JAMES ELLROY föddes i Los Angeles 1948. Hans trilogi om Amerikas undre värld – En amerikansk myt, Sextusen kalla och Oroligt blod – och hans LAkvartett – Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L.A. Konfidentiellt och Vit jazz – är internationella storsäljare. Hans förra memoarbok, Mina mörka vrår, utnämndes till årets bästa bok av Time och till en av årets mest betydande böcker av New York Times 1996. Han bor i Los Angeles.
”I grunden är det fråga om en berättelse om ensamhet, oförmåga och desperation.” – Svenska Dagbladet
– San Francisco Chronicle
J
ames Ellroys mamma, Jean Hilliker, har alltid haft en oerhörd betydelse för hans liv. Hon mördades 1958, när Ellroy bara var tio år, men brottet blev aldrig uppklarat. Vid tiden för mordet var James och hans mamma ovänner och han önskade livet ur henne. Sedan dess har han tvingats hantera sina skuldkänslor efter hennes död, och det i sin tur har påverkat alla hans förhållanden med kvinnor. I denna uppriktiga biografi utforskar Ellroy dessa förhållanden, några av dem grundligt, andra bara i förbifarten. Han har alltid varit förälskad i kvinnor och ibland även älskad av dem. Han berättar också ohämmat om sin splittrade barndom, struliga tonårstid, sina nervösa sammanbrott och sitt skrivande. Det här är ett extraordinärt självporträtt, skrivet på Ellroys unika sätt.
ISBN 978-91-7002-919-6
Omslag: Göran Alfred / Alfredsdesign.com Foto: © Eric Canto / FACTORY311
”Utan tvekan Ellroys mest intima och personliga bok. En kraftfull och avslöjande berättelse med fantastisk ilska, passion och energi.”
BRA BÖCKER www.bbb.se
9
7 8 9 1 7 0
0 2 9 1 9 6
”Ellroy ger oss en vild biografi, skriven på sedvanligt hårdkokt staccato-vis. Vilken läsning! ” – New York Post
”Ett passionerat porträtt av författarens struliga tonår och vuxna liv, skrivet av en hämndlysten ängel.” – Kirkus Reviews
I JEAN HILLIKERS SKUGGA
JAMES ELLROY I JEAN HILLIKERS SKUGGA Min jakt på kvinnorna Översättning
David Nessle
BRA BÖCKER
av james ellroy finns tidigare utgivet Den svarta dahlian 1990 Den stora tomheten 1992 Los Angeles konfidentiellt / L.A. konfidentiellt 1993 Vit jazz 1994 En amerikansk myt 1997 Mina mörka vrår 1998 Browns rekviem 1999 Blodröd måne 2000 Sextusen kalla 2001 Nattens riken 2002 Nåd för de döda 2003 Mördare på drift 2005 Oroligt blod 2010
i je an hil l ike rs sku g g a Originalets titel: The Hilliker Curse: My Pursuit of Women Copyright © James Ellroy 2008 Published by agreement with Salomonsson Agency, in collaboration with Sobel Weber Associates, Inc. Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning: Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-919-6
Till Erika Schickel
1 Antalet är irrelevant. Det handlar inte om att räkna dem, upprätta listor, skryta. Statistik fördunklar motiv och mening. Därför förblir mina siffror höljda i dunkel. Flickvänner, hustrur, snabbknull, prostituerade. Blygsamma tidiga insatser, en senare sifferstorm. Mängden betyder inte ett skit i mitt fall. Summan av antalet kontakter ännu mindre. Jag var fluktare från första början. Att se var att erövra. Förbannelsen närde min litterära begåvning. Min fluktarblick förberedde den. Trettio år innan mina förvridna hjältar var jag en barnslig förlaga till dem. Vi fluktar. Våra glober glor globalt. Vi kollar kvinnor. Vi vill något oerhört. Mina hjältar vet det ännu inte. Deras oskuldsfulla skapare har inte en susning. Vi anar inte att vi läser av beteendeprofiler. Vi fluktar för att kunna sluta flukta. Vi behöver en kvinna som moraliskt ankare. Vi känner igen henne när vi ser henne. Till dess fluktar vi. Min tidiga fixering finns förevigad. Dokumentet är daterat 17.02.55. Det är tre år före Förbannelsen. Det är ett svartvitt Kodakfoto på en lekplats. En klätterställning, två rutschkanor och en sandlåda i förgrunden. Jag står ensam, till vänster i bild. Jag är gänglig och ovårdad. Det är tydligt att jag är i uppror. Vem som helst kan se att jag är en stressad problemunge. Jag har utstående ögon. Blicken är fäst vid fyra flickor i en klunga till höger. Bilden är full av föremål och lyckliga ungar i rörelse. Jag bara hukar och stirrar. Min blick är förbluffande intensiv. Jag kan läsa mina tankar femtiofem år senare. 13
