9789187135101

HENRIK

BRUN LockfågeLn Översättning

Ann MArgret ForsstrÖM

MASSoLIT fÖRLAg

© Henrik Brun 2013 Originalets titel: Den danske lokkedue Först publicerad av TURBINE forlaget, Danmark 2011 Översättning: Ann Margret Forsström Första tryckningen Omslag: Miroslav Sokcic/Mono Studio Omslagsfoto: iStockphoto, Fotolia Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Finland av Bookwell 2012 www.massolit.se ISBN 978-91-87135-10-1

Käre Ketil!

Vi gifter oss den 2 februari kl 14 i Sankt Josef-kyrkan i Sarajevo. Efter vigseln blir det middag i restaurangen på Hotell Villa där vi samlas kl 17.

Härmed inbjuder vi dig både till vigseln och kvällens fest.

Vi hoppas verkligen att du kan komma.

Med vänliga hälsningar

Emilija Pravdic och Goran Matic

NÅGONSTANS PÅ BALKAN

Hon blev utsatt för passiv rökning och njöt. Lukten av cigarettrök som hade varit nere i en annan människas lungor och som nu silades upp i hennes näsborrar var bättre än ingenting.

Drömmen var ju förstås att någon av männen skulle lossa hennes bakbundna händer och sätta en tänd Drina mellan hennes högra pekoch lång finger. Men gratis sniffande på filtrerad rök var det näst bästa, nu när något annat inte verkade möjligt. Det var andra gången i dag som hon fick en känsla av något välbekant.

Första gången var på morgonen när hon hade släppts ut ur skåpbilen och såg det platta landskapet på båda sidor om vägen. Och lyktstolparna med elledningarna, de såg precis ut som hemma. Vad hade hon föreställt sig egentligen? Att det skulle vara annorlunda här? Det gick väl inte att få till det på något annat vis när gatlyktorna skulle kombineras med strömförsörjningen.

Senare hade hon insett att det här var hennes första vanliga tankar på mer än ett dygn efter att hon hade förlorat kontrollen över sitt liv och framtiden. Eller var tankarna snarare urspårade än vanliga? I hennes situation var det knappast normalt att tänka på elledningar. Oavsett vad som skulle hända när de var framme. Männen hade inte sagt mycket sedan de hade tagit henne till fånga. Bara att hon skulle hålla käften och göra som de sa, annars … Det räckte. Hon förstod. Och hon insåg mycket väl att det var bäst att inte säga för mycket. Det var ju hennes enda chans att till slut bli frisläppt. Det enda hon kunde göra för att tro att detta inte var början på en mardröm med ödesdigra följder.

Nu kände hon att hon blev allvarlig igen. Hur lång tid skulle det ta? Dagar, veckor, månader? Skulle de kanske överlämnas till någon?

7

Rörde det sig om byteshandel? Väntade ett ännu ovissare öde?

Mannen framför henne hade nästan rökt färdigt. Skulle hon fråga om han kunde bjuda på en cigarett? Eller om hon kunde få de två sista blossen om han höll den åt henne? Det vände sig i magen när hon tänkte på hur han skulle kunna reagera om han inte gillade frågan eller om den ställdes vid fel tillfälle. Hon hade sett hur brutala de var mot en av de andra i går kväll. Fast å andra sidan hade det gått mer än 20 timmar sedan männen tände av. Hon tyckte att de hade taggat ner lite.

Eller berodde det bara på att hon började vänja sig? Hon sniffade i sig hans rök igen. Den lugnade henne.

Sedan bestämde hon sig för att testa.

8

Söndagen den 27 januari LJUBLJANA, SLOVENIEN

”Pappa, varför ska du åka till Danmark?”

Vanjas fråga kom oväntat och det gick några långa sekunder medan Michaels hjärna arbetade för högtryck.

Det var kanske en sista chans att berätta en eller annan sanning? Om knipan han hade hamnat i, som innebar att det var perfekt att ta semester nu. Och att han var tvungen att ge sig av.

Nej, han kunde absolut inte svara ärligt på sin 19-åriga dotters oskyldiga fråga.

Ingen av dem sa något på en minut medan den gröna skylten som markerade motorvägsavfarten till Ljubljanas centrum kom allt närmare i strålkastarskenet.

