Thomas SĂśrensen
Amerikanska inbÜrdeskriget 1861–1865
historiska media
3
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Thomas Sörensen 2016 Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Samtida fotografier, US Library of Congress. Sättning: Ola Norén, Luleå grafiska Karta: Samuel Svärd Översättning av citat: Mikael Dahlgren Tryck: Scandbook AB, Falun 2016 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-380-4 4
There are great many things done in war, which it would be difficult to find any reason for. But why should not this be the case? War is unreasonable. When there is no reason in a thing itself, how can we expect to find any reason in anything connected with it. Valentine C. Randolph, 39. Illinois Infantry Regiment
Det förekommer många handlingar i krig som man svårligen finner någon anledning till. Men varför skulle det inte vara så? Krig är orimligt. Om en företeelse saknar anledning, hur kan vi förvänta oss att hitta en anledning till något som över huvud taget har med den att göra.
5
Innehåll
Vägen mot avgrunden.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 ”The Federal Reburial Program”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 ”Närapå den enda frågan”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 18 ”USA:s tillfälliga armé”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23 ”Kung bomull”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 31 ”Vansinnig som fri”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 37 ”Det ofrånkomliga ödet”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 ”Negern och den vite är inte jämlikar”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 47 Amerikanska inbördeskriget. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 ”Fort Sumterdansen”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 ”En utsökt skara medborgarsoldater”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 64 ”De värsta män jag någonsin sett”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 69 ”Abolitionistsvin från norr!”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73 ”Det hela började väldigt ojämlikt”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 ”Stars and Stripes – Stars and Bars”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 84 ”Men vi besegrar dem i morgon”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 91 ”Sengångaren i Virginia”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 ”En mycket modig man, men en dåre”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 114 ”Jag utkämpade slaget galant”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 121 ”Krigets fruktansvärda verklighet och allvar”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 130 ”Jag hade inte kompetens att anföra”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 ”Enkelhet är språkets skönhet”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142 ”Min plan är perfekt”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 146 ”Den allra bästa soldat jag såg i fält”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 153 ”Jag blev inte besegrad”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 160 ”Plundring, röveri och förstörelse”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 ”Inte den minsta känsla av nederlag”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 176 ”Jag gav order om bajonett”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 184 6
”Herregud, är detta allt vi har?”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 ”Vackert, underbart vackert”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195 ”Den rikes krig, den fattiges strid”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 ”Grabbar– varför i helvete ger ni inte upp?”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 208 ”Krig är grymt, och man kan inte förfina det”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 218 ”Då finns inget mer jag kan göra”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 233 ”Krigets nya ansikte”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 ”Det innebär medborgarskap för niggrer”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 ”O Captain! My Captain!”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 ”Mad as a hatter” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 264 Såren är läkta, men ärren består. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 ”Nordstatsjänkarna hade något med saken att göra”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 271 ”Myten om den förlorade saken”.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 277 ”Reconstruction”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 285 ”Vi är ett besegrat folk”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 292 ”Jag finner inget humoristiskt i det”. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 302 De sista bland de sista. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309 Översatta citat. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 Litteratur i urval. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 331 Personregister. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 337 Geografiskt register.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 346 Bilder från US Library of Congress om inget annat anges. På sidorna 319–329 finns det svenska översättningar av originalcitaten som finns i boken.
