9789113043654

RACHEL JOYCE

HAROLD FRY och hans OSANNOLIKA

PILGRIMSFÄRD Översättning Katarina Jansson

ISBN 978-91-1-304365-4 © Rachel Joyce 2012 Norstedts 2012 Originalets titel: The Unlikely Pilgrimage of Harold Fry Översättning: Katarina Jansson Omslagsform: Claire Ward/TW Karta: John Taylor Illustrationer: Andrew Davidson Tryckt hos: Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1

Harold och Brevet

Brevet som skulle förändra allt anlände en tisdag. Det var en vanlig förmiddag i mitten av april som doftade ren tvätt och klippt gräs. Harold Fry satt vid frukostbordet, nyrakad och i ren skjorta och slips, med en skiva rostat bröd som han inte åt. Han blickade ut genom köksfönstret på den kortklippta gräsmattan, som på mitten genomborrades av Maureens teleskopiska torkvinda och på alla tre sidorna stängdes in av grannarnas höga plank. ”Harold!” ropade Maureen över ljudet från dammsugaren. ”Posten!”

Han tänkte att det kanske skulle vara trevligt att komma ut ett tag, men det enda som fanns att göra var att klippa gräset och det hade han gjort igår. Dammsugaren tystnade och hans fru visade sig med irriterad uppsyn och ett brev i handen. Hon slog sig ner mittemot Harold.

Maureen var en spenslig kvinna med silverfärgat hår och raska steg. När de först träffades var det bästa han visste att få henne att skratta. Att se hennes prydliga gestalt krevera av ostyrig glädje. ”Det är till dig”, sa hon. Han förstod inte vad hon menade förrän hon sköt fram kuvertet över bordet och gjorde halt alldeles framför Harolds armbåge. De iakttog brevet som om de aldrig 9

förr hade sett ett sådant. Det var rosa. ”På poststämpeln står det Berwick-upon-Tweed.”

Han kände ingen i Berwick. Han kände inte särskilt många människor någonstans. ”Det kanske har kommit fel.” ”Det skulle jag inte tro. Inte gör de fel med såna grejer som poststämplar.” Maureen tog rostat bröd från stället. Hon ville ha det kallt och knaprigt.

Harold studerade det mystiska brevet. Den rosa färgen var inte i samma nyans som badrummet, eller de matchande handdukarna och det fluffiga överdraget på toalettsitsen. De hade en intensiv ton som fick Harold att känna att han inte hörde hemma där. Men det här var en utsökt, mild färg. Rosa som gammaldags hemlagad konfekt. Hans namn och adress hade klottrats ner med kulspetspenna, och de klumpiga bokstäverna kolliderade med varandra som om det var ett barn som skyndsamt hade slängt ner dem på papperet: Mr H Fry, 13 Fossebridge Road, Kingsbridge, South Hams. Han kände inte igen handstilen. ”Jaha?” sa Maureen och gav honom en kniv. Han höll upp den mot hörnet av kuvertet och sprättade längs kanten. ”Försiktigt”, förmanade hon.

Han kunde känna hennes blick på sig då han försiktigt drog fram brevet och satte läsglasögonen tillrätta. Det var maskinskrivet och adresserat från en plats han inte kände till: St Bernardine’s Hospice. Bäste Harold. Det här kan nog komma som något av en överraskning för dig. Hans blick for ner mot slutet av sidan. ”Jaha?” sa Maureen igen. ”Milda makter. Det är från Queenie Hennessy.”

Maureen spetsade en klick smör med kniven och bredde ut den över det rostade brödet. ”Vilken Queenie?” ”Hon jobbade på bryggeriet. För åratal sen. Minns du inte henne?”

Maureen ryckte på axlarna. ”Jag förstår inte varför jag skulle 10

minnas henne. Fattar inte varför jag skulle minnas nån människa från så länge sen. Kan jag få sylten?” ”Hon jobbade på ekonomiavdelningen. Hon var väldigt kunnig.” ”Det där är marmeladen, Harold. Sylten är röd. Om du tittade på grejerna innan du skickade iväg dem skulle du se att det går lättare.”

Harold gav henne det hon ville ha och fortsatte läsa sitt brev.

Otroligt snyggt uppställt, förstås, inte alls som den vårdslösa skriften på kuvertet. Sedan log han och mindes att det var så det alltid hade varit med Queenie: hon gjorde allt så precist att man aldrig kunde hitta minsta fel i det. ”Hon kommer ihåg dig. Hon hälsar.”

Maureens mun snörptes ihop till en liten knopp. ”Jag hörde precis på radion sa att fransmännen vill åt vårt bröd. De kan inte få tag på skivat bröd i Frankrike. De kommer över hit, och sen köper de upp alltihop. Man sa att det kunde bli brödbrist redan till sommaren.” Hon avbröt sig. ”Harold? Är det nåt på tok?”

