9789152635759

Kan vi som medmänniskor förlåta den som begått ett grovt brott?

Frågorna engagerar många eftersom de handlar om grova kränkningar. Det finns övergrepp som vi inte kan, vill eller orkar förlåta. Ändå kan det finnas hopp för den som brottas med skuld över det han eller hon har gjort och som vill ta sitt mellanmänskliga ansvar.

Den som begått ett brott är mer än bara ”brottsling”. Han eller hon kan vara son, mamma, lärare eller kanske fotbollsspelare. Istället för ”brottsling” behöver vi tala om en människa som begått ett visst brott. Och hur denna människa skulle kunna få förlåtelse och bli återupprättad.   är häktes- och fängelsepräst i Borås.

Han har tidigare verkat som forskare och lärare vid Uppsala universitet.

52635759_omslag.indd 1,3

Magnus Abr ahamson

VERBUM

VERBUM

MAGNUS ABR AHAMSON BROTT OCH FÖRLÅTELSE

Förlåter Gud mördare, våldtäktsmän och pedofiler?

VERBUM

2013-01-31 08:40

Förord

7

1. Brott och Guds förlåtelse

9

”Förlåter Gud mördare, våldtäktsmän och pedofiler?” 9 En omformulerad fråga 11 Ett inlägg i ett pågående samtal 13 En teologi för själavård 16

2. Torget, cellen och stadsporten 3. Ett ”lämpligt” straff

25

Varför ”straffa” 25 Att betala tillbaka 26 Öga för öga – lida eller gottgöra? 30 Att begränsa skadan 33 Att avskräcka och hindra 36 Att vårda 38 Omsorg, ansvar och moraliskt ställningstagande 41

4. ”Vad ska folk säga?”

45

Med jackan över huvudet 45 Skamkompassen 48 Kampen med självbilden 51 Människans värdighet 54

5. Att be om förlåtelse

19

59

Skuld 59 Att erkänna och lägga av sig sin skuld 61 Att urskulda sig 63 Mer än skuldbefrielse 64 Insikt, samsyn och fri vilja 66 Ett sätt att hantera livet 68 Exkurs: Olika förlåtelserelationer 70

6. Gud utanför stadsporten

Guds förlåtelse 73 Korsfästelsens innebörd 76 En brutal symbol 78 Som människa utanför stadsporten 81 En sprucken monsterbild 84

7. Tillbaka till torget

73

87

Bortom syndakataloger och billig nåd 87 Den dyra nåden 90 Människan vid kyrkporten 92 Altarringen – Guds torg 93 Den inledande frågan 95 ”Så här är det med mig” 98

Exkurs: Om synd, nåd och moralisk perfektion

101

Röster från en svunnen tid 101 Resan till Rom 101 Drömmen om moralisk perfektion 103 Behovet av Guds nåd 105 Bortom predestinationstanken 108 Vägen mot Orange och reformationen 111 Reformationen – nygamla strider om Guds nåd 112 Kyrkliga efterdyningar 116

Noter 121 Referenser 134

4. ”Vad ska folk säga?”

Med jackan över huvudet Idag är skamstraffen avskaffade. Syftet med våra dagars påföljder är inte att underblåsa negativa allmänna reaktioner. Ändå kan vi idag se hur en person som är misstänkt för ett brott vill dölja sitt ansikte för allmänheten. När han lämnar häktet (cellen) för att transporteras till domstolen (torget) lyckas media ibland fånga honom på bild. Det som många gånger kännetecknar honom är att han rör sig snabbt och döljer sitt ansikte.

Drar han jackan över huvudet skyddar han ansiktet från att hängas ut i media. Upplevelsen av skam gör att den som ställs inför rätta döljer sitt ansikte. När man känner skam vill man inte visa sig sådan man är. Skam handlar om upplevelsen av att vara underlägsen.1 Man avslöjas som någon annan än den man vill vara.2 Tiden då människor fick stå vid skampålar, gå nakna genom städer och pryglas offentligt är avlägsen. Men det är en sanning med modifikation att den som begår ett brott inte behöver stå till allmänhetens beskådande på torget eftersom hon idag istället riskerar att skapa braskande tidningsrubriker. Den som hamnar på en löpsedel står inte på bara ett torg för att uppleva skam. Hon eller han står på många torg samtidigt. Löpsedlar finns vid varenda kiosk, bensinmack och mataffär i hela landet. Redan i berättelsen om Adam och Eva finner vi skammen. När de hade ätit av den förbjudna frukten ville de skyla sig eftersom deras ögon hade öppnats och de upptäckt att de var nakna.3 45

46

brott och förlåtelse

Frågan ”vad ska folk säga?” har betydelse. Graden av skam som en människa upplever spelar en avgörande roll för om hon på sikt ska våga sig tillbaka till torget som en fri människa eller om hon av rädsla för att visa sig stannar kvar utanför stadsporten. Allmänhetens sätt att reagera på brott är minst lika viktigt som domstolens påföljder. Det kan vara svårare för den människa som får en mild påföljd av domstolen men som möts av hårda reaktioner från allmänheten att komma tillbaka till torget som en fri människa, än för den som får en kännbar statlig dom i kombination med en förstående attityd från det omgivande samhället.

Upplevelser av skam går igen i olika tider och kulturer när det gäller straff. Jag tror inte att det är möjligt (eller ens önskvärt) att undvika den i samband med att brott avslöjas. Det viktiga är att fundera på hur kraftfull skammen blir. Det finns olika grader av skam. Upplevelsen av mild skam kan göra att vi väljer att respektera någon annans privata sfär. Skammen har i det här fallet en positiv funktion genom att sätta en gräns. Ett samhälle där skam inte existerar blir ohållbart i längden. Skammen talar om för mig när jag kränkt eller sårat en medmänniska. När skammen fungerar på detta sätt är den sund. En oförmåga att hantera skam gör att vi får svårt att förhålla oss till andra på ett ansvarsfullt sätt. Skammen är i sig ett resultat av att vi människor relaterar till varandra. Förmågan att känna mild skam är viktig. Med den får man både hjälp att skydda andra och sig själv. När någon kränker ens integritet talar skammen om att det är dags att sätta tydliga gränser. Mild skam signalerar att något kommit snett i relationen mellan två människor och att detta behöver åtgärdas.

För att tala med prästen och psykoterapeuten Göran Larsson, så är den milda skammen en skam i livets tjänst.4 Skammen kan öka i intensitet och bli plågsam. När skammen ökar blir den mer än en övergående känsla. Istället utgör den ett diffust bestående inre tillstånd. Här kan man tala om måttlig skam. Skammen börjar breda ut sig och påverkar betydande delar av en människas känslor, tankar och beteenden. Utan att man förstår vad som händer börjar tillvaron styras av skam. Det är som om en skugga lägger sig över livet. Skammen berövar människan hennes glädje. Hon tappar intresset för sådant hon tidigare har uppskattat. Ökar skammen ytterligare blir den massiv. Om den måttliga skammen påverkar delar av människan påverkar den massiva skammen hela människan. Hela existensen ifrågasätts. Skammen kan göra att man känner sig förvirrad, försvagad, fysiskt sjuk, ful eller oren. Den som

4. ”vad ska folk säga?”

upplever måttlig skam känner sig otillräcklig medan den som upplever massiv skam känner sig defekt. När den som upplever måttlig skam tvivlar på att hon duger har den som upplever massiv skam blivit viss om att hon inte duger. Hon bär något inom sig som måste döljas. Går det långt kan livet inte bara bli svårt att leva utan också kännas meningslöst. Den djupaste skammen handlar om att inte se sig själv som en som förtjänar att bli älskad. Man kanske inte ens upplever sig ha rätt att leva. 5 Att i ett tillstånd av skam där man skyddar sig genom att dra sig undan tvingas att röra sig från cellens ensamhet till torgets offentlighet är påfrestande. Speciellt med tanke på att man inte kan styra när man ska vara i cellen och när man ska beträda torget eller vad som ska ske på dessa platser. Skammen från löpsedlarna kan slå hårt mot dem som drabbas.

Psykiatrikern Donald Nathanson skriver: … arresteringar, rättegångar och fängslanden av alla slag, offentliga smällar och tillrättavisningar, vilken bestraffning som helst där man offentligt utsätts för hård kritik – allt detta utgör bara en vag antydan om den straffkatalog som görs än värre, eftersom den anklagade nekas möjligheten till en privat sfär. Skam visar oss betydelsen av avskildhet: en avskildhet som skyddar oss från skam och en privat plats dit vi kan bege oss när vi blivit förödmjukade. Precis som skam följer exponeringen av det vi vill hålla privat, utgör önskan att dra sig tillbaka en rimlig kompensatorisk strategi.6 Det är inte bara personen som har utfört ett brott som drabbas. Hon eller han har ofta familj, släkt och vänner som också utsätts för skam.

