Page 1

Yvonne Hirdman

EN EUROPEISK HISTORIA

ORDFRONT


Yvonne Hirdman

DEN RĂ–DA GREVINNAN

Ordfront Stockholm 2010

Den roda grevinnan.indd 3

2009-11-19 12.30


tidigare utgivna böcker Att lägga livet till rätta (1989, andra upplagan 2001) Den socialistiska hemmafrun och andra kvinnohistorier (1992) Påminnelser. Om kvinnors liv i Sverige (1995) Med kluven tunga. LO och genusordningen (1998) Genus. Om det stabilas föränderliga former (2001) tidigare utgivna på ordfront förlag Det tänkande hjärtat. Boken om Alva Myrdal (2006) Gösta och genusordningen (2007)

yvonne hirdman: den röda grevinnan Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Yvonne Hirdman 2010 Översättningen av citatet ur Ljuvers barndom av Boris Pasternak på sidan 9 är gjord av Torsten Blomkvist Omslag: Carl Åkesson Grafisk form: Lena Gustafsson Omslagsfoto: privat Författarporträtt: Eili Hirdman Kartor: Stig Söderlind Tryck: Lavonia, Lettland 2010

isbn 978-91-7037-419-7

Den roda grevinnan.indd 4

2009-11-19 12.30


INNEHÅLL

Prolog 11 kapitel 1 GUVERNANTEN OCH BOKHANDELSLÄRLINGEN 17

Bukarest – Dorpat – Oxford 1900–1911 Emilie 19 Bukarest 22 Dorpat 26 Mellanakt – Lenis berättelse 29 Fritz 33 Mötet 37 Den ryska revolutionen 1905 39 Mesallians? 42 Bildningsborgare 44 Kärleksbarnet 47 Oxford 49 Avförtrollning 50 kapitel 2 EMILIE OCH KRIGE T 55

Bukovina 1912–1920 Bukovina 57 Czernowitz 58 Radautz 61 Lottie 64 Nu var det 1914 65 Pappa i fält – mamma klarar allt 70 Likörkatastrofen 77 1917 79 Tyskan 81 1918 82 Rumäner 84 Efterkrigstid – 20-tal 86 ”Det där” 87

Den roda grevinnan.indd 5

2009-11-19 12.30


kapitel 3 TYSKLAND – BLEKA HORA 95

Berlin – Weimar – Jena 1920–1927 Den ”så kallade revolutionen” i Tyskland 96 Kapp-putsch 97 Versaillesfreden 99 Mer historia 100 Händelser i Hamborn 101 Hyperinflation 106 Tyskland – bleka hora 108 Lottie i Weimar 110 Den nya kvinnan 118 Grete i Heidelberg 120 Je na 1926–1927 122 Kärlek 124 1926–1928 127 Förlovning 128 En ny kvinna? 131 kapitel 4 GREVINNAN 137

Berlin 1928–1931 Staden Staden 140 Grevinnan 142 ”Det där” 144 Berlinerliv I 146 Dolly 147 Erna 149 Berlinerliv II 153 Blutmai 156 Livsfrukten talar 159 Paragraf 218 161 Tyskland underifrån 163 Röda hjälpen 167 Scheringeraffären 168 Gollnow 170 PS 172

Den roda grevinnan.indd 6

2009-11-19 12.30


kapitel 5 ”ORO OCH SÖK ANDE” 175

Berlin 1930–1932 Mot Weimarrepublikens undergång 180 Tysk höst 182 Rumänsk höst 184 ”Det där” 187 Sammanbrott 193 Återhämtning – Utersum 197 Skilsmässa 201 Kretsen 205 Reginenstraße 14, Leipzig 207 kapitel 6 ”BUNTE ZEITEN, MA CHÉRIE” 213

Berlin – Zürich – Prag 1932–1934 Familjen Kurella 214 Mötet 217 Müller och kaderakterna 218 Heinrich Kurellas självbiografi (fram till 1933) ur kaderakterna den 8 juli 1936 221 Kommunist – idealist 223 Nedräkning 226 Drömmen om hemmet 227 Stempelberg am Pleitenplatz 229 Riksdagshusbranden 232 15 mars 1933 233 Flykt – Emigration – Zürich 235 Rudi på RUNA 238 Heinz och Grete 240 Anteckningsboken 242 Prag – i väntan på Utopia 245 kapitel 7 K AMR AT STENBOCK 249

Moskva 1934–1937 Höst 1934 252 Mordet på Kirov 257

Den roda grevinnan.indd 7

2009-11-19 12.30


1935 259 Det lilla livet 263 1936 265 Sommaren före stormen 267 Die Frage Kurella. Första akten. 272 Die Frage Kurella. Andra akten. 276 Golgata 280 Die Bourguika 285 Sista akten 287 kapitel 8 LÄGGA PUSSEL 291 Köpenhamn – Paris – Pontigny 1937–1939

Källorna 295 Spaning 300 Den hemliga akten 302 Sanningen? 308 Så helt annorlunda än vi tänkte 310 Fransk höst 312 Mardrömmen 316 Ryttaren över Bodensjön 318 Lov från livet – Urlaub vom Leben 324 Pojken 327 Emilies död 329 kapitel 9 FRU HIRDMAN 333

Stavanger/Orre – Stockholm 1939–1966 Orre – höst 1939 334 Icke-angreppspakten 337 Fru Hirdman 339 Det svenska beredskapshemmet 340 Fred 348 Reseledaren 352 Sista resan 358 Epilog 360 Händelser – platser – källor – litteratur 367 Personer 385

Den roda grevinnan.indd 8

2009-11-19 12.30


... och ens mor blir till n책gon annans och man sj채lv en annan och ens hem ett utland

boris pasternak, Ljuvers barndom

Den roda grevinnan.indd 9

2009-11-19 12.30


Den roda grevinnan.indd 10

2009-11-19 12.30


Prolog

där står jag, som ett skrämt litet barn, står där med hennes stora, fula, skära underbyxor hjälplöst i händerna – hade hon såna underbyxor?! Vackra, slanka, välklädda mamma, med sin doft av Chanel nr 5, sina välmanikyrerade naglar och de vackraste runda knän jag någonsin sett på en kvinna. Och så dessa förfärliga underbyxor? Nej, resår nertill var det ändå inte – men rejäla grejer, hon kanske hade blåskatarr, man kan ju få det i klimakteriet – ja, vad vet jag? Jag vet ingenting. Jag står där med min mammas underbyxor och denna malande tanke: mamma är död men de finns. Och inte bara byxorna. Hennes sekretär, i valnötsträ, är fylld av saker: av virknålar och nagelfilar, säkerhetsnålar och gem, pennor – små märken från olika fackförbund att sätta på dräktjackans slag, otaliga, efter alla konferenser och resor där hon tolkat – och de små fickdagböckerna med korta, nästan stenografiska förkortningar – för vad då? ”Einar *”? Jag samlar alla sakerna i en kasse – ja, vad annat kan jag göra? Slängde jag underbyxorna? Men jag måste ha slängt underbyxorna?! Var det då jag hittade dagboken? I papperskorgen? Hade pappa slängt den? Mammas dagbok? Jag stoppade den i kassen. Hade pappa slängt den? – och det var inte någon liten fickalmanacka utan en riktig dagbok. Men så får man väl inte göra? Inte får man slänga mammas dagbok i papperskorgen? Jag vet inte var pappa är när jag – är det bara jag där? – röjer och plockar i mammas rum, där i lägenheten i Stocksund. Han har nog sagt att du kan väl titta efter om det är något du vill ha innan jag slänger det. Och så slänger han hennes dagbok i papperskorgen! Trodde han inte att jag skulle hitta den där? Det måste ha varit kallt och vinter utanför. Hon dog i februari 1966, jag kan aldrig komma ihåg datum. Jag måste ha lämnat barnen hos A . Anja som ska fylla två år – eller har hon hunnit göra det? – och som aldrig 11

