9789198018141

FÖRORD

Föreställ dig att någon äger dig. Du har ingen egen talan, tvärtom, någon slår dig om du säger ifrån, någon tvingar dig om du inte lyder, någon piskar dig att slita på tom mage, någon förvägrar dig sjukvård när du behöver den, någon låter dig bo i ett skjul, någon kräver att du ska jobba med farliga gifter utan skydd.

Det skulle kunna vara du, ditt barn eller ditt barnbarn. Din mor. Din far.

Vi har det bra här i Sverige, men även här finns orättvisor och sker fruktansvärda saker, bland annat har vi slavar i vårt stolta land. Somliga siffror säger att det finns något tusental slavar här, men jag tror att det finns fler än så.

När jag för snart femton år sedan grundade Gefle Chocolaterie hade jag en självklar vision om att min choklad skulle vara naturlig och av bästa kvalitet. Jag tänkte att ren njutning inte fick innehålla en massa kemikalier. När jag reste i kakaobältet insåg jag att kvaliteten hänger på så mycket mer än tillsatser. Arbetsvillkoren på kakaoplantagerna kan vara vidriga, barn utnyttjas som dåligt betalda arbetare eller, än värre, tvingas slava utan lön.

När jag skrev min debutroman, Gudarnas föda – den som dödar, ville jag ta dig och andra läsare till min värld. Den som ibland är så smutsig att ord saknas för att beskriva förhållandena som där råder. Visa att maffiametoder ibland tillämpas.

Med uppföljaren, som du nu håller i din hand, vill jag belysa andra orättvisor. Jag har sett för mycket för att inte agera. Att se barn utnyttjas som arbetskraft inom kakaoindustrin gör det omöjligt att arbeta med choklad utan att propagera och verka för förändring.

Idag lever cirka 30 miljoner människor som slavar, nästan dubbelt så många människor som alla slavskepp i den transatlantiska 7

triangelhandelns slavskepp fylldes med. Somliga hävdar att siffrorna i FN:s och andra organisationers studier är i underkant, att sanningen ligger närmare det tredubbla, det vill säga att runt 100 miljoner människor är slavar idag. Slaveri innebär att personen i fråga tvingas att arbeta till ingen lön och utan möjlighet att ta sig bort från arbetsplatsen. Av alla nutida slavar finns en betydande del inom jordbrukssektorn, där kakaoindustrin ingår, andra är sexslavar eller barnsoldater. Många tvingas också till äktenskap eller hushållstjänst. I Haiti, till exempel, finns det cirka 200 000 barn i hushållsarbete, så kallade restavecs. I Elfenbenskusten, som är storproducent av kakao, finns det cirka 160 000 slavar. Hur kan choklad smaka gott om den innehåller övergrepp och slaveri?

Jag hoppas att Guds Moder – röd hämnd ska väcka tankar hos läsaren. Arbetar vi tillsammans mot samma mål är jag övertygad om att vi under vår livstid kan avsluta slaveriet. Tänk om alla världens slavar fick chans till upprättelse och frihet. Det är värt att kämpa för.

För varje sålt exemplar av Guds Moder – röd hämnd går tio kronor till kampen mot slaveriet. Jag kommer personligen att vara engagerad i donationen, och du, kära läsare, är varmt välkommen att följa mig på www.gefleculture.se.

Guds Moder – röd hämnd bygger på delvis verkliga händelser, både historiska och nutida, men karaktärerna är fiktiva.

Anna-Sofia Winroth, augusti 2014

PROLOG

H채mnden 채r ljuv.

Fredagen den 12 augusti 2011, Homer, Alaska

Meddelandet på telefonsvararen kunde gott vänta.

När Wilson Leyman kom tillbaka till kontoret på West Pioneer Avenue lockade den inköpta frukostsmörgåsen mer än den blinkande lampan på hans uråldriga telefonsvarare.

Normalt var Homer en lugn stad, men just nu hade den delvis frivilliga brandkåren ryckt ut, och ett kompakt oljud störde hela tillvaron. Sirenerna gjorde det omöjligt att njuta av smörgåsen.

Stressad åt han upp den, reste sig och kikade ut genom fönstret för att försöka få en uppfattning om orsaken till larmet. Kanske gick det att skymta en rökpelare vid östra änden av avenyn.

