9789155257187

peter bergting

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

© Peter Bergting och Bokförlaget Semic 2011 www.semic.se Omslagsillustration, kartor och illustrationer i inlagan av Peter Bergting Formgivning: Monica Sundberg Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2011 ISBN 978–91–552–5718–7

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

prolog

År 875 enligt den gängse tideräkningen (efter Goorl-Om).

något slog till fönstret, skrapade sidan på droskan och var borta. Bara en gren igen, men pojken ryckte till varje gång ett träd kom för nära. ”Vi är snart framme”, hördes en röst över hästarnas klapper. Men pojken hade redan tryckt ansiktet mot rutan. Utanför kastade den sjunkande solen långa skuggor över vägen.

Bredvid honom låg hans syster. Så lik sin bror att det knappt gick att skilja dem åt. Blonda hårtestar ramade in hennes sovande ansikte. Far satt på det andra sätet. Han hade inte sagt något på flera timmar. Det monotona ljudet från hjulen bytte karaktär när vagnen rasslade in på en grusväg.

Ute var det nästan mörkt nu, solen letade sig bara igenom i röda strimmor mellan snåriga häckar. Vildvuxna rankor slingrade sig runt en rostig grind när de skumpade in

–3–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

på en gårdsplan och stannade.

Flickan skruvade på sig, gäspade och sträckte på sina smala armar. ”Var är vi?” frågade hon och lösgjorde sig från sin bror. ”Mor!” utbrast hon och sprang ut. Barnens far var redan ute och talade lågt med mannen som kört vagnen. Hästarna rörde oroligt på sig, ville helst därifrån. Kusken slog ur sin pipa och fyllde den med tobak.

Vid andra änden av gårdsplanen tornade en mörk byggnad med svarta fönster upp sig.

Samtidigt som pojken avvaktande klev ur vagnen gick en man fram mot gruppen med snabba steg. ”Är flickan med?” frågade han utan att presentera sig själv eller ens vänta på en hälsning från de andra. Pojken såg sig omkring med ögon som var röda av gråt. Visste inte vart han skulle ta vägen. Flickan sprang till andra sidan av vagnen där männen lastade av något från droskan. Hon rörde inte en min, men kinderna var strimmiga av tårar när de ställde en enkel kista av trä i gruset. Mannen från huset knäböjde vid kistan. ”Lykta!” ropade han till en vakt som strax var där. ”Och håll ett öga på flickan!”

Han strök med handen över det kvistiga locket. ”Det är inget att göra … Tyvärr. Men du vet ju att det är så.” ”Ja, jag vet”, svarade barnens far.

De fortsatte att tala, men pojken hade gått därifrån och

–4–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

hörde inte vad de sade. Han spejade ut genom en glugg i muren som omgärdade gårdsplanen när kusken lade en hand på hans axel. ”Vad gör du!” ropade pojken när mannen tog ett fastare grepp om hans kläder och släpade honom till vagnen. ”Sluta!

Släpp mig!”

Men kusken höll pojken i ett järngrepp.

Fler vakter kom ut på gårdsplanen. Två av dem tog kistan i valkiga händer och bar iväg den medan flickan skrek. ”Vad gör ni med mor, släpp henne!” Hon sprang efter men stoppades av en vakt. Hennes far såg bort och vände blicken mot horisonten medan hans dotter bars till huset.

Allt medan hon spottade och skrek och bet vakterna i händerna så att blodet rann.

Pojken slet sig loss från kusken och sprang till sin far. ”Far, vad gör de med min syster?” ”Det är för hennes eget bästa”, sade kusken och försökte lägga en hand på pojkens axel. Men pojken skakade bort handen och borrade in ansiktet i faderns mantel. Kusken tände pipan och utbytte menande blickar med mannen från huset.

Pojkens far nickade och strök sin son över håret. ”Så är det”, sade han till slut. ”Mot Morwhayle då. Innan natten är över oss.”

–5–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

Tio år senare … År 885 enligt den gängse tideräkningen (efter Goorl-Om).

draken vältrade sig i sin lya, rullade runt och lade sig på sidan. Sträckte ut sig och spann av välbehag. Ute regnade det fortfarande, men det gjorde inget, han hade det varmt och skönt. Visserligen var han växelvarm och brukade sällan låta sig påverkas av väderomslag, men han föredrog ändå värme framför kyla. Kyla gjorde honom slö och långsam.

Han ringlade varsamt svansen närmare, svepte vingarna om sig och öppnade sina röda ögon. Flickebarnet framför honom hade smugit in så försiktigt hon kunde, hon trodde förmodligen att han inte hade hört henne. Han var gammal och åldern hade gjort ögonen skumma, men hörseln var det inget fel på. Han blinkade och försökte fokusera, men hon var fortfarande suddig.

–7–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

Flickan stod framfÜr honom, fullkomligt orädd. Hon hade aldrig visat tecken pü vare sig skräck eller vÜrdnad.

Han respekterade det, kunde till och med uppskatta det.

Lismare hade han fĂĽtt nog av.