7
Lake Mich igan
Detroit
Chicago
IOWA NEBRASKA
OHIO
INDIANA ILLINOIS Marais des Cygnes 1864
Ohio
S:t Louis
KANSAS
Charle KENTUCKY
MISSOURI Wilson’s Creek 1861 Pilot Knob 1864
Carthage 1861
Paducah 1864
Perryville 1862
Middle Creek
Cum
Belmont 1861 Fort Donelson 1862 New Madrid 1862 Fort Henry 1862 Nashville 1864
Pea Ridge 1862
Knoxs
TENNESSEE Murfreesboro 1862 Fort Pillow 1864 Lockout Mountain 1 Memphis 1862+1864 Missionary Ridge 1863 Shiloh 1862 Chattanooga 1862+ ARKANSAS Chickamauga 1863 Iuka 1862 Rocky Face Ridge 1 Elkin’s Ferry 1864 Resaca 1864 Arkansas Post 1863 Kennesaw Moun Peachtree Creek Jenkins Ferry 1864 Ezra Church 1864 MISSISSIPPI Atlanta 1864 Utoy Creek 1864
OKLAHOMA
Prairie Grove 1862
Jonesborough 1864
Mansfield 1864 Pleasant Hill 1864
Missi
ssipp
i
Chickasaw Bluffs 1862
TEXAS
C
Indianapolis
Lexington 1861+1864 Westport 1864 Byram’s Ford 1864
Vicksburg 1862-1863 Champion’s Hill 1863 Jackson 1863 Big Black River 1863 Port Gibson 1863
Meridian 1864
Port Hudson 1863
Austin
LOUISIANA Houston
Sh
ALABAMA
erm an
s Ma rsch
GEORGIA
Mobile Fort Morgan 1864 Mobile Bay 1864
New Orleans 1862
Fort S:t Philip 1862 Fort Jackson 1862
FLORID
Mexikanska golfen 0 km
200
400
600 km
Detroit
e Lak
NEW YORK
Erie
Cleveland
Pittsburgh
Gettysburg 1863
NEW JERSEY Philadelphia
Antietam 1862
WEST VIRGINIA
Ohio
Charleston
Harper’s Ferry 1862
Washington Bull Run 1861+1862
Chancellorsville 1863
TUCKY 1862
New York
Harrisburg
Colombus
polis
CONNECTICUT RHODE ISLAND
PENNSYLVANIA
OHIO
Boston MASSACHUSETTS
Richmond VIRGINIA
Middle Creek 1862 Cumberland Gap 1863
Annapolis Alexandria DELAWARE
Fredericksburg 1862+1863 The Wilderness 1864 Cold Harbor 1864 Gaines’ Mill 1862
Striden vid kratern 1864 Petersburg 1864
Hampton Roads 1862
Knoxsville 1863
1862 Lockout Mountain 1863 Missionary Ridge 1863 Chattanooga 1862+1863
NORTH CAROLINA
Rocky Face Ridge 1864 Resaca 1864 Kennesaw Mountain 1864 Peachtree Creek1864 Atlanta 1864
4
Sh
erm an
s Ma rsch 186 4
GEORGIA
Charlotte
Roanoke Island 1862 New Bern 1862
Bentoville 1865 Averasboro 1865
SOUTH CAROLINA
Hatteras Inlet 1862 Fort Macon 1862
Fort Fisher 1865
Charleston
Fort Wagner 1863 Fort Sumter 1861+1863
Savannah
Port Royal Sound 1861
Jacksonville
ATLANTEN
Olustee 1864
FLORIDA
600 km
Miami
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
Officerare ur 114. Pennsylvania infantry spelar kort i ett fältläger. Förbandet är från unionssidan och de färgade är anställda tjänare, en liknande scen utspelade sig säkerligen samtidigt i en angränsande skog med skillnaden att uppassarna hade varit slavar.
10
Vägen mot avgrunden ”The Federal Reburial Program” Något decennium efter 1800-talets mitt – ångvisslans och framstegens tid. Det är inget underligt med att den unge amerikanen Jack kanske bara åker tåg tre gånger i sitt liv. Inte alls. Det märkliga är att han också gör det i tre helt olika skepnader. Första gången är när han med sitt volontärregemente skickas iväg ut till fronten under det amerikanska inbördeskriget, 1861–1865. Det är försommar och resan går genom östra USA, söderut genom Baltimore i Maryland, sedan till huvudstaden Washington och vidare några kilometer över Potomacfloden in i delstaten Virginia till järnvägsknutpunkten Alexandria. Härifrån färdas Jack antingen djupare söderut längs med Orange & Alexandria Railroad eller västerut med Manassas Gap Railroad i riktning mot Shenandoahdalen. Det är här i Virginia som striderna är som mest intensiva. Det är här som Richmond ligger – fiendens huvudstad. Det är här, i Virginia, som arméerna drabbar samman och människor dödas. I allmänhet håller passagerarvagnarna hög standard vid denna tid och är förhållandevis komfortabla. Så är det åtminstone i USA där man har hämtat inspiration till järnvägarnas bekvämlighet från passagerarutrymmena på de rymliga hjulångare som trafikerar floder som Mississippi, Missouri och Tennessee. I Europa färdas man däremot trångt och obekvämt. Men trots att vi befinner oss i USA behöver Jacks järnvägsresa inte alls vara särskilt bekväm vid detta tillfälle. Vid stora trupptransporter är det ofta trångt och ont om plats. Kanske får Jack och hans kamrater sitta på järnvägsvagnarnas tak, eftersom så många soldater samtidigt skall iväg i samma riktning. De har ju ett gemensamt mål – sydstaternas huvudstad. ”On to Richmond!” skallar dagspressens fältrop i nordstaterna. Månad efter månad, år ut och år in, transporteras soldater söderut. Vagnarna är ofta överfulla, nästan till bristningsgränsen. De är fyllda inte bara av 11
