9789185873746

Det medeltida Uppland

1

DMU.indd 1

2012-04-20 09.39

2

DMU.indd 2

2012-04-20 09.39

Det medeltida Uppland En arkeologisk guidebok johan anund linda qvistrรถm

3

DMU.indd 3

2012-04-20 09.39

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Historiska Media och författarna 2012 Red.: Stina Andersson & Claes Theliander Grafisk form: Johan Laserna Omslag: Jacob Wiberg Omslagsbild: Utöhus Omslagsfoto: Bengt A. Lundberg Kartor på pärmarnas insidor: Lantmäteriet och Generalstabens litografiska anstalt Tryck: Korotan d.o.o., Ljubljana 2012 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-85873-74-6 4

DMU.indd 4

2012-04-20 09.39

Innehåll Förord

7

Inledning

11

Byar och borgar

25

Städer

99

Kyrkor och kloster Efterord

129 241

Bildförteckning

243

Register

248

5

DMU.indd 5

2012-04-20 09.39

6

DMU.indd 6

2012-04-20 09.39

Förord Uppland är väldigt mycket medeltid. Landskapets städer grundades under medeltiden och nästan alla sockenkyrkor byggdes då. Under medeltiden har biskopar tillsatts och avsatts, kungar valts eller dödats innan de hunnit bli valda, nya gårdar byggts och människor drabbats av pesten. Landskapsbilden har målats över åtskilliga gånger sedan dess, men det finns gott om ställen där medeltiden fortfarande lyser igenom. Här syns kyrkor, borgar, runstenar och bevarade platsnamn. Ägogränser och vägsträckningar finns kvar och diken som löper där det en gång fanns en hägnad mellan medeltidens gärden. Några timmerbyggnader är bevarade, och på en del håll syns husgrunder med spiskullar. Husgrunderna är svåra att upptäcka, men inte så svåra som de innehållsrika kulturlager som ligger kvar under marken i städerna.

De syns egentligen bara när arkeologerna undersöker dem.

Med den här boken vill vi lotsa dig runt bland spåren efter det medel­ tida Uppland. Vi hoppas att du själv sedan fortsätter att hitta andra platser än de som ryms här. För att hitta fram till de ställen som beskrivs behöver boken i många fall kompletteras med en vägkarta eller GPS. GPS-koordinater finns på bokpärmens insida. Via Riksantikvarieämbe­ tets hemsida (www.raa.se) kan du bland annat komma till Fornsök, det digitala fornminnesregistret, och Kringla, där du får länkar till bilder, kartor, texter och arkeologiska fynd via flera sammanlänkade data­baser.

Här hittar du fynd och fornlämningar på din hemort eller på andra platser och det som är skrivet om dessa. På Historiska museets hemsida (www.historiska.se) kan du söka bland de medeltida fynden, i Sök i samlingarna. Härifrån kan du också hitta till Medeltidens bildvärld.

7

DMU.indd 7

2012-04-20 09.39

Stockholms länsmuseum (www.lansmuseum.a.se) och Upplandsmuseet (www.upplandsmuseet.se) har hemsidor där du kan hitta information om besöksmål och söka bland föremål och bilder.

Spåren efter det medeltida Uppland finns också inne på museerna.

I Stockholm hittar man medeltiden på Historiska museet och Medeltidsmuseet. Sigtunas och Uppsalas medeltid presenteras på Sigtuna museum och Upplandsmuseet, medan Skattkammaren i Uppsala domkyrka bland annat visar unika praktföremål från tiden. I Gamla Uppsala finns ett besökscentrum och i Enköping ett stads­museum.

Information om arkeologiska utgrävningar – pågående och avslutade – hittar du via de olika undersökarna Arkeologikonsult (www. arkeologikonsult.se), Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdrags­ verksamhet (www.arkeologiuv.se), Societas archaeologica Upsaliensis (www.sau.se), Stiftelsen Kulturmiljövård (www.kmmd.se), Stockholms länsmuseum (www.lansmuseum.a.se) och Upplandsmuseet (www.upp­ landsmuseet.se).