Michael svängde av och körde vidare med sin lilla mörkblå Fiat Punto längs Smartinska Cesta mot huset med student­ lägenheterna där han skulle släppa av dottern.

Fram till nu hade den trekvart långa söndagsf ärden från Trebnje varit lugn och harmonisk. Precis som vanligt.

Vanja hade retat honom för att han blandade ihop serbokroatiska och slovenska. Fortfarande efter 17 år i Slovenien hände det att han sa subota i stället för sobota när han menade lördag.

Det berodde förstås på att han först hade lärt sig serbokroatiska och sedan slovenska. Men Vanja hade vuxit upp här. Hon talade serbokroatiska nästan perfekt, men hon var bäst på slovenska. Han hade också gått över till slovenska. Garnerad med fel.

9

De hade skrattat en del åt det under årens lopp. Även i kväll. ”Vad ska du göra i Danmark?” frågade Vanja igen.

Michael bestämde sig för att säga halva sanningen: ”Jag ska hälsa på Ketil. Det är så länge sedan vi träffades. Och jag har faktiskt aldrig träffat honom i Köpenhamn.” ”Varför har du inte åkt till Danmark under hela den här tiden?” ”Jag känner ju nästan ingen där längre. Det vet du ju”, svarade han.

Med lite för hårt tonfall. Det hörde han själv. ”Och så har jag ju dig och mamma här i Slovenien, så varför skulle jag åka dit?” fortsatte han genast. ”Man kunde ju tänka sig att du saknar ditt land efter så lång tid. Hur många år sedan är det nu?” ”Jag tänkte just på det i dag. Tolv år …”

För andra gången den här mörka vinterdagen tänkte Michael på den oerhört ledsamma anledningen till det senaste besöket, nämligen hans mammas begravning. Nu när hon var borta hade han inte längre någon familj i Danmark och han hade inte åkt tillbaka sedan dess. Men på senaste tiden hade han märkligt nog blivit rätt sugen på att börja skaffa sig en relation till hemlandet igen. ”Ser du fram emot det?” frågade Vanja. ”Ja. Jag behöver komma bort lite. Alltså, inte från dig, men du vet …” ”Jag förstår”, svarade hon.

Michael sneglade på henne. Det var fortfarande svårt att inse att hon faktiskt var vuxen nu. Hon hade kolsvart, lockigt och axellångt hår och ögonen var lika mörka.

Vanja var vacker. Det såg ju till och med han. Hon sminkade sig och hade snygga bröst, fast det var svårt att se dem under de svarta, löst sittande kläderna. Hon klädde sig som någon som gillade alternativ musik och han tyckte inte särskilt mycket om det.

10

Ibland undrade han om hon var intresserad av tjejer. Mest för att han aldrig hade hört talas om någon pojkvän. Fast å andra sidan var han säkert den siste som skulle få veta om det var något allvarligt på gång. Det hörde ju till de övre tonåren att man experimenterade och han hade inga problem med att ungdomar längtade efter att utforska livet. Bara Vanja slapp alltför jobbiga erfarenheter.

Han hade heller inga problem med att hon hade flyttat till huvudstaden. Det hade Vanja varit tvungen till, för om man ville komma någonstans i det här landet måste man bo i Ljub­ ljana där det fanns universitet och högskolor. ”Vad tycker mamma om att du åker?” frågade hon. ”Hon har inget emot det för hon märker ju att jag behöver vara ledig. Förresten gillar hon Ketil, så hon tycker det är roligt att vi äntligen träffas.”

Ketil var den danske journalisten som han hade lärt känna när han själv arbetade som chaufför för nödhjälpen under krigen i Kroatien och Bosnien i början av nittiotalet. Efter freden 1995 hade de hörts av ofta, men sedan rann kontakten mer eller mindre ut i sanden. Det blev kanske ett mejl om året, men nu var det säkert mer än tio år sedan sist. Efter det hade Ketil varit i Slovenien på genomresa, men vid de tillfällena var Michael utomlands. ”Saknar du honom?” undrade Vanja.

