Page 1


Detta är en sann historia, med viss modiďŹ kation.


MIKAEL ANDERSSON

En yachties fรถdelse


© 2018 Mikael Andersson Sättning och omslagsutformning: BoD – Books on Demand Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-237-7


Innehållsförteckning KAPITEL 1

STARTEN

7

KAPITEL 2

FÖRSTA KRYSS

22

KAPITEL 3

RUNDNING AV LOVARTSMÄRKET

39

KAPITEL 4

UNDANVIND

51

KAPITEL 5

SVENDBORG

69

KAPITEL 6

KIEL

78

KAPITEL 7

BRUNBÜTTEL

86

KAPITEL 8

VÄNDNING PÅ NORDSJÖN

89

KAPITEL 9

HELGOLAND

93

KAPITEL 10 DOVER

101

KAPITEL 11 LYMINGTON

105

KAPITEL 12 ST. PETER PORT

109

KAPITEL 13 ÖVER BISCAYABUKTEN

118

KAPITEL 14 LA CORUNA

123

KAPITEL 15 MOT KANARIEÖARNA

132

KAPITEL 16 PUERTO RICO

138


KAPITEL 17 LAS PALMAS

142

KAPITEL 18 ÅTER I PUERTO RICO

150

KAPITEL 19 ÅTER MOT GRAN CANARIA

164

KAPITEL 20 TVÅ GÅNGER LAS PALMAS

175

KAPITEL 21 FÖRSTÄRKT BESÄTTNING

191

KAPITEL 21 ATLANTRESAN STARTAR

213

KAPITEL 22 UPPEHÅLL PÅ KAP VERDE

225

KAPITEL 24 MOT VÄSTINDIEN

230

KAPITEL 25 FRAMME PÅ MARTINIQUE

250

KAPITEL 25 SISTA NATTEN MED GÄNGET

253

KAPITEL 26 PÅ CHARTER MED ÅTTA TYSKAR

269

KAPITEL 27 SLUTET PÅ RESAN

290

KAPITEL 28 TILLBAKA I EUROPA

299

KAPITEL 29 CIRKELN ÄR SLUTEN

308


KAPITEL 1

STARTEN

Året var 1981 och Karl Johan hade just lämnat sin plikt som underofficer i svenska flottan. Han hade varit i tjänst vid Karlskrona örlogsbas under ett år. Vid närmare eftertanke, hans bästa år så långt. Staten hade betalt allt från hyran till extrapengar, för hans extra insatser som lärare i navigation och segling. Tolv månader tidigare hade han sagt upp sig från Broströms Rederi, där han annars stadigt jobbat sig upp på karriärstegen. Han hade börjat som befälselev redan 1975 och efter att ha gått på Sjöbefälsskolan i Göteborg 1978-79 och avslutat sin utbildning till styrman, hade han fått nog av de stora båtarna. Han visste att det skulle ta flera år innan han skulle bli befäl med något att säga till om och en annan av anledningarna var att han ville komma närmare vattenytan. Men nu satt han där, i ett läge som han själv i och för sig satt sig i, så egentligen skulle han inte gnälla, men. »Arbetslös, vem är inte arbetslös? Vid närmare eftertanke så är väl minst halva jordens befolkning arbetslös, om man inte räknar med Kina förstås«, tänkte Karl Johan. Hur som helst är arbetslöshet nedslående, fruktansvärt nedslående. »Men man får inte låta sig pacificeras. Man får inte ge upp även om man lätt blir paranoid. Här sitter man på sängen, tjugosex bast och får inte tummarna ur det berömda arslet, men motivation måste man ha. Det säger alla som har sitt på det torra och då är allting djävligt enkelt förstås«, funderade han. Med ett någorlunda raskt kliv tog sig Karl Johan ur sängen och ut i köket i sin minimala enrummare, som även innehöll en sovalkov. Dagarna innan han fick denna lilla bostad hade varit en mardröm för Karl Johan. Han hade, under ackompanjemang av pukor och trumpeter, blivit utslängd från en kvinnas lägenhet, där han bott under några år. Romantiken hade runnit ut i sanden. Under en ganska våldsam fest hos några gemensamma vänner gick det dessutom plötsligt upp för sambon att hon inte 7


