9789146215370

Gunilla Hasselgren

Jerk W. Langer

SVENSK HUVUDREDAK TÖR

Läkarboken för hela familjen 700 symtom och sjukdomar

Översättning Inger Bolinder-Palmér och Kristina Olsson

Wahlström & Widstrand

Författare: Jerk W. Langer Dansk redaktion: Erik Høvring, Dorte Bruun Rasmussen, Ane Børup Danska originalets titel: Politikens store lægebog © JP/Politikens Forlagshus A/S, 2005 Översättning: Inger Bolinder-Palmér och Kristina Olsson Svensk huvudredaktör: Gunilla Hasselgren Svensk redaktion: Gustaf Bonde, Per Wivall, Kerstin Lindberg Medicinsk granskning, svenska upplagan: Gunilla Hasselgren, Mikael Hasselgren, Ann Ingelman, Christina Broqvist Inlagans form: Maria Landin Omslagets form: Annika Lyth Omslagsfoto: Anna-Lena Ahlström (stora bilden), Flemming Jeppesen och Niels Åge Skovbo (övriga) www.wwd.se Copyright © 2007 Wahlström & Widstrand AB, Stockholm Att mångfaldiga innehållet i denna bok, helt eller delvis, utan medgivande av bokförlaget Wahlström och Widstrand, är förbjudet enligt lagen om upphovsrätt. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom exempelvis tryckning, kopiering, ljudinspelning eller elektronisk återgivning.

Tryckt i Polen av www.print-with-ipp.com 2007 isbn 978-91-46-21537-0

Innehåll

Vanliga symtom och deras betydelse

Sköt om dig!

Sinnesorganen och utseendet 307 9

29

Huden, håret och naglarna Ögat Örat

Man och kvinna

Kosten, motionen och inställningen till livet 30

Sex och graviditet Kvinnans könsorgan Kvinnans bröst Mannens könsorgan Njurar och urinvägar

Allergi, blodet och infektioner 37

Läkemedel och missbruk

Allergi Blodet Infektioner Resemedicin

Läkemedel Tobak, alkohol och missbruk

38 48 64 78

Hjärnan och psyket

89

Hjärnan och nervsystemet Psyket

90 125

De inre organen Mun och tänder Matspjälkningssystemet Skelett, leder och muskler Hjärtat och cirkulationen Lungorna och luftvägarna Hormoner

149 150 159 190 232 266 293

308 334 350

365 366 390 406 412 421

443 444 454

Lagar och rättigheter

469

Första hjälpen

475

Patientföreningar Register

484 486

En bok jag saknat När jag började arbeta med Läkarboken för hela familjen kände jag att det som behövdes var en läkarbok med ett modernt upplägg.

Den skulle vara snygg och ha en bra, lättfattlig struktur. Därför har det blivit en bok utan onödig, tillkrånglad information eller svåra och märkvärdiga ord. Det man verkligen behöver, men också mer ingående förklaringar som inte är jobbiga att ta sig igenom.

Rikligt med bilder och enkla, klargörande teckningar. Överskådliga faktarutor om vardagliga och viktiga ämnen. Symtom­ översikten i början av boken gör det lätt att hitta om man snabbt vill kolla upp något man undrar över. Kapitlen är logiskt upplagda och följer våra organsystem. Allt från barnsjukdomar till åldrandets problem finns med, vilket gör att Läkarboken faktiskt vänder sig till hela familjen.

Under mina år som läkare har jag försökt att bevara lite av mina ursprungliga ideér om hur kroppen funkade och mina känslor för sjukvården som jag hade innan jag började i ”branschen”.

Det har hjälpt mig att förstå och visa mina patienter den respekt de förtjänar. Det har också varit viktigt i mitt jobb som tv-doktor att bemöta alla tittares funderingar på så rätt nivå som möjligt.

Läkarboken för hela familjen ligger i linje med detta – det är den bok jag själv skulle önskat ha hemma innan jag började studera.

Den vänder sig till dig, och inte till andra läkare.

