Marissa Meyer Scarlet
Marissa Meyer
SCARLET TH E LU NA R C H RO N IC LE S • B O K 2
Översättning av Ylva Spångberg
Modernista stockholm
BOK ETT • Hon visste inte att vargen var ett elakt djur, och hon var inte rädd för honom.
Kapitel Ett S c a r l e t var på väg ned till gränden bakom Rieuxs taverna när handskärmen plingade till från passagerarsätet, och sedan hördes en automatisk röst: »Mottagit comm till mademoiselle Scarlet Benoit från polis myndigheten, avdelningen för anmälning av försvunna personer, Toulouse.« Hjärtat slog ett extra slag. Hon girade precis i rätt tid innan skeppets styrbordssida skrapade mot stenväggen och trampade hastigt på bromsen tills hon stannade helt. Scarlet ströp motorn och hade redan sträckt ut handen efter handskärmen, som hon lagt ifrån sig. Dess ljusblå sken glimmade på cockpitens instrumentbräda. De hade hittat någonting. Polisen i Toulouse måste ha hittat någonting. »Ta emot!« skrek hon, och klämde nästan sönder skärmen mellan fingrarna. Hon väntade sig en videolänk från den polis som tilldelats hennes farmors ärende, men det enda hon fick var en ström av enkel text. 2 8 a u g 1 2 6 T. E . A N G : Ä r en d e i d #a i g o o 1 5 5 8 1 9 , r e g i s t r e r a t 1 1 a u g 1 2 6 T. E . Un d e r r ätte l s e t i l l S c a r l et B en o i t f r å n R i e u x , F r a n k r i k e , e . F. Att f r . o . m . 1 5 : 4 2 2 8 a u g 1 2 6 h a r ä r en d et m e d f ö r s v u nn a M i c h e l l e B en o i t f r å n R i e u x , F r a n k r i k e , e . F, l a g t s ne d p å g r u n d a v b r i s t a n d e be v i s p å v å l d e l l e r i c k e s p e c i f i c e r a t b r o tt.
9
H Y PO T E S : Pe r s o nen / p e r s o ne r n a h a r f ö r s v u nn i t a v e g en f r i v i l j a o c h / e l l e r g en o m s j ä l v m o r d . Un d e r s ö k n i n g en ne d l a g d . V i t a c k a r e r f ö r a tt n i h a r v änt e r t i l l o s s m e d e r t ä r en d e .
Commet följdes av en videoannons från polisen, en påminnelse till alla transportpiloter att tänka på säkerheten och ha på sig sina selar när motorerna var i gång. Scarlet stirrade på den lilla skärmen tills orden förvandlades till ett virrvarr i svart och vitt och marken tycktes försvinna under skeppet. Plastpanelen på skärmens baksida knycklades ihop i hennes allt hårdare grepp. »Idioter«, väste hon åt det tomma skeppet. Orden U NDERSÖK N INGEN N EDLAGD skrattade upp mot henne. Hon lät höra ett gutturalt skri och drämde ned handskärmen på skeppets instrumentbräda, i hopp om att slå sönder den i bitar av plast och metall och sladdar. Efter tre rejäla smällar flimrade skärmen bara milt irriterande. »Era idioter!« Hon slängde skärmen på golvet framför passagerarsätet, sjönk ihop och drog fingrarna genom sitt lockiga hår. Säkerhetsselen skar in i bröstet och kändes plötsligt kvävande. Hon knäppte upp spännet och sparkade samtidigt upp dörren så att hon halvt om halvt föll ut i grändens skugga. Oset av flott och whisky från krogen i närheten gav henne kväljningar medan hon svalde andetagen och försökte resonera sig ur ilskan. Hon skulle gå till polisstationen. Det var för sent nu – det fick vänta till i morgon. Det skulle bli det första hon gjorde på morgonen. Hon skulle vara lugn och logisk och förklara för dem varför deras antaganden inte stämde. Hon skulle tvinga dem att ta upp undersökningen igen. Scarlet drog handleden över scannern bredvid skeppsluckan och slet upp den hårdare än hydrauliken egentligen tålde. 10
Hon skulle säga åt polisen att han måste leta vidare. Hon skulle tvinga honom att lyssna. Hon skulle få honom att förstå att farmor inte hade gett sig i väg av egen fri vilja och att hon sannerligen inte hade tagit livet av sig. Ett halvdussin plastlådor fyllda med grönsaker var instuvade i skeppets lastutrymme, men Scarlet såg dem knappt. Hon var flera mil bort, i Toulouse, och planerade samtalet i huvudet. Uppammade varje gnutta förmåga till övertalning och slutledning hon hade. Någonting hade hänt farmor. Någonting var på tok, och om inte polisen fortsatte att leta skulle Scarlet dra saken inför rätta och se till att varenda en av deras tjockskalliga poliser blev avskedade och aldrig mer fick jobba, och… Hon grabbade åt sig två blanka, röda tomater, en i vardera näven, snurrade runt