Den gudomliga taxiresan
Lars-GàžŁàžran Halvdansson
1
© Lars-Göran Halvdansson 2015 Utgiven av Ariton Förlag Tryckeri: ScandinavianBooks ISBN: 978-91-87813-20-7
2
Kapitel 1 Mattias Kornström drog en suck av lĂ€ttnad nĂ€r bildörren gick igen med en smĂ€ll. âKostymnissarâ, muttrade han och hĂ€rmade mannens uppmaningar med tillgjord röst: âDu kan vĂ€l snabba pĂ„ lite. Jag har ett möte jag ska vara pĂ„ om exakt fjorton minuter.â Mannen hade tittat pĂ„ sitt enorma, guldglĂ€nsande (sĂ€kert svindyra) armbandsur och dessutom hĂ€vt ur sig en ljudlig suck. Mattias hade gĂ€rna velat upplysa kostymen om att det bara var trettio pĂ„ strĂ€ckan och att fortkörningsböter skulle grĂ€va ett rejĂ€lt hĂ„l i kassan för nĂ„n som bara var taxichaufför. âJag gör bara mitt jobb och jag försöker hela tiden göra det sĂ„ bra jag kan!â, hade han velat tillĂ€gga. Men som vanligt hade han suttit tyst. Kunden hade ju alltid rĂ€tt. Ăven om denne var klĂ€dd i kostym. Han vred om nyckeln och startade bilen och skulle precis svĂ€nga ut frĂ„n parkeringen dĂ„ passagerardörren till hans förvĂ„ning plötsligt rycktes upp utan att han sett nĂ„gon utanför. In hoppade ett barn och satte sig i framsĂ€tet. âTja!â sade barnet. Mattias tittade sig förvĂ„nat omkring för att se var barnets förĂ€ldrar fanns. Men gatan var tom utanför bilen. âVar har du mamâŠâ började han men tystnade nĂ€r han sĂ„g barnets ansikte. Det hĂ€r var inget barn. Det var ju en ⊠gubbe. En mycket liten gubbe som dessutom sĂ„g allt annat Ă€n vanlig ut. Ansiktet var sĂ„ fĂ„rat att gubben skulle ha kunnat vara etthundrafemtio Ă„r gammal. Det tvĂ„ decimeter lĂ„nga och kritvita hĂ„ret stod pĂ„ Ă€nda. Men gubben hade ett godmodigt uttryck i ansiktet och de blĂ„ ögonen var kristallklara och pigga, precis som pĂ„ ett barn. Ett penntroll, tĂ€nkte Mattias. Han ser ut som ett penntroll. I nĂ€sta ögonblick skĂ€mdes han och stramade upp sig. Det gick ju inte att sitta hĂ€r och döma folk efter utseendet. Gubben kunde ju
3
inte rĂ„ för att han var kort. Eller lĂ„nghĂ„rig. Eller bara sĂ„g allmĂ€nt mĂ€rklig ut. âOch du vill Ă„ka till âŠ?â sade Mattias nĂ€r gubben fortsatte att sitta tyst. âKör mig till stadshusetâ, sade gubben med förvĂ„nansvĂ€rt ljus röst och tittade ut genom framrutan. Mattias slog igĂ„ng taxametern och svĂ€ngde ut frĂ„n parkeringen. SĂ„ omĂ€rkligt han nĂ„gonsin kunde försökte han studera den konstiga figuren bredvid sig. Gubben nĂ„dde bara halvvĂ€gs upp pĂ„ ryggstödet och egentligen skulle han vĂ€l inte fĂ„ sitta i framsĂ€tet. Krockkudden skulle kunna skada den hĂ€r lilla mĂ€nniskan rejĂ€lt. Men Mattias kunde inte förmĂ„ sig att sĂ€ga till. Gubben var klĂ€dd i jeansvĂ€st och en svart T-shirt med texten Motörhead i vitt tryck. Byxorna var ocksĂ„ av jeanstyg och pĂ„ fötterna hade han ett par mycket smĂ„, vita gymnastikskor. Mattias fick anstrĂ€nga sig för att inte skaka pĂ„ huvudet Ă„t uppenbarelsen. Mycket hade han varit med om under sina körningar men det hĂ€r tog priset. Nog hade han sett kortvĂ€xta mĂ€nniskor förut. Kört dem ocksĂ„. Han kĂ€nde en del vid namn och det var trevliga mĂ€nniskor, precis som vem som helst. Men den hĂ€r gubben sĂ„g sĂ„ mĂ€rklig ut. Finlemmad som ett barn i kroppen. Hade det inte varit för hĂ„ret och det otroligt rynkiga ansiktet sĂ„ hade han varit övertygad om att det var ett litet barn. Det ser ut som om man skulle skruvat pĂ„ skallen frĂ„n en gammal mĂ€nniska pĂ„ ett barns kropp, tĂ€nkte Mattias. Sedan kom han pĂ„ det. Naturligtvis, sĂ„ mĂ„ste det vara. Det fanns ju nĂ„n sjukdom, nĂ„t slags syndrom, dĂ€r barn Ă„ldrades i förtid. DĂ€r de med sina barnkroppar kvar fick ansikten som gamla mĂ€n eller kvinnor och sĂ„g, inte sĂ„ hĂ€r rynkiga ut kanske, men gamla. Mattias kunde inte lĂ„ta bli att titta pĂ„ gubben, eller barnet, eller vad det nu var, igen. Till hans förskrĂ€ckelse tittade gubben tillbaka med ett frĂ„gande uttryck i sitt veckade ansikte.