Min kollega Jerk W. Langer gav först ut boken i Danmark, och jag har anpassat den så att det stämmer med svenska förhållanden. Jag har tagit bort och lagt till där det har behövts. Bland annat är kapitlet om att hålla sig frisk nyskrivet för att ge ytterligare en dimension till synen på hälsa och sjukdom.

Jag hoppas och tror att du kommer att ha stor nytta av Läkar­ boken för hela familjen!

Gunilla Hasselgren

Blodet En vuxen människa har ca 5 liter blod i kroppen, vilket motsvarar ungefär 7 % av kroppsvikten. När man vilar pumpar hjärtat varje minut ut 5 liter blod i kretsloppet, som passerar genom cirkulationssystemets artärer, kapillärer och vener för att sedan vända tillbaka till hjärtat. Blod är en röd och något tjockflytande vätska som kan betraktas som ”flytande vävnad” och som består av blodkroppar och vätska. Den procentandel av blodvolymen som utgörs av blodkroppar kallas hematokrit och utgör normalt 40–45 %. Blodkropparna bildas till övervägande delen i benmärgen.

Fakta om blodet Blodet är ett transportmedium som försörjer celler, vävnader och organ i kroppen med syre och näringsämnen.

I de röda blodkropparna är syret bundet till det järnhaltiga färgämnet hemoglobin, som ger blodet dess röda färg.

Blodet tar upp syre i lungorna och transporterar det till kroppens alla celler, där det bidrar till att förbränna näringsämnena vid ämnesomsättningen. Vid förbränningen bildas avfallsämnen som blodet transporterar från cellerna till lungorna, njurarna och levern, varifrån de utsöndras från kroppen via utandningsluften, urinen och gallan.

Blodet är transportsystem för de hormoner som bildas i körtlarna och via blodet förs ut i kroppen för att styra funktionen i många organ (se s. 293). Blodet fördelar värmen från de arbetande organen jämnt i hela kroppen. Om kroppen blir för varm om­dirigeras blodet till huden och avger värmen till omgivningen.

Blodet spelar en viktig roll i försvaret mot infektioner (se s. 64) och säkerställer att vävnadsvätskan runt cellerna hålls konstant, även om cellerna hela tiden utsöndrar avfallsämnen som annars kunde rubba den kemiska balansen. Många av blodets proteiner är transportämnen som fraktar andra ämnen i kroppen. Andra proteiner säkerställer att vävnadsvätskan mellan cellerna återvänder till blodet i form av lymfa så att vätskeansamlingar inte uppstår.

Blodet har mekanismer som minskar blodförlusten om ett blodkärl skulle gå sönder. Då täpper koagel till skadan i kärlväggen medan den repareras.

Blodets sammansättning Antalet blodkroppar är enormt. Exempelvis utgör de röda blodkropparna en tredjedel av det samlade antalet celler i kroppen.

Eftersom blodkropparna har en relativt kort livstid är också omsättningen av blodkropparna betydande. Varje dygn bildar benmärgen 500 miljarder nya blodkroppar. Med tanke på den stora omsättningen är det både imponerande och förbluffande att blodets sammansättning kan hållas så konstant som den är.

Blodkropparna bildas i den röda benmärgen, som är en fetthal-

48

b l od e t

tig vävnad i skelettbenens märghåla. Den röda benmärgen finns i alla skelettben vid födelsen. Under barndomen ersätts den röda benmärgen gradvis av den gula, som till övervägande delen består av bindväv och fett. Hos en vuxen person finns den röda benmärgen endast i ryggrad, bröstben, revben, skulderblad, kranium och den första delen av överarmsben och lårben – dvs. den del av kroppen som täcks av en T-tröja, ett par shorts och en mössa.

Röd benmärg innehåller primitiva stamceller som av kemiska tillväxtfaktorer stimuleras att bilda de olika blodkropparna. Hormonet erytropoietin (EPO) bildas i njurarna och främjar produktionen av röda blodkroppar. Dessa tillväxtfaktorer används också som läkemedel för att hjälpa patienter att bilda fler blodkroppar.

I benmärgen genomgår blodkropparna karakteristiska utvecklingsfaser, tills de är tillräckligt mogna för att avges till blodet.

