9789179995881

(5 21 / 0, &.(5

(5 $ %g 9 g c/' 6

Bland de kriminella gängen i New York utspelar sig ett drama på liv och död …

David Wilkerson

N .. y t u okad upplaga!

Marcus Förlag

© 1963 David Wilkerson Originalets titel: The Cross and the Switchblade Svensk copyright Marcus Förlag Box 1712, 701 17 Örebro Utgiven på svenska första gången 1966 Reviderad utgåva 2003 Ny upplaga 2013 ISBN 978-91-7999-588-1 Bok nr 9588 Tryckt i Finland

1 Hela detta förunderliga äventyr tog sin början sent en kväll när jag vände sida i Life, där jag satt i mitt arbetsrum och läste.

Vid första titten verkade den inte innehålla något av intresse för mig. Den bestod helt enkelt av en teckning från en rättegång i New York, 60 mil bort. Jag hade aldrig varit i New York och inte tänkte jag åka dit heller, utom möjligen för att se Frihetsgudinnan.

Jag skulle just lägga ifrån mig tidningen, men så fångades min uppmärksamhet av ett par ögon på teckningen. De tillhörde en grabb – en av sju grabbar som stod inför rätta, åtalade för mord. Tecknaren hade fångat in uttrycket av förvirring, hat och förtvivlan i hans ansikte, så jag tittade efter lite mer noggrant. Med ens började jag gråta.

– Vad är det för fel med mig! sa jag högt och strök otåligt bort en tår.

Jag tittade närmare på teckningen. Alla grabbarna var tonåringar, medlemmar i ett gäng som kallade sig Dragons. Under teckningen kunde jag läsa historien om hur de tagit sig in i Highbridge Park i New York och brutalt överfallit och dödat 15-årige Michael Farmer, som var polioskadad. De sju grabbarna högg Michael i ryggen sju gånger med sina knivar, sedan slog de honom i huvudet med järnskodda läderbälten. Där lämnade de honom, torkade av blodet på håret och sa: ”Så var han fixad.”

5

Hela historien kväljde mig. Det vände sig i magen på mig. I vår lilla stad i bergen verkade sådana saker fullkomligt otroliga.

Det var därför jag blev förstummad av tanken som plötsligt kom till mig som om jag hade fått den i fullt färdigt skick. ”Åk till New York City och hjälp grabbarna!”

Jag skrattade högt. Jag? Åka till New York? En landsortspredikant som ger sig in i en situation som han inte vet ett dugg om? ”Åk till New York och hjälp grabbarna.” Tanken var kvar, lika verklig som förut och tydligen fullständigt oberoende av mina egna meningar och känslor. ”Det skulle ju vara vansinnigt. Jag vet ingenting om sådana här ungdomar. Och förresten vill jag inte veta något heller.”

Det var lönlöst. Idén släppte mig inte. Jag var tvungen att åka till New York, och vad mer var, jag måste åka genast, medan rättegången ännu pågick.

För att förstå vad en sådan här idé skulle innebära för mig, är det nödvändigt att först veta att jag dittills hade levt ett mycket vanligt liv. Vanligt, men fullt tillfredsställande. Den lilla församling jag tjänade bland bergen i Philipsburg, Pennsylvania, hade vuxit långsamt men säkert. Vi hade en nybyggd kyrka, en ny pastorsbostad och en svällande missionsbudget.

Jag fann tillfredsställelse i vår tillväxt, eftersom fyra år tidigare, när Gwen och jag första gången körde in i Philipsburg för att söka den lediga pastorstjänsten, hade församlingen inte ens en egen byggnad. Den lilla församlingen på 50 medlemmar träffades i ett privat hus, använde övervåningen som pastorsbostad och nedervåningen som kyrka. Jag minns att Gwens klackar 6

trängde genom golvet när styrelsen visade oss runt i det som kanske skulle bli vår nya bostad.

– Den behöver repareras en smula, medgav en av de storväxta kvinnorna.

Jag minns så väl hennes händer med små fåror runt knogarna och smutsiga efter arbetet på gården.

– Vi lämnar er en stund, så kan ni se er om.

Gwen fortsatte sin rundvandring på andra våningen ensam. Jag kunde höra av hennes sätt att stänga dörrarna däruppe att hon var olycklig. Men den verkliga smällen kom när hon öppnade en låda i köket.