4
Han Ă€r vĂ€l van vid att man stirrar pĂ„ honom, tĂ€nkte Mattias. Och nu gör jag likadant. BĂ€st att jag Ă€r sĂ„ naturlig som möjligt. Men hur fan gör man dĂ„? Till hans lĂ€ttnad var de alldeles strax framme. Mattias svĂ€ngde in pĂ„ gatan och koncentrerade sig pĂ„ körningen. Eller i alla fall lĂ„tsades koncentrera sig pĂ„ körningen. Han stannade i en ledig lucka bland en rad parkerade bilar och vĂ€nde sig mot gubben. âDet blir etthundratrettiofyra kronorâ, sade han efter en snabb blick pĂ„ taxametern. Gubben svarade inte utan tittade bara ut genom fönstret. âĂÀÀhmâ, klĂ€mde Mattias fram, âetthundratrettiofyra kronor dĂ„.â âJag har Ă„ngrat migâ, sade gubben lugnt och tittade pĂ„ Mattias. âKör till Connect hotell istĂ€llet.â Mattias kunde inte lĂ„ta bli att sucka. Helst hade han bara velat gĂ„ ut ur taxin med en ursĂ€kt om att han skulle behöva fixa en grej. Och sedan aldrig komma tillbaka. Mötte man en mĂ€nniska pĂ„ stan som sĂ„g annorlunda ut kunde man alltid titta bort. Eller bara lĂ„tsas kasta en naturlig blick pĂ„ personen som passerade. Men hĂ€r var han fast. Samtidigt tog pliktkĂ€nslan över. âJag mĂ„ste fĂ„ frĂ„ga. Kan du betala dĂ„?â frĂ„gade han. Gubben tittade vĂ€nligt pĂ„ Mattias. âJo jag kan betalaâ, sade han. âDet borde kosta ganska prick nittio kronor till om du kör mig till Connect.â Mattias funderade pĂ„ om han skulle framhĂ€rda eller bara lĂ„ta saken vara. Han bestĂ€mde sig för att ta smĂ€llen om den skulle komma. Om nu det hĂ€r var en vuxen mĂ€nniska precis som vem som helst, om Ă€n med ett nĂ„got avvikande utseende, sĂ„ förtjĂ€nade han att behandlas med respekt. Han bet ihop och koncentrerade sig pĂ„ körningen igen. Utanför ingĂ„ngen till hotellet stannade han taxin och tittade förvĂ„nat pĂ„ taxametern. Den hade mycket riktigt stannat pĂ„ tvĂ„hundratjugofyra kronor. Exakt nittio kronor till. âTvĂ„âŠâ började han men hann inte lĂ€ngre.
5
âDet Ă€r jĂ€mntâ, sade gubben och strĂ€ckte fram tre hundralappar. I nĂ€sta ögonblick öppnade han dörren och hoppade ner pĂ„ gatan. Han tog tag i dörren för att stĂ€nga den men istĂ€llet blĂ€ngde han pĂ„ Mattias. âOch förresten sĂ„ var det dĂ€r med att man skulle skruvat pĂ„ mig ett huvud vĂ€ldigt elaktâ, sade han innan han smĂ€llde igen bildörren. Mattias blev sittande kvar i bilen en lĂ„ng stund efterĂ„t. Helt handfallen.
