9789197124034

Kapitel 1

”Mina damer och herrar, vi landar strax i Rom och vill därför be er att spänna fast era säkerhetsbälten. Kaptenen och hans besättning tackar er för denna resa och önskar er välkomna tillbaka.”

Ulrika lutade sig fram för att kunna se ut genom flygplansfönstret. ”Åh, vad spännande, får jag se. Titta, där nere kan man se flygplatsen. Häftigt!” utbrast Ulrika.

Ramona tyckte inte att det var det minsta häftigt. Hon tyckte att det var läskigt. Det var första gången hon flög och hon kände på sig att det skulle bli den sista också.

Flygresan hade varit hemsk, med massor av luftgropar och Ulrika som bara hade suttit där, skrattat och sagt ”häftigt” hela tiden.

Just nu hatade hon Ulrika. Varför blev inte hon påverkad av alla luftgroparna? Kände inte hon det som om hon ville spy varje gång golvet tycktes försvinna under fötterna?

Och nu... nu satt Ulrika här och pressade henne mot fönstret för att själv kunna se ut, så att Ramona inte kunde undgå att se marken långt där nere.

Jag hatar det här, tänkte Ramona. Hade det inte varit för att de skulle åka och titta på ruinstaden Pompeji, 7

skulle hon ha tagit tåget hem direkt när de hade landat. ”Ser du, Ramona, ser du vad små bilarna är? Gud, vad häftigt!” sa Ulrika. ”Ursäkta mig, men du måste spänna fast säkerhetsbältet nu. Vi går in för landning.”

Ramona vände sig om och såg en vänligt leende flygvärdinna lägga sin hand på Ulrikas arm.

Tack och lov, tänkte Ramona, när Ulrika satte sig tillrätta i stolen och spände fast säkerhetsbältet. Nu kan hon i alla fall inte trycka ut mig genom fönstret.

Ramona lutade sig tillsynes lugnt tillbaka, men hennes inre var i uppror. Hon väntade spänt på landningen.

Ramona visste att start och landning alltid var värst.

Det var då de flesta olyckor hände. Tänk om de kraschade! Tänk om piloten inte klarade av att bromsa planet innan banan tog slut. Nervöst spände Ramona kroppen i väntan på smällen. ”Åh, titta, snart sätter de ned planet på marken. Häftigt!” ropade Ulrika.

Ulrika lutade sig mot fönstret så mycket hon kunde i sitt fastspända läge.

Jag blir galen på hennes ”häftigt”. Slutar hon inte snart så stryper jag henne, tänkte Ramona. Tänk om inte bromsarna tar, tänk om... Ramona slöt ögonen och väntade på katastrofen.

Ett lätt skrikande från däcken bekräftade att de tagit mark och Ramona kände en duns.

Planet saktade ned och först nu blev Ramona medveten om att klasskamraterna runt om satt och jublade och applåderade. Hon öppnade ögonen och såg över mittgången. Hade de också varit rädda? Var det därför de 8

jublade och klappade händer? Ramona såg att Ulrika tittade på henne med ett leende och hon log tillbaka. ”Det här gick ju bra”, sa Ramona lättad, ”jättebra!”

Sedan sjönk hon utmattad djupare ned i flygplansfåtöljen. ”Och så håller vi ihop allesammans, spring inte iväg nu!”

Ramona hörde hur hennes lärare, Elisabeth, ropade på dem. Hon tyckte nästan synd om henne. Elisabeth ropade hela tiden frenetiskt för att hålla klassen samlad. Ja, Elisabeth var inte helt ensam , hon hade tre föräldrar till hjälp. Men det var ju hon som hade huvudansvaret.

Ramona såg hur kompisarna for omkring som yra höns i flygplatsterminalen. De var säkert lika glada som hon över att slippa ut ur flygplanet. Men Ramonas fötter kändes blytunga och hon hade inte alls lust att springa. ”Kom, skynda dig!” sa Ulrika, tog ett stadigt tag i Ramona och banade sig väg genom passagerarhavet. ”Vad är det med dig i dag?” undrade Ulrika. ”Ingenting, lite trött bara”, sa Ramona.

Magen var i uppror och benen ville inte sluta darra.

De kändes som geléklumpar. Annars var allt bra, jättebra.

9

Kapitel 2

”I montern till höger ser ni avgjutningen av Primus hund.

Som ni kan se av djurets ställning har han förgäves kämpat för att få luft, i takt med att askan begravde honom.

Hunden var fastbunden med en kätting, därför ligger huvudet lägre än resten av kroppen. Man kan ana djurets plågor under sin kamp för livet. Och på er vänstra sida...”