Vi har själva ägnat en stor del av våra yrkesliv åt Upplands medeltid.

Vi samarbetade under 1990-talet i flera arkeologiska projekt i Uppsala och har därefter odlat olika specialintressen. Johan har främst ägnat sig åt arkeologiska undersökningar i städerna, och i synnerhet intresserat sig för Uppsalas äldsta historia. Linda har fortsatt arbeta som fältarkeolog i Uppland och har bland annat även ägnat sig åt agrarhistoria. Det är dock långt ifrån bara våra egna erfarenheter som färgar den här boken. Utan alla som har forskat och skrivit om och grävt i det medeltida Uppland hade vi inte kunnat skriva många rader.

Hyllmeter har författats, av arkeologer, historiker, konstvetare, teo­ loger, religionshistoriker, kulturgeografer, agrarhistoriker och andra.

Under rubrikerna Veta mera finns litteraturtips efter varje avsnitt. Av utrymmesskäl har vi i första hand tagit med nyare litteratur. Längst bak, i bokens efterord, finns fler litteraturtips.

Boken hade inte heller blivit av om det inte vore för våra redaktörer, Stina Andersson och Claes Theliander. Ett stort tack till er, och till 8

DMU.indd 8

2012-04-20 09.39

Lena Amurén som var med i inledningen till bokarbetet. Ett stort tack också till er som har läst hela eller delar av manuset och kommit med värdefulla synpunkter: Herman Bengtsson, Pia Bengtsson Melin, Christian Lovén, Sigurd Rahmqvist och Bent Syse.

Vi har inte kunnat följa riktigt alla kloka råd och synpunkter, eventuella misstag i den slutgiltiga texten står vi förstås själva för. Till sist ett stort tack till alla er andra som tipsat och stöttat!

Linda Qviström och Johan Anund

9

DMU.indd 9

2012-04-20 09.39

DMU.indd 10

2012-04-20 09.39

Inledning Medeltiden och kungamakten Vid 1000-talets mitt tog vikingatiden slut och medeltiden började, antagligen nästan utan att det märktes. På kontinenten hade tids­ perioden redan pågått i århundraden, ända sedan romarrikets fall.

Namnet medeltid kom till först under renässansen, som en nedsättande beteckning på den i dåtidens tycke ganska förspillda tid som förflutit mellan den ärevördiga antiken och den egna eran.

I Sverige brukar medeltiden räknas som början på den historiska tiden. Det var början på en tid med ny religion och på många sätt en annan sorts samhälle. Under 1000-talet tycks det exempelvis som att en ny form av kungadöme skapades i det nuvarande Sverige. Efter Erik Segersälls och Olof Skötkonungs tid, då ledarna representerade en mer rörlig och flyktig kungaroll, verkar halvbröderna Anund Jakob och Emund den gamle ha förfogat över något som ­skulle kunna kallas ett avgränsat rike.

Fram till mitten av 1200-talet hade kungarna i regel sin bas i Väster­ götland eller Östergötland. Kungamakten var inte stabil, särskilt inte i Uppland. I bevarade skrifter anas ett stort antal maktstrider och man kan knappast säga att Svealand och Götaland var ett enat rike. Däremot kan man hävda att det växte fram ett kristet kungadöme med något fastare grepp över territoriet, till stor del enligt feodal europeisk modell.

Under hundra år, fram till 1250, stred två ätter om makten: Sverkers ätt från Östergötland och den Erikska ätten från Västergötland, som verkar ha haft viss koppling till Uppland.

11

DMU.indd 11

2012-04-20 09.39

Knut Eriksson, som regerade fram till 1195, skapade en viss stabilitet och sägs ha varit den förste som styrde både Götaland och Svealand.

Han var dessutom en av ytterst få kungar som dog en naturlig död.