Som om hon kunde läsa hans tankar. ”Jag vet inte riktigt. I alla fall saknar jag det vi hade gemensamt då. Det har hänt så mycket sedan dess. Men jag tycker verkligen att det ska bli roligt”, svarade Michael.

Fast han lät bli att tala om att han ännu inte hade kontaktat Ketil. Allt hade gått så fort i dag, nu gällde det bara att ta sig till Danmark. Han kunde kanske skicka ett mejl från lägenheten om en liten stund. Nästa dag när han hade landat på Kastrup skulle han ta reda på Ketils nummer och ringa honom.

11

Efter järnvägsbron följde han vägen i en nittiograders högersväng, sedan svängde han vänster och sedan höger igen. Han hade kört de här gatorna hundratals gånger och kunde ha gjort det i sömnen. Bilen stannade nästan av sig själv i korsningen mellan Ilirska Ulica och Kotnikova Ulica, där studentlägenheterna låg.

Vanja hade redan innan kollat att hon fått med sig allt, mobilen, nycklarna och bagen med den rena tvätten. Därför var hon redo att kliva ur så fort bilen hade stannat. ”Vi ses, pappa. När kommer du tillbaka?” ”Jag är bara borta en knapp vecka, älskling. Kommer du hem till Trebnje och äter middag på söndag?” frågade han. Sedan ångrade han att han angett en så exakt tidpunkt. Men det var väl för att han ville låta mera trovärdig. Han skulle säkert vara borta längre. Men han fick väl hitta på någon ny lögn under veckan. ”Ja, det gör jag väl. Jag måste ju tvätta”, sa Vanja och skrattade åt sig själv.

Michael skrattade också högt. Han tänkte fortsätta att låtsas att allt var okej, trots det som hänt det senaste dygnet och inte minst den här dagen.

Vanja slog igen dörren och vinkade över axeln medan hon gick med bestämda steg mot porten. Michael vinkade tillbaka, släppte handbromsen och gasade på mer än han någonsin gjort med Fiaten.

12

NATTÅGET KÖPENHAMN – MÜNCHEN

Ketil Brandt skulle precis slå numret till sin gamle vän Michael Jensen när han blev distraherad av högljudda röster borta vid bardisken. ”Men det är ju inte klokt!!! Vi har ju nyss stigit på! Alla platser kan väl för helvete inte vara upptagna nu!” skrek en dansk brud med slampigt utseende på hyfsad tyska.

Hon var lång och smal, hade långt ljust hår och bar en vit vinterjacka fast hon var inomhus. Pojkvännen, som var en aning kortare men såg lika utflippad ut, stod tyst bakom henne och försökte förgäves sätta upp en passande min. Han nickade ivrigt för att visa sig solidarisk, där här var ju botten, de hade ju precis gått på i Kolding. Men samtidigt drog han lite i brudens arm för att få henne att sluta vifta med menyerna.

Ketil satte sig ner på sin plats i restaurangdelen och betraktade det som hände borta vid disken. Han tyckte synd om männen som jobbade där.

Restaurangvagnen hade blivit fullsatt så fort tåget rullade ut från Hovedbanegården tidigare på kvällen. Hela tåget var fullt och Ketil hade direkt efter avgången gått till bistron, som han tyckte var det allra bästa med de internationella tågen. Det var här han verkligen kom i kontakt med de andra passagerarna.

Här kunde han dricka öl så länge han ville.

Det hysteriska paret vid disken hade ingen framgång och försvann mot den delen av tåget där det fanns riktiga sovkupéer med plats för två personer. Där kunde de ligga och sura och låta oskyldiga medresenärer vara i fred.

13

Hans egen kupé låg i andra änden i en vanlig liggvagn, där sex personer samsades i en kupé och skapade ett inomhusklimat som kan jämföras med en apbur. Men han föredrog att resa på det sättet.

Han gillade sällskapet, intimiteten och det oförutsägbara i att trängas med människor av alla de slag i många timmar på ett litet utrymme.

Strängt taget var det ett äventyr att kliva på ett tåg, i synnerhet ett internationellt nattåg. Man lämnade vardagen helt. Öppnade sinnena och njöt av att vara på väg ut i Europa. Precis så var det nu. Det kändes redan härligt även om tåget fortfarande befann sig på dansk mark och det var Själland, Fyn och södra Jylland som susade förbi utanför fönstret. Utifrån det kosmopolitiska parallelluniversum som rådde härinne i restaurangvagnen hade till och med järnvägsstationen i Ringsted verkat exotisk.