R Ö DA B LO D K R O PPAR

Röda blodkroppar (erytrocyter) är de absolut talrikaste cellerna i blodet, och det finns omkring 5 miljoner röda blodkroppar per kubikmillimeter blod. En röd blodkropp mäter 0,007 mm i diameter och har en karakteristisk form som ser ut som en boll som är hoptryckt på mitten. Den röda färgen beror på det syrebindande ämnet hemoglobin, som helt fyller de röda blodkropparna.

För att de röda blodkropparna ska kunna bildas i benmärgen krävs en tillräcklig tillförsel av näringsämnen, bland annat amino­ syror, järn, vitamin B12 och folat. Järn ingår i hemoglobinmolekylen medan vitamin B12 och folat är nödvändiga när förstadierna till de röda blodkropparna ska dela sig. Brist på dessa ämnen kan leda till blodbrist (se s. 56). Bildningen stimuleras av hormonet erytropoietin (EPO), som bildas i njurarna. Epo används som läkemedel och missbrukas till dopning.

En röd blodkropp lever i 120 dagar. Sedan bryts den ned i mjälten och hemoglobinet ombildas till det gulbruna färgämnet bilirubin, som utsöndras via levern och gallan. Om ett stort antal

allergi 

49

röda blodkroppar bryts ned samtidigt kan levern inte klara denna utsöndring tillräckligt snabbt, och därför ansamlas bilirubin i blodet. Detta tillstånd med gulfärgning av hud och ögon kallas gulsot (ikterus) och kan också uppstå vid sjukdomar i levern, gallvägarna eller bukspottskörteln, som hindrar att galla, och därmed bilirubin, utsöndras från levern.

V I TA B LO D K R O PPAR

Röda blodkroppar. Varje sekund bildar benmärgen 2 miljoner nya röda blod­ kroppar, som lever i 120 dagar.

Vita blodkroppar. När det uppstår en infektion ute i vävnaden lämnar de vita blodkropparna blodkärlet med hjälp av amöbaliknande rörelser. Därefter angri­ per de bakterierna.

Vita blodkroppar (leukocyter) försvarar kroppen mot infektioner med virus, bakterier, parasiter och svampar. De deltar också i inflammatoriska reaktioner (se s. 66). De vita blodkropparna är större än de röda och har en diameter på upp till 0,015 mm.

I gengäld är de långt färre, nämligen ca 7 500 per kubikmillimeter blod, och många av dem lever endast ett fåtal dagar.

Vita blodkroppar fyller sin funktion främst utanför blodbanan och lämnar därför blodet när de behövs någon annanstans. De rör sig framåt med amöbaliknande rörelser och delas in i tre huvudtyper: granulocyter, makrofager och lymfocyter.

Granulocyter: Om bakterier tränger in genom ett sår i huden angrips de av granulocyter, som hämtar in bakterierna till sitt inre och oskadliggör dem med hjälp av nedbrytande enzymer och andra ämnen. Granulocyter har därför stor betydelse för försvaret mot infektioner. Andra granulocyter är viktiga i försvaret mot parasiter.

Monocyter/makrofager: Monocyter (som utanför blodkärlen kal�las makrofager) är ett slags ”renhållningsarbetare” som avlägsnar främmande mikroorganismer och partiklar samt kroppens egen utslitna vävnader. De fångar också upp mikroorganismer och främmande ämnen och presenterar dem för immunförsvaret, som på det sättet aktiveras att oskadliggöra de främmande och potentiellt farliga inkräktarna.

Lymfocyter: Dessa vita blodkroppar är mycket viktiga för immun­ försvaret (se s. 66). De bildas dels i benmärgen, precis som övriga blodkroppar, dels i lymfkörtlar och annan lymfvävnad. Lymfo­ cyterna delas in i T-lymfocyter och B-lymfocyter. T-lymfocyterna reglerar immunförsvarets aktivitet och bildar dessutom mördarceller som direkt angriper främmande inkräktare, som mikro­ organismer. B-lymfocyterna producerar antikroppar som angriper bakterier och virus. Vissa lymfocyter ombildas till minnesceller som lever i kretsloppet i många år och kommer ihåg en tidigare infektionssjukdom. Därför får man t.ex. mässling bara en gång i livet – eller inte alls, om man är vaccinerad. Även cancerceller kan oskadliggöras av lymfocyter. Leukemi är cancer som utgår från vita blodkroppar. Vid aids angrips T-lymfocyterna av det virus som kallas hiv (humant immunbristvirus).