Harold svarade inte. Men han rätade på ryggen, munnen var öppen och ansiktet blekt. När hans röst äntligen hördes igen lät den tunn och avlägsen. ”Det är … cancer. Queenie skriver för att ta farväl.” Harold famlade efter fler ord men det fanns inga. Han halade upp en näsduk ur byxfickan och snöt sig. ”Jag … hm. Oj.” Tårarna vällde fram i hans ögon.

Sekunderna tickade förbi, och kanske minuterna. Maureen svalde så hårt att ljudet snärtade till tystnaden. ”Jag beklagar”, sa hon.

Han nickade. Han borde se upp, men han kunde inte. ”Det är ju en fin dag”, försökte hon igen. ”Du kunde väl ta fram solstolarna?” Men han satt där han satt utan att röra sig eller svara, ända tills hon plockade ihop de använda tallrikarna. Några ögonblick senare hördes dammsugaren utifrån hallen igen.

11

Harold kände sig lamslagen. Om han så mycket som rörde på armar eller ben, eller på en enda muskel, så var han rädd att det skulle framkalla en störtflod av känslor som han gjorde sitt bästa för att hålla tillbaka. Varför hade han låtit tjugo år gå utan att försöka hitta Queenie Hennessy? En bild dök upp av den lilla, mörkhåriga kvinnan som han hade arbetat tillsammans med för så länge sedan, och det verkade ofattbart att hon skulle vara … vad? Sextio, kanske? Och döende i cancer i Berwick. Av alla platser, tänkte han: själv hade han aldrig varit så långt norrut. Han kastade en blick ut i trädgården och fick se ett plastband som fastnat i häcken av lagerträd och fladdrade upp och ner men aldrig lyckades slita sig loss. Han lade ner Queenies brev i fickan, klappade lite två gånger på utsidan för att veta att det låg tryggt och steg upp.

På övervåningen stängde Maureen försiktigt dörren till Davids rum och stod där en sekund och inandades honom. Hon förde undan de blå gardinerna som hon drog för varje kväll, och kontrollerade att det inte hade samlats något damm där fållen på trådgardinerna mötte fönsterbrädet. Hon polerade silverramen runt hans porträtt från Cambridge och det svartvita babyfotografiet som stod intill. Hon höll rummet så snyggt eftersom hon väntade på att David skulle komma tillbaka, och hon visste aldrig när det skulle ske. En bit av henne väntade ständigt. Män hade ingen aning om vad det innebar att vara mor. Smärtan i att älska ett barn, även sedan barnet har gått vidare. Hon tänkte på Harold därnere och hans rosa brev, och önskade att hon hade haft deras son att prata med. Maureen lämnade rummet lika försiktigt som hon hade stigit in, och gick för att byta sängkläder.

Harold Fry tog åtskilliga ark Basildon Bond-papper från byrån i sovrummet och en av Maureens kulspetspennor. Vad skrev man 12

egentligen till en kvinna som höll på att dö i cancer? Han ville att hon skulle veta hur ledsen han var för hennes skull, men det vore fel att skriva Med djupaste deltagande, för det var så det stod på korten i butikerna när det hela – så att säga – redan hade hänt. Och förresten lät det så formellt, som om han egentligen inte brydde sig. Han försökte med Bästa miss Hennessy, jag hoppas innerligt att ert tillstånd ska förbättras, men när han lade ifrån sig pennan för att inspektera det han hade skrivit verkade det både stelt och osannolikt. Han knycklade ihop papperet och försökte på nytt. Han hade aldrig varit bra på att uttrycka sig. Det han kände var så stort att det var svårt att hitta orden, och även om han lyckades med det var det knappast passande att skriva dem till någon han inte hade kontaktat på tjugo år. Hade situationen varit den motsatta skulle Queenie ha vetat exakt vad som lämpade sig att göra. ”Harold?” Maureens röst överrumplade honom. Han hade trott att hon var på övervåningen och polerade något eller pratade med David. Hon hade gummihandskarna på sig. ”Jag skriver bara ett litet svar till Queenie.” ”Ett litet svar?” Hon upprepade ofta det han hade sagt. ”Ja. Vill du vara med och skriva under?” ”Det skulle jag inte tro. Det vore väl knappast passande att skriva under ett brev till nån jag inte känner.”

Det var hög tid att sluta grubbla på det perfekta sättet att uttrycka sig. Han skulle helt enkelt tvingas skriva ner de ord han hade i huvudet: Hej Queenie, Tack för ditt brev. Jag beklagar verkligen. Din Vänliga hälsningar – Harold (Fry). Det var tafatt, men nu var det gjort. Han lade ner brevet i ett kuvert, skyndade sig att försluta det och skrev av adressen till St Bernadine’s Hospice på framsidan. ”Jag kilar iväg till postlådan.”

