9789100126827

Översättning: Margareta Eklöf

Citaten ur Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt är översatta av Gunnel Vallquist, Bonnier, Stockholm 1964–82.

Utdrag ur Rainer Maria Rilkes dikt Apollo-Torso är översatt av Patrik Reuterswärd, Paul Åström förlag, Jonsered 1988.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012682-7 Originalets titel: The hare with amber eyes Copyright © Edmund de Waal 2010 Tryck: ScandBook, Falun, 2012

Även om man inte längre är fäst vid något, är det inte helt likgiltigt att man en gång har varit det, därför att det alltid var av orsaker som undgick alla andra. Man vet att minnet av sådana känslor lever bara inom en själv, och det är i sig själv man måste blicka in för att få se dem. … Och nu när jag är litet för trött för att umgås med andra människor tycker jag – det är väl alla samlares lilla mani – att dessa gamla känslor som är mig så personliga, har fått ett stort värde. Jag öppnar mitt hjärta för mig själv som ett slags glasmonter, och tar upp en kärlek till beskådande, och så ännu en – ingen mer än jag har upplevt dem. Den samlingen är jag nu mera fästad vid än vid alla andra, och jag tänker, ungefär som Mazarin om sina böcker, men i övrigt utan någon som helst ängslan, att det blir tråkigt att lämna allt detta.

Charles Swann Marcel Proust, Sodom och Gomorra

Föror d 12

Del I Par is 1871–99 1. Le West End 30 2. En paradsäng 41 3. »En elefantförare som visar henne vägen« 46 4. »Så lätt, så lent att röra vid« 52 5. En ask barnkarameller 62 6. En räv i trä med inlagda ögon 68 7. Den gula karmstolen 73 8. Monsieur Elstirs sparris 77 9. Till och med Ephrussi föll för det 87 10. Mina små vinster 95 11. »En alldeles utsökt eftermiddagsmottagning« 101

Del II W ien 1899–1938 12. Die Potemkin’sche Stadt 114 13. Zionstrasse 123 14. Historia så som den verkligen utspelar sig 128 15. »En stor fyrkantig låda sådan som barn ritar« 139 16. »Liberty Hall« 145 17. En liten läckerbit 153 18. Det var en gång 163 19. Typer i den gamla stadsdelen 167 20. Heil Wien! Heil Berlin! 176 21. Bokstavligt talat lika med noll 197 22. Ändra nu ditt liv 206 23. Eldorado 5-0050 215

Del III W ien, Kövesces, Tunbr idge Wells, W ien 1938–47 24. »Ett idealiskt ställe för massmarscher« 228 25. »En chans som aldrig återkommer« 238 26. »Giltig för en enkel resa« 248 27. Tingens tårar 256 28. Annas förklädsficka 264 29. »Allt helt öppet, offentligt och lagligt« 271

Del IV Tok yo 1947–91 30. Takenoko 278 31. Kodachrome 286 32. Var fick du tag i dem? 296 33. Det riktiga Japan 303 34. Om polityr 311

Coda Tok yo, Odessa, London 2001– 09 35. Jiro 316 36. Ett astrolabium, en menzula, en jordglob 319 37. Gult/gyllene/rött 328 För fattar ens tack 334 Bildk ä llor 336