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
dessa tiotusentals soldater utan även av tält, hästar, mulåsnor, nötboskap, trossvagnar, telegrafkablar, verktyg, kanoner, vapen, krut, ammunition, sjukvårdsutrustning, medicin, köksredskap, proviant och andra förnödenheter. Allt sådant som behövs i krig. Allt sådant som med militär terminologi kallas för tyg- och intendenturmateriel. Det är fråga om stora volymer, riktigt stora. Men det fungerar. Professionella, oftast civila tjänstemän har till uppgift att utarbeta noggranna och detaljerade tidtabeller, scheman och tablåer och att svara för att järnvägstransporterna fungerar effektivt. Tjänstemännen är experter på sitt område, skickliga och utför sina uppgifter rigoröst, formellt och med viss arrogans. Tröttsamma och irriterande byråkrater, tycker en del soldater, men uppenbarligen nödvändiga för krigsinsatsen. För ånglokomotiven tuffar ständigt på. Dag som natt. Vid detta tillfälle är Jack en ung och frisk man och bär troligtvis en nysydd unionsuniform i ylle som består av mörkblå vapenrock med stora gyllene knappar, himmelsblå byxor med hängslen, grova svarta kängor med snören av läder och ett bälte med metallspänne, dekorerat med de utpräglade bokstäverna ”US” – United States. På huvudet har han en kepi, en tygmössa med läderskärm. Hela den militära utstyrseln är så långt som möjligt rationellt standardiserad och industritillverkad av kontrakterade civila regeringsleverantörer. Uniformerna är sydda av proletariserade, men relativt välbetalda och välmående textilarbetare med hjälp av moderna och ganska nyligen uppfunna symaskiner, kanske av märkena Singer eller Wheeler & Wilson. Även skotillverkningen är mekaniserad. Bredvid sig har Jack en modern räfflad och träffsäker musköt med perkussionslås, tillverkad i Springfields vapenfabrik i delstaten Massachusetts. I patronväskan i svart läder och med axelrem kommer han att förvara sin ammunition. Oftast 40 patroner. 20 extra i fickan. Jack skall slåss för den republikanske presidenten – Abraham Lincoln – som har stöd och legitimitet för sitt krig från USA:s nordstater. Med sin Springfield i handen kan han i teorin fälla en rebell, en sydstatare, på en halv kilometers avstånd. Det måste kännas förtröstansfullt. Det är bra. Det moderna kriget kräver materiel. Mycket materiel. Vid denna tid har mekaniseringen av varuproduktionen i USA visserligen kommit en bra bit på väg, men fortfarande domineras tillverkningen av till exempel kläder 12
vägen mot avgrunden
och hattar av relativt traditionella och lågteknologiska hantverk och inte minst av decentraliserad hemindustri. Inbördeskrigets enorma behov av utrustning och förnödenheter främjar dock mekaniseringen på många olika områden. Tack vare kriget tar det moderna, teknologiska och industrialiserade samhället stora steg framåt i riktning mot maskinens och fabrikens tidsålder. Det är fråga om utveckling – om framåtskridande. Miljontals soldater rekryteras. Miljontals soldater utrustas. Miljontals soldater transporteras. Staten betalar. Staten organiserar. Handel och industri blomstrar. Privata förmögenheter skapas. Kapitaltillväxten tilltar. Och Jack åker tåg, ned mot det heta Virginia. Krig är aldrig riskfritt, snarare allmänt livsfarligt, men unionssoldaterna är väl utbildade och har den militära utrustning som krävs för att utkämpa ett modernt krig. Det har man åtminstone sagt till dem. Naturligtvis är detta en illusion. De har inte alls vad som krävs. Det har ingen. Det dröjer nästan ända fram till krigets slut innan man verkligen förstår vad ett modernt krig innebär. De som får den djupaste förståelsen för detta är nordstatsgeneraler som Ulysses Grant, William Sherman och Philip Sheridan. De introducerar en ny, stegrad dimension av hänsynslöshet, brutalitet och brist på empati i den västerländska krigföringen. Denna dimension står i bjärt kontrast till traditionella militära värderingar som framhåller ett visst mått av elegans, finess och ridderlighet. De moderna generalerna tillämpar massförstörelse, mordbrand, plundring