skall jag uttrycka mig – hjältemodets stolthet […] Det var för övrigt inte så hemskt, som man i första ögonblicket kunnat vänta. Inga brinnande byggnader, inga ängsligt skrikande människohopar, inga ständigt vinande bomber – utan alltjämt samma dova, avlägsna dån med kortare eller längre mellanrum. Man började efter någon tid bli nästan van vid det. Parisarna valde till mål för sina promenader sådana punkter, från vilka man bäst kunde höra kanonernas musik. Någon gång slog en granat ned på marken och kreverade, men sällan befann sig någon människa just då i närheten. Visserligen dödades många, men i millionstaden föreföllo de så få … Befolkningens egentliga sorg, dess största fruktan var icke beskjutningen utan hungern, kölden, bristen på allt. En underrättelse (i tidningen) angående en olycksbringande projektil gick mig dock djupt till sinnes. Den kom under formen av ett kort med svarta kanter: ”Herr och fru N. få härmed meddela, att deras båda barn François – åtta år gammal och Amelie – fyra år gammal – dödats av en bomb, som slog in genom fönstret. Vi bedja om tyst deltagande.” ”Tyst” deltagande! Jag utstötte ett högt skrik, sedan jag genomögnat raderna. Med blixtens hastighet stod för mitt öga en syn, som visade mig all den sorg det korta meddelandet innebar – jag såg våra båda barn, Rudolf och Sylvia – nej, den tanken kunde jag inte tänka ut!
Den militära betydelsen av bombkrig mot civila har diskuterats flitigt åtminstone sedan de tidiga krigsåren i början av 1940-talet, ja, egentligen ända sedan första världskriget på 1910-talet. Oavsett hur man värderar den militära betydelsen av denna typ av krigföring så har den tveklöst tidvis haft en enorm destruktiv effekt. I människornas medvetanden har minnet av bombfällningar över städer och byar tagit en stor plats. Efter krigsslutet 1945 gjordes gallup undersökningar om synen på bombkriget i de besegrade länderna. I Japan ansåg 34 procent att bombkriget var den främsta av de faktorer som fick dem att börja tvivla på det egna landets seger och 47 procent menade att bombningarna av de japanska städerna var huvudorsaken till att Japan fick ge upp kampen 1945. I Tyskland menade 36 procent att moralen sjönk hos befolkningen på grund av bombningarna, och när man fick frågan vad som var hårdast för de civila så svarade hela 91 procent bombningarna. Den här boken behandlar verkligheten bakom dessa siffror.
Drömmen om att slåss från luften Sedan bröderna Montgolfier genomfört sin första flygning med luftballong i Paris 1783 var det militära intresset för luften i första hand inriktat på att utnyttja ballonger för spaning. Sådana fick en avgörande militär betydelse redan under 1790-talets revolutionskrig – närmare bestämt den 26 juni 1794 vid Fleurus. Den dagen började de franska trupperna utnyttja spaningsballonger för att överblicka de fientliga formationerna. Luftvapnet var fött. Men i stort sett förblev luften ännu under ett sekel ett terra incognita, ett okänt land, som inte gick att utnyttja militärt. Undantagen var relativt få. Under det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 utnyttjade unionssidan ballonger för spaning. När tyskarna i september 1870 inneslöt Paris använde sig fransmännen i Paris garnison av luftballonger (och även brevduvor) för att upprätthålla förbindelserna med de franska trupperna i icke-ockuperade delar av landet. Tyskarna själva satte samtidigt upp två spaningsavdelningar med ballonger. I Storbritannien var det först under boerkriget 1899–1901 som man började använda sig av ballonger. I början av 1880-talet hade både Frankrike och Tyskland organiserat permanenta ballongenheter för spaning i sina respektive krigsmakter. Det avgörande steget kom med introduktionen av en elektriskt driven propeller, som gav ballonger helt andra och bättre navigationsmöjligheter. Det väckte förhoppningar om en snabb