Med ett halvt öra lyssnade han av den skrapiga inspelningen utan att egentligen fästa någon notis vid vad som sades. Han gillade den gamla kassettbandsapparaten och hoppades att den skulle hålla de år han hade kvar som praktiserande jurist.

Det hände sällan något i Homer, bortsett från småskaligt gruff där kärlek eller alkohol, oftast i kombination, var roten till diverse meningsskiljaktigheter. Staden med dess femtusen invånare höll honom lagom sysselsatt. Sedan många år var det absolut vanligaste uppdraget att knopa ihop testamenten, och på dagens agenda stod just upprättandet av två sådana.

Wilson slog på radion och satte sig tillrätta bakom skrivbordet.

Nu skulle han fortsätta med dagens arbete.

Det var först när radion sände nyheten om explosionen och vilka som befarades ha dött som han förstod vikten av telefonmeddelandet. Han backade skyndsamt kassettbandet och lyssnade uppmärksamt. ”Hej, det är Hoggie, kan du träffa mig en stund idag? Mina papper och det där paketet som du har måste skickas vidare enligt vad jag tidigare sagt, men jag tänkte att vi kunde prata om saken öga mot öga. Jag har en sak till 11

som jag vill att du tar hand om. Jag och Martha är på väg till stan och är i Homer om en knapp timme. Ring mig när du hör det här, är du snäll.

Inkom idag, fredag den 12 augusti 2011, klockan 09:38 …”

Wilson trummade nervöst med höger hand på skrivbordet, med vänster drog han av gammal vana ett tag genom håret. En onödig kamning, särskilt mycket hår fanns inte kvar att snygga till, inte som förr.

Kunde det verkligen stämma att den nyinflyttade och mycket vänlige Hoggie hade dött? Och hustrun Martha? I ett bombdåd?

Här i Homer? Det kändes helt overkligt, fullständigt absurt, faktiskt. Wilson hade själv ordnat med papperen inför det sympatiska parets borgerliga vigsel, och nu påstods de vara döda.

I det grå arkivskåpet, den gamle trotjänaren, hade Wilson två välfyllda, förseglade pappersmappar som Hoggie hade bett honom att förvara. Hoggie hade förvisso begärt att mapparna skulle låsas in i absolut säkert förvar, men Wilson försvarade sitt rangliga arkivskåp, innehållet var trots allt inlåst. Det enda som stals i Homer var, förutom flickvänner och fruar, jaktredskap, och det hände dessutom mycket sällan.

Wilson log åt att han i sin ungdom stulit ett par ting som, beroende på vem man frågade, kanske kunde räknas in i Homers brottsstatistik. Två mödomar hade han tagit under ungtuppsåren, och flickornas fäder hade nog ansett handlingen som mer än illegal, om de hade känt till den.

Den tiden kändes honom mycket avlägsen, hade han verkligen varit ung och smärt? Han mindes i detalj de två flickorna. Nuförtiden arbetade den ena av dem i Homers järnaffär, och hennes omfång måste ha tredubblats sedan han var under hennes kjolar.

Den andra flickan hade dött ung. Hon hade varit hans flickvän då bukten tog hennes liv. Havet gav och tog liv, som alltid. Han hade varit obeskrivligt förälskad i den flickan. Minnet av förlusten gjorde ont än idag.

Därefter hade han vigt sitt unga liv åt studier, men hela tiden siktat på att återvända till Homer. Det var här han hörde hemma, det var här hans drömmar fanns. Eller åtminstone hade funnits.

12

Meg, så hade hon hetat, hans livs kärlek. Efter henne hade han inte träffat någon ny kvinna, och han hade inte haft en direkt längtan efter någon heller. Med tiden hade han skaffat sig katter, och nu väntade tre små mulliga och bepälsade damer på honom hemma i villan. Kattfröknarna höll honom sysselsatt och gav honom keligt bemötande. Eftersom de var tre som kivades om hans uppmärksamhet fanns det alltid öron att klia och hakor att smeka.

Arkivskåpets dörrar gnisslade, men draglådan gled ljudlöst ut och mängder med mappar blev synliga. Han lyfte upp Hoggies två pappersmappar och vägde dem i handen, nyfikenheten på deras innehåll brände i fingrarna och transporterades till samvetet. Nej, han fick inte öppna dem.