Usch, vad hemskt, tänkte Ramona, vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit. Stackars, stackars hund. Varför kunde inte människorna ha släppt loss honom så att han haft en chans att komma undan? En del hundägare skulle inte ha hund. Ramona önskade att hon hade kunnat rädda den försvarslösa lilla varelsen. Överallt omkring dem fanns det avgjutningar av människor som hade dödats av askregnet över staden Pompeji. Ingen av invånarna hade anat att det fridfulla berget Vesuvius skulle förvandlas till en rykande vulkan som vräkte aska över dem.

Ramona förstod av deras sätt att hålla sina händer och armar över ansiktet, att de hade försökt skydda sig från askan. Många av människorna såg ut som om de bara sov.

10

Andra hade inte tagit det lika lugnt. En man satt på marken, knäna uppdragna mot magen, händerna för näsa och mun. Men det hade inte hjälpt, luften tog slut och mannen dog i den ställningen. En gravid kvinna låg framstupa på magen med händerna för ansiktet och fötterna som spjärn mot marken. Förmodligen hade hon försökt skydda sitt barn. Men det hade varit förgäves.

Någon sträckte förtvivlat upp händerna mot himlen.

Hade det varit ett försök att hålla askan borta, eller en vädjan till högre makter om hjälp? Andra låg med gapande munnar i ett sista förtvivlat försök att få luft.

Anletsdragen var förvridna.

Ramona kände deras skräck. Avgjutningarna av människorna gjorde henne sorgsen och illa till mods.

Vilket hemskt sätt att dö på. Undrar vad de tänkte när askan började falla över dem? Hade det gjort ont att få in askan i munnen och halsen? Den frågan fanns det ingen nu levande människa som kunde svara på, men Ramona var säker på att det hade varit en fruktansvärd upplevelse. Något hon aldrig ville uppleva. ”Elisabeth!” ropade Ulrika och viftade med armarna för att få lärarens uppmärksamhet. ”Elisabeth, vi läste ju att det var fyra jordbävningar innan Vesuvius fick sitt utbrott. Men hur lång tid var det mellan den sista jordbävningen och vulkanutbrottet?” ”Utbrottet skedde redan dagen efter den sista jordbävningen. Det trodde jag att ni hade lärt er innan vi åkte ned”, svarade Elisabeth förebrående. ”Vilket datum var vulkanutbrottet”, viskade Ulrika i örat på Ramona, eftersom hon inte vågade ställa ännu 11

en fråga till sin lärare Elisabeth.

Det skulle med största sannolikhet resultera i ännu ett bitsk kommentar. ”Den 24 augusti år 79 efter Kristus”, sa Ramona och blev förvånad över att hon mindes årtalet så exakt.

I vanliga fall var siffror inte hennes starkaste sida, men det här årtalet hade etsat sig fast i hennes minne på grund av alla hemska saker hon sett. Ramona tänkte på avgjutningen av mamman som hade försökt skydda sitt barn utan att lyckas. Hon tänkte på den stackars bundna hunden.

Hennes funderingar avbröts av en smäll i ryggen. ”Aj, vad gör du”, sa Ramona och vände sig om.

Där stod Mathias och log mot henne. ”Du verkade vara långt borta i dina drömmar, så jag tänkte bara få tillbaka dig till verkligheten”, sa han. ”Jag stod och tänkte på hur hemskt det måste ha varit för människorna när allt det här hände. Tur att vi inte har vulkaner i Sverige”, sa Ramona.

Hon kände sig deppig och olustig av allt hemskt de hade sett. Men Mathias var av en annan mening. ”Visst var det hemskt för dem. Men tänk vad spännande det är för oss att kunna se hur det såg ut på den tiden, hur de bodde och levde, vad de åt, vad de hade för verktyg och redskap. Jag tycker att det är ganska bra att vulkanutbrottet inträffade, annars hade vi aldrig fått veta allt det här”, sa Mathias. ”Du är ju äcklig”, sa Ramona och skyndade sig bort ifrån Mathias.

Hur hade hon någonsin kunnat tycka att han var gullig? Hur kunde han anse att det var bra att flera tusen 12

människor hade dött, bara för att han skulle få se hur det hade sett ut i staden före vulkanutbrottet? ”Elisabeth, ska vi inte se utgrävningarna snart?”

Den vetgirige Per var väldigt ivrig att få komma iväg till utgrävningarna. ”Jo, snart, men först ska vi titta igenom resten av museet, för att ni ska kunna göra er en bild av hur folket levde i Pompeji”, svarade Elisabeth Ulrika knuffade retsamt Per i sidan. ”Äh, hör på snillet, lika ivrig som vanligt att lära sig nya saker, eller...?” ”Sluta nu, Ulrika!”