Bakom löpsedlarna kan det dölja sig en son som blir slagen av sina klasskamrater, en dotter som drar sig undan sina jämnåriga, en pappa som märker att folk pratar bakom ryggen på honom och en hustru som blir hotad av dem maken har skadat. Psykoterapeuten Börje Svensson har både arbetat med personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp och personer som blivit dömda för sexualbrott. I boken De mest hatade redogör han för reflektioner han gjort i mötet med sexualbrottsdömda män på Norrtäljeanstalten.7 När Svensson skriver om de anhörigas situation nämner han femtonåriga ”Rasmus” vars pappa är dömd för ett sexualbrott. Han skildrar hur Rasmus och hans familj drabbas när media agerar i ”allmänintressets namn”:

47

48

brott och förlåtelse

I min kontakt med Rasmus drabbades jag själv av ilska och vanmakt mot mediernas hänsynslösa rapportering om pappans sexualbrott.

Förstod de inte hur hårt familjen skulle drabbas när en pappa svartmålades offentligt? När bilder av huset där familjen bodde publicerades. När grannar, arbetskamrater, vänner till familjen intervjuades, i ”allmänintressets” namn. Skammen över att ha en pappa som sitter i fängelse för sexualbrott är en tung börda att bära för ett barn. Publiciteten kring brottet och omgivningens totala avståndstagande ökar bara bördan.8

Skamkompassen Skammen kan accepteras eller försvaras. Om kantorn kommer fram till mig efter en gudstjänst och säger att jag sjunger falskt blir jag generad.

Graden av genans bestäms av hur mina ideal ser ut när det gäller betydelsen av att ha en präst som sjunger bra. Jag kan reagera på detta genom att säga till kantorn att hon har rätt och att jag därför behöver öva mer på den liturgiska sången. Kantorns påstående har utlöst skam, men skammen har fått mig att vidta åtgärder så att jag ska kunna närma mig mitt ideal.9 I ett rättsfall kan den som blivit dömd acceptera domen som säger att hon handlat orätt. Acceptansen kan innebära att den som dömts söker möjligheter att förändra sitt liv för att undvika kriminalitet i framtiden.

Skammen sätter igång en positiv process. Den som accepterar domen kan även reagera på motsatt sätt genom att säga att det inte finns något att göra åt det inträffade. Hon accepterar visserligen domen men ger samtidigt upp hoppet om förbättring. Skammen leder till uppgivenhet.

En annan reaktion på skam är försvar. Den som försvarar sig är inte intresserad av att behöva förändra sig själv. Hon eller han formar strategier för att mildra smärtan som skammen orsakar. För många är nästan vilken annan upplevelse som helst mindre smärtsam än upplevelsen av skam. Syftet med försvaret är att omvandla upplevelsen av skam till mind­re smärtsamma upplevelser.10 Risken med hårda allmänna reaktioner som driver en människa bort från samhällsgemenskapen är att den som utsätts för dem bygger upp försvar som utgör hinder för att ta itu med de verkliga problemen.

Försvaren kan se ut på olika sätt. Donald Nathanson talar om en

4. ”vad ska folk säga?”

skamkompass som visar fyra strategier som den som upplever skam kan använda för att försvara sig. Det handlar om tillbakadragande, attackerande av självet, undvikande och attackerande av andra. Beroende på vad, vem, var, när och så vidare skammen blir utlöst skyddar vi oss med olika strategier. Från tid till annan kan vi använda oss av strategier från alla tekniker samtidigt som vi också kan sägas ha en personlig stil. Vi föredrar ofta någon av strategierna.11 Den första strategin att hantera skam handlar om att dra sig tillbaka in i sig själv. Tillbakadragandet gör det möjligt att fundera över det som har hänt. Reflektionen kan göra det lättare att förstå situationen och leda till att skammen avtar och att det blir lättare att komma tillbaka till det sociala livet. Tillbakadragandet kan också skydda från det värsta i skamupplevelsen. Längden och intensiteten i tillbakadragandet kan variera. För någon kan det handla om att undvika ögonkontakt i en sekund medan det för en annan kan handla om att dra sig tillbaka in i en eremitliknande depression. Den som tidigare i livet har upplevt intensiv skam vid upprepade tillfällen löper större risk att hamna i ett längre och djupare tillbakadragande än den som inte har gjort det. Det är viktigt att den som drar sig tillbaka blir sedd och har förmågan att se. Den som drar sig undan kanske vänder blicken inåt och upptäcker smärtsamma saker vilket kan orsaka sorg och rädsla.12 Detta säger något om livet i cellen.

Skam och isolering kan orsaka mycket psykiskt lidande om de slår följe med varandra.

Upplever man skam kan man för det andra hantera detta genom att attackera sig själv. Strategin kan sammanfattas i en omvänd version av den gyllene regeln: ”Gör mot dig själv vad du vill att andra inte ska göra mot dig.” Känner jag mig avvisad och motbjudande samtidigt som jag inte vill stå i beroendeställning till någon kan jag ta kontroll över situationen genom att förlöjliga eller förnedra mig själv. Genom att förnedra mig själv fråntar jag andra möjligheten att förnedra mig. Det är ju jag som först nämner att jag är motbjudande och inte någon annan. Skammen finns kvar men smärtan som den orsakar reduceras genom att jag tar kontroll över situationen. Skammen blir mildare om man upplever den ”frivilligt” istället för ofrivilligt. För en del människor går det så långt att de utvecklar ett masochistiskt beteende som innebär att de njuter av att andra förnedrar dem eller tillfogar dem smärta. Strategin att attackera sig själv kan ta sig många olika uttryck. För någon kan det handla om att

49

50

brott och förlåtelse

vara clownen som alla skrattar åt medan det för en annan kan handla om ett självskadebeteende som att skära sig i armen.13 För det tredje har vi undvikande. Skamsituationen kan upplevas som så obehaglig att den måste undvikas till varje pris. En person som grips på bar gärning för en stöld kan reagera genom att förneka stölden trots att det är uppenbart att hon har stulit. Strategin är att undvika det obehagliga.14 Undvikande handlar om att dra uppmärksamheten bort från det man skäms över. Sambandet mellan skam och alkohol är känt sedan urminnes tider. Skälet till alkohol- och narkotikamissbruk är inte sällan att den som missbrukar vill undvika att se verkligheten som den är eftersom det finns saker där som skapar skamkänslor. Muskelbygge kan vara en annan strategi för att dra uppmärksamheten bort från något man skäms över. Genom att visa upp ett vältränat yttre kan man dölja ett bräckligt inre. Framgång kan vara ytterligare en annan strategi. Är man duktig i skolan, framgångsrik i någon idrott eller skicklig i arbetslivet kan man leda uppmärksamheten bort från det man skäms över till något man är stolt över. Många gånger är det något narcissistiskt över strategier som går ut på att undvika det obehagliga. Nathanson skriver att om man gör ett titthål in i det inre livet på några av vår tids mest framgångsrika människor ser man sannolikt en ström av skam som hanteras genom undvikande. ”Se på mig” säger de, ”men bara där jag säger åt dig att titta”.15 Har man blivit dömd till ett fängelsestraff finns det flera strategier som handlar om att undvika den faktiska situationen. En sådan kan vara att säga till sina barn att man har rest utomlands för att arbeta istället för att berätta att man sitter i fängelse. När det gäller brott som omgärdas av massiv skam är det lockande att helt förneka det inträffade. För den som har förgripit sig sexuellt på ett barn är det inte lätt att se sanningen. Att i det läget ljuga för sig själv och andra är ett sätt att frånsäga sig ansvar och därmed skam.

Den fjärde strategin handlar om att attackera andra. För att hantera känslan av underlägsenhet söker man någon att ha under sig. Mobbning är ett fenomen som alla känner till. Genom att framkalla obehag hos andra kan man reducera sin egen skam. Vill man se exempel på den här strategin är det bara att slå sig ner framför tv:n en kväll. Det råder ingen brist på program där man kan se hur folk förolämpar och förlöjligar varandra. Sätten att attackera andra på kan vara plumpa eller sofistikerade.