Charles Joachim Ephrussi g. m. 1 Belle Levensohn f. 1793 Berdytiv d. 1864 Wien

g. m. 2 Henriette Halperson*

d. 1841

f. 1822 Lemberg d. 1888 Wien

Leon Ephrussi g. m. Mina Lindau f. 1826 Berdytiv d. 1871 Paris

Ignace

Jules g. m. Fanny Pfeiffer f. 1846 Odessa d.1915 Paris

d. 1824 Brody d. 1888 Paris

f. 1848 Odessa d. 1908 Paris

Charles

Betty g. m. Max Hirsch Kann

f. 1849 Odessa d. 1905 Paris

f. 1851 Odessa d. 1871 Paris

Fanny Kann g. m. Theodore Reinach f. 1870 Antwerpen d. 1917 Paris fyra söner

* g. m. Henriette Halperson f. 1822 Lemberg d. 1888 Wien

Michel g. m. Liliane Beer

Therese »Bacha« g. m. Leon Fould

f. 1845 Odessa d. 1914 Paris

f. 1851 Odessa d. 1911 Paris

tre döttrar

en son, en dotter

Maurice g. m. Charlotte Beatrice de Rothschild

Marie »Mascha« g. m. Guy de Percin

f. 1849 Odessa d. 1916 Paris

f. 1853 Odessa d. 1924 Paris en dotter

EPHRUSSIS SLÄKTTRÄD

Ignace von Ephrussi g. m. Emilie Porges f. 1829 Berdytiv d. 1899 Wien

Stefan g. m. Estiha

f. 1836 Wien d. 1900 Vichy

Anna g. m. Paul Herz von Hertenreid

f. 1856 Odessa d. 1911 f. 1859 Odessa d. 1938 Wien en son, en dotter

Elisabeth g. m. Hendrik de Waal f. 1899 Wien d. 1991 Monmouth

Viktor g. m. Emmy Schey von Koromla f. 1860 Odessa d. 1945 Tunbridge Wells

Gisela g. m. Alfredo Bauer

Ignace

f. 1904 Wien d. 1985 Mexiko

f. 1906 Wien

Rudolf g. m. Mary Raley f. 1918 Wien d. 1971 New York

tre söner

d. 1994 Tokyo

två söner, fyra döttrar

Victor g. m. Ester Moir

Constant Hendrik g. m. Julia Jessel

Jiro Sugiyama

f. 1929 Amsterdam

f. 1931 Wien

f. 1926 Shizuoka

två söner

John

Alexander

f. 1962 Cambridge

f. 1963 Cambridge

en son, en dotter

två söner, en dotter

Edmund g. m. Susan Chandler f. 1964 Nottingham

Thomas f. 1966 Nottingham en dotter

Benjamin

Matthew

Anna

f. 1998 London

f. 1999 London

f. 2002 London

Förord

År 1991 fick jag ett stipendium på två år av en japansk stiftelse.

Tanken var att sju engelska ungdomar med sinsemellan olika yrkesintressen – teknik, journalistik, industri, keramik – skulle lära sig grunderna i japanska vid ett engelskt universitet och sedan tillbringa ett år i Tokyo. Tack vare våra språkkunskaper skulle vi bidra till en ny epok av kontakter med Japan. Vi var de första som kom med i programmet och förväntningarna var höga.

Förmiddagarna under det andra året tillbringade vi på en språkskola i Shibuya uppför höjden från virrvarret av snabbmatsserveringar och rabattvaruhus för elektriska apparater. Tokyo var på väg att hämta sig från 1980-talets brustna finansbubbla. Pendlarna stod vid övergångsställena, världens livligast trafikerade, för att kunna se skärmarna där Nikkeis aktieindex klättrade högre och högre. För att slippa den värsta rusningen i metron gick jag hemifrån en timme tidigare och mötte en annan, lite äldre stipendiat – en arkeolog – och så drack vi en kopp kaffe med kanelbullar till på vägen till lektionerna. Jag hade läxor, riktiga läxor, för första gången sedan jag slutat skolan: 150 kanji, japanska skrivtecken, att lära in varje vecka, en spalt i en tabloidtidning att ta ut satsdelarna i, mängder av allmänna fraser att repetera varje dag. Jag fasade för det mer än jag någonsin hade fasat för någonting. Kamraterna, som var yngre, skämtade med lärarna på japanska om tv-program de hade sett eller om politiska skandaler. Skolan låg bakom stora metallgrindar och jag minns att jag sparkade till dem en morgon och plötsligt undrade 12

vad jag höll på med: här stod jag, tjugoåtta år, och sparkade på grindarna till en skola.

Eftermiddagarna hade jag för mig själv. Två gånger i veckan var jag i en keramikateljé som jag delade med alla möjliga människor, från pensionerade affärsmän som tillverkade tekoppar till studenter som uttryckte sina avantgardistiska åsikter i grov röd lera och hönsnät. Man betalade i förskott och lade beslag på en bänk eller en drejskiva och sedan fick man fortsätta på egen hand. Det var inte bullrigt men väl ett glatt surr av småprat. Jag började arbeta i porslin för första gången och bearbetade varsamt sidorna på mina krus och tekannor när jag hade lyft av dem från skivan.

Jag hade gjort krukor sedan jag var barn och tjatat mig till en kvällskurs av pappa. Min första kruka var en drejad skål som jag glaserade i opaliserande vitt med en skvätt koboltblått. När skolan var slut för dagen gick jag för det mesta till en krukmakarverkstad, och jag slutade skolan när jag var sjutton år och blev lärling hos en sträng mästare som satte den engelske keramikern Bernard Leach mycket högt. Han lärde mig att respektera materialet och vara noga med att varje pjäs var ändamålsenlig, och jag fick dreja hundratals soppskålar och honungsburkar i grå stengodslera och sopa golvet. Jag brukade hjälpa till att göra glasyrerna, omsorgsfullt avvägda orientaliska färger. Han hade aldrig varit i Japan men hade hylla efter hylla med böcker om japansk keramik. Vi diskuterade förtjänsterna hos vissa tekoppar över våra muggar med förmiddagskaffe med mjölk.

Var sparsam med onödiga detaljer, brukade han säga: ju färre desto bättre. Vi arbetade under tystnad eller till klassisk musik.