Bland de fyra flickorna finns Den Andra. Jag är en gudfruktig protestantpojke. Det kan bara vara en av dem. Är det hon, hon, hon eller Hon? Jag tror att mamma tog fotografiet. En neutral förälder hade beskurit bilden så att den där läskiga lilla ungen inte kom med. Jean Hilliker 39 år gammal: blek hy, rött hår, mittbenat och uppsatt – mina drag, min intensiva blick och en säkerhet och grace som jag aldrig har ägt. Fotot är ett fönster. Jag är fortfarande för liten för att få röra mig fritt och pressa ansiktet mot rutan. Mina föräldrar slutade dela säng senare samma år. Jean Hilliker fick vårdnaden. Hon gav pappa respass och förvisade honom till en lägenhet några kvarter bort. Jag smet iväg och hälsade på honom ibland. Höga häckar och fördragna persienner skymde sikten längs vägen. Mamma sa att pappa spionerade på henne. Hon kände det på sig. Hon sa att hon såg fettfläckar på sovrumsfönstret. Jag läste skilsmässohandlingarna några år senare. Pappa erkände att han hade fluktat. Han sa att han hade fluktat för att få besked om mammas bristande moral. Han såg henne ligga med en man. Det gjorde inte hans närvaro vid fönstret laglig. Fönster var fyrbåkar. Jag visste det som barn, under min vilda jakt fram mot Förbannelsen. Jag klättrade in genom fönster tio år senare. Jag lämnade aldrig fettfläckar efter mig. Det lärde jag mig av mamma och pappa. Hon hade modet. Han hade bondfångarjargongen och leendet. Hon jobbade jämt. Han drog sig undan jobb och ruvade på långsökta planer, som Sergeant Bilko och Kingfish i Amos ’n’ Andy. Prästen i min kyrka kallade honom för ”världens lataste vita man”. Han hade en sextontumskuk. Den stack ut ur kalsongerna. Alla hans vänner snackade om det. Det här är ingen efterkonstruktion av en störd unge. Jean Hilliker blev bombad på bourbon och spelade Brahmskonserter på högsta volym. Armand Ellroy prenumererade på 14
skandaltidningar och porrblaskor. Jag var hos honom två dagar i veckan. Han lät mig stirra ut genom fönstret på framsidan och leka med hans kikare. Jag fyllde nio. Mamma gav mig en ny söndagskostym. Pappa frågade vad jag önskade mig. Jag sa att jag ville ha röntgenglasögon. Jag hade sett reklam för dem i en serietidning. Han skrockade och sa okej. Han skickade in en dollar. Jag väntade med stor otålighet. Jag gjorde upp listor över alla flickor i skolan och kyrkan som jag skulle kunna se nakna. Jag hittade på sätt att tejpa fast glasögonen vid mitt leksaksperiskop. På så vis skulle jag kunna titta in genom fönster. Jag väntade – mars, april, maj, femtiosju. Från vår till sommar. Jag kunde inte spåra transaktionen. Jag var tvungen att lita på fabrikantens hederlighet och effektivitet. Väntandet fick mina fantasier att spåra ur. Jag rörde mig i nya riktningar. Jag satt i mammas garderob. Jag älskade doften av hennes underkläder och sköterskeuniformer. Jag snodde pappas kikare och spionerade på en grannkvinna. Jag såg henne stoppa in handen under blusen och rätta till axelbandet på behån. Hösten femtiosju. The Long Wait. Mickey Spillane skrev en bok med den titeln. Spillane var kungen av antikommunistthrillers. Pappa hade en särskild hylla för sin