och angrepp på civilbefolkningen. De drar sig inte heller för att sätta in sina egna soldater i gigantiska självmordsattacker. På så sätt förebådar inbördeskriget första världskrigets självdestruktiva massanfall. Jacks andra möte med järnvägen inträffar en tid senare när hans döda, men antagligen relativt välbevarade kropp transporteras tillbaka till hans familj och hemort för begravning på den lokala kyrkogården. Denna kanske finns i en storstad som Philadelphia, Boston eller Cincinnati. Eller kanske i någon landsortshåla som knappt någon har hört talas om – än mindre uttalat namnet på, besökt eller åkt igenom – som Kittaning i Pennsylvania, Pulaski i New York eller Chillicothe i Ohio. Eller varför inte Menominee i Michigan? Om det skulle vara så att Jack har stupat på slagfältet är den direkta dödsorsaken sannolikt skallskada, förblödning eller kvävning på grund av skador på svalg, luftstrupe eller lungor. Att stupa i strid är ändå inte det 13
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
vanligaste sättet att mista livet på i detta krig. Sannolikheten är dubbelt så stor att Jack dukar under av någon sjukdom – kanske kronisk diarré, tyfoidfeber, tyfus eller lunginflammation – i en manskapsförläggning eller på ett fältlasarett än att han dödas på själva slagfältet av fiendens kulor, kartescher, granater eller bajonetter. Ett vanligt alternativ är att han avlider av sårinfektion eller blodförgiftning efter att ha blivit sårad i strid. Någon antibiotika finns inte. Inte heller några andra antiseptiska medel. Kunskap saknas också. Man använder inte ens tvål för att rengöra såren. Penicillinet kommer att upptäckas på St. Mary’s Hospital i London av läkaren Alexander Fleming först år 1929 och tas inte i allmänt bruk förrän under andra världskriget. Soldaterna under inbördeskriget drabbas dessutom ofta av barnsjukdomar. Dessa är farliga – ja, direkt livshotande. Mässling, vattenkoppor, scharlakansfeber och röda hund skördar många dödsoffer, i synnerhet bland pojkarna från landet, som på grund av relativ isolering inte utsatts för de dödliga mikroberna som barn i samma utsträckning som pojkarna från städerna har. Så säger i alla fall statistiken. Denna säger dessutom att döden i krig oftast är mindre våldsam, romantisk och ärorik än vad propagandan i exempelvis unionens kampsånger, politikernas eldande tal eller de amerikanska skolböckerna vill göra gällande. Döden är svår att värja eller försvara sig mot, eftersom den så ofta lömskt och oheroiskt kommer smygande i mikroorganismens gestalt. Själva dödsförloppet kan dessutom vara tungt och obehagligt och ta lång tid. Inför döden förväntas de sjuka och sårade soldaterna uppvisa ett gott mått av stoicism och självbehärskning. Det sägs vara en konst att dö – att dö på ett passande sätt. Sådan är 1800-talets amerikanska kultur. Sådant är tidens manlighetsideal. Det är inte alltid så enkelt att leva upp till detta. Av lättförståeliga skäl är rädslan bland de döende utbredd. Många soldater är bara i de sena tonåren. Många ännu yngre. De längtar desperat efter sina föräldrar, särskilt efter sin mamma. Tidens ideal säger att man skall dö omgiven av sin familj. Inte ensam bland främlingar. Smärtstillande medel som morfin är visserligen uppfunna, men är nästan alltid en bristvara. Morfinet tas i allmänt bruk i krigstid först under det fransk-preussiska kriget 1870–1871. De allra flesta soldater under amerikanska inbördeskriget får möta sin död utan smärtlindring. Det är bara att bita ihop. Det är bara att hålla tillbaka dödsångesten och känslorna av hopplöshet. Så är det. 14
vägen mot avgrunden
År 1850 fanns det ungefär 13 000 kilometer räls i USA, tio år senare fanns det närmare 50 000 kilometer. Den enorma utbyggnaden av järnvägsnätet kom att få stora konsekvenser för inbördeskrigets förlopp och utgång. Järnvägen innebar att man kunde försörja stridande förband med förnödenheter över väldiga avstånd och över ödemarker, fälttågen kunde komma att följa järnvägslinjerna och strider kom att utkämpas för kontroll av järnvägsknutpunkterna. Nordstaterna kunde binda ihop sina industrier och redan under det första större slaget under inbördeskriget, Bull Run, förstärkte en sydstatsarmé en annan genom att genomföra en snabb taktisk förflyttning via tåg.
