9789176994788 by Smakprov Media AB

. . . OCH LJUNGENS FINA FRANS

olov petersson

FÖRLAG: BOD - BOOKS ON DEMAND, STOCKHOLM, SVERIGE TRYCK: BOD - BOOKS ON DEMAND, NORDERSTEDT, TYSKLAND

Historien om Gunnar Nilsson fortsätter - inte rak och problemfri men likväl - och tiden hinner så småningom ifatt också honom. Alltför ofta kommer vi för sent till insikten om, hur vi borde handlat, hur vi kunde ha undvikit det vi inte längre vill minnas. Ensam, nervös och olycklig flyr han en vacker majdag ut till verkligheten och den ovissa framtiden. Vart och till vad? Djupadal i mars 2017 Olov Petersson

stegen fram mot pianot, som var svartlackerat, blankputsat och av märket Roland. I logotypen framför det versala R:et hade guldfärgen flagnat, den snirkliga figuren lyste vit och hård mot den svarta ytan, liknade en rovfågel. Jag satte mig på pallen, vek upp notbladen, försökte få liv i mina kalla händer, andades djupt. Instrumentet fanns där tyst och avvaktande framför mig, tangenterna var stumma. Det förflöt en lång stund, innan jag förstod att elen inte var påkopplad, hittade knappen och en röd lampa tändes till vänster om klaviaturen. Det var fortfarande tyst, ingen bland åhörarna verkade dock märka något av mitt problem. Efter några sekunder började lampan lysa grönt. Det långa uppehållet tror jag uppfattades som att jag koncentrerade mig, hoppas i varje fall det. En förlamande känsla kom över mig. Händerna var som klubbor, en mörk hinna låg över ögonen, jag var helt kraftlös. Uppfattade inte var jag var eller min omgivning. Kunde inte sitta kvar längre på pianopallen, reste mig och hörde att jag sjöng: jag gick de få

Plocka vill jag skogsviol och ljungens fina frans. . . Längre kom jag inte, rösten svek mig. Jag samlade ihop notbladen, fällde igen locket till pianot och gick snabbt ur lokalen. Kände blickarna, uppfattade den förvånade, tysta stämning, som uppstod. Fortsatte ut i solen, till grönskan och livet, hörde att någon

ropade efter mig, jag ökade stegen. Sneddade över den ödsliga parkeringsplatsen, fortsatte genom en park, där några barn stimmade vid en klätterställning. Föräldrarna satt till synes ointresserade vid trista sandlådor och i gungor av klumpiga bildäck. Stirrade in i sina mobiler, ropade då och då till något barn, som inte lyssnade. Jag satte mig på en soffa, funderade på vad som hände. Varför sjöng jag den, hur kunde jag minnas texten. Heter det inte ljungens vackra krans? En flicka ramlade ner från den klätterställning, hon försökte ta sig upp i, slog sig och skrek förtvivlat ut sin smärta. En ung kvinna med cigarett i handen och gröna foppa-tofflor på fötterna, gick pliktskyldigt fram och reste upp henne. Du ska inte klättra på den där, har jag sagt, du ser hur det går, titta på dina byxor, nu blev det hål på knäet. Flickan såg häpet på sina söndriga knän och gråten avtog. Mamman eller vad hon nu var - hon med cigaretten - torkade flickan i ansiktet, tog henne i handen och de vandrade sakta bort. Jag ville också skrika ut min smärta, vråla rakt ut, okontrollerat och högt. Som om det skulle hjälpa? Folket skulle bara förvånat titta upp från sina mobiler, undra vem det är, som beter sig så där. En vuxen karl, som sitter och skriker? Gunillas smekningar mot min kind, hennes varma händer gör sig påminda. Jag sitter tyst, väntar på att hon skall komma gående här på grusgången, le emot mig. Sitter du här Gunnar, kom vi går tillbaka, du kan väl spela för mig? Några trötta hundägare stretar med sina jyckar, plockar med svarta påsar på gräsmattan, och fortsätter sin kryssande vandring. En flock änder tjattrar, flockas kring en dam, som kastar ut torra brödkanter till dem. Jag återvänder in på kyrkogården, där det är krattat och ansat till fulländning, tyst och stilla. Tunga gravstenar, som berättar om forna tiders stormän och framgångsrika yrkesfolk; kamrerer, domprostar och kaptener vilar under sina monumentala minnesvårdar. En och annan snickare, plåtslagarmäster och folkskollärare har också smugit sig in bland finherrarna. Här blir vi alla till slut ändå lika, en tröst och hjälp för oss tvivlare. Tiden försvinner, bekymmer och oro förminskas i denna evighetens miljö, så fylld av

