9789197618809

1 Pingvinskörten fladdrar när jag springer mot tåget en lördag i slutet av maj 2002. Det är inget konstigt med det. Jag rusar under Skytteanum, över kullerstenarna, Fyris torg och Dombron, svänger vid Gamla torget, följer Östra Ågatan, galopperar längs trottoaren och undviker att krocka med alla shoppande och stirrande människor. Det är inte underligt att de tittar. Jag känner värmen komma, flåset ökar men jag fortsätter springa som om inget hänt och jag tittar på klockan, fast har så klart ingen på mig. Så klart inte!

Jag följer Drottninggatan norrut, ser urtavlan ovanför Pressbyrån och passerar Stora torget i panik. Skorna är obekväma men jag springer för vad annat kan jag göra? Jag skyndar och en grön buss tutar en hetsig truddelutt när jag korsar dess väg. Jag kutar, jag mår illa, men jag löper, skubbar, springer längs Vaksalagatan och svänger vid Dragarbrunn.

Jag följer strömmen, kryssar mellan H&M-, Åhléns- och JC-kassar, lubbar förbi och människor glor. De synar mig, ser mig som tokig. Mitt ansikte är rött, kläderna svarta och skjortan vit. Glo på, jag bjuder. För vad annat kan jag göra?

Jag springer Dragarbrunnsgatan fram, sneddar över vid Royal, in på en tvärgata, jag hastar förbi bioaffischer, snubblar mot trottoarkanten och under ylle och bomull strilar våta svettpärlor längs min rygg. Jag svänger vid Kungsgatan, följer Stadsteaterns vägg. Jag springer rusar kutar och tänker att där satt jag i onsdags, nedsjunken i teatermörker och svetten rann precis som nu. Satt med anteckningsblocket i hand och sökte finna en mening i det jag såg och det jag kände och känner. Jag sökte svar och helvete jag 7

korsar gatan och bilen bromsar och jag försöker le mot föraren men det går för fort, jag ser stationen och tåget väntar och jag fann inga svar. Två kajor i tidningen var föreställningen värd och sedan ringde telefonen – den JÄVLA mobiltelefonen – och världen RASADE och därför springer rusar kutar jag nu över parkens gräs som om jag aldrig hade gjort annat.

Hela kroppen hettar när jag kommer in i stationshuset.

Jag har två minuter på mig. Mina skor är skitiga, fuck också, men det spelar ingen roll för hela jag sitter snett. Jag går mot biljettautomaterna och tiden rinner undan och jag har så klart inga pengar.

Jag är ren och länsad på attiraljer. Men vad annat kan jag göra än att gå på?

Stegen ekar i tågvagnen. Inte många som åker nu, inte åt det här hållet, särskilt inte i första klass. Jag slår mig ner och glor genom fönstret på bangården mot Vaksala. Vi rör oss.

Skjortan klibbar. Det funkar inte. Jag går till toaletten. Jag försöker undvika blickarna. Jag är ingen just nu. Ingen alls.

Det är inget konstigt med det.

Jag låser dörren och kollar mig i spegeln. Flugan sitter på sniskan. Jag tar av den och lägger den på handfatets kant.

Jag tar av mig frackrocken och hänger den på en krok.

Kroppen flämtar tacksamt när yllehöljet lyfter från huden.

Jag knäpper upp knapparna i västen och tar av den också.

Jag öppnar skjortans översta knapp. Det hjälper, men nej, det räcker inte. Jag tar av skjortan. Den har blivit skrynklig och svettig vid byxlinningen. Mitt bröst är grisrosa av värmen. Tåget kränger till och aj! jag slår i väggen och ryggen klibbar mot den glatta ytan. Jag ryser och vi bromsar in.

Knivsta.

Det finns en handtork här inne. Åh, jag älskar första klass. Jag sätter igång den och börjar systematiskt torka min våta skjorta genom att låta den varma luften arbeta för hög8

tryck, näranära tyget. Det går sakta men jag har inte bråttom. Utanför rycker någon i handtaget men det struntar jag i. Det finns andra toaletter på tåget, brinn i helvetet. Jag möter min spegelbild. Jag ger ett samlat intryck. Det är bra.