När någon utsätts för glåpord förstår alla vad det handlar om. Den som

4. ”vad ska folk säga?”

har varit i forskarvärlden vet att attacker kan vara mycket subtila. Det som för en oinvigd kan framstå som en artig fråga kan för den insatte vara en oförskämd attack. Går vi till anstaltsvärlden är det allmänt känt att personer som är dömda för sexualbrott har den lägsta statusen. De placeras på särskilda avdelningar. Det skulle vara alltför riskfyllt att placera dem på anstalter tillsammans med intagna som är dömda för andra brott. Sitter man i fängelse och upplever skam över hur ens liv har blivit, kan man i den som blivit dömd för ett sexualbrott hitta någon som står under en i rang och som man kan trampa på. På detta sätt kan man dämpa känslan av underlägsenhet. Personer som attackerar andra undviker ofta att se in i sig själva. När problem uppstår är det lättare att skylla på andra än att själv ta på sig ansvaret.16

Kampen med självbilden Upplevelser av skam och skuld gör något med självbilden. Blir man dömd för ett brott kan självbilden påverkas. Detta gäller inte minst grova brott.

Leer-Salvesen intervjuade (i egenskap av forskare) under 1980-­talet tretton män i norska fängelser som var dömda för mord. Intervjuerna handlar om hur de ser på skuld, straff, rättfärdighet, möjligheten att sona ett brott, sig själva och offret. När intervjuerna gjordes hade samtliga påbörjat sitt fängelsestraff men ingen hade avslutat det.17 Av de tretton män som Leer-Salvesen intervjuar berättar elva om sina tankar på eller försök att ta livet av sig. Detta trots att Leer-Salvesen inte tar upp frågan. Frågan om självmord förs så ofta på tal av de intervjuade att Leer-Salvesen blir övertygad om att tanken på eller försök att ta livet av sig är en del av sorgen över att ha dödat en annan människa. Kombinationen av denna sorg och isoleringen i häktet gör tiden efter mordet till en högriskperiod för suicidalbenägenhet. Leer-Salvesen talar om den förtvivlan som uppkommer då den som har dödat inte ser något ljus i tunneln. Frånvaron av hopp kan göra att självmord ses som den enda vägen bort från den situation man hamnat i.18 De klassiska frågorna om vem jag är och var jag hör hemma kan väckas av skam samt vara strategier för att hantera skam.19 Gemensamt för de flesta männen i Leer-Salvesens undersökning (och jag antar att samma sak rimligen kan sägas om många av dem som har begått andra grova

51

52

brott och förlåtelse

brott) är kampen med självbilden. Det är en sak att erkänna för polisen men en annan att erkänna inför sig själv att man har tagit livet av någon.

Processen kan ta olika lång tid för olika personer men den gemensamma nämnaren är smärtan. Smärtan verkar finnas där oavsett om den döde är en familjemedlem, vän eller okänd. Sorgen över att ha blivit en ”mördare” delar de. Sorgen grundas enligt Leer-Salvesen i sökande efter vem man själv är. Han menar att det verkar som frågan om ”vem jag är” är en av de vanligaste och mest förtvivlade i cellen efter att ha dödat en annan människa. Ena stunden tänker den som utfört handlingen att han inte kan ha utfört en sådan handling, för att i nästa inse att det faktiskt är han som dödat. Arenan för denna brottningskamp är cellen i arresten och i häktet – två mycket ensamma platser.20 Den första tiden efter gripandet präglas av isolering. Ensamheten i häktescellen är massiv när känslolivet vänds upp och ner. Samtidigt har isoleringen en skyddande funktion. Ett mord får stor uppmärksamhet.

Handlingen skakar om många människor, ibland hela samhällen. Den mediala bevakningen är ofta hård. Leer-Salvesen skriver om hur de män han intervjuat utsatts för stor medial uppmärksamhet och fått personifiera ”det onda”. Isoleringen skyddar i viss mån från det initiala hat som gärningen väcker.21 Den som är häktad får träffa en del människor. Det kan handla om poliser, kriminalvårdspersonal, advokater, bibliotekarier och präster. LeerSalvesen skriver att alla de tretton männen berättar samma historia på olika sätt. Frågan hur andra ser på dem spelar en stor roll. Människorna de möter under tiden närmast efter gripandet är viktiga. Alla bidrar på olika sätt till att samla ihop bitarna till den nya självbilden. Här spelar attityden hos dem som öppnar celldörren en stor roll. Reaktionerna från människorna som besöker cellen påverkar den som sitter där och söker bitarna till sin nya självbild. Ofta är det lätt att läsa i andra människors ögon om de utstrålar medkänsla eller förakt.22 Leer-Salvesens resonemang om självbild utgör inget hinder för att göra en moralisk markering av vad som är rätt och orätt, men den understryker vikten av att den allmänna reaktionen inte skickar den som begått ett brott mot stadsporten utan välkomnar henne eller honom tillbaka till torget och samhällsgemenskapen. Den självbild vi människor bygger upp bestäms till stor del av hur vi blir bemötta av omgivningen. Ifall den som har dömts för ett grovt brott framställs som ett monster och möts med

4. ”vad ska folk säga?”

förakt, sker något när hon eller han ska bygga upp en ny självbild. På ett eller annat sätt måste skammen hanteras. Frågan är bara vilken strategi som används.

Teologen Anders Piltz har sagt att människan är vad hon tror sig vara och att det följaktligen inte finns någon idé som är så viktig som den idé människan har om sig själv.23 Människan blir något annat i det samhälle där hon tvingas gå naken genom staden och ut genom stadsporten än hon blir i det samhälle som förenar sin negativa reaktion på brott med en förhoppning om att den som begått det ska komma tillbaka till samhällsgemenskapen. Vi vet hur försvarsmekanismerna ser ut. Den som tillfogas en stor mängd skam får svårare att göra upp med det brott han har begått. Upplever man sig ha förlorat allt i livet och tappat respekten för sig själv kan man fråga sig varför man ska respektera andra.

En av de personer som Leer-Salvesen intervjuade hade dödat en tillfällig bekant. Mötet med personal, familj och med andra som dömts för att ha dödat någon gjorde ett särskilt starkt intryck på honom. Han säger: – Inntrykket mitt var at for eksempel betjentene i det første fengselet der jeg satt, så på meg som et svin. De kalte meg et svin også, og kanskje det var sant … Jeg sleit og sliter fælt med dette bildet av meg selv som et uhyre. Men jeg veit at jeg må gjennom det. Han er død, men jeg skal forsøke å leve videre.

– Hvordan føler du at andre ser på deg etter det som skjedde?

– Jeg var jo mest nervøs for hvordan familien min skulle ta det …

Jeg var jo sikker på att de skulle se på meg som et monster og at de ville slå hånden av meg for godt. Å, så redd jeg var første gang jeg skulle møte dem! Men så skjedde det at de tok imot meg igjen, og enda varmere enn før. Det var fantastisk. Det är det viktigste jeg har i livet mitt.

– Er folk redde for deg etter det som har skjedd?

– Ja, noen är nok det. Jeg merker det på blikkene til noen av dem jeg møter tilfeldig: ”Der går morderen.” Jeg har mistet de fleste av vennene mine, og jenta jeg bodde sammen med. Jeg har mistet nesten alle jeg hadde utenom min nærmeste familie. Og di har vel forsvunnet fordi de er redde.

På en måte skjønner jeg dem. For det er til å bli redd av! Jeg husker en av de første dagene mine i fengselet. Jeg ble advert mot å ha

53

54

brott och förlåtelse

for mye å gjøre med to andre insatte. Noen fortalte meg at de var drapsmenn. Og jeg kjente hvordan det gikk kaldt nedover ryggen min da jeg hørte det, og jeg tenkte at jeg fikk holde god avstand til dem. Men så kom jeg plutselig til meg selv igjen og sa: Nå får du ta deg sammen, gutt! Du sitter jo i samme situasjon sjøl. Og du skulle være den første til å skjønne at drapet ikke forteller hele sannheten om et menneske. Det forteller noe jævli, men det forteller ikke alt!24 I vårt västerländska samhälle där den producerande människan ofta står i centrum blir frågan om vi är något mer än det vi gör aktuell. Fokus riktas mot människosyn och självbild. För att tala med Leer-Salvesens informant säger ett mord något hemskt om en människa – men det säger inte allt.

Människans värdighet I Sverige talas det om människovärde. Med detta menas ofta tanken att en människa inte kan behandlas hur som helst. Tanken är god men det finns skäl att fundera på om inte ord som människans värdighet är mer passande. Talar man om människans värde placerar man henne i samma kategori som bilar, båtar, hus och andra ting som också har ett värde. Väljer man istället att tala om värdighet hamnar människan inte i samma kategori som döda ting för vilka man kan betala en viss summa pengar.

Betonar man att människan har en värdighet som är okränkbar kan man inte behandla henne respektlöst. Jag utgår från att människan har en värdighet som grundas i det faktum att hon är människa. En människas värdighet avgörs således inte av hennes moral, hälsa, produktivitet eller status. Utifrån denna grundsyn är det relevant att tala om mänskliga frioch rättigheter. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna visar att idén om människans värdighet är accepterad i stora delar av världen – åtminstone på ett teoretiskt plan.

