9789173432856

Kristina Mattsson

Landet utanfรถr Ett reportage om Sverige bortom storstaden

Leopard fรถrlag Stockholm 2010

Av Kristina Mattsson tidigare utgivet på Leopard förlag: De papperslösa och de aningslösa, 2008

Landet utanför Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Kristina Mattsson 2010 Omslagsbild: Leif Zetterling Redaktion & original: Tom Carlson Ord & Text Kartor: Stig Söderlind Tryck: ScandBook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7343-285-6

Innehåll 1 Mellan Väddö och Åkersberga 9 2 Läget 15 3 Rapport från hålornas håla 23 4 De utflyttades röster 41 5 Staten abdikerar 49 6 Aldrig mer 53 7 Högland 56 8 Hultsfred finns på kartan 64 9 Ryck upp er lantisar 67 10 Åre på E 77 11 Konsumismen, turismen och de unika platserna 85 12 Värmland i framgång och bakvatten 90 13 Bruksandans framsida och baksida 108 14 Den fruktlösa jakten på Något 113 15 Är allt bättre i Norge? 127 16 Gränsbrytarna 138 17 Vad ska vi göra med Bästekille? 143 18 Krångede och vindkraften 152 19 Holländarna och andra invandrare 159 20 Världsmannen från fjällbyn 169 21 Urbaniseringen stillnar och växlar upp 173 22 Sista kapitlet 191 Källor 203

1

Mellan Väddö och Åkersberga Somrarna med släkten i Älmsta i norra Roslagen var det centrala i min uppväxt. Resten av året i den identitetslösa stockholmsförorten Åkersberga, upplevde jag som något tillfälligt och opålitligt. Som en räcka av steg på en ålderstrappa, på väg till något annat.

På sina semestrar under sextio- och sjuttiotalet återkom pappa och hans fem syskon till Älmsta från de utposter dit Utvecklingen slungat dem. Sitt vardagsliv levde de i Östhammar, Jakobsberg, Molkom eller Sollentuna. Slungat förresten, jag minns dem snarare som överväldigade av alla de möjligheter som deras samtid gett dem. Ekonomin blev stadigt bättre, jobb fanns det hur mycket som helst och de var alla i ett lyckligt läge där de kunde ta del av framåtskridandet.

Det här hände ju under det årtionde då Sverige hade kunnat vinna VM i urbanisering om det funnits ett sådant. En fjärde­del av befolkningen flyttade ifrån landsbygden mellan 1960 och 1970. Hundratusentals människor bytte radikalt livsform inom loppet av endast tio år. Min Väddösläkt hörde till dem.

När farmor kallade till familjemiddag i Älmsta kom alla

10

mina fastrar och farbröder med familjer vare sig de ville eller inte, för så skulle det vara. Dukarna var vita och hemvävda och finporslinet hade ett slingrigt M för det stolta namnet Mattsson i guld på överkanten. Det hela signalerade en ståndsmässig fyrtiotalstillvaro som inte alls stod i samklang med det vanliga medelklassliv som var min vardag, med vardagsrum och gillestugor. Men spåren fanns i farmors hus, från en tid då en lokal borgerlighet hade sitt hem som en scen för dåtidens nätverksbyggande och för representation.

Gästboken var viktig och visades upp av farmor, pianot hade sin självklara plats liksom skinnfåtöljerna och de antika skåpen. Folkhögskolans rektor Mattsson, min farfar, dog när jag var mycket liten men omtalades som en närmast mytisk gestalt.

Efter middagen hos farmor ingick det att alla kvinnor samlades i köket, diskade och torkade vartenda bestick och glas. Jag minns att mamma var irriterad på den där kommenderingen, men det skulle aldrig hända att hon vägrade.

Vi var ett femtontal kusiner som också träffades. Till oss dukades det framför pianot i finrummet. Vi lekte viskleken vid bordet och Påven bannlyser i den enorma trädgården under sommarkvällarna.