Spillanesamling. Han sa att jag skulle få läsa dem när jag hade fyllt tio. Det var den stora förvirringens tidevarv för mig. Det gled över i mitt missanpassade missnöjes vissna vinter. TV-nyheterna skrämde mig. Ryssarna skickade upp Sputnik. Färgade ungar ställde till med kaos på Central High School. Jag bävade inför julen. Mamma planerade in en resa till Madison i Wisconsin. Vi skulle träffa hennes syster där. Moster Leoda var gift med en katolik. Pappa trodde hon var kommis. Röntgenglasögonen anlände. Pappa lämnade över dem. Jag öppnade paketet och satte på mig dem. Jag kisade genom färgad cellofan. Jag såg mig omkring i vardagsrummet. Det tonade i turkos. 15
Väggarna smälte inte. Jag kunde inte se bjälklagren innanför putsen. Pappa skrattade åt mig. Sandra Danners hus låg tre kvarter bort. Jag rusade dit. Sandy och hennes mamma höll på att sätta upp julbelysning. Jag satte på mig glasögonen och stirrade på dem. De skrattade åt mig. Sandy tog sig åt huvudet och snurrade med pekfingret. Det var femtiotalskod för Han är helknäpp. Glasögonen var rena bluffen. Jag hade läst om bondfångeri i tidningen Whisper. Bedragare sålde urangruvor i Alperna till ålderstigna offer. De mjölkade de gamla idioterna tills de hamnade på fattighuset. Jag rev glasögonen i strimlor av kartong och cellofan. Sandy Danner gjorde helknäpp-gesten en gång till. Hennes mamma undrade om jag ville ha en kaka. Jag sprang tillbaka till lägenheten. Pappa garvade fortfarande. Han gav mig en tröstpresent: en ny baseboll. Jag kastade ut den genom fönstret. Pappa skrockade och sa åt mig att lägga på ett kol. Vi skulle se en film borta i Hollywood. Jag skulle flyga österut samma kväll. Filmen hette Den stora guldkuppen. Några nollor plundrar ett tåg fullt av guldtackor. Två av killarna har välpumpade blonda flickvänner. De hade trånga blusar och piratbyxor. Biografen var nästan tom. Jag satte mig närmare duken för att se brudarna bättre. Pappa kastade brända mandlar på mitt huvud och skrockade. Kuppen gick snett. Huvudrollsidioten och huvudrollsblondinen svetsade fast guldet vid kofångaren på hennes bil och förnicklade det. De begav sig mot Tijuana längs Hollywood Freeway. Ett oblitt öde kom emellan. Idioten och blondinen krockade. En alert snut såg guldet kika fram under förnicklingen och knäppte idioten. Blondinen drog en snyftvals. Hennes stora meloner skälvde. Filmen fick mig ur balans. Jag flippade ur. Jag ville inte flyga till Hundkuk, Wisconsin. Jag och pappa promenerade på smågatorna kring Hollywood Boulevard och svängde norrut på Chero16
kee Avenue. Han satte mig på trappan utanför ett hus. Han sa att han skulle vara därinne en timme. Han gav mig en serietidning och sa åt mig att sköta mig. Jag var en religiös unge med snuskig fantasi. Det innebar att min skitdetektor genast gav utslag. Mamma hade berättat för en väninna att pappa var svår på fruntimmer. Jag hörde pappa använda ordet knullägenhet. Min slutsats: han sätter på blondinen från filmen. Jag fick syn på en halvfull vinpava borta vid brevinkasten. Jag svepte den och blev yr och lycklig. Jag är packad. Nu vill jag fönsterflukta. Cherokee Avenue norr om Hollywood Boulevard. Hyreshus och hotell i spansk stil. Fönster med julgransljus kring. Låga fönsterbrädor på bottenplanet. Perfekta för en lång liten pojke med lust att KOLLA. Jag var dragen. Det var femtiotre år sedan. Jag vet att jag inte såg blondinen rida ranka med pappa. Jag vet att jag såg en fet snubbe steka hamburgare. Jag vet att jag såg en mager kvinna som tittade på TV. Allt blev suddigt. Spritblackout – vid nio års ålder. Jag minns att jag åker taxi och mår illa. Jag är tillbaka i mammas lya i Santa Monica. Jag har på mig