Jag hörde ett skrik och rusade upp. Sju eller åtta stora, feta, svarta kackerlackor svirrade fortfarande runt där.

Gwen slängde igen skåpdörren.

– David! Jag kan bara inte! skrek hon och rusade ut i hallen och nerför trappan med ljudligt klapprande klackar. Jag yxade i all hast till en ursäkt för styrelsen och följde efter Gwen till hotellet – det enda i Philipsburg – där jag fann henne tillsammans med babyn.

– Jag är ledsen, älskling, sa hon. De är så underbara människor, men jag är dödsrädd för kackerlackor.

Hon hade redan packat ihop. Det var tydligt att om Gwen fick bestämma skulle Philipsburg få se sig om efter en annan pastorskandidat.

Men nu blev det inte så. Vi kunde inte åka direkt, eftersom jag var bokad för en predikan i söndagens kvällsgudstjänst. Jag kan inte erinra mig att det var en bra predikan. Ändå verkade någonting i sammanhanget ”gå hem” hos medlemmarna i den lilla husförsamlingen. Åtskilliga av bönderna som satt framför mig snöt sig med valkiga händer. Jag avslutade min predikan och såg mig redan gå in i vår bil och köra bort över 7

kullarna, bort från Philipsburg, då plötsligt en äldre man reste sig mitt i gudstjänsten och sa: – Pastor Wilkerson, vill du bli vår pastor?

Det stred mot alla regler att göra så och det tog alla med överrumpling, inklusive min fru och mig. Människorna i den lilla pingstförsamlingen hade försökt välja mellan flera sökande. De hade befunnit sig i ett dödläge i flera veckor, och nu tog alltså gamle Meyer saken i egen hand och inbjöd mig från församlingen. Men han behövde inte lägga mer ved på elden, han fann sig omgiven av nickande huvuden och instämmande röster.

– Gå ut ett tag och tala igenom saken med din fru, fortsatte Meyer. Vi kommer sedan.

Därute i den mörka bilen satt Gwen tyst. Debbie sov i sin korg i baksätet, vår väska låg packad bredvid henne. Vi var klara att åka – och i Gwens tystnad låg en protest mot kackerlackor.

– Vi behöver hjälp, Gwen, sa jag snabbt. Jag föreslår att vi ber.

– Fråga honom om kackerlackorna, sa Gwen dystert.

– Ja, det var precis vad jag tänkte göra.

Jag böjde huvudet. Där ute i mörkret gjorde jag ett experiment med en särskild sorts bön. Jag sökte finna Guds vilja genom ett tecken. När Gideon försökte få veta Guds vilja för sitt liv, bad han om ett tecken. Han placerade ut ett stycke ull på marken och bad Herren låta dagg falla överallt utom på ullen. På morgonen var marken genomdränkt av dagg, men ullen var torr.

Gud hade givit honom ett tecken!

– Herre, sa jag högt. Jag tänker lägga ett stycke ull framför dig nu. Här är vi, färdiga att göra din vilja, om vi bara kan finna ut vad du vill. Herre, om du vill 8

att vi ska stanna här i Philipsburg, så ber vi dig låta oss få veta det genom att du låter styrelsen rösta enhälligt och låter dem på egen hand bestämma sig för att bättra på pastorsbostaden med ett ordentligt kylskåp och en spis…

– Och Herre, avbröt Gwen mig just som dörren till samlingslokalen öppnades och styrelsen kom ut, låt dem frivilligt se till att kackerlackorna kommer bort!

Hela församlingen följde styrelsen och samlades runt bilen. Gwen och jag hade klivit ur. Herr Meyer harklade sig. Medan han talade tog Gwen min hand i mörkret.

– Pastor och fru Wilkerson, sa han men gjorde ett uppehåll och började om igen. Broder David. Syster Gwen. Vi har röstat, och varenda en vill ha er som vårt nya pastorspar. Hundraprocentigt. Om du bestämmer dig för att komma, ska vi förbättra pastorsbostaden. Vi ska skaffa en ny spis och lite annat, och syster Williams säger att vi bör röka ut platsen.

– För att bli av med de där kackerlackorna, tillade fru Williams och vände sig till Gwen.