Den roda grevinnan.indd 11

2009-11-19 12.30


mer ska ha en mormor. Och Tomas, som bara är fyra månader. Jag måste ha tagit det lilla tåget och sedan gått uppför den branta backen till trevåningshuset, där de bodde, deras sista lägenhet, en vacker trea med balkong och till och med öppen spis. Ändå är det nästan en proletär lägenhet i det fina Stocksund. Fast jag minns att jag öppnade dagboken när jag stod i hallen på väg bort. Jag är en sån som bara handlar när jag är på vippen – på tröskeln, på väg ut – som om jag då skulle slippa undan på något sätt. Vid den stora skänken. Där – och köket är på min högra sida – slår jag väl upp den och börjar läsa, tänker jag mig, än här, än där – och så hittar jag de där raderna: ”Heute nacht hab’ ich ein häßliches kleines Mädchen geboren” – I natt födde jag en ful liten flicka. Det är jag. Det var då jag slog igen dagboken. Gömde den och foton, brev, det lilla som fanns kvar, i ett par gröna lådor som stod längst inne i garderoben eller i källaren, men som jag släpade med mig vart än jag flyttade under de följande fyrtio åren. Men inte glömde jag mamma. Man glömmer aldrig en mamma. Hon har spökat för mig, levt i mina drömmar, antagit groteska proportioner, förvandlats till en brödkaka, till en doft, ibland till en tröst – en skugga. Och så bestämmer jag mig. Nu är det dags. Nu skriver jag om mamma. Pappa är död och kan inte bli sårad. Nu är vi så gamla alltihop, tänker jag – mina syskon, Eili och Sven, gamla, vithåriga och försonade med liv och barndom, visst är vi? Nu gör jag det. Men jag vet ju ingenting? Jag vet ju bara i grova drag var hon var född och hur hon flyttade runt och där var en greve och där var en kommunist och där var Moskva och sedan kom hon till Sverige i sista sekunden, ja, lite efter, för andra världskriget hade redan brutit ut. Minnen av gamla ramsor: Ins Bett, ins Bett, wer Liebchen hätt', wer keiner hätt' geht auch ins Bett. Minnen av maten hon lagade – pölsa med vitlök och tomatpuré. Minnen av cigaretten mellan de utstående framtänderna över grytan på spisen – askpelaren växer. Minnen av den hesa rösten där de sitter, pappa och hon, vid köksbordet innan de går och lägger sig och hon dricker svartvinbärsbrännvin. Minnena är ömtåliga fragment, de blir till damm och försvinner om man pressar dem för mycket. 12

Den roda grevinnan.indd 12

2009-11-19 12.30


Men jag vet så pass mycket, tänker jag sedan, att hennes öde är ett europeiskt öde: född 1906 i Tartu som då var ryskt, upplevde kriget, det ”stora”, det första världskriget som barn i Bukovina som då var en del av det storslagna Österrike-Ungern, dansade runt i Weimartidens Berlin med sin greve, Alexander Stenbock-Fermor, flydde undan Hitler, levde i Moskva med en kommunist, träffade pappa i Frankrike och kom hit, just i rättan tid, eller lite efter, sedan andra världskriget brutit ut. Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig! Så började jag. Men innehållet i de gröna lådorna var rikare än jag trodde. Jag hade ju blivit något av ett familjearkiv när mina syskon for ut i världen och jag var den som blev kvar. En slags hemmadotter. Så jag tog hand om allt material som pappa inte slängt. Och jag tog hand om det lilla pappa lämnade efter sig. Och jag tog hand om det som min tant – moster – Leni hade sparat. Och plötsligt fanns det ju mängder av material: Jag hittade min mormors, Emilie Redards lilla flickdagbok, utan pärmar, men med bläcket alltjämt svart mot det gräddvita pappret. Hittade morfar Fritz Schledts utkast till memoarer. Hittade än det ena, än det andra. Hittade mängder av brev. Hittade dokument. Dikter. Lappar. Foton! Och så har jag letat. Jag har letat på nätet – denna välsignelse som gett mig möjlighet att se hur det såg ut på de olika scener där denna familj och där hon som blev min mamma levde sina liv en gång: Bukarest 1900, Dorpat 1906, Bukovina, Berlin osv. Jag har funnit mängder av vittnesskildringar, både på nätet och i hederliga gamla böcker, som beskrivit hennes miljö, en del som rentav beskrivit henne. Där finns Alexander Stenbock-Fermors och Margarete BuberNeumanns böcker och memoarer, men också andra där man plötsligt fick se en liten glimt, en rest, en svag skugga av henne och alla hennes vänner. Allt detta material, alla dessa böcker har jag redovisat för varje kapitel för sig i ett appendix i slutet av boken. Jag har fått vänner via nätet som hjälpt mig på ett enastående sätt. Det gäller framförallt forskaren Reinhard Müller, som jag fann via en artikel om exilkommunister i Moskva under trettiotalet. Hans stora kunskap som 13

Den roda grevinnan.indd 13

2009-11-19 12.30


han så generöst delat med sig av, gjorde det möjligt för mig att skildra den del av hennes liv som jag tror spelade störst roll för henne överhuvudtaget. Så visst har det blivit historia – med mamma. Men samtidigt har det också blivit mer mamma. Så pass mycket att hon fått lite mer än konturer, blivit lite mer än en gestalt som anas i hörnen. Jag ryser när jag inser att jag byggt – inte diktat! – mig en mamma. Vad skulle hon tyckt om det? Känner en plötslig vrede. Oklart vart den riktar sig. Mot henne? Som gick och dog innan hon själv berättade alltihop för mig?! Hon ska vara tacksam! tänker jag trotsigt. Här har jag med oändlig möda och kärlek försökt ta reda på så mycket det bara går och har med varsamhet och ömhet berättat om hennes öde (och Lenis, och Emilies och Fritz och Ottos och Alexanders och Heinrichs) för andra människor. Det är mer än vad de flesta får i detta korta jordeliv. Alla dessa anonyma öden som inte ens finns kvar som sandstoft – bara uppslukade av evighetens vidrigt svarta hål. Det finns en notis i hennes dagbok från Paris – det är höst, det är 1938, livet levs på gränsen. Där finns en väninna som uppenbarligen fascinerats av hennes livsberättelse, de sitter där bredvid varandra på någon liten bistro och dricker vin, kan tro, och röker och röker och väninnan säger att hon ska skriva en bok om henne, Charlotte. Hennes enda, knappa kommentar: glaube kaum, daß sie es fertig bringt. Tror inte att hon kommer att klara av det. Men det har jag gjort. Mamma! Och till sist. Till Sven och Eili, mina syskon. Ni får den. Ta emot den. Stockholm, oktober 2009 Yvonne Hirdman

Den roda grevinnan.indd 14

2009-11-19 12.30


Den roda grevinnan.indd 15

2009-11-19 12.30


Emilie och Charlotte 1907.