historia, liv och tillvarons ständiga kretslopp. Vi människor är inte mer än ﬂuglortar på tillvarons blanka duk, som den store konstnären där uppe, eller var han beﬁnner sig, hela tiden fortsätter att arbeta på. Hur ofta besinnar vi det? Sakta går jag tillbaka mot kapellet, där allt är stilla, öde och folktomt. Några kråkor slåss vid en omkullvält soptunna, vaktmästaren kommer ut och låser dörren omständligt, går mot bilen, som står parkerad på baksidan. Han far iväg och det skramlar om avgasröret, när han svänger ut från området.

ligger vackert inbäddade i mäktig bokskog, med angränsande, vidsträckta och bördiga åkrar som dekorativa kulisser. Allt kantat av tysta stenmurar, mossbevuxna och tidlösa i sin skönhet, där betraktaren fortfarande kan ana det tunga, mödosamma arbete, som ligger förborgat i de tysta, grå gränsmarkeringarna. Sommartid är det grönt, storslaget och betagande vackert, under höstar och vintrar råder tystnad, stillhet och frid. En gropig och smal grusväg är den led som finns, utgör den navelsträng där allt skall pumpas in och ut från yttervärlden, som känns fjärran och avlägsen i lugnet och tystnaden. Här forslas dagliga leveranser till kök och kontor; varutransportbilar och postens gula farkost blandas med taxibilar, vars innehåll, i form av olyckliga, trasiga människor töms ut vid entrén, för att förhoppningsvis efter några veckors restaurerande kunna återvända till sin vardag. Och så de många nyfikna, som oblygt färdas fram mot anläggningen, med hopp om att få se skymten av en eller annan omskriven celebritet. Några av våra kända teater- och tv-människor lär från och till befinna sig här. Vissa helger är det också tillåtet för de intagna att ta emot besökande. Barn, fruar, män, föräldrar och släktingar, som av olika anledningar vill visa sitt stöd, engagemang och sin förståelse, kommer sakta åkande. Parkerar villrådigt på den ödsliga grusplanen och börjar osäkert gå mot huvudbyggnaden. Prasslar med blommor och chokladaskar, rättar till rynkig klädsel och rufsig frisyr, som inte vill behålla sin, för bara några timmar sedan, så eleganta form. de skarpt gulmålade gårdsbyggnaderna