och attackerade stenväggen med dem. Tomaterna sprack och saft och frön spreds över avfallshögarna som väntade på att skyfflas in i packaren. Det kändes bra. Scarlet högg tag i en till och såg polisens tvivel framför sig när hon försökte förklara för honom att det inte var normalt för hennes farmor att bara försvinna. Hon föreställde sig hur tomaterna sprack över hela hans självbelåtna lilla… En dörr slogs upp just som den fjärde tomaten krossades. Scarlet stelnade till, med handen utsträckt efter ytterligare en, och krogägaren tryckte sig mot dörrposten. Gilles smala ansikte blänkte när han betraktade den rödgula sörja som Scarlet hade åstadkommit på hans husvägg. »Jag hoppas verkligen att det där inte är mina tomater.« Hon tog bort handen från lådan och torkade av den på sina skitiga jeans. Hettan strålade ut från ansiktet och pulsen bultade oregelbundet. Gilles torkade svetten från sitt nästan skalliga huvud och blängde, hans standarduppsyn. »Nå?« »De var inte dina«, muttrade hon. Vilket var sant – tekniskt sett var de hennes tills han hade betalat för dem. 11
Han grymtade. »I så fall drar jag bara av tre univer för att jag måste tvätta bort kladdet. Och om du är klar med att kasta prick nu, så kanske du kan nedlåta dig till att ta in lite av grönsakerna. Jag har serverat vissen sallad i två dagar.« Han försvann tillbaka in i restaurangen och lämnade dörren öppen. Ljudet av slamrande porslin och skratt strömmade ut i gränden, så vardagligt att det blev bisarrt. Scarlets värld höll på att rasa samman, men ingen brydde sig. Hennes farmor var borta, och ingen märkte det. Hon vände sig mot luckan igen, tog tag i tomatlådan och väntade på att hjärtat skulle sluta banka i bröstet. Orden i commet bombarderade fortfarande hennes tankar, men de började klarna nu. Den första stöten av aggression fick ruttna, ihop med de krossade tomaterna. När hon väl kunde dra efter andan utan att få kramp i lungorna ställde hon lådan ovanpå låren med vinterpotatis och hivade ut båda lådorna från skeppet. Kockarna brydde sig inte om Scarlet när hon gick förbi deras fräsande stekpannor på väg mot det svala lagret. Hon sköt in lådorna på de hyllor som var uppmärkta, text som suddats ut och sedan skrivits om igen många, många gånger genom åren. »Bonjour, Scarling!« Émilie stod i dörren med ett strålande leende och en hemlighet glittrande i ögonen, men när hon fick se Scarlets uppsyn drog hon sig bakåt. »Vad…« »Jag vill inte prata om det.« Hon gick förbi servitrisen och tillbaka ut i köket, men Émilie gav till ett avfärdande läte och traskade efter henne. »Strunta i det, då. Jag är i alla fall glad att du är här«, sa hon och hängde sig fast vid Scarlets armbåge när de smet ut i gränden igen. »För han är här igen.« Trots de änglalikt blonda lockar som omgav Émilies ansikte antydde hennes leende riktigt djävulska tankar. Scarlet drog sig undan, tog en låda palsternackor och rädisor och gav dem till servitrisen utan att svara. Hon brydde sig inte 12
ett dyft om vem »han« var eller varför det var viktigt att han var här igen. »Jättebra«, sa hon och lastade prasslande rödlökar i en korg. »Minns du inte? Kom igen, Scar, fightern som jag berättade om härom… nej, det kanske var för Sophia.« »Fightern?« Huvudet började bulta av huvudvärk, och Scarlet knep ihop ögonen. »Är det sant, Em?« »Håll inte på så där. Han är gullig! Och han har varit här nästan varenda dag den här veckan, och han sätter sig alltid vid något av mina bord, och det måste ju betyda något, eller hur?« När Scarlet inte svarade ställde servitrisen ned lådan och fiskade upp ett paket tuggummi ur förklädesfickan. »Han är alltid så lugn, inte alls som Roland och hans gäng. Jag tror att han är blyg… och ensam.« Hon stoppade ett tuggummi i munnen och erbjöd Scarlet ett. »En fighter som verkar blyg?« Scarlet viftade avvärjande mot tuggummit. »Hör du vad du själv säger?« »Du kommer att fatta när du ser honom. Han har ögon som bara…« Émilie fläktade pannan med fingrarna och låtsades svimma. »Émilie!« Gilles dök upp i dörren igen. »Sluta sladdra och kom in. Bord fyra väntar på dig.« Han gav Scarlet en arg blick, en tyst varning om att han skulle dra av fler univer från hennes betalning om hon inte slutade störa hans anställda, sedan gick han in igen utan att vänta på svar. Émilie räckte ut tungan efter honom. Scarlet satte korgen med lök mot höften, stängde luckan och trängde sig förbi servitrisen. »Är bord fyra hans?« »Nej, han sitter på nian«, muttrade Émilie och tog upp en låda rotsaker. När de gick in i det ångande köket igen flämtade Émilie till. »Men jag är ju så dum! Jag har tänkt comma dig och fråga om din farmor hela veckan. Har du hört någonting?« Scarlet bet ihop tänderna, och commets ord surrade som bålgetingar i huvudet. Undersökningen nedlagd. 13