Det är bra, samla dig. En burk kvarglömt raklödder står på handfatet. Jag hänger upp skjortan och sprutar en klick Gillette i handen. Folk har ingen aning om att det fungerar utmärkt som hårstyling, bara man inte tar för mycket. Jag gnider löddret i händerna, masserar in det i mitt varma hår, låter det stelna. Så fixar jag till något som liknar en frisyr.

Jag tvättar händerna, blåstorkar dem och fortsätter med skjortan.

Långsamt blir den torr. Under armarna också, såja.

Framsidan är så stärkt att den inte tagit skada. Jag sniffar på den. Helt okej, ingen lukt. Jag tror inte att jag stinker heller.

Jag torkar mig under armarna och på ryggen med toalettpapper. Min kropp är fräsch igen. Det knackar på dörren.

– Hallå där inne, säger en röst med fånigt myndig stämma.

– Ja ja, säger jag, jag kommer strax.

– Har du löst biljett? fortsätter rösten, samtidigt som en röst i högtalarna meddelar att vi närmar oss Arlanda och tåget börjar sakta in.

Jag tar flyget härifrån. Jag kommer aldrig tillbaka. Jag tar flyget dit ingen vet vem jag är, där jag är fri som den lilla kolibrin och aldrig blir sedd med skepsis, undran eller vrede.

Men det kostar pengar att gå av vid Arlanda. Om man inte har den rätta biljetten stämplar de straffavgiften i pannan på en så fort man stiger av tåget.

– Nej, jag har inte löst biljett, säger jag. Jag kommer strax.

Jag vet inte om konduktören står kvar utanför toalettdörren. Jag bryr mig nog inte ens. Skjortan är torr. Den känns skön mot min hud. Jag knäpper den fastsydda halsknappen, tar den ena lösa skjortknappen och lyckas efter lite pillande 9

få den igenom det stärkta bröstets båda halvor. Jag upprepar proceduren med den andra silverknappen och knäpper slutligen den fastsydda som sitter under bröstet. Tur att det inte är löskrage, det hade knäckt mig nu. Jag fäster flugan bakom nacken och ser till att de stärkta kragsnibbarna hamnar rätt. Tåget kränger till. Vi rullar igen. Jag får flaxa med fåglarna en annan gång. Jag knäpper västen och rättar till längden så att inte skjortan syns mellan västens nederkant och byxorna. Jag sätter på mig frackrocken igen. Jag tittar mig i spegeln och justerar flugan en sista gång. Ska jag krackelera ska det ske med stil.

När jag stiger ut från toaletten står konduktören kvar och väntar på mig. Hon ser förvånad ut.

– Hej, säger jag.

– Hade du ingen biljett, sa du?

– Nej. Och … jag har faktiskt inga pengar heller.

Hon tittar på mig ett ögonblick. Hon verkar inte riktigt greppa att jag har frack på mig.

– Och inget kort heller, tillägger jag.

– Har du legitimation?

– Så att ni kan skicka en räkning eller?

Hon nickar. Det verkar nästan som om hon är lite skraj för mig.

– Nej, jag har inget leg.

– Nehej, säger hon och är tyst en kort stund. Jag kanske kan lita på att du säger rätt adress ändå?

Lena heter hon. Det står på den lilla brickan på hennes bröst. Tågvärd Lena.

Jag tänker precis säga att hon kan göra det, att jag är en gentleman. Men så håller jag andan och ångrar mig.

– Ärligt talat så vet jag inte, säger jag. Adressen alltså. Jag vet inte riktigt var jag bor längre.

– Hur så? säger hon och tittar sig nervöst omkring. Det är inte långt kvar nu, vi är kanske i Upplands Väsby.

10

– Det är en … det är en lång historia, säger jag och försöker le. Jag lyckas inte något vidare.

Lena Tågvärd flackar med blicken. Fokusera, vill jag säga henne. Fokusera här så blir allt bra.

– Vi är ju snart framme, säger hon. Jag släpper det här, tror jag. Men försök ha pengar med dig nästa gång du bestämmer dig för att åka med, va?