Den roda grevinnan.indd 16

2009-11-19 12.30


kapitel 1

Guvernanten och bokhandelslärlingen Bukarest – Dorpat – Oxford 1900–1911

hon överlevde dem alla. Hon hade kunnat berätta. Om mamma. Om mormor. Om kriget. Om Bukovina. Om ... Min moster, min tyska lilla moster, tant Leni. Hon andas så tyst att jag nästan tror att hon har dött. Men så ser jag en liten, liten rörelse under fi lten. Leni ligger i halvmörker i sitt lilla rum på ålderdomshemmet på Blumenstraße i Hamburg. Jag sitter tyst bredvid. Jag väntar på att kunna gå, ut i luften, bort ifrån detta dödens väntrum – bleka, förfärliga ansikten som sörplar i sig den överkokta vita sparrisen – Lenis är spänt, leendet som verkar ha slocknat helt, nu orkar hon inte längre ens försöka le. Leni, som bara vill en enda sak – att dö och att jag ska vara där, jag tror det i alla fall. Helst skulle hon vilja att jag kröp upp i sängen bredvid henne och höll om henne. Lilla tant Leni. Den bräckliga kroppen, snart fi nns den inte mer. Håret i en tunn, grånad fl ickpage. Varför, varför, varför, hörde jag aldrig på ordentligt?! Varför var jag aldrig riktigt nyfiken? Varför bad jag henne inte berätta om sin barndom? Till exempel om de svartinramade tavlorna med motiv från ett svunnet Östeuropa, akvareller i grumliga blåa och bruna toner, de som hängde i hennes lilla rum, bland de få ting hon tagit med sig från Reginenstraße 14 i Leipzig, när hon kom hit till Hamburg efter murens fall? 17

Den roda grevinnan.indd 17

2009-11-19 12.30


Leni, till vänster, pĂĽ BlumenstraĂ&#x;e. 18

Den roda grevinnan.indd 18

2009-11-19 12.30


– Målade hon ofta, din mamma? Sjöng hon? Berättade hon om sin barndom? Träffade ni nånsin er mormor, du och mamma? Älskade hon verkligen Fritz, tror du? Hur lång var hon? Hade hon blåa ögon? Hur såg huset i Radautz ut? Hur firade ni jul? Trodde hon på Gud? Gick ni i kyrkan? Mamma var ju så död så död, men Leni, lillasyster, levde ännu, ett stort vandrande minne, en kvarleva från både Radautz och Leipzig, och så pass gammal när jag började hälsa på henne på ålderdomshemmet i början av 1990-talet att ingenting annat var verkligt för henne än dessa platser. Varför frågade jag henne aldrig om Emilie, den mest älskade lilla maman, lilla Mutsch, som tidigt förlorade sitt mörka hår och som mamma sa att jag var lik? – Du är lika snabb som din mormor Emilie, sa hon. I stället sitter jag här, tjugo år senare, med mitt vita hår som den enda och helt stumma länken mellan mig och denna okända mormor och jag får försöka få tag i hennes röst, hennes berättelser ur det spröda källmaterial som finns: gulnande brev, en halvtrasig, fragmentarisk dagbok på franska, en packe med brev och så dessa gamla foton. Det är ingen dålig ersättning. När jag väl stavat mig igenom den halvt upplösta lilla dagboken som är över hundra år gammal, så hör jag henne, ser henne full av liv: Emilie Redard. Min mormor. Mammas älskade mamma.

Emilie Jag ser henne, arton år gammal, klädd i en snäv blus och kjol, som visar den smala, nätta fl ickkroppen. Håret uppsatt i en vuxen kvinnas frisyr, en tjock mörkbrun knut högt uppe på huvudet. Det nya seklet har just börjat – 1900-talet. Hon är på väg från sitt barndomshem, byn Auvernier, nära Neuchâtel i Schweiz. En liten förtjusande by – jag har letat upp den på nätet och de spelar jazz på torget på sommarkvällarna. Där ser jag den i Emilies fotoalbum av ljusbrunt läder som man kan bläddra i från två håll – ett par svartvita foton från 1902. Där en vagn dragen av fyra hästar i förgrunden, med byn med kyrka och små hus i den mjuka, kuperade terrängen i bakgrunden. Där floden, bron, husen på andra sidan och ett litet, litet tåg som åker längs med den andra flodbädden och puffar ut vita rökmoln. Ett tåg, som tar henne ut i den stora världen, med sitt album kanhän19

Den roda grevinnan.indd 19

2009-11-19 12.30


da, sin dagbok, sina väskor med kläder och böcker. Ty Emilie kommer från den fransktalande delen av Schweiz där franskan är så vacker att även flickor från lägre klasser kan användas som guvernanter hos europeiska adelsfamiljer. Och nu ska hon till Bukarest, långt borta i Rumänien. Troligen ska hon undervisa i en pension där, riktigt säkert vet jag inte. Det framgår inte av dagboken och Leni är död, mamma är död och ingen finns längre kvar att fråga. Nu sitter hon på det lilla tåget. Rädd? Säkert. Spänd? Ofrånkomligen. Men också fylld av lycka. Ser byn försvinna bakom henne, i röken från tåget. Var inte det alla flickors dröm vid den här tiden, i början av det nya århundradet, att komma bort ifrån byn? Fast så är det det där med hennes mamma (vi alla med våra mammor ...). Där måste hemlängtan ha värkt till redan efter ett par mil. ”Min mamma” – skriver hon i ett av sina sista brev till sin äldsta dotter, en serie tättskrivna berättelser om sitt liv, inte för att hålla kvar det, utan för att hennes hemlösa, rotlösa, äldsta dotter Charlotte, Lolotte, Lottie, vill veta. Hur var det, maman, kan du inte berätta? måste hon ha skrivit. Berätta för mig! Och Emilie, där i sjukbädden, på väg att dö, måste ha bett om några extra kuddar som stöd för ryggen, halvsatt sig upp och börjat skriva: Min mamma, din mormor, skriver hon alltså, hon var en fantastisk kvinna: ”Cécilie Emma Redard, född Pfeiffer, förtjusande, snäll, anspråkslös med ett beundransvärt kastanjebrunt hår och stora, blåa ögon i ett perfekt, ovalt ansikte.” Men vad är det det står sedan? Först tror jag att det betyder att hon blev fullkomligt vanvettigt förälskad, amoureuse du lac – sjövild ungefär, men när jag konsulterar min franskspråkiga expert, påstår hon att det är sjön hon blir kär i. – Tror du, undrar jag skeptiskt. Hon står på sig. Det är sjön. Märklig kvinna. Hon kom alltså ner från bergen och förälskade sig i en sjö. För att få denna sjö låter hon sig bli bortkollrad av en ung, vacker och händig man och så gifter de sig. Det är sjön som blir hennes tröst och stöd, när det visar sig att den vackre unge mannen alltför ofta dricker sig redlöst berusad, och hon slits ut av alla barn hon föder, ett vartannat år, som hon ammar i 12 till 15 månader. 14 barn varav 10 överlever. Jag hörde henne aldrig klaga, skriver Emilie till sin dotter, jag hörde bara ibland en djup suck, de stora ögonen vidgades och såg oavvänt på sin sjö, med Alperna i bakgrunden. Ett ögonblicks tystnad, pröv20