»Ingenting«, sa hon och lät Émilies svar dränkas i kaoset av kockar som skrek åt varandra i köket. Émilie följde med henne ända ut på lagret, där hon släppte ned sin börda. Scarlet sysselsatte sig med att flytta om korgarna och hoppades att servitrisen inte skulle säga någonting optimistiskt. Émilie försökte med det obligatoriska: »Oroa dig inte, Scarlet. Hon kommer tillbaka«, innan hon backade ut i matsalen igen. Scarlet hade bitit ihop tänderna så hårt att det började göra ont i käkarna. Alla pratade om farmors försvinnande som om hon hade varit en bortsprungen katt som skulle komma hemstrosande när hon blev hungrig. Oroa dig inte. Hon kommer tillbaka. Men hon hade varit borta i två veckor. Bara försvunnit utan att skicka något comm, utan att säga hej då, utan förvarning. Hon hade till och med missat Scarlets artonårsdag, trots att hon hade köpt ingredienserna till Scarlets älsklingstårta med citron veckan innan. Ingen av arbetarna på gården hade sett när hon försvann. Ingen av arbetarandroiderna hade spelat in någonting misstänkt. Hennes handskärm hade legat kvar hemma, men det fanns inga ledtrådar i de sparade commen, kalendern eller näthistoriken. Det var misstänkt nog att hon hade gett sig i väg utan den, ingen gick någonstans utan sin skärm. Men det var inte det värsta. Varken den övergivna handskärmen eller tårtan som inte blivit bakad. Scarlet hade också hittat farmors ID-chip. Hennes ID-chip. Insvept i muslin, rödfläckigt av blod, hade det legat i ett litet paket på köksbänken. Polisen sa att det var så folk gjorde när de försvann och inte ville bli hittade – de skar loss sitt ID-chip. Han hade sagt det som om det löste mysteriet, men Scarlet trodde att de flesta kidnappare antagligen också kände till det knepet.
14
Kapitel Två S c a r l e t fick syn på Gilles vid stekbordet, där han stod och öste upp béchamelsås på en skinksmörgås. Hon gick runt till andra sidan, ropade för att påkalla hans uppmärksamhet och möttes av en irriterad blick. »Jag är klar«, sa hon och besvarade den arga blicken. »Kom och kvittera leveransen.« Gilles slevade upp en hög frites bredvid smörgåsen och sköt fram tallriken mot henne över ståldisken. »Spring ut med den där till första båset, så ska jag ha kvittensen klar när du kommer tillbaka.« Scarlet blev arg. »Jag jobbar inte för dig, Gilles.« »Du ska vara glad att jag inte skickar ut dig i gränden med en skurborste.« Han vände ryggen åt henne. Hans vita skjorta hade gulnat av många års svett. Det ryckte i Scarlets fingrar när hon fantiserade om att kasta smörgåsen i bakhuvudet på honom för att se hur det skulle se ut jämfört med tomaterna, men farmors stränga min smög sig snabbt in i fantasin. Hon skulle bli så besviken om hon kom hem och fick veta att Scarlet hade gjort sig av med en av deras trognaste kunder på grund av ett vredesutbrott. Scarlet högg tag i tallriken och stormade ut ur köket, men blev nästan omkullsprungen av en servitör så fort köksdörren slog igen efter henne. Rieuxs taverna var inget trevligt ställe – golvet var kladdigt, möblemanget bestod av omaka, billiga bord och stolar och luften var genomsyrad av stekos. Men favoritsysslorna i staden var att dricka och att skvallra, alltså var det alltid fullt här, särskilt på söndagarna när traktens bönder struntade i grödorna ett helt dygn. 15