Klockan var över elva. Han tog sin vattentäta vindtygsjacka från hängaren där Maureen ville att han skulle hänga den. Vid 13

dörren störtade sig doften av värme och havsluft mot näsan, men hans fru dök upp innan vänstra foten hade hunnit lämna tröskeln. ”Blir du borta länge?” ”Jag ska ju bara bort till slutet av vägen.”

Hon fortsatte se upp mot honom med sina mossgröna ögon och sin gracila haka, och han önskade att han hade hittat de rätta orden men det gjorde han inte, åtminstone inte på ett sätt som skulle göra någon skillnad. Han längtade efter att röra vid henne som förr i tiden, att lägga huvudet mot hennes axel och låta det vila där. ”Adjöss, Maureen.” Han stängde ytterdörren mellan dem och var noga med att inte smälla igen den högt.

Husen längs Fossebridge Road var byggda på en höjd ovanför Kingsbridge och hade vad fastighetsmäklarna kallade en förnämt upphöjd position, med vidsträckta vyer över staden och landsbygden. Men deras trädgårdar sluttade i betänkliga vinklar ner mot trottoaren som låg lägre, och många växter slingrade sig runt sina bambuspjälor som om de höll sig fast för glatta livet. Harold strosade nerför den branta betonggången lite hastigare än han möjligen skulle ha önskat, och lade märke till fem nya maskrosor.

I eftermiddag skulle han kanske ta fram ogräsmedlet. Det vore ju alltid något.

Grannen i huset intill fick se Harold, vinkade och styrde stegen mot det gemensamma staketet. Rex var en kort man med nätta fötter längst ner, ett litet huvud högst upp och en mycket rund kropp i mitten, något som ibland fick Harold att frukta att det skulle vara omöjligt att få stopp på honom om han ramlade omkull. Han skulle rulla utför sluttningen som en tunna. Rex hade blivit änkling för sex månader sedan, ungefär samtidigt som Harold gick i pension. Efter Elizabeths död ville han helst prata om hur svårt livet var. Han ville prata om det mycket och länge. ”Det minsta man kan göra är att lyssna på honom”, sa Maureen, 14

och Harold var inte helt säker på om hon menade det där ”man” så allmänt som det lät eller om det var riktat direkt mot honom. ”Ut på promenad?” frågade Rex. Harold försökte hitta en skämtsam ton som han hoppades skulle klargöra att det här inte var ett lämpligt tillfälle för honom att stanna och prata. ”Har du nåt du behöver få iväg med posten, gamle gosse?” ”Ingen skriver till mig. Sedan Elizabeth dog får jag bara korsband.”

Rex blickade ut i fjärran och Harold insåg genast vart samtalet var på väg. Han kastade en blick uppåt: små lätta molntussar prydde en något disig himmel. ”Väldigt fint idag.” ”Väldigt fint”, sa Rex. En paus uppstod, och Rex hällde en suck i den. ”Elisabeth tyckte om soliga dagar.” En ny paus. ”Bra dag att klippa gräset på, Rex.” ”Väldigt bra dag för det, Harold. Komposterar du gräset du klipper? Eller använder du det som marktäckning?” ”Använder man det som marktäckning tycker jag bara man får en massa skräp som fastnar under fötterna. Maureen uppskattar inte att jag trampar runt inomhus med smutsiga skor.” Harold kastade en blick på sina seglarskor och undrade varför folk använde sådana när de inte hade minsta tanke på att segla. ”Jaha.

Måste vidare. Hinna med tolvtömningen.” Harold viftade med kuvertet och vände sig mot trottoaren.

För första gången i livet var det en besvikelse att upptäcka att postlådan dök upp fortare än väntat. Harold försökte gå över till andra sidan av vägen för att undvika den, men där stod den orubbligt och väntade på honom i hörnet av Fossebridge Road. Han lyfte brevet till Queenie mot inkastet men hejdade sig sedan. Så kastade han en blick bakåt längs den korta sträcka hans fötter hade färdats.

De fristående husen pryddes av stuck och var målade i nyan15

ser av gult, laxrosa och blått. Somliga hade fortfarande kvar sina spetsiga femtiotalstak med prydnadsbjälkar i form av halvsolar, medan andra hade fått skifferklädda tillbyggnader och en hade blivit helt ombyggd i schweizisk alphyddestil. Harold och Maureen hade flyttat hit för fyrtiofem år sedan, strax efter att de hade gift sig. Handpenningen på huset hade kostat honom alla hans besparingar, så att inget blev kvar till gardiner eller möbler. De hade hållit sig lite för sig själva, och under årens lopp hade grannar kommit och gått medan bara Harold och Maureen stannat kvar. En gång i tiden hade de haft grönsaksland och en trädgårdsdamm. Hon gjorde chutney varje sommar och David hade haft guldfiskar. Bakom huset hade det funnits ett trädgårdsskjul som luktade av gödsel, med högt sittande krokar att hänga redskap och snören och rep på. Men även dessa föremål var sedan länge borta. Till och med sonens skola, som hade legat ett stenkast ifrån sovrumsfönstret, var numera jämnad med marken och ersatt av femtio prisvärda hem i klara grundfärger och gatubelysning i samma stil som georgianska gaslyktor.