Flickan sparkade undan nügra sotiga dÜdskallar och gick närmare. Det var ett egensinnigt barn. Nügot i hennes Ügon som fick även ärrade krigare att dra pü smilbanden. Sü han lät henne hüllas. Hon fÜrundrade honom, tänjde ibland pü gränserna fÜr vad han kunde tolerera. Men det fanns även sidor av henne som fascinerade honom. Sidor som människor inte kunde se. Nügot vilt och otämjt som lüg djupt begravt i den späda kroppen. Hon visade det inte, men det fanns där. �Det regnar�, sade draken. �Ja, och?� Hon trasslade ut det vüta hüret och süg sig om. �FÜrsÜker bara vara artig�, svarade draken. �FÜra en dialog.� Han vände sig bort frün henne sü fjällen skrapade Üver golvet. Här och var lüg mynt och värdefÜremül utspridda och blänkte svagt i ljuset som strilade in genom Üppningen. �Sünt som ni människor gillar�, fortsatte han. �Du borde prova det nügon güng ‌�

Hon hade ett alldeles fÜr stort paraply i handen och ruskade av det. �Kan man fü lite ljus härinne? Jag avskyr att vara här när jag inte kan se näsan framfÜr mig.� Hon lät irriterad, letade efter en dÜdskalle och ställde paraplyet i en tom Ügonhüla.

Gorgobestor suckade och blĂĽste ut eld i en tunn lĂĽga. NĂĽgra

–8–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

facklor tändes upp och spred ett varmt sken över rummet.

Golvet var täckt av tjocka mattor i mörkt rött med invecklade mönster i guld och azurblått. Rummet var stort, med höga, ornamenterade valvbågar. Från taket hängde massiva ljuskronor.

Draken var tjugo meter från nos till svans. Han hade vingar så breda att han tvingades ha dem nära kroppen i lyan. Men det bekom inte den unga besökaren som travade runt i högarna av guld och gamla benpipor som om det var hennes eget rum. Här och var låg dödskallar och svedda rustningar bland mynten. Hon letade efter något och efter en stund hittade hon det hon sökt efter. ”Ha!” utbrast hon och böjde sig ner. Hon plockade upp en sten med mönster i form av en ringlande orm och stoppade den på sig. ”Jag visste att den var här någonstans.”

Draken vred huvudet åt hennes håll. ”Vad är det nu du har hittat på?” ”Jag tappade ormstenen sist, hade hål i klänningen. Jag lägger den i den andra fickan nu.” Hon klappade fickan och log skevt. Hon var söt, med spikrakt, rågblont hår som var nästan vitt, och tvärt avklippt lugg. Näsan var spetsig, pekade uppåt och hade en antydan till fräknar. Hennes blå ögon glittrade i fackelskenet när hon fortsatte: ”Det är dags, Gorgobestor.” ”Dags?” frågade draken. ”Jag behöver ge mig av nu. Går det bra?” ”Sa vi inte nästa vecka?” ”Jo, men jag kan inte vänta. Jag spricker snart av nyfikenhet.”

–9–

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

”Aha. Vill du att jag ska följa med?” ”Bara dit, för att ge mig skydd. Hem tar jag mig på egen hand. Det blir enklare så. Färre frågor.” ”Har du verkligen tänkt igenom det här nu?” Draken hasade sig närmare, släppte ut den tjocka svansen och sopade ihop en hög med mynt och benbitar som flickan tydligen fått i oordning. ”Om jag får fråga.” ”Gorgo …”, suckade hon. ”Du vet att jag har väntat på det här. Jag tror att det är bra att vara ute i god tid. Det kommer att ta tid för mig att ta mig till Morwhayle efteråt. Utan ditt beskydd måste jag vara försiktigare. Jag kommer att behöva stanna där ett tag också innan du möter upp.”

Gorgobestor fick syn på något i högen och plockade upp en skalle. ”Hm …”, sade han. ”Vad?” ”Inget speciellt”, sade draken och placerade försiktigt skallen på ett bord. ”Jag tycker bara inte om när ni ändrar planer sådär. Vore trevligt om ni höll mig informerad.”

Flickan gick fram till draken och strök honom över nosen. ”Vill du säga mig något, Gorgo? Är det så?” Hon lät handen fortsätta över drakens kind.

Gorgobestor fnös och ett rökmoln ringlade ur näsborrarna. Han lyfte huvudet i protest, bort från hennes hand och reste sig på frambenen innan han gick mot utgången. ”Jag accepterar dig, flicka. Men tro inte att du kan köra med mig hur länge du vill.”

– 10 –

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

Han stack ut huvudet ur öppningen. Regnet smattrade mot nosen. Han hatade regn. Det var kallt och letade sig i rännilar in under fjällen, stannade kvar i veckor, möglade och luktade. Han kisade, försökte se ut över trädtopparna, men en tjock dimma hade rullat in med ovädret. Nu låg den som ett lock över dalen. Han vände sig omständligt om, trängde sig förbi flickan som stått kvar i högen av mynt och värdesaker. ”Gör dig i ordning, jag kommer om en stund.”

hon gick mot utgången och plockade upp paraplyet ur skallen. Gorgobestor blåste ut facklorna. Vid utgången stod flickan, bara en silhuett mot regnet. Hennes kjol fladdrade tyst i vinden. ”Ta det lite lugnt”, sade hon. ”Annars vänder du paraplyet ut och in.”

