9789164203151 by Smakprov Media AB

Tidigare böcker i serien om Cecilia Lund: Bedragen, 2008 Systerskap, 2009

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

isbn 978-91-642-0315-1 © Katerina Janouch 2010 Utgiven av Piratförlaget Utgiven enligt avtal med Grand Agency Omslag: Nina Leino/PdeR® Omslagsfoto: Getty Images Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2010

babyn fick inte frysa. Hon upprepade orden som ett mantra för sig själv, för att försöka hålla känslorna på avstånd. Först nu stod hon öga mot öga med sitt liv sådant det verkligen var. Helst ville hon bara lämna allt bakom sig. Värkarna, hjälplösheten. Babyn krockade både med framtiden och med hennes förflutna. Så mycket smärta och sorg! Så mycket rädsla. Och skuld. Men om barnet försvann skulle hon kanske kunna gå vidare. Bli en annan människa. Försöka glömma. Det var sommar men att nyfödda kunde frysa ändå visste hon, det hade hon lärt sig. Hon hade klätt den lilla i en långärmad tröja, sparkbyxor, små sockor. En kofta och så en overall ovanpå alltihop. Svept in henne i en filt. Kunde hon se sina egna drag i den nyföddas uppsyn? Eller, ännu värre, sin mors? Det var svårt att slita blicken från babyns ansikte, från likheten som vittnade om att de hörde ihop. Men hon var tvungen. Hon hade helt enkelt inget val. En cirkel slöts. Hon betalade tillbaka en gammal skuld, sonade en gärning som lett till så mycket olycka. Bakom den

strama grå byggnadens fasad fanns tryggheten och livet, människor som borde kunna förstå. Det hon gjorde var för barnets skull, men också för hennes egen. För att rädda sig själv, för att kunna fortsätta leva. Hennes mor hade talat om ödet. Om att man måste foga sig i det som föll på ens lott. Hon hade vägrat detta. Tvärtom, hon tänkte aldrig ge upp. Babyn gav ljud ifrån sig. Den lilla var hungrig. Naturligtvis! Hon blev med ens så in i döden trött, ville bara lägga sig ner, ge upp. Att babyn skulle behöva äta hade hon helt förträngt, ville inte heller känna den lilla munnen mot sin kropp. Vad skulle det göra med henne? Kanske skulle det få henne att tveka. Agera annorlunda. Medan hon gick mellan de parkerade bilarna flög tankarna kors och tvärs i hennes huvud. Hade hon något val? Fanns det ens alternativ? För ett ögonblick passerade ett annats slags liv revy framför hennes ögon. Ett liv med en städad lägenhet, en liten vit spjälsäng med en färgglad mobil ovanför, krukväxter i fönstren, ren disk i ett ställ. Trygghet, noll dramatik. Ett lugn och en frid och ett litet barn som tultade runt. Hon själv, tillfreds med sitt liv. Mamma. Någon som älskade henne, ett litet barn som behövde henne. Någon som hon älskade tillbaka. Med en kärlek fri från fruktan. En man? Inte nödvändigtvis. Men kanske skulle han komma tillbaka, kanske skulle han finnas där trots allt. Förlåta. Nej. Hon hade inte förmågan. Hon visste inte hur man bar sig åt. Att älska. Den som aldrig fått lära sig ett sådant samspel

var ute på farligt vatten. Och att bli som Ragnhild… vilken mardröm. Då var det bättre att hon tog sitt ansvar här och nu. Det minsta hon kunde göra för detta barn var att ge det ett bättre liv än det hon själv hade haft. Andra människor hade svårt för att säga adjö. För henne hade avsked alltid inneburit något bra. Det var mötena hon varit rädd för. Att återvända. En bil dök upp bakom henne. Hon gick åt sidan, vände sig inte om. Bara den inte stannade. Bara de inte skulle kliva av här. Men bilen passerade, körde vidare. Nu var hon åter ensam på vägen. Äntligen var hon framme. Det hade blivit dags att säga adjö. Den lilla hade somnat. Lika bra det. Utan att dröja lade hon ifrån sig liften med babyn i. Så ringde hon på klockan. Länge. När hon hörde en röst i porttelefonen ryckte hon till. Istället för att säga något ringde hon på igen. Hon höll ringklockan intryckt och lyssnade till den upprörda rösten på andra sidan. Babyn ryckte till där den låg på marken en bit ifrån hennes fötter. Men den var inte längre hennes angelägenhet. Hon såg på den en sista gång. Tryckte på ringklockan igen. Så vände hon sig om och sprang.