var den enda kvinnan på jorden som tydligen attraherades av den, då mycket alkoholomtöcknade KJ. Det hade blivit scener, uppträden som slutat i att Karl Johan fick packa ihop sina ägodelar och dra. Just i dessa tankegångar, i den minimala enrummaren, ringde telefonen. – Karl Johan, svarade KJ. – Tjenare, de e fredag som du vet. Det är dags att ta för sig av helgen, hördes det i andra sidan av luren. Det var KJ:s gamla radarpartner Bosse, en evig optimist som inte lät sig hållas tillbaka i något läge. Fast han hade förstås sitt på det torra. Sedan ett par år jobbade han som fotograf på den lokala tidningen, och gjorde dessutom extraknäck för några blaskor av veckotidningstyp. – Ikväll så är det Teaterkatten som gäller. Du hänger väl på? frågade Bosse. – Jag vet inte. Du vet ju att jag inte har det så gott ställt för tillfället, svarade KJ och försökte samtidigt att komma undan den framtida förnedringen av att inte kunna betala för sig. – Du, är det stålarna du är orolig för skall du veta att jag har stort förtroende i dig. En dag kommer du att betala tillbaka. Jag har förresten tjänat lite extra pengar denna vecka, som jag gärna vill sätta sprätt på innan staten tar dom i skatt. Bosse hade en trevlig nyhet som satte saken i ett annat läge. – En sak skall du veta, Josef kommer också. Det kan bli riktig kul. Jag har inte sett honom på en evighet, sa Bosse. Josef var en professionell seglare, som KJ, tillsammans med Bosse, hade träffat några år tidigare på Skaw Race i Marstrand. Det var på den tiden som KJ gick på Sjöbefälsskolan i Göteborg och läste till styrman. Hur som helst, nu handlade det inte om någon övertalning längre. Nej, KJ såg verkligen fram emot att få träffa Josef. De beslutade att Bosse skulle komma hem till KJ vid åttatiden på kvällen och sedan skulle de båda ta en promenad ner för Hälsovägen, den berömda backen, som skiljer de centrala delarna av Helsingborg från norr. I och med detta var aftonen planerad. »Men vad skall jag göra med dagen? Egentligen skulle jag kunna göra något för min kropp, ut och springa en runda«, tänkte KJ. 8


Han hade inte sportat på några veckor sedan han abrupt slutat på innebandyn med grabbarna. Så nu var det alltså bara att ge sig ut på egen hand. KJ snörde på sig sina förhållandevis oanvända Nike Trainers. Någon speciell riktning tänkte han inte på men det var enklast norrut. Han följde Pålsjögatan som hade varit hans gamla adress, tillsammans med damen som nyligen kastat ut honom. KJ kunde inte låta bli att titta mot huset när han passerade, som om det skulle stå öppet och välkomnade som det gjort de senaste åren. – Nej, nu är det hög tid att lägga om taktik och tänka framåt, sa Karl Johan högt för sig själv. Han blev förundrad över var denna plötsliga optimism kom från. Det kunde bara vara Bosse som låg bakom detta. KJ lade på ett extra kol så att den känsliga adressen försvann bakom honom. Väl hemma igen tog han sig en dusch och började rota bland sina papper utan att egentligen veta vad han sökte. Helt plötsligt hittade han en gammal bild av honom och Bosse. Den måste varit tagen det året som de seglade Skaw Race ombord på en Elvström kvartstonnare. Bilden kunde ha varit tagen av Josef. »Är detta ett omen?« funderade KJ. Efter detta korta avbrott, gick Karl Johan ner till stan. Det var ännu tidigt på eftermiddagen. Han promenerade utefter Kullagatan och när han skulle passera Fahlman Konditori såg han att Josef faktiskt satt och drack en kopp kaffe där. Detta var en slump som måste utnyttjas. – Nämen, tjenare Josef. Det var inte igår! sade KJ glatt. – Hej Karl-Johan, hur är läget? svarade Josef. Han tillade: – Vi hade ju planerat att träffas ikväll, men jag tror att jag får förhinder. – Det var synd, sa KJ, som hade sett fram emot att ta några öl och snacka lite. Men det kan ju inte hjälpas. Vi kan ju alltid ta en kaffe. Vad sysslar du med nu för tiden? – Jo, jag ska upp till Stockholm på måndag och göra en leverans av en Swan till Köpenhamn. Och sen skall jag segla till Västindien i höst, för ett företag som heter Swan Sails. En 57-fotare. – Fan, va kul det låter. Något sånt skulle passa mig, suckade KJ. 9