Medierna har ibland en tendens att framställa människor som begår brott som monster. Även om handlingen är monstruös är den som begått den fortfarande en människa. Den skam som människan bakom mediernas monsterbilder och dennas familj, släkt och vänner tillfogas kan gå mycket djupt. Svensson talar om vikten av att hjälpa dem som begått

4. ”vad ska folk säga?”

sexualbrott att se sin skuld utan att för den skull tillfoga dem så mycket skam att de tystnar. Han skriver: Oavsett vilken behandlingsteknik som tillämpas, oavsett hur många behandlingsprogram en dömd förövare genomgår i fängelset måste han dessutom bemötas som en människa som inte enbart är ond. Vi måste närma oss och uppmuntra hans egen eventuella önskan om att kunna fungera normalt. Vi måste hjälpa honom att erkänna sin skuld och se till att han inte tystnar av skam. Det kompakta mediala och samhälleliga hat [sic] mot sexualbrottslingar är begripligt. Men hatet är ingen hjälp då någon ska rehabiliteras så att han slutar begå övergrepp. Tvärtom, det ökar risken för att perversa hämndfantasier får förnyad näring när tystnad och hemlighetsmakeri om det egna brottet och fängelsestraffet blir en social livsnödvändighet.25 Braithwaite menar att skammen som omgärdar ett brott kan stöta ut lika­väl som föra tillbaka en människa till samhällsgemenskapen. Nyckeln handlar om att hantera skammen på ett klokt sätt. Han menar att samhällen som har låg kriminalitet präglas av att skam hanteras omdömesgillt.26 Braithwaite skriver: Handlingar ska inte straffas eller stämplas offentligt som kriminella om de inte riskerar att skada andra medborgare och även när de gör skada ska förbrytaren tillfogas skam eller straffas med värdighet snarare än att stigmatiseras som ett monster eller paria.27 Skillnaden går enligt Braithwaite mellan å ena sidan en skam som stöter bort människor och gör dem till avvikare och å andra sidan en skam som hjälper tillbaka till samhällsgemenskapen. Braithwaite hävdar att skam kan hjälpa människor tillbaka till samhället om respekten för och kärleken till den som begått ett brott finns kvar. Han lyfter också fram betydelsen av att kunna bli förlåten istället för utstött. I båda fallen fördöms handlingen men i det ena fallet utestängs också personen som utfört handlingen från samhället medan hon eller han i det andra fallet får förlåtelse och välkomnas tillbaka in i den sociala gemenskapen.28 I Lukasevangeliet kan vi läsa om Jesu möte med tullindrivaren Sackaios.29 Sackaios hade samarbetat med den romerska ockupationsmakten

55

56

brott och förlåtelse

och byggt upp en förmögenhet genom att suga ut sina landsmän. Han var av naturliga skäl inte omtyckt av sin omgivning. Berättelsen handlar om hur Jesus besöker Sackaios hem. Mötet med Jesus gör att Sackaios förändras – trots en negativ allmän reaktion. När Jesus besöker Sack­ aios nämns en folkmassa som förargat mumlar att han har tagit in hos en ”syndare”. Vi får inte veta vad som sägs i samtalet mellan Jesus och Sackaios men klart är att mötet med Jesus förändrar honom. Det jag efterlyser när det gäller den allmänna reaktionen är kurage nog att ta moralisk ställning utan att för den skull peka mot stadsporten, oavsett om det handlar om att stämma in i ett förargat mummel eller dras med i högljudda krav på korsfästelse.

I vardagslivet kan man skönja både reaktioner som hjälper en människa att hitta tillbaka till samhället och sådana som försvårar en återintegrering. Det kan handla om enkla markeringar. Den som hälsar sin fängelsedömda kollega välkommen tillbaka till jobbet efter avtjänat straff pekar i en riktning medan den som vänder bort blicken pekar åt en annan. Signalerna kan vara mer eller mindre tydliga men den avgörande frågan är om syftet med vårt sätt att bemöta en människa som har begått ett brott är att välkomna henne tillbaka till samhällsgemenskapen eller avvisa henne. Det är inte alltid lätt att återintegreras i samhället. Människor måste ha rätt att värna sina sår. Det är inte svårt att förstå om en person som själv blivit misshandlad vill undvika sin kollega som kommit tillbaka från fängelset efter att ha varit dömd för misshandel. Återintegrering innebär inte att vi ska blunda för historien utan hitta ett sätt att leva med den. Att en förskollärare som är dömd för sexuella övergrepp på barn är välkommen tillbaka till torget innebär inte att det är lämpligt att han återgår till sitt tidigare arbete. För att visionen om återintegrering ska vara möjlig krävs att någon tar ett övergripande samhällsansvar. Både statens och allmänhetens responser bör kännetecknas av en omsorg som pekar mot torget, men för att upprätthålla samhällsordningen bör det också finnas ett moraliskt ställningstagande till det som har skett. Att man är välkommen tillbaka till torget behöver inte innebära att livet blir som innan brottet begicks.

Yttrandefriheten är en grundbult i en demokrati. Massmedier ska givetvis bevaka rättegångar och diskutera frågor som rör brott och straff.

Men när journalistiken mer handlar om att framställa en individ som ond och farlig än att sakligt diskutera ett rättsfall kan man fråga sig om

4. ”vad ska folk säga?”

det inte är något som har gått snett. Allmänhetens rädsla gör det svårare för dem som är dömda för brott att hitta tillbaka till torget. En kriminaljournalistik som mer drivs av att tillfredsställa folks nyfikenhet för det motbjudande än av sanningspatos är inte seriös. När det gäller mediernas rapportering om brott måste man som läsare och lyssnare ständigt fråga sig vad som sägs för att öka förståelsen för ett samhällsfenomen och vad som sägs för att kittla folks nyfikenhet och på så sätt sälja lösnummer eller höja lyssnar- och tittarsiffrorna. Frågor om brott och straff måste kunna diskuteras i det offentliga rummet (på torget) men ingen vinner på att rapporteringen förvandlas till primitiv, kommersiell underhållning.

Precis som när det gäller påföljder förespråkar jag när det gäller allmänna reaktioner att de som tvingas röra sig mellan torget och cellen så småningom ska kunna komma tillbaka till samhällsgemenskapen vid torget som ansvarstagande människor. Inte heller allmänhetens respons ska peka i riktning mot stadsporten. De allmänna reaktionerna får gärna innehålla markeringar om vad som är rätt och orätt, men dessa markeringar måste kombineras med en omsorg om den som drabbats, liksom om den som begått brottet.

De allmänna reaktionerna spelar en stor roll för hur framtiden blir för den som har begått ett brott. Om den allmänna reaktionen tillfogar den som blivit dömd en massiv skam finns en betydande risk att hon eller han drivs mot stadsporten. När man funderar kring betydelsen av allmänhetens attityder till människor som utsatts för och har begått brott är det enligt min mening uppenbart att staten inte kan lösa alla problem som har med brott att göra. Det spelar ingen roll hur välfungerande kriminalvård ett land har om inte dess medborgare är beredda att ge dem som lämnar fängelserna en plats i samhällsgemenskapen. Sättet på vilket vi betraktar människor som begått brott spelar en avgörande roll för deras möjligheter att återintegreras i samhället. För ett monster är det omöjligt att komma in i ett mänskligt samhälle. Börjar den som blivit dömd dessutom att själv se sig som ett monster minskar definitivt hennes möjligheter att ta ett större moraliskt ansvar för sitt liv. Det som sker vid stadsporten är avgörande. Tillfogar den allmänna reaktionen den som blivit dömd en massiv skam är sannolikheten stor att vägen leder ut genom stadsporten.

När någon framställs som ett monster finns också risken att den personens familj upplever en massiv skam. Vill det sig illa tvingas de följa med genom porten.

57

58

brott och förlåtelse

Vi människor har ett behov att få tillvaron att gå ihop. Har något hemskt hänt är det enkelt att förklara det hela genom att skapa ett monster och skicka ut det genom stadsporten. Den enkla vägen blir att köra iväg problemet. Den lätta vägen är emellertid inte alltid den rätta. Det är bra om det finns en medvetenhet i samhället om att tillvaron kan vara svår att få ihop. Ingen vinner på att människor tvingas till ett liv i samhällets utkant (med både droger och vapen) där de får hantera sin skam genom att dra sig tillbaka, undvika det smärtsamma, attackera sig själva eller andra. Samma sak gäller också dem som blivit utsatta för ett brott.

Bemöts de med tystnad finns också risken att de får hantera sin skam vid stadsporten. Jag förnekar inte att det finns fall där det kan tyckas omöjligt att ha en välkomnande attityd men jag tror ändå att ett samhälle blir bättre om människor hanteras varsamt.