Jag ler uppgivet och tackar. Hon vänder sig bort och börjar gå. När hon når slutet av vagnen vänder hon sig om och tittar på mig igen. Hon ser att jag står kvar. Ja, du får undra hur mycket du vill, men allt jag sa var sant.

Jag sätter mig på ett säte. Den här gången är jag inte svettig. Det känns trevligt. Det är å andra sidan det enda som känns trevligt för tillfället. Jag måste sluta tänka. Sluta tänka på att jag inte har någonstans att ta vägen. Sluta tänka på att allt egentligen är fuckingjävlakäpprätt åt Helvetevik. Jag känner i fickorna. De är helt tomma. Jag har ingenting, inte ens ett liv. Jag känner efter i bröstfickan också, trots att den är för liten för att innehålla något vettigt. Åhå, en näsduk!

Here we go, alltid något.

I fyrsätet på andra sidan gången sitter en flicka runt tjugo. Hon låtsas inte titta på mig, men gör det dåligt. Det är okej, glo du. Om du visste bakgrunden till att jag sitter här skulle du blänga än mer. Jag ler på försök. Just nu är hon min enda kompis, vi är dödspolare. Hon tittar bort när hon ser mitt leende.

Jag andas lugnt och sväljer panikbubblorna i magen. Det är så tyst. Det enda som hörs är ett susande i luften från tåget. Oj, mitt skosnöre har gått upp. Jag knyter det igen.

Mina skor är alldeles kladdiga. Egentligen borde jag kanske ha haft lackskor, men jag kunde inte förlika mig med tanken. Det fick räcka med att jag putsade mina vanliga finskor, som jag köpte på Åhléns vid Stora torget en gång i tiden. Någon måtta fick det vara.

11

PLOING. ”Mina damer och herrar – om några minuter ankommer vi till Stockholms central, som också är tågets slutstation. Vi hoppas att ni har haft en trevlig resa och önskar er en fortsatt trevlig lördag. Det var alltså Stockholms central nästa.”

Det är Lena Tågvärd som talar. Jovisst, det var en riktigt trevlig lördagsresa vi fick du och jag. Tack Lena. För vad skulle vi annars säga?

Stockholm. Så nära, men ändå rena Kiruna. Jag står vid Burger King inne på Centralen. Jag är hungrig, skulle gärna ta en Veggie Whopper. Men då skulle jag verkligen tvingas ta den. Det här känns fånigt. Jag måste härifrån.

– Excuse me, hörs en röst från höger. Excuse me.

– Huh? svarar jag och tittar mot rösten. Den tillhör en liten kvinna.

– Could you please, oh, could you show me …, säger hon och tittar på en lapp hon har i sin hand … show me way to gashtrikegatan?

– Eeh, säger jag.

– Here here, säger hon och ger mig lappen hon håller i handen. You know?

– Åh, Gästrikegatan. Oh, you want me to …

– You know the way?

– Well, I … I’m sorry, but do you want me to go there with – No, säger hon och ruskar på huvudet så att hennes långa hår flyger halvvägs in bland hamburgarna. No no.

– Okej, well, then I don’t really know …

– On map! säger hon och pekar mot den stora informationskartan längre bort.

– Oh! säger jag och skrattar, och kvinnan börjar också skratta. Oh, well yes, come.

Vi går bort till kartan. Hon når mig knappt till den övre knappen i frackvästen.

12

– My relative lives there, säger hon. On gashtrikegatan.

She thought I come see her when I’m here. And here I am.

– Så, let’s see, säger jag och pekar. You’re here now, and Gästrikegatan is … here, near Sankt Eriksplan. If you go by tunnelbanan, the metro, you take the green line heading west. Gröna linjen in swedish. Grööna linjen. Four stops away. Sankt Eriksplan.

– Oh, säger hon. Oh, thank you. Gruuna linnjen. Okay.

Hon niger mot mig. Jag bockar tillbaka.

– You’re welcome, säger jag.

Hon går mot Pressbyrån. Efter några steg vänder hon sig om.