Den roda grevinnan.indd 20

2009-11-19 12.30


ningen accepteras – hon lyfter blicken och ler igen. Ack ja, forna tiders kvinnor, sanna Polyannor. ”Make the best of it” hör jag mammas röst. Fast det finns ett minne som Emilie delar med sig av som stör bilden. Hon minns hur hon vaknar en kväll vid 10-tiden av att pappan kommer hem, full som ett svin (nej hon skriver inte så, jag skriver så) och ser, tyst som en mus kan jag tänka, sin mamma lägga pappa över knäna och ge honom stryk. Fast det hjälpte inte. Det är, märker jag också, enda gången Emilie nämner sin pappa. Överhuvudtaget.

Emilie Redard tjugoett år gammal.

Och denna kvinna som älskade en sjö var vidare ett matematiskt geni, fast hon aldrig fick ordentlig skolutbildning. Hon hade tvingats sluta skolan när hennes pappa dog – adjö, planer på studier! Adjö, ett yrke! Hade hon verkligen sådana idéer? På 1860–70-talen, i en schweizisk liten håla? Eller är det Emilie som låter henne dramatiskt ta farväl av sina – hennes egna? – innersta drömmar? En suput till man, tio överlevande barn, en matematisk begåvning utöver det vanliga (om vi får tro dottern), ett hjärta av guld. Hade vi varit katoliker skulle hon ha helgonförklarats för sin godhet mot byns fattiga, det berättade doktor XX när jag var där sista gången, skriver Emilie vidare. Och som om det inte räckte, så var mamma Cécilie också en mycket duktig aff ärskvinna som öppnade en slags grossistverksamhet, där byns alla fattiga fick kredit. Aff ären kallades för välgörenhetskontoret. Emilie hade två systrar och sju bröder. Bröderna fick gå i école secondaire och sedan blev de alla lärlingar. Men hon och hennes systrar, Charlotte och Blanche, fortsatte studera. Det är ju vanligt i arbetarfamiljer att det är flickorna som är de mer arbetsamma och intelligenta, skriver hon som 21

Den roda grevinnan.indd 21

2009-11-19 12.30


vore det en allmän sanning. Och det är denna treklöver som far ut, bort från den lilla byn, en ”schweizisk intelligensexport”, fortsätter hon självmedvetet. Blanche far till Österrike, Charlotte till Holland (senare England) och Emilie till Bukarest. Där sitter hon alltså på tåget som tar henne från lilla Auvernier via de stora städerna i kejsardömet Österrike-Ungern, Wien och Budapest, genom Karlsburg (nuvarande Gyulafehérvár i Rumänien) och bergspassen i Siebenbürgen (Transsylvanien) till Bukarest. Lilla Paris kallas den i samtida uppslagsverk – en förtjusande liten huvudstad med 341 321 invånare vid folkräkningen 1912, breda boulevarder: Elisabeta-avenyn, Segeravenyn, där hon ska flanera i människoströmmen om söndagarna, broar över floden Dambovita, vackra torg, hus, parker och så slottet där kung Karl bor, för Rumänien är som ett litet operettland, styrt av en kung, en lagstiftande församling och nio ministrar. Nordisk familjebok från 1914, där jag har hämtat allt detta, berättar däremot inte om jordrevolten 1907, när en halvt svältande, jordlös bondebefolkning reser sig mot en adel som exporterar vete och majs – ett uppror där 10–12 000 slås ihjäl och allvarliga judepogromer äger rum. Kanske ser hon horderna av egendomslösa jordproletärer och vandrande judar – 4–5 procent av befolkningen är judar – i det kuperade, skogsklädda landskapet? Hon lutar sig spänt fram när tåget närmar sig den vackra staden. Det är ändå en stad. En stor stenstad. Något pass har hon inte – gränserna är öppna, Europa är öppet. Året är 1901, flickan är 18 år, livet är underbart. Eller är det?

Bukarest Vilket märkligt sinnelag jag har! Vad livet är obegripligt! Ibland lyser en stråle av hopp genom vår stackars mänsklighet! Men förgäves ... ! Vad har livet att erbjuda en stackars månglerska i particip? Skriver hon, Eva Emilie Redard i sin dagbok med förgyllda kanter den 10 oktober två år senare. Denna dagbok: Det är som att gå på jakt efter en nergrävd skatt att försöka tyda de tättskrivna små sidorna, hundraåriga kvarlevor av en ung kvinnas hand. Hur kunde hon skriva så smått, och ändå så tydligt? Hon 22

Den roda grevinnan.indd 22

2009-11-19 12.30


behärskar helt dessa pennor med löstagbara stålspetsar, som tillåter den skickliga att skriva smått, smått och samtidigt helt läsbart – inte en bläckplump på dessa sidor. I all denna sirlighet, med sina utropstecken, sina voilà!!!!, sina Ah!!, framträder en vag berättelse, som jag får vaska fram bäst det går, för den unga flickan skriver aldrig rent ut vad som sker i Bukarest, om sin förste fästman, en historia som hon återkommer till, antydningsvis, i hela sitt liv. Skatten är inte berättelsen – skatten är hon själv. Att hon kommer till liv, min okända mormor. Du söker en mamma, du finner en mormor, du är förtjust, mumlar jag blasfemiskt för mig själv. Fast visst finns det en story: Där finns en flickskola, ett slags pension där hon – förmodligen – undervisar, en plats fylld av intriger och kotterier mellan lärare och rektor. Någon måste tydligen avskedas. Vem ska offras? Ack Niva, kära kollega, stå på dig! Där finns dubbelmoral och ofrihet – här fick man minsann inte gå ut utan förkläde, och vad skulle unga kvinnor göra som inte hade någon familj? Skvallret går, ingen att anförtro sig åt, knycka på nacken – ja, hur kunde jag glömma det, det var ju det de alla gjorde i min barndoms flickböcker. Flickornas vapen mot underordningen: att knycka på nacken. Där finns ensam sorg som hon måste gömma undan de andras blickar – hade hon verkligen ingen förtrogen, ingen att gå söndagspromenader med på Segeravenyn, fram och tillbaka i de långa kjolarna och snäva liven? Hur var det med Niva? Och där finns en ”han” som (bestämmer jag) är lärare på samma flickskola i Bukarest som Emilie. Kanske är han engelsklärare, eller gymnastiklärare? Och kärlekshistorien böljar fram och tillbaka: han ser henne inte – det finns mycket vackrare flickor än hon – hon har sårat honom – med sina ord? Han älskar henne inte – må Gud hjälpa mig att härda ut om han inte ger mig den jag älskar! Ah! denna kärlek som slukar mig! Detta behov av att älska och att vara älskad! Ah! Du vet inte att mitt hjärta slår bara för dig! Ah! Kärlekens tröst! Min svaga vilja, vilka fasansfulla timmar det var då jag upptäckte denna kärlek! Dessa lamentationer avbryts av ett triumfrop i februari 1904: Han älskar mig. Han älskar mig! Jag vet det, jag känner det – å högsta lycka! Han älskar mig! O, Gud, tack! Vilken vällust! Det mänskliga språket är alltför fattigt för att uttrycka en sådan lycka. 23