Medan Scarlet väntade på att kunna tränga sig fram i folkmassan fastnade hennes blick på nätskärmarna bakom bardisken. Allihop sände samma nyheter som hade fyllt nätet sedan föregående kväll. Alla pratade om Östra Samväldets årliga bal, där drottningen av Luna varit hedersgäst och där en cyborgflicka hade nästlat sig in på festen, skjutit sönder några ljuskronor och försökt mörda den gästande drottningen… eller om det kanske var den nykrönte kejsaren hon hade försökt mörda. Alla verkade ha olika teorier. På skärmarnas stillbilder syntes en närbild på flickan, med smutsfläckar i ansiktet och fuktiga hårslingor som lossnat ur en slarvig hästsvans. Att hon alls hade blivit insläppt på en kunglig bal var ett mysterium. »De borde ha gjort slut på hennes lidande när hon ramlade nedför trappan«, sa Roland, en av krogens stamgäster, som såg ut att ha suttit klistrad vid baren sedan början av eftermiddagen. Han höll fram ett finger mot skärmen och härmade ett pistolskott. »Jag skulle ha satt en kula i huvudet på henne. Det hade varit skönt att bli av med henne.« När ett instämmande mummel hördes bland de närmaste gästerna himlade Scarlet med ögonen i avsmak och knuffade sig fram mot första båset. Hon kände genast igen Émilies stilige fighter, dels på grund av samlingen av ärr och blåmärken på hans olivfärgade hy, men mer för att han var den enda främmande gästen på krogen. Han var mer ovårdad än Émilies svimfärdiga uppsyn hade fått henne att tro, med hår som spretade åt alla håll i slarviga tovor och ett färskt blåmärke som svullnade under ena ögat. Under bordet studsade båda benen som på en mekanisk leksak. Det stod redan tre tallrikar framför honom, tomma frånsett fläckar av flott, rester av äggsallad, och tomatskivor och salladsblad som han inte hade rört. Scarlet märkte inte att hon stirrade på honom förrän han vände blicken och mötte hennes. Hans ögon var onaturligt gröna, som sura druvor som satt kvar på rankan. Scarlets grepp om 16
tallriken blev hårdare, och med ens förstod hon Émilies svärmeri. Han har ögon som bara… Hon trängde sig fram mellan gästerna och ställde ned smörgåsen på bordet. »Hade du beställt croque monsieur?« »Tack.« Rösten förvånade henne. Den var varken högljudd eller butter, som hon hade väntat sig, utan snarare låg och tvekande. Émilie hade kanske rätt. Han kanske faktiskt var blyg. »Är du säker på att vi inte ska ta in hela grisen?« sa hon och staplade de tre tomma tallrikarna på varandra. »Då slipper serveringspersonalen springa fram och tillbaka till köket.« Han gjorde stora ögon, och för en sekund trodde Scarlet att han skulle fråga om han kunde beställa en hel gris, men sedan tittade han ned på smörgåsen. »Maten här är god.« Hon hejdade en fnysning. »God mat« och »Rieuxs taverna« var två uttryck som hon inte brukade associera med varandra. »Man får väl god aptit av att slåss.« Han svarade inte. Han plockade med sugröret i dricksglaset, och Scarlet såg hur bordet åter började skaka av hans stampande ben. »Nåja. Hoppas att det smakar«, sa hon och tog upp tallrikarna. Men så hejdade hon sig och höll fram dem mot honom. »Ska du inte ha tomaterna? De är det bästa av maten, och de är odlade i min egen trädgård. Det är faktiskt salladen också, men den var inte så här vissen när jag skördade den. Strunt i det, du vill inte ha salladen. Men tomaterna?« Lite av spänningen tycktes släppa från fighterns ansikte. »Jag har aldrig ätit tomat.« Scarlet höjde på ögonbrynen. »Aldrig?« Efter en sekunds tvekan släppte han dricksglaset, tog upp de två tomatskivorna och stoppade dem i munnen. Hans ansikte stelnade till mitt i tuggan. Med ofokuserad blick såg han ut att fundera ett ögonblick innan han svalde. »Inte vad jag väntade mig«, sa han och tittade upp på henne igen. »Men inte så hemskt. Jag kanske kan få beställa ett par till av dem?« 17
Scarlet tog ett stadigare grepp om tallrikarna och hindrade en smörkniv från att halka av. »Vet du, jag jobbar egentligen inte…« »Här är den!« sa någon i närheten av bardisken, och genast löpte ett upphetsat mummel genom krogen. Scarlet tittade upp på nätskärmarna. Där syntes en frodig trädgård, prunkande av bambu och liljor och glittrande efter ett regn. Säkerhetskameran satt ovanför dörren, riktad mot de långa skuggor som sträckte sig ut på gångvägen. Det var vackert. Fridfullt. »Jag sätter tio univer på att en tjej kommer att bli av med foten på den där trappan!« ropade någon, en kommentar som följdes av en skrattsalva. »Någon som vill sätta emot? Kom igen, vad är oddsen för det?