söndagskostymen. Vi sitter på ett flygplan. Jean Hilliker har på sig en blå cheviotdräkt och håller i en överrock. Hennes röda hår är uppsatt med ett sköldpaddsmönstrat hårspänne. Hon har en drink i handen och röker en cigarrett. Jag böjde mig fram mot henne. Hon missförstod mig och rufsade till mitt hår. Jag ville nosa på henne och smaka på spriten. Det visste hon inte. Jag slumrade till. Jean Hilliker slumrade till. Jag vaknade och såg på henne när hon sov. Hon var fyrtiotvå nu. Hon drack mer. Det syntes på henne. Hon började kalla sig Hilliker igen när skilsmässan gick igenom. Det brännmärkte mig. Hennes stolthet, min kluvna identitet. Jag svepte hennes drinkslatt och åt upp 17
körsbäret. Det gav mig en liten kick. Jag såg en kvinna gå in på toaletten längst bak i planet. Jag smög dit och ställde mig nära dörren. Förbipasserande vuxna ignorerade mig. Kvinnor gick på muggen. Jag hängde kvar och hörde låset klicka till. Kvinnorna kom ut och blängde på mig. De såg bibliskt fördömande ut. En kvinna glömde låsa dörren. Jag stormade in av misstag med flit. Kvinnan skrek. Jag såg blanka nylonstrumpor och lite hud. Madison Wisconsin, nere vid en sjö och kallt som pingvinskit. Ett snötäckt fält låg invid moster Leodas hus. Jag hamnade i ett snöbollskrig första dagen. En isig snöboll skrapade upp ansiktet på mig och skakade loss ett par tänder. Jag flydde till bortersta sovrummet och satt där och grubblade. Mina kusiner var borta och var juletidslyckliga. Jean Hilliker var ute med alldagliga moster Leoda och tjocka morbror Ed. Morbror Ed sålde Buickar. Mamma köpte en röd och vit. Planen: köra tillbaka med fanskapet till LA efter nyårsafton. Jag grubblade. Det innebar långa perioder ensam i mörkret. Jag tänkte på flickor. Inne i huvudet kollade jag på tjejer jag sett i skolan och kyrkan. Det var bara diabilder. Jag hittade aldrig på någon handling. Jag har grubblat sedan dess. Jag ligger i mörkret, sluter ögonen och tänker. Jag tänker främst på kvinnor. Ganska ofta darrar jag och snyftar. Hjärtat sväller i takt med kvinnoansikten och improviserade berättelser. Historien gör sig påmind. Stora händelser bildar kontrapunkt mot djup kärlek. Kvinnor jag fått en glimt av får samma status som långvariga älskarinnor. Rövhål, Wisconsin var dödstrist. Jag hade ont i munnen. Den satans snöbollen skar upp läpparna. Jag kunde inte kyssa Christine Nelson från skolan. Pappa sa att han kände en TV-brallis som hette Chris Nelson. Hon var gift med en jude som hette Louie Quinn. Chris var nymfoman. Hon hade visat fittan för honom en gång på en fest med filmfolk. 18
De vuxna kom hem. Mamma hade med en bibblabok till mig. Uppbygglig barnlitteratur, full av mystisk skit. Det handlade om häxkonster, besvärjelser och förbannelser. Mamma tände i sovrummet. Jag fick läsa istället för att grubbla. Jag gick igång på boken. Jag slukade den i ett nafs. Den verkade vara skriven för mig. Det mystiska joxet kom från mina förfäders hem i Skithög, England. Det vimlade av trolldrycker. Trollkarlar hinkade hemliga brygder och fick visioner. Det tilltalade den nyutsprungna fyllhunden och knarkaren i mig. Texten i övrigt gav näring åt de religiösa idéer jag trodde på då och fortfarande tror på. Det finns en osynlig värld. Den är både åtskild från och sammanflätad med den synliga. Man träder in i den genom att be och besvärja. Man lever i den världen helt i sina tankar. Man borttränger verkligheten med mental disciplin. Ens inre värld kan skänka en vad man vill ha och vad man behöver för att överleva. Jag trodde det då. Jag tror det fortfarande. Mina många år i mörkret har bekräftat denna första trosartikel. Då var jag nio. Nu är jag sextiotvå. Verkligheten har