– Du, det finns en båt som behöver besättning, har jag hört. Den tillhör en snubbe i Göteborg. Kanske det kunde vara något för dig? Men hur mycket har du egentligen seglat? frågade Josef. – Det har ju inte blivit så mycket på sistone. Efter det vi sågs senast har jag mest kajkat omkring här nere, en del Kullaseglingar och liknande, sade Karl-Johan. – Äsch, du har ju papper. Jag menar Styrmansexamen och sånt. Har du tid nästa vecka, så kunde du ju följa med mig på resan från Stockholm till Köpenhamn, om du vill. KJ blev helt ställd. Vilken enastående möjlighet. Det tog KJ runt tre sekunder att besluta sig. Detta var ett erbjudande som man helt enkelt inte kunde tacka nej till. – Det är klart att jag kommer med. När åker vi? sa KJ och jublade inombords. – Jo, som jag sade, kan jag inte komma ikväll. Jag måste ta hand om en kvinnlig bekant, och det har prioritet framför era fylleslag. Jag är i Malmö ikväll och imorgon, och planerar att ta nattåget upp på söndag. Kan du vara på Malmö central på söndag kväll vid 23-tiden? – Jag är där, hörde KJ sig själv svara. Så vad det med den saken. Ut och segla kusten ner i början på september. Inte så illa alls. KJ gick hem med lättat hjärta. Nu hade han något att se fram emot. Något så positivt hade inte hänt särskilt ofta de senaste veckorna. Detta kanske var det lilla som behövdes för att allt skulle börja rulla på. Han ringde en kort signal till Bosse, och de bestämde att ses på krogen istället. Vid åttatiden närmade han sig Teaterkatten, en restaurant och bar som vid denna tid var den hetaste i Helsingborg. Snabbt såg han Bosse hålla hov med några människor i baren, så han smet in helt obemärkt. Sedan smög han upp mot den intet ont anande Bosse, med kommentaren: – Kan en världsomseglare få en öl, tack? – Vadå, världsomseglare? undrade Bosse och kryssade sig fram till ett ledigt bord vid fönstret. – Jo, jag träffade Josef på Fahlmans i eftermiddags. Han kunde inte komma i kväll, förresten. Men vi satt och snackade ganska länge, och då kom han upp med följande förslag. Jag skall befinna mig på Malmö Central på söndag kväll 10


och åka med Josef och hämta en båt i Stockholm för att vidarebefordra den till Köpenhamn. Vad säger du nu då? – Fan, va kul, sade Bosse. Nu har du något att göra några dagar. – Du, det kan kanske bli mer än några dagar. Josef sa att det finns en båt som tillhör en snubbe i Göteborg som behöver besättning, och den skall till Västindien i vinter. Josef tar med mig på denna leverans, för att checka upp mig, för att kolla om jag är ett ämne. – Det låter ju seriöst, men tror du verkligen att du kan fixa en sån grej, att segla hela vägen dit som skeppare? – Varför inte? Jag har ju en del erfarenhet från min tid på Broström, även om det inte var på samma nivå som man säger. Vi står ju inte fyrtio meter över vattenytan på en Swan. De satt och läppjade på varsin öl. Sen sade Bosse. – Om du drar till Västindien, så kan du inte släpa med dig din monsterstereo, eller? Kan inte jag få vakta den. Min har långsamt gått en säker död till mötes och nu har jag ingen musik hemma. – Jovisst, kan du det. Om jag blir av med min lägenhet, så vet jag ju ändå inte vad jag skall göra med schabraket, sade KJ och skrattade. De lyckade att fånga servitrisens uppmärksamhet och hon kom över till deras bord. – Vad har du, som är gott? sade Bosse snabbt. – Lammkotletterna är väldigt populära just nu, svarade servitrisen. – Bra, då tar vi det, konstaterade Bosse. När de satt och väntade på maten kom ännu en polare, Martin, över till deras bord och slog sig ner. – Du KJ, hur var ditt år i flottans tjänst? Du var väl i Karlskrona? frågade han. – Det stämmer, och det var faktiskt roligare än jag föreställt mig. Efter gröntjänsten, där vi hade en sergeant som inte ville vara där. Vi gick mest och tjuvrökte. Så blev jag placerad på örlogsbasen. Och det var nog det stora klippet, svarade KJ. Han fortsatte berättelsen: – Jag fattade ganska snabbt att de flesta stamgubbarna hade mindre aning än vad jag hade om sjöfart. Jag fick extraknäcka som navigationslärare under vintern och sen, förra sommaren, hade jag seglarskola. Det betalade de extra för, så jag hade inget problem med ekonomin. 11