B LO D PL ÄT TAR

Blodplättar (trombocyter) har en diameter på 0,003 mm och är de minsta cellerna i blodet. Det finns ca 300 000 blodplättar per kubikmillimeter blod. De bildas i benmärgen och lever sedan i cirka nio dagar. Blodplättarna är cirkulerande ”reparatörer”. Om det går hål på ett blodkärl aktiveras blodplättarna så att de klibbar samman och täpper till hålet. Denna viktiga process kallas koagulation eller blodlevring. I koagulationsprocessen ingår också ämnet fibrin, som tillsammans med blodplättarna täpper till skadan i blodkärlets vägg.

Många andra ämnen i blodet deltar i koagulationen. Om man saknar någon av dessa koagulationsfaktorer är det svårt för blodet att levra sig, och det är detta som händer hos blödarsjuka. Omvänt

50

b l od e t

BLODFÖRTUN N A N D E B E H A N D L I N G Många människor som har en ökad benägenhet att bilda blodproppar behandlas med medicin som motverkar koagulationen. Dessa läkeme­ del kallas antikoagulantia och behandlingen kallas antikoagulerande eller blodförtunnande.

Den enklaste formen av antikoagulation är att ta 75 mg acetylsali­ cylsyra dagligen, eftersom detta läkemedel minskar blodplättarnas tendens att klumpa ihop sig till en blodpropp. Detta är ett effektivt sätt att förebygga blodproppar, och många hjärtpatienter har nytta av denna enkla metod.

K-vitamin är nödvändigt för att bilda de koagulationsfaktorer som får blodet att levra sig. Receptbelagda medel (warfarin) som hämmar K-vitamin används till att motverka koagulation och blodproppar.

kan blodplättarna klumpa ihop sig till blodproppar om en artärvägg är skadad av åderförkalkning (se s. 243) eller om blodet inte cirkulerar normalt genom en ven (se s. 262).

B LO D PLA SM A

När man behandlas med sådana läkemedel ska blodets koagulations­ tendens kontrolleras regelbundet för att säkerställa att medicinen varken har för svag eller för stark verkan. Det är viktigt att tänka på att andra läkemedel, däribland flera naturläkemedel, kan påverka effekten av behandlingen med antikoagulantia.

När man behöver få en snabb antikoagulationseffekt börjar läkaren ofta med att injicera läkemedlet heparin eller läkemedel med liknande effekt. Det används bl.a. till att förebygga blodproppar i benens vener i samband med större operationer. Vid akut hjärtinfarkt eller stroke kan man ge särskild blodförtunnande och direkt propplösande behandling intravenöst.

Plasma innehåller bl.a. de näringsämnen, avfallsprodukter, proteiner och hormoner som transporteras runt med blodet. Mätning av dessa ämnen i blodprover är ett bra hjälpmedel vid dia­ gnostisering av sjukdomar. Blodserum är plasma utan de proteiner som får blodet att levra sig.

Plasma är den del av blodet som finns kvar när blodet får stå i ett provrör och alla blodkroppar sjunker till botten. Plasma är en halmgul vätska med ungefär samma salthalt som havsvatten.

Blodplättar. Som blodets egna reparatörer ser blodplättarna till att skador i blodkärlen snabbt täpps till.

b l od e t

51

BLODTR ANS F U S I O N Blod kan inte utan vidare överföras från en människa till en annan. En lyckad transfusion kräver att blodgrupperna överensstämmer. AB0systemet (uttalas ”A-B-noll”) och rhesussystemet (positiv eller negativ) är de blodgruppssystem som man rutinmässigt tar hänsyn till vid en blodtransfusion.