« En sekund senare dök cyborgflickan upp på skärmen. Hon rusade från dörren nedför trappan och ödelade trädgårdens frid med sin böljande silverklänning. Scarlet höll andan. Hon visste vad som skulle hända nu, ändå ryckte hon till när flickan snubblade och föll. Hon brakade nedför trappan och landade klumpigt nedanför den, raklång på den stenlagda gången. Trots att inga ljud hördes kunde Scarlet föreställa sig hur tjejen flämtade när hon rullade runt på rygg och sedan glodde upp mot dörren. Skuggor skar över trappan, och en rad anonyma figurer dök upp ovanför henne. Scarlet hade hört historien minst tio gånger, så hon sökte med blicken tills hon såg foten som låg kvar på trappan, med metallen glimmande i ljuset från balsalen. Cyborgtjejens fot. »Det sägs att hon till vänster är drottningen«, sa Émilie. Scarlet hoppade till. Hon hade inte hört när hon kom. Prinsen – nej, han var kejsare nu – smög nedför trappan, böjde sig ned och tog upp foten. Flickan sträckte ut handen mot sin kjolfåll och drog ned den över vaderna, men hon lyckades ändå inte dölja de sladdar som likt döda tentakler dinglade från metallstumpen. Scarlet visste vad ryktet sa. Inte nog med att det hade bekräftats att flickan var lunar – en illegal flykting och en fara för Jordens samhälle – utan hon hade också lyckats hjärntvätta kejsar 18
Kai. Vissa trodde att hon hade varit ute efter makt, andra trodde att det handlade om rikedom. Några trodde att hon hade försökt sätta i gång det krig som så länge hade hotat. Men vilka avsikter tjejen än hade haft, kunde Scarlet inte annat än känna ett styng av medkänsla. Hon var trots allt bara tonåring, ännu yngre än Scarlet, och hon såg så ömklig ut där hon låg vid foten av trappan. »Vad var det där med att göra slut på hennes lidande?« sa en av killarna vid baren. Roland hötte med fingret mot skärmen. »Just det. Det där är det äckligaste jag någonsin har sett.« Någon i änden av bardisken böjde sig framåt, så att han kunde se Roland bakom de andra gästerna. »Jag håller inte med. Jag tycker att hon är rätt söt, när hon låtsas vara så där hjälplös och oskyldig. I stället för att skicka hem henne till månen kunde de kanske låta henne komma och bo hos mig?« Han möttes av grova skratt. Roland dunkade handflatan i bardisken så att en skål senap studsade. »Hennes metallben skulle säkert vara riktigt mysigt att ha i sängen!« »Svin«, muttrade Scarlet, men hennes kommentar dränktes i flabb. »Jag skulle gärna ta chansen att värma upp henne!« tillade någon annan, och borden skallrade av hurrarop och munterhet. Ilskan steg klösande upp i Scarlets strupe, och hon till hälften drämde, till hälften släppte ned traven med tallrikar på bordet i båset. Hon brydde sig inte om de förbluffade minerna omkring henne utan knuffade sig genom folkmassan och gick runt bakom bardisken. Den förvirrade bartendern såg på medan Scarlet sköt undan ett par spritflaskor och klättrade upp på disken, som löpte längs hela rummet. Hon sträckte sig upp, öppnade en panel i väggen under en hylla med konjaksglas och drog ur nätlänkssladden. Alla tre skärmarna blev svarta, och slottsträdgården och cyborgflickan försvann. Ett vrål av protester höjdes omkring henne. Scarlet snurrade runt mot dem och råkade på vägen sparka 19
ned en vinflaska från bardisken. Glaset spräcktes mot golvet, men Scarlet hörde det knappt när hon viftade med sladden mot den uppretade folksamlingen. »Ni borde visa lite respekt, allihop! Hon kommer ju att bli avrättad!« »Flickan är lunar!« skrek en kvinna. »Det är rätt att hon ska bli avrättad!« Den känslan bekräftades av nickar, och någon kastade en brödkant på Scarlets axel. Hon satte båda händerna på höfterna. »Hon är bara sexton.« Det drog ned en lavin av argument, såväl män som kvinnor tog sig upp på fötter och skrek om lunarer och ondska och den tjejen försökte döda en av Unionens ledare! »Hallå, hallå allihop, lugna er! Ge Scarlet en chans!« vrålade Roland, med självförtroendet stärkt av whiskyn som kändes i hans andedräkt. Han höll ut händerna mot den bråkiga folksamlingen. »Vi vet allihop att Scarlet har vansinne i släkten. Först rymmer den där gamla dumskallen, och nu försvarar hon lunarernas rättigheter!