Knut införde en tidsenlig statsförvaltning efter kontinentala mönster och ordnade traktater eller andra förbindelser med tyska, norska och engelska makthavare.

Det är svårt att avgöra när Sverige blev en stat, men alla stridigheter till trots verkar slutet av 1200-talet och början av 1300-talet vara den period då kungamakten, kyrkan och frälset för första gången definierar sina inbördes roller tydligt.

Under 1200-talet träder de så kallade folkungarna och Bjälboätten fram. De ”äkta” folkungarna, en grupp lokala stormän, verkar ha haft sin maktbas i Uppland. De bekämpade det nya, mer permanenta och centraliserade kungadömet. Bjälboätten bestod av Birger jarl och hans ättlingar. Dynastiernas betydelse var mycket stark, och under början av 1300-talet valdes en ny kung bland den avlidne monarkens avkomlingar. Under denna period framträder också rådet som en maktfaktor.

Rådet är inte längre kungens råd utan rikets råd.

Den ökade stabiliteten innebar förvisso inte att striderna upphörde.

Våld var vanligt och att man valde omyndiga barn som kungar bidrog till att maktstrider blossade upp – även inom en och samma släkt. Från cirka 1335 utvecklades ett moderniserat kungadöme med kontinentala förebilder av kung Magnus Eriksson, och nu härskade kungen även över Norge och något senare också över Skåne. Under Magnus regenttid fick landet stora ekonomiska problem. Samtidigt hade vissa frälsesläkter vuxit sig starka och kunde till och med avsätta en kung.

Kungaval och eriksgata Enligt landskapslagarna från slutet av 1200-talet var det de tre uppländska folklanden Attunaland, Fjädrundaland och Tiundaland (se sid 15) som hade rätt att välja och avsätta rikets kung. Upplandslagens 12

DMU.indd 12

2012-04-20 09.39

I en handskrift av Konungabalken från 1430-talet i Magnus ­Erikssons landslag tecknas kungen på sin tron, förnämt klädd och med krona på huvudet och spira i handen.

DMU.indd 13

2012-04-20 09.39

Konungabalk beskriver hur den utvalde sedan skulle dömas till kung av lagmannen, först i Uppland och sedan i Sörm­land, Östergötland, Tiohäradsbygden, Västergötland, Närke och Västmanland. Efter valet skulle kungen rida eriksgata genom riket. Även färdvägen bestäms i landskapslagarna. Från Uppsala red kungen till Strängnäs, förmodligen via Svinnegarn. I Strängnäs skulle ett sörmländskt följe ta emot och föra kungen vidare och lämna över till de andra landskapen. I slutet av Eriksgatan följde västman­länningarna kungen tillbaka till upplänningarna vid Östens bro över Sagån. Väl framme i Uppsala skulle kungen till sist krönas i domkyrkan. Den förste kung som kröntes här ska ha varit Erik Knutsson, 1208, i det som nu är Gamla Uppsala.

När kungen valts och godkänts i alla delar av riket skulle han, enligt Upplandslagen, styra, styrka lag och hålla fred. Han hade rätt till Uppsala öd, kronans egendomar runt om i landet, till skatter och till att förläna land till dem som stod i hans tjänst.

Kungavalsprocessen tycks ha varit föråldrad redan då den nedtecknades, men ceremonierna behölls. Birgers far Magnus Ladulås hade lyckats genomdriva att sonen skulle efterträda honom. Befolkningen i folklanden hade antagligen mycket lite med kungavalet att göra, även om den unge kungen traditionsenligt hyllades på Mora äng.

Formellt blev Sverige ett arvkungadöme först 1544. Vid det laget var medeltiden redan slut. Reformationen 1527 brukar få sätta punkt för den svenska medeltiden.