I ljuset som strömmade ut från den öppna dörren kunde jag se att Gwen grät. Senare, när vi hade skakat hand med alla och kommit tillbaka till hotellet, sa Gwen att hon var mycket lycklig.

Och vi var lyckliga i Philipsburg. Livet som landsortspredikant passade mig perfekt. De flesta av våra församlingsmedlemmar var antingen bönder eller gruvarbetare – uppriktiga, gudfruktiga och givmilda.

De kom med tionde av konserver, smör, ägg, mjölk och kött. De var skapande, lyckliga människor som vi beundrade och lärde oss mycket av.

Efter mer än ett år kom vi över en gammal base9

ballplan i utkanten av staden. Jag kommer ihåg den dag när jag stod på planen och bad till Herren att han skulle bygga oss en kyrka precis där. Och så blev det.

Alldeles intill den nya kyrkan byggde vi en pastorsbostad, och så länge Gwen styrde i det huset hade ohyran inte en chans. Det var ett rosa hus med utsikt över kullarna åt ena hållet och kyrkan med dess vita kors åt andra hållet.

Gwen och jag arbetade hårt under den här tiden, och vi hade verklig framgång. Nyårsdagen 1958 fanns det 250 medlemmar i församlingen, inklusive Bonnie, vår egen lilla nyfödda dotter.

På något sätt var jag rastlös. Jag började känna ett slags andligt missnöje som inte tillfredsställdes vid åsynen av den nya kyrkan på kullen eller av den svällande missionsbudgeten eller antalet besökare. Jag kommer så väl ihåg kvällen den 2 februari 1958, då jag beslöt mig för att sälja min TV. Det var sent. Gwen och barnen sov. Jag satt och tittade på TV. I programmet ingick en danstrupp, och under framträdandet marscherade en rad mycket lättklädda flickor. Plötsligt tyckte jag att det hela kändes idiotiskt.

Du börjar tydligen bli gammal, David, varnade jag mig själv.

Men trots att jag försökte, kunde jag inte koncentrera mig på det magra utbudet och inte heller på flickan – vem det nu var – vars framträdande väl skulle anses vara av intresse för varje tittare.

Jag reste mig, stängde av apparaten och såg flickan försvinna i en liten prick i mitten av rutan. Jag lämnade vardagsrummet, gick in på mitt kontor och satte mig i den bruna läderfåtöljen.

10

– Hur mycket tid tillbringar jag framför den där apparaten varje kväll? frågade jag mig. Ett par timmar minst. Herre, vad skulle hända om jag sålde TV:n och använde den tiden till bön? Jag var faktiskt den ende i familjen som såg på TV. Vad skulle hända om jag bad två timmar varje kväll? Tanken var stimulerande. Byt ut TV:n mot bön och se vad som händer. Genast hade jag invändningar mot min idé. Jag var ju trött på kvällarna. Jag behövde faktiskt avkoppling och omväxling. TV var trots allt en del av vår kultur. Det är då inte att rekommendera att en pastor står utan någon som helst kontakt med vad folk ser på och talar om.

Jag reste mig och släckte lampan. Så ställde jag mig vid fönstret och såg ut över det månbelysta landskapet.

Sedan la jag än en gång ut ”ull” för Herren – ett stort stycke ull som skulle förändra mitt liv. Jag gjorde det verkligen inte lätt för Gud. Åtminstone verkade det inte så för mig, för jag ville ogärna göra mig av med TV:n.

– Jesus, bad jag. Nu behöver jag din hjälp. Jag tänker sätta in en annons om TV:n i tidningen. Om du vill stå bakom idén, så låt en köpare höra av sig omedelbart. Du får en timme på dig – nej, en halvtimme – efter att tidningen kommit ut i handeln.

På morgonen berättade jag för Gwen om mitt beslut, men hon verkade inte särskilt imponerad.

– En halvtimme! utbrast hon. David Wilkerson, det verkar inte som om du gillar den där bönen speciellt mycket!

Gwen hade väl delvis rätt, men jag beställde i alla fall annonsen. Det såg nog ganska komiskt ut hemma hos oss sedan tidningen hade kommit ut. Jag satt i soffan med TV:n stirrande på mig från ena sidan och Gwen 11

och ungarna från den andra. Själv hade jag ögonen på en stor klocka intill telefonen.