– You going to party?

Jag ruskar på huvudet.

– No, I’m coming from one actually. Sort of anyway.

Hon ler mot mig igen. Jag står kvar. Ensam framför kartan.

Jag är nere i underjorden nu, framför spärrarna till tunnelbanan. Hoppa över alltså. I frack. Ja, någon gång ska ju vara den första. Men sluta då, sluta glo. Har ni aldrig sett en kille i frack förut? Har ni inga tv-apparater i den här staden? Har ni inte sett kungen glufsa glassbomb på Nobelfesten?

Människor skyndar förbi. Så kommer ett gäng Black Army-killar, de närmar sig från gången mot Centralen, de skränar, de ska våldta våra horor och birabirabirabärsbärsbärs. Jag har ingen som helst lust att stå här när de kommer fram. De kanske tar mig för bajare.

Jag går fram till en spärr och väljer det säkra alternativet.

Jag drar den halvvägs bakåt och glider förbi på sidan. Jag har ingen lust att få pingvinskörten fastlåst i någon sorts freak accident när jag hoppar över. Inte med Black Army i hasorna. Jag hör hur de skanderar bakom mig. Glada gnagare på rövarstråt. Nåja, jag tänker knappast ta blå linjen.

13

Råsunda får vänta till en annan utflyktsdag. Jag tar rulltrappan ner mot gröna linjen söderut.

På perrongen står horden och vaktar sina kvadratdecimetrar. Kassarna här är desamma som i Uppsala. Jag ställer mig bredvid några fjortisar som har shoppat på Lindex. De diskuterar stringtrosor.

En minut tills tåget kommer. Mitt hjärta slår fort. Jag måste ha något att dricka. Lite vatten, en liter vodka. Kom igen då tåget, måste röra på mig, kan inte stå still, kan inte stagnera, får inte koagulera.

En av Lindexfjortisarna har gjort slut med sin pojkvän.

Han hade varit med en annan, någon hora. Åtminstone sa Veronica så. Jag undrar hur Veronica kan se om tjejer är horor, men det hela får sin förklaring när en annan tjej säger att – Ja, hon borde ju veta. Hon knullar ju alla själv. Hon red Roger på toan i går kväll! Hörde ni det? och då förstår jag att Veronica själv är en hora. Frågan är vem Roger är. Men jag tappar snart tråden. Det har sugits, slickats, pettats och knullats i alla väderstreck. De berättar högljutt för pensionärsparet till vänster och idioten i frack till höger att Jocke har stor kuk men är så ful att han ändå får köra handtrallor. Var är tåget? Har inte den här minuten varit väldigt lång nu?

En av tjejerna – hon som tycker att Frille är det bästa ligget – vänder sig mot mig.

– Fan va du verkar intresserad då!

– Är du på väg till cirkusen eller? frågar en av de andra tjejerna.

Jag försöker se snäll ut. Jag orkar inte med det här.

– Hallå, vi snackar med dig ju.

– Ja, men kan ni inte sluta med det, föreslår jag. Jag orkar verkligen inte med det här.

– Men kom igen din idiot, är du bög eller?

14

Jag tittar på tjejen som sagt det. Hon är inte fjorton, hon är fan inte äldre än tolv. Jag vill fråga henne varför hon ligger med Frille innan hon har vuxit färdigt. Jag vill fråga henne vem den där Frille är som utnyttjar henne när hon är ett barn.

– Varför i helvete skulle det ha nåt med nåt att göra huruvida jag är homo eller hetero?

– Du har ju en jävla smoking på dig, säger tjejen som har gjort slut med honom som låg med horan.

Tåget kommer.

– Är ni helt pantade? Smoking!? Åk hem till mamma med er. Jävla mesborgarbracksplagg.

Dörrarna öppnas. Det verkar inte som om tjejerna ska med. Jag kliver på.

– Och du ger fan i Frilles kuk innan du växt färdigt, ropar jag till tolvåringen. Eller ännu bättre, klipp av den med en nagelsax när han langar fram den.

Så slår dörrarna igen. Jag förlorar nästan näsan på kuppen.