Mitt under lärlingstiden i tonåren tillbringade jag en lång sommar i Japan och besökte lika stränga mästare i krukmakarbyar över hela landet: Mashiko, Bizen, Tamba. Så fort jag hörde en pappersdörr stängas eller vatten porla över stenarna i trädgården till ett tehus var det en uppenbarelse, alldeles som det klack till inom mig, så störd blev jag när jag såg en butik med Dunkin’ Donuts i neon. Jag dokumenterade hur djupt min hängivenhet gick i en artikel som jag skrev 13

i en tidskrift efter att ha kommit hem: »Japan och krukmakaretiken: Att odla vördnad för materialen och för ålderns spår.« När jag hade avslutat lärlingsperioden och sedan läst engelsk litteratur vid universitetet ägnade jag sju år åt att arbeta ensam i tysta, välordnade verkstäder i gränstrakterna till Wales och sedan i en dyster innerstad. Jag var hårt koncentrerad och mina krukor gick i samma stil. Och nu var jag här i Japan igen, i en rörig verkstad bredvid en karl som pratade på om baseboll, och tillverkade en porslinskruka med konkava, oregelbundna sidor. Det var roligt. Åtminstone något gick bra.

Två eftermiddagar i veckan satt jag i arkivet i Nihon Mingeikan, Japanska museet för allmogehantverk, och skrev på en bok om Leach. Museet är en rekonstruerad bondgård i en förort och inrymmer Yanagi Soetsus samling av japanskt och koreanskt allmogehantverk. Filosofen, konsthistorikern och poeten Yanagi hade arbetat ut en teori om varför somliga föremål – krukor, korgar, tyg, allt gjort av okända hantverkare – var så vackra. Enligt hans mening exponerade de ett omedvetet skönhetssinne därför att de framställts i så många exemplar att hantverkaren hade frigjort sig från sitt ego.

Som unga i Tokyo i 1900-talets början hade han och Leach varit oskiljaktiga vänner och skrivit hänförda brev till varandra om Blake och Whitman och Ruskin som de läste med kinder blossande av passion. De hade till och med anlagt en konstnärskoloni i en by på lagom avstånd från Tokyo, där Leach tillverkade sina krukor med hjälp av pojkar från trakten och Yanagi föreläste om Rodin och skönheten för sina bohemiska vänner.

Man gick genom en dörr från stengolven in på kontorslinoleum, och borta i en korridor bak i huset låg Yanagis arkiv, ett litet rum på åtta kvadratmeter med hyllor upp till taket fyllda av hans böcker och med staplar av kartonger som innehöll hans anteckningsböcker och brev. Ett skrivbord och en enda glödlampa. Jag trivs i arkiv. Det här var alldeles tyst och grådaskigt så det förslog. Här läste jag och antecknade och planerade en revisionistisk bok om Leach. Under 14

ytan skulle den vara en bok om japonisme, om hur västerlandet lidelsefullt och kreativt hade missförstått Japan i över hundra år.

Jag ville veta vad det var hos Japan som väckte sådan intensitet och iver hos konstnärerna och så dåligt humör hos de akademiska forskarna när de pekade på den ena feltolkningen efter den andra.

Jag hoppades att jag skulle kunna skriva mig ur min egen djupa, kompakta besatthet av landet.

Och en eftermiddag i veckan var jag tillsammans med pappas morbror Iggie.

Jag gick uppför backen från metrostationen, förbli de blänkande ölautomaterna, förbi Senkaku-ji-templet där de fyrtiosju samurajerna är begravda, förbi en shintosekts egendomliga möteslokal i barock, förbi den burduse herr X:s sushibar och tog av till höger vid den höga muren till prins Takamatsus trädgård med pinjer. Jag låste upp med min egen nyckel och tog hissen upp till sjätte våningen.

Iggie satt i regel och läste i sin fåtölj vid fönstret. Mest Elmore Leonard eller John Le Carré. Eller memoarer på franska. Det är lustigt att en del språk är varmare än andra, brukade han säga. Jag böjde mig fram och fick en kyss.

På hans skrivbord låg ett rent läskpapper och en bunt av hans skrivpapper med tryckt huvud och pennor färdiga, fast han inte skrev längre. Från fönstret bakom honom hade man utsikt mot lyftkranar. Tokyobukten var på väg att försvinna bakom bostadshus med fyrtio våningar.

Vi åt alltid lunch tillsammans, lagad av hans hushållerska fru Nakano eller inlämnad av hans vän Jiro i den anslutande lägenheten bredvid, skild från Iggies av en dörr. En omelett och sallad och rostat bröd från ett av de utmärkta franska bagerierna i Ginzas många varuhus. Ett glas kallt vitt vin, sancerre eller pouilly fumé.

En persika. Ost och till sist härligt kaffe. Svart.

Iggie var åttiofyra år och lite kutryggig. Han var alltid oklanderligt klädd och stilig i sina kavajer av fiskbenstweed med en näsduk i fickan, skjortor i ljusa färger och slips. Han hade små vita mustascher.

15

Efter lunchen öppnade han skjutdörrarna till det långa vitrinskåp som fyllde nästan en hel vägg i vardagsrummet och tog ut sina netsuker en efter en. Haren med bärnstensögon. Pojken med samurajsvärd och hjälm. En tiger med mäktiga skuldror och fötter, den vänder sig om färdig att ryta. Han gav mig en och vi studerade den tillsammans, och sedan ställde jag försiktigt tillbaka den bland mängderna av djur och figurer på glashyllorna.

Jag fyllde på de små kopparna med vatten som stod i skåpet för att pjäserna av elfenben inte skulle spricka i den torra luften.

