Page 1


Uppdrag Silverstj채rnan


PETER EKBERG

Uppdrag Silverstj채rnan Bild: Mattias Olsson

BERGHS


Till Maria! Astronom, Panda, Science-fiction fantast, Fru och Hästmästare. På vår färd i universum. Tack till Ola Hultin och Berghs förlag.

Copyright © Peter Ekberg Copyright © Berghs Förlag AB 2012 Bild: © Mattias Olsson Omslagstypografi: Niklas Lindblad Sättning: Team Media Sweden, Falkenberg Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-502-1928-9 www.berghsforlag.se


På väg mot en främmande stjärna

H

ålet måste lagas. Och det snart. Neon Lux tog ett fast grepp om stegen och klättrade vidare mot sitt mål. Magnetskorna fäste hjälpligt på stegpinnarna medan avlägsna stjärnor gnistrade i mörkret och tomheten runt om honom. Mellan Neon och stjärnorna låg en avgrund av mörker och rymd. Stjärnskeppets skrov var den enda fasta punkten i tillvaron. Neon avskydde syreblandningen som fyllde lungorna. Den var tung, som att andas smaklös soppa. Rymddräkten skavde och hjälmen fick honom att känna sig instängd. 5


Inte tänka på det nu. Neon justerade pannlampan. Därframme skym­ tade hålet i stjärnskeppets skrov. Tänk vad lite rymd­ grus kunde göra. Hålet var inte ens särskilt stort och ändå var förödelsen total. Hela sektionen var av­ stängd. All luft hade sugits ut och det var över 250 mi­ nusgrader därinne. Rymden är ingen plats för människor, tänkte Neon och lyfte armen och fick tag i nästa stegpinne. Ett litet snedsprång så skulle han glida iväg. Ut i tomheten … Aldrig tänka på faran när man befinner sig mitt i den, påminde han sig. Bättre ingenjörer än han hade för­ lorat förståndet på uppdragen. Svetten började rinna nerför pannan och sved i ögo­ nen. Långt borta hördes ett ljud … Någon ropade hans namn … Nej, det var inte hans namn. Det var … Arena satte sig upp och skakade på huvudet. Hon blinkade ett par gånger. Stjärngnistor också! Hon hade somnat igen. Huvudet på bänken. Avslöjad. ”Arena Trexo, sover du på lektionen?” Magister Enk var rasande. Han bar runda glasögon och den akademiska uniformen var mörkblå. Det var färgen för magistergraden. Arena gnuggade ögonen medan klasskamra6


terna skrattade. Värst skrattade Klert, den lismande smilfinken. ”Nej, magistern. Jag bara tänkte djupt”, svarade hon. Arena såg sig snabbt om för att få veta exakt hur pinsam situationen var. Lille Haf såg på henne med medlidande i blicken. Hans spensliga kropp var stel av rädsla för magister Enk. Arenas bästa vän Neval gömde ansiktet i händerna innan han kikade upp och fyrade av ett leende. Han hade en kort rak näsa och brunt hår med lång lugg som gled ner över ögonen. Arena tog emot leendet, hon behövde all styrka hon kunde få, men visade ingenting tillbaka. Inte nu. Retstickan Brik satt som vanligt och sneglade överlägset på henne tvärs över klassrummet. Hans mun var för stor för ansiktet och den högdragna minen visade att han inte ansåg Arena värd någonting. Hon avskydde Brik! Hans mamma Marlene Rega hade bara kunnat få ett enda barn. Vem pappan var visste ingen. Marlene hade alltid varit fast övertygad om att Brik var bättre än alla andra barn och Brik var full av övertro på sig själv. Samtidigt var han alldeles ensam. Amiras svarta lockar var perfekt ordnade. En rosett syntes i håret. Hon stirrade på Arena och himlade med ögonen. 7