Men det viktigaste var somrarna på farfars gamla ägor ner mot havet i Gamla Grisslehamn. Min far och hans syskon hade byggt sommarstugor där och återvände varje sommar till sin hembygd. Kafferep var umgängesformen, fastrarna stickade febrilt och faster Inga gick ständigt vilse i skogen i sin jakt på svamp och blåbär. Vi som var barn badade i havet och kajkade runt i den gamla ekan. Precis som pappa gjort som barn. Det var samma eka och samma vatten. Alla kusiner var snälla och de äldre tog hand om de mindre och vi ilade mellan stugorna.

Jag minns Älmsta under de här åren som ett ganska sömnigt ställe, präglat av ett fyrtiotal som tycktes dröja sig kvar.

Roland Larsson, tidigare s-politiker i Stockholm men född i Ortala, norr om Älmsta, berättade i Norrtelje tidning hur

han drevs från Väddö redan som 15-åring. Överlärare Leife uttryckte det rakt på sak på Roland Larssons skolavslutning 1954: »Till er som har näringsidkare som föräldrar säger jag på återseende och till er som inte har det säger jag lycka till i Stockholm.« Valet att stanna kvar i bygden på femtio­talet fanns bara för den som ärvde ett jordbruk. Ångsågen på Rumpudden hade lagts ner, liksom konservfabriken i Grisslehamn. De båda bagerierna gav upp. Först Edströms där min farmor växt upp, sedan Björks bageri. IOGT-lokalerna, som fostrat mina farbröder, liksom bönhusen stängdes ett efter ett. De ligger där ännu, som fallna äpplen över ön, förvandlade till sommarstugor eller fornminnen som öppnas vid enstaka högtider.

Idag är Älmsta Norrtälje kommuns mest expansiva del, som planerar höghusbygge och blir en alltmer integrerad del av Stockholmsregionen. Många flyttar hit, det startar många företag och folk jobbar kanske några dagar i veckan i Stockholm och resten på Väddö. De bor på landet med en fot kvar i Uppsala eller Stockholm. Roland Larsson tycker att de utgör hoppet, de entreprenörer som varit Väddös bristvara i mer än 50 år.

Själv har jag alltid varit gäst på landsbygden. Vardagen har aldrig funnits här. Men det är på Väddö som mina förfäders andar finns. Brorsan och jag vårdar våra föräldrars grav, planterar blommor och vattnar. Väddö kyrkogård, hos de döda, är en hemmasfär. Samtidigt, säger vi, var det nog bra för oss att vi växte upp på ett ställe med mer flödande impulser och intryck. Men vi bär båda på en föreställning att det är i Väddö som det riktiga livet finns och alltid har funnits. Det är en föreställning vi delar med många migranter, har jag märkt. Vare sig de flyttat fem mil från hemorten eller över halva världen.

Båda mina föräldrar hade sina rötter i Roslagen sedan generationer. Sedan kom femtiotalet och urbaniseringen och de stack iväg så snabbt de kunde. Jag tror att de var lättade över att komma ut i världen och hitta något mer spännande.

11

12

Nya miljöer, utbildningsmöjligheter, människor. Att kunna forma sina liv utöver vad både klassursprung och tradition bestämde. Så istället för en uppväxt i den bygd som jag genom släktband tillhörde så fick jag uppbrott. Och så fick jag Åkersberga.

Vi kom dit 1963 när jag var tre år, till en nybyggd hyreslägenhet längst upp på Storängsvägen. Under de närmaste årtiondena skulle Åkersberga fördubbla sitt invånarantal flera gånger om. Kohagen mellan Tuna och Berga blev först ett gärde som sedan fylldes med byggnader på ett för Åkersberga typiskt oplanerat sätt. En brandstation i norra änden, fyrkantiga pyttesmå kedjehus, som kom i två delar på lastbil i den södra och en Rikets sal mitt emellan. Först så småningom kom någon på idén att bygga en väg som band samman byggnaderna. Det där kunde man iaktta från köksfönstret i mammas radhus på Västra Banvägen, dit vi flyttade efter att min pappa oväntat dött under en operation.