Tjugonio minuter gick.

– Tja, Gwen, sa jag, det ser ut som om du hade rätt.

Det verkar som om jag…

Då ringde det.

Jag lyfte långsamt på luren och såg på Gwen.

– Har ni en TV till försäljning? frågade en mansröst.

– Ja, det stämmer. En RCA i gott skick. 19 tums bildruta, två år gammal.

– Vad vill ni ha för den?

– 100 dollar, sa jag snabbt.

Jag hade inte ens hunnit fundera på det.

– Jag tar den! sa mannen utan vidare kommentar.

– Men vill ni inte ens titta på den?

– Nej. Jag kommer om en kvart och har pengarna med mig.

Sedan dess har mitt liv varit annorlunda. Varje kväll vid midnatt gick jag in på kontoret, stängde dörren och bad i stället för att hänga framför TV:n. I början verkade tiden släpa sig fram. Jag hade svårt att koncentrera mig. Men så småningom lärde jag mig att systematisk bibelläsning borde ingå i mitt andaktsliv.

Jag hade aldrig förr läst igenom Bibeln systematiskt, inte med alla dess släktregister. Och så lärde jag mig hur viktigt det är att hålla balansen mellan bön och tacksägelse. Det ger livet helt nya perspektiv.

Det var under en av de här bönekvällarna som jag fick tag i tidningen Life.

Den kvällen hade jag varit så konstig. Hade inte kunnat sitta stilla. Huset var tomt, Gwen och barnen var i Pittsburgh och hälsade på svärföräldrarna. Jag hade bett länge och verkligen kommit nära Gud. Ändå 12

kände jag av någon anledning en tung, tryckande sorg.

Den kom över mig på en gång, och jag kunde inte förstå vad det skulle betyda. Jag reste mig och tände lampan på kontoret, kände mig osäker som om jag hade fått en order men inte kunde komma på vad den innebar.

– Vad är det du vill, Herre?

Jag gick runt i rummet och försökte komma underfund med vad som egentligen höll på att hända. På skrivbordet låg ett nummer av Life. Jag sträckte mig efter den, men så skärpte jag mig. Nej, inte skulle jag väl falla i den gropen nu – läsa Life när jag borde bedja! Jag strök omkring i rummet ett tag till, men varje gång jag gick förbi skrivbordet drogs mina blickar till tidningen.

– Herre, är det något i den som du vill att jag ska se? sa jag högt.

Det plötsliga ljudet av min röst ekade genom det tysta huset. Jag satte mig vid skrivbordet och slog upp tidningen med bultande hjärta, som om jag stod på tröskeln till något som var ofattbart för mitt förstånd.

Något ögonblick senare fick jag syn på teckningen av de sju grabbarna och tårarna strömmade utför mina kinder.

Kvällen därpå var det vanligt onsdagsbönemöte i kyrkan, och jag beslöt att berätta för de församlade om mitt experiment med tvåtimmarsbönen mellan klockan 24 och 02 och om det konstiga förslag som blivit följden.

Onsdagskvällen kom, en kall, snöig midvinterkväll.

Inte mycket folk. Bönderna var väl rädda för att fastna i stan på grund av snöstormen. Och de få medlemmar som vågade sig ut, släntrade in sent och tog plats längst bak, vilket alltid är ett dåligt tecken för en predikant.

Då vet han att han har en ”kall” församling att tala till.

13

Jag försökte inte heller predika den kvällen. Jag reste mig och bad alla komma fram, för jag hade någonting som jag ville visa dem. Så öppnade jag Life och höll upp tidningen för dem.

– Titta på de här grabbarnas ansikten, sa jag.

Sedan berättade jag hur jag börjat gråta och hur jag fått en klar order att åka till New York och hjälpa dem. Medlemmarna stirrade underligt på mig. Jag hade inte alls fått dem att förstå, och på sätt och vis förstod jag dem. Vem som helst skulle reagera negativt på de här grabbarna, inte positivt. Egentligen förstod jag inte min egen reaktion heller.

Men så inträffade något märkligt. Jag sa till församlingen att jag ville åka till New York men att jag inte hade pengar till det. Fastän det var så få där och fastän de inte alls förstod mig, kom de en efter en fram och la sin offergåva på altaret. Resultatet blev 75 dollar, precis vad jag behövde för att ta mig till New York och tillbaka med bil.