6
Kapitel 2 Dagen dĂ€rpĂ„ var Mattias ledig. Efter att ha Ă€tit frukost och klĂ€tt sig lade han sig pĂ„ sĂ€ngen igen. Planen var att lĂ€sa ut boken han höll pĂ„ med. Ett vĂ„ldsamt brak pĂ„ altanen fick honom dĂ€remot pĂ„ helt andra tankar. âVad i hela friden!?â fick han förskrĂ€ckt fram. Han steg upp, gick fram till fönstret och tittade ut. Men allt sĂ„g ut som vanligt i förortsidyllen med gröna grĂ€smattor, en öde gata och bilar parkerade pĂ„ villauppfarterna. MĂ„ste gĂ„ och se vad i hela vĂ€rlden det var som small sĂ„ för-baskat, tĂ€nkte han och började gĂ„ nerför trappan till neder-vĂ„ningen. Hade altanmöbeln blĂ„st omkull? Men det blĂ„ste ju inte ens ute, i alla fall inte vad han hört. DĂ„ knackade det pĂ„ dörren. Mattias stelnade till mitt i steget. Var det grannens ungar som jĂ€klades nu igen? Var det dĂ€rifrĂ„n braket kommit ocksĂ„? Men han hade inte hört nĂ„gon duns frĂ„n busarnas fötter nĂ€r de sprang frĂ„n bron. Och de brukade anvĂ€nda ringklockan. Ett helt gĂ€ng alternativa bilder dök upp i huvudet. DörrförsĂ€ljare, tiggare, brandskyddsexperter som egentligen ville sĂ€lja brandslĂ€ckare, Jehovas vittnen. âJehovas, sannoliktâ muttrade han för sig sjĂ€lv. âMen idag ska jag vara bestĂ€md. Nej tack, jag Ă€r inte intresserad!â Samtidigt visste han att den sannolikheten var lika med noll. Förmodligen skulle han lydigt ta emot ett par nummer av Vakttornet ocksĂ„ och stĂ„ dĂ€r i tjugo minuter, humma och lĂ„tsas vara intresserad. Han tittade ut genom det lilla fönstret i dörren men sĂ„g ingenting. Jaha, ungar igen dĂ„. Vad skulle de hĂ„lla pĂ„ att jĂ€klas med honom för? Han öppnade och ryckte till i samma ögonblick. PĂ„ trappan stod den lilla gubben frĂ„n dagen innan. HĂ„ret stod fortfarande pĂ„ Ă€nda och gubben sĂ„g Ă€nnu mĂ€rkligare ut nĂ€r Mattias sĂ„g honom sĂ„ hĂ€r. 7
Han kunde inte vara mer Ă€n en meter lĂ„ng, och verkade om möjligt Ă€nnu Ă€ldre nu. Ă tminstone i ansiktet. Nu var dessutom nĂ€san röd â och visst hade han ett skrapsĂ„r i pannan? âVad...?â fick Mattias fram. LĂ€ngre hann han inte innan gubben smet förbi honom och med sjĂ€lvklara steg gick ivĂ€g pĂ„ sina korta ben, genom hallen, vidare in i köket dĂ€r han bokstavligen hoppade upp pĂ„ en stol vid köksbordet. Gubben var sĂ„ kort att benen dinglade en bra bit ovanför golvet dĂ€r han satt. âKom dĂ„!â sade den lilla figuren uppfordrande. Mattias fick inte fram ett ljud. Halvt bedövad gick han in i köket och stĂ€llde sig med ryggen mot diskbĂ€nken med hĂ€nderna i ett fast grepp om bĂ€nkskivan. âVem i hela vĂ€rlden Ă€r du egentligen. Och vad gör du hĂ€r?â fick han till slut fram. âSluta larva dig. Det fĂ„r du snart vetaâ, sade mannen. âMen nu har vi mycket att snacka om.â Mattias hade ingen aning om vad han skulle göra. VillrĂ„digt sĂ„g han sig om efter mobiltelefonen. Men den lĂ„g kvar bredvid sĂ€ngen uppe i sovrummet. Och om han ringde polisen, vad skulle han sĂ€ga? âDet kom in en gubbeâ. Och? Han Ă€r bara en meter lĂ„ng och jag kĂ€nner honom inte. HĂ„ret stĂ„r pĂ„ Ă€nda pĂ„ Ă€nda och det verkar som om han varit med om en olycka. En olycka? Vad Ă€r det som har hĂ€nt? Ăööh, ingen aning. Knappast. Polisen fick vĂ€nta. âVad menar du?â fick han till slut fram. âVem Ă€r du egentligen? Och vad ska vi snacka om? Jag har aldrig sett dig förut, du stormar in hĂ€r och sĂ€ger att vi ska snacka. Om vaddĂ„? Och vad har du varit med om förresten. Har det hĂ€nt nĂ„t? Har du blivit pĂ„körd?â sade Mattias och pekade pĂ„ sĂ„ret i pannan.