Den roda grevinnan.indd 23

2009-11-19 12.30


Fem dagar senare: Jag har inte återsett honom efter söndagens bal – men jag känner att han är densamme och att han tänker på mig. Ah! Dessa mystiska konversationer som två själar har som dras till varandra! Ah! Vilken utsökt njutning att känna hela hans hjärta flyga ett annat hjärta till mötes, att känna sig i säkerhet i rymden, vilande mot varandra ... Hans tanke drar till sig min tanke – som en älskare – hela mitt liv är reducerat bara till honom [...] Vad kärleken är utsökt! Åtta dagar senare: Förstår du, å, min käre, allt vad min tanke skulle vilja säga dig i dessa magnetiska samtal som förenar oss? Två dagar senare: En tristess kommer över mig, jag vet inte varför min själ är fylld av fasa efter att ha bultat av hopp. En dag därefter: Allt mörkt, allt faller ner i intet, allt störtar samman, allt förgår [...] Min uppsägning är skriven, adresserad, det är bara att skicka i väg den. Att lämna Bukarest är det enda hopp som finns kvar – fly detta instängda liv, återta friheten, som man vill ta ifrån oss med våld. [...] I dag återsåg jag honom, men ingenting, inte så mycket som ett tecken, han tittade bara på mademoiselle R. och talade inte ens med mig. Drygt två veckor senare: Jag har sett honom, jag har mött honom, han hälsade på mig, men hans hälsning och hans blick fick mig att frysa till is. En månad senare, den 24 april 1904, är allt över: 24

Den roda grevinnan.indd 24

2009-11-19 12.30


Å, min herre, ni tror att ni är oemotståndlig? Ni ska nog få se på annat! Och så efter examen i juni 1904 far den unga kvinnan hem till Schweiz. Det verkar nästan av dessa fragmentariska utbrott att döma som om Emilie hittar på en kärlek som hon odlar fram i den drivhusatmosfär som skolans kvinnovärld och de reglerade utbrotten av nöjesliv skapar. Som får den instängda unga kvinnokroppen att rysa av vällust av blickar, handslag, en arm om livet i en dans – voilà tout! Men han tycks nog ha funnits. Och de tycks verkligen ha varit förlovade på riktigt – och det tog ”bättre folk” förvisso inte lätt på i det tidiga 1900-talet. Så varför blev det inget? Att bryta en förlovning var en dramatisk händelse, framförallt för unga flickor. Till sin förstfödda, Charlotte, skrev hon i sina memoarliknande brev från sjukbädden långt senare att hon lämnade Rumänien ”på grund av den outhärdliga uppmärksamhet som min förste fästman utsatte mig för, jag hade gett honom avsked på grått papper därför att han var vidrigt snål, gnidig och utan takt”. Han tycks då ha följt henne hem till byn, dit hon for och hotat att stämma henne för brutet äktenskapslöfte. Hade han trott att hon skulle låta sig bevekas så misstog han sig. Hon utgjuter sig i dagboken, fylld av harm och skärande ironi. Heja Emilie, tänker jag: Ah! Ah! Ah! Han verkar ovetande om att sådana processer kommer att leda till att han framstår som vedervärdig i mina ögon. Detta charmanta brev och svaret [förmodligen det där han hotar med stämning] kommer att bevaras som ett monument över hans märkliga kärlek till mig – Ah! Det är så man älskar, konstig karl, jag trodde inte det fanns sådana. Synd att han inte levde för 200 år sedan! Då hade man kanske kunnat tvinga de stackars kvinnorna att följa maken som köpte dem som varor. Men nu är det 1900-tal och efter ett sekel av upplysning och elektricitet skulle man kunna tro, att det här århundradet inte är lika barbariskt. Hon skriver dessa ord – och håll med om att man nästan ser hur hon knycker på nacken vid sitt skrivbord – i november 1904. Återigen har hon lämnat byn och mamma och rest ut i världen, den här gången norrut, till det stora ryska rikets västligaste utpost i provinsen Livland (nu i Estland) – den som en gång svenska trupper erövrade åt Svea Rike. 25

Den roda grevinnan.indd 25

2009-11-19 12.30


Dorpat En månad har hon varit på det stora slottet Ratshof, utanför Dorpat (nuvarande Tartu), som guvernant i franska åt den adliga familjen von Liphart. Hon har klättrat uppåt – Lipharts tillhör den förnämsta tyska baltadeln, med enorma jordegendomar och konstnärliga talanger. Förmodligen är det Ernst Friederich von Liphart som är herre på Ratshof när hon kommer dit och förmodligen är det hans vackra hustru, född grevinnan Manteuffel, som hon lyder mer direkt under. Han har gått till historien som konstnär och Emilie skriver om hur hon bistod honom när han målar av sin hustru, den sköna, om kvällarna, i skenet av en ”alkohollampa”. Fritz, mannen som Emilie kommer att gifta sig med, skulle senare beskriva honom som ”en besvärlig herre, mycket bortskämd, mycket nervös, utomordentligt begåvad. Tavelgalleriet i hans slott Ratshof var berömt.” Han var lite egen, von Liphart, fortsätter Fritz, han studerade sanskrit, spelade piano ”lysande” och hade en förnämlig samling av hjärnskivor, en samtida hobby för forskare och tydligen också för rika excentriker som trodde att genialiteten konkret fanns i hjärnan och om man skar tunna, tunna skivor av hjärnan skulle man kunna se den. Lenins hjärna till exempel blev verkligen tunnskuren. Husets utsida var inget märkvärdigt – ansåg Emilie – men insidan! Bland de bleknade fotografierna i hennes album finns en rad drömska, halvt borttonade bilder från Ratshofs tavelgalleri, från biljardrummet, från musikrummet som är smyckat med överdådiga blomsterarrangemang, från biblioteket med dess vackra kopior (antar jag) av grekiska och romerska statyer. Och betraktar man utsidan är det svårt att förstå henne, jag tycker den ser märkvärdig ut – det är faktiskt ett slott, stort och imponerande. Det förstördes totalt under andra världskriget. Nu är det återuppbyggt som Estlands nationalmuseum. ”Jag kom till Ryssland”, berättar hon för Charlotte i sina memoarbrev, ”och blev hämtad på stationen av ett riktigt ekipage, med kusk och lakej med stor mage och kördes till slottet, enkelt till det yttre (sic) men magnifikt möblerat och utsmyckat inuti. Jag kände direkt den konstnärliga andan, som härskade där inne.” Efter att nödtorftigt ha fräschat upp sig blev hon förd till madame, som låg på en ”lit de parade”. Och madame hade inte en tanke på att den unga kvinnan hade tre dagars och två nätters resa bakom sig, och erbjöd henne inte ens en stol. Men då, skriver hon, alltjämt stolt över sitt unga dristiga jag, tog jag ”en stol och sa: ’Tillåter ni? 26