Han tog en ny klunk öl, den fjärde halvlitern på kort tid, och återgick till det han hållit på med, att ringa till Michael – den danske nödhjälpschauffören som han lärt känna under krigen i Kroatien och Bosnien. Michael bodde numera med sin familj i Slovenien. I alla fall hade han gjort det senast Ketil hörde av honom, vilket var alldeles för länge sedan.

Han knappade in numret och tryckte sedan på grön lur. Det gick fram fem, sex signaler, sedan startade en telefonsvarare. En inspelad kvinnoröst sa något obegripligt på slovenska, därför lade Ketil på innan hon hade talat färdigt.

Det kunde vänta eftersom han och Michael inte hade träffats på minst tio år. De hade haft lite mejlkontakt under de första åren, men de senaste fem, sex åren hade de knappt hört av varandra alls.

Ketil slog igen den röda adressboken och kände sig lite högtidlig när han betraktade den.

De äldsta anteckningarna var från 1991 och hans första resa till Jugoslavien som Dagbladets utrikeskorrespondent. Många 14

av dem var nedtecknade namn, adresser och nummer till fasta telefonnummer. Bara några få som han hade träffat igen eller haft distanskontakt med hade fått en mejladress eller ett mobilnummer. Ända från början hade han lagt in kontakterna efter republiker eftersom han hade insett hur hela eländet skulle sluta: Jugoslavien skulle övergå från att vara ett land till att bli sju självständiga stater.

Ketil skakade på huvudet åt sig själv. En sådan här adressbok var en fornlämning som ingen normalt funtad människa numera skulle spara sina kontakter i. Han hade förmodligen behållit den av rent nostalgiska skäl – och fortsatt att uppdatera den under åren efter krigen. I kväll hade han tagit fram den ur en låda i sista minuten innan han sprang nedför trappan och tog en taxi till Hovedbanegården.

Ketil drack ur flaskan medan han bläddrade lite i boken.

Tänk att han frivilligt var på väg tillbaka dit efter så många år. Han hade inte skrivit en rad om Balkan sedan Kosovokriget slutade 1999 och under de senaste två åren inga artiklar alls i någon dansk tidning. Ketil räknade på fingrarna. Jo, det hade gått tre år sedan det han brukade kalla ”episoden”, den oerhört våldsamma händelse som var anledningen till att han blev uppsagd med omedelbar verkan och bannlyst från hela dagspressen.

Den negativa spiralen hade säkert börjat på Balkan och nu var han med öppna ögon på väg mot det område som fått hans hjärna att gå i spinn.

Den stora frågan var om det hade gått tillräckligt många år för att det inte skulle upprepas? Eller om han var på väg att öppna en Pandoras ask och utlösa den ena vansinniga händelsen efter den andra som han inte kunde styra?

Han slog upp sidan med Slovenien igen. Han hade fört in Michael Jensen och Zdenka Petan Jensen på en ny adress i staden Trebnje – trekvart från Ljubljana, där de hade bott förut. Den 15

gamla adressen i huvudstaden stod kvar i boken. Ett nummer till en fast telefon i huset i Trebnje var ditskrivet med blå kulspetspenna. Sedan hade han lagt till en mejladress och Michaels mobilnummer med blyertspenna.

Det var samma mobilnummer som han hade ringt nyss. Ketil bestämde sig för att försöka igen och tryckte på återuppringning.

Ingen svarade nu heller. Ketil väntade tåligt tills den automatiska kvinnorösten var klar. Efter pipet talade han in ett meddelande: ”Hej, Michael, länge sedan, eller hur? Men det kanske vi kan ändra på nu. Det är söndag kväll och klockan är ungefär halv elva. Jag är på väg till ett bröllop i Bosnien på lördag, men kommer till Ljubljana i morgon kväll och stannar några dagar.

Det skulle vara kul att ses. Ring tillbaka till mig på det här numret när du har hört meddelandet. Hej då.”