Folklandens Uppland Namnet Uppland nämns i skrift första gången 1296 då kung Birger, eller egentligen hans förmyndare under ledning av Torgils Knutsson, slår fast den nyskrivna Upplandslagen. Hur länge namnet använts dessförinnan vet vi inte säkert och betydelsen är inte självklar. Den vanligaste förklaringen är att Uppland, Sörmland och Västmanland har fått sina namn i förhållande till varandra. Upplandslagen skulle 14

DMU.indd 14

2012-04-20 09.39

Uppland med folkland, härader och skeppslag.

gälla från Östersjön i öster till Sagån på gränsen mot Västmanland i väster. Norrut skulle lagen gälla upp till Ödmården – skogsområdet mellan Gästrikland och Hälsingland.

Uppland var uppdelat i tre så kallade folkland som hette Attundaland, Fjädrundaland och Tiundaland. Kustremsan i öster kallades Roden.

15

DMU.indd 15

2012-04-20 09.39

Till det egentliga Roden hörde bara området runt Norrtälje, medan kustremsan från Edsbro och norrut längs Tiundaland och Gästrikland kallades Norra Roden. Först efter medeltiden började Roden, eller Roslagen som vi kallar det idag, mer allmänt beteckna Upplands kustområde. Gästrikland hörde under första delen av medeltiden till det nordligaste av Upplands tre folkland, Tiundaland. Först 1314 fastställdes en gräns mellan Tiundaland och Gästrikland och det dröjde till slutet av medeltiden innan Gästrikland började räknas till Norrland.

I övrigt är det bara på ett ställe som dagens landskapsgräns skiljer sig från den medeltida: Ekerö hörde under medeltiden till Sörmland.

Folklanden var indelade i hundare och Roden i skeppslag. Hundareindelningen fanns bara i Mälardalen och är den äldsta vi känner till från Uppland. Hur långt tillbaka i tiden indelningen går är omdis­ kuterat. Kanske omfattade hundarena från början bygder och grupper av människor snarare än strikt avgränsade landområden. Inom hundarena fanns det ytterligare underavdelningar, som åttingar och ­hamnor. Trögds härad var dessutom indelat i tredingar. Under 1300-­ talet började man använda det rikstäckande begreppet härad, men de gamla benämningarna levde kvar länge. Hundare och härader hade både en kameral och rättslig betydelse och i varje hundare fanns en tingsplats.

T. Lindkvist och M. Sjöberg, Det svenska samhället 800–1720 (2009). D. Harrison, Sveriges historia 600–1350 (2009), D. Harrison och B. Eriksson, Sveriges historia 1350–1600 (2010). L. Gahrn, ”Svearna i de uppländska folklanden och det svenska rikets uppkomst” i Uppland (1993). M. G. Larsson, bl a ”Folkland och folkvapen” i Fornvännen (1989). U. Sporrong, Mälarbygd (1985). B. Fritz, Hus, land och län (1973). Å. Holmbäck och E. Wessén, Östgötalagen och Upplandslagen (1979).

VETA MERA:

16

DMU.indd 16

2012-04-20 09.39

mora sten På Mora äng vid Mora sten, en knapp mil sydöst om Uppsala, bekräftades medeltidens kungaval. Magnus Ladulås är den förste kung vi säkert vet valdes här, men när platsen nämns i slutet av 1200-talet beskrivs traditionen som gammal och vedertagen.

Idag finns en liten minnesbyggnad från 1770-talet på platsen. I den förvaras stenar som har ingått i ett senmedeltida monument. Här finns bland annat minnesstenar över Erik av Pommern och Karl Knutsson Bonde, valda 1396 respektive 1448, och en sten med vapnet tre kronor.

Det är efter de här stenarna platsen ofta kallas Mora stenar. Den ­exakta platsen för kungavalen är inte känd. Ett flackt block en dryg kilometer sydöst om dagens minnesmärke har ibland utpekats som den ”rätta” stenen.

Ett gravfält vid ängen kan inte knytas till någon känd by eller gård.