Den roda grevinnan.indd 26

2009-11-19 12.30


Jag är mycket trött’, och den gesten, förstod jag senare, gav mig [oläsligt] en helt speciell position.” Men när det verkligen hände, när hon levde som liten guvernant i det stora slottet, som var fyllt av tjänstefolk i olika hierarkier, då kände hon sig mycket mer osäker. Var stod hon på skalan? Fågel eller fisk? skriver hon i sin dagbok. Visst befann hon sig över tjänstefolket, men samtidigt var hon onekligen under ”la bonne société” (fint folk). Nog var hon lite ensam, jag tror hon kände sig bäst till mods med de sex barnen – det ena vackrare än det andra – och hösten och vintern 1904–1905 tyr hon sig till dagboken. Tankarna ältar kärleken i Bukarest – varför bedrog han mig? Varför var han inte uppriktig? Varför tvingade han sig in i mitt svaga hjärta? Nu är allt över. ”Genom att lämna kärleken och dess fröjder långt bakom mig kommer jag alltid att säga ’framåt!’” Nu är livet ”en pilgrimsfärd”, nu kommer rentav Gud med ibland, bland arbete, plikt, kampen – ja kampen! ”Låt oss arbeta, låt oss kämpa, låt oss be och – Gud give – när plikten har fullföljts ska den ge oss en lyckokänsla som är tillräcklig för våra strävanden.” En tänkande atom, skriver hon, det ska hon bli, en atom som hyllar Gud, en ”välgörande ängel”, skriver hon, ”det kanske verkar som en ung flickas galna dröm, men den drömmen är min!” Åren går, skriver hon panikslagen och tittar forskande i spegeln efter tecken – nog är det en liten skugga där under ögat som inte fanns igår? Snart 22 år, skriver hon förtvivlat, och inga illusioner kvar. Trösten är pappret, pennan och rytmen: 22 år och utan tro på människors godhet! 22 år och vilja vara kvinna! 22 år och trots allt känna, skälva, åtrå, vara rädd för Kärleken! 22 år och ha gamla böcker som enda vänner! 22 år och inte kunna skrika ut sina känslor! 22 år och inte ha en enda väninna som förstår! 22 år och vara ensam och isolerad i ett slott i Livland ... Hon sitter i sitt rum på det stora slottet, varken fågel eller fisk, hon läser och skriver av dikter som tidsfördriv, som tröst. Små budskap till mig, hundra år efteråt, små suckar, nästan som en lätt, lätt pust av hennes andedräkt där hon sitter i vintermörkret på andra sidan Östersjön. Hon tröstar sig med böcker och poesi på sin lediga tid. Hon dras – för27

Den roda grevinnan.indd 27

2009-11-19 12.30


stås – till det dramatiskt dekadenta, till symbolisterna och deras stämningsskymningsdikter, som den här av Maurice Maeterlinck: Jag betraktar de flyende timmarna genom längtans brännande lins och från deras hemligheters blåa djup stiger skönare blomster Jag tycker det är vackert. Liksom titeln på Gustav Kahns häfte, Les Palais Nomades – ja, hur ska man översätta det? De vandrande palatsen? Eller den vackra dikten av Georges Rodenbachs ur Le règne du silence –Tystnadens rike: Ah, ni är mina systrar, själar som lever i de ljuva drömmarnas vårdslöshet, halvdrömda i ensamma städers letargi där de slumrar längs kraftlösa floder Inte undra på att hon blir ett lätt byte för en ung man. Inte undra på att det bara tar ett par sommarmånader innan det står en enda lakonisk rad, den 18 augusti 1905, i den lilla dagboken: ”Je me suis fiancée, une nouvelle vie va commencer.” Jag har förlovat mig. Ett nytt liv tar sin början. Innan dess finns bara korta, antydande flämtningar om att något sker som ska ändra hela hennes liv. Den 23 april: ”Hélas! Toujours un homme, hélas!” ungefär: aj fan, alltid en man! Eller den 18 juni: ”Jag drömmer, jag drömmer om lyckan.” Det mest konkreta är en dikt som hon skrivit av, av den tyska poeten Anna Ritter: Jag har vilat vid hans bröst jag har somnat i hans armar om han aldrig mer kommer i min väg var han dock en timme – min! Måste jag betala med mitt liv denna enda timmas lycka ginge jag leende in i döden – han kysste mig dock en gång! 28

Den roda grevinnan.indd 28

2009-11-19 12.30


När hon ska berätta om detta möte för sin äldsta dotter låter det så här om denna upphetsade tid: En gång tog herr de Liphart med mig till en bokhandel i stan för att byta de franska böcker som hade valts ut åt honom. En trevlig liten bokhandel och en ung bokhandlare med blont hår och stora blå ögon, som omedelbart började uppvakta mig, därför att jag hade skämtat med honom och skrattat ut honom av hela mitt hjärta. Han var så barnslig, så pojkaktig. Men han talade en utmärkt tyska, ett språk som jag ville lära mig grundligt. Alltså gick jag dit så ofta som möjligt för att prata strunt och byta ut böcker och så hände det att din pappa nådde sina syften genom att vara tålmodig. Vill man veta mer vad som hände våren och sommaren 1905 får man gå till Fritz. Mannen, mammas pappa. Min morfar. Tysken. Bokhandlaren.