16

LJUBLJANA

Michael fick grönt i ännu en korsning, körde förbi Miklosicevparken och tog till vänster på den breda Slovenska Cesta – huvudleden genom stadens centrum. Efter bara några minuter körde han in på gården vid Rimska Cesta.

Han var glad att de hade behållit lägenheten i huvudstaden fastän de hade flyttat till Trebnje. För det första var det skönt att då och då kunna vara i fred. För det andra var det skönt att övernatta här när han skulle i väg tidigt på morgnarna. Lastbilen stod parkerad vid högkvarteret några minuter därifrån. Och det var ju en uppenbar fördel när han som nu skulle upp i okristlig tid för att köra till flygplatsen. På det hela taget lönade det sig att betala två hyror.

Han tog ut väskan med laptopen ur bagageluckan, hängde den över axeln och tog sedan sportbagen med kläderna han snabbt packat ner på den andra. Några kalsonger, t-shirts och strumpor. Sedan gick han fram till porten, låste upp och gick sakta uppför den breda trappan till tredje våningen.

Inne i lägenheten släppte han den stora bagen på stengolvet och öppnade datorväskan. Han ställde laptopen på skrivbordet, satte i sladden och slog på datorn.

Den tog god tid på sig att starta, så han öppnade dörren till den lilla balkongen för att ta sig ett bloss. Michael skulle ha rökt färdigt cigaretten när den lilla maskinen hade öppnat alla program och av sig själv loggat in på grannens trådlösa nätverk.

Balkongen var knappt en och en halv kvadratmeter och cirkelformad. En stol fick precis plats där. Räcket var lågt, det 17

nådde upp till skrevet på honom. På sommaren var det perfekt att sitta där eftersom balkongen vette mot söder och solen sken in hela eftermiddagen och halva kvällen. Ljumma nätter kunde man sitta härute med en öl och räkna antennernas och skorstenarnas siluetter över stadens tak. Men nu var det mörkt och man såg inte så mycket.

Nere till vänster låg bakgården och han kunde se bilens motorhuv. Till höger hade han utsikt över den ytterst sporadiska trafiken på Slovenska Cesta. Det var som om hela staden hade gått i ide en sådan här söndagskväll i januari. Men det var inte särskilt kallt utan snarare 6–8 grader. Mycket ovanligt för att vara en vinterkväll i Ljubljana.

Han tog de sista blossen på cigaretten och kastade den osläckta fimpen. Det fanns inget brännbart därnere. Bara asfalt.

Nu var datorn klar och han öppnade sin mejl. Det fanns bara ett meddelande i inkorgen. Helle Madsens svar på mejlet han skickat i onsdags. Michael hade skrivit till henne så fort han kom upp i lägenheten. Deras möte hade gjort honom tänd.

Hon var också från Danmark och bodde i Ljubljana, en populär handbollsstjärna, som han dessutom hade kommit ovanligt nära.

Hon verkade känna likadant, av svaret att döma: ”Hej, Michael, tack själv för en trevlig kväll. Den var rätt upphetsande, måste jag säga. Så kan det bli … Hoppas det gick bra i de ’ociviliserade före detta jugoslaviska republikerna’. Hinner vi träffas innan du åker på semester till Danmark? Kanske söndag kväll på Rimska Cesta? Kram, Helle.”

Det var inte direkt lämpligt att spinna vidare på flirten nu när han skulle vara borta ett bra tag. Dessutom hade de var sitt liv.

Båda var mer eller mindre lyckligt gifta här i landet. Han med Zdenka från Kroatien, som älskade honom över allt på jorden.

Hon med Josip, en känd slovensk affärsman och höjdare.

I stället började han på ett nytt meddelande och skrev av Ketils mejladress från lappen han hade i fickan. Han lät ämnesraden 18

vara tom och fortsatte direkt till meddelandet. ”Hej, Ketil. Jättelängesen, eller hur? Jag kommer till Köpenhamn i morgon. Landar på Kastrup 9.50. Undrar om vi ska gottgöra de senaste tio årens försummelser? Ring mig på mobilen i morgon. Du fick nog numret av Zdenka för några år sedan, men det är 00 386 48 936 534. Hälsningar, Michael.”

Sedan skickade han i väg det och klickade på Helles meddelande igen medan han började klä av sig för att ta en dusch.