« En parad av skratt och hånfulla rop marscherade förbi Scarlets öron, men hennes blod svallade så högljutt att hon inte hörde dem tydligt. Utan att veta hur hon hade kommit ned från bardisken var hon plötsligt halvvägs genom rummet. Glas och flaskor yrde omkring henne, och hennes knytnäve träffade Rolands öra. Han tjöt till och snurrade runt mot henne. »Vad i…« »Farmor är inte galen!« Hon högg tag i hans skjortbröst. »Var det vad du sa till polisen? När han frågade ut dig? Sa du till honom att hon är galen!« »Det är klart att jag sa att hon är galen!« skrek han till svar, och alkoholstanken strömmade över henne. Hon kramade om tyget tills det värkte i nävarna. »Och det var jag nog inte ensam om. Så som hon har stängt in sig i det där gamla huset, hon pratar med djur och androider som om de var människor, jagar bort folk med gevär…« »En enda gång, och han sålde eskortdroider!« 20
»Jag är inte ett smack förvånad över att farmor Benoit har tappat sin sista skruv. Det har jag väntat på länge.« Scarlet knuffade till Roland hårt med båda händerna. Han snubblade bakåt in i Émilie, som hade försökt ställa sig mellan dem. Émilie skrek och ramlade baklänges över ett bord när hon försökte undvika att bli mosad av Roland. Roland återfick balansen, med en min som om han inte visste ifall han ville flina eller ryta. »Du ska nog akta dig, Scarlet, annars kommer du att bli precis likadan som den gamla…« Bordsben gnisslade mot golvet, och i nästa sekund hade fightern kopplat ena handen om Rolands hals och lyfte upp honom från golvet. Det blev tyst på krogen. Fightern höll obekymrat upp Roland i luften som om han bara varit en docka, utan att bry sig om Rolands rosslingar. Scarlet gapade, och kanten på bardisken skar in i hennes mage. »Jag tror att du är skyldig henne en ursäkt«, sa fightern med sin låga, stadiga röst. Roland gurglade, han sparkade med fötterna, letade efter golvet. »Hör du, släpp honom!« skrek en man och for upp från sin pall. »Du kommer att döda honom!« Han tog tag om fighterns handled, men han kunde lika gärna ha gripit tag om en järnstång, mer rörde sig inte armen. Mannen släppte rodnande taget och höjde handen till ett slag, men så fort han måttade det lyfte fightern sin fria hand och blockerade det. Scarlet raglade bort från bardisken, och som i dimma såg hon en tatuering med obegripliga bokstäver och siffror över fighterns underarm. LSAF962. Fightern verkade fortfarande arg, men nu såg han också en aning road ut, som om han just hade kommit ihåg reglerna i ett spel. Han sänkte långsamt ned Roland mot golvet igen och släppte honom och den andre mannens knytnäve på samma gång. Roland tog stöd mot en pall. »Vad är det för fel på dig?« fick 21
han fram och gned sig på halsen. »Är du någon tokig Lunaraktivist, eller vad är det fråga om?« »Du var respektlös.« »Respektlös?« röt Roland. »Du försökte just döda mig!« Gilles kom rusande ut från köket, han knuffade sig genom svängdörren. »Vad är det som pågår här ute?« »Den här killen försöker ställa till med slagsmål«, sa någon i folkmassan. »Och Scarlet hade sönder nätskärmarna!« »Jag hade inte sönder dem, din idiot!« skrek Scarlet, fast hon inte var säker på vem som hade sagt det. Gilles tittade på de mörka skärmarna, på Roland som fortfarande gned sig på halsen, på de sönderslagna flaskorna och glasen som låg utströdda över det våta golvet. Han blängde på fightern. »Du!« sa han och pekade. »Ut från min taverna.« Det knöt sig i magen på Scarlet. »Han har inte gjort…« »Börja inte nu, Scarlet. Hur mycket förödelse hade du tänkt ställa till med i dag? Vill du att jag ska säga upp mitt konto hos er?« Hon stelnade till, fortfarande blossande röd i ansiktet. »Jag kanske kan ta tillbaka min leverans, så får vi se vad dina kunder tycker om att äta ruttna grönsaker från och med nu.« Gilles gick runt bardisken och slet sladden ur handen på henne. »Tror du verkligen att ni är den enda pålitliga gården i Frankrike? Ärligt talat, Scarlet, jag beställer från er enbart för att din farmor skulle skälla ut mig efter noter annars!« Scarlet knep ihop munnen och höll tillbaka det frustrerade svaret att hennes farmor inte var här längre, så det var fritt fram för honom att beställa från någon annan, om det var det han ville. Gilles vände sig till fightern igen. »Ut, sa jag!« Utan att bry sig om honom sträckte fightern fram handen mot Émilie, som fortfarande stod hopkrupen vid ett bord. Hon var röd i ansiktet och kjolen var genomvåt av öl, men hennes blick sken av förälskelse när hon lät honom dra upp henne på fötter. 22