Mellanakt – Lenis berättelse I juni 1983 for vi till Leipzig, min syster och jag. Ingen av oss var riktigt klok. Eili väntade sitt fjärde barn och jag nästan luktade av ensamhet och kärleksbrist. Det var en resa vi länge tänkt göra. Inte för tant Lenis skull förstås. För vår egen. För att få veta mer. För att komma närmare mamma. Mamma hade varit död länge redan, men hon fanns alltid som en skugga. I mina drömmar levde hon om, där fanns sorgen alltid lika ny. En månad innan vi for skrev jag ner följande dröm: Vi talar om sex – mamma står bakom – mumlar något inkännande – jag vänder mig om – sånt ska mammor inte tala om säger jag – hon tar av sig kläderna – tar tag i sin mage med båda händerna – kroppen är så konstig – som en räff lad deggumma? Som torkat bröd i räfflor? Den är inte äcklig, men egendomlig. Sen – ett annat rum nu – jag är nära henne, mycket barnslig, säger att jag inte vet vad jag ska göra om hon dör, jag kan inte leva om hon dör, och då säger hon så ömt till mig att jag är ju stor nu, jag är ju fyrtio år, det ska väl gå, men jag säger att jag blir aldrig stor; vaknar och gråter, över mig given, gråter och gråter och känner på min mage, förfärad över att åldras, alla skydd mot kärlekslöshet, åldrande ensamhet som jag byggt åt mig är helt borta, totalt borta och jag gråter som jag inte gjort på länge. 29

Den roda grevinnan.indd 29

2009-11-19 12.30


Det var i det tillståndet vi for i väg. Tåg förstås, och färja från Trelleborg till Saßnitz och Eili satt uppe hela natten i stel skräck, så att jag, som har klaustrofobi, kunde klättra nerför alla trapporna och lägga mig i tåget längst ner i fartygets skrov och sova. På morgonen for vi vidare med tåget till Västberlin, där vi fick byta till järnvägsstationen i Östberlin för att åka vidare till Leipzig, till Leni. Jag minns solen, den tomma stationen, öde, torrt gräs. Vi väntade ett par timmar. Det var som om vi hade kunnat vänta hela dan. Järnvägsstationen i Leipzig var stor, klassisk, med sina genombrutna stålvalv över de många spåren, alldeles som i Köpenhamn eller Frankfurt. Men det var inte som i Köpenhamn eller Frankfurt: det var en tung tom rymd – där fanns folk men ingen reklam, inga färger, inget västerländskt kapitalistiskt ”normaliserande” tjafs. Det kändes mycket ödsligt. Som en Ingmar Bergmanfi lm i svartvitt. Spårvagnen som var gul och gick mitt i gatan förde oss ett par hållplatser bort, till Reginenstraße 14. Jaha, där låg huset där Leni bodde, dit Emilie och Fritz kommit 1932. Ett hus från tidigt tjugotal. När Leni, som väntat hela dagen, öppnar dörren och säger att men där är ni ju, och hennes ögon lyser av lättnad och glädje över att vi är där, äntligen, då är det som om jag för en nanosekund ser rakt in i mammas ansikte. Det är nu, 1983, som jag och Leni får ihop det. Något är det som knyts mellan oss två lillasystrar. Hon, som i hela sitt liv gått där i Leipzig, ofärdig på grund av barnförlamning, så att den ena armen är lite kortare än den andra. Hon som var den det var så synd om när jag var liten, mammas lilla syster som satt i det utbombade Tyskland och som vi skickade paket till varje månad: kaffe, nylonstrumpor, kanske smör. Om jag av någon anledning ville gråta var det bara att börja tänka på vår stackars, stackars tant Leni i Tyskland. Motsatsen till vår vackra, fantastiska mamma som alltid for runt i världen, ja Europa var ju världen för oss på den tiden. Vad skrev jag då, 1983, när jag krupit ner i de mangelfuktiga lakanen i det stora rummet? Leipzig. Reginenstraße. Kväll 10–halv 11. I säng i biblioteket. Det stora glasboksskåpet (som på KB), Platons samlade verk, Shakespeare, Edgar Allan Poe, Goethe. Svaga ljud från den förfallna gatan. Tant Leni som en liten fågel – en evig flicka med sitt ljusgrå pagehår. 30

Den roda grevinnan.indd 30

2009-11-19 12.30


Väninnan Ilse sjuk, i sin säng. Kokt blomkål, potatis och skinkkorv till middag. Vilade – sov något – huvudvärk. Sedan promenad – förfallet, förkrig, sommarkväll, jasminbuskar. Leni berättade vid middagen – vi borde haft bandspelare – om mamma, så vacker redan vid 12, om Emilie, mormor, så fantastisk (när hon blev trött bröt hon på franska, h:n föll bort, när hon satt i telefon med sina schweiziska väninnor), hennes skratt. Och så kommer det något om Fritz: Om morfar (Opa säger hon), orossjälen, alla projekt, alla resor, utställningar, frivillig i första världskriget, som journalist (?) fick tyfus. Om Bukovina, Rumänien – småborgerligheten. Om dessa föräldrar, alltså Oma och Opa, deras ovanlighet, begåvning. Om kommunistisk litteratur som Opa sålde – kom i fängelse? Kolla när o. var. Förfallet. Nu. Alltjämt köer, för kött. Blomkål enda grönsaken. Tyskan tröttar ut mig vansinnigt. Opa. Skulle han vara det? Jag har svårt att ta ordet i min mun. Fritz Schledt, bokhandlaren, min ”Opa”. Morfar. Kom i fängelse, står det. Då frågade vi inte mer. Vi frågade ju ingenting. Det var väl den kommunistiska litteraturen han saluförde tänkte vi nog. Ytterligare en liten pusselbit finns nerklottrad på en lapp från samma resa. ”Bilder ur ett familjehistoriskt skissblock”, har jag skrivit lite fånigt. Där läser jag: ”Kriget, F sjuk, kortet på sjukhuset, blickarna alla för sig. Barnen – Leni sjuk 5 år – Fritz som jagar henne runt bordet – Lenis ansikte hårdnar i köket i Leipzig.” Nästa gång vi sågs var i Stockholm på hösten 1989, dit hon kommit för att fira sin 80-årsdag. Med oss tre syskon, Sven, Eili och mig, hennes närmaste släkt, så främmande. Leni var trött redan då, vilade sig ofta på min säng, i min lilla lägenhet på Alströmergatan i Stockholm. Och vad minns jag? Hon berättar om Fritz. Att han jagar henne runt bordet. Men nu är det något annat också. Inte bara en allmänt sträng tysk pappa som jagar små barn runt bord för att ge dem smisk. Nu vill han något annat, något hon värjer sig undan, förtvivlat. Hon lyckas värja sig, visst gjorde hon väl det? Och den tunna lilla kroppen. Har jag blivit galen? Jag letar i mina dagböcker efter samtida vittnesbörd. Fast jag vet att det hände, för jag berättade det för Eili och Eili minns, som jag. 31