utveckling av luftballongerna, men efter några år märktes en besvikelse över uteblivna framsteg inom luftfarten. En tysk officer konstaterade i början av 1890-talet att aeronautiken, jämfört med framstegen inom telegrafin, järnvägarna och elektriciteten, inte hade lyckats uppnå ”ens den förväntade betydelsen”. År 1900 genomförde tysken Ferdinand von Zeppelin en framgångsrik flygning med ett gasdrivet, vätgasfyllt luftskepp av aluminium. Tre år senare genomförde bröderna Wright den första färden med ett flygplan. Under de följande åren skulle de militära satsningarna i många länder följa två parallella spår, både luftskepp och flygplan. Redan 1893 utkom vad som skulle kunna beskrivas som det första luftkrigsteoretiska arbetet, skrivet av den engelske officeren J D Fullerton. Denne ansåg att flyget skulle komma att revolutionera krigföringen på samma sätt som krutets entré 500 år tidigare. I framtiden skulle krig kunna inledas med överraskande anfall från luften. Om de egna flygstridskrafterna kunde visa sig först ovanför fiendens huvudstad, då skulle sannolikt denne ge upp och kriget
16
”bomba och bränn dom”
vara slut. För Fullerton var luftherravälde en förutsättning för att vinna ett framtida krig. Därför krävde han också att de kommande luftstridskrafterna skulle bilda en egen, självständig, försvarsgren. Fullerton var onekligen tidigt ute, tio år före den första flygningen med ett flygplan. Men han hade redan i de tidiga luftballongerna sett och förstått möjligheterna som en framtida teknik kunde utveckla. Efter premiärflygningen i USA 1903 kom det att dröja några år innan stormakterna började införskaffa flygplan. Runt 1909 skedde en snabb utveckling i och med att alltfler stater försåg sina stridskrafter med enstaka flygplan, för att inleda försök med hur de skulle utnyttjas. Fransmän, tyskar, österrikare, italienare, engelsmän och ryssar inledde en mycket snabb utbyggnad av luftstridskrafterna. Men det var ändå begränsade resurser det handlade om. Vid första världskrigets utbrott sommaren 1914 kunde britter och tyskar sätta in ungefär 50 operationsdugliga flygplan vardera, medan Frankrikes flygstridskrafter räknade runt 200 plan. Turkiet, som år 1911 blev det första land som utsattes för flygkrig, försåg den egna armén med flygplan och satte in dem i Balkankrigen 1912–1913. Här stötte svenska militära observatörer på militärflyg för första gången och skrev rapporter hem till Stockholm. Första världskriget innebar en oerhörd utveckling av flygstridskrafterna. Vid krigsslutet på hösten 1918 förfogade stormakterna över tusentals flygplan vardera. Man hade utvecklat bombplan som dock bara kunde flyga relativt korta distanser, luftskepp för långdistansbombning, jaktplan som kunde bekämpa andra flygplan, och taktik för direkt stöd till de egna markförbanden (close-air-support) hade utvecklats och provats med relativt stor framgång. I Sverige tillfördes marinen sitt första spaningsflygplan efter en privat donation år 1911, och 1912 började armén använda flygplan i samband med övningar på Axevalla hed i Västergötland. Uppdelningen mellan ett armé- och ett marinflyg var inte unik för Sverige, tvärtom var den i många år vanligast i de flesta europeiska länder. Först den 1 juni 1926 slogs de båda organisationerna ihop till det nya svenska flygvapnet. År 1915 organiserades arméflyget till fälttelegrafkårens flygkompani. Men det var svårt att få till stånd operationsdugliga förband. Först på våren 1916, ett och ett halvt år efter första världskrigets utbrott, kunde det svenska arméflyget sända flygavdelningar till gränsen med förläggning i Vänersborg och Boden. Under resten av kriget genomförde arméflyget en stor mängd flygningar, dels för att spana i gränsområdena och då i synnerhet i Tornedalen över till det ryskkontrollerade Finland, dels för att öva ”bombkastning” från flygplan.