Skulle han ändå ta chansen? Det skulle kanske dröja länge till nästa gång?

Tjugo minuter senare hade han fortfarande inte bestämt sig. De hårda, kraftiga och varma vattenstrålarna stack så skönt i ansiktet att han inte hade lust att kliva ut ur duschen. Dessutom tänkte han inte alls på Helle.

Tankarna snurrade i stället runt lastbilen och följderna av det han hade gjort. Han hade parkerat den på rätt ställe. Allt verkade okej, som om han bara hade stämplat ut innan han åkte på en veckas semester, som han ju fått godkänd för länge sedan. Problemet var att det bara var en tidsfråga innan man upptäckte vad han hade gjort och att han därför måste vara borta mycket längre.

Chefen var inget problem. Michael kunde kontakta honom från Danmark och meddela att han skulle ta lite längre semester i hemlandet än han planerat. De skulle bli tvungna att plocka in en vikarie. Nej, han kunde inte ta körningen i vecka 6 till Bosnien och Montenegro.

Chefen skulle väl inte bli glad precis, men han skulle köpa förklaringen.

Då var det hundra gånger värre med de andra. Det skulle ta veckor, om inte månader att reda ut alla trådar. I värsta fall fick han helt gå under jorden. Danmark var ett bra ställe att vara på medan han bedömde situationen.

19

Michael stängde kranen. Tystnaden blev påtaglig, vattenstrålarna hade ju smattrat monotont mot duschkabinens hårdplast.

Nu var det alldeles tyst, det enda som hördes var balkongdörren som smällde. Han hade visst inte stängt den ordentligt.

Han torkade sig noga och gick in i vardagsrummet där han tog upp ett par kalsonger och en t-shirt ur sportbagen. Helles mejl var kvar på datorskärmen som en påminnelse om att han inte hade svarat än. Nej, det fick vänta.

Han slog ihop datorn och bestämde sig för att han hade förtjänat en sista cigarett innan han gick och lade sig. Michael drog på sig jeansen, tog en cigarett ur paketet i soffan och tändaren som hade trillat ner på golvet.

Det skulle dröja länge innan han tog ett bloss på den här balkongen igen. Han blev nostalgisk. Tänkte på att han, Zdenka och Vanja bodde här när de just hade flyttat till Slovenien. Att Vanja hade vuxit upp här och lekt nere på gården tills hon blev fem och de köpte huset i Trebnje.

Det kändes underligt att ha tillgång till lägenheten igen. Nu när de hade pengar så att de klarade sig behövde de inte längre hyra ut den. Inte ens sälja den, som de också hade funderat på ett tag. De kunde behålla den så länge de ville.

Plötsligt knarrade det till bakom honom. Det typiska ljudet av den osmorda dörren till rummet som en gång hade varit Vanjas.

Han vände sig automatiskt om. Det var säkert vinddraget från balkongen som hade tagit tag i dörren.

Han tog ett nytt bloss och tittade på cigaretten. En tredjedel kvar på den sista cigaretten som han rökte i lugn och ro på slovensk mark.

Michael blev alldeles lugn när han betraktade rökslingan som lystes upp av lamporna inne i rummet, sedan svävade ut över balkongräcket och försvann i mörkret. Ända tills han hörde steg på mattan bakom sig. ”Redan?” hann han tänka.

20

Men inte mer än så. Han hann inte ens vända sig om utan kände två händer som tog stryptag på honom. Och ett knä som kördes upp i skrevet bakifrån. Efter ett par sekunder var det någon som tog honom i benen och han förstod att han skulle göra en framlänges kullerbytta. I samma rörelse for bäckenet över det låga balkongräcket. Allt var över.

Michael hann aldrig skrika sina närmastes namn. Men Zdenka och Vanja fanns med i de bilder ur hans liv som passerade revy i huvudet under de få sekunder fallet mot marken varade.

Inget desperat rop ekade mellan fasaderna på bakgården.

Det hördes ingenting som kunde väcka grannarna. Bara den klafsande dunsen mot asfalten. Kort och koncis. Som när man tappar ett rått ägg från en halv meters höjd på trottoaren. Varken mer eller mindre.

Sedan blev det tyst igen.

21