Under sin andra tågresa ligger Jack väl insvept och nedbäddad i en luft- och vattentät likkista som är placerad i en godsvagn. Såväl kistan som hemresan bekostas av hans sörjande och kanske självförebrående familj. Det är inte precis billigt. Väl återförenad med sin mamma och pappa anordnas en begravningsceremoni i den lokala församlingskyrkan och sedan jordfästs han på kyrkogården. Därmed borde berättelsen om Jack vara slut. Men det är den förstås inte. Tågen fortsätter att rulla. Resandet är inte över för Jacks del. Inte riktigt än. Det var ju fråga om tre tågresor, inte två. Efter några år är kriget slut, sydstatsarméerna förintade, staden 15
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
Richmond ockuperad och till stora delar nedbränd. Nordstaterna och president Abraham Lincolns union har segrat. Ångvisslan tjuter igen. Den tredje gången som Jack åker tåg sker när man på den amerikanska regeringens order tillfälligt stör hans eviga vila och med föräldrarnas medgivande låter gräva upp kvarlevorna, som vid detta tillfälle antagligen mest består av benrester, hårtestar, några naglar, förtorkade muskler och torra, fårade hudslamsor. Hur mycket av Jacks ursprungliga kropp som nu återstår går egentligen inte att uttala sig om, eftersom vi inte har någon som helst kunskap om varifrån han kom eller på vilken kyrkogård hans familj beslutade att han skulle begravas. Nedbrytningsprocessen av en människa varierar kraftigt med jordart och klimat. Det berättar naturvetenskapen för oss. Det handlar också om hur långt förruttnelsen har fått fortskrida innan liket väl kommit i jorden. Förruttnelsen är i sin tur beroende av faktorer som väderlek, temperatur och årstid. Många lik är i riktigt hyggligt skick ännu efter flera år i graven, till och med efter decennier. Detta beror på att den döda kroppen konserveras antingen genom mumifiering, det vill säga intorkning, eller genom saponifiering – förtvålning av kroppsfetterna – som skyddar liket från förruttnelse. Andra kroppar genomgår en helt annan process, löses fort upp, förmultnar och reduceras till förtorkade skelett. I vilket fall som helst är anledningen till gravöppningen att Jack skall paketeras och sändas iväg på en tågresa till en av de 73 nyanlagda federala, militära begravningsplatserna. Väl framme läggs Jack i jorden tillsammans med sina stupade och avlidna regementskamrater. Nu är de återigen samlade. Här ligger de sida vid sida i prydliga, exakta och noggranna rader. Arrangemanget framstår som en makaber och något bisarr kombination av kamratskap, militär precision, ordningsmani och statlig omtanke. Men det är ganska vackert – gripande på något sätt – och påkostat. Den amerikanska staten kommer under flera decennier att spendera stora summor på den gamla unionsarméns levande och döda veteraner. Kostnaderna för de överlevandes pensioner uppgår år 1893 – rekordåret – till nästan 42 procent av de federala statsutgifterna. Den federala Pension Bureau i Washington som byggs 1887 blir den största tegelbyggnad som världen dittills skådat. Byrån har 2 000 anställda tjänstemän. Ytterligare 3 800 läkare och 500 andra tjänstemän är anknutna dit. 16
vägen mot avgrunden
Samma omsorg visar staten de döda unionssoldaterna. Statligt avlönade landskapsarkitekter garanterar på de militära begravningsplatserna stillhet och värdighet genom välansade planteringar, lummiga träddungar och frodig blomsterprakt. Statliga intendenter, stationerade i rejäla tegelbyggnader på själva området, ansvarar för gravfrid och allmän ordning. Det skall vara rationellt och effektivt. Ordning och reda. Ända in i döden är det rådande idealet snörräta led av disciplinerade soldater. Detta symboliseras på begravningsplatserna av de identiska gravvårdarna av upprättstående minnes- eller identifieringsplattor. Nu har även Jack en sådan. Den är tillverkad av vitmålade brädor, men kommer snart att bytas ut mot en stilfull gravsten i beständig marmor. Gravvårdarna har en medvetet demokratisk, icke-hierarkisk utformning. Orsaken till att de är likadana i form och storlek har