Har jag talat om för dig hur vi älskade de här när vi var barn? brukade han säga. Att mina föräldrar fick dem av en släkting i Paris?

Och berättade jag historien om Annas förklädsficka för dig?

Samtalet vek in på märkliga spår. Ena minuten talade han om att deras kokerska i Wien lagade Kaiserschmarrn åt deras far till födelsedagsfrukost, pannkakstårta med florsocker överhälld med simmig likör, att butlern Josef högtidligt bar in fatet i matsalen och skar upp tårtan med en lång kniv och att Pappa alltid sade att kejsaren själv inte kunde hoppas på en bättre början på sin födelsedag. Och i nästa ögonblick pratade han om Lillis andra äktenskap. Vem var Lilli?

Gudskelov visste jag tillräckligt för att veta var en del av historierna utspelade sig, även om jag inte kände till Lilli: Bad Ischl, Kövesces, Wien. När strålkastarna på lyftkranarna tändes i skymningen och trängde sig allt djupare in i Tokyobukten, tyckte jag att jag var på väg att bli ett slags amanuens och att jag borde sitta tätt intill och anteckna vad han berättade om Wien före första världskriget. Det gjorde jag aldrig. Det kändes formellt och olämpligt. Sniket också: Det där var en riktigt saftig historia, den vill jag ha. Att upprepning slipar saker och ting släta var helt i min smak, och det låg något av flodstenar över Iggies anekdoter.

Under året av eftermiddagar fick jag höra hur stolt Pappa hade varit över hans äldre syster Elisabeths intelligens och hur Mamma hade retat sig på hennes invecklade sätt att uttrycka sig. Krångla inte till allting! Det var med en smula ängslan i rösten som han 16

Iggie med sin netsukesamling i Tokyo 1960.

ofta talade om en lek han och systern Gisela hade lekt, där de tog något litet föremål i salongen, smusslade det nerför trappan och över gården, höll sig undan för stalldrängarna, smet ner i källartrappan och gömde det bland valven under huset. Och utmanade varandra att gå och hämta det, och så hade han tappat något i mörkret. Det verkade vara ett ofullkomligt, bleknande minne.

Mängder av historier om Kövesces, deras lantegendom i Böhmen.

Hans mor Emmy som väckte honom före gryningen för att han 17

skulle gå ut med en egen bössa i sällskap med en jägare och för första gången jaga hare i åkerstubben, och han kunde inte förmå sig att trycka av när han såg öronen darra lite i den svala luften.

Gisela och Iggie rusade dödsförskräckta hela vägen hem efter att ha stött på romer som slagit läger i utkanten av egendomen vid floden och som hade en dansande björn i en kedja. Orientexpressen stannade vid stationen och stinsen hjälpte deras vitklädda farmor av tåget och de sprang och mötte henne och tog paketet med kakor insvepta i grönt papper som hon hade köpt åt dem på Demels i Wien.

Och Emmy som drog honom till fönstret vid frukosten för att visa honom ett träd i höstfärger där steglitsorna trängdes utanför matsalen. När han knackade på fönstret och de flög i väg prunkade trädet fortfarande i guldgult.

Efter lunchen diskade jag medan Iggie tog sin middagslur, och så försökte jag göra min kanjiläxa och fyllde det ena rutade papperet efter det andra med mina klumpiga bemödanden. Jag stannade tills Jiro kom hem från arbetet med japanska och engelska kvällstidningar och croissanter till morgondagens frukost. Han lade på en skiva med Schubert eller jazz och vi tog en drink och sedan lämnade jag dem i fred.

Jag hyrde ett mycket trevligt rum i Mejiro med utsikt över en liten trädgård fylld med azaleor. Jag hade en elektrisk kokplatta och en vattenkokare och gjorde mitt bästa, men på kvällarna var mitt liv mest inriktat på nudlar och ganska ensamt. Två gånger i månaden tog Jiro och Iggie med mig ut på middag eller en konsert. De bjöd på drinkar på Imperial och sedan underbar sushi eller råbiff eller bœuf à la financière som en gest åt en tidigare tillvaro i bankvärlden.

Jag tackade nej till den gåslever som var Iggies livrätt.

Den sommaren hölls en mottagning för stipendiaterna på brittiska ambassaden. Jag blev tvungen att hålla tal på japanska om vad jag hade lärt mig under mitt år och om att kulturen var bron mellan våra båda önationer. Jag hade repeterat det tills jag inte stod ut med det längre. Iggie och Jiro kom och kastade uppmuntrande blickar 18

till mig över sina glas med champagne. Efteråt tog Jiro ett stadigt tag i min axel och jag fick en kyss av Iggie, och med ett leende av samförstånd sade de att min japanska var jozu desu ne – utomordentlig, flytande, enastående.