Dessutom har människan ca 20 andra blodgruppssystem som endast spelar en mindre roll i det dagliga livet. Själva blodgrupperna bestäms av särskilda molekyler på cellernas yta (blodgruppsantigener) samt na­ turligt förekommande antikroppar i blodet (blodgruppsantikroppar).

Före blodtransfusionen görs en förenlighetsprövning med avseende på AB0 och rhesus för att säkerställa att mottagaren inte reagerar på det främmande blodet. I annat fall kan en transfusionsreaktion utlösas med symtom som andnöd, hjärtklappning, illamående och smärtor i bröst och ländrygg. Transfusionsreaktionen kan kompliceras av chock och njursvikt. Denna kraftiga reaktion beror på att givarens blodkroppar förstörs av blodgruppsantikroppar i mottagarens blod. Om givarens och mottagarens blod skiljer sig åt inom andra blodgruppssystem är reaktionen oftast mildare och framkallar t.ex. feber och allmän sjuk­ domskänsla.

I praktiken används aldrig naturligt helblod till en blodtransfusion.

När en givare har lämnat en portion blod centrifugeras det och delas

upp i sina beståndsdelar, dvs. röda blodkroppar, blodplättar och plasma samt eventuellt också vita blodkroppar. Dessutom framställs medicin för blödarsjuka, proteinpreparat och antikroppspreparat (gammaglo­ bulin) av blodvätskan.

De olika blodpreparaten används vid olika tillstånd. Koncentrerade röda blodkroppar ges vid egentlig blodbrist, t.ex. efter blödning el­ ler operation, medan isolerade blodplättar kan användas vid stora ­blödningar och hos cancerpatienter under cytostatikabehandling.

Plasma används bl.a. till patienter som saknar de koagulationsfaktorer som blodet behöver för att levra sig.

I Sverige ger en kår bestående av ca 400 000 frivilliga, obetalda blod­ givare varje år omkring 480 000 blodenheter. För att bli blodgivare ska man normalt vara 18–60 år och väga minst 50 kg. Friska människor som inte har haft smittsamma sjukdomar som syfilis, malaria eller smittsam leverinflammation och som inte är hiv-positiva kan bli blodgivare.

Tappningen varar i 5–10 minuter och ger bara en aning obehag just när kanylen placeras i venen i armvecket. Givaren återbildar blodkrop­ parna på 14 dagar. Som regel kallas man varje halvår och tappas på 500 ml blod per gång. Blodbankerna rekommenderar att man tar järntabletter efter tappningen.

Ett litet prov av blodet testas för hiv, hepatit B och C.

Blodets koagulation. När ett blodkärl skadas bör­ jar blodplättarna klibba ihop sig till en propp för att täppa till hålet. Samtidigt aktiveras proteinet fibrin, som bildar ett nätverk som fångar upp fler blod­ kroppar och blodplättar som täpper till läckaget ­ytterligare.

Fibrin Aktiverad blodplätt Blodkärlsvägg

Blodplätt

Röd blodkropp

52

b l od e t

Blodgivare. Blodgivare lämnar blod frivilligt och får ofta som tack för hjälpen en blodgivargåva.

Tappningen tar en halvtimme och är inte förenad med något obehag.

b l od e t

53

Undersökningar Blodprover är vanligen A och O i utredningen av en blodsjukdom.

Blodprover

Mikroskopi

Ett blodprov är en analys av en uttagen blodvolym som ger information om blodkropparna och de kemiska ämnen, antikroppar, mikroorganismer och gaser som finns i blodet. Eftersom blodet är kroppens viktigaste transportsystem ger dessa undersökningar många nyttiga upplysningar om tillståndet i de viktigaste organen, som njurar och lever, och om andningsfunktionen, hormon­ balansen, immunförsvaret och ämnesomsättningen.

Vissa blodundersökningar kan göras på läkarmottagningen, men om det behövs mer omfattande analyser skickas blodprovet till ett större laboratorium.