På torsdagen var jag klar att åka. Jag hade ringt till Gwen och försökt tala om det för henne – antagligen utan att lyckas alltför väl.

– Är du säker på att det är den helige Ande som har fått dig till det här? frågade hon.

– Ja, älskling, det är jag.

– Då så. Glöm inte att ta på dig varma strumpor.

Tidigt på torsdagsmorgonen satte jag mig i min gamla bil tillsammans med Miles Hoover, som var ungdomspastor i vår kyrka. Ingen vinkade av oss, och det var väl ett ytterligare bevis på deras totala avsaknad av entusiasm. Det här gällde förresten inte bara andra – jag kände själv likadant. Jag frågade mig om och om igen varför i all världen jag skulle åka till New 14

York med en artikel från Life. Jag frågade mig varför grabbarnas ansikten höll på att kväva mig, när jag än tittade på dem.

– Jag är rädd, Miles, bekände jag när vi svepte fram genom Pennsylvania.

– Rädd?

– Att jag kanske gör något dumdristigt. Om jag bara kunde komma på ett sätt att veta säkert att det verkligen är Guds ledning och inte något eget vansinnigt infall.

Vi körde en stund under tystnad.

– Miles?

– Uh huh.

Jag höll ögonen stadigt på vägen och tyckte det var förargligt att se på honom.

– Jag vill att du ska göra en sak. Ta fram Bibeln och öppna den och läs den första vers du får upp.

Miles såg på mig som om han förebrådde mig för att jag utnyttjade sådana vidskepligheter, men han sa inget. Han sträckte sig över till baksätet och tog fram Bibeln. I ögonvrån såg jag hur han blundade, lutade huvudet bakåt, öppnade boken och satte fingret på ett ställe på sidan.

Så läste han först för sig själv. Jag såg att han tittade på mig utan att säga något.

– Nå?

Han hade läst Psalm 126, verserna 5 och 6: ”De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.”

Vi fortsatte storligen uppmuntrade mot New York.

Och det var nog tur, för det var sannerligen den sista uppmuntran vi skulle få på mycket länge.

15

2 Vi närmade oss utkanten av New York på väg 46, som förbinder New Jerseyvägen med George Washingtonbron. Förnuftet fann nya hinder. Vad skulle jag göra när jag kom över bron? Det visste jag inte.

Vi behövde bensin, så vi tankade på en station alldeles före bron. Medan Miles ordnade med bilen tog jag tidningsurklippet och gick till en telefonhytt där jag ringde distriktsåklagaren som omnämndes i artikeln.

När jag äntligen kom till rätt avdelning, försökte jag låta som en värdig pastor mitt i en gudomlig uppgift. Åklagarens sekreterare verkade inte särskilt imponerad.

– Distriktsåklagaren vill inte bli avbruten i det här målet. God middag, min herre, sa hon och la på luren.

Jag lämnade telefonhytten och gick bort till en pyramid av oljeburkar. Förgäves försökte jag frammana en enda liten känsla av mission. Här var vi nu, 60 mil hemifrån, och det började mörkna. Jag greps av missmod och kände mig plötsligt ensam och övergiven. På något sätt var den ”ledning” jag upplevt därhemma inte längre så övertygande. Här stod jag på en bensinstation i skymningen och hade just upplevt det motstånd som jag ändå måste räkna med.

– David! ropade Miles. Vi blockerar utfarten.

Vi tog oss in på motorvägen igen. På ett ögonblick var vi instängda i en malström av trafik. Vi skulle inte kunna vända även om vi ville. Aldrig hade jag sett så många bilar, och alla tycktes ha bråttom. De svepte 17

förbi mig, tutade, tryckluftsbromsarna på de stora långtradarna väste oss i ansiktet. Vilken syn! En flod av röda ljus från bilarna framför och ett bländande ljusflöde från den mötande trafiken. Och bortom bron skymtade stadssilhuetten. Plötsligt insåg jag vilken ”lantis” jag egentligen var.

– Jaha, vad gör vi nu då? frågade jag Miles vid brofästet, där en mängd olika gröna skyltar visade vägen till genomfarter som vi aldrig hört talas om.

– När man är tveksam bör man alltid följa bilen närmast framför, sa Miles.