naturligtvis att göra dels med massproduktionens fördelar, dels med en militär önskan om uniformitet och samhörighet ända in i döden. Det finns även en politisk, egalitär dimension – man gör ingen åtskillnad mellan rik och fattig, officer och menig soldat. Inte heller soldaternas geografiska ursprung får spela någon roll. Delstatsseparatism har man fått nog av i USA. Alla de döda har gett sina liv för den amerikanska nationen, inte för delstaterna. Alla uppoffringar värderas lika högt. Alla liv är lika mycket värda. Vad som framträder när man betraktar de militära gravfälten är symboliska manifestationer av statlig och samhällelig moral, anständighet, solidaritet och rättskänsla. Så bygger man en modern västerländsk demokrati. Över unionssoldaternas sista viloplats flyger det röd-vit-blå stjärnbaneret, den finaste och främsta nationella, federala symbolen. Den vajar där i vinden som en gentlemannamässig försäkran och som ett heligt löfte om att soldaterna inte dog förgäves och inte kommer att glömmas bort. Dessa soldater gick ur tiden, en del av dem på triviala, långtråkiga och odramatiska sätt, andra på de mest fasansfulla sätt som man kan föreställa sig. Men den amerikanska staten överlevde. Det är också för detta som de marscherade ut i kriget – de allra flesta dessutom som frivilliga. Tacksamheten är i allmänhet stor gentemot de stupade. Samtidigt finns självklart en generell bitterhet och sorg i hela det amerikanska samhället efter kriget. De båda sidorna förlorade sammanlagt över 690 000 man. Över en miljon sårades. Detta är mycket. USA:s totala befolkning uppgick i början av 1860-talet till drygt 30 miljoner. The Federal Reburial Program – Ombegravningsprogrammet – som 17
amerikanska inbördeskriget 1861–1865
den amerikanska statens projekt kallas blir extremt framgångsrikt. Sammanlagt kommer 299 696 unionssoldater av de antagligen mer än 390 000 som mist sina liv under kriget att få sin sista viloplats på någon av de federala soldatgravplatserna. Det är många. Det är ett framsteg. Det är modernt. Något liknande har aldrig gjorts. Inte efter något annat krig. Inte i något annat land. Aldrig i sådan skala. Nitiska och målinriktade byråkrater med lysande organisationsförmåga ligger bakom prestationen. Förteckningar. Register. Statistik. Statliga resurser. Vad som helst kan åstadkommas med rationell planering och teknologi. Vad som helst. Vi befinner oss i en modern och civiliserad värld, bland moderna och civiliserade människor.
”Närapå den enda frågan” En tragedi drabbade USA under våren 1861. Amerikanerna tog till vapen och kastade sig ut i ett krig mellan Söderns slavstater och de fria delstaterna i norr. Det var kanske inte med någon större förvåning som många amerikaner såg ofreden komma. USA hade varit ett söndrat och splittrat land i flera decennier och det blev allt vanligare att man talade om ett förestående krig, om inbördeskrig. Orsakerna till motsättningarna var många, men själva kärnpunkten i konflikten skall främst sökas i inrikespolitiska maktförskjutningar. Kriget kom att bli ett fullständigt blodbad som visserligen hade flera olika implikationer och innebörder, men som tveklöst och definitivt hämtade sin explosivitet, sin bitterhet och sina främsta motiv i den olösta frågan om slaveriet. Söderns traditionella jordbrukssamhälle hade under 1800-talets lopp förlorat allt mer politiskt inflytande till de köpmanskapitalistiska och förhållandevis industrialiserade nordstaterna. En tydlig illustration av denna förändring är att nio av de tolv presidenter som innehade ämbetet före 1850 var från Dixie, som den amerikanska Södern kallades. Det var från den gamla slavstaten Virginia, nationens traditionellt ledande delstat, som politiska storheter som George Washington och Thomas Jefferson härstammade. Av 1850-talets tre presidenter kom däremot alla från nordstaterna. Ett annat exempel på denna maktförskjutning gällde befolkningen. Virginia hade år 1790 varit den folkrikaste delstaten med sina 748 000 invånare. År 1860 hade hon fallit ned till en femteplats med 1,6 miljo18