Page 1


e n r e s a n d e på r i o s g at o r

i

”Världens vackraste plats” kallar rioborna sin stad. Enstämmigt utbrister de i kör: ”Världens vackraste plats.” Samma uppfattning har formulerats på en rad olika språk i varierande former, i allt från resehandböcker till exotiska filmer, och av alla från upptäcktsresande till dagens all-inclusive turister på karneval. Och jag kan inte annat än instämma. För även om jag inte är helt säker på vad som här menas med ”världen”, tror jag nog att jag har sett tillräckligt av den för att våga mig på att uttrycka en åsikt. Se här, ett typisk fotografi över Rio som brukar få folk att tappa andan: Vita silverglänsande sandstränder under en molnfri himmel, oändliga stränder som sträcker sig utefter Guanabarabuktens slingrande kustremsa ända in i stadens hjärta. Och så de branta bergen som likt dolkar nerstuckna i jordskorpan skär av horisonten. Hissnande avgrunder, mäktiga, otämjda, tvärbranta bergsklippor som Pão de Açúcar, Sockertoppen, vilken formats ur ett enda granitblock, och som jag ibland tycker liknar en tumme, ibland en gravsten. Lite längre bort ligger den frodiga regnskogen som i tusentals år lyckats dölja sina hemligheter, och som trots all rovdrift oberört fortsätter att knastra och rassla med samma ungdomliga glöd. Upp ur det rödaktiga diset som omsluter bergsluttningarna och i det för tropikerna så 7


typiska skarpa ljuset, reser sig denna stad för att förvandlas till en magisk sagovärld… Och ändå kommer jag inte att stämma upp i några lovsånger till Rios ära; staden har hyllats tillräckligt för sin överjordiska skönhet. Faktum är att jag inte haft något med Rio att göra på länge. Jag nöjer mig därför med att säga att mitt första minne av Rio är just ett sånt här billigt vykort av sämsta kvalitet. Med ett enda ord, jag blev – förhäxad. Framför allt av klipporna, dessa askgrå, brons- och kopparfärgade, violetta och tegelröda klippformationer, jämngamla med själva jordskorpan, som stod där som härdade skulpturer och reliker ur det förgångna. Hade jag haft minsta läggning åt det sentimentala skulle jag genast ha stoppat vykortet i ljuslågan och låtit det brinna upp, för att sedan strö ut askan över Santa Teresadalen, varifrån skotten kommer. Istället lät jag det bara försvinna. För mig återstår inget annat än att önska alla som uppsöker denna den vackraste plats i världen lycka till, och hoppas att de kan genomföra sin resa utan olyckor och missöden. Men jag vill påminna om att samtliga äventyr i Brasilien har haft blodiga slut och att detta brutala land ända sedan 1600-talet har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för alla resenärer, rymlingar, guldgrävare och andra våghalsiga äventyrare. Mitt råd till er är därför, att ni aldrig för ett ögonblick glömmer bort att Rio toppar statistiken både över aids och brottslighet, och att ni aldrig, vad som än händer, går ut ensamma på stans gator, aldrig bär armbandsklockor eller guldsmycken, vare sig äkta eller oäkta, och att ni till varje pris undviker att bli nerstänkta 8


av stadens blod. Men framför allt rekommenderar jag er att inte missa solnedgången över Corcovado (berget med den berömda, gigantiska Kristusstatyn), ett fantastiskt skådespel över tropikerna, vilket dessvärre är snabbt övergående. Och sedan förstås – viktigast av allt – att ni smakar färskpressad papayajuice. Journalisterna, de internationella hjälporganisationerna, medborgarrättskämparna och medlemmarna ur alla ”organisationerna utan gränser” har sitt eget Rio. I deras stad lever en tredjedel av invånarna på svältgränsen, har gått ner sig i kriminalitet eller försörjer sig på att kränga billigt uppblandat kött, kokain eller vapen. De sexhundra kullarna runt staden har samtliga tagits i beslag av favelados. Hundratusentals hemlösa förruttnar på gatorna som förbrukade, rostiga spikar. Staden är utsatt för massakrer, offentliga avrättningar, hjärnhinne- och aidsepidemier. Här finns Candeláriakatedralen, i vars trädgård gatubarnen sköts till döds, och de kulsprutebeväpnade gatugängen som skjuter på alla som sätter sin fot på deras stränder. Rio är också hemvist för justiceiros, dessa självutnämnda rättsfanatiker, som inte ens har tillräckliga kunskaper i matematik för att räkna ut hur många människor de avrättat och som nu finns på deras skuldkonton. Här hittar man dessutom alla naivt välmenande och givmilda internationella organisationer som försöker skydda ett undernärt och underkuvat folk – mot vem? – de som under hela sitt liv exploaterats in på bara skinnet. Rio blinkar bara djävulusiskt åt dem och skrattar. Representanterna från dessa organisationer kommer snart att ge sig av härifrån, så snart de prickat av ytterligare en 9