drömmen om att slåss från luften
17
År 1902 siade den svenske tecknaren Edward Forsström om de framtida möjligheterna hos nya vapensystem som luftfarkoster och ubåtar. (Foto: Krigsarkivet)
Den enda egentliga skriften om flygkrig som gavs ut i Sverige vid denna tid, de allra första åren efter krigsslutet, skrevs av flygaren Carl Florman, en av det svenska arméflygets skickligaste flygförare under krigsåren. Han hade under kriget studerat flygning i Tyskland och 1920 besökte han USA i samma syfte. År 1922 blev Florman utnämnd till biträde åt den svenske militärattachén i London, Erland Mossberg. Denne var mycket flygintresserad och introducerade säkert Florman i de kretsar i Storbritannien som diskuterade flygstridskrafternas utnyttjande. I mars 1923 publicerade Florman en debattskrift med titeln Flygvapnet och Sveriges försvar. I den argumenterade han för att militärflyget i Sverige hade fyra huvuduppgifter:
18
”bomba och bränn dom”
• Skyddande av eget land från härjningar och förstörelse genom fiendens luftstridskrafter, främst genom anfall mot motståndarens flygbaser. • Bombanfall mot fiendens operationsbas i vidsträckt bemärkelse (den fientliga hemorten). • Inskränkande av fiendens anfallsriktningar genom avvärjande av landstigningsföretag. • Strategisk och taktisk samverkan vid arméernas och flottans operationer. Med flygets ökade tekniska förmåga kom också en flora av föreställningar om vad denna nya teknik skulle kunna användas till i militära sammanhang. En del var briljanta resonemang om teknikens möjligheter, annat helt verklighetsfrämmande fantasier. Men sammantaget formade de en allt vildvuxnare genre där böcker, tidningar och till och med teaterstycken och senare även biofilmer hade flyget och bombkriget som tema. Skönlitterära framställningar av det framtida kriget fick en blomstring efter 1870–1871 års fransk-tyska krig där ny teknik, moderna transportmedel och organisationsformer visade sin överlägsenhet. Framtidens krig blev föremål för en mängd författares ansträngningar, varav fransmannen Jules Verne är den kanske mest berömde med sina skildringar av bland annat ubåtsvapnet i form av undervattensfarkosten Nautilus. En som fått stort genomslag för sina visioner av framför allt det framtida rymdkriget är britten H G Wells som 1898 gav ut sin bok Världarnas krig. Det var inga verklighetsfrämmande författare som skrev dessa verk. Wells hade åren efter sekelskiftet 1900, inklusive början av första världskriget, ett betydande inflytande på utvecklingen av brittisk militärteori, inte minst när det gällde flygstridskrafternas roll. Inflytelserik var även polacken Jan Bloch som 1898 gav ut sex band på ryska om Framtidens krig – dess tekniska, ekonomiska och politiska aspekter. Året därpå utkom verket på engelska och nådde därmed en bredare publik. I sitt arbete vägde Bloch in de snabba tekniska framstegen och drog slutsatsen att vapentekniken skulle åstadkomma sådana förluster att ett landkrig mellan stormakter skulle omöjliggöras. Bloch fick som bekant bara delvis rätt. Blochs arbete väckte den ryske tsaren Nikolaj II till att ta initiativ till Haagkonferensen 1899 om internationell reglering av krigföringen. När H G Wells år 1916 rapporterade från slaget vid Verdun betecknade han fasorna som ”Bloch’s War”. Bloch hade i praktiken definierat ”det totala kriget”, även om termen användes först av den tyske generalen Erich von Ludendorff i en bok med samma titel år 1935. Redan 1908 gav H G Wells ut boken The War in the Air, den första romanen
drömmen om att slåss från luften
19
om bombkrig från luften, publicerad flera år innan verkligheten hade hunnit så långt. Hos Wells var det i första hand luftskepp som utförde sådana anfall, närmare bestämt tyska luftskepp som angrep New York. Wells framhöll ”den oerhörda makten ett luftskepp hade att förstöra allting under sig […] Ingenting motsvarande detta hade tidigare varit känt i krigföringens historia.” I Wells och Blochs efterföljd skildrade de följande åren en rad författare den nya militära tekniken och då i synnerhet ubåts- och luftstridskrafternas framtida roll, i skrifter med titlar som The Trenches (1908) och The Secret of the Army Aeroplane (1909). Bland kända författare som bidrog till den här genren märks detektivromanens mästare sir Arthur Conan Doyle, som förutom sina böcker om Sherlock Holmes skrev noveller om ubåtskrig (1914) och Storbritannien, kanaltunneln och det framtida kriget (1911). Alan Alexander Milne medverkade bland annat i skämttidningen Punch och skrev 1909 om flygkriget. Långt senare, år 1922, publicerade han sin barnbok om den snälle men inte alltför intelligente björnen Nalle Puh. Men nu stod verkligheten beredd att komma ikapp fiktionen.