Resultatet av blodprovet jämförs med så kallade normalvärden. Det är viktigt att tänka på att även om ett blodprov visar ett något annorlunda värde än det ”normala”, kan det vara normalt för just den personen. Vi är alla olika och en del människor hamnar utanför det ”normala” utan att vara sjuka. Å andra sidan kan blodprover visa många förändringar som är karakteristiska för vissa sjukdomar, och det är naturligtvis därför som läkaren tar sådana prover.

När resultatet av blodprovet är onormalt överväger läkaren om det kan bero på ett analysfel, i synnerhet om blodprovsresultatet inte stämmer med de symtom som har föranlett läkarbesöket.

Därför kan det bli aktuellt att ta ett nytt blodprov för att vara säker på resultatet.

Blodprovet tas oftast från en ytlig ven i armvecket. Över­armen snörs av med ett gummiband så att blodet ansamlas i en ven, och därefter förs nålen utan större obehag in genom huden och blodkärlsväggen så att blodet kan samlas upp i ett provrör. Hur mycket blod som ska tas beror på vilka och hur många analyser som ska göras. Eftersom kretsloppet rymmer ca 5 liter blod har denna minimala blodförlust ingen betydelse.

Ibland räcker det med en enda bloddroppe från fingertoppen eller örsnibben, t.ex. vid mätning av blodsocker eller blodvärde eller CRP. Andra analyser kräver artärblod, och då måste blodet tappas med lite större obehag från handleden eller ljumsken (så kallad artärpunktion). Sådana prover tas som regel bara på sjukhus.

När en bloddroppe stryks ut i ett ganska tunt lager på en glasplatta kan de olika blodkropparna betraktas i ett mikroskop. Detta kal­ las ett utstryk och är av ovärderlig betydelse i diagnosti­seringen av blodsjukdomar.

Blodutstryk prepareras genom att man placerar en bloddroppe på ett objektglas och sedan berör bloddroppen med ett annat objektglas som hålls vinklat mot bloddroppen så att den flyter ut längs glasets kant. Därefter för man det vinklade glaset framåt så att blodet stryks ut till en tunn film. Utstryket torkas och färgas med färgämnen så att blodkropparna syns i mikroskopet.

Blodkropparnas form, storlek och färg bedöms. Vid körtel­feber ses exempelvis många vita blodkroppar som kallas monocyter, och vid blodbrist på grund av järnbrist är de röda blodkropparna ljusare och mindre än normalt. Vid malaria innehåller de röda blodkropparna parasiter, osv.

Differentialräkning är en metod som innebär att man räknar de olika undergrupperna av vita blodkroppar. Denna metod används i diagnostiseringen av infektion och leukemi.

Benmärgsprov En mikroskopisk undersökning av ett prov från benmärgen kan ge många värdefulla upplysningar. Benmärgen kan tas ut från höftkammen eller från bröstbenet genom att läkaren under lokalbedövning borrar en speciellt utformad kanyl genom benet in i märghålan och med en spruta suger ut lite benmärg, som läggs på ett objektglas.

Den mikroskopiska undersökningen ger information om benmärgens innehåll av de olika blodkropparna och dessas förstadier samt om det finns främmande eller abnorma celler i benmärgen.

Undersökningen kan kombineras med elektronmikroskopisk och kemisk bedömning av det uttagna materialet.

Undersökningen används vid utredning av bl.a. leukemi, blodbrist, sviktande benmärgsfunktion och vissa infektioner samt vid utvärdering av effekten av en behandling.

Benmärg. Blodkroppar och blodplät­ tar bildas i benmärgen. Den innehåller också mycket fett, som på bilden ses som vita områden. Runt omkring ligger an­ samlingar av nästan färdiga röda blod­ kroppar.

Blodprov. Analyser av blodkropparna och förekoms­ ten av kemiska ämnen i blodet får allt större betydelse vid både screening för och utredning av en lång rad sjukdomar.

54

b l od e t

allergi 

55

Blodets sjukdomar Hematologi är läran om sjukdomar i blodet och de blodbildande organen, dvs. benmärgen, lymfkörtlarna och mjälten. Blodsystemet förändras inte bara av de egentliga blodsjukdomarna utan även av en lång rad andra sjukdomar.