8
âVi ska snacka om dig. Och det som hĂ€nt mig Ă€r en helt annan historia. Kan du sĂ€tta pĂ„ kaffe?â Mattias tog ett försiktigt steg Ă„t sidan nĂ€rmare kökslĂ„dan och de vassa kockknivarna. Det hĂ€r började kĂ€nnas riktigt obehagligt. Inte för att han nĂ„gonsin varit ens i nĂ€rheten av att medvetet skada en annan mĂ€nniska men tanken pĂ„ knivarna ingav en viss trygghet. Den hĂ€r â mĂ€nniskan â verkar ju uppenbarligen inte vara riktigt klok. Han nöp Ă€nnu hĂ„rdare om bĂ€nkskivan och försökte komma pĂ„ vad han skulle ta sig till. Han kunde ju inte springa ut ur sitt eget hus. Men han ville definitivt inte ha kvar den hĂ€r figuren heller. âJag vill att du gĂ„r nu,â, sade han med darr pĂ„ rösten samtidigt som han flyttade sig Ă€nnu ett steg nĂ€rmare knivlĂ„dan. âOm det hĂ€r har nĂ„got att göra med de Jehovas vittnen som var hĂ€r i gĂ„r sĂ„ Ă€r jag inte alls intresserad.â âJehovas vittnen. He he he. Det dĂ€r kan vi ta ett snack om sen. Ni mĂ€nniskor hittar pĂ„ sĂ„ mycket tokigheter. Nej det hĂ€r har absolut ingenting med dem att göra. Kom och sĂ€tt dig nu sĂ„ ska jag berĂ€ttaâ. Mattias kĂ€nde hur benen började röra sig och fast han egentligen inte ville sĂ„ gick han och satte sig vid köksbordet, mitt emot den lille gubben. âDet dĂ€r fattar du inte hur det gick till eller hur?â flinade gubben. âHallĂ„, jag vet inte vad som hĂ€nde men det struntar jag iâ, sade Mattias bestĂ€mt i ett försök att verka sĂ€krare Ă€n han kĂ€nde sig. âJag har ingen aning om vem du Ă€r och jag tror inte att jag vill veta det heller. Jag vill bara att du gĂ„r. Annars kommer jag att ringa!â fortsatte han och pekade mot gubben med det han hoppades var ett hotfullt pekfinger. âOkejâ, sade gubben med ett flin. âKĂ€nn dig fri att gĂ„ och hĂ€mta mobilen dĂ€ruppe. Men vem skulle du ringa till? Polisen kanske?â Mattias sĂ€nkte handen igen och insĂ„g att varningen var lönlös. âMen hurâŠ?â började han sedan. âHur jag kunde veta att din mobil ligger pĂ„ sĂ€ngbordet uppe i ditt sovrum? Om jag sĂ€ger sĂ„ hĂ€r dĂ„â, sade gubben och sĂ„g Mattis stint
9
i ögonen. âDu Ă€r pĂ„ sidan 157 i boken du just lĂ€ste och som du slĂ€ngde ifrĂ„n dig nĂ€r det brakade till pĂ„ altanen. Den ramlade för övrigt ner pĂ„ andra sidan sĂ€ngen. Boken heter Försvunnen och Ă€r skriven av Harold Coben och du tĂ€nkte precis innan smĂ€llen att den hĂ€r var bra mycket bĂ€ttre Ă€n den förra boken, Rivalen, du lĂ€ste av samma författare.â âHar du varit hĂ€r och snokat?!â frĂ„gade Mattias upprört. Tanken pĂ„ att gubben skulle ha varit och rotat omkring i hans hus fick obehagskĂ€nslan att vĂ€xa. Kanske skulle han ringa polisen i alla fall. âOkej dĂ„â, sade den lilla gubben. âJag brukar försöka undvika det hĂ€r dĂ„ det blir ett sĂ„nt liv och förmodligen fĂ„r jag med chefen att göra ocksĂ„. Men jag har vĂ€l inget val.â Han tystnade och var pĂ„ vĂ€g att resa sig upp. Ă tminstone sĂ„g det ut sĂ„ dĂ„ han liksom höjde sig över bordet. Gubben fortsatte att höjas över bordet och svĂ€vade nu fritt i luften med armarna i kors och de smĂ„ fötterna nĂ„gra decimeter ovanför bordsskivan och blicken riktad ner pĂ„ Mattias. Han har verkligen pyttesmĂ„ gymnastikskor, tĂ€nkte Mattias. För att i nĂ€sta sekund tĂ€nka: Det hĂ€r hĂ€nder inte. Naturligtvis, det hĂ€r mĂ„ste vara en dröm. Ibland drömmer man ju och Ă€r medveten om det men det Ă€r sĂ„ otroligt verkligt att man Ă€ndĂ„ inte tror att det Ă€r en dröm. Men om jag nyper mig i armen och faktiskt klarar av det sĂ„ mĂ„ste jag ju om inte annat vakna. Han tog ett rejĂ€lt tag om huden i underarmen och nöp till. HĂ„rt. âAj!â slapp det ur honom. âHerregud!â fick han till slut fram nĂ€r insikten gick upp för honom. Det hĂ€r var pĂ„ riktigt. Gubben skakade pĂ„ huvudet. âNĂ€, hĂ€ hĂ€, Inte alls. Inte Herren Gud. Bara Serafim. Och jag Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n Gud.â âSe ... SerravaddĂ„?â âSerafim. Jag heter sĂ„. Och du heter Mattias Kornström. Född den fjortonde juni nittonhundrasjuttio. EtthundraĂ„ttiosju centi-