Karl Johan var inte färdig med det, utan tillade: – Därefter fick jag tjänst på en bogserbåt, som extraskeppare. Den ordinarie kaptenen hade luskat ut att jag kom från handelsflottan och hade varit på sjöbefäl. Så han tog liksom hand om mig och jag om honom. Det gick så långt att när han fick order om målbogsering, då ringde han till båten och jag gick själv ut med besättningen. Han stannade hemma. Så kan det gå i flottan. – Vad gjorde ni för jobb med bogseraren, sade du målbogsering? undrade Martin. – Javisst, vi hade ju en torpedbåtsflottilj och de måste ju öva. En gång hände det något typiskt. Vi hade målet cirka 2,000 meter bakom oss. Då smet en torped och började jaga en lokal fiskebåt. Jag ropade upp fiskebåten för att säga att en torped med fyrtio knop var på väg mot honom. Han svarade bara »att det hör väl till vanligheterna«. Någon minut senare ropade han tillbaka att torpedhelvetet hade blåst och stod rakt upp och ner, några hundra meter ifrån honom, förklarade KJ. – Som du kanske vet var jag också i Karlskrona, sade Martin. – Nej, det visste jag inte. – Hallå, hur länge ska ni yrkesmördare hålla på att skrävla, muttrade Bosse, som i sin tur gjort vapenfri tjänst på något daghem, eller var det nu var. – Gå och hämta några öl till. Sen slutar vi att snacka krig, svarade KJ. – Vid närmare eftertanke var det nog ett av de bästa åren i mitt liv. Jag körde en liten passagerarbåt också och den använde vi som vattenskidbåt på sommaren. Vi kunde dra upp tre gubbar samtidigt och det gjorde vi ganska ofta, konstaterade Martin. Bosse kom med ölen och maten serverades. Martin drog iväg till ett annat bord där de satt några brudar, och det var nog mer intressant. Dom åt under tystnad. Det var som att nyheterna om KJ:s framtid hade innehållit allt och det fanns inte mer att tillägga. – Jag tror att jag drar hemåt. Jag måste få rätt på mina tankar, det går runt i huvudet, var KJ:s avslutande mening den kvällen. På lördagen blev det lunch hos de tillförlitliga pizzabagarna, som var grannar med honom på Hjälmshultsgatan. Grabbarna i pizzabutiken lagade husmanskost till sig själva, och när de efter en tid hade upptäckt att KJ kom titt som tätt, hade dom förslagit att han kunde få deltaga i deras matstund, istället för att käka pizza varje dag. 12