Inne i den överfulla vagnen flyttar sig människor bort från mig så gott det går. Det bildas en tom cirkel runt mig.

Ingen möter min blick. Skit i det då. Bajenland, here I come.

Jag hinner inte längre än till Gamla stan förrän paniken bubblar till liv i magsyran igen. Det är en gammal vagn, vi stånkar, pustar och frustar framåt. Fracken är het, jag blir svettig igen. Två stationer till. Två stationer och sedan är vi fria.

Men det är inte sant. Bara för att jag inte har något bankomatkort är jag inte fri. Bara för att jag inte har en enda vän i Stockholm i dag är jag inte fri. Bara för att jag har lämnat allt jag känner bakom mig är jag inte fri. Det enda som gör mig fri är att jag står här i en tunnelbanevagn iförd frack en lördagseftermiddag i maj. För jag älskar min frack. Jag 15

har alltid känt mig fri i frack. Det gör inget om ingen förstår. Fracken gör mig fri och det sjuka är att det är den som bakbinder mig i den här jävla staden som jag trodde att jag skulle slippa uppleva igen.

Vid Slussen vill fler in i tåget. De trängs och paniken växer. Släpp ut mig. Jag pallar inte mer. Jag kliver av nu.

Stopp! Flytta er för fa Dörrarna stängs, och vi rullar igen.

Jag har hamnat rätt långt bak i tåget, så när vi stannat vid Medborgarplatsen går jag upp mot Björns trädgård. Det är fint väder, det kanske passar. Jag går uppför den första trappan, passerar spärren, svänger höger och AAH! se dig för för fan! Jag krockar nästan med en rödhårig flicka. Hon tycks inte se mig, verkar inte bry sig. Ovanför den andra trappan står en kille som säljer Situation Sthlm. Ja, det är en jävla situation vi har hamnat i, du och jag.

Jag kliver ut. Fracken äter solens strålar som hade den inte sett en simpel förrätt på en vecka. Jag rättar till flugan och kragarna. Fortfarande är det mycket folk ute. De springer runtomkring mig och jag vill gråta.

Jag är tillbaka. Jag har ingenstans att gå, ingen att ringa till, inget att ringa med. Alla är i Uppsala. Alla jag känner är i Uppsala. Själv står jag i Björns trädgård i Stockholm och bölar som en treåring.

16

2 Det är verkligen vackert väder ute. Lustigt att hon inte sett det tidigare, inte förrän nu när det nästan är över. Men ibland ser man inte solen för allt det ljusa. Hon nästintill blundar nu, kisar åtminstone, när hon korsar parken. En uteliggare visslar efter henne. Vackra damen, säger han mot henne och stannar upp, gör ett kort dansnummer och svassar runt runt runt. Det är två meter mellan dem, men hon kan känna doften av spritångor, eller är det kanske ånger?

Hon vet hur ånger luktar.

– Vackra damen, kom och dansa, säger han. Kom och dansa med mig.

Men hon vill inte dansa. Aldrig mer tänker hon dansa när hon går genom Björns trädgård. Hon vet inte varför den heter som den gör. Så sent som för en vecka sedan kunde hon ha undrat, undrat så till den grad att hon gått till biblioteket på andra sidan Götgatan och slagit upp det. Men nu spelar det inte så stor roll.

– Kom och dansa, vackra röda, kom och dansa.

Men han är flera meter bakom. För sent för att dra en vals.

Himlen är helt öppen. Helt blå. Hon tror att det är första gången i år. Hon mår illa. Plötsligt kommer det över henne. Det vill upp, genom strupen, genom halsen, genom munnen. Ut ur henne och ner på den där jävla Björns trädgård. Hon sväljer, försöker andas lugnt, och rapar. Det sura känns vedervärdigt. En blandning av citron, acetylsalicylsyra, ibuprofen och något annat, något djupare, sötare, kvalmigare och ännu mer otäckt. En smak hon inte vill identifiera. Det får andra göra senare.