ibland trängt in till mig i mörkret. Den där boken gav mig tillstånd att ligga stilla och frambesvärja kvinnor. Jag gjorde det då. Jag gör det fortfarande. Boken beskrev besvärjelsens kraft. Den var inte något förebud om Förbannelsen i slutet av 1957. Den var bara en tillåtelse att fantisera. Jag har ett utomordentligt minne. All tid i mörkret har förbättrat mitt detaljminne. Min mentala hänsynslöshet visade sig tidigt. Några månader senare behövde jag en förbannelse. Jag var bara alltför väl förberedd. Den nya Buicken var ett stort vrålåk. Den hade stora vita fält och mer krom än dödskärran i Den stora guldkuppen. Jag ville blåsa tillbaka till LA i den och träffa pappa. Jag ville fortsätta fantisera på hemmaplan. De vuxna gick på nattklubb på nyårsafton. En tysk flicka satt 19
barnvakt åt mina kusiner och mig. Hon var sjutton eller arton, finnig och fyllig. Hon bar en renmönstrad blus och en kjol i flanell med en broderad skär pudel på. Hon avgav Hitlerjugendvibbar. Hon nattade mig sist. Sovrumsdörren var stängd. Hennes kringfladdrande kändes inte helt kosher. Hon satte sig på sängkanten och klappade på mig. Vibben förändrades. Hon drog ner täcket och sög min kuk. Jag diggade det och kände avsky i lika delar. Jag klarade trettio sekunder innan jag stötte undan henne. Hon pladdrade vilt på tyska och sprang därifrån. Jag släckte lyset och försökte grubbla bort den skumma stämningen. Jag kände mig mer retad än kränkt. Jag mindes boken med besvärjelser. Jag tänkte att jag kunde koka ihop en glömskedryck. Samtidigt kunde jag göra lite pulver som gav mig röntgenblick. Jag blev blåst på de där glasögonen. Mitt hemliga fluktarpulver kunde fixa det. Jag somnade femtiosju och vaknade femtioåtta. Jean Hilliker och jag stack från Madison i snöbyarna. Det blev värre efter några timmar. Vi körde över gränsen till Iowa. Vägen frös till. Snön blev till is. Mamma körde in till vägkanten och satte mig i baksätet. Bilar förlorade väggreppet och slirade. Hjul spann fritt på blankfrusen asfalt. Många långsamma kollisioner. Korkade förare brände däckgummi och flög ut i majsfälten. Jean Hilliker blinkade åt mig. Hon lekte. Jag har stillbilder på hela sekvensen. Hon hade en skotskrutig sjalett över håret och brun överrock. Hon körde ut på vägen igen. Jag såg på. Hon kedjerökte medan hon styrde. Hon trampade på pedalerna i strumplästen och fick grepp om vägen i en låg växel. Bilar gled, krockade och slirade baklänges kring oss. Jean låg i den långsamma filen och plöjde lera med högerdäcken. Isbitar flög mot vindrutan. Jean vred upp värmen och isen smälte direkt. Bilen var bastuhet. Jean drog av sig överrocken. Under bar hon en kortärmad blå blus. Jag noterade hur bleka och vackra armarna var. 20
Vi planade in och ut ur lerpölar. Vi klippte staketstolpar och blev av med högra backspegeln. Jean spejade efter isfria fläckar på vägen. Hon höll sig framför slirande bilar och höll utkik efter mötande. Hon höll ratten i ett lätt grepp och hade ena knäet på den. Hon rökte med vitnande knogar. Vädret slog om. Isen blev snömodd och vägen farbar. Vi svängde av vid ett motell och tog ett rum för natten. Det hade timrade väggar och stuckatur. Mamma hittade en radiokanal som spelade stråkkvartetter. Vi var helt dränkta i svett efter hennes vilda lattjande med bilvärmen. Jag duschade först och tog på pyjamas. Hon kändes annorlunda den kvällen. Ett ögonblick klappade mitt galna hjärta starkare för henne än för pappa. Hennes blick var kisande och ögonen gråfläckiga på ett nytt sätt. Varenda gång hon krockade med en brevlåda hade hon lett och sagt ”hoppsan”. Jag låtsades sova. Hon kom ut i ett moln av ånga och torkade sig, naken. Jag kisade och