En för KJ mycket angenäm överraskning. På eftermiddagen gick han ner till Magasinet Windsurfing, som några kompisar hade startat, med viss framgång. De sålde brädor till folk som mest ville köra omkring med en på biltaket. KJ hade extraknäckt som vindsurfinglärare till de få som faktiskt ville lära sig denna ädla sport. Väl där träffade han Per. – Tjenare, sade Per. Vill du ha ett jobb nästa vecka? Vi har en dam som köpte en bräda igår och hon ville ha lite instruktion. – Skulle kunna gå om vi kan lägga det sent i veckan. Jag ska nämligen hjälpa Josef med en leverans av en båt, från Stockholm till Köpenhamn, i början på veckan. – Vattentemperaturen är fortfarande okej och jag tror nog att damen kan tänka sig nästa helg. Jag ringer henne, och sedan slår jag dig en signal, sade Per. När KJ kom hem var han helt övertygad att joggingturen igår hade fått allt att gå i rätt riktning. Han drog därför på sig skorna igen och joggade helt lugnt upp mot Pålsjöskog igen, utan att ens titta mot fönstren där han, för inte alls så länge sedan, hade bott. Huvudet kändes helt rent, och han tänkte att »det blir nog som det blir«. När han kom hem igen så började han att packa sin gamla duffelbag. Han hade haft den i många år och den hade följt med på alla turer och regattor som han varit med om. Allt fick plats, sjöstället, understället, vanliga kläder och förstås hans väl använda Aiglestövlar. Per ringde senare och de bestämde sig för att träffas för en öl på puben Charles Dickens. Karl Johan tog bussen vid åttatiden och mycket riktig satt Per och väntade. – Hur går det med »ståseglarna« nu för tiden? Säljer ni lika mycket som förr? sa KJ. – Ja, det är väl inte sådana sötebrödsdagar som för två års sedan. Men vi har faktiskt mer seriösa kunder idag. Och tro det eller ej, de kan surfa redan när de kommer in i butiken, svarade Per. – Jo, jag har märkt det. Ni ringer inte så ofta för skolningar, sade KJ. – Jaså, du skall ut och segla med Josef, hörde jag, sa Per. – Det stämmer, men det kan bli mycket mer än så. Det ligger en kärra någonstans som skall till Västindien och jag skall försöka att få det jobbet. 13


Samtidigt tänkte Karl Johan snabbt att »hoppas jag nu inte sade för mycket. Per och jag har ju varit konkurrenter om besättningsplatser på olika regattor och Per är en duktig kille. Men om jag minns rätt har han lugnat ner sig med seglandet och skaffat andra intressen, eller var det hans dam som hade de andra intressena?«. – Vad kul för dig. Du har ju inte gjort något seriöst sen du kom ut från flottan. Det kan ju vara häftigt att dra till solen över vintern, sa Per uppmuntrande. Han bytte sedan överraskande inriktning på samtalet: – Jag har ett annat problem, som med dom uppgifterna som du nu har gett mig, kanske är möjligt att lösa. Vi får en ny kille till firman om nån vecka och vi försöker att hitta någonstans för honom att knoppa, eller ett andrahandskontrakt på en lägenhet. Om du drar kanske vi kan använda din lägenhet, du har väl första kontraktet på den? frågade Per. – Det kan fungera, om jag får jobbet det vill säga. Josef skall lägga in ett gott ord till snubben i Göteborg, om jag överlever seglingen från Stockholm nästa vecka. Men jag vet inte om min bedårande hyresvärd går med på andrahandskontrakt. Vi kanske kan skriva över hela kontraktet på din nya kille. Jag skall kolla när jag är tillbaka från Stockholmsresan, svarade KJ. På söndagens eftermiddag tog KJ tåget ner till Malmö. Han kom fram alldeles för tidigt och han bestämde sig för att gå ut en runda på stan. Det var ju trots allt bra väder och solen sken. Han låste in sin duffelbag i en box på stationen, den var för tung att bära runt på. KJ hade inte varit i Malmö på några år. Han hade undvikit staden av många skäl. Mest på grund av att han spenderat sina första sjutton år där och hade många dåliga minnen från sina år som tonåring. Han funderade inte så mycket på det numera, men det var ett antal lyckliga omständigheter, bland annat hade det varit kärleken till en dam, som till slut fick honom att lämna Malmö och istället flytta till Göteborg. Det hade varit logiskt på grund av hans arbete inom Broströms. Han gick upp mot Stortorget och tänkte att kanske skulle han gå och käka lunch på restaurant Lilla Torg. Han mindes att han på sin fjortonde eller femtonde födelsedag ätit middag där med sin mamma. Men han gick förbi och följde Södergatan upp mot Gustav Adolfs Torg istället. Där uppe tog han till höger och gick Stora Nygatan, utan att han hade ett egentligt mål för sig. Plötslig stod han framför en av ingångarna till Gamla begravningsplatsen, 14