eller två punkter på listan över vad som upptar deras onda samvete. Rio vet att de kommer att återvända till sin egen utomordentligt tråkiga Privilegierade Värld, där livet tickar fram i ultrarapid – mekaniskt och effektivt – som en uppskruvad klocka, samtidigt som den ransonerar alla känslor av smärta och glädje. De kommer att återvända fulla av myggbett, tarmparasiter och med minnet fullt av snabbkokta, bekväma, hygieniska erfarenheter. Och vad gäller de som ännu inte fått nog kommer Rio upprymt att följa dem när de irriterade drar vidare till Nicaragua eller ansluter sig till zapatisterna. Rio, denna gäckande, förföriska bedragare och sol och vårare! Ett storslaget foto av staden och dess negativ, ett dubbelmaskerat Rio, inget mer. Det är bara två av alla förklädnader av varierande slag som denna stad, vilken sedan århundraden hållit fast vid sina festivaltraditioner, draperat sig i. Men det Rio som jag kommer att berätta om är en labyrint i vilken det finns fler än två dimensioner. Eller för att vara mer exakt, vilken erbjuder ett flertal labyrinter, som leder in och ut i varandra oberoende av tid och rum. En stad full av döda vinklar, hemliga kammare, skrämmande ekon, krampaktigt förvridna ansiktsuttryck, och vaga profetior om framtiden. Snart kommer ni att bege er ut på Rios gator. Det blir en resa endast ett stenkast ut i verkligheten, som i varje ögonblick kommer att vittna om allt skrämmande som döljs i denna stad. Döden kommer att flåsa er i nacken med sin unkna andedräkt, och en mörk och pervers blick kommer att bevaka allt ni gör. Ni kommer att uppleva det som om ni stod lutad över en brunn och plötsligt såg förföljaren bakom 10


er återspeglas i vattnet. Ni kommer att ställas öga mot öga med människokroppen som placerats ut på den bedrägliga tronen i begärets rike och se den slumpas bort till vrakpris. Köttets flammande lust som aldrig slocknar, dess dårskap och enastående skönhet. Ett lätt, flyktigt och förgängligt liv, med döden lurande i varje gathörn. En händelse för två år sedan: En kväll i ett av slumområdena hade jag sett en kvinna insvept i gamla tygtrasor, med ben och bakdel livligt exponerade för omvärlden (det tog flera minuter innan jag fick klart för mig om det var en man eller kvinna som jag hade framför mig). Kvinnan såg ut som om hon i sista stund befriats ur ett koncentrationsläger och nu bara hade några få dagar kvar att leva. Hon kunde vara i tjugoårsåldern, men lika gärna runt de sjuttio. Hon hade förlorat de flesta av sina tänder och knotorna på armbågarna stack ut genom den uppfläkta huden. Hon dansade samba. Medan hon extatiskt rörde sig till musiken uttryckte hennes ansikte den där äkta euforiska glädjen som man bara ser hos barn. Alltså först när ni stirrade in i de febriga, uppsvullna, matta ögonen på en kvinna som just var på väg att dö av svält skulle ni möta lyckan, ja, verklig lycka, men i samma ögonblick skulle ni förlora er själva i Rios labyrinter. Från och med nu skulle ni få betala med era liv för allt ni såg. Precis som jag fick göra. Vad ni – och jag – behöver just nu är lite mod. Ungefär så där mycket som krävs innan ni kastar er ut i det mörka vattnet från motorbåten eller spelar ut era pokerkort. Glöm aldrig för ett ögonblick att det är Rio de Janeiro ni har framför er! (Vet ni att staden fått sitt namn av ”Januariflo11


den”?) Denna stad som olika tillfälligheter gjort så skicklig i att förställa sig att till och med djävulen framstår som en amatör. I samma ögonblick som han får er att tro att han tänker bluffa, drar han fram sitt ruter ess ur rockärmen. Slut nu era ögon. Jag räknar tyst till tio. På tio är ni i Rio. Dessvärre kommer jag inte att säga till er när ni ska öppna ögonen igen.