»Tack«, sa hon. Viskningen ljöd högt i den kusliga tystnaden. Till sist mötte fightern Gilles arga blick. »Jag ska gå, men jag har inte betalat för maten.« Han tvekade. »Jag kan betala för de sönderslagna glasen också.« Scarlet blinkade till. »Va?« »Jag vill inte ha dina pengar!« skrek Gilles förorättat, och det blev en ännu större chock för Scarlet, som aldrig hade hört Gilles göra annat än att klaga på att folk inte betalade och att hans leverantörer ruinerade honom. »Jag vill att du ska försvinna från min taverna.« Fightern vände sin ljusa blick mot Scarlet, och för en sekund kände hon att det fanns ett band mellan dem. Här stod de, utstötta båda två. Oönskade. Tokiga. Med bultande puls begravde hon tanken. Den här mannen skulle bara innebära problem. Han slogs med folk för att försörja sig – eller kanske för att det var roligt. Hon var inte säker på vilket som var värst. Fightern vände sig bort, böjde på huvudet i något som nästan såg ut som en ursäkt och lufsade mot utgången. När han gick förbi Scarlet kunde hon inte låta bli att tänka att just nu såg han inte hotfullare ut än en hund som har fått bannor, trots alla tecken på brutalitet.
23
Kapitel Tre S c a r l e t drog ut potatislåren från nedersta hyllan och släppte den på golvet med en duns innan hon halade upp tomatlådan ovanpå den. Löken och kålrötterna fick stå bredvid. Hon skulle få göra två vändor ut till skeppet igen, och det gjorde henne argare än någonting annat. Så gick det med den värdiga sortin. Hon högg tag i handtagen på den understa lådan och hivade upp dem båda två. »Vad håller du på med nu då?« sa Gilles, som stod i dörren med en handduk slängd över ena axeln. »Tar hem det här.« Gilles suckade och lutade sig mot väggen. »Scar – jag menade inte det jag sa där ute.« »Det har jag svårt att tro.« »Du, jag gillar din farmor och jag gillar dig. Jo, hon tar för höga priser och du kan verkligen stå mig upp i halsen och ni är båda lite tokiga ibland…« Han höll försvarande upp händerna när han såg hur uppretad Scarlet började bli. »Hör du, det var du som klättrade upp på bardisken och började hålla tal, så kom inte och påstå att det inte är sant.« Hon rynkade på näsan åt honom. »Men när det kommer till kritan sköter din grand-mère gården bra, och ni odlar fortfarande de bästa tomaterna i Frankrike år efter år. Jag vill inte sluta köpa från er.« Han gick därifrån innan Scarlet hann bli arg igen. Scarlet blåste en röd hårslinga ur ansiktet, ställde ned lådorna och sparkade in potatisen på deras plats under hyllorna igen. Hon hörde hur kockarna skrockade åt dramat i matsalen. Serveringspersonalens redogörelse hade redan gett historien legendariska proportioner. Enligt kockarna hade fightern slagit sönder en 24
flaska mot Rolands huvud, så att han tappade medvetandet och krossade en stol när han föll. Han skulle ha gett sig på Gilles också, om inte Émilie hade lugnat honom med sitt vackra leende. Scarlet var inte intresserad av att rätta dem, utan borstade av händerna på jeansen och gick tillbaka ut i köket. Stämningen mellan henne och krogens personal kändes kylig när hon gick fram till scannern vid bakdörren – Gilles syntes inte till någonstans, och Émilies fnitter hördes ute i matsalen. Scarlet hoppades att hon bara inbillade sig att folk vände bort blicken. Hon undrade hur snabbt ryktet skulle sprida sig i staden. Scarlet Benoit försvarade cyborgen! Lunaren! Tydligen har hon blivit helgalen, precis som sin… precis som… Hon drog med handleden över den urgamla scannern. Av gammal vana granskade hon den beställning som dök upp på skärmen för att se efter att Gilles inte hade försökt lura henne, så som han ofta gjorde, och lade märke till att han faktiskt hade dragit av tre univer för de sönderslagna tomaterna. 6 8 7 U U T B E T ALAD E T ILL FÖR E T AGSKO N T O : B E N OI T S GRÖ N SAK E R . Hon gick därifrån genom en bakdörr utan att säga hejdå till någon. Trots att gränden fortfarande var varm efter den soliga efter middagen var skuggorna där uppfriskande jämfört med det stekheta köket, och Scarlet lät sig svalkas medan hon stuvade om lådorna i skeppets lastutrymme. Hon låg efter i schemat. Det skulle bli sent innan hon kom hem. Hon skulle bli tvungen att gå upp extra tidigt för att hinna till polisstationen i Toulouse, annars skulle hon förlora en hel dag då ingen gjorde någonting för att leta rätt på farmor. Två veckor. I två hela veckor hade farmor varit ensam någonstans. Hjälplös. Bortglömd. Kanske… kanske till och med död. Kanske kidnappad och dödad och lämnad i ett mörkt, vått dike någonstans, och varför? Varförvarförvarför? Tårar av vanmakt ångade i ögonen, men hon blinkade bort dem. Hon slog igen luckan, gick runt till skeppets främre del och tvärstannade. 25