memorerade hennes kropp för miljonte gången. Hon skylde aldrig sin nakenhet. Hon visade aldrig upp den heller. Hon var sköterska. Hennes nakenhet var direkt, på gränsen till brysk. Hon var vetenskapligt lagd och såg säkert sex som en biologisk process. Hon ville att jag skulle fråga henne om män och kvinnor. Hon ville visa sig som en upplyst mor och den första i släkten som gått på college. Jag ville inte ha allmänna svar. Jag ville höra berättas om Henne och sex på ett lockande och mystiskt sätt. Jag ville ha Gud och Henne och hennes hemliga värld i perfekt avvägda delar. Jag hade tagit henne på bar gärning tidigare. En tönt som hette Hank Hart var den första hon träffade efter skilsmässan. Jag hajade lite av mekaniken och drog mig undan från dörren. Hank Hart hade förlorat ena tummen i en borrmaskinsolycka. Mamma hade blivit av med en bit av bröstvårtan efter en infektion i samband med förlossningen. Jag skummade i Bibeln och pappas skvallertidningar efter snack om sex med förlorade kroppsdelar. Jag fann bara Bedriv inte hor och Syndfulla sirener. Jag återgick till att flukta på kvinnor för att finna svaren. 21
Nästa dag kom vi ut ur ovädersområdet och svängde ner i Texas. Jag fluktade på tjejer i passerande bilar och kliade pungen i smyg. Mamma sa att vi kanske skulle flytta i februari. Hon hade fått nys om ett hus i San Gabriel Valley. Vi började få ont om pengar. Vi unnade oss cheeseburgare och timrade motell. Buicken drack högoktanig soppa med sina fyra feta förgasare. Vi stannade till i Albuquerque och gick på bio. Vi såg Karibisk hamn, en kalkon om sjömän. Stjärnorna: Robert Mitchum, Jack Lemmon och Rita Hayworth. Jag pekade på Hayworths namn på duken. Mamma blängde på det. Pappa och La Roja Rita hade en historia på trettiotalet. Det var innan han blev ihop med Jean cirka fyrtio. Rita var till hälften engelska, till hälften mexikansk adel. Pappa jobbade som croupier i Tijuana. Ritas pappa anlitade honom för att hålla ett öga på Rita och skrämma iväg killar. Pappa sa att han satte på Rita. Jag kan inte bekräfta påståendet. Men pappa jobbade faktiskt länge som Ritas livvakt. Rita kickade den lata jäveln cirka femtio. Mina föräldrar är svåra att få grepp om. Jean Hilliker kom till LA mot slutet av trettioåtta. Hon vann en skönhetstävling, gjorde en misslyckad provfilmning och återvände till Chicago. Hon bodde i en stor lägenhet med fyra andra sjuksköterskor. En biffig flata styrde stället. Jean blev på smällen, försökte skrapa sig själv och började blöda. En läkarkompis lappade ihop henne. Hon hade en affär med honom, dumpade honom och gifte sig med en rik snubbe. Äktenskap nummer ett självdog snabbt. Jean mindes hur attraktivt LA verkade och tog bussen dit. En vän kände en brud som hette Jean Feese. Jean F var gift med en lång lösdrivare som hette Ellroy. De möttes, det fräste till, de flyttade ihop. Pappa dumpade Jean nummer ett. Jean nummer två blev gravid fyrtiosju. De gifte sig i augusti. En svår graviditet förebådade mitt fantastiskt svåra och memoarvärdiga liv. Jag hajade aldrig grejen med Rita Hayworth. Hon var plockad, lackad, fernissad, fejad, injicerad och förbättrad. Hon gav far22