och han gick in utan att veta vad han sökte. Då slog honom idén att leta reda på graven tillhörande den dagmamma som han gick hos som liten pojke. »Vad var det nu hon hette? Elsa Ljunggren vad det väl?« tänkte KJ tyst för sig själv. Karl Johan irrade omkring i en halv timma innan han slutligen gav upp. I och för sig gav det honom en sorts inre frid att gå om kring mellan alla dessa gravar, men han kände också en uppgivenhet för att han inte kunde hitta Elsas grav. Kj tänkte att Elsa nog var den person som hade fått honom att vilja resa och att komma ut i världen. Hon hade alltid berättat om sina resor till England. Där hade även något av hennes barn slagit sig ner. På vägen tillbaka hamnade han, nästan mot sin vilja, på den gamla pizzerian i alla fall och satt och funderade på vad han hade ätit den där gången på sin födelsedag. Det var nog en med havets frukter. Klockan hade hunnit bli tio på kvällen när KJ kom tillbaka till Centralen i Malmö. Mycket riktigt stod nattåget där och väntade. Han gick ombord och började leta efter Josef. – Tjenare, hörde han en stämma säga. Där satt Josef med en tjej. KJ slog sig ner och tittade lite förstrött på flickan och sedan introducerade han sig: – Hej, jag heter Karl Johan. Josef tittade upp och sade snabbt: – Ja, nu när min kompis har presenterat sig så kan väl jag göra detsamma. Jag heter Josef. – Hej på er själva. Karin heter jag, sa tjejen. KJ började skratta och sade: – Hallå, jag trodde att ni kände varandra. – Nej, det gjorde vi inte förrän du satte igång med den stora presentationen här i kupén. Men det gör inget. Det är ändå trevligare om man får det undanstökat snabbt, det där med namn och sånt. Vi kanske skall sitta här hela natten ihop i alla fall, sade Josef. Fast han hade varit solo i ett par veckor reagerade inte KJ direkt på att där faktiskt satt en tjej som kunde vara singel. »Märkligt, jag som brukar säga att jag inte kan leva utan damsällskap«, tänkte KJ. Han studerade hennes blonda hårsvall och bestämde sig för att hon såg riktigt bra ut. Ja, rent av jävligt bra. 15


– Vart skall du? frågade KJ. – Ja, det blir nog som han sade hela natten, för att jag skall till Södertälje, och ni skall väl till Stockholm? svarade Karin. Tåget satte långsamt igång och innan de tre visste ordet av det hade de passerat Lund. – KJ, det tilltalet låter så professionellt. Vad gör ni egentligen, eller vad skall ni göra i Stockholm? frågade Karin. – Vi skall ut och segla. Eller på vårt språk, göra en delivery, för att låta lite mer professionell, sade Josef och skrattade. – Vad sysslar du själv med? frågade KJ. – Jag läser till psykolog i Malmö. Skåningarna är ju lite bakom, så det finns många offer att prova på, sade Karin med ett lätt skratt. – Du menar att du kan komma här från Stockholm och hjälpa oss lantisar med vårt psyke. Jag trodde det var tvärt om, sa Karl Johan, för att få igång lite diskussion. Han kunde och ville inte sluta snacka med denna kvinna. Intresset hade vaknat och han var helt betagen i Karins sätt att alltid sätta sig emot. – Det låter kul det där med segling, fortsatte Karin. Jag har en kusin i Stockholm som har en båt som de brukar åka ut i skärgården med. Hon berättade att hon skulle till Utö där det vankades släktmiddag, eftersom hennes mormor fortfarande bodde där. – Hur kommer man till Utö, frågade Josef lite förstrött, medan han tittade på KJ som inte kunde släppa blicken från Karin för en enda sekund. – Jo, jag hoppar av i Södertälje och där träffar jag min kusin som kör oss ner till Nynäshamn. Därifrån går det en färja till Utö. – Jaha, du skall av i Södertälje, sade KJ och tänkte med lite panik, »hur långt är det dit?« De satt tysta ett tag, och såg Eslöv flyga förbi. – Jag undrar om restaurangvagnen har öppet. Jag måste få något att dricka, sade Karin plötsligt. – Vi kan väl kolla, svarade KJ snabbt. – Ja, gör ni det. Själv är jag lite sliten efter helgen så jag stannar här, sade Josef. Inte för att KJ kände någon press, men det kändes bättre att vara ensam med Karin. Så ensam man nu kan bli på ett tåg mellan Malmö och Stockholm. De gick mot restaurangvagnen under tystnad, som om de redan visste att det 16


9789177852377  
9789177852377