Hon klättrade upp på drakens rygg och han kastade sig ut. Klippväggen tornade upp sig bakom dem och stigen som ledde upp till lyan försvann snabbt ur synhåll. Regnet öste ner och paraplyet var snart mer till hinder. Hon släppte det och lät det flyga. Paraplyet snurrade genom molnen och var borta. Flickan var redan genomblöt och lade sig platt mot Gorgobestor. Draken var fortfarande varm efter att ha legat i lyan och hon kramade honom för att få värme. Han dök genom molnen, gled över hedar och träsk, speglade sig i små gölar och steg sedan mot skyn igen. Flög över molnen där

– 11 –

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

solen var på väg ner. Han hade haft gott om tid att älta flickans planer och vad de skulle innebära för honom. Om hon bara visste …

Gorgobestor lät tanken ebba ut. Som så många av de gamla drakarna föredrog han att leva i det förgångna. För hundratals år sedan, långt innan människorna befolkade den här delen av världen – när dalarna grönskade av blommor i regnbågens alla färger och drakarna regerade – då hade han varit i sitt rätta element. Vad var egentligen kvar av världen?

Han kom ihåg kriget om Peretenau – hur ärelystna magiker utkämpat långa strider som förtärt den bördiga jorden. Där förut ängarna prunkat låg nu sumpiga kärr och dalarna var inget mer än vindpinade klippor med gulnat gräs. Men han var medskyldig. Lockade av rikedomar och flyktig makt hade drakarna allierat sig med magikerna. De uråldriga varelserna hade fått betala dyrt för sin girighet. När krigen var över vände sig magikerna mot dem, fördrev drakarna och jagade dem. De få drakar som var kvar levde ensamma i bergen eller djupt inne i de mörka skogarna. Att som Gorgobestor på nytt liera sig med människor var för andra drakar otänkbart. Men han var inte som de andra, han hade inget emot människors sällskap. Speciellt inte om det gynnade hans plan. För en plan, det hade han.

Gorgobestor spände ut vingarna, gled tyst genom höstkvällen när de lämnade kusten och flög in mot land. Snart skulle vintern vara här. Och med den snöstormarna som med förödande regelbundenhet lade kusten under ett tjockt

– 13 –

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

täcke snö. Förhoppningsvis var han långt härifrån då. Långt från människor och deras intriger, tänkte han.

Solen hängde fortfarande lojt över bergen och himlen var purpurfärgad. En ensam stjärna tindrade uppe på himlavalvet. Flickan hade somnat nu, hon brukade göra det. Något med att färdas på drakryggen vaggade henne till sömns nästan med en gång. Han flaxade en gång med vingarna, bara tillräckligt för att hålla samma kurs. Snart skulle de dyka ner genom molnen igen. Men tills dess tänkte han njuta av solens sista strålar.

när det rangliga stentornet dök upp i dimman saktade han farten, ställde vingarna vertikalt för att bromsa och landade mjukt. Klorna sjönk ner i träsket och han tog ett par steg för att hitta fast mark. Flickan gäspade och hoppade ner, tog några prövande steg medan kjolen släpade efter i dyn.

Hon lät undslippa sig ett plågat stön och lyfte upp fållen.

Tornet var högt, kanske tio meter. Gulnad mossa och lavar trängdes mellan svarta stenar. En trappa, hal av frost, ringlade sig runt det, upp till vad som såg ut att vara en utkiksglugg. Flickan suckade och gav draken en klapp. ”Två dagar.” ”Visst”, svarade draken. ”Fast jag kanske stannar här ett tag, ser till så att du inte hittar på något hyss.” ”Hyss?” snörpte flickan. ”Vad skulle det vara?”

– 14 –

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG

Draken log, trodde hon. Det var för det mesta omöjligt att veta. Han kanske bara var hungrig. ”Gorgo, vänta inte. Jag kommer efter så fort jag kan. Vi ses i Morwhayle som vi kom överens om.”

Gorgobestor tog ett par steg därifrån medan hon såg på. ”Jag ska, måste bara vila lite först”, retades han. Flickan suckade och gick mot tornet, fastnade i dyn ett par gånger och svor tyst. Hon ryckte loss lite tovigt gräs och försökte torka bort det värsta, men smetade bara ut det ännu mer. ”Åh, och jag som ville vara fin!” utbrast hon och draken skrattade hest. ”Ja, jag vet att du tycker det är roligt”, fräste hon och gick uppför trappan. ”Flyg iväg nu – schas!”

Men draken stod kvar och tittade på henne med outgrundlig blick, blottade de grova tänderna i ett elakt grin och satte sig till rätta.

– 15 –

,QODJDB0RUZKD\OHB BDSULO LQGG