12


dagen för f yrverk erie t

Vandrare vem är du? Vad är det du söker där nere? Så talade Zarathustra

Till slut hade hon lyckats bli en sorglös och lättsinnig varelse. Hon hade förlorat sig själv i denna sydamerikanska stad som gjort sig känd för sina mord på gatubarn och för sina karnevaler. Hon hade blivit en av alla dessa miljontals rotlösa i världen som rastlöst drev runt utan någon fast punkt i tillvaron; en av alla dessa förlorade själar som utelämnats åt sitt eget öde, det öde som stod skrivet i hennes panna. Denna en gång så äventyrslystna familjeflicka var varken liten, bräcklig eller skräckslagen längre, utan en första klassens vagabond. Några orealistiska myter och sagor trodde hon inte längre på, hon var fullt kapabel att gå runt ensam på gatorna om nätterna, hon gjorde inte ens någon affär av alla slag hon fick ta emot. I den här staden, där den ene inte visade förbarmande med den andre, låg hon ensam och sprattlade på marken, som om någon slitit ut tarmarna på henne, och hon inte ens längre fann tröst vid tanken på döden. Hon hade korsat Atlanten, passerat ekvatorn och klivit i land i en stad, vilken hon tidigare knappt vetat existerade. Allt hon lämnat bakom sig hade hon låtit gå upp i rök. En 13


genomrutten värld bredde nu ut sig framför henne. Inga av den gamla världens normer var längre gångbara här. Hennes tidigare föreställningar var nu en lika hopplös belastning som den obrukbara resväska hon släpat med sig från Turkiet, den vars handtag höll på att släppa och botten falla ur och som lämnats att ruttna i tropikernas fuktighet. Hopplöst kasserad låg den nu och väntade på hemresan som hon ständigt sköt upp. När denna lilla flicka så modigt utmanat ödet genom att välja ”den farligaste staden i världen”, hade hennes enda tanke varit att utforska mänsklighetens mörker. Hon ville göra det på tryggt avstånd. Men i det helvete mot vilket hon vände sitt ansikte skulle håret brinna med häftiga flammor. Rio de Janeiro hade vräkt hela sin svindlande, ohämmade kroppskultur över henne, tvingat på henne sina glödheta dagar och löftesrika nätter, hot, smekningar och mord. Det fick hennes viljestyrka att försvagas medan hennes personlighet dinglade i trasor ovanpå… Som sårade soldater låg de där utelämnade åt sitt öde efter att den besegrade armén hade flytt. Plötsligt hördes åter skottlossning. Özgür hoppade till av förskräckelse och teglaset som hon höll i vänster hand föll i golvet. Hela hennes kropp började skaka som om hon fått en elchock. Trots att hon var kall som is forsade svetten fram ur varenda liten por på hennes kropp. Hennes ögon fylldes av tårar som sved som syra, men av någon anledning kunde hon inte gråta. ”Det räcker nu! Räcker! Jag står inte ut längre! Gode gud, gör slut på detta lidande. Ser du inte att jag inte orkar mer!” 14


Nervsammanbrottet varade bara i några minuter innan hon lyckades samla sig igen. Hon lyssnade uppmärksamt, som om hon var en specialutbildad officer, till monologen från ett halvautomatiskt eldvapen. Så fort hon förstod att ljudet inte kom från kullen där favelas låg, utan från dalen strax nedanför, beslutade hon sig för att återvända in i huset. Hon lugnade ner sig när hon såg att det enda glas hon ägde fortfarande var intakt och att inte en droppe te hade spillts över hennes anteckningsbok. Hon kunde inte låta bli att dra på munnen när hon såg att hennes svettiga fingrar på höger hand krampaktigt behållit greppet om blyertspennan under hela anfallet. Striderna mellan de båda stora slumområdena på Santa Teresakullens sluttning mot regnskogen hade pågått sedan åtta dagar tillbaka. De närmare sexhundra favelas som vanställt Rios annars så vackra ansikte med smittkoppor, hade ända sedan militärjuntans dagar kontrollerats av Latinamerikas mäktigaste kriminella organisation, Comando Vermelho. Det gick inte en dag utan skottlossning. Antingen handlade det om konkurrerande gangsterligor som var oeniga om fördelningen av kokainet, eller så gjorde polisen, som var beväpnad till tänderna, plötsliga razzior i enheter om femtio man, för att markera sitt missnöje med uteblivna mutor. De strider som nu inletts var de värsta Özgür hade upplevt under sina två år i Rio. Eldgivningen som pågått sedan gryningen förra lördagen hade med uppbackning av infanteri, Uzis och handgranater, med några få avbrott fortsatt under hela dagen. Özgür, som bara två nätter tidigare 15