I ett litet kuvert låg de instruktioner som Hoggie hade betalat honom för att utföra så fort han fick tillsägelse om det. Räknades en telefoninspelning dit, nu när händelseförloppet tagit så dramatiska former? Hoggie hade ju sagt att de skulle samtala öga mot öga, men såvitt Wilson hade förstått av radioreporterns redogörelse fanns det inte ens ett öga kvar av klienten. Fruktansvärt, tänkte Wilson och vägde återigen mapparna i handen.

Hade Hoggie inte sagt något om ett paket i telefonmeddelandet? Wilson kunde inte dra sig till minnes att han tagit hand om något paket. Han bläddrade bakåt i skrivbordsalmanackan för att se när han hade haft sitt första möte med nykomlingen. Det var inte så många månader sedan. Till sin förvåning hittade han inte något i sina spretiga minnesanteckningar. Konstigt, hade han börjat slarva på gamla dagar? Han bläddrade genom almanackan ytterligare en gång, fortfarande utan resultat. Kunde det ha varit i februari eller mars, han mindes inte. Däremot mindes han mötet som om det vore igår. Insikten förargade honom. Hans minne brukade aldrig svika, men nu verkade bitar från den senaste tiden fattas. Åldern talade till honom, och han gillade det inte.

Den nu förmodat döde klienten hade kommit till kontoret och uppvisat en stil som Wilson bara hade sett på teve och hos ett fåtal turister. Sober och elegant, men ändå mycket trivsam. Dessutom hade Wilson fått enormt bra betalt, nästan så att han skämdes vid 13

tanken, men han hade inte själv bestämt summan utan klienten hade själv propsat på att betala det väl tilltagna beloppet. Nu brände mapparna i Wilsons händer, men pliktkänslan tog över. Han hade lovat att följa instruktionerna.

Oavsett vad Homerborna tyckte skulle den federala polisen säkert dyka upp i staden. Brott av svårare grad var inte för den lokala polisen att utreda. När den federala styrkan anlände skulle de då komma inklampande och ställa frågor?

Wilson hade inget emot federala poliser, men Homers polischef var en god vän, och det irriterade Wilson att så fort det skedde ett grövre brott var det alltid de federala som tog över och de lokala förmågorna fick titta på.

Stämde det att bilen blivit sprängd av en bomb? Kanske borde han ringa upp sin vän, polischef Jake Lockwood, och höra vad som hade hänt? Jake visste att Hoggie var en av Wilsons klienter, det gjorde nog alla i staden, för den delen. Nästan alla i Homer var ju hans klienter. En nykomling höll folk dessutom reda på.

Wilson bestämde sig för att först ta hand om pappersmapparna och göra som anvisningen påbjöd, sedan skulle han ringa polischefen. Det var trots allt viktigast att fullfölja det uppdrag som han hade åtagit sig, samtalet med polischefen var underordnat.

Det fanns två handskrivna adresser på pappersarket som låg i det bifogade kuvertet. Därtill en uppmaning att använda ett vardagligt yttre emballage. Den ena mappen, märkt med siffran ett, skulle postas med den vanliga postservicen tre veckor efter den andra mappen. Mappen som var märkt med siffran två skulle vid uppmaning eller i händelse av klientens död per omgående postas med expressbud i vardagligt företagsemballage.

Innehöll mapparna samma sak? Var det en säkerhetsåtgärd?

Fast det var ju två olika adresser.

Wilson funderade, reste sig och gick fram till en hurts där allt som kunde komma till användning förvarades. Mest skräp som han inte nändes slänga. I en låda fanns en samling reklammaterial för ett projekt som sorgligt nog runnit ut i sanden. En livsdröm som han hade hoppats genomföra under sina sista år i livet: driva 14

vildmarkspensionatet Wilsons Wildlife Center. Han gillade namnet, det rullade fint i munnen och kändes som en sann dröm om Alaska. I en stad som fått sitt namn efter en guldgrävare dagdrömde i princip alla ortsbor om att kunna tämja vildmarken. Bara hans feghet hade stoppat den drömmen, och det enda som nu fanns kvar var en samling reklamfoldrar.

Han tog fram ett stort kuvert som var tänkt att innehålla prospekt och bildmaterial för tilltänkta finansiärer. Texten wilsons wildlife center stod i svarta robusta blockbokstäver som inramades av grizzlybjörnar, stora laxar, hälleflundror och barrträd.

Underrubriken poängterade hela upplevelsen: Alaskas fria vidder, året om, för dig som gillar naturupplevelser. Under sloganen stod adressen till en lokal som aldrig blivit verklighet.