san respapper innan mina föräldrars äktenskap imploderade. Hon var farsans återkommande deus ex machina. De hade ett sjyst förhållande. Det var hon som sabbade det – inte han. Det fanns flera sjysta förhållanden där ute. Andra Ritor som väntade. Han skulle knipa en. Det var typiskt skitsnack från en född förlorare som drog det för en dum snorunge som trodde honom. Jag hörde honom dra den där valsen klagande, gnälligt, ihåligt. Jean Hilliker hörde den skrikas, snyftas och vrålas – bakom sovrumsdörrar stängda för mig. Hon underskattade min förmåga att tjuvlyssna och lägga ihop två och två. Hon insåg inte hur bra jag var på att tolka suckar. Hon svarade pappa med lägre volym och mindre patos. Jag såg sorgen och ilskan växa inifrån och ut. Jag hörde henne aldrig säga det. Jag såg henne tänka och undertrycka tankarna utifrån och in. Du är svag. Du lever på kvinnor. Jag tänker inte låta dig ta mycket mera av mig. Då – visste jag att det var så. Då – tog jag hans parti. Då hatade jag henne. Jag hatade henne för att han var jag och när han var borta skulle jag bli ensam med min stora skam. Jag hatade henne för att jag åtrådde henne på outsägliga sätt. Då var jag en Ellroy. Nu är jag en Hilliker. Vår stolthet, min kluvna identitet. Pappa gjorde mig till medbrottsling i sin skändning. Hans mantra: Hon är ett fyllo och en hora. Jag accepterade fegt hans omdöme. Han sa att han hade anlitat privatdetektiver som skuggade mamma. Jag trodde det då. Nu tror jag det är dösnack. Då spelade det ingen roll. Cherchez la femme. De inbillade detektiverna ledde mig till kvinnor. Alla ensamma män var detektiver. Alla manliga fotgängare var detektiver. Alla män som gömde sig bakom tidningar skuggade just mig. Pappa anlitade minst en hel detektivbyrå. Lika många snokar smög på mamma. 23
Pappa var ute och hittade den nya Rita Hayworth. Hans titel var ”filmspringpojke” och ”Hollywoodavskum”. Något slags fantasimanna hade regnat över honom. Han hade fått tag på allt det där fliset som Sergeant Bilko och Kingfish på TV aldrig lyckades sätta klorna i. Det var dyrt med deckare. Så mycket tyckte pappa om mig. En bataljon av plattfötter såg efter mig. Andra bataljonen följde den lättfotade rödhåriga bruden till jukeboxsyltor och knullmotell. Det var svårt att få gehör för klandervärd moral. Domstolarna tog mammans parti för det mesta. Pappa hade tunga kontakter i filmbranschen. Han kände till alla judedomare som tog mutor. Han gav bara Perry Mason en fet check. Det imponerade på mig. Jag såg Perry Mason varje vecka. Mitt fall kanske dök upp på TV. Min skola låg vid korsningen mellan Yale Street och Wilshire Boulevard. Lägenheten låg en bit från korsningen mellan Broadway Street och Princeton Street. Det fanns en hel del fotgängare i Santa Monica. För det mesta gick jag till skolan och på hemvägen tog jag en del omvägar. Min aktionsradie var tre kilometer. Det var fullt av cocktailhak och motell på Wilshire. Jag diggade The Broken Drum, The Fox and Hounds och The Ivanhoe. Jag drällde runt utanför och såg deckarna komma och gå. Jag slängde en hastig blick på dem och övergick till att spana på kvinnor. Jag såg till så att pappas underhuggare gjorde vad de skulle och njöt sedan av det natursköna sceneriet. Det är en suddig, femtio år gammal film i femtiotalsfärger. Den är processad i VistaVision och syndfull Sinerama. Den har svartrutor och hack för att visa var nya motiv kommer in och illustrera min splittrade uppmärksamhet. Vissa detaljer är fortfarande starka. Studentbrudar stiger av Wilshirebussen. En tjej har skolböckerna dinglande i ett brunt bälte. Jag kollar in en knubbig tjej. Hon är bararmad. Ett axelband glider ner gång på gång, och hon drar upp det. Hon har mörk stubb i armhålan som är fläckig av puder. Jag ser kvinnorna gå in på The Ivanhoe. En kvinna ser italiensk ut och petar på maskorna 24