Det visade sig att bilen framför skulle till Manhattan. Och det skulle visst vi också…

– Titta, sa Miles när vi hade passerat två rödljus och nästan kört över en polis, som stod kvar och skakade sorgset på huvudet efter oss. Där är ju ett namn som jag känner igen. Broadway!

Det kändes som en hälsning hemifrån i denna främmande värld. Vi följde Broadway längs numrerade gator, som stadigt arbetade sig neråt från över 200 till under 50, och plötsligt befann vi oss på Times Square.

Vi tänkte på de stillsamma kvällarna hemma i Philipsburg när Miles läste högt på affischerna: ”Den nakna sanningen”, ”Kärlek utan kärlek”, ”Tonårsnatt”, ”Skam”. En biograf annonserade med stora bokstäver ”Barnförbjudet”, medan en man i röd uniform stod under skylten och försökte ordna en kö av en skock tonåringar som trängdes för att komma in.

Efter ytterligare ett par kvarter kom vi till Macy's och sedan till Gimbels. Hjärtat hoppade till vid åsynen av de stora varuhusen. Det var namn jag kände till.

Gwen brukade beställa varor från de här affärerna – de varma strumporna hon fått mig att ta med, tror jag kom 18

från Gimbels. På något sätt var det en beröringspunkt med det gamla och invanda. Jag ville gärna stanna där.

– Vi ser efter om det finns något hotell i närheten, sa jag.

På andra sidan gatan låg Hotell Martinique, och vi bestämde oss för att det fick duga. Men så var det problemet med parkeringsplats. Intill hotellet fanns en parkeringstomt, men det kostade tio dollar, så jag backade ut på gatan lika fort som jag kommit dit.

– Det är bara för att vi är från landet, sa jag till Miles när jag körde iväg med vad jag hoppades var en indignerad fart. De tror att de kan blåsa oss på vad som helst bara för att vi inte är härifrån.

– All right, du vann, sa jag till vakten när vi en halvtimme senare ändå hade parkerat inne på området.

Men han rörde inte en min. Ett par minuter senare var vi på vårt rum på tolfte våningen i hotellet. Jag stod länge vid fönstret och såg på folk och bilar nedanför.

Då och då kom en vindil farande med en massa skräp och tidningar runt gathörnet. En grupp tonåringar hukade sig över en öppen eld på andra sidan gatan. De dansade runt i kylan, höll ut händerna mot elden och undrade säkert vad de skulle ta sig för. Jag fingrade på min tidningssida som låg i fickan och tänkte på hur sju andra, kanske som de här grabbarna, några månader tidigare hade gett sig in i Highbridge Park med samma uttråkade känsla.

– Jag tänker försöka få tag i distriktsåklagaren igen, sa jag till Miles.

Till min förvåning var det fortfarande öppet. Jag visste att jag ansågs som plågoande, men jag kunde inte komma på någon annan väg att nå de där grabbarna.

Jag ringde ytterligare två gånger och sedan ännu en.

19

Korset och stiletten är den sanna berättelsen om hur landsortspastorn David Wilkerson grundar en kristen församling bland New Yorks gängkriminella. I en tid när verkligheten för många av stadens unga präglas av gatuvåld och utsatthet visar Gud genom Wilkersons arbete på kärlekens väg bort från drogmissbruk, rädslor och rivalitet.

I centrum står den fruktade gängledaren Nicky Cruz. Efter flera våldsamma inledande möten med Wilkerson förstår Cruz att Gud har andra planer för hans liv – kärleken är starkare än hatet, och Gud är kärlek. Wilkerson inser snart nödvändigheten av drog- och alkoholavvänjning för stadens missbrukande tonåringar och grundar Teen Challenge i ett anspråkslöst kontor på Staten Island, söder om Manhattan. Tillsammans med Cruz får Wilkerson sedan se hur Gud förvandlar människor i New Yorks mest utsatta ytterområden.

Korset och stiletten är en av de mest spridda kristna böckerna någonsin. Genom åren har den tryckts i stora upplagor, översatts till fler än 30 språk och även filmatiserats. Organisationen Teen Challenge verkar idag över hela världen och Times Square Church, församlingen David Wilkerson grundade, är en levande och växande gemenskap.

ISBN 978-91-7999-588-1

9 789179 995881