cecilias hand darrade en aning medan hon stirrade på den vita stickan av plast. Det första strecket på graviditetstestet hade synts på en gång, precis som det alltid gjorde. Ett tekniskt bevis på att testet fungerade som det skulle. Det kunde ta en liten stund, så där en trettio sekunder närmare bestämt. Ibland lite kortare. Ibland lite längre. Pirrande, hjärtslitande, nervös väntan. Ett kort ögonblick och ändå en vattendelare. Ett före och ett efter. Det andra blå strecket, knappt synligt, egentligen ganska betydelselöst. Men ändå, i detta ögonblick det allra viktigaste av allt. Vardagsdramatiken. Så rafflande och ödesdiger den kunde kännas. Här satt hon mitt i föreställningen och kände sig egendomligt utsatt. Detta scenario som kantades av slitna tandborstar i färgglada muggar, av fläckiga badrumsmattor och av fuktiga handdukar som hängde på tork. Hon satte sig på badkarskanten, lät handen som höll stickan sjunka mot låret. Hörde rösterna utifrån, flickorna som skrattade, John som ropade något. De var så nära, ändå så långt borta på något sätt. Hon var ensam nu, ensam med det som hände. Handfatet behövde få sig en omgång med rengöringssprayen såg hon, hennes blick fastnade i den grå hinnan som lagt sig

över emaljens vita blänk. John var inte så bra på att hålla rent efter sig. Han spolade bort sin skäggstubb, det gjorde han, men det där finliret som han kallade det. De grå hinnorna. De föll liksom alltid på hennes lott. Ibland borstade hon tänderna och skrubbade handfatet samtidigt, kunde inte låta bli. Simultankapacitet! Förbaskade begåvning. Kvinnor som gjorde flera saker samtidigt. Fast hon gillade det någonstans inom sig. Tänderna blev rena, handfatet vitt. I den här stunden orkade hon dock inte, ville inte vara den duktiga, den som ständigt presterade, som höll snyggt. Den vita plaststickan tyngde i handen. Hjärtat klappade, kändes som om det slog några extra vilda slag. Adrenalinkick. Hennes inre försökte sända ut en signal om fara. Att något var på gång, att något höll på att hända. Egentligen visste hon redan, kände det på sig. Hade alltid gjort, de tidigare gångerna som hon kissat på stickor. Kroppen gav ifrån sig tecken, kunde ibland tiga men för det mesta klarade den inte av att bevara hemligheter någon längre tid. Där fanns allting, synligt, inom räckhåll. Tröttheten, irritationen, bröstens påtagliga tyngd när hon gick, hur de liksom gungade. Hon hade de sista dagarna blivit väldigt medveten om deras existens, om bröstvårtorna som skavde mot behåns mjuka tyg. För att inte nämna suget efter inlagda rödbetor. De små ledtrådarna, sammantaget gav de henne hela bilden, pusslet saknade inte särskilt många bitar. Och ändå, hon kunde inte riktigt tro det. Skulle hon, Cecilia Lund, fyrabarnsmamman, vara gravid? Igen? Hon lyfte handen, förde stickan närmare ögonen. Kisade lite. Över trettio sekunder hade gått och nog fanns det där, det

andra strecket, nu framträdde det allt tydligare. Först trevande, blekblått som vårens första förgätmigej. Strax mörknade linjen inför hennes ögon, blev kraftigare, mer åt blåklint. En bestämd ton som inte tänkte låta sig avspisas. Hennes allra första reaktion var en ohejdad, bubblande, brusande glädje. Kroppen hade fungerat, naturen hade haft sin gång. Celler som smält samman, som lyckats genomföra en farofylld vandring inuti hennes kropp. Scener ur en eventuell framtid flimrade förbi, bilder av gravidmagen, av förlossningen, av blodet, av smärtan. Tiden efter, de långa månaderna fyllda av glädje och oro, att sätta ett litet barn till världen, åh, hon hade facit! Nattvaken och oron för hälsan, den egna kroppens långa konvalescens. Amningen. Tankarna ersatte lyckoruset, fick henne att landa i nuet. Hon visste bättre än att måla verkligheten i ett färgglatt skimmer, hon som gjort detta fyra gånger tidigare, hon som gått igenom så mycket. Fem barn, det var ingen lek, inget man tog oseriöst och lättsamt. Fem barn var något stort, överväldigande. Och så relationen ovanpå det, kärleken till John som var så skör. Ju mer hon tänkte på det, ju mer hon landade i realiteterna, desto svårare föreföll projektet. På ytan kunde det se okomplicerat ut, som om alla de rätta besluten redan var fattade. Men inombords krockade tankarna och gjorde henne matt. Hon var långt ifrån klar med sina känslor, inte alls säker på sitt äktenskap och dess framtid, trots samtal hos familjeterapeuten Gideon, trots att allt just nu föreföll lyckligt och fröjdefullt. De skulle ju vara tillsammans, hon och John, de skulle ro båten vidare, de skulle inte skilja sig, inte sälja huset. Ändå var inte alla frågetecken uträtade, ändå fanns det skuggor som