i sina strumpor. Busshållplatser var bra fluktarställen. Jag såg samma detektiv i korsningen Franklin Avenue och Santa Monica Boulevard flera gånger. Han snackade alltid med en grannfru. Hon bar mörkgrön klänning en dag och visade mycket rygg. Blixtlåset hade fastnat ovanför bh-spännet. Hon sa till mannen att hon jobbade i Beverly Hills. Hon bar portfölj istället för handväska. Jag gissade att hon var jämngammal med Jean Hilliker. Hon tog alltid en sista cigg och släppte den vid bussens högra framhjul. En kväll väntade jag på henne. Jag var nio och så besatt. Den västergående bussen släppte av henne vid hållplatsen. Jag skuggade henne till en lya på Arizona Avenue. Hon öppnade dörren och fick syn på mig. Hon gav mig en skärrad blick och stängde dörren. Jag såg henne aldrig mer. Det var övervakning på övervakning. Jag svepte in på fik, lånade muggen och svepte ut igen. Jag steg in på barnförbjudna hak och kollade in baren. Jag såg kvinnor skymta i spegeln över disken. Jag såg kvinnor snurra på askfat och se tankfulla ut. Jag såg kvinnor som hade sin ena lågsko dinglande från foten. Samo High och Lincoln Junior High låg nära min lya. Det dök upp ungar på min trottoar kring fyratiden varje dag. Killar och tjejer tillsammans. Äldre ungar. Tjejerna kramade skolböckerna och guppade med brösten. En tjej vilade hakan på böckerna och vaggade av och an när hon gick. Hon hamnade alltid efter de andra. Hon var blek. Hon hade långt mörkt hår och glasögon. Hon bodde i närheten. Jag visste inte vad hon hette. Jag bestämde mig för att kalla henne ”Joan”. Jag spionerade på hennes bungalow. Jag såg henne läsa några gånger. Hon satt på tvären i en fåtölj och vickade med fötterna. Jag studerade hennes familjeliv. Hennes pappa bar en liten judisk mössa och skämde bort henne. Mamman föredrog den korkade lillebrorsan. Jag har tänkt på Joan och bett för Joan i femtiotre år. Jag såg henne som ett varsel då. Jag hade rätt. Den verkliga Joan dök upp fyrtiosex år senare. Hon såg ut som den där high schooltjejen jag drömdöpte till Joan – in i minsta detalj. 25
Nu är båda Joan borta. Den verkliga Joan hade fantastiskt gråstrimmigt hår. Det är fyra år sedan jag såg henne senast. Jag hörde att hon fått barn. Jag undrar hur mycket mera grått hon har fått i det svarta. Vi tog oss hem till LA med bensinångor och en Buick 98. Buickens lack var skossig och högra backspegeln var borta. Jag återvände till mina strövtåg och funderingar. Jean Hilliker återvände till Bourbon och Brahms och sitt sköterskejobb på Airtek Dynamics. Jag tänkte inte på magiboken eller nazibruden och hennes avbrutna avsugning. Jag kokade inga trollbrygder. Jag sneade till på mamma en kall morgon när vi hade varit i kyrkan. Jag varnade henne för att pappa hade anlitat Perry Mason för att få vårdnaden om mig. Jean Hilliker tyckte det var hysteriskt roligt. Hon förklarade för mig att Perry Mason var påhittad och bara fanns på TV. Dessutom: skådisen med de tjocka ögonbrynen var fikus. Farsan försökte ständigt få mig att spionera på mamma. Han ringde hela tiden hem till lyan och drev henne till vansinne. Hon fortsatte snacka om att flytta till förorten. Hon framhärdade, hon envisades, hon babblade, hon lirkade, hon ljög. ”Förorten”: förskönande omskrivning/propaganda/ lögn. San Gabriel Valley var en stekhet landsförvisning. Brutala bonnläppar och illegala mexikaner. Ett riktigt skit-Shangri-la. Självklart flyttade vi dit. Självklart dog hon där. Självklart var det mitt fel. Jag kastar mig över kvinnor och pratar med dem när jag är ensam i mörkret. De svarar mig. De har övertygat mig om min skuld. Vi flyttade precis före Alla hjärtans dag. Jag sköt in ett kort med ett stort rött hjärta på under Joans dörr. Jag köpte en blus och ett alla hjärtans dag-kort åt den verkliga Joan fyrtioåtta år senare. Vi älskade i en hotellsvit och planerade vårt bröllop. 26
Det tog slut snart efter책t. Nu 채r jag ensam med bilderna av Joan. Jag ser inom mig hur hon 책ldras och bli starkare. Hon lever i mig tillsammans med de andra, och jag ser dem alla tydligt.
27