17

Det är mycket folk som rör sig framme vid Götgatan, vid nedgången till tunnelbanan. Hennes nedgång. Folk som varit ute och lördagshandlat. Lyckliga, sorgsna, uppsluppna, nedstämda, fulla och nyktra. Kanske borde hon ha druckit något med alkohol i. Men det kändes fegt. Inte riktigt renhårigt. Tio Ipren, åtta Alvedon och fyra citronsmaksatta Treo känns ärligare, tänker hon. Mycket ärligare.

Hon går in i nedgången till tunnelbanan. Det är kvavt här inne, med en underton av urin. En kille står och försöker sälja Situation Sthlm. Hon undrar om pengarna ska gå till knark, men inser att hon inte längre bryr sig. Så sent som i förrgår kanske.

– Hjälp en fattig hemlös med hjälp till härbärge för natten, säger mannen och sträcker fram en tidning mot henne.

Bara trettio kronor.

Utan att reflektera ger hon mannen två tjugor som legat i hennes byxficka sedan dagen innan. Hon tar tidningen ur handen på den hemlöse och skyndar nedför trappan utan att vänta på att få en tia tillbaka. När hon ska svänga vänster in mot spärrarna vänder hon ansiktet uppåt, och tittar på solljuset för sista gången.

Då hon åter riktar blicken nedåt krockar hon nästan med en kille som är på väg mot trappan. Det tar ett tag, men sedan vänder hon sig om efter honom. Han är klädd i frack.

Det ser konstigt ut, det passar inte in i urinlukten som omger dem. Hon förstår inte varför, men hon vill följa honom, ut i solskenet. Men så får hon ännu en uppstötning, och ögonblicket är förbi.

Tårarna ligger bakom hennes ögonglober. Hon tänker inte släppa fram dem.

Hon tar fram sitt SL-kort, för det genom skåran i spärren och trycker sig mot den blanka stålpinnen som lydigt viker undan. Trots hettan omkring känns metallen sval mot byxorna. Hon vill hålla kvar känslan, men pinnen har redan 18

svängt undan. Någon annan kommer snart att pressa sig mot den.

Hon är rädd. Räddare än någonsin tidigare. Ändå går hon lugnt nedför trappan. Hon har tänkt på det här länge.

Hon har tänkt klart. Det känns inte otäckt. Ändå skakar benen. Hon kommer till slutet av trappan, kliver ner på perrongen och sneglar mot tidstavlan. Söderut. Tågen söderut är det som gäller. Det står sällan några människor längst bort vid den här stationen, så långt norrut man kan komma, så nära Slussen som möjligt. Det finns inte någon uppgång här. Ingen kommer att störa.

På tavlan står det ingenting. Den är tom, och hon börjar frysa. Hon vill kunna se hur lång tid det är kvar. Hon slänger tidningen hon just köpt i papperskorgen. En äldre herre, klädd i brun kostym och ljus rock, tittar skeptiskt på henne.

Glo du. Glo medan du kan, gubbjävel, tänker hon.

Hon följer perrongen bortåt. Det skulle inte vara så här.

Det var inte så det var tänkt. Hennes mage bubblar. Det har inte gått mer än tjugo minuter sedan hon svalde tillbringarens gråsörjiga innehåll. Redan mår hon illa av det. Hon önskar att tåget kunde komma nu.

Men hon blir stående på perrongen. Fem minuter går. Åtminstone tror hon det. Så mullrar det i högtalarsystemet. ”God eftermiddag. Trafikinformation för resande på linje sjutton, arton och nitton mot Skarpnäck, Farsta strand och Hagsätra. För närvarande har vi stopp i trafiken på dessa linjer till följd av ett vagnfel vid Rådmansgatan. För närvarande står alltså trafiken stilla på linje sjutton, arton och nitton söderut.”

Rösten upprepar meddelandet en gång till, men hon lyssnar inte. Hjärtat slår för fullt, pumpar runt hennes pillerspetsade blod i kroppen. Paniken är nära, hon hyperventilerar.

Det här är fel, tänker hon, det skulle inte vara så här. När 19

man väl har bestämt sig ska ett stort lugn lägga sig över allt.

Man ska finna frid.