B LO D B R I S T

Vid blodbrist (anemi) finns det antingen för få röda blodkroppar i blodet eller också innehåller de för lite av det syrebindande ämnet hemoglobin. Vid blodbrist finns det för lite syre i kroppens organ, vävnader och celler.

Normalt är hemoglobinkoncentrationen 117–153 g/L (gram per liter) hos kvinnor och 134–170 g/L hos män. På grund av de ganska stora skillnaderna mellan olika människor ska man vara lite försiktig med att lägga för stor vikt vid den uppmätta hemoglobinkoncentrationen (som ofta kallas blodvärdet) och även ta hänsyn till om man har symtom på blodbrist.

O R SA K ER

Blodbrist är inte en sjukdom i sig utan ett symtom, som kan ha många olika orsaker.

Därför är det viktigt att komma fram till den bakomliggande orsaken, så att man kan få den effektivaste behandlingen. Möjliga orsaker är följande: 1. Blodförlust på grund av akut blödning.

2. Nedsatt bildning av röda blodkroppar: • Järnbrist p.g.a. kronisk blödning, kraf­ tiga menstruationer eller för lite järn i kosten (se t.h.).

• Ökat järnbehov under tillväxtperioder och under graviditet (se nedan).

• Brist på vitamin B12, t.ex. hos veganer eller på grund av perniciös anemi (se s. 59).

• Folsyrabrist, t.ex. under graviditet (se s. 58).

• Dåligt fungerande benmärg på grund av njursjukdom, leukemi, andra kroniska sjukdomar, cytostatikabehandling m.m.

3. Ökad destruktion av röda blodkroppar: • Ärftliga defekter i blodkropparna.

• Förstorad mjälte, konstgjorda hjärtklaffar.

• Felfunktion hos immunförsvaret.

• Blodinfektion, t.ex. malaria (se s. 83).

Många gånger kan blodbrist korrigeras med järntabletter och järnberikad kost, men om själva orsaken till järnbristen inte identifieras och behandlas kommer blodbristen tillbaka. Om blodbristen exempelvis beror på en blödning från en liten, symtomfri cancertumör i tjocktarmen och endast symtombehandlas med järntabletter finns risken att cancerbehandling sätts in för sent.

RISK FÖR JÄ R N B R I S T En rad grupper i befolkningen löper särskilt stor risk att få järnbrist: • De medfödda järnförråden räcker bara de första sex månaderna efter födelsen. Under det första levnadshalvåret rekommenderas ett in­ tag på 5 mg/dag, därefter 7 mg/dag till 7 års ålder, och mellan 7 och 10 års ålder 10 mg/dag. Vi normal kosthållning är järnbrist ovanlig i vårt land. För tidigt födda barn kan däremot löpa risk att få järnbrist, eftersom de föds med ett litet järnförråd och växer snabbt. De kan därför ges tillskott. I Danmark och Norge har man sedan några år sett järnbrist hos barn i åldrarna 8–12 månder. Därför rekommenderas där tillskott med järndroppar från 6–12 månaders ålder. I Sverige är modersmjölks­ersättning och vällingar järnberikade.

• I puberteten växer barnet kraftigt. Pojkarnas glupande aptit säker­ ställer att de får tillräckligt med järn, medan flickor riskerar att få järnbrist när de börjar få menstruationer. Rekommenderat intag är 12 mg/dag för pojkarna och 18 mg/dag för menstruerande flickor.

56

b l od e t

S Y M TO M

Många människor med blodbrist har inga symtom alls. Blodbristen måste i många fall ha gått långt innan man får symtom som blekhet (under fingernaglarna, vid läpparna, i munhålan och på ögonlockens insida), trötthet, kalla händer och fötter, huvudvärk, yrsel samt koncentrationssvårigheter, svaghet och nedsatt aptit. Ibland börjar man äta konstiga saker, t.ex. jord eller krita. Man får ett ”sug” efter vissa saker p.g.a. att kroppen vill kompensera för bristen. Äldre människor är ofta mer beroende av god syreförsörjning till hjärta och hjärna och kan vid blodbrist få bröstsmärtor eller problem med minnet och koncentrationsförmågan.