De där två hade ordnat det bra för sig. I sin lägenhet hade Jiro ett japanskt rum med tatamimattor och ett litet altare med foton av hans mor och Iggies mor Emmy, där han läste böner och klämtade med klockan. Och på andra sidan dörren, i Iggies lägenhet, stod ett foto på skrivbordet av dem tillsammans på en båt på Seto Naikai, »Innanhavet« som egentligen är en arm av Stilla havet mellan några öar i söder, med ett pinjeklätt berg bakom dem och glittrande solsken på vattnet. Det är januari 1960, Jiro, vacker med håret bakåtkammat, har armen om Iggies axlar. Och ett annat foto, från 1980-talet, på ett kryssningsfartyg någonstans utanför Hawaii, i smoking, arm i arm.

Att vara den som lever längst är svårt, mumlar Iggie.

Att åldras i Japan är underbart, säger han med högre röst. Jag har bott här i mer än halva mitt liv.

Saknar du något från Wien? (Varför inte gå rakt på sak och fråga honom: Vad är det man saknar när man är gammal och inte bor i det land där man föddes?)

Nej. Jag reste inte tillbaka förrän 1973. Det var tryckande. Kvävande. Alla kände igen mitt namn. Man gick och köpte en roman på Kärntnerstrasse och expediten frågade om mamma hade blivit bra från sin förkylning. Man kunde inte röra sig. All förgyllningen och marmorn i huset. Det var alldeles mörkt. Har du sett vårt gamla hus på Ringstrasse?

Vet du att japanska plommonknyten är godare än de man får i Wien? kom det plötsligt.

Pappa sade alltid att han skulle föreslå att jag blev medlem av hans klubb när jag var stor nog, återtar han. De träffades på torsdagarna någonstans i närheten av operan, alla hans vänner, hans judiska vänner. Han var på strålande humör när han kom hem på torsdagarna.

Wienerklubben. Jag ville alltid följa med dit men han tog aldrig 19

med mig. Jag reste till Paris och sedan till New York, förstår du, och så kom kriget.

Det där saknar jag. Det där saknade jag.

Iggie dog 1994, kort efter min återkomst till England. Jiro ringde: han hade inte legat på sjukhus mer än tre dagar. Det var en lättnad. Jag reste tillbaka till Tokyo till begravningen. Vi var tjugofyra personer, deras gamla vänner, Jiros familj, fru Nakano och hennes dotter dränkta i tårar.

Kremering, och vi samlas och askan bärs ut, och i tur och ordning tar två av oss långa svarta ätpinnar och lägger fragmenten av obränt ben i en urna.

Vi går till templet där Iggie och Jiro har sin grav. De hade planerat den tjugo år tidigare. Gravplatsen ligger på en kulle bakom templet, och varje grav är markerad med små stenväggar. Där står den grå stenen med båda deras namn redan inristade, och ett utrymme för blommor. Vattenhinkar och kvastar och långa träskyltar med målade inskrifter. Man klappar tre gånger i händerna och hälsar sina anhöriga och ber om ursäkt för att det har dröjt så länge sedan man var där senast, och så städar man, tar bort gamla krysantemer och sätter nya i vatten.

I templet placeras urnan på ett litet podium och Iggies foto – det där han står i smoking på kryssningsfartyget – ställs framför den.

Tempelföreståndaren mässar en sutra och vi tänder rökelse, och Iggie får sitt nya buddhistiska namn, sin maimyo, som ska hjälpa honom in i nästa liv.

Sedan talar vi om honom. Jag försöker säga på japanska hur mycket min farmors bror betyder för mig men kan inte därför att jag gråter och för att min japanska trots mitt dyra tvååriga stipendium inte är bra nog när jag behöver den. I stället läser jag, i detta rum i detta buddhisttempel i denna förort till Tokyo, den judiska bönen för de döda för Ignace von Ephrussi som är så långt från Wien, för hans far och hans mor och för hans bror och systrar i förskingringen.

20

Efter begravningen ber Jiro mig hjälpa till att gå igenom Iggies kläder. Jag öppnar skåpen i hans klädkammare och ser skjortorna ordnade efter färg. Medan jag lägger slipsarna i en kartong märker jag att de bildar en karta över hans semestrar med Jiro i London och Paris, Honolulu och New York.

När allt detta är klart sitter vi med ett glas vin och Jiro tar fram pensel och tusch och skriver ett dokument som han förseglar. I texten står det att jag ska ta hand om alla netsuker när han är borta, säger han.

Jag står alltså i tur.

Samlingen innehåller 264 netsuker. Det är en mycket stor samling mycket små föremål.

Jag tar upp ett, vrider och vänder på det och väger det i handflatan. Om det är av trä, kastanj eller alm, är det ännu lättare än de av elfenben. Man ser lättare patinan på dem som är av trä. Det skimrar svagt på den spräckliga vargens rygg och på de tumlande akrobaterna slutna i varandras famn. De av elfenben har alla nyanser av krämfärgat, alla färger utom vitt. Några har inlagda ögon av bärnsten eller horn. En del äldre är lite nötta: faunens lår som vilar på löv har förlorat sin teckning. Cikadan har en liten spricka, en nästan omärkbar förkastning. Vem tappade den i golvet? Var och när?