Mer än femtio gravar ska ha funnits, idag är hälften av dem synliga. Åtta gravar är undersökta och daterade till 1000-talet. Gravskicket var kristet eller inspirerat av kristendomen.

Artiklar av M. Ohlson och I. Åberg i Långhundraleden – en seglats i tid och rum (1993). G. Holmgren, ”Gamla Uppsala och Mora äng i medeltidslagarnas valföreskrifter” i Upplands fornminnesförenings tidskrift XLV (1935–1937).

VETA MERA:

Medeltiden och arkeologin i Uppland Medeltiden hade knappt hunnit ta slut och de medeltida krönike­skri­ varna hade ännu inte lagt ner sina pennor förrän fornforskarna dök upp för att studera lämningarna från äldre tider. Under 1500-talet trycktes bröderna Johannes och Olaus Magnus historiska texter som bland ­annat handlar om Uppland, och under årtiondena kring 1600 skrev Johannes Bureus, som kallats landets förste riksantikvarie, och Johannes Messenius böcker om bland annat runstenar och de äldsta, 17

DMU.indd 17

2012-04-20 09.39

18

DMU.indd 18

2012-04-20 09.39

uppländska städerna. Från 1660-talet utökades den antikvariska verksamheten och väldens första fornminneslag, Placat och Påbudh Om ­Gamble Monumenter och Antiquiteter, kom till 1666. Alla landets län och socknar uppmanades att förteckna minnesmärken i den egna bygden.

Gravar, runstenar, kyrkor och andra märkvärdigheter avtecknades och antecknades. Insamlingarna kallas Antikvitetsrannsakningarna och leddes av riksantikvarierna Johan Hadorph och senare Johan Peringskiöld.

Ett av de första landskapen som inventerades var Uppland och Peringskiöld skrev därefter flera verk om Upplands och Uppsalas historia.

Uppmärksammandet av monumenten passade väl in i dåtidens politiska agenda. Det var stormaktstid och alla belägg för landets forna storhet välkomnades. Idag är vi tacksamma att uppteckningarna ­gjordes. Många av de runinskrifter och målningar som avbildades har senare försvunnit eller förstörts, och 1600- och 1700-talens dokumentation är allt som återstår.

Den akademiska miljön i 1600-talets Uppsala triggade en spännande men märklig debatt om Upplands och Sveriges historia. Flera författare, som omväxlande var vänner, kolleger och ovänner, lade fram sina teorier. Resultatet blev en blandning av myter, nationalistiskt önsketänkande och värdefulla observationer. Olof Rudbeck den äldre, Olof Verelius och Johannes Schefferus gjorde Sveriges första arkeo­ logiska observationer. De återgav gamla skrifter som fanns då men som förstördes senare och publicerade värdefulla, historiska uppgifter varvat med vad vi idag uppfattar som nonsens.

Under 1800-talet började en ny epok. Då skapades fornminnes­ föreningar och museisamlingar. Vid sekelskiftet 1900 startade en arkeo­ logisk institution i Uppsala vilket gav kraft åt forskningen om Uppland.

Många framsteg i upplandsforskningen berodde på att såväl univer­ c

Olof Rudbeck den äldre i mitten av sitt universum. Rudbeck ­poserar bland välkända historiska personligheter och starka ­symboler och pekar på Mellansverige.

19

DMU.indd 19

2012-04-20 09.39

Hednatemplet i Uppsala Upplands kristnande och hednatemplet i Uppsala har diskuterats i århundraden. Upprinnelsen till de många gånger heta debatterna är Adam av Bremens skildring i Historia om Hamburgstiftet och dess biskopar från 1070-talet. Ett ögonvittne hade berättat för Adam om hednatemplet, om en guldkedja som omgav det, om tre gudabilder som tillbads och till och med om människooffer. Diskussionen om var templet legat och hur det sett ut har fortsatt långt in i vår tid och arkeologiska undersökningar har gjorts för att försöka finna spår efter det. Stolphål under golvet i kyrkan i Gamla Uppsala tolkades som rester efter ett tempel. Senare skulle det visa sig att åtminstone en del av hålen hörde till stolpburna långhus från järnåldern. Idag menar många att man inte ska tolka formuleringarna om tempel alltför bokstavligt, att Adam helt enkelt använde den term som låg närmast till hands. Det är troligare att det som beskrevs som ett tempel var en pampig hallbyggnad använd för såväl världsliga som kultiska sammankomster.