både lockade och skrämde. Någon annans smeksamt bruna ögon, en vänlig röst i telefonen, någon som förstod. Någon som inte var fadern till hennes barn, någon vars namn hon inte ens ville tänka. Åh, så irriterande det var att förvirras som hon gjorde, varför kunde hon inte bara vara en vanlig kvinna, vilken som helst, med ett okomplicerat känsloliv som flöt fram likt en bred flod mellan vackra stränder? När gick ditt liv snett, Cecilia Lund? frågade hon sig själv där hon stod med det positiva graviditetstestet i handen. Varför kan du inte bara nöja dig med vad du får? En gång i tiden, för mindre än ett år sedan, hade hon varit den där lugna lite lata floden. Hon hade grävt ner sig i disk och tvätt och barnens läxor, trott att allt detta var fullt tillräckligt för att leva tillfredsställd och utan några märkvärdiga bekymmer. Som om tvätthögarna och de smutsiga tallrikarna kunde vaccinera henne mot livets inbyggda oförutsägbarhet. Mormor Sonja brukade säga ”var glad för de odramatiska dagarna, flicka lilla, det är dagarna du inte minns som är livets lyckligaste”. Nog stämde det, men en gång hade hon vältrat sig i präktighet och självgodhet och tyckt att hon haft kontroll på allting. Nu efteråt insåg hon att kontrollen bara varit inbillad, egentligen visste hon allt mindre för varje dag som tickade fram. I början av föräldraskapet, så tvärsäker på det mesta… så övertygad om att hennes avsikter var de ädlaste, att de goda intentionerna kunde rädda henne från… ja, från vad? Från sorgerna? ”Sorgerna kommer vare sig du vill det eller inte, men har du tur kommer de inte idag utan först imorgon.” Återigen, Sonjas kloka ord. Blåbär, styvmorsviol. Det formligen lyste om stickans

andra streck nu. Se mig, här är jag, sa strecket. Jag har kommit, ta emot mig. Så amatörmässigt och dumt. Att bara acceptera lusten, att falla till föga. Strunta i skydd och bete sig som två ivriga tonåringar. Var graviditeten ett resultat av mötet i Johns ateljé – eller av snabbisen på Christinas fest? Cecilia kände kinderna hetta till, det ilade till i ljumskarna. John hade känts så ny. Hans doft. Hans beröring. Var det så naturen lockade fram de där små barnen, genom att fullständigt förmörka en förnuftig människas sinne? När lustens hullingar gick in försvann intellektet. Hon hade upphört att tänka. Hon hade tagit emot och gett, tagit själv också för den delen, girigt plockat för sig av det som bjöds, det gällde ju att markera sitt revir. En känsla av belåtenhet flimrade plötsligt också förbi, nu hade en eventuell älskarinna inget att komma med, nu när Cecilia och John minsann väntade barn! För inte var väl hon, den förhatliga andra, befruktad? Nej, vilket skämt, John skulle aldrig skaffa barn med den där. Varför denna tävling, detta hävdelsebehov? Cecilia behövde inte bevisa något alls, hon och John hade ju redan ett liv ihop, barnen, huset, alla de gemensamma erfarenheterna. Därför, just därför, borde de kanske ta det lite lugnt, verkligen hitta tryggheten hos varandra. Bara försöka leva sida vid sida, inte hasta iväg, inte skaffa ett nytt barn. Hade de inte redan fullt upp med Williams påfrestande tonårslater och Marcus lite undanglidande sätt, med flickorna som fortfarande stod med fötterna kvar i småbarnsvärlden, med varandra, med allt som ständigt pågick? Blåare än skymningen bortom Lindängstorget. Intensivt

som Sofias ögon, okynnigt glittrande likt vattnet nere vid Aspdals marina. Strecket liksom log mot henne från den vita stickan. Jag är här för att stanna, tycktes det viska. Vill du ha mig? Vill du ta emot mig? Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske… Där ute hojtade valda delar av hennes familj, flickorna i sina vita klänningar, John, solbränd och med ett leende på läpparna. Och samtidigt surrade det till, ett nytt sms i mobilen som låg i bakfickan på hennes jeans. Hon lade ifrån sig stickan på handfatet och plockade upp telefonen. ”Hur mår du? Jag hoppas allt är väl”, löd meddelandet. Enkla, okomplicerade ord. Lite vänlig omtanke. Ändå, något helt annat mellan raderna. Där var han ju. Polismannen med de lockande ögonen och det oemotståndliga leendet. Varför fick han henne att känna sig så skamsen? Och på samma gång så speciell? Hon kunde svara honom senare. Hon hade så mycket att ta itu med just nu. Och medan det knackade på badrumsdörren raderade hon snabbt meddelandet. Ja, hon kunde absolut svara honom senare. Eller – kanske helst inte.