10
meter lĂ„ng, sjuttiofyra kilo tung med antydan till gubbmage. En mycket liten sĂ„dan, men som stör dig ganska rejĂ€lt.â Mattias nöp sig omedvetet i magflĂ€sket och tittade irriterat upp nĂ€r han kom pĂ„ vad han gjorde. Han stirrade pĂ„ gubben. KĂ€nde en lĂ€tt yrsel och kunde inte komma ifrĂ„n tanken pĂ„ om det hĂ€r verkligen var pĂ„ riktigt. Men köksklockan tickade precis som vanligt. Ute pĂ„ gatan körde en bil förbi, precis som vanligt. Grannens folkilskna terrier skĂ€llde pĂ„ nĂ„gon som gick förbi. Precis som vanligt. Men det hĂ€r var inte alls precis som vanligt. Ăven om nu den lilla gubben satt sig pĂ„ stolen igen sĂ„ var han, alldeles nyss, fritt svĂ€vande i luften. âMen vem ... vem Ă€r du dĂ„? Hur kan du veta allt det dĂ€r om mig. Och varför kom du till mig?â Mattias reste sig igen och drog sig osĂ€kert tillbaka mot diskbĂ€nken. Han tog ett nytt grepp om den skenbara tryggheten i bĂ€nkskivan. âJag Ă€r vĂ€l vad ni mĂ€nniskor brukar kalla för en Ă€ngelâ, sade gubben. âNi hittar ju som sagt pĂ„ en massa konstigheter hĂ€rnere. Ni ser upp till chefen pĂ„ olika sĂ€tt men Ă€r Ă„ andra sidan livrĂ€dda för honom och tror att han ska utdela nĂ„got slags straff över er om ni inte sköter er. Och sĂ„ kallar ni honom för olika saker som Gud och Jehova och Allah och slĂ„r ihjĂ€l varandra i hans namn för att ni Ă€r sĂ„ sĂ€kra pĂ„ att just ni har rĂ€tt och att han sa precis sĂ„ hĂ€r! Ni beter er som tonĂ„ringar som tjurskalligt ska hĂ€vda att de har rĂ€tt. Fast tusen gĂ„nger vĂ€rre. Jag förstĂ„r om han Ă€r frustrerad. Men ni kallar som sagt hans medarbetare för Ă€nglar. Och en sĂ„n Ă€r jag.â Det susade i huvudet pĂ„ Mattias. Det hĂ€r var definitivt det mĂ€rkligaste han nĂ„gonsin varit med om. Han lĂ€ngtade tillbaka till sĂ€ngen och boken han höll pĂ„ att lĂ€sa och kom pĂ„ sig med att önska att det hade varit ungar som jĂ€klats i alla fall. Eller att det skulle varit Jehovas som ringt pĂ„ dörren. Tjugo minuter av lĂ„tsat intresse hade varit ett billigt pris att betala jĂ€mfört med det hĂ€r. Hur skulle han bli av med gubben? Samtidigt kunde han inte lĂ„ta bli att förundras
11
över gubbens svada. Uppenbart var han helt vrickad. Men han verkade trots allt ofarlig sĂ„ Mattias bestĂ€mde sig för att spela med. âSĂ„ du Ă€r en Ă€ngel dĂ„?â Gubben betraktade Mattias roat innan han svarade: âJapp. Om du vill kalla mig det sĂ„ gĂ„r det bra. Jag jobbar Ă„t Chefen, Gud som du kallar honom och som jag borde kalla honom ocksĂ„. Han gillar inte nĂ€r jag sĂ€ger Chefen. âMen du ser inte ut som en Ă€ngel!â sade Mattias sturskt, nöjd med att ha fĂ„tt in en riktig poĂ€ng. âMen hallĂ„. Hur ser en Ă€ngel ut dĂ„?â sade gubben som nu fĂ„tt ett förnĂ€rmat uttryck i det rynkiga ansiktet. âSkulle jag haft nĂ„got slags fjantig klĂ€nning och vita vingar eller? Det dĂ€r var ju flera tusen Ă„r sen. VĂ€lkommen till nutiden. En Ă€ngel kan se ut precis hur som helst och jag rĂ„kar se ut sĂ„ hĂ€r. Och det dĂ€r vingfjantet lade vi förresten av med för jĂ€ttelĂ€nge sen. De var Ă€ndĂ„ bara för syns skull.