Hon andas snabbt, men luften når inte lungorna. Den kommer inte ner. Så slår det henne att tåget trots allt snart är framme hos henne. Framför henne. Över henne. På henne. Inutöverunderframförbakominutiunderifrån henne.

Benen vill inte bära men hon tvingar dem till lydnad. Fan, svik mig inte nu, tänker hon.

Hennes ansikte badar i svett. Rädsla, äckel och illamående rinner nedför kinderna. Hon slutar tänka. Får inte.

Blundar, stirrar in i den gula väggen, blundar, stirrar ner på rälsen, blundar, stirrar på rälsen. Hon vågar inte tänka. Inte på något annat än rälsen.

Det sprakar till igen. Hon tittar upp, vrider huvudet lätt bakåt, ser att det samlats en avsevärd skara människor på perrongen längre bort. Hon måste ha stått här ett tag. Hon blundar igen.

Ett nytt meddelande ekar ut. Samma röst. Hon hör bara sista delen. ”… att trafiken alltså är igång igen på samtliga linjer. Slut på meddelandet.”

Två bitar järn, sammanbundna mil efter mil efter mil.

Hon fokuserar. Sluter ögonen, öppnar dem, glömmer tiden, glömmer världen, glömmer magen, stänger ögonen, öppnar dem, ser den stillaliggande rälsen som tyst väntar på att på att på att på att Det börjar ticka. Hon hör hur det börjar ticka i rälsen.

Magen vänder sig ut och in. Hon hulkar och håller det nere. Hon blickar in i tunneln. Den är upplyst av tågets lyktor. Det kommer. Långt där borta kommer tåget mot henne, men inte som i slow motion. Hon hade trott att det skulle komma i slow motion. Det ser ut som om tåget hånskrattar henne i ansiktet. Det är ett grönt tåg, den gamla 20

modellen. Det rasslar och fräser. Det är nära. Det är mycket nära. Det står Skarpnäck på det. Så passande, tänker hon och sluter ögonen.

Med stängda ögon tar hon sats mot det sista steget när tågets frustande dån inte verkar kunna bli högre. Hon tycker att det låter som om det gröna monstret överraskat flämtar till när hon tar klivet.

21

En ung man iförd frack springer längs Uppsalas gator. Han flyr mot stationen, mot tåget som ska ta honom till huvudstaden.

I Stockholm har en ung kvinna bestämt sig. Bedövad av en årsförbrukning huvudvärkspiller tänker hon kasta sig framför ett tunnelbanetåg.

På perrongen korsas deras vägar. Precis när kvinnan tänker hoppa sliter mannen henne undan döden. Det udda paret inser att de bara har varandra att hålla fast vid.

Dannyboy & kärleken är berättelsen om ett kaotiskt lördagsdygn då två människor försöker undvika det förflutna genom att maniskt leva i nuet. Det är en roman om en vandring i Stockholmsnatten. Om en stulen kändisplånbok. Om ett dialektalt krogvaktsbråk på Kvarnen.

Om Pet Shop Boys. Om irriterande minnen från Uppsalas studentvärld.

Och om kärlek och svårigheten att bli vuxen på riktigt. »Åberg har alltså skrivit en generationsroman med turbointrig; det är ungefär som att läsa en uppstramad, rappare och mer välplanerad version av romaner som Ulf Lundells ‘Jack’ eller Per Hagmans ‘Cigarett’.« ARBETARBLADET »... helt oemotståndlig i sin underfundiga humor.« UPSALA NYA TIDNING »En medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.« HELSINGBORGS DAGBLAD »Som läsare får man ångest, nostalgitrippar, skrattfeber och smuts i ögonen. Imponerande debut.« (Betyg: 5/5) CHILI »Trots ett tema där sorg och förtvivlan hela tiden skymtar i bakgrunden lyckas Åberg även gestalta det fantastiska med att vara människa.« VÄSTERBOTTENS-KURIREN

Daniel Åberg föddes 1975 i Sandviken. Han har studerat litteraturvetenskap i Uppsala, men bor numera i Stockholm där han arbetar som journalist.

Dannyboy & kärleken är hans debutroman.