Det är viktigt för oss människor att se en mening i livet även om vi kan ha olika uppfattningar om vad som ger livet mening. Varken de påföljder våra statliga domstolar utfärdar eller allmänhetens reaktioner ska vara av sådant slag att de pekar mot stadsporten genom att beröva en människa möjligheten att finna en mening i tillvaron. Om så sker kan hon bli ännu mer uppgiven och likgiltig inför både sitt eget och andras liv. Att beröva en människa meningen med livet är bland det grymmaste man kan göra mot henne. Människor kan uthärda svåra förhållanden om de ser en mening i livet. Saknar man mening hjälper det emellertid inte om cellen man sitter i inreds som en lyxsvit.

5.

Att be om förlåtelse

Skuld I dagligt tal används ibland orden skam och skuld som om de vore synonyma. Delvis är begreppen sammanlänkade, delvis skiljer de sig från varandra. Att de hör ihop märks av att skulden innefattar skam över en specifik handling. En del ser skulden som en särskild form av skam.1 För att undvika en teknisk diskussion om relationen mellan skam och skuld väljer jag att skilja mellan en negativ inre upplevelse som uppkommer som ett resultat av att man handlat moraliskt orätt (skuld) och en negativ inre upplevelse som uppkommer av att man inte ser sig som värdig (skam).2 En skillnad mellan skam och skuld är att skulden har en tydlig relation till moral. Skulden väcks till liv när vi har skadat en annan människa eller brutit mot någon norm. Vi har att göra med handlingar och regler. I upplevelsen av skuld finns också ett avslöjande, antingen i verkligheten eller i fantasin.3 Jag kan ha tagit något som inte tillhör mig. Det kan handla om någons pengar, hälsa eller liv. Genom min handling har jag dragit på mig en skuld. Som en följd av detta kan jag förväntas betala tillbaka något för att bli av med skulden. Har jag tagit 100 kronor från en vän vill jag kanske betala tillbaka detta belopp för att gottgöra min skuld. Frågan är emellertid om mekanismen är så enkel. Jag betalar visserligen tillbaka de pengar jag har stulit men jag har ju också förstört ett förtroende. Att återställa ett förtroende är inte lika enkelt som att betala tillbaka en summa pengar. Har man genom ett brott stulit någons hälsa 59

60

brott och förlåtelse

eller liv har man en skuld som är svår att gottgöra. Problemet är att man har stulit något som man inte kan ersätta hur gärna man än vill det.

Ibland följs skam och skuld åt – ibland inte. Det är förståeligt om den som blivit utsatt för ett brott upplever skam eftersom hans integritet har blivit kränkt. Däremot har han ingen anledning att känna skuld. Han har ju inte handlat orätt. Den som har begått ett brott har däremot anledning att känna skuld. Likaså är det förståeligt om han känner skam.

När det gäller skuld står handlingen i centrum och inte personen. Frågan ”vad har jag gjort” är central. Jämfört med skam handlar skuld mer om tankeverksamhet och mindre om kroppsliga reaktioner (exempelvis rodnad). Handlingen analyseras. Precis som skammen kan skulden ha en positiv funktion. Utan skuldkänslor skulle vi inte veta när vi handlar orätt. Den som lättare känner skuld än skam riskerar att isolera skulden från sina egna känslor och inte ta tillräckligt ansvar för sina handlingar mot andra. Det relationella perspektivet riskerar att hamna i bakvattnet.

Den som å andra sidan tar på sig för mycket skam kan ha svårt att skilja mellan vad som är eget och andras ansvar. Har man svårt att se sitt eget ansvar får man också svårt att se sin egen skuld. Skulden riskerar att visa sig som en diffus känsla. Upplever man mycket skam är det svårt att ta tag i skulden eftersom man inte bara känner sig skyldig. Man kanske också tvivlar på sin värdighet eller känner sig värdelös.4 Förlåtelse är ett sätt att hantera skuld. En person som brottas med en reell skuld kan behöva be om förlåtelse, men inte den som brottas med en skamproblematik. Blir man förlåten för något som bottnar i skam och inte i skuld sker ingen befrielse. Det som i själva verket händer är att någon annan bekräftar ens skam. Förlåtelse riktas aldrig mot ett ting eller en händelse eftersom den som blir förlåten i någon mån bör kunna hållas moraliskt ansvarig för de val hon eller han har gjort.

Både den som har begått och den som blivit utsatt för ett brott kan uppleva skam. Däremot är det enbart den som begått brottet som bär skulden. När det gäller förlåtelse är det viktigt att komma ihåg att en människa behöver bli förlåten på grund av sin skuld och inte på grund av sin skam. Den som upplever skam behöver mötas med värme och acceptans snarare än med förlåtelse. Förhållandet mellan skam och skuld är komplicerat. Det som upplevs som skam kan vara skuld och vice versa.

För en själavårdare är det viktigt att vara lyhörd för att kunna förstå vad som är vad.5

5. att be om förlåtelse

Att erkänna och lägga av sig sin skuld Det går knappast att med ord ge en exakt definition av förlåtelsens innebörd. Psykologer, teologer och filosofer och andra som har funderat på vad förlåtelse är ger olika svar.6 Det är betydligt enklare att definiera vad förlåtelse inte är än att försöka säga vad förlåtelse är. Vem skulle exempelvis säga emot påståendet att förlåtelse är något annat än hämnd?

Förlåtelsen finns som ett socialt fenomen. Den hjälper oss att hantera skuld och förhålla oss till en tillvaro som inte är lätt att få ihop. Jag tänker mig att den som ber om förlåtelse önskar bli fri från en skuld. Kanske kan man säga att den som förlåter bryter hämndens logik. Istället för att betala tillbaka med samma mynt försöker man bryta en negativ spiral genom att föra in något nytt.7 Den som vill förlåta någon behöver inte drabbas av minnesförlust.

Förlåta är något annat än att glömma. Våra minnen hjälper oss att inte upprepa misstag. Vi lever alla med vår historia. Frågan är inte vad vi minns av den utan hur vi förhåller oss till den. Vidare är det inte kränkningen som blir förlåten utan personen som utfört den. Accepterar man denna tanke finns det ytterligare skäl att undvika att identifiera en människa med de brott hon har begått. Det är lättare att förlåta Åsa som har stulit än att förlåta en ”tjuv”.

Låt mig ta ett exempel där en man (Johan) har misshandlat en kvinna (Lotta). (Min avsikt är inte att kategorisera män som ”förövare” och kvinnor som ”offer” utan enbart att ge ett vanligt, om än något stereotypt exempel.) Om Lotta förlåter Johan som har slagit henne kan ingen av dem som en följd av detta förvänta sig att Lotta ska glömma det som skett. Säger Johan att misshandeln av Lotta inte var så farlig och att han och Lotta bör gå vidare med sina liv så handlar det inte om förlåtelse. På samma sätt förlåter inte Lotta Johan om hon ”går vidare i livet” genom att trivialisera det som hänt. Strategier som går ut på att inte ta kränkningar på allvar handlar snarare om förnekelse eller möjligen överseende vilket är något annat än förlåtelse. Förlåtelse kännetecknas av att kränkningar tas på allvar. I en bemärkelse handlar förlåtelse om att säga att någon handlat orätt.

Låt oss emellertid anta att Johan verkligen är uppriktigt ledsen för att han misshandlat Lotta. Han funderar ofta på hur hon mår och han vill be henne om förlåtelse. Det är svårt att erkänna att man gjort något som

61

62

brott och förlåtelse

är orätt. Erkännandet upphäver knappast den smärta som den drabbade känner men den kan bidra till att det blir lättare för henne eller honom att bearbeta smärtan. Av det faktum att man erkänner att man har kränkt någon följer att man erkänner att den som blivit utsatt för handlingen har rätt att förebrå en. I grövre fall kan det handla om att erkänna att den drabbade har rätt att bryta bekantskapen. Kan man hitta förmildrande omständigheter kommer både man själv och den aktuella handlingen i bättre dager. Det kan vara oerhört svårt att ens för sig själv erkänna att man har begått en grov kränkning. I vissa fall kanske man helt förnekar att man utfört en viss handling, trots att det är uppenbart för alla inblandade att man faktiskt har gjort det. I andra fall försöker man kanske hitta så många förklaringar att det egna ansvaret i princip omintetgörs.

Det hade varit frestande för Johan att hantera sin sorg och sina skuldkänslor på ett annat sätt. Likaväl som att erkänna sin skuld och låta erkännandet vara grunden för förlåtelsen hade Johan kunnat låta urskuldandet vara den grund som han byggde sin bön om förlåtelse på. Han hade kunnat hävda att han varit utsatt för en sådan psykisk press att han inte kunde rå för det inträffade utan helt enkelt var ett offer för olyckliga omständigheter.