â Hur menar du dĂ„? hade Mattias pĂ„ tungan innan han kom ihĂ„g det absurda i hela situationen. Han samlade ihop sig istĂ€llet. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt mĂ„ste han ju bli av med den hĂ€r inkrĂ€ktaren. Men hur? âVad vill du mig?â frĂ„gade han och försökte lĂ„ta bestĂ€md igen. âJo men chefen Ă€r lite frustrerad. Eller rĂ€ttare sagt han Ă€r riktigt ordentligt frustrerad. Han har ju lagt ner ett jĂ€drans jobb pĂ„ att skapa den hĂ€r planeten och er mĂ€nniskor och han har lyckats otroligt bra nĂ€stan hela vĂ€gen. Det finns andra planeter dĂ€rute som inte alls har blivit sĂ„ bra som den hĂ€r. Men hugaligen, det ska vi inte prata om. HĂ€r har han dĂ€remot lyckats bra. Hela skapelsen hĂ€nger ihop, allt fungerar och allt samverkar. Men med er mĂ€nniskor blev det liksom bara halvfĂ€rdigt.â âHalvfĂ€rdigt, hur dĂ„ halvfĂ€rdigt?â Mattias blev Ă€n en gĂ„ng irriterad pĂ„ sig sjĂ€lv. Varför tog han inte bara tag i det hĂ€r och sade Ă„t gubben pĂ„ skarpen att nu fick han faktiskt gĂ„! Men han var samtidigt tvungen att erkĂ€nna för sig sjĂ€lv
12
att han började bli lite nyfiken. Och vrickad eller inte. Gubben verkade ju faktiskt rĂ€tt rolig. âJa men herregud, oj ursĂ€ktaâ, sade gubben och sneglade upp mot taket, âdu tror vĂ€l Ă€ndĂ„ inte att nĂ„gon som lyckats fĂ„ ihop en planet dĂ€r allt hĂ€nger ihop och fungerar sĂ„ otroligt vĂ€l in i minsta detalj, frĂ„n den flera miljoner grader varma solen som ligger pĂ„ exakt rĂ€tt avstĂ„nd för att upprĂ€tthĂ„lla det hĂ€r livet till minsta lilla mikrob som ocksĂ„ pĂ„ sitt sĂ€tt bidrar till att skapelsen fungerar, du tror vĂ€l inte att en sĂ„dan konstruktör skulle nöjt sig med nĂ„got sĂ„ halvfĂ€rdigt som en mĂ€nniska.â âMen vaddĂ„ halvfĂ€rdiga. Vi Ă€r vĂ€l inte halvfĂ€rdiga? Vi utrĂ€ttar ju en massa saker!â sade Mattias i en plötslig lust att försvara sig. Du verkar inte sĂ„ vidare smart sjĂ€lv hade han lust att tillĂ€gga. Men han höll inne med tanken. Tokig eller inte, han ville ju inte sĂ„ra gubben. âJa. Som att Ă€gna dagarna Ă„t att slĂ„ ihjĂ€l varandra, oroa er över saker ni inte kan pĂ„verka och dagdrömma om saker som ni inte ens tror pĂ„ att ni ska kunna uppnĂ„ medan ni blir kvar dag efter dag pĂ„ ett jobb som ni inte trivs med. Tro mig, chefen hade betydligt högre planer för er. Och nu har han skickat ner mig hit för att ta reda pĂ„ varför i hela vĂ€rlden ni inte gör mer av de gĂ„vor ni fĂ„tt.â Mattias var fortfarande tagen. HĂ€r stod han och kĂ€ftade med en liten gubbe som pĂ„stod att han var en Ă€ngel. Fast Ă€ndĂ„ inte. Han jobbade för Gud. NĂ„ja, jag fortsĂ€tter vĂ€l kĂ€fta en stund sĂ„ kan jag nog avslöja honom och dĂ„ fĂ„r jag en bra anledning att bara be honom fara och flyga, funderade Mattias. Han hejdade sig en stund i tanken och undrade om gubben verkligen kunde flyga? Irriterat förde han tankarna tillbaka till verkligheten. Allt skulle sĂ€kert fĂ„ sin naturliga förklaring och pĂ„ nĂ„got sĂ€tt skulle han vĂ€l bli av med den hĂ€r figuren. Han bestĂ€mde sig för att försöka med en annan taktik. âMen vad gör du dĂ„ hĂ€r?â sade han. âJag Ă€r ju en helt vanlig person. Jag har inga gĂ„vor som du pratar om. En massa brister det
13