Där stod fightern med ryggen mot stenhuset. Iakttog henne. Häpnaden fick en av tårarna att leta sig ut. Hon torkade bort den innan den hann krypa halvvägs ned över kinden. Hon besvarade blicken och försökte avgöra om hans kroppshållning var hotfull eller inte. Han stod något dussin steg från nosen på hennes skepp och uppsynen såg mer tveksam än farlig ut, men å andra sidan hade han inte sett farlig ut när han nästan ströp Roland heller. »Jag ville se efter att du var okej«, sa han, och rösten dränktes nästan av det stökiga oväsendet från krogen. Hon bredde ut fingrarna på skeppets baklucka, irriterad på hur nerverna darrade, som om de inte kunde bestämma sig för om hon borde bli rädd för honom eller smickrad. »Jag mår i alla fall bättre än Roland«, sa hon. »Han hade redan börjat få blåmärken på halsen när jag gick.« Han kastade en blick mot köksdörren. »Han förtjänade värre.« Hon ville le, men hon orkade inte efter att ha bitit ihop om så mycket ilska och frustration den här eftermiddagen. »Jag önskar att du inte hade blandat dig i alls. Jag hade kontroll över situationen.« »Tydligen.« Han kisade mot henne som om han försökte lösa en gåta. »Men jag var orolig för att du skulle dra pistolen mot honom, och ett sådant uppträde skulle du inte ha haft någon nytta av. I alla fall inte om du inte vill att folk ska tro att du är tokig.« Det stack i nacken. Instinktivt satte Scarlet handen mot korsryggen, där en liten pistol värmde huden. Farmor hade gett henne den när hon fyllde elva, ihop med den paranoida varningen: Man vet aldrig när en främling vill ta med en någonstans dit man inte vill. Hon hade lärt Scarlet att använda den och Scarlet hade aldrig gått hemifrån utan den sedan dess, hur löjligt eller onödigt det än kunde kännas. Sju år hade gått, och hon var helt säker på att ingen enda människa någonsin hade märkt vapnet som var gömt under hennes vanliga röda huvtröja. Inte förrän nu. 26
»Hur visste du det?« Han ryckte på axlarna – rörelsen skulle åtminstone ha varit en axelryckning, om den inte hade varit så spänd och stel. »Jag såg kolven när du klättrade upp på bardisken.« Scarlet lyfte sin sweatshirt precis så mycket att hon kunde lossa pistolen från byxlinningen. Hon försökte dra ett lugnande andetag, men luften var full av grändens stank av lök och avfall. »Tack för omtanken, men det är ingen fara med mig. Jag måste åka – ligger efter med leveranserna… ligger efter med allting.« Hon gick mot förardörren. »Har du fler tomater?« Hon hejdade sig. Fightern drog sig fåraktigt längre in i skuggan. »Jag är fortfarande lite hungrig«, muttrade han. Scarlet tyckte att hon kunde känna lukten av tomat från väggen bakom. »Jag kan betala«, tillade han snabbt. Hon skakade på huvudet. »Nej, det behövs inte. Vi har gott om dem.« Hon drog sig bakåt utan att släppa honom med blicken och öppnade luckan igen. Hon tog en tomat och en knippe krokiga morötter. »Var så god, de är goda råa också«, sa hon och slängde över dem till honom. Han fångade dem utan besvär. Tomaten försvann i hans stora hand och med andra handen höll han morötterna i blasten. Han tittade på dem från alla håll. »Vad är det?« Ett förvånat skratt trillade ur henne. »Det är morötter. Menar du allvar?« Också nu verkade han pinsamt medveten om att han hade sagt någonting konstigt. Han kurade med axlarna i ett fåfängt försök att verka lite mindre. »Tack.« »Din mamma tvingade aldrig dig att äta grönsaker, va?« Deras blickar kolliderade och förlägenheten dem emellan blev påträngande. Någonting slogs sönder inne på krogen, och Scarlet hoppade till. Smällen följdes av ett vrålande skratt. »Strunt i det. De är goda, du kommer att gilla dem.« Hon 27