Den roda grevinnan.indd 31

2009-11-19 12.30


Har Leni blivit galen? Freudianskt galen? Kär i sin pappa? Nej, men hon kanske har blivit för gammal för att orka hålla emot alla sina instängda hemligheter? Ligger där på min säng och låter dem bara sippra ut. Inför mig som Leni har fattat sådan kärlek till. Äntligen ut med det! Raus damit. Fyra år senare, 1993, när jag sitter hos henne på ålderdomshemmet i Hamburg dit hon flyttat för att dö, talar vi åter igen om hennes liv, hur det blev – jag tror inte jag klarade av att ta upp det där med jagandet runt bordet, jag hade väl ”glömt” det, det tycks hända hela tiden – frågar jag henne varför de flyttade från Radautz till Leipzig. Det frågade jag i alla fall. – Han blev utvisad, säger hon. – Men varför då? frågar jag. Nej, hon vill inte svara. Sedan – jag tror hon knycker till på nacken – sedan säger hon det: Han hade anklagats för att förgripa sig på barn och han blev häktad. De slängdes ut ur landet. Hela livet trasades sönder. De kunde bara ta med sig lite böcker och möbler. Der Fritz. Det behöver inte betyda att det var sant. Det kan ha varit en anklagelse för att bli av med dem. Illvilliga människor. Elaka tungor. Men tänk om det var sant? Han försökte ju med Leni? Jag måste väl ändå tro henne, jag är skyldig henne det, hon berättade det för mig då för att hon ville berätta det för mig. För att? Och mamma? Vackra Lottie? Det är som en skugga som faller över alla mina papper, alla foton, alla berättelser i berättelsen. Hela tiden finns den där. Vad kan jag göra? Vad kan jag veta? Inte ens om mamma hade levat hade jag frågat henne – det vet jag. Jag frågade ju inte ens Leni om hon trodde (eller visste) om han, der Opa, hade försökt med hennes storasyster också. Hon kanske bara hittade på allting, tänker jag. Men tänk, tänker jag, om det var så här: hon kunde aldrig förlåta sin pappa för att han orsakade deras flytt från Radautz, från huset och trädgården och bokhandeln och vännerna och anseendet, till eländet, ja, närmast svälten i Leipzig, till den sociala degraderingen, till krig och elände, till Emilies död – tänk om det var så? Och hon ältar för sig själv anklagelserna som fördes fram mot honom i Radautz och börjar fantisera om att det var så, han var skyldig, fast Emilie inte ett ögonblick reflekterade över att han kunde vara det. 32

Den roda grevinnan.indd 32

2009-11-19 12.30


Men Leni gör det. Leni ältar. Leni försöker minnas, Leni kanske skapade sig ett minne, där han, Fritz, jagar henne runt bordet? Det är ingen freudiansk önskedröm, det är en hämnd som är motivet? Jag känner en slags befrielse när jag kommer på den tanken. Men sedan hejdar jag mig. Det vore ju att kasta skulden på Leni, det är ju en klassiker att aldrig tro på flickorna. Jag måste veta mer om honom. Den unge mannen som min söta mormor blir kär i. Han som får plocka henne som ett moget hallon.

Fritz Ty det hände sig, när han sitter häktad fyra kalla vintermånader 1931–1932 i den lilla staden Radautz i Bukovina i Rumänien, att han fördriver sin tid med att skriva ner sitt liv. På 64 handskrivna ark, baksidor av beställningsblanketter för bokhandeln, skriver han sitt liv till och med giftermålet. Eili tyder den förfärliga gammaltyska skrivstilen. Kanske är det ytterligare ett förtvivlans projekt från Fritz sida som han drömmande hänger sig åt där i häktet – att skriva en bok, att återta värdigheten, att bli författare? Att slå igenom, att tjäna pengar? Leta, säger jag till Eili, leta efter något som skulle kunna förklara honom – om det nu är så att han är en pedofil. Och Eili berättar för mig: Familjen Schledt bor i Hamburg, i en klosterskola – nej, de går inte i skolan, de bor där, på St. Georg Holzdamm, en gata i centrum, nära floden Alster. Familjen Schledt bestod av fader Heinrich Friedrich Georg Jakob Schledt, född 1839 (död 1901) och Johanna Carolina, född 1842 (död 1908). Mamma Schledt hade varit gift tidigare, han dog väl, och hade troligen ett par barn med sig in i det andra giftet. Det finns ett foto av tonåringen Fritz – en söt pojke, som står bakom sin stiliga, mycket tyska mamma, med ett vackert skulpterat ansikte som jag inbillar mig att Charlotte ärvde. Fast det här är hårt som stål. Där står också fyra andra gossar – den minsta står bredvid sin mamma som han håller hårt i handen. Och så finns där en flicka i ljus klänning och med rosett i det långa ljusa håret. Biedermeierepok. Buddenbrooks. Ingen ler. Alla verkar tagna av stundens allvar. Med all rätt. Detta är vad som finns kvar av allt detta liv, i Hamburg, för över hundra år sedan. Jag gissar att det är taget 1894 och Fritz är 16 år. 33

Den roda grevinnan.indd 33

2009-11-19 12.30


På 11 tättskrivna baksidor skriver han om sin barndom. Hans far ger dem stryk, slår hårt och ofta, rektorn för klosterskolan, som var deras hyresvärd, slåss han också – barnen brukar skämta om vem som var värst. Trots det var det lyckliga barndomsår i Fritz minne. De sprang omkring och lekte i trappor och skrubbar, när de inte måste hjälpa till med att göra skrivhäften. Ett ordentligt hantverk, tycks det. Skolan var vidrig. Punkt slut. Därefter gick han i lära hos pappa, bokhandlarlära. Det var en gedigen utbildning på fyra år till ett yrke med status. Intellektuellt hantverksarbete. – Och vet du, säger Eili och rösten blir nästan lite generad, när han var färdig fick han ett ölstop av sina kamrater. Det är det där som jag har. Det står Fritz Schledt på det, men jag visste inte ... Sedan for han bort, bort från Hamburg. 1897 fick han arbete i den lilla staden Hof, i nordöstliga spetsen av Bayern, en liten håla redan då. Den första anställningen han hade där i Hof verkar ha varit ändlöst trist – knappast några kunder, han står i sin pulpet, med chefen bakom sig i sin – stör34

Den roda grevinnan.indd 34

2009-11-19 12.30


Soldat Fritz med sitt ölstop.

re då förstås – och försöker hålla sig vaken, förhindra att huvudet faller ner i sömn. För det är inte bara tristessen och bristen på kunder som föder sömnigheten, utan öldrickande och nattvak, natt efter natt. Han går där, med sitt ölstop från krog till krog, det bayerska ölet är förstklassigt! – och dränker sin törst och sina unga sorger. Men, berättar min syster vidare, så kom det en varieté till staden Hof och den unge bokhandlarlärlingen blev eld och lågor: där fanns några sköna unga damer, utstyrda i ulanuniformer, som red och hanterarade lansar, och han blev så tagen av dessa uniformer (och damer) att han övergav sin bokhandel för ett par år i Hannover och i det militära. – Står det verkligen så, undrar jag, att det var för uniformens skull? – Jodå, säger Eili. I tre år, förmodligen kontraktstiden ut, stannar unge Fritz vid regementet i Hannover, bär sin värja, sin uniform, lär sig rida och att uthärda den pennalism som förekommer. Tre vidriga år blir det, mellan 1898 och 1901. Och här gör han en flicka med barn – de ”plockade blåbär” med påföljd, 35

Den roda grevinnan.indd 35

2009-11-19 12.30

9789170374198  

EN EUROPEISK HISTORIA ORDFRONT Yvonne Hirdman Ordfront Stockholm 2010 Den roda grevinnan.indd 3Denrodagrevinnan.indd3 2009-11-19 12.302009-1...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you