Harold tänkte på orden han hade skrivit till Queenie, och deras otillräcklighet fick honom att skämmas. Han föreställde sig hur han återvände hem och Maureen ringde till David och livet fortsatte precis som vanligt förutom det att Queenie låg döende i Berwick, och det blev honom övermäktigt. Brevet vilade mot postlådans mörka gap. Han kunde inte släppa ner det. ”Trots allt”, sa han högt, fastän ingen såg åt hans håll, ”så är det ju en fin dag.” Han hade inget annat för sig. Han kunde lika gärna fortsätta vidare till nästa postlåda. Han svängde runt hörnet från Fossebridge Road innan han hann ångra sig.

Det var inte likt Harold att fatta impulsiva beslut. Det insåg han själv. Efter pensioneringen följde dagarna bara på varandra utan att någonting hände: inget utom att han blev tjockare om midjan och tappade mer hår. Han sov dåligt på nätterna, och ibland sov 16

han inte alls. Men nu, när han kom fram snabbare än beräknat till ännu en postlåda, så tvekade han igen. Han hade inlett något och han visste inte vad det var, men nu när han hade börjat så var han inte beredd att sluta. Svettpärlorna trängde fram på pannan, blodet pulserade av förväntan. Om han tog med sig brevet till postkontoret på Fore Street så skulle det garanterat delas ut redan nästa dag.

Solen gassade mot nacken och axlarna då han promenerade längs gatorna med ny bebyggelse. Harold kikade in genom folks fönster och ibland var de tomma, men ibland stirrade folk tillbaka på honom och han kände sig tvungen att skyndsamt fortsätta vidare. Fast då och då syntes något föremål som han inte hade väntat sig: en porslinsfigur eller en vas, och till och med en tuba.

De personliga tillhörigheter som folk satte upp som gränser mot omvärlden. Han försökte föreställa sig vad en förbipasserande fick veta om honom själv och Maureen genom att betrakta fönstren på Fossebridge Road 13, innan han insåg att det på grund av trådgardinerna inte var särskilt mycket. Han satte kurs mot hamnen, och det började rycka lite smått i lårmusklerna.

Det var lågvatten och småbåtar i behov av ommålning låg utslängda som i ett månlandskap av svart gyttja. Harold linkade fram till en tom bänk, tog försiktigt upp Queenies brev ur fickan och vecklade ut det.

Hon mindes. Efter alla dessa år. Och ändå hade han själv bara fortsatt leva sitt vanliga liv som om det hon hade gjort inte hade betytt någonting. Han hade inte försökt hejda henne. Han hade inte följt efter. Han hade inte ens sagt adjö. Himlen och trottoaren smälte ihop då nya tårar fyllde ögonen. Sedan framträdde den vattniga konturen av en ung mor med barn genom tårarna.

De verkade ha glasstrutar i händerna, och höll dem som facklor.

Mamman lyfte upp sin pojke och satte ner honom på andra änden av bänken. ”Underbar dag”, sa Harold, som inte ville låta som en gammal 17

man som grät. Hon varken tittade upp eller höll med. Hon böjde sig bara ner över barnets knytnäve och slickade rent runtom för att glassen skulle sluta rinna. Pojken iakttog sin mamma, så stilla och så nära att det var som om hans ansikte var en del av hennes.

Harold undrade om han någonsin hade suttit nere vid kajen och ätit glass med David. Det var han säker på att han måste ha gjort, fast nu när han sökte efter det minnet så upptäckte han att det inte var lätt att omedelbart hitta det. Han måste fortsätta.

Han måste posta sitt brev.

Tjänstemän med lunchtimmens ölglas i händerna stod och skrattade utanför Old Creek Inn, men det märkte Harold knappt.

När han påbörjade den branta stigningen uppför Fore Street tänkte han på mamman som var så uppslukad av sonen att hon inte såg någon annan. Han kom på att det ju varit Maureen som alltid pratade med David och berättade senaste nytt om dem för honom. Det var Maureen som alltid hade skrivit Harolds namn (”Pappa”) på breven och korten. Det var till och med Maureen som hade hittat vårdhemmet åt hans far. Och då uppstod ju frågan – just som han tryckte på knappen vid övergångsstället – att om det var hon som i allt väsentligt var Harold, så: ”Vem är då jag?”

Han gick förbi postkontoret utan att ens stanna till.

18