Några skyltar eller anvisningar, som ute vid avfarten berättar om vad som döljer sig vid vägens slut, saknas. Värdigt och diskret möter de låga byggnaderna sina besökare, smala promenadstigar och cykelvägar ligger utslängda i grönskan, som glitter på en julgran. Några kor och en skock får betar sommartid i hagen på baksidan ner mot den numera nästan igenvuxna sjön, där djurägaren ordnat med praktisk djurhållning. EU-bidraget betalar för arbetet med att hålla landskapet öppet och att frakta boskapen fram och tillbaka. Vårens utresa är ljus, högljudd och glädjefylld för de lyckliga djuren, som får möjlighet att tillbringa några härliga, fria sommarmånader i Bullerbylandskapet. Återfärden någon gråkulen, stilla höstdag – där målet är slakthuset eller ytterligare en lång vinter i stallarna – är inte lika lustfylld. Kosläppet i maj är en sevärdhet, ett avbrott i de monotona och hårt schemalagda dagarna. Hon kunde inte låta bli att imponeras av djurens livsglädje, deras spontana glädjesprång i det skarpa solljuset. Så långt det gick att komma från hennes egen entré på stället. I en krängande taxibil kom Gunilla Fridell hit för fem veckor sedan, kroppen och själen var körd i botten, det ynka självförtroende hon en gång haft var uttömt, konditionen urusel och framtidsutsikterna hopplöst svarta. Vad skulle de kunna göra för henne här? Hon frånhändes allt av det, som vi dagligen använder; telefon, tidningar, radio och tv. Här skulle människorna saneras från det de tidigare betraktat som självklart och naturligt, vardagen förändras och förhoppningsvis också deras inställning till sig själva och sina problem. Där spriten i de allra ﬂesta fall var huvudorsaken. Rutinerna är strikt inrutade; måltider på bestämda tider, tröttande terapisamtal enskilt och i grupp under långa dagar med avbrott för lunch, en timmes promenad och utevistelse i omgivningarna. Hon delar rum med en ﬁnska, som den första veckan inte yttrade ett ord till henne, men som med tiden blivit något mer meddelsam. Berättade att hon kom från nordöstra delen av broderlandet, nära den ryska gränsen, hamnade i Stockholm och träffade en landsman, det blev mycket Koskenkorva, men ingen bostad. Den totala misären kom som räntan på avbetalningsköp. Efter två aborter, några självmordsförsök och ständiga bråk, har myndigheterna efter grundligt utredande, sett till att hon placerats här.

De två har inget mer gemensamt än att de sover i samma rum, tvättar och duschar sig i samma trånga utrymme. Med placering i olika samtalsgrupper träffas de aldrig på dagarna. Eelena, efternamn saknas för samtliga intagna – sekretess och anonymitet är total - frågade en kväll om Gunilla hade någon sprit, som hon kunde få köpa. Gunilla nekade, men såg henne senare tala med en landsman längre ner i korridoren, där det tydligen blev napp. När hon senare gick till sängs, stod stanken som ett bryggeri kring henne. Till skillnad mot andra kvällar borstade hon också tänderna mycket omsorgsfullt och ljudligt, snarkade högt när hon väl somnat, snurrat färdigt med kuddar och täcke. Behandlingen är efter fem veckor avslutad, Gunilla är klar för hemfärd, hon skall åter till vardag och ensamhet. Efter ett sista samtal med Maria, hennes kontaktperson, som hela tiden talat positivt och uppmuntrande om den förbättring, som skett under behandlingen, skall hon nu vara klar att möta livet igen. Tillvaron, som väntar där ute förefaller blank, riskfylld, mörk och skör som nattgammal is. Hon erfar samma känsla som på skolavslutningen, den junidag då hon gick ut gymnasiet och stod där tillsammans med sina skrålande och uppklädda kamrater på trappan. Yr, lättad och forcerat förväntansfull inför framtiden och livet, utan egentlig vetskap om vad hon skulle göra, syssla med eller ägna sig åt. Nu börjar den verkliga behandlingen och det är du själv som är terapeuten. Och du måste skaffa dig ett arbete. Maria påtalar åter vikten av att Gunilla har något att syssla med på dagarna. Din gamla praktik är den stängd, kan du inte ta upp den igen? Att gå tillbaka till sin gamla mottagning kan hon inte tänka sig. Och vem anställer en halvgammal kärring – och med den här bakgrunden? Det sa hon inte, ville inte göra Maria ledsen, då hon hela tiden verkligen varit positiv, stöttat och arbetat seriöst. Gunilla lovade att inﬁnna sig på de obligatoriska, månatliga uppföljnings- och utvärderingsmötena under det kommande året, ställa upp på de olika program och träffar som erbjöds. De är lika viktiga, som den behandling du genomgått, det är avgörande för dig. Och för oss, tillade Maria och log.