Johan hade fortfarande kunnat vända sig till Lotta, hennes familj, sin egen familj och kanske till människorna i samhället med sin bön om förlåtelse. Men den bönen hade vilat på en annan grund. I båda fallen hade han sagt att han var ledsen för det han gjort och att han handlat orätt.

Skillnaden handlar om det moraliska ansvaret. I det första fallet tar Johan på sig det moraliska ansvaret medan han i det andra fallet placerar ansvaret utanför sig själv. Det är skillnad mellan att säga ”Förlåt mig – jag hade ansvar för min handling” och ”Förlåt mig – jag kunde inte rå för min handling”.

I det här avsnittet skisserar jag två tänkbara scenarier. Ett där Johan tar hela ansvaret själv och ett annat där han förlägger allt ansvar utanför sig själv. Det är ofta enklare att urskulda sig. Lägger man skulden utanför sig själv så kommer man själv i bättre dager. ”Det är inte jag som har handlat omoraliskt. Jag har varit ett offer för olyckliga omständigheter.”

5. att be om förlåtelse

Att urskulda sig I allmänhet bör man ta på sig ansvaret för det man har gjort men det kan finnas tillfällen då man är berättigad att urskulda sig. Låt oss för ett tag föreställa oss att Johan plötsligt, oförutsägbart och utan möjlighet att påverka den uppkomna situationen hamnar i ett temporärt psykotiskt tillstånd när han möter Lotta. Han har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten. De moraliska förutsättningarna för en misshandel som äger rum under sådana omständigheter skiljer sig från en där den som utför misshandeln är medveten om vad som sker.

Om Johan drabbas av en oförutsägbar psykos när han möter Lotta kan vi tänka oss ett scenario där han urskuldar sig. Han klargör att han är mycket ledsen för det som har inträffat och att han gärna vill ställa saker och ting tillrätta. Samtidigt betonar han att han inte kan rå för det som skett eftersom han inte kunde kontrollera det. Det är inte heller hans fel att han tappade kontrollen över situationen. Ifall han tappat kontrollen på grund av fylleri hade han kunnat ta ansvar för sitt alkoholintag. Ett sådant ansvar kunde han emellertid inte ta för sin psykos. Låt oss anta att Lotta lyssnar till Johans berättelse och omvärderar det som skett. Istället för att se händelsen som ett övergrepp ser hon det som en olycka. Johans berättelse påverkar Lotta att flytta det moraliska ansvaret från Johan och placera det utanför honom. Det som sker hos Lotta är att hon ändrar sitt moraliska omdöme om Johan. Innan hon hörde Johans berättelse såg hon honom som en våldsam egoist. När hon hört Johans berättelse ser hon honom som ett offer för olyckliga omständigheter. Många skulle nog betrakta detta som en lyckad förlåtelseprocess, men jag undviker att tala om förlåtelse i detta sammanhang. Johan tar ju aldrig på sig någon skuld och Lotta förlåter inte något. Det som sker är att hon ser händelsen med nya ögon.

Kommer någon och ber om förlåtelse och enbart grundar förlåtelsen på urskuldande handlar det inte om förlåtelse. Den som genom en ren olyckshändelse har åsamkat någon annan människa ett lidande har i allmänhet ett behov att visa sin sorg över det inträffade. När det sker kan det ha en befriande effekt för båda parter eftersom smärtan erkänns.

Däremot handlar det inte om förlåtelse eftersom det inte finns något erkännande av att ha handlat orätt.8 Den som har utfört en handling som drabbat en medmänniska kan

63

64

brott och förlåtelse

behöva hjälp att förstå vad som är en konsekvens av egna val och vad som är faktorer som man inte rår över. Det är ofta frestande att skylla på omständigheterna och på så sätt fly det egna ansvaret. Även om det är bra att ta ansvar för sina handlingar ska man inte ta på sig mer skuld än vad som är motiverat. I fallet med Johan spelar hans psykiska tillstånd en avgörande roll. Beror det som har skett på faktorer som han inte kan påverka bör skulden placeras utanför honom. För att åskådliggöra resonemanget kan vi tänka oss en linje där vi placerar erkännandet i den ena änden och urskuldandet i den andra. Ibland har vi ett rent erkännande och ibland ett rent urskuldande. Andra gånger rör det sig om en kombination av dessa två. I sådana fall baseras en del av bönen om förlåtelse på erkännande och en annan del på urskuldande.

Kan man urskulda sig med motiveringen att man vid kränkningstillfället inte visste vad man gjorde? Har man över huvud taget ingen uppfattning om vad man gör och inte heller något eget ansvar för att ha hamnat i en situation där man inte vet vad man gör, är det knappast motiverat att tala om förlåtelse. Uttrycket att man ”inte visste vad man gjorde” handlar emellertid många gånger om att man inte förstod vidden av kränkningen snarare än att man över huvud taget inte förstod att man handlade orätt. En person som utför ett rån förstår i allmänhet att det är orätt att tvinga till sig något med våld och att den som blir utsatt för rånet upplever obehag, men det är inte säkert att han förstår djupet av de själsliga såren. Även om den som begår rånet säger att han inte visste vad han gjorde har han ett ansvar för det inträffade. Många av de sår vi människor tillfogar varandra orsakas av att vi inte riktigt ”vet vad vi gör”.

Jesus förlåter exempelvis dem som korsfäster honom med motiveringen att de ”inte vet vad de gör”.9 En vuxen som vill hjälpa sitt barn kanske istället, utan att vara medveten om det, lever ut sina egna ofullkomliga försvarsstrategier. Även om den vuxna inte helt förstår vad hon gör kan hon knappast komma ifrån sitt ansvar.10

Mer än skuldbefrielse När det gäller förlåtelse som mellanmänskligt fenomen rör vi oss i den personliga sfären. Johan kan be Lotta om förlåtelse utan att vädja om en mild påföljd i rättegången. Likaså kan Johan få förlåtelse av Lotta utan att Lotta för den skull tycker att han ska slippa det straff som lagen krä-

5. att be om förlåtelse

ver. Bön om förlåtelse handlar till stor del om en önskan att lägga av sig en moralisk skuld som man rättmätigt kan tilldömas. Ifall Lotta förlåter Johan kan hon bidra med att befria Johan från hans moraliska skuld men hon kan inte befria honom från hans juridiska skuld som gör att han kan dömas till fängelse.

En kritiker kan säga att förlåtelse egentligen handlar om att den som utfört handlingen vill bli befriad från sin skuld för att få en bekvämare huvudkudde. Förlåtelse kan emellertid handla om mer än befrielse från en moralisk skuld. Om Johan känner en ånger som går på djupet vill han sannolikt bli en bättre människa som inte begår samma kränkning igen.

Det vill säga han vill respektera människors rätt att leva som fria människor vid torget. Ångern kan starta en process som gör att han arbetar med sig själv för att kunna ta ett större ansvar för sina handlingar. Den som ber om förlåtelse vädjar inte bara om att skulden ska lyftas från hans axlar. Är man uppriktig ångrar man sin handling. I detta ligger rimligen en vilja att inte upprepa den. Bön om förlåtelse får inte vara ett sätt att försöka manipulera den som blivit utsatt för en kränkning.11 Ber man om förlåtelse har man anledning att inte bara rikta blicken mot sig själv utan också mot den som blivit kränkt. Vill Johan underlätta Lottas bearbetning av händelsen önskar han troligtvis att hans bön om förlåtelse ska göra det lättare för henne att bearbeta och bära sina minnen. I en bön om förlåtelse kan det ligga en önskan om att vara med och ställa saker till rätta. Detta kan innebära att man underlättar för den som blivit kränkt att hitta tillbaka till torget. När det gäller övergrepp går det inte att göra en handling ogjord. Tiden går inte att vrida tillbaka. Lotta får leva med sina minnen. Hon kan både känna sorg och bitterhet. Om förlåtelse för Johan handlar om att bli fri från skuld, kan förlåtelse för Lotta handla om att komma igenom, alternativt bemästra, de negativa känslor som uppkommit som en följd av kränkningen. Många terapeutiskt orienterade definitioner av förlåtelse handlar om att bemästra negativa känslor som uppkommit som en följd av kränkning.12 Får den som utfört en kränkning möjlighet att, så långt det går, ställa saker och ting till rätta kan också den drabbades väg tillbaka till torget bli lättare.