En sådan försändelse skulle inte väcka uppmärksamhet i postgången, och därmed uppfyllde den Hoggies begäran. Alla Alaskaföretag använde sig av björnar och fiskar i marknadsföringen. Homer låg dessutom invid Kachemak Bay, där det drällde av björnar och fisk. Wilson vägde återigen mappen i handen. Kunde en liten titt göra skada? Hans klient var död, vem skulle veta om han tog en snabb titt? Wilson Leyman suckade djupt, hans samvete skulle känna till titten, det räckte.

Till hans glädje gick mapp nummer två ner i det gamla drömprojektets kuvert. Han satte på sig läsglasögonen och försäkrade sig om att han skrivit rätt adress. Det slog honom att mappen skulle sändas till trotjänarens forna hemland.

Då ringde telefonen.

– Wilsons advokatbyrå, svarade han med sin myndigaste stämma.

Att ta emot samtal besvärade honom. Helst hade han haft kvar fru Ingelson, men nuförtiden bar verksamheten inte två löner. I alla fall inte förrän räkningarna kunnat betalas med den nu döde klientens arvode.

– Har jag kommit till Homer Citys enda advokatbyrå?

– Nja, det här är Wilsons advokatbyrå, i Homer City, vad kan jag stå till tjänst med?

15

Brusljudet signalerade att samtalet plötsligt brutits. Wilson tittade på telefonluren och tillade för säkerhets skull: – Hallå …

Han lade på luren och skakade på huvudet, vilken märklig dag.

En bilbomb detonerar och dödar två nyinflyttade medborgare, tillika hans klienter, och nu ett samtal med dålig eftersmak.

Det slog Wilson att han hade betraktat det nu döda paret med viss avund då han hade besökt dem i deras trevliga hus utanför staden. De hade verkat så lyckliga tillsammans. Nu skulle de inte äta god hemlagad mat längre. Inte ens hämtmat, vilken sorglig tanke. Varför hade någon velat döda dem?

I var mans liv fanns det dolda händelser, men en bilbomb? När han åtog sig uppdraget för Hoggie hade han förstått att det var en del ur dennes tidigare liv som fanns i mapparna. Naturligtvis hade han inte frågat vad det gällde.

Wilson gick fram till arkivskåpet igen, lade tillbaka mapp nummer ett, låste och gömde nyckeln under den antika papperspressen på skrivbordet. Om tre veckor skulle han posta den mappen också, allt enligt klientens anvisning.

Klockan på väggen visade att det var dags att åka hem. Skyndade han sig skulle han hinna till järnaffären och lämna in försändelsen till sin numera bastanta ungdomsflirt. Förhoppningsvis hade hon fått in fler expressleveranser. I Homer förenklade medborgarna för varandra och lät expressbuden gå i gemensam beställning, på så vis sparades både tid och pengar.

Sedan skulle han skynda sig hem till katterna, se dagens episod av några TV-såpor och äta sin hämtmat i favoritfåtöljen. Polischefen fick han ringa hemifrån.

Med kuvertet nerstoppat i läderportföljen lämnade Wilson kontoret. Hans Volvo stod parkerad intill trottoaren utanför advokatbyrån. Den gamla svenska trotjänaren passade klimatet i Alaska. Trots att bilen hade nästan två decennier bakom sig blänkte lacken i kvällssolen.

På andra sidan gatan låg järnaffären.

Mycket riktigt stod hans forna flickvän i kassan. Hon sken upp.

16

Wilson som tyckte att hon påminde om en välväxt höstpumpa blev besvärad när hon genast började nonsenspladdra om ditt och datt. Snabbt uträttade han sitt ärende och lämnade butiken.

Inbillade han sig eller luktade det bränt gummi? Hade vinden fört med sig doftfragment från explosionen? Han ryckte på axlarna, korsade gatan och öppnade den olåsta bildörren. I Homer låste ingen vare sig bilen eller huset.

När han satte nyckeln i tändningslåset kunde han inte låta bli att tänka på hur Hoggie och Martha hade upplevt smällen. Hade de hunnit uppfatta döden?

Den brända gummidoften hade verkligen letat sig in i karossen. Hur kunde det lukta mer i bilen än utanför? tänkte Wilson, vred om nyckeln och väntade på det välbekanta vrålet av svenska kolvar i arbete.

17