Ă€r vad jag har. Jag mĂ„ste vĂ€l Ă€ndĂ„ vara ett riktigt dĂ„ligt studieexemplar för den hĂ€r undersökningen.â Mattias började, trots omstĂ€ndigheterna, slappna av lite. Han gick fram till köksbordet igen och sjönk ner pĂ„ stolen. Tittade pĂ„ den mĂ€rkliga mannen mittemot. Skulle han inte sett honom svĂ€va skulle han ha kunnat ta honom för en helt vanlig mĂ€nniska, om Ă€n vĂ€ldigt liten. Och vĂ€ldigt gammal. Han sĂ„g inte speciellt farlig ut heller. Ful som stryk var han men T-shirten, vĂ€sten och jeansen gav honom ett nĂ€stan löjligt utseende. Och han skulle behöva gĂ„ till en frisör. Finns det frisörer i himlen? kom han pĂ„ sig med att tĂ€nka. Herregud nu var han inne pĂ„ det dĂ€r Ă€nglaköret i alla fall. Det hĂ€r hade en naturlig förklaring. Och han hade sĂ€kert sett fel. Ingen kan helt plötsligt svĂ€va i luften sĂ„ dĂ€r. Och Ă€nglar finns inte. âDet dĂ€r var elaktâ, sade gubben. âInte nog med att du jĂ€m-förde mig med ett penntroll i gĂ„r. Nu tycker du att jag Ă€r ful ocksĂ„. Men, jo det finns frisörer i himlen â och jag kan höra vad du tĂ€nker. Men jag har sĂ„ mycket att göra med den hĂ€r studien att jag inte har hunnit klippa mig. Och jag vĂ€cker faktiskt mindre upp-mĂ€rksamhet sĂ„ hĂ€r Ă€n om jag skulle varit vĂ€lklippt. Ingen kan vĂ€l ens drömma om att en gudomlig tjĂ€nsteman ska se ut sĂ„ hĂ€r? Ha ha ha. Blev det nĂ„t kaffe eller?â âDricker man kaffe i hi...â âMen hallĂ„, ja man dricker kaffe i himlen. Och man röker och dricker öl och har sex. Vad trodde du? Det heter ju inte himmelriket för inte. Vilken himmel vore det om man kom till nĂ„got slags celibatöken dĂ€r man inte kunde unna sig nĂ„gonting?â Det hĂ€r blev för mycket för Mattias. Han reste sig, gick fram till kaffebryggaren, tog glaskannan, satte pĂ„ vattnet och lĂ€t det rinna en stund för att bli kallt. Han hĂ€llde vattnet i bryggaren, tog fram kaffe och filter och började mĂ„tta upp. Doften av kaffe och de hemtama rörelserna kĂ€ndes trygga. Helt vanliga. I ett helt vanligt liv. För en
14
stund hoppades han Ă€n en gĂ„ng att han bara skulle ha drömt alltihop. Om jag vĂ€nder mig om sĂ„ Ă€r det tomt pĂ„ stolen, tĂ€nkte han. âTittut!â hojtade gubben. âHa ha ha. Hoppades du att jag skulle vara borta? Icke dĂ„. Jag Ă€r kvar och vĂ€ntar med spĂ€nning pĂ„ det dĂ€r kaffet.â Den lilla mannen log stort och nickade sĂ„ det yviga hĂ„ret fladdrade. Mattias tog sig förvirrat för pannan och hade fortfarande svĂ„rt att fĂ„ grepp om verkligheten. Det hĂ€r hĂ€nder inte, tĂ€nkte han. Fast det gör ju det. Han Ă€r ju hĂ€r och en massa mĂ€rkliga saker hĂ€nder. Han tog fram koppar och stĂ€llde dem pĂ„ bordet. âSocker? Mjölk?â sade han och slogs av det absurda i frĂ„gan. Men det var ju sĂ„ man gjorde. âNix. Svart. Men gĂ€rna en kaka om du har.â âĂööh, nÀÀÀh, jag har tyvĂ€rr inget att bjuda pĂ„â, sade Mattias som slets mellan sinnesstĂ€mningarna. Mitt i allt det absurda stod han hĂ€r och bad om ursĂ€kt för att han inte hade nĂ„got att bjuda pĂ„. Men vad skulle han göra? Gubben satt hĂ€r, han hade uppen-bart inte tĂ€nkt gĂ„ och att slĂ€nga ut folk var inte Mattias starka sida. âFör att vara en Ă€ngel verkar du vĂ€ldigt vanligâ, sade han till slut i ett försök att vara artig. âVad heter du förresten?â âOlaâ, sade gubben och flinade brett sĂ„ att ansiktet blev Ă€nnu lite skrynkligare.â âOla!!!?â âHa ha ha. Vad trodde du. Ola. Klart jag inte heter Ola. NĂ„gon mĂ„tta fĂ„r det vara pĂ„ vanligheterna. Jag heter Serafim, jag sa ju det.â âSerafim. Det kĂ€nner jag igen nĂ„gonstans ifrĂ„n.â âSĂ„Ă„Ă„, du Ă€r inte helt okunnig Ă€ndĂ„. Serafer Ă€r i den kristna tron en grupp av de högsta Ă€nglarna och jag Ă€r en av dem. DĂ€rav namnet. Serafim. Men ro hit med kaffet nu. Sen ska vi ut och resa.â Mattias som precis var pĂ„ vĂ€g för att hĂ€mta kaffekannan hejdade sig mitt i rörelsen.