Adams syften har diskuterats. Om han ville motivera en förnyad mission i området hade han all anledning att framställa det som hedniskt.

Det finns till och med forskare som menar att det över huvud taget inte fanns något förkristet kultcentrum i Uppsala på 1070-talet utan att det istället utövades en kristendom som inte överensstämde med den Adams kyrka ville se. Det finns flera saker som pekar på att det fanns en träkyrka på platsen redan innan stenkyrkan byggdes – gravar som är äldre än stenkyrkan och runstenar som kan ha rests som gravmonument.

Dessutom har undersökningar med markradar gett utslag som tyder på en äldre kyrkobyggnad. Att det fanns kristna i Gamla Uppsala i slutet av 1000-talet utesluter dock inte att de gamla sederna utövades parallellt.

VETA MERA: R. Carlsson, H. Göthberg, G. Dahlbäck, C. Lovén och H.

Bengtsson, Uppsala domkyrka II (2010). M. Alkarp, Det gamla Upp­ sala (2009). Rapport från forskningsundersökningen eller Forskningsundersökningarna norr om kyrkan kan följas på http://glaup.blogspot. com/”.

20

DMU.indd 20

2012-04-20 09.39

sitetsinstitutionen som Vitterhetsakademien, Svenska fornminnes­ föreningen, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum hade säte i Uppland. Såväl Sigtuna museum som Upplandsmuseet hade börjat samla in föremål och en av Nordens första vetenskapliga utgrävningar i stadsmiljö utfördes 1907 i Uppsala under Knut Stjernas ledning.

I Sigtuna gjordes ovanliga fynd som visade att staden var mycket gammal och arkeologerna Erik Floderus och Holger Arbman gjorde sys­ tematiska undersökningar i samband med avloppsschaktningar där 1925.

I mitten av 1900-talet blev konsthistorikerna Gerda Boëthius, Armin Tuulse och Nils Sundquist viktiga för forskningen om de medeltida byggnaderna, det vill säga mestadels kyrkor och borgar. Sundquist gjorde arkeologiska observationer – inte minst i Uppsala och Enköping – och insåg det uppgrävda materialets betydelse. Från 1970-talet ­ökade kunskapen om de medeltida städerna snabbt i och med att mer systematiska utgrävningar utfördes vid de stora så kallade ­stadssaneringarna då den äldre bebyggelsen i många städers centrum revs. Fortfarande försvann dock mycket onoterat i grävskoporna. Flera större arkeologiska undersökningar i de medeltida städerna gjordes under 1980- och 90-talen, främst i Uppsala och Sigtuna. Den arkeologiska forskningen om medeltidens landsbygd tog fart något senare. Under framför allt det senaste årtiondet har väg- och bostadsbyggen på landsbygden gjort att medeltida bebyggelselämningar undersökts i större utsträckning än tidigare.