I Åkersberga hade byggherrar kontrollen över tillväxten och kommunen jamsade med. Resultatet blev ett samhälle där ändlösa småhusområden bildade medelklassgetton för bilburna och där ingenting hängde ihop med något annat förrän långt in på åttiotalet. Men då var jag redan tillräckligt gammal för att kunna ta mig därifrån.

Mina kompisars föräldrar pratade nästan alla dialekt från annat håll. Ulrika kom från Umeå i fyran, Tor och Anders hade sina rötter i finska Österbotten. Ebba kom från Skinnskatteberg med sina föräldrar i trean. Andra familjer hade gjort en stockholmsk boendekarriär och kom från då nedgångna stadsdelar som Södermalm eller, som brö­ derna Rutstam, från arbetarförorter som Fruängen. De lägre tjänstemännen, som var våra föräldrar, hade råd att flytta till Åkersberga, men inte till Täby eller Djursholm. Vi möttes i den framväxande förorten och alla hade vi rötterna någon annanstans. Ett lokalt mönster av den migration som nu upprepas över hela världen och där de svenska förorternas barn idag kommer betydligt längre bort ifrån.

Åkersbergas, och därmed vår egen, identitetslöshet lyste igenom var vi än kom. Jaså, du är från Stockholm, sa tanterna i Österfärnebo och snörpte på munnen när jag presenterade Åkersberga som en ort i södra Roslagen för att tona ner mig själv som stöddig stockholmare. Å andra sidan gjorde de tre milen till Stockholm att vi inte var riktiga förortsungar heller. De av oss som fortsatte på gymnasiet dirigerades till Täby, där vi var både fattigare och bonnigare.

De andras föräldrar var liksom mina stadigt förankrade i den landsbygd de kom ifrån och såg inte problemet med att flytta oss barn mellan olika orter och skolor. För mig och många andra blev det en tillvaro präglad av uppbrott och anpassning till nya skolor, nya miljöer under tillväxtårens jakt på bättre jobb och högre lön. Därför blev Väddö, eller vilken landsbygd man nu härstammade från, den fasta punkten för urbaniseringens barn.

Men det där födde ju också en sentimentaliserad bild av livet på landsbygden. När vi var hos släkten var det alltid lov och oftast sommar. Vi hängde emellan, utan grundmurad hemmahörighet vare sig på landet eller i stan, med en längtan till landsbygden som inte var grundad i vardagserfaren­ heter.

Hos mig har den där positionen mitt emellan fött en nyfikenhet på det riktiga livet på landet och det är nog den personliga drivkraften bakom den här boken. Typiskt är att jag alltid tänkt att jag ska bo på landet sedan, men inte nu. Det är ju storstadsbo jag är, sedan länge. Jag har bott i Stockholm nästan oavbrutet sedan jag var arton år och varit på väg dit sedan jag var tretton. Undantaget är tre år i byn Österfärnebo i mitten av åttiotalet, en livserfarenhet som skildras i ett av bokens kapitel.

Utflyttningen från landsbygden har pågått i snart hundra­ femtio år, men sedan mitten av 1990-talet har det som kan visa sig vara en slutgiltig tömning av hela trakter tagit sin början. Det är en gigantisk förändring av samhället som pågår, utan någon debatt. Det värsta som kan hända landsbygden

13

14

är att den blir ett icke-tema, sade norska Randi Ness när jag träffade henne för arbetet med den här boken. Så har det varit länge i Sverige. Bristen på politisk vilja att påverka utvecklingen på landsbygden är påfallande och medierna är ingen motkraft. Många journalister har själva flytt från landsbygdens sociala kontroll och uppnått en personlig frihet innanför tullarna i Stockholm. Kanske inte så konstigt att landsbygdsbevakningen är svag och riksmedierna koncentrerar sig på folk som skapat sitt drömboende på något gammalt gods eller bygder som vänt utvecklingen mot alla odds.

En annan utgångspunkt för boken är att urbaniseringen är en av mänsklighetens ödesfrågor. Nu flyttar även afrikanerna till stan. Från och med 2008 bor det fler människor i städer än på landsbygden. Det är en förändring med stora och okända konsekvenser. Därför har jag skrivit den här boken.