15
âNej men hallĂ„â, sade han och slog ut med hĂ€nderna. âNu börjar det hĂ€r kĂ€nnas som en dĂ„lig film. Nu ska du snart sĂ€ga att jag precis dött men Ă€nnu inte kommit till himlen och nu Ă€r du hĂ€r för att ge mig en chans till. Och sĂ„ ska du visa mig vad jag egentligen kunde fĂ„tt. SnĂ€lla, inte den uttjatade historien. DĂ„ börjar jag definitivt kolla var de dolda kamerorna finns.â âNix. Du har inte alls döttâ, sade gubben och stĂ€llde ner kaffekoppen. âDu Ă€r vid liv precis lika mycket nu som nĂ€r du trodde att du skulle dö av rĂ€dsla nĂ€r det brakade till pĂ„ altanen. Du Ă€r vid liv, men du Ă€r inte speciellt levande.â âHurdĂ„ inte speciellt levande?â undrade Mattias förvirrat som kastades mellan sinnesstĂ€mningarna. Precis nĂ€r han började fĂ„ ett litet grepp om verkligheten sĂ„ kom nĂ€sta sak som stĂ€llde allt pĂ„ kant. âHĂ€ll upp kaffet sĂ„ ska jag visa digâ, sade gubben lugnt. Mattias drog efter andan och övervĂ€gde alternativen igen. Spela med eller sĂ€ga till pĂ„ skarpen och be gubben gĂ„. Han reste sig, hĂ€mtade kannan, hĂ€llde upp kaffe bĂ„de Ă„t sig sjĂ€lv och gubben och satte sig ner igen. âNĂ„?â sade han. âVad var det du skulle visa mig?â âDrick ditt kaffeâ, svarade gubben. Mattias tog en klunk medan han spanade in figuren mittemot. HĂ€r satt den hĂ€r mystiska lilla farbrorn och drack kaffe i hans kök och verkade njuta i fulla drag. Ăgonen var slutna och ett hĂ€nfört leende spred sig i hans ansikte efter varje klunk. Mattias drack lite till av sitt eget kaffe. âNĂ„?â sade gubben. âVaddĂ„ nĂ„?â undrade Mattias förvirrat. âHur smakade kaffet?â âĂöh, jag vet inte sĂ„ nogaâ, sade Mattias förvirrat och tittade ner pĂ„ sin kopp. âSom kaffe brukar göra. Det var vĂ€l gott, antar jag. Men jag satt och tĂ€nkte pĂ„ annatâ. Gubben stĂ€llde ner sin kopp och tittade pĂ„ Mattias med sina blĂ„ ögon.
16
âDet Ă€r precis det hĂ€r jag menarâ, sade han. âDu satt och tĂ€nkte pĂ„ mig och vad jag gör hĂ€r istĂ€llet för att njuta av kaffet som du gjort dig en viss möda att göra. Du njöt inte av ögonblicket utan var nĂ„gon helt annanstans i tankarna.â âĂr det sĂ„ konstigt dĂ„?â sade Mattias förnĂ€rmat. âHĂ€r stormar det in en vilt frĂ€mmande gubbe, sĂ€tter sig vid köksbordet, begĂ€r att fĂ„ kaffe och sedan tror han dessutom att jag ska njuta av mitt kaffe direkt och absolut inte tĂ€nka pĂ„ annat nĂ€r gubben dessutom pĂ„stĂ„r att han Ă€r en Ă€ngel. Give me a brakeâ, fortsatte han och Ă„ngrade genast det amerikanska uttrycket. Den lilla gubben log det som Mattias uppfattade som ett överlĂ€gset leende. Men rösten var mild nĂ€r han började prata igen. âSĂ€g mig dĂ„â, sade han lugnt, âhur brukar du göra nĂ€r du dricker kaffe? Brukar du njuta av varje klunk och verkligen kĂ€nna aromen av kaffebönorna eller brukar du göra en massa andra saker samtidigt? Som att lĂ€sa en bok, tidningen, se pĂ„ teve eller bara sitta och fundera pĂ„ annat. Som nu?â Mattias öppnade munnen för att försvara sig, men tystnade igen. Gubben hade trĂ€ffat mitt i prick. âSĂ„ hĂ€r gör ni mĂ€nniskor sĂ„ ofta, fortsatte gubben. Ăter ni nĂ„got gott sĂ„ Ă€r det sĂ€llan ni uppfylls helt av smaken utan tankarna Ă€r istĂ€llet pĂ„ hur ni ska kunna betala rĂ€kningarna eller vad som Ă€r pĂ„ teve i kvĂ€ll. Ni har fĂ„tt förmĂ„gan att njuta av livet och vad det har att bjuda men ni har inte vett att anvĂ€nda er av de förmĂ„gorna. Till och med nĂ€r ni har era mest njutningsfyllda ögonblick med er partner sĂ„ Ă€r ni nĂ„gon helt annanstans. Och funderar pĂ„ om ni Ă€r tillrĂ€ckligt snygga, om ni gör rĂ€tt â eller hemska tanke, lĂ„t det inte ta slut för fort!â Mattias frustade till och höll pĂ„ att sĂ€tta det varma kaffet i halsen. Vissa av sakerna var precis pĂ„ spiken. Men det tĂ€nkte han definitivt inte berĂ€tta för den hĂ€r figuren. Fast fasen ocksĂ„, i vĂ€rsta fall visste han vĂ€l det redan, tĂ€nkte Mattias och kĂ€nde till sin fasa hur han rodnade.
17
Gubbens leende visade med alltför önskvĂ€rd tydlighet att precis sĂ„ var fallet. âMen strunt i det, sade gubben. âDrick upp kaffet nu. Vi har mycket att göra.â
18