De flesta är signerade – det ägandets ögonblick när den var färdig och gick vidare till någon annan. En tränetsuke föreställer en sittande man med en kalebass mellan fötterna. Han är böjd över den och håller med båda händerna i en kniv som är halvvägs nerstucken i kalebassen. Det är hårt arbete, armarna och axlarna och nacken visar hur han tar i. Varje muskel är koncentrerad på knivbladet. En annan föreställer en tunnbindare som arbetar på ett halvfärdigt fat med en skarvyxa. Han sitter framåtlutad i det, omramad av det, ögonbrynen är hopdragna i koncentration. Det är ett elfenbenssnideri som visar hur det är att skära i trä. Båda netsukerna vill säga något om hur det är att göra något halvfärdigt klart. Se här, säger de, jag kom först och han har knappt börjat.

21

När man vänder dem i händerna ligger det ett behag i att hitta platsen för signaturerna – på sulan till en sandal, längst ut på en gren, på en bålgetings bröst – och spelet mellan penseldragen. Jag kommer att tänka på rörelserna när man skriver sitt namn i Japan med tusch, hur man stryker penseln i tuschet, det första explosiva ögonblicket av kontakt, tillbaka till tuschblocket, och förundras över hur man har kunnat få fram en så tydlig signatur med netsukemakarens tunna metallverktyg.

Några av dessa netsuker saknar namn. Några har små papperslappar påklistrade med små siffror noggrant skrivna med rött bläck.

Råttorna är många. Kanske för att de ger snidaren tillfälle att vira de böjliga svansarna kring varandra, över vattenhinkarna, den döda fisken, tiggarens mantel, och sedan vika in tassarna under snideriet.

Det finns också en hel del råttfångare, märker jag.

Några netsuker är studier i en löpande eller rinnande rörelse, så att fingrarna rör sig över rep som virar upp sig eller över utspillt vatten.

Andra har små knutna rörelser som hejdar fingrarna: en flicka i ett träbadkar, en virvel av musselskal. Somliga har överraskande nog båda effekterna: en intrikat skrynklad drake som lutar sig mot en slät klippa. Man låter fingrarna glida runt det lena elfenbenet som känns som sten och stöter plötsligt på drakens densitet.

De är alltid asymmetriska. Det tycker jag om. Liksom med de vackraste japanska tekoppar jag vet får man inget begrepp om helheten av en separat del.

När jag är tillbaka i London stoppar jag en av dessa netsuker i fickan och bär omkring den en dag. Bära är inte riktigt rätt ord för att ha en netsuke i fickan. Det låter för avsiktligt. En netsuke är så liten och lätt att den rör sig och nästan försvinner bland nycklar och småpengar. Man glömmer helt enkelt att den finns där. I det här fallet var det en netsuke som föreställde en mogen mispelfrukt och var snidad i slutet av 1700-talet i kastanj i Edo, det gamla Tokyo.

Ibland ser man mispel på hösten i Japan; en gren som hänger ner över muren till ett tempel eller från en privat trädgård över en gata 22

med varuautomater är en sällsamt angenäm syn. Min mispel är just på gränsen mellan mogen och övermogen. De tre bladen högst upp känns som om de skulle falla av om man gned dem mellan fingrarna. Frukten har ingen riktig balans, är mer mogen på den ena sidan än på den andra. På undersidan känner man de båda hålen – det ena större än det andra – där silkessnöret skulle löpa så att man kunde dra åt en påse med netsuken. Jag försöker föreställa mig vem som ägde mispeln. Den tillverkades långt innan Japan öppnades för utländska köpmän på 1850-talet och var alltså gjord för den japanska smaken: den kan ha snidats åt en köpman eller en lärd. Den är diskret, inte alls demonstrativ, men jag kan inte hålla tillbaka ett leende. Något av så hårt material som känns så mjukt är en långsamt verkande taktil upplevelse.

Jag låter min mispel ligga i kavajfickan och går till ett sammanträde på ett museum om ett forskningsprojekt som jag förmodas syssla med, och sedan till min ateljé och så till London Library. Då och då rullar jag den mellan fingrarna Jag märker hur glad jag är över att detta hårda-mjuka föremål som så lätt försvinner finns kvar. Jag måste komma på ett sätt att klarlägga dess historia. Att jag äger denna netsuke – att jag har ärvt dem allesammans – innebär att jag är ansvarig inför dem och inför de människor som har ägt dem. Jag vet inte var gränserna för detta ansvar går och det bekymrar mig.

Iggie har berättat i stora drag hur färden har gått. Jag vet att dessa netsuker köptes i Paris på 1870-talet av en kusin till min farmorsfar som hette Charles Ephrussi. Jag vet att han vid sekelskiftet 1900 skickade dem som bröllopsgåva till min farmorsfar Viktor von Ephrussi i Wien. Jag kan historien om Anna, farmorsmors kammarjungfru, i detalj. Och jag vet förstås att de följde med Iggie till Tokyo och utgjorde en del av hans liv med Jiro.

Paris, Wien, Tokyo, London.