”Arena!” sa magister Enk igen och sköt glasögonen högre upp på den spetsiga näsan. ”Nu lyssnar du på mig. Vi har två huvudsakliga regler. Den ena är att aldrig komma försent. Det andra är att aldrig, jag upprepar aldrig, somna under en lektion. Det är av yttersta vikt att alla Voyaresenärer känner till grundläggande skeppskonstruktion! Om du så mycket som blinkar under dagens undervisning, ska jag se till att du blir sittande här resten av detta stjärndatum. Kvarsittning med stor mängd nyttigt extraarbete hjälper vilsna elever in på den rätta vägen!” ”Ja, magistern. Men blinka måste jag.” ”Nog”, sa magister Enk lågt och blängde på henne. ”Har du förstått?” Arena tystnade och nickade. ”Nog nu, ni också.” Han pekade med hela handen ut över klassrummet. ”Vi har mycket viktigt att gå igenom idag. Jag kräver koncentration. Detta är ingen skola för latmaskar.” Magister Enk torkade sina svettiga handflator på uniformen. Han dröjde en extra sekund vid Arena innan hans blick gled vidare och fångade in någon annan av klasskamraterna. Det blev tyst. Inte ens tvillingarna Rex och Rike vågade annat än att lyssna. 8


Ljudet av fläkten och magister Enks stövlar mot golvet när han gick fram till katedern var det enda som hördes. På väggen bakom katedern lyste Voyas symbol. Inuti det stora hjulet fanns ett V för Voya och galaxen Vintergatan löpte som ett svagt gnistrande band tvärsöver alltihop. Tanken var att bilden skulle inspirera och vägleda ungdomarna i studierna. Voya var en av mänsklighetens största bedrifter. Det största skepp som någonsin byggts. Ett skepp på väg mot en främmande stjärna. Arena orkade inte sitta och lyssna på magister Enks föreläsning. Temat för dagen var skeppskonstruktion. Klart att tankarna vandrade över till legenden Neon Lux. Ingen hade klarat fler uppdrag på Voyas skrov än han. Arena suckade. Hon tog digi-pennan och skrev på sin skärm: Skeppskonstruktion = trist. Neon Lux = bäst! Magister Enk återupptog föreläsningen. Han vandrade runt och gestikulerade medan han pratade. Då och då pekade han på multidimensionsritningen över detaljer i Voyas skrov på QRT- tavlan. ”Nåja, notera nu, som jag poängterade i går, att skrovet är extra känsligt för rymdgrus på följande punkter. Det är således varje resenärs 9


plikt att respektera varningssystemets signaler. Om skrovet träffas av inkommande projektiler och skadan av huvuddatorn bedöms som så allvarlig att utrymning måste ske, så hörs följande signal …” Om skadan är riktigt allvarlig så vet folk det innan datorn hinner skicka signalen, tänkte Arena. All luft och värme sugs ut omedelbart. Vi är döda på nolltid. Det malande ljudet av magister Enks röst dog bort ur Arenas medvetande. Vad hade Neon Lux gjort i en sådan här situation? Arena var säker på att han suttit som klassens ljus under skeppskonstruktionskursen. En legend lärde sig saker snabbt och lätt. Säkert hade han hoppat över klasser också. Neon var unik. En sådan föddes bara en per årtusende. Hon stödde huvudet i händerna. Det rufsiga rödbruna håret föll ner på bänken. Hon bemödade sig om att hålla ögonen öppna. Enk skulle inte få ge henne kvarsittning. Hans kvarsittningar var ökända. Många sprang gråtandes därifrån. Arena lämnade klassrummet i fantasin. Neon Lux klättrade ytterligare ett steg. Ryggsäcken var fullpackad men det kändes knappt i rymdens vikt­ 10


löshet. Allt han kände var en lätt dragning utåt, bort från skeppet orsakat av det stora hjulets rörelse. När han var framme vid hålet drog Neon av sig rygg­ säcken. Typiskt, tänkte han när han kikade ner i den. Materialfolket har glömt hydrosvetsen. Jag får improvisera.

11


Följ med på ett spännande och fartfyllt rymdäventyr! Arena Trexo är på sitt livs uppdrag. Men tiden är hennes fiende. Klockan tickar obönhörligt på. Hon måste hinna rädda Neval innan det är försent. Hon ser sig omkring i rymdskeppet. Roboten AIU rör sig bland kontrollpanelerna. Den har sitt uppdrag, tänker Arena. Precis som jag har mitt. Under 8000 år har stjärnskeppet Voya glidit genom rymden på väg till den avlägsna planeten Roxera. För resenärerna Neval och Arena tar livet en oväntad vändning när de blir utvalda till ett livsfarligt uppdrag.

Uppdrag Silverstjärnan är Peter Ekbergs skönlitterära debut. På Berghs förlag har han även utkommit med boken Aliens! – fakta om UFO och liv i rymden.

BERGHS

9789150219289