65

66

brott och förlåtelse

Insikt, samsyn och fri vilja Det som har skett kan göra att Johans ångest, skam och skuld blir massiv. Önskan att fly verkligheten kan bli stark. Flykten kan ske genom att Johan helt förnekar det inträffade men också genom att han snabbt ber om förlåtelse för att ”kunna lägga det inträffade bakom sig och gå vidare i livet”. För Lotta som har blivit kränkt kan det också finnas en önskan om fly det svåra. Den som blivit kränkt måste förhålla sig till den sorg hon upplever över kränkningen. Jag tror inte att man behöver ha kommit över sin sorg för att kunna förlåta men man bör vara medveten om den och inte kontrolleras av den. Om Lotta skulle förlåta Johan och sedan vid upprepade tillfällen klandrar honom för det som skett kan man fråga sig om förlåtelse verkligen har ägt rum. Ifall Lotta vill förlåta Johan kan hon behöva bearbeta det som skett mer innan hon förlåter honom. Risken att Johans erkännande och Lottas förlåtelse handlar om verklighetsflykt minskar om båda har en insikt i vad det är som har skett. Det är svårt att bli utsatt för en kränkning. I kränkningen upphör tillvaron att vara en förutsägbar och meningsfull plats samtidigt som den personliga friheten kraftigt begränsas.13 Givetvis går det inte att fullt ut förstå innebörden av en misshandel.

Det är exempelvis svårt att förstå den ondska man inte själv har erfarenhet av.14 Det går knappast att sätta upp några generella regler för hur mycket två parter behöver förstå av en kränkning för att tiden ska vara mogen för förlåtelse. Båda parter behöver åtminstone ta in och förstå att det är något allvarligt som har skett och att det kommer att ta tid att bearbeta det inträffade.

Om Johan ber om förlåtelse på ett ytligt sätt upprepas kränkningen eftersom han visar att han inte tar Lotta och hennes upplevelser på allvar.

Väljer Lotta att förlåta Johan på ett lättvindigt sätt finns en risk att hon lägger ytterligare en börda till dem hon redan har. Man kan också tänka sig ett scenario där Johan verkligen har konfronterats med det inträffade men där Lotta inte orkar ta in det som skett och därför inte har någon djupare förståelse av vad hon förlåter. Börjar det så småningom gå upp för henne vad hon varit utsatt för uppkommer frågan vad som egentligen skedde när hon förlät Johan. Det är inte säkert att en ökad förståelse av kränkningen gör det lättare att förlåta för den som blivit drabbad. Att förstå en kränkning är något annat än att förlåta den.15 Howard Zehr som

5. att be om förlåtelse

arbetat mycket med reparativ rättvisa listar sex frågor som han anser att den som blivit utsatt för en kränkning måste brottas med för att kunna bearbeta det inträffade. Dessa är: 1) Vad hände?

2) Varför hände det mig?

3) Varför handlade jag som jag gjorde vid den aktuella tidpunkten?

4) Varför har jag handlat som jag har gjort efter kränkningen?

5) Vad gör jag om det händer igen?

6) Vad betyder det för mitt sätt att uppfatta tillvaron (min tro, min syn på världen, min framtid)?16 Frågan om insikt är släkt med frågan om samsyn. En lyckad förlåtelseprocess kommer knappast till stånd ifall de inblandade inte är överens om vad som har skett. Om Lotta tänker på det inträffade som en grov misshandel medan Johan relaterar till det som ”några knuffar” är det inte meningsfullt att tala om ömsesidig förlåtelse. Vidare är det viktigt att förlåtelseprocessen sker av fri vilja. Lotta har varit i en underordnad position i förhållande till Johan. I en förlåtelseprocess aktualiseras maktperspektivet. Denna ojämnlikhet måste synliggöras. Använder den som begått ett övergrepp förlåtelsen som ett instrument för att behålla sin makt över den som blivit utsatt för kränkningen missbrukas förlåtelsen.

Jag tänker exempelvis på fall där drivkraften för den som ber om förlåtelse är viljan att fortsätta dominera den som blivit kränkt och inte sorg över det egna handlandet eller en önskan om att det ska gå väl för den som blivit kränkt. En kvinna som ”förlåter” sin man som har slagit henne agerar inte som en självständig person om motivet till att förlåta är rädsla för vad som skulle hända om hon inte ”förlåter” honom. Den som lever i ett sammanhang där det anses viktigt att förlåta sina medmänniskor och som ”förlåter” någon för att omgivningen förväntar sig det handlar heller inte av fri vilja. En obetänksam hänvisning till Jesu uppmaning om att vi ska förlåta varandra inte sju gånger utan sjuttiosju gånger kan bli ytterligare en börda för den som blivit kränkt och inte orkar förlåta.17 Det är heller inte trovärdigt om den som begått ett övergrepp ber om förlåtelse utan att egentligen ångra sig, för att omgivningen förväntar sig detta.

Tar man orden insikt, samsyn och fri vilja på allvar uppkommer frågan om hur man förhåller sig till förlåtelsen när personer som är i beroendeställning och/eller har begränsad förmåga att förstå vad som har hänt (exempelvis barn) har blivit kränkta. Jag kommer inte att gå djupare in

67

68

brott och förlåtelse

på denna fråga men vill ändå uppmärksamma det problematiska med att en person i vuxen ålder upptäcker att han som barn eller ungdom förlåtit något han inte förstått eller förlåtit något för att det förväntats av honom. Varken den som har begått eller blivit utsatt för ett övergrepp kan fullt ut förstå konsekvenserna av det, men båda parter kan i allmänhet eftersträva en god förståelse av det som skett.

Ett sätt att hantera livet Ifall Johan ber Lotta om förlåtelse men Lotta inte vill, kan eller orkar förlåta honom får Johan lära sig att leva med att inte bli förlåten. Den som har gjort något orätt kan inte kräva att bli förlåten. Det är svårt att inte bli förlåten om man har gjort något man ångrar men man måste förhålla sig till detta. Även om man inte blir förlåten av den som blivit kränkt, kan man försöka förstå vad som skett och sträva efter att inte upprepa handlingen. I sådana här lägen blir det svårt att gottgöra den som drabbats av kränkningen. Upplever man ändå ett behov av det finns det inget som hindrar att man kan engagera sig för andra människor och på så sätt söka någon form av indirekt gottgörelse. Ofta tar det tid för den som blivit kränkt att komma över eller lära sig hantera de känslor som kränkningen har väckt. Många gånger handlar det om en process.

Ett stadium i processen kan vara att den som blivit utsatt för kränkningen vill förlåta men inte klarar av att göra det. Viljan och känslorna behöver inte gå hand i hand.

Avgörandet om det ska bli någon förlåtelse eller inte ligger hos Lotta.

Vill hon förlåta Johan utan att Johan ber om förlåtelse kan jag inte se något som hindrar det. Om Lotta efter moget övervägande upplever att hennes liv blir lättare ifall hon förlåter Johan, är det svårt att säga att hon inte bör förlåta med motiveringen att Johan inte har bett om förlåtelse.

Tvingas Lotta att vänta in Johan eller att mot sin vilja avstå från att förlåta honom blir det återigen han som kommer i en maktposition och återigen han som styr Lotta.

Den som ber om förlåtelse kanske också önskar att en bruten relation ska återupptas. Det kan med andra ord finnas en önskan om att försoning ska äga rum. Förlåtelse som på ett sunt sätt bidrar till att den som utfört handlingen kan lägga av sig sin skuld och att den som blivit kränkt kan bearbeta sina upplevelser ser jag som något gott. Många gånger är det

5. att be om förlåtelse

också bra om en brusten relation kan återupprättas (d.v.s. att försoning sker) men man bör vara medveten om att det kan vara en lång process.

Ibland är det emellertid kanske inte ens önskvärt att förlåtelse innebär att en relation återupprättas. Jag tänker inte minst på relationer där våld och sexuella övergrepp har förekommit. Ett sätt att skilja mellan förlåtelse och försoning är att se förlåtelsen som ett sätt att hantera skuldfrågan medan försoningen blir ett sätt att hantera relationen. En person kan bli förlåten utan att försoning sker. Någon kanske också säger att försoning kan ske utan att förlåtelse har ägt rum eftersom två personer kan återuppta en relation utan att förlåta varandra. Jag vill inte kategoriskt avvisa den här typen av påståenden men vill ändå säga att jag är tveksam till att tala om att en relation är försonad på djupet om ingen förlåtelse ägt rum.

Kanske är det bättre att sådana här gånger tala om samexistens. Jag har lättare för tanken att man kan försonas med sig själv utan att någon förlåtelse har ägt rum. Det gäller både den som blivit kränkt och inte orkar förlåta och den som ångrar något men inte blir förlåten.