Mispelns historia börjar när den snidades. Edo, det gamla Tokyo, innan den amerikanske kommendören Perrys svarta fartyg år 1854 23

öppnade Japan för handel med resten av världen. Men den första plats där den kom till vila var Charles arbetsrum i Paris, i ett rum i Hôtel Ephrussi som vette mot rue de Monceau.

Det börjar bra. Jag är nöjd därför att jag har en direkt muntlig koppling till Charles. När min farmor Elisabeth var fem år träffade hon Charles i Chalet Ephrussi i Meggen på Luzernsjöns strand.

Denna »alphydda« bestod av sex våningar grovhuggen sten krönt av små utsirade torn, ett hus så fult att man knappt kan föreställa sig det. Charles äldste bror Jules och hans fru Fanny hade byggt det i början av 1880-talet för att de skulle undkomma »det fruktansvärda förtrycket i Paris«. Det var stort nog för att hysa hela »klanen Ephrussi« från Paris och Wien och diverse släktingar från Berlin.

Till huset hörde en trädgård med oändliga små gångar som krasade under fötterna och kantades av prydligt klippt buxbom på det engelska maneret, små rabatter där växter planterades ut och en bister trädgårdsmästare som grälade på barnen för att de lekte. I denna strama schweiziska trädgård skulle gruset ligga där det låg.

Trädgården gick ner till sjön, där det fanns en liten brygga och ett båthus och fler tillfällen till stränga befallningar. Jules, Charles och deras mellanbror Ignace var ryska medborgare och tsardömets flagga vajade från båthusets tak. Somrarna sniglade sig fram i Chalet Ephrussi. Farmor väntades ärva de fabulöst förmögna och barnlösa Jules och Fanny. Hon mindes en stor målning i matsalen som föreställde pilar vid en flod. Hon mindes också att det bara fanns manliga tjänare i huset, att till och med matlagningen vilade i manshänder, vilket var kolossalt mycket mer spännande än hennes egen familjs hushåll i Wien med bara den gamle butlern Josef, portvakten som brukade blinka åt henne när han öppnade grindarna mot Ringstrasse, och stalldrängarna bland alla husorna och kokerskorna.

Manligt tjänstefolk var tydligen mer betrott med porslinet. Och det stod porslin på varje yta i detta barnlösa chalet.

Charles var medelålders men verkade gammal jämfört med sina mycket mer glamorösa bröder. Elisabeth mindes bara hans välansade 24

skägg och att han hade en ytterligt ömtålig klocka som han tog fram ur västfickan. Och att han hade gett henne ett guldmynt, så som seden var bland äldre släktingar.

Men hon hade också ett mycket tydligt och livligare minne av att Charles hade böjt sig ner och rufsat om hennes systers hår. Gisela – yngre och långt sötare – fick alltid den sortens uppmärksamhet.

Charles hade kallat henne sin lilla zigenarflicka, sin bohémienne.

Och därmed är min muntliga koppling till Charles slut. Det är historia, men när jag skriver ner den blir den ganska obetydlig.

Och det som finns att gå på – antalet manliga tjänare och den föga originella anekdoten om guldmyntet – vilar i ett melankoliskt dis, även om detaljen med den ryska flaggan är lustig. Jag visste förstås att jag är av judisk släkt och jag vet att de var svindlande rika, men jag vill faktiskt inte hamna i släktsagans sepiatoner och fantisera ihop en elegisk Mitteleuropaberättelse om allt som gick förlorat.

Och jag vill absolut inte förvandla Iggie till en gammelfarbror i sitt arbetsrum, en figur som liknar Bruce Chatwins Utz som överlämnar släkthistorien och säger: Sätt i gång men gå varsamt fram.

Den skulle kunna skriva sig själv, den här sortens berättelse, tänker jag. Några hoptråcklade vemodiga anekdoter, mer om Orientexpressen förstås, lite strövande i Prag eller något lika fotogeniskt ställe, ett par klipp ur Google om balsalarna under la belle époque. Det skulle bli nostalgiskt. Och tunt.

Och jag har inte rätt att känna någon nostalgi över all den där förlorade rikedomen och glansen från hundra år tillbaka i tiden.

Och något tunt är jag absolut inte intresserad av. Jag vill veta vilken relationen var mellan denna trätingest som jag rullar mellan fingrarna – hård och svårbegriplig och japansk – och de platser där den har förvarats. Jag vill kunna nå fram till dörrhandtaget och trycka ner det och känna dörren gå upp. Jag vill gå in i alla rum där denna tingest har levat, känna deras volym, veta vilka tavlor som hängde på väggarna, hur ljuset föll från fönstren. Och jag vill veta i vilkas händer den har legat och vad händernas ägare kände för den och 25

tänkte om den – om de nu gjorde det. Jag vill veta vad den har bevittnat.

Jag tror att melankoli är en sorts bakvänd vaghet, ett kryphål, en förkvävande brist på koncentration. Och denna netsuke är en liten och hård explosion av precision. Den förtjänar samma slags precision i gengäld.