Ramona tog tag i Ulrika och drog henne bort ifrån Per. ”Bry dig inte om honom, kom och se på det här i stället. Titta!”

Ramona pekade på en monter med mat som hittats vid utgrävningarna. ”Tänk att den har bevarats i flera hundra år”, sa Ramona. ”Äh, det är ju bara bluff, fattar du väl. Ingen mat kan hålla sig så länge, det förstår ju till och med jag”, sa Ulrika och skakade på huvudet åt Ramonas otroliga dumhet. ”Jo, för den blev konserverad av gyttjehavet som vällde in över staden. Men förresten, det kunde ju inte ha varit i Pompeji för här begravdes allt av aska. Då måste det ha varit i den där andra staden som låg bredvid, vad hette den nu då...?” ”Herculaneum.”

Per gled förbi Ramona, och hans teaterviskning nådde 13

hennes öra i exakt rätt ögonblick. Hon vände sig om efter honom. Han är rätt kul, tänkte hon. Synd att alla retade honom för att han pluggade så mycket. ”Nu kom jag på det. Herculaneum hette den”, sa Ramona och vände sig leende mot Ulrika. ”Äh, jag hörde att Per viskade det åt dig.”

Ulrika kände sig avundsjuk. Det verkade som om alla tyckte om Ramona, alla var så snälla mot henne. Om de retades med henne berodde det bara på att de ville ha hennes uppmärksamhet, som den där snygge Mathias.

Jag önskar att han ville retas med mig i stället, tänkte Ulrika. ”Och här framme i montern ser ni en bulla av guld.

Bullan var symbol för att man var född fri och den bars av pojkar från späd ålder tills de blev män.”

Guiden pekade på en stor, rund medaljong som låg i montern.

Den måste ha varit tung att bära, tänkte Ramona.

Kunde de inte ha haft något lättare för att visa att de inte var slavar, ett band om armen till exempel.

Guidens röst malde på: ”De små elfenbensnålarna med dekorerade huvuden användes av kvinnor för att sätta upp håret. Och här framme...”

Ramona klev närmare montern för att titta på hårnålarna. Så fina de var. ”Titta!” sa Ramona till Ulrika och pekade ivrigt. ”Den där nålen har ett huvud längst ut och den där har en liten kvinnofigur. Undrar varför de hade det, tror du att det bara var som dekoration?” frågade Ramona och studerade intresserat de vackra nålarna.

14

”Ja, det var säkert bara för att de skulle vara fina.

Tänk på alla hårsnoddar och spännen med blommor och en massa annat krafs som vi har nu för tiden”, svarade Ulrika. ”Nu går vi vidare till möbelavdelningen.”

Guidens monotona röst fortsatte sin inlärda historia, medan hela gruppen vandrade in i nästa sal. ”Invånarna i Pompeji använde inte så mycket möbler som vi gör, utan flyttade runt stolar och bord efter behov. Ett billigt och bra sätt tycker jag personligen”, sa guiden, vände sig om och pekade på en soffa av trä och läder. ”Den här välbehållna soffan har man funnit i Herculaneum. Som ni säkert förstår har de flesta trämöbler i Pompeji blivit förstörda, men man har funnit avtryck i askan och lyckats göra gipsavgjutningar och rekonstruktioner av möblerna. Titta nu på den här...”

Ramona tyckte att det var tråkigt att titta på möblerna. Det var mycket mer spännande med gipsavtrycken av döda människor, även om de var otäcka. Så länge hon tänkte sig dem som gipsavgjutningar var det okej. Men när hon tänkte på dem som levande människor som dött och bildat avtryck i askan, då kändes allt så hemskt. Då var det ju faktiskt som om hon stod och såg på lik!

Ramona kände ett sting av dåligt samvete för att hon blev så fascinerad. Men det låg lite sanning i det som Mathias hade sagt: Det var tur för deras skolklass att katastrofen hade drabbat Pompeji, annars hade de aldrig fått se allt detta.

Hon försökte slå ifrån sig tanken. Hur kunde hon bara tänka så? De hade ju varit levande människor, de här 15

avtrycken. De hade levt, ätit, lekt och haft familj precis som hon själv. Men alla människor dör ju, sa en liten röst inom Ramona, även du. Är det då inte bra om man blir bevarad för eftervärlden, så att den kan bilda sig en uppfattning om hur man levde under just det århundradet?

