9789113022390

agneta pleijel

agneta pleijel

W]d[jW fb[_`[b [d \Wc_b`[X[h j j[bi[

isbn: 978-91-1-302239-0 © Agneta Pleijel 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsteckning: Maria Röhl För- och eftersätts: akvareller av Albert Berg WS Bookwell, Finland 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Människor som varit döda en tid har en tendens att glömmas bort, och efter en förvånansvärt kort tid kan det vara så att ingen minns dem alls. Inte är det någon som försvarar dem heller.

Oscar Danielsson i ”Dagmar”, roman 2008

Till mamma Sonja (1909–1996)

Huvudpersonerna i denna berättelse är romangestalter men har förlagor som har funnits i verkligheten.

Isaac Albert Berg (1803–1886) tenor, hovsångare och sångmästare på Kungliga teatern i Stockholm Carolina (Lina) Berg, född Hjortsberg (1807–1868) hans hustru, dotter till skådespelaren Lars Hjortsberg Albert Soult Berg (1832–1916) deras son, marinmålare och agreé vid Akademien för de fria konsterna Helena Sophia Berg (1834–1880) deras dotter, av sin far utbildad till operasångerska

1. Prolog (1829–1834)

En dag måste man börja skriva; det är idag. Det är november och snöar, nordostlig vind, tjugosju sekundmeter på Skärgårdshavet, enligt radion.

Också den dag år 1829 där jag inleder berättelsen var det snöglopp och stark blåst. Tenoren Isaac Berg tog sig genom vindkasten mot operahuset i Stockholm.

Han var tjugosex och såg bra ut, nästan som en italienare, sa folk. Lockigt mörkt hår. Bestämd haka, glittrande ögon.

Han hade friat till skådespelaren Hjortsbergs dotter tidigare och fått hennes fars bestämda nej. Hans musikaliska fostran var den bästa. Han hade varit elev till sånglärare Craelius på operan, och lärt hos den itali­ enske tenoren Siboni i Köpenhamn. Han bemästrade bel canto och romantikens sångskatter.

Han hade varit på en mångårig turné och uppträtt som solist på operahusen i Dresden och Wien, Prag och Milano. Särskild framgång hade han haft i Venedig, där han sjöng titelrollen i operan Jefta. Efter sin far hovdestillatorn Abraham i Stockholm, nyligen avliden, hade han ett arv att vänta.

11

Allt detta gjorde honom till ett gott parti. Det är vad jag hört. Och vad jag tror att han menade. Han steg in i aktörens loge, skakade vätan ur paraplyvecken och framförde utan dröjsmål sitt ärende. Med Lina, hans utvalda, var han överens sedan länge. Här krävdes nu äntligen svärföräldrarnas välsignelse.

Skådespelaren Hjortsberg lutade sig tillbaka i stolen. Hans kropp var fyllig och håret var uppkammat runt öronen. Han såg ner och plockade bland skrivelserna på bordet – han kunde ståta med titeln Kungl. hov­sekreterare – och teg en stund, innan han lyfte blicken.

– Berg, jag håller dig för en goddagspilt. Du får henne aldrig om du har för avsikt att stå på scen. Jag vill inte ha fler taskspelare i familjen.

Ord fälls i ett visst ögonblick men kan leva kvar genom generationer. Inga fler taskspelare i familjen; det har blivit ett talesätt i min egen. Vad det egentligen rörde sig om vet jag inte. Taskspelare? Många artister led av att vara sceniska konstnärer, socialt tvetydigt som det var. Men såg Hjortsberg också hos Isaac något som han tyckte illa om hos sig själv, en viss fåfänga?

– Taskspelare? upprepade Isaac efter en stund.

Utanför fönstret kastade vinden moddiga snöstrimmor och himlen var ett oroligt landskap av grå bergsryggar. Lars Hjortsberg teg.

Men efter långvariga samtal gick Isaac med på att avstå från scenframträdanden. Han sökte sångmästartjäns12

ten på operan och fick den; han gifte sig med Lina.

Han utnämndes med tiden till förste hovsångare med ansvar för hovets musikevenemang och undervisning; så kunde han räcka lång näsa åt Hjortsberg.

Taggen i hjärtat satt kvar. Hade han segrat eller besegrats? Hans svärfar stod i rampljuset och blev firad så länge han var i livet. Den strid om kvinnan som utkämpas mellan fäder och friare är dunkel; hon är slagfältet och trofén och ingenting. Och inget, nästan inget har förmedlats om Lina.

Det var vår när hon för första gången kände fostret spritta i magen. Hon fick doften av balsampoppel i näsan. Hon stannade till på Regeringsgatan och lade handen på magen. Hon var förundrad; naturen tog henne i bruk.