De kramade om varandra, försiktigt och artigt. Som två sköra porslinsﬁgurer stod de ute på trappan, där den kyliga vinden rufsade om deras hår, slet i kläderna. Vad hon läst av hemmets verksamhet och statistik över de vårdade, är återfallsrisken stor. Hur stor framgick inte bland alla färgglada staplar och diagram. Få klarade sig med en behandlingsomgång. Ytterligare fem veckor här? Hon kunde inte tänka tanken. Och vad det skulle kosta.

här arbetet? Kanske för att komma upp på morgnarna, ta sig ur sin passivitet, träffa folk och förhoppningsvis få en lön. Även om hon förstod att den var liten och aldrig skulle gå att försörja sig på. Karlen på arbetsförmedlingen hade ända sedan hon anmälde sig där, ändå propsat på att hon skulle försöka. Ett fritt och bra arbete, som du säkert kan komma att trivas med och du har ju bil, så det passar utmärkt. Hon reagerade på hans hurtiga ton; den ton som dagens föräldrar ofta använder när de skall få sina frimodiga barn att äta något de inte gillar, följa med ut och plocka svamp eller bär, delta i en fritidsaktivitet av något slag eller lyssna på musik utanför top-listorna. Sedan ett par veckor kör hon nu distriktet ensam, något hon faktiskt sett fram emot hela tiden. Nattradion är på, hon lyssnar till hallåmännens kvasifilosofiska utläggningar mellan skivorna, där musiken är blandad och oftast i hennes smak. Stigh var inte till någon egentlig hjälp för henne under den så kallade introduktionstiden. När de skildes på morgonen hans sista arbetsdag, berättade han att han kört det här distriktet i flera år, men att det nu fick vara slut. Du får så gärna ta över, det är ett jävla skitjobb. Hon förvånades över att han talade till henne. Till och med såg henne i ögonen, medan han delgav henne sitt budskap, som även om det var kärvt och inte direkt uppmuntrande, ändå var ett budskap.

varför sökte hon det

Pernilla lät minst sagt förvånad, när hon berättade om sitt nya arbete för henne, hade förmodligen inte räknat med att morsan skulle kunna ta sig ut i arbetslivet igen, anade säkert att satsningen inte skulle bli så långvarig. Det är bra att du börjar röra på dig, du har ju aldrig hörsammat när jag tjatat om att du måste gå på gym eller motionera på annat sätt. Du väger alldeles för mycket och det är inte bra, nu kommer du att få bekänna färg, spring i trappor och vara uppe tidigt är betungande. Hon hörde det tysta tvivlet från dottern, som hade sin trygga anställning på kommunen och förmodligen inte skulle utsätta sig för risken att vägas och bedömas; vara för lätt, fel eller inte lämpad, i något framtida anställningsintervju. Redan präglad av nämndmöten, beslutsfattande, byråkratiska hårklyverier, protokolljusteringar och utredningar. Hon hade med tiden också tillägnat sig det högtravande, konstlade tjänstemannaspråket; hörsammat, betungande. Var blev ävenledes av? Jag skall försöka i alla fall, kan inte bara sitta här och låta dagarna gå, snart är jag för gammal, om jag inte redan passerat bäst-före-datum. Har åkt med ett par veckor för att lära mig distriktet, men nu är det meningen att jag skall klara det själv. Förena nytta med nöje och det är väl bra, då kan väl du också vara nöjd. Dottern fortsatte med sitt negativa mässande om kost, vikten av motion och aktivitet, Gunilla lyssnade förstrött, visste att det mesta var rätt, att hon varit för slö. Hon lovade att höra av sig om hur arbetet fungerade och efter en stunds prat om utvecklingen och det kantiga persongalleriet i en lång tv-serie, avslutades samtalet. Kontakterna med Pernilla var minst sagt sporadiska och enväga, det var ytterst sällan dottern ringde och när hon någon gång gjorde det, var det mest för att hon saknade pengar. Hennes ﬁna pojkvän var tydligen inte så spendersam, trots att det alltid talades om hans höga befattning, goda lön och alla förmåner, fria resor och middagar. Det ﬁck vara hur det ville med den saken, för egen del kunde hon inte avvara några större summor, var glad varje månad, som hon klarade av att betala hyra och mat, inte behövde nagga av besparingarna. Arbetet gick bättre när hon var själv och hon kände sig faktiskt lite som den nyheter-