Ramona brottades med tankarna. Hon var verkligen trött , både av samvetskvalen och av vandringen genom de stora salarna. Det kändes både i huvudet och i benen.

Människornas prat studsade mot stenväggarna och ekade genom salarna. Om hon bara kunde få sätta sig ned en liten stund. ”Ja, då var vi tillbaka vid entrén igen och jag får tacka för att jag fått nöjet att tillbringa denna tid tillsammans med er grupp”, sa guiden högtidligt och uppstyltat.

Skönt. Nu skulle de äntligen få gå in i själva ruinstaden Pompeji. Ta ett kliv rätt in i förgången tid. Spänningen var stor när de gick mot stadsportarna till Pompeii Scavi, som ruinstaden kallades på italienska. ”Elisabeth, ska vi inte köpa glass?”

Det var Ann som ställde frågan. ”Jovisst, de som vill köpa glass får gärna göra det. Ni andra kan ju slå er ned på bänkarna och vila fötterna.”

Bra förslag, tyckte Ramona och satte sig på en bänk i det heta solskenet, eftersom det inte fanns någon skuggig plats. ”Ska inte du ha glass?” frågade Ulrika förvånat. ”Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag blev ganska mätt av frukosten”, sa Ramona. ”Men det var ju evigheter sedan vi åt frukost! Är det säkert att du mår bra? Du brukar ju älska glass. Och 16

det här är italiensk glass”, sa Ulrika och såg frågande på Ramona. ”Jag är bara inte sugen!” svarade Ramona.

Det var som om gårdagens flygresa fortfarande satt i kroppen på henne. Magen ville inte riktigt ta emot maten som hon försökte äta. Hon var säker på att magen inte ens ville ha glass. ”Gå du, jag sitter här och väntar på dig”, sa Ramona. ”Men jag kan köpa en glass åt dig om du inte orkar gå”, sa Ulrika.

Ulrika var jättesnäll, tänkte Ramona och log vänligt mot henne. ”Tack, men jag vill faktiskt inte ha just nu. Tack i alla fall. Gå nu!” sa Ramona uppfordrande.

Plötsligt fick Ramona en konstig pirrande känsla i hela kroppen. Det var som om hon befann sig i ett elektriskt kraftfält. Samtidigt kändes det som om håret reste sig rätt upp. Sakta förde hon handen mot huvudet för att känna efter. Hon försökte få rörelsen att se naturlig ut.

Som om hon bara ville släta till håret. Nej, det låg som vanligt, men det kändes fortfarande som om det stod rätt upp.

Ramona tittade på de andra. Det var ingen som såg konstig ut, ingen annan som kände på sitt hår. Var det bara hon som hade den här känslan? ”Mår du bra, Ramona?”

Ramona kände en hand på sin axel och vred på huvudet. Hon fick solen i ögonen och kisade lite för att se vem som stod där. Det var Elisabeth. ”Javisst, jag har lite ont i huvudet bara och så är jag trött efter resan, annars mår jag bra. Det är så intres17

sant alltihop och jag är så glad att vi gjorde den här skolresan”, sa Ramona.

Det kändes som om hon ville resa sig upp och krama Elisabeth av tacksamhet. Ramona fick alltid den känslan när hon tyckte om någon. Ibland kunde det hända att hon omfamnade någon som hon inte kände så väl.

Men nu sansade hon sig.

Ulrika skulle reta ihjäl henne om hon kramade deras lärare. ”Ja, de flesta verkar nöjda. Jag är faktiskt väldigt nöjd själv. Allt har gått mycket bättre än jag hade förväntat mig. Ni är fantastiska allihop. Är det riktigt säkert att du mår bra? Ska du inte ha glass? Tänker du på figuren?”

Elisabeth såg undrande och lite bekymrat på Ramona. ”Nej, jag är bara inte sugen just nu”, sa Ramona. ”Okej, då lämnar jag dig här. Jag tänker då köpa glass”, sa Elisabeth och log mot Ramona innan hon gick iväg mot glasskön. ”Vad var det där om?” sa Ulrika och damp ned på bänken bredvid Ramona. ”Hon undrade varför jag inte åt glass.Hon trodde att jag tänkte på figuren.”

Ramona fnissade. Hon behövde aldrig tänka på figuren. Hon kunde stoppa i sig vad som helst och ändå se ut precis som vanligt. Men kanske inte må lika bra. ”Nej, nu kan vi inte sitta här och dega mer.”

Ulrika flög upp från bänken, tog ett stadigt tag i Ramonas arm och drog upp henne, samtidigt som hon höll fram sin glass. ”Håll den här!”

18