Hon var yr. Och delaktig av ett mirakel.

Förlossningen blev både svår och långvarig. Men Lina födde ett välskapat gossebarn; det var i september 1832. På skulten växte ljusa fjun, i nacken satt en virvel, öronsnäckorna var skära labyrinter. Han fick i dopet namnet Albert. Hans far var så stolt över sonen att han pratade om honom med alla på operan.

En blivande musiker. En Schubert. En Beethoven.

Kanske. Han var så lycklig att alla fick le. Han frukosterade med sin svärfar på operaschweizeriet i cigarrök och bästa sämja. Höstsolen föll in genom fönstren.

Uppfostran bör vara kärleksfull men bestämd, menade Isaac. En far är en mentor. Barnet är en planta 13

som kräver ideal och moral. Många människor går under på grund av bristfälliga förebilder och undermåliga fostrare.

Hjortsberg nickade tåligt och drog i sin örsnibb.

– Hur mår Lina? ville han veta.

– Förträffligt, svarade Isaac och måste iväg.

Den gamle skådespelaren satt kvar och kisade ut över lokalen. Mamsell Jenny kom, en ung aktris som han några gånger spelat mot. En barnskådespelare som han själv en gång. Är lilla mamsellen hungrig?

Hon brukade vara det. Han knäppte fram en smörgås. Flickan saknade allt som svärsonen Isaac höll för nödvändigt. Hon hade bristfälliga fostrare, var oäkta dotter till en förlupen far, den ogifta modern sammanlevde med en yngre diversearbetare vars efternamn flickan fått eftersom inget annat fanns att tillgå. Hon var ofantligt talangfull. Mamsell Lind undervisades i sångkonsten av hans svärson.

På operan sjöng man vid denna tid Bellini, Rossini och Donizetti. Isaac vårdade sångarna som plantor. Han lärde ut det italienska sättet att sjunga och var sträng och krävande. En dag strax före jul kom han i brådska hem för att hämta ett bortglömt nothäfte. I musikrummet satt Lina och gungade sonen i sin famn. På Rege­ ringsgatan nedanför deras fönster drog vaktparaden förbi. Det var ett öronbedövande skrammel av trummor, pipor och mässingsinstrument.

Pojken tog ingen notis. Isaac blev stående på trös14

keln och betraktade sonen som höll den djupblå blicken fäst på sin mor. En fasansfull tanke grep honom.

När bullret dragit förbi lyfte han ner sin fiol från väggen. Han drog med full kraft stråken över strängarna bakom pojkens huvud.

Albert reagerade inte. Isaac lät fiolen gnälla, skrika och kvida. Sonen vred inte ens på huvudet. Pigan kallades in. Och efter henne kökspojken. Isaac var så upprörd att rösten skalv; hade någon tappat gossen i golvet, hade någon slagit till honom över kinden?

– Han har örontäppa, försökte Lina lugna, det går över.

– Pojken är en dumbe, neg pigan, det har vi märkt.

Det blev gråt och klagan. Läkare tillkallades, en efter annan, med sina instrument. Spatlar fördes in i örongångarna. Man lyste med lampor. Man sände elektricitet in i Alberts örongångar. Inget hjälpte. Han skulle enligt läkarna få leva i evig tystnad.

15

För Isaac var slaget hårt. Hans son skulle vara utestängd från musiken som är Guds renaste språk. Han kallade på Lina som kom; hon var på nytt havande. Med viss svårighet jämkade hon sig ner i länstolen.

– Som du vet, sa Isaac, hade jag hoppats att en dag lämna sånglärartjänsten och sjunga ute i Europa. Med ett dövstumt barn blir det inte av.

Ute flöt lätta sommarmoln.

– Kanske inte, svarade Lina.

– Ett dövstumt barn kräver tillsyn. Drar man runt med honom i främmande städer blir han väl en idiot.

Om han inte redan är det.

– Jag kan stanna här med honom, försökte Lina.

– Hålla två hushåll har jag inte råd med, svarade Isaac kort. Hans huvud sjönk ner mellan axlarna. Men strax utbrast han att han lovat sig själv att inte lämna någon möda ospard för att gottgöra Albert för den brist han fötts till. Inga pengar heller, så länge han ägde några.

– Så hjälpe mig Gud! ropade Isaac och slog knytnäven i handflatan. Lina nickade. Så slöt de en pakt; att gottgöra Albert. * 16

Men Lina anklagade sig själv. Hon hade varit skräckslagen under förlossningen. Hon hade inte krystat som hon bort. Felet var hennes och hon gick med pojken till sin mor Sophia på Riddargatan för att fråga hur man tar bort foster.

– Det finns änglamakerskor, sa Sophia, kyrkogårdarna är fyllda av små änglar mellan gravarna. Men Lina, vad tänker du på?