Man kan mycket väl se blek ut och verka trött utan att ha blodbrist, men blekhet bör inte automatiskt viftas undan med att man bara behöver frisk luft. Endast ett blodprov kan tillförlitligt visa om det handlar om blodbrist och även närmare klarlägga möjliga orsaker till blodbristen.

JÄ R N B R I S T

I Sverige beräknas att 3–5 % av kvinnorna i fertil ålder och 1–2 % av männen och av de

• Kvinnor i fertil ålder förlorar blod vid menstruationsblödningarna.

Kraftiga blödningar kan göra att det periodvis är nödvändigt att komplettera med järntillskott. De som använder p-piller blöder mindre, medan kvinnor med spiral (dock ej hormonspiral) kan ha kraftiga blödningar.

• Gravida kvinnor ska ha järn som räcker för att täcka både fostrets behov och den egna ökade blodmängden. Järnbehovet ökar från 4:e graviditetsmånaden. Socialstyrelsen rekommenderar järntillskott med 50–70 mg (ferrojärn) från 20:e veckan, dvs. den tidpunkt när den gravida kvinnan känner fostrets rörelser. Observera att det inte räcker med en vanlig vitamin- eller mineraltablett.

• En lång rad sjukdomar medför risk för järnbrist.

• Blodgivare förlorar typiskt 250 mg järn per tappning (0, 5 liter blod).

Blodgivare rekommenderas av blodbanker att ta järntillskott i 2–3 veckor, bl.a. beroende på hur ofta man tappas.

kvinnor som har passerat klimakteriet har blodbrist på grund av järnbrist. Järn är en nödvändig beståndsdel i det syrebindande ämnet hemoglobin i de röda blodkropparna, och därför innebär järnbrist att blodets förmåga att transportera syre försämras.

Normalt krävs flera månader med lågt järnintag eller ökad förlust av järn innan järnbristen ger några symtom. Först töms järnförråden i lever, mjälte och benmärg.

Sedan tappas proteinet transferrin i blodet på järn. Först därefter sjunker blodets innehåll av röda blodkroppar och hemoglobin så att symtom uppstår. Många kvinnor har på grund av menstruationen ganska små järnförråd och är därför mer utsatta för blodbrist. Järnförrådets storlek bedöms ofta vid den första graviditetsundersökningen genom bestämning av blodets innehåll av proteinet ferritin, som utgör kroppens normala upplagringsform av järn.

S YM TO M

Blodbrist på grund av järnbrist ger huvudvärk, trötthet, blekhet och slöhet. I svårare fall blir man snabbt andfådd under fysisk aktivitet och besväras av yrsel, svimningstendens, bröstsmärtor och hjärtklappning.

Andra symtom är en brännande känsla i tungan, muntorrhet, sväljbesvär och spruckna naglar samt en tendens att äta besynnerliga saker som krita eller lera – det så kallade picasyndromet.

Järnbrist kan på längre sikt försämra barns inlärningsförmåga och försvaga immunförsvaret.

F Ö RE BYGGA N D E O C H B EH A N D LI N G

De viktigaste källorna till järn är köttprodukter, bröd, ägg och gröna grönsaker.

Beroende på det aktuella födoämnet tas i allmänhet 5–20 % av kostens järn upp från matspjälkningskanalen.

Järntillskott kan ge biverkningar i form av illamående, magsmärtor, diarré eller förstoppning och avföringen kan bli svartfärgad. Ofta hjälper det om man tar tillskottet tillsammans med mat. Vid uttalad svårkompenserad järnbrist kan järntillskott ges intravenöst.

Eftersom järnförgiftning är en av de vanligaste förgiftningarna hos mindre barn är det viktigt att alltid förvara järnpreparat utom räckhåll för barn.

Järn. Som vegetarian kan man få i sig tillräckligt med järn genom att äta allsidig kost, bland annat ­gröna grönsaker.

b l od e t

57