Bรถckerna om Fakirflickan: Flickan som ville bli fakir Liten hemsk syster fรถrsvunnen
2
Liten hemsk syster fรถrsvunnen Pia Hagmar
Till min egen, härligt myllrande familj
www.wahlstroms.se © Pia Hagmar 2016 Utgiven 2016 av B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslagsillustration Christina Alvner Inlageillustrationer Christina Alvner Sättning RPform Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16870-3
En arg varg anfaller
Det är ingen bra morgon, det märker Julia så fort hon öppnar ögonen. Hon stänger dem snabbt igen, men det är redan för sent. På små tjocka ben studsar hennes lillasyster Isabell över golvet och landar med en tung duns på hennes mage. Det gör ont, men sådana småsaker bekymrar inte Isabell. Åtminstone inte så länge det inte är hennes mage som blir tillplattad. Snabbt ålar sig Isabell in i Julias varma bo under täcket och förstör allting. Med iskalla fötter sparkar hon ettrigt. – Gå upp! Gå upp nu! skriker hon. – Jag vill ha en puss, säger Julia och försö5
ker krama henne. Men Isabell sprattlar som en nyfångad groda. – Släpp mig! Pussarna är slut! vrålar hon och drar Julia i håret så att en hel tuss lossnar. Isabells pussar är nästan alltid slut. Bara någon gång ibland, när hon verkligen behöver ställa sig in, kan hon råka ha kvar en eller två. Julia drar täcket över huvudet och låtsas att hon är någon annanstans. Hon är åtta år, har två spinkiga ljusa flätor och fyra syskon. Men hon önskar att hon var minst tolv, hade guldlockigt prinsesshår och inga syskon alls. Alldeles särskilt önskar hon att Isabell befann sig på en annan planet med sina kalla, sparkande fötter. Innan Isabell föddes längtade Julia efter en lillasyster. Hon hade tänkt sig en liten gullig unge som ville kramas jämt och som älskade Julia mest i hela världen. Hur dum kan man bli? undrar Julia nu. Precis som om det inte räcker mer än väl med de andra syskonen. De är pestiga alla tre. 6
Nicklas som inbillar sig att han är världshistoriens smartaste tolvåring. Stina som är tio och tror att fotboll är det enda som är värt att tänka på. För att inte tala om sexårige Torkel med sin droppande näsa. Gnälligare och snorigare unge har aldrig funnits. Men värst är ändå Isabell, trots att hon inte borde ha hunnit bli så hemsk på bara tre år. Ingenting har blivit som Julia hoppades innan Isabell föddes. Isabell är visserligen söt som en liten ängel på utsidan. Men insidan är inte ett dugg änglalik. Hon tar sönder Julias leksaker med flit, bits värre än en piraya och skvallrar hela tiden. Dessutom har hon ett skrik som kan väcka upp döda. Det brukar åtminstone gammelmormor säga de få gånger per år som hon vågar hälsa på. Isabell kan göra precis vad som helst utan att få skäll. Alla vuxna vägrar tro att hon kan vara elak, bara för att hon är söt. Precis som om söt och snäll är samma sak. – Upp, upp, upp! skriker hon nu. Julia borrar ner huvudet i kudden för att slippa höra. 7
Då hugger Isabell. Hennes små vita tänder tränger igenom pyjamasen och biter sig fast i Julias ben. Det gör så ont att Julia flyger upp ur sängen, precis som Isabell vill att hon ska göra. – Försvinn, din äckliga unge! vrålar Julia. Genast står mamma på tröskeln. – Så där ska du väl ändå inte säga till din lillasyster. Hon vill ju bara leka med dig. – Hon bits, snyftar Julia. – Arg varg, säger Isabell och klapprar hotfullt med tänderna. – Där ser du. Hon låtsas bara att hon är en varg, säger mamma och skrattar. Hon verkar tycka att arga vargar har rätt att bita folk i benen om de har lust. Det tycker inte Julia. – Jag ska rädda dig från vilddjuret, säger mamma. Hon fångar in Isabell och ger henne en kram innan de båda försvinner nerför trappan till köket. Julia sitter kvar på sängen. Det är hon som behöver en kram till tröst, inte Isabell. Noga undersöker hon sitt skadade 9
ben. Det syns små, röda märken efter Isabells tänder, men dumt nog blöder det inte. Blod är det enda som sätter fart på mamma. Då hämtar hon plåster och glass på en gång.