Pojken satt på salsbordet mellan dem och betraktade dem tankfullt med stora blå ögon medan han sög på en sockersked. Hans hår lockade sig runt kinderna.

Salsklockan tickade och Lina teg och fingrade på sitt halskläde.

Hjortsberg dök upp och tog pojken på armen och kånkade runt med honom bland sina gamla roller som hängde på galgar i våningen. Det var furstar och trashankar, kaptener och ockrare, en Figaro här, en juden Schewa där, samt en hel rad borgare och bedragna äkta män.

– Ingenting säger att nästa barn blir missbildat, sa Sophia.

– Begriper inte mamma att jag inte kan göra Isaac så illa en gång till, ropade Lina och rösten var gäll.

Salsklockan hämtade andan, gnisslade och slog, och Hjortsberg återvände med pojken.

– Ack, den Isaac, suckade Sophia.

– Det finns ett hospital för döva och blinda, sa Hjortsberg.

– Å, pappa, snyftade Lina och vred ansiktet mot ho17

nom, ska vi sätta honom där, bland oäktingar och sinnesslöa? Hennes tårar vattnade den torra begonian i fönstret. Föräldrarna växlade blickar. Men Lina snöt sig och pälsade på Albert. Hon log tappert och travade åstad. Vagnshjulen knarrade i snön. Flingorna föll så tätt att man kunnat tro att de var ett virkat täcke som fälldes ner ur himlen som en ridå, för att man skulle få glömma.

18

Lina beslöt sig för det, att glömma. Hon glömde fostret som växte. Hon lade inte märke till magen som svullnade och brösten som spände.

När förlossningen närmade sig bröt koleran ut. Den hade börjat i Indien och spred sig över världen, människorna bar med sig smittan. Särskilt skyldiga påstods de fromma muhammedanerna vara, de som drar ut på oändliga pilgrimsfärder. Sjukan gick på köl till Europa och nådde Stockholm.

Där fick torkan träden att flämta efter luft, ur brunnarna steg förruttnade pustar av död, och Isaac vakade hos sin mor som insjuknat; hon liksom två av hans systrar dog i denna koleraattack. Mitt i detta elände började Lina föda. Buken drogs samman.

Kniven, som hon kände till, skar.

Hon satte penna och papper i Alberts hand för att hålla honom sysselsatt. Gossen hörde inget, inte ens om hon gallskrek skulle han låta sig störas. Medan likkärrorna skramlade förbi, och kattorna flämtade av hettan i portgångarna, tilltog värkarna. Lina sände pigan för att hämta hennes mor Sophia och tog pojken med sig och gick till sängs.

19

Där låg hon på rygg och nynnade mot taket.

Och allt högre för att avvärja kniven. Hon sjöng ordlösa arabesker som växte till katedraler. När hon skrek sjönk de samman och blev till aska. Hon sjöng blommor som slog ut med knallar och vissnade. Och träd som växte och förgrenade sig och blev allt högre och nådde till himlen. Och störtade till marken och blev liggande som rotvältor.

– Albert min älskling, ropade hon när kniven högg.

Sophia kom och slöt dörren till sovkammaren om sig. Där utanför stod gossen och vrålade; efter det kastade han sig på golvet och sparkade och skrek. Den handfallna pigan lyckades inte få tyst på honom.

Efter ett par kraftiga sammandragningar gled barnet ut som en liten båt i mjuka dyningar. Det var en flicka.

Hon blev avnavlad av sin mormor och tvättad och upplyft i eftermiddagssolen. Ögonen var mörkt blå och såg. Och hörseln? Öronen uppfattade var knäppning och varje litet prassel.

– Fulländad, sa Sophia. En prinsessa.

Albert blev tyst när han fick se sin syster. Han greps av stor kärlek till henne. Denna present överträffade alla andra, gunghäst, tygapa, kritor och bollar. Han ville ta i henne. Han ville stoppa sina fingrar i hennes mun. Han ville bita i hennes kinder och röra vid hennes ögonknappar.

När hans mormor lyfte bort förströelsen fick han ett nytt vredesutbrott. Lina höll honom intill sig i sängen tills han föll i sömn. Då var hans kinder smutsiga av 20

tårar och pannan het som en kakelugn.

– Vad ska hon heta, ville Sophia veta.

– Helst Sophia som mamma, men det är Isaac som namnger.

Lina lutade sig över vaggan. Flickan sov. Allt runt detta barn utandades frid. Barnet drömde, kanske om fåglar med näbben under vingen, om skogsmöss med mjuka tassar och om vindens andetag; allt det hon kunnat föreställa sig i livmodermörkret. Men nu var hon i världen.

21