2

Läget En dag under året 2008 skedde ett skifte som är så allomfattande att det är svårt att få syn på. Från och med den dagen bor, för första gången i mänsklighetens historia, fler människor i städer än på landsbygden. Det är ett utvecklingssteg som kan visa sig ha lika omvälvande betydelse som när några av oss en gång för tusentals år sedan övergav jakten och samlandet för att stoppa frön i jorden och skydda deras möjligheter att växa. Sedan dess har majoriteten av människorna levt som jordbrukare, men nu är det slut på den epoken. Vår historia som en huvudsakligen landsbygdsboende mänsklighet håller vi just nu på att lämna.

Från och med nu lever de flesta med många människor omkring sig, med asfalt, med betongväggar och grus framför ögonen istället för fält och träd, med de många intrycken och de snabba beslut som staden kräver av sina invånare, istället för i en by där man känner både grannar och deras förfäder.

Där jordbruket krävde eftertänksamhet och långsiktighet kräver staden kvicktänkthet och förmåga till förnyelse. Där jordbruket gräver ner människans själ i de viktiga detaljerna och i traditionen lever en majoritet nu i den modernitet där

16

allt fast förflyktigas. Att kunna vända på en femöring, att bearbeta stora mängder information och relatera och läsa av främlingar hör till det vi måste kunna. Vare sig vi sitter framför en skärm och är it-konsulter eller är barn som växer upp i slummen.

Redan har så många flyttat från landsbygden att inflyttningen inte längre är städernas största källa. De växer av sin egen inneboende kraft, genom att en majoritet av världens barn föds i favelor och förorter, i Sao Paulo eller i Malmö.

Om inflyttningen till Stockholmsregionen plötsligt upphörde skulle befolkningen ändå öka i fyrtio år framåt, eftersom de som bor där är så unga. Barnen växer upp utan egna minnen av landsbygden, banden till jorden och naturen tunnas ut. Deras verklighet är staden, trafiken, valmöjligheterna.

I detta globala mönster ingår det som sker också här i landet. I det tysta håller det Sverige som ligger utanför storstadsområdena och de större universitetsstäderna på att packa ihop. Om tjugo år kommer många lokala samhällen att ha upphört att fungera. Även om varenda person i arbetsför ålder jobbar i åldringsvården kommer invånarna där inte att räcka till för att täcka behovet. Ingen blir över för att köra bussen, jobba i skolan eller uppfinna nya grejer som kan vända utvecklingen i bygden.

Vi står mitt i en omvandling som hotar att ta kål på stora delar av landet som livsrum för ett vardagsliv med barn som väntar på skolbussen, med grannar som byter några ord utanför Ica eller barnfamiljer som kan välja att flytta hem till rötterna för att barnen ska få samma uppväxt som den man själv hade. Möjligheten att välja ett sådant liv kommer att upphöra.

Nej, detta är inget fantasifullt science fiction-påhitt ­eller hårdragning av lösa fakta. Mitt påstående grundar sig på torra siffror från Statistiska Centralbyrån. Sverige har 290 kommuner. »I mer än 200 kommuner runtom i landet är befolkningsminskning planeringsförutsättning nummer ett«, skriver till exempel forskarna Ola Nygren och Lars Olof

Persson i rapporten Det enkelriktade Sverige: Tjänstesektorn och den framtida regionala befolkningsutvecklingen.

Siffrorna säger också att detta inte bara gäller avlägsna byar i Norrlands och Västerbottens inland. Utvecklingen mot en allt äldre och allt mindre befolkning pågår långt söderut fast i en något långsammare takt. Avfolkningen pågår i delar av Blekinge, Dalsland och Småland. Den fortsätter upp över Bergslagen och genom skogslänen. Norra Uppland är delvis avfolkningsbygd, befolkningen i stora delar av Dalarna, Gästrikland, Jämtland och Härjedalen blir allt äldre.

Avfolkningen hotar inte bara landsbygden utan också flera mindre städer, som Laxå, Filipstad, Gullspång eller Hultsfred. Ingen ort är dömd på förhand eftersom framtiden inte går att förutsäga och naturligtvis kan utvecklingen vända på just dessa orter. Men huvudtrenden i Sveriges inland går inte att prata bort.