10
Glasen som välte
Stina yr runt i köket som en virvelstorm. – Var är mina fotbollsskor? Vem har tagit mina benskydd? Det är match om en halvtimme och laget är chanslöst utan mig, skriker hon. Mamma rycker på axlarna. Hon vet aldrig var någonting finns. Pappa är mer ordningsam av sig. Han nickar mot hallen. – Jag packade ihop dina saker i går kväll. Alltihop ligger i din väska. – Schyst, farsan, säger Stina och försvinner med sin stora trunk hängande över axeln. – Konstig unge det där, muttrar pappa. Kan 11
det verkligen vara roligt att springa runt och sparka på en boll? Jag har aldrig förstått vad det ska vara bra för. Mamma klappar honom på huvudet. – Det är så mycket man inte förstår, säger hon milt. Jag har till exempel aldrig förstått varför du tvättar bilen varje dag. Ända sedan pappa vann sin lilla svarta bil i en rimtävling har han pysslat om den som ett husdjur. Han polerar lacken, putsar vindrutan för att inte en enda död fluga ska skymma sikten eller sitter bara i bilen och smeker ratten. – Du förstår inte vad som är viktigt, fnyser pappa och dyker ner bakom tidningen igen. Det är ovanligt tyst i köket. I vanliga fall har mamma alltid radion på. Hon älskar hög musik och sjunger med i alla låtar. Men nu är radion tydligen trasig, eller också har pappa gömt batterierna. Det brukar han göra när han inte står ut med mammas sång längre. – Var är Nicklas? frågar Julia. – I garaget och testar sin senaste uppfin12
ning, säger mamma. Han försöker bygga om dammsugaren så att den ska blåsa utåt i stället för att suga inåt. – Vad ska det vara bra för? undrar Julia. – Vem vet? Det får vi väl se, säger mamma. Julia har ofta svårt att förstå sig på Nicklas uppfinningar. Hon begriper inte varför han alltid uppfinner saker som inte går att använda till någonting. Nicklas säger att det beror på att hon är dum i huvudet. Julia tar en smörgås och häller upp ett glas mjölk. Pappa läser tidningen och mamma letar efter nya batterier till radion. Torkel snorar och Isabell sitter i sin höga barnstol och tror att hon är söt. Julia tänker på sitt onda ben och tycker att Isabell är en ovanligt ful unge. Plötsligt lyfter Isabell sitt glas och kastar iväg det. Mjölken skvätter över hela köket och på bordet står osten som en gul ö mitt i en mjölkvit sjö. Isabell skrattar och plaskar förtjust. Pappa gömmer sig bakom sin tidning för att slippa se. Mamma hämtar disktrasan. 13
– Välte du glaset? Vilken otur, säger hon vänligt till Isabell. – Dum otur, säger Isabell och skrattar. – Hon välte inte glaset. Hon kastade det, muttrar Julia. – Nej då, det gjorde hon säkert inte, säger mamma. Isabell får ett nytt glas mjölk. Men så fort mamma har hunnit in i skafferiet kastar Isabell iväg det också. Krasch! Den här gången går glaset sönder. Glasflisorna yr åt alla håll och mjölken regnar ner över Julia. Isabell tjuter av lycka. Mamma stönar när hon torkar upp den nya mjölken och plockar upp alla glasflisor. Ändå skäller hon inte på Isabell. – Nu får du inte mer mjölk, säger hon bara. Då tar Isabell sats ända nerifrån tårna och börjar skrika. Hennes skrik är inga ynkliga gnäll, som de Torkel ger ifrån sig. Han låter som en sådan där fånig hundleksak i gummi som piper när hundarna biter i den. Nej, Isabell kan skrika. Det är en konst hon verkligen 14
behärskar till fulländning. Vrålet fyller köket och får fönsterrutorna att skallra. Isabell brukar få som hon vill. De få gånger någon vågar säga nej, skriker hon. När hon har skrikit tillräckligt högt och länge får hon alltid som hon vill. Det får hon den här gången också. – Vakta henne så att hon inte häller ut mjölken igen, säger mamma till Julia. Julia suckar. Alltid är det hon som måste passa Isabell. Den här gången hinner mamma knappt vända sig om förrän Isabell försöker kasta iväg sitt glas. Julia slänger sig fram och lyckas få tag i det. Då händer det som inte får hända. När hon räddar Isabells mjölkglas råkar hon knuffa omkull sitt eget. Mjölken rinner stillsamt ut över bordet. Mamma kommer galopperande, röd i ansiktet av ilska. Julia blundar och kryper ihop. – Det var inte mitt fel. Jag försökte bara stoppa Isabell, säger hon tyst. – Jag sa ju åt dig att passa Isabell. Kanske borde jag ha bett henne att passa dig i stället? 15
fräser mamma. Tror du inte att jag vill göra någonting annat än att torka upp mjölk hela dagarna? Det verkar vara lika bra att hälla ut hela paketet på en gång, så är det gjort sedan! Ilsket rycker mamma åt sig mjölkpaketet och vänder det upp och ner. Mjölken flödar ut över bordet och vidare ner på golvet. Isabell jublar. När paketet är tomt slänger mamma det på golvet och går. Ytterdörren slår igen med en smäll. Pappa kikar fram bakom tidningen. – Finns det verkligen ingen normal människa i den här familjen? suckar han. Julia rusar uppför trappan och slänger igen dörren till sitt rum. Hon försökte bara hjälpa till och ändå är det henne mamma blir arg på. Inte på Isabell som hällde ut sin mjölk med flit. Det är inte rättvist. En lång stund ligger hon på sin säng och är ledsen. Hela tiden hoppas hon att mamma ska komma upp och säga förlåt. Men det gör hon inte.
16