VETA MERA: L. Beronius Jörpeland, Medeltida landsbygdsbebyggelse i ­Stock­ holms län (2010). M. Alkarp, Det gamla Uppsala (2009). Årsboken Uppland, temanummer om Upplandsmuseets samlingar (2009). E. Baudou, Den nordiska arkeologin – historia och tolkningar (2004). J. Anund, ”Urban Archaeology in Uppsala” i Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum I (1997). N. Sundquist, ”Det forntida Upsala i 1600-talets lärda spekulation” i Uppland (1953). S. Tesch, ”Sigtuna ­Museum för 50 år sedan – med en tillbakablick och en framåtblick” i Sigtuna hem­­bygds­

21

DMU.indd 21

2012-04-20 09.39

förening 1959–2009 Jubileumsskrift. H. Schück, Vitterhets­akademiens historia band 2 (1932). Flera av 1600- och 1700-talens uppteckningar har getts ut i tryck. Bland annat gavs J. Rhezelius Monumenta Uplandica ut 1915.

gamla uppsala Idag är Gamla Uppsala ett stort villasamhälle i norra utkanten av Uppsala. Det enda som påminner om medeltiden är kyrkan och det kan vara svårt att föreställa sig att Upplands absolut största medeltida by legat här. Stora byar i Uppland hade tio, kanske femton, gårdar. I Gamla Uppsala fanns det vid slutet av medeltiden tjugo stycken och sju av dem var dessutom betydligt större än vanliga gårdar. Förklaringen är att den legendariska kungsgården, basen i Uppsala öd, hade delats upp. Under tidig medeltid fanns dels en stor kungsgård, dels en rad underlydande gårdar. Något senare kom en del av egendomarna i kyrklig ägo. Under 2011 gjordes de första större arkeologiska undersökningarna i själva byn. Utgrävningarna ger för första gången en inblick i vardagslivet i denna stora berömda by. Såväl redskap och mat­ rester som personliga ägodelar har hittats.

Kanske fanns det också en ärkebiskopsgård i Gamla Uppsala, men den har ingen ännu hittat några spår efter. Ungefär vid mitten av 1100-talet byggdes den stora, romanska domkyrkan. Det finns en hel del som tyder på att det här inte var den första kyrkan på platsen.

Domkyrkan hade ett treskeppigt långhus, korsarmar och centraltorn.

Både kor och korsarmar var försedda med absider. Kyrkan har ibland antagits vara uppförd i hast, bland annat saknas de välhuggna hörnkedjor och omfattningar som annars ingick i tidens byggnadsskick. När ärkesätet flyttade till Östra Aros blev kyrkan reducerad till församlingskyrka. Långhuset i dagens kyrka motsvarar i stort sett bara koret av den gamla och i övrigt rivna katedralen.

Flera medeltida inventarier finns bevarade inne i kyrkan. Några av dem införskaffades efter den omfattande brand som drabbade kyrkan i början av 1200-talet. Det gäller till exempel dopfunten och triumf22

DMU.indd 22

2012-04-20 09.39

N채r domkyrkan i Gamla Uppsala slutade fungera som domkyrka revs n채stan hela kyrkan utom kordelen. Det som blev kvar byggdes om till sockenkyrka och som s책dan har den fungerat sedan dess.

DMU.indd 23

2012-04-20 09.39

krucifixet från 1200-talets mitt och en skulptur från 1300-talets början som föreställer antingen S:t Erik eller S:t Olof. Delar av ett äldre, brandskadat triumfkrucifix från 1100-talet finns också bevarat. Bland de ­övriga medeltida inventarierna finns bland annat en bänk och en järn­beslagen offerkista tillverkad av en urholkad stock. På bänken har någon klottrat ”AVE MARIA” med runor.

L. Beronius Jörpeland, H. Göthberg, J. Ljungkvist, A. Seiler och J. Wikborg, Återigen i Gamla Uppsala (2011). R. Carlsson, H. Göthberg, G. Dahlbäck, C. Lovén och H. Bengtsson, Uppsala domkyrka II (2010). M. Alkarp, Det gamla Uppsala (2009). J. Ljungkvist, En hiar atti rikR: om elit, struktur och ekonomi kring Uppsala och Mälaren under yngre järnålder (2006). S. Rahmqvist, ”Gamla Uppsala by – Upplands största” i Uppsala stads historia band 7 (1986).

VETA MERA:

24

DMU.indd 24

2012-04-20 09.39