Det största problemet är egentligen inte att befolkningen minskar, menar framtidsforskaren och demografen Jan Amcoff, utan att åldersfördelningen blir så skev. I de bygder där avfolkningen gått längst lever nu en sista stor generation som idag befinner sig runt pensionsåldern. Ingen kommer efter dem.

Sveriges välfärdssystem är organiserat som ett generationskontrakt där varje svensk fram till pensionen försörjer barn och gamla via skatten. Därefter ska vi kunna lita på att nästa generation i sin tur försörjer oss. Det här är lokalt organiserat i kommuner och landsting och förutsätter att det finns folk i alla åldrar i alla landets delar. I de två hundra kommuner vi pratar om kommer detta inte att fungera eftersom de äldre blir en allt större majoritet. Inga tecken tyder på en ny grön våg med stadsbor som flyttar till fjärran landsbygder. Det finns inte tillräckligt med kvinnor i fertil ålder kvar för att skapa nya generationer. Något måste bryta den skisserade utvecklingen om vi ska ha någon landsbygd kvar, men ingen tycks veta vad det skulle kunna vara.

Många av de människor jag träffat på mindre orter säger

17

18

samma sak, det känns som om proppen har gått ur. Nu finns det ingen botten. Snart ligger min hembygd för fäfot, övergiven av människor, staten och EU. Forskaren Jan Amcoff håller med. »Om vi pratar om de perifera regionerna så är jag tyvärr lite rädd för att proppen är på väg att gå ur«, säger han. »Småstäder och tätorter som ligger lite perifert har ett mycket problematiskt läge efter utflyttning i flera decennier.« * »Om tjugo år ser deras befolkningspyramider ut som kantareller.« Den som sitter på andra sidan skrivbordet och säger det är Erik Westholm, professor i kulturgeografi i Dalarna och forskare på Institutet för framtidsstudier. Här på institutets kontor ovanpå Centralbadet i Stockholm har han en av sina arbetsplatser. Han är en snäll och klok man med en fin humor och han är inte hoppfull. »Vi pratar faktiskt om stora delar av Sveriges inland och även ganska stora städer där avfolkningen gått så långt att en ny fas av vitalisering är osannolik. Ett fullständigt trendbrott skulle knappast hjälpa.« Men det finns inget som tyder på ett trendbrott med massflyttning till landsbygden och mindre städer. Tvärtom vinner storstaden som livsform i hela världen. Om man förr flyttade för att få ett jobb beror utflyttningen idag på att folk frivilligt väljer ett annat liv än landsbygdens stillhet. Den allra största delen av flyttarna bosätter sig på platser som de föredrar att bo på, hellre än platsen de lämnar. Sverige håller i rask takt på att bli ett storstadsland, i alla fall om vi håller oss till SCB:s ganska måttfulla krav på storstad: en tätort med mer än 200 000 invånare. Det gör Stockholm, Göteborg, Malmö och även Uppsala till storstäder.

Till storstadslandet räknar jag även de större universitetsstäderna, hoppfulla ställen som får ständig påfyllning av nya tjugoåringar, uppfinningar och idéer. Men även delar av den rena landsbygden hör till storstadslandet. Omkring de större städerna finns ett omland av landsbygd, små städer och

mindre tätorter med höga fastighetspriser och eftertraktade bostäder. Här kan man bo och ändå genom pendling nå den större stadens utbud av arbetsplatser och variationsmöjligheter.

Det tycks vara många som tycker att lång pendling till jobbet är värt priset för att få det lugnare när man väl är hemma, men storstaden på pendlingsavstånd är en förutsättning. Det gör att Mälardalen blir ett stort västligt omland till framför allt Stockholm, men även till Uppsala, Örebro och Västerås.

Små samhällen som Älmsta är med raska kliv på väg in i Storstadslandet, medan närliggande Söderbykarl ligger kvar på den avfolkningshotade landsbygden.