Allt detta är viktigt därför att det är mitt arbete att framställa saker och ting. Hur föremål hanteras, används och förs vidare är ingenting som jag ägnar lite förstrött intresse. Det är min angelägenhet. Jag har tillverkat många tusen krukor. Jag har mycket svårt att komma ihåg namn, jag mumlar och är alldeles bortkommen, men krukor är jag bra på. Jag minns tyngden och balansen i en kruka och hur ytan fungerar med volymen. Jag kan se hur en kant skapar spänning eller tappar den. Jag kan känna om den har gjorts i all hast eller omsorgsfullt. Om den har värme.

Jag kan se hur den fungerar tillsammans med föremål i närheten.

Hur den skjuter undan en liten del av världen runt omkring.

Jag minns också om ett föremål har lockat mig till beröring med hela handen eller bara med fingrarna eller om det har bett mig att hålla mig på avstånd. Att hantera något är inte bättre än att inte hantera det alls. Somliga ting här i världen är avsedda att betraktas på avstånd och inte fumlas med. Och som krukmakare tycker jag att det är lite konstigt när människor som har mina krukor talar om dem som om de vore levande. Jag är inte säker på att jag kan klara av livet efter detta för det jag har tillverkat. Men vissa föremål tycks faktiskt bevara pulsen i framställningsprocessen.

Denna puls fascinerar mig. Man tvekar ett andetag innan man berör eller inte berör, ett besynnerligt ögonblick. Om jag bestämmer mig för att ta upp denna lilla vita kopp med dess enda skada nära örat, kommer den då att figurera i mitt liv? Ett enkelt föremål, denna kopp som är mer elfenbensfärgad än vit, för liten för morgonkaffe, inte riktigt balanserad, kunde bli en del av mitt liv av ting jag har haft i händerna. Den kunde försvinna in i det privata berättandets 26

territorium; den sinnliga, slingrande sammanflätningen av föremål med minnen. Ett älskat älsklingsföremål. Antingen kan jag ställa undan det. Eller också kan jag ge det vidare.

Hur föremål förs vidare är precis samma sak som att berätta något.

Jag ger dig detta därför att jag älskar dig. Eller därför att jag själv har fått det. Därför att jag köpte det på ett speciellt ställe. Därför att du kommer att tycka om det. Därför att det kommer att komplicera ditt liv. Därför att någon annan blir avundsjuk. I arvegods ligger alltid något som tynger. Vad blir kvar i minnet och vad blir bortglömt?

Det kan finnas en glömskekedja där det föregående ägarskapet skavs bort i samma mån som berättelserna långsamt samlas på hög. Vad förs vidare till mig med alla dessa små japanska föremål?

Jag inser att jag har levt för länge med alla dessa netsukefunderingar. Jag kan antingen bygga anekdoter kring dem resten av livet – mitt kuriösa arv efter en älskad äldre släkting – eller ta reda på vad de betyder. En kväll sitter jag vid en middag och berättar för några universitetsmänniskor det jag vet om saken och mår till slut lite illa av att höra hur säker jag låter. Jag hör mig själv underhålla dem och historien ekar i deras reaktioner. Den blir inte bara elegantare, den blir tunnare. Jag måste få klarhet i den nu, annars dunstar den bort.

Att jag har fullt upp att göra är ingen ursäkt. Jag har just avslutat en utställning av mitt porslin på ett museum och kan skjuta upp en beställning från en samlare, om jag spelar mina kort rätt. Jag har förhandlat med min hustru och tömt kalendern. Tre eller fyra månader bör räcka. Då hinner jag resa tillbaka och träffa Jiro i Tokyo och besöka Paris och Wien.

Eftersom farmor och hennes bror Iggie är döda måste jag också be pappa om hjälp med att komma i gång. Han är åttio år och vänligheten själv och ska leta fram detaljer om släkten åt mig, säger han, så att jag får bakgrundsinformation. Han verkar förtjust över att en av hans fyra söner är intresserad. Det finns inte mycket, förvarnar han.

Han kommer ner till min ateljé med en liten skattgömma av foton, ungefär fyrtio stycken. Han har också med sig två tunna blå pärmar 27

med brev som han har satt gula post it-lappar på, mestadels läsliga, ett släktträd som farmor kommenterade någon gång på 1970-talet, medlemsboken i Wienerklubben för 1935 och en hög romaner av Thomas Mann med dedikationer i en plastpåse från en stormarknad.

Vi lägger dem på det långa bordet i mitt kontor en trappa upp, ovanför det rum där jag bränner mina krukor i ugnarna. Nu har du hand om familjearkivet, säger han, och jag kastar en blick på högarna och undrar hur roligt jag ska tycka att det är.

Lite desperat frågar jag om det finns mer material. Han ser efter igen samma kväll i sin lilla lägenhet i det pensionärshem för präster där han bor. Han ringer och säger att han har hittat ännu en volym av Thomas Mann. Den här resan blir mer komplicerad än jag hade trott.

Men jag kan inte börja med att klaga. Jag vet nästan ingenting substantiellt om Charles, den förste som samlade netsuker, men jag har fått reda på var han bodde i Paris. Jag stoppar en netsuke i fickan och ger mig av.

28