En grundtanke i den här boken är att mellanmänsklig förlåtelse är något annat än Guds förlåtelse. Möjligheten att be om Guds förlåtelse finns både när mellanmänsklig förlåtelse sker och när en sådan inte är möjlig. Det sätt på vilket vi uppfattar världen spelar roll för hur vi ser på förlåtelsen. Den som tror att människor i allmänhet är välvilliga upplever sannolikt inte samma rädsla för att förlåta som den som är rädd för att bli utnyttjad. På samma sätt är det inte omöjligt att tänka att det kan vara lättare att förlåta för en person som förlitar sig på att Gud ska ställa allt tillrätta än för den som inte ser någon högre mening i tillvaron.18 Jag är positiv till de möjligheter förlåtelse kan skapa även om jag är medveten om att förlåtelsen kan missbrukas. Förlåtelse kan vara befriande för både den som blivit kränkt och den som utfört kränkningen.

Världen är inte rättvis och vi människor måste på något sätt förhålla oss till det som inte går att gottgöra.

När möjligheten till förlåtelse tas till vara på ett ansvarsfullt sätt kan nya vägar öppnas för både den som blivit kränkt och den som utfört kränkningen. Människor kommer alltid att bli kränkta. Vi kan inte gömma oss för kränkningarna utan måste hantera dem. Ett samhälle där man konsekvent betalar tillbaka med samma mynt blir till sist outhärdligt.19 Jag tror inte att det går att leva tillsammans med andra människor om inte möjligheten till förlåtelse finns. Bara den som tror sig kunna leva ett

69

70

brott och förlåtelse

liv utan att handla orätt mot andra eller behöva bli förlåten av dem kan i slutändan vilja leva i en värld utan förlåtelse. Förlåtelse handlar i grunden om att vårda och ta ansvar för sina relationer. Kopplas förlåtelse till ansvarstagande blir det inte ett sätt att sopa problem under mattan utan ett sätt att hantera livet. Förlåtelse kan vara en väg tillbaka till livet. Vi har emellertid inte att göra med något krav. Den som har blivit kränkt och inte arbetat sig igenom kränkningen eller orkar förlåta ska inte belastas ytterligare. För henne eller honom kan det vara befriande att veta att Gud kan förlåta det vi människor inte klarar att förlåta.

Exkurs: Olika förlåtelserelationer När det talas om förlåtelse handlar det ofta om att en person ber en annan om förlåtelse. Ber Johan Lotta om förlåtelse för att han har misshandlat henne kan Lotta välja att förlåta respektive att inte förlåta. Relationen mellan den som utfört kränkningen och den som blivit kränkt kallar jag för en direkt förlåtelserelation. När förlåtelse diskuteras är det ofta den här relationen som uppmärksammas.20 I detta kapitel har jag huvudsakligen utgått från ett fall där den ena parten saknar skuld (Lotta). Men vi får inte glömma att det också finns många exempel på förlåtelseprocesser där båda har kränkt varandra, båda bär på en skuld och båda behöver fundera på om de ska be om förlåtelse respektive förlåta.

En kränkning ger ringar på vattnet. När en person blir allvarligt kränkt påverkas många fler än de som finns i den direkta förlåtelserelationen. Därför kan man också tala om en indirekt förlåtelserelation. Om den direkta förlåtelserelationen finns mellan den som utfört kränkningen och den som direkt utsatts för den så uppstår den indirekta förlåtelserelationen mellan den som utfört kränkningen och alla som inte varit direkta offer men som ändå har drabbats av kränkningens negativa konsekvenser. Den som blir kränkt har kanske en make/maka, barn och föräldrar.

Smärtan kan vara stor för den som är anhörig. Ibland kan det till och med vara värre att uppleva hur någon man älskar blir kränkt än att själv bli det.

I Lottas och Johans fall handlar den indirekta förlåtelserelationen främst om relationen mellan Johan å ena sidan och Lottas familj och vänner å den andra men också om Johans relation till sin egen familj och sina egna vänner. Om andra människor i samhället blivit illa berörda av det inträffade står Johan också i en indirekt förlåtelserelation till dem.

5. att be om förlåtelse

Har någon som står en nära blivit skadad eller dödad är det smärtsamt att möta den som utfört kränkningen. Samtidigt är det svårt för den som har skadat eller dödat någon att möta de anhöriga. Det behövs inte så stor inlevelseförmåga för att förstå hur smärtsamt det är att möta den som våldtagit ens barn, misshandlat ens make eller dödat ens förälder.

Går vi till den som utfört kränkningen behövs det heller inte någon stor inlevelseförmåga för att förstå hur plågsamt det är för honom, om han har förmågan att känna skuld och skam, att möta föräldrarna till den han våldtagit, maken/makan till den han misshandlat eller barnen till den han bragt om livet. För honom kan det också vara svårt att möta dem som står honom nära. Det är inte konstigt om de barn som har en förälder som sitter i fängelse blir besvikna på sina föräldrar. Likaså kan den vars partner sitter i fängelse känna sig förd bakom ljuset. Plötsligt blir någon ensam med barnen och plötsligt upphör en inkomst. Kraven ökar på den förälder som inte begått något brott samtidigt som familjens ekonomiska resurser minskar.

Man får ytterligare en dimension av förlåtelserelationen om man skiljer mellan ömsesidig förlåtelse och ensidig förlåtelse. För att man ska kunna tala om ömsesidighet krävs att två parter är involverade. Det kan handla om att en person ber en annan om förlåtelse och blir förlåten men det kan också handla om två personer som förlåter varandra. Förlåtelse kan också vara ensidig. Ifall Lotta vill kan hon förlåta Johan även om han inte ber om förlåtelse. De som indirekt drabbats av det brott som Johan har begått kan också välja att förlåta honom även om Johan själv inte ber om förlåtelse. (I det motsatta förhållandet, det vill säga att Lotta avvisar Johans bön om förlåtelse, vill jag emellertid inte tala om ensidig förlåtelse.)

Utifrån ovanstående resonemang kan vi skilja mellan direkt och ömsesidig förlåtelse, direkt och ensidig förlåtelse, indirekt och ömsesidig förlåtelse samt indirekt och ensidig förlåtelse.21 Ibland kan man höra någon säga: ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om …” För någon kanske det verkar ologiskt att förlåta sig själv. Förlåtelse förutsätter ju en relation. Jag vill inte avfärda självförlåtelsens möjlighet alltför lättvindigt eftersom vi inte bara står i relation till andra människor utan också till oss själva. Det kan finnas olika skäl till att människor upplever ett behov av att förlåta sig själva. Kanske har man gjort val i livet som man inte velat göra men som omgivningen förväntat sig. Självförlåtelse kan i likhet med andra typer av förlåtelse

71

72

brott och förlåtelse

vara komplicerad. Inte minst eftersom man står i ständig relation till sig själv.

Det händer att en person ber om förlåtelse för andras övergrepp. Västtysklands förbundskansler Willy Brandt besökte Warszawa 1970. Han knäböjde vid ett monument över nazioffren i stadens ghetto. Detta kan ses som en bön om förlåtelse för övergrepp utförda av en grupp som han på sätt och vis representerar. Samtidigt bör vi komma ihåg att Willy Brandt inte hade utfört kränkningarna han bad om förlåtelse för. Inte heller kunde han vända sig till dem som dödats. Även om många av dem som utsattes för nazisternas övergrepp levde 25 år efter krigsslutet är det möjligt att se detta som ett uttryck för hur efterlevande till dem som utfört övergrepp söker försoning med offrens efterlevande. I mitten av 1980-talet besökte USA:s president Ronald Reagan en militärkyrkogård i Bitburg i dåvarande Västtyskland. Detta väckte kritik eftersom flera SSmän ligger begravda där. Reagan bemötte kritiken med att han ville gå vidare. Likheten mellan Brandt och Reagan är att båda försöker träda i någon annans ställe. Skillnaden är att Brandt ikläder sig den bönfallandes roll (förlåt oss) medan Reagan ställer sig i den förlåtandes position (vi vill förlåta).22 Utifrån de här exemplen kan man tänka sig många typer av förlåtelse där grupper eller företrädare för grupper ber andra grupper eller företrädare för grupper om förlåtelse. Människor som är anhöriga, hör samman med dem som utfört kränkningar, eller kanske till och med de som utfört kränkningarna ber anhöriga, dem som hör samman med offren eller om så är möjligt offren själva om förlåtelse.

Frågan uppkommer om man verkligen kan be om förlåtelse i någon annans ställe. Willy Brandt kan inte lastas för de grova övergrepp som begicks i Hitlertyskland. Det är inte logiskt att be om förlåtelse för övergrepp som någon annan har gjort sig skyldig till, men det behöver för den skull inte vara meningslöst. Brandt representerar något i vars namn övergrepp har begåtts. För dem som blivit kränkta direkt eller indirekt kan det vara lättare att leva vidare (och kanske förlåta) om en representant för en stat, kyrka eller ett företag erkänner övergreppen och klargör att den här typen av kränkningar inte är acceptabla.