Det är något gåtfullt över hur vissa platser drar till sig inflyttare, medan andra står och stampar, även när när­heten till större städer är densamma. En miljon människor når Malmö och Lund med bil eller pågatåg för dagpendling och vissa byar utanför Umeå, som Granö, har babyboom.

Fläckvisa bitar av landsbygden lyckas göra sig attraktiva för storstadsborna och inlemmas i Storstadslandet med höga fastighetspriser, latte-caféer och inflyttning av yngre och av barnfamiljer. Det gör framgångsrika småorter som Åre till en del av Storstadslandet, medan grannbyn Järpen ligger i Jämtland, något jag skriver mer om i kapitlet om Åre. Sverige faller isär i två delar och det går rasande fort.

I vårt land pågick den stora folkomflyttningen från land till stad under hundra år. År 1870 bodde drygt 80 procent av svenskarna på landsbygden. Järnvägarna, teknisk utveckling, industrialismen och ett stadigt minskande behov av arbetskraft i jordbruket skapade städerna. Under 1960-talet skedde en gigantisk folkomflyttning då var fjärde landsbygdsbo bytte livsform till staden eller tätorten. 1970 anses den egentliga urbaniseringsprocessen vara avslutad. Då bodde åttio procent av befolkningen i tätorter, som dragit till sig landsbygds­befolkningen. Men sedan dess har flyttningarna fortsatt, längre bort, mot de större städerna och regionerna kring dem.

19

20

Tätort är ett urvattnat begrepp som inbegriper allt som inte är ren landsbygd. Grunddefinitionen är ett tätbebyggt ställe med minst tvåhundra invånare och uppåt, så Vitaby på Österlen är en tätort och Stockholm en annan. Ett begrepp så vitt att det verkar meningslöst, men följande faktum ger ändå en bild av hur glesbefolkat Sverige är. Tätorterna upptar 1,3 procent av landets yta, men där bor 84 procent av befolkningen.

Under 1970- och 80-talet var det som om Sverige hämtade andan. Inflyttningen till de stora städerna saktade ner, den stora utbyggnaden av välfärdssystemen hade en stabiliserande effekt och det kom en motreaktion mot den snabba urbaniseringen. Gröna vågen växte sig stark och med början på sjuttiotalet sökte sig barnfamiljer, framför allt från arbetarklassen, till landsbygden. Det kompenserade i viss mån för alla ungdomar som flyttat bort under sextiotalet. När det var dags för barn var det många som ville återvända till rötterna.

Det mönstret bröts i mitten av 1990-talet, då Sverige försökte resa sig ur kris och massarbetslöshet. Många av de gamla industriorterna hämtade sig aldrig. Industrin rationaliserade och flyttade produktion till lågkostnadsländer, de jobb man tidigare kunnat få direkt efter grundskolan eller gymnasiet försvann och högskoleutbildning blev allt viktigare. När även de nya jobben växte fram i tjänstesektorn gynnades storstäderna. »Dessutom fick vi någon form av värderingsförskjutning till storstädernas förmån«, säger Erik Westholm. »Det ser du också i Stockholms innerstad som har en babyboom. Du kommer inte in på fiken för att det är så mycket barnvagnar.

Det är absolut ett trendbrott mot tidigare då de unga flyttade ut i förorten eller till hemorten när de fyllt tjugoåtta.« Idag går hälften av varje årskull på högskola och universitet vilket är en enorm ökning på bara något årtionde. Studenterna blir ofta kvar på studieorten, eller blir sambo med någon från ett annat håll. Chansen för att båda ska få kvalificerade

jobb på en mindre ort är liten. De inser också att chanserna att byta jobb i framtiden är minimala om arbetsmarknaden är begränsad och pendlingsmöjligheter saknas.

Nu är detta sagt och det är dags för ett viktigt tillägg.

Ingen ort är dömd till undergång. Utvecklingen kan vända på det mest oväntade sätt. Den här boken är full av sådana exempel. Men de tillhör undantagen. Huvudtrenden i Sveriges inland är så mörk att medier och ledande politiker försöker prata bort sin maktlöshet. Eller om det är sitt ointresse.

21