gått runt på Santa Teresas mörka gator med dess berömda barer, hade då sett hur ett halvt dussin bussar, ljudlöst och med halvljuset på, sakta glidit upp för bergssluttningen. De hade varit fulla med soldater som lät sina långa gevärspipor peka ut genom fönstren. Arméns inblandning hade inte gjort slut på striderna, tvärtom hade den bara skapat en ny situation som blev allt omöjligare att kontrollera. Och hon som för bara en dag sedan hade trott att vapenstrider var något som hörde Rio till, staden där skottlossning ständigt pågick. Ljuden hindrade henne från att koncentrera sig på romanen, eller gav henne åtminstone en illusion av att de störde arbetet. Ända tills hon fick sitt nervsammanbrott… Hon försökte få en bild av hur allt detta, det som nu var så svårt att ta sig ur, egentligen hade börjat. Om hon bara kunde avgränsa processen tidsmässigt skulle det kanske vara möjligt att även kontrollera den tankemässigt. Om hon blev tvungen att bestämma ett datum för när allt hade börjat fick det bli den dag då hon mötte mulattkvinnan i Copacabana, den där sista dagen under påsken. Dagen då alla klockor i Rio hade stannat, då temperaturen plötslig passerade fyrtiograderstrecket och då staden började skälva i hettan som om den drabbats av malaria. Idag var det åter söndag. En helt vanlig söndag. Ännu en trist, tröstlös dag, vilken liksom dagarna dessförinnan saknade allt hopp, all förväntan och mening. Dagen för fyrverkeriet. 16


Trots att det bara var första veckan i december hade en helvetisk hetta redan lagt sig över staden och den rullade nu in i allt högre och kraftfullare vågor. I veckor och månader skulle temperaturen ligga kvar över fyrtiograderstrecket. Termometrarna som fanns uppsatta i stadens alla gathörn skulle visa temperaturer på 42.0, 41.5, 43.0, 43.6, 42.4 – som om de legat i armhålan på någon med gula febern. Under den tid som gick under namnet Torrperioden kom det inte en enda droppe regn i Rio på flera månader, staden som ständigt piskades av havets stormar, omgiven som den var av bukter och ofantligt höga berg, vindar som svepte in från Atlanten och en strålande indigoblå, helt molnfri himmel. Som en vettvilling störtade hettan över människorna och tog strupgrepp på dem så att de knappt kunde andas. Staden förvandlades till en jättelik ugn i vilken människorna sakta men säkert stektes till döds. Solen slet av sig sin generösa drottninglika mask, som den hade burit hela året, och började uppträda som en mordlysten tyrann. Luften sög till sig så mycket fuktighet den förmådde, blev allt tyngre och kondenserades till vatten. Tropikernas mytomspunna fuktighet. Gatubarnen tiggde inte längre salgadinhos – torra salta kex – de ville ha Coca-Cola. Många av dem skulle komma att dö i dysenteri, kolera eller av vanlig vätskebrist. Stans brunnar och fontäner hade torkat ut och fick de hemlösa att stinka värre än vanligt. En odör av avföring, urin och förruttnelse svepte fram över gatorna efter att ”friluftstoaletterna” inte längre spolades rena av regnet. Sötsakerna, som försäljarna kallade bonbon, bestod av cashewnötter 17


med chokladöverdrag, torkade bananer, kalla drycker och färsk kokosmjölk. ”Gelada, gelada – iskallt och läskande.” Invånarna i staden hade inga krafter kvar. De gick, talade och till och med andades allt långsammare. Livet förlamades och stockade sig i halsen på dem som en uttorkad, tungt flytande flod. Alla samtal på stående fot i hissar, vänthallar och bussar inleddes med samma fras: ”Que calor! Vilken hetta!” Flickor med skandinaviskt utseende och glittrande blonda leenden vadade upp till knäna i snö på reklamaffischerna som satt uppklistrade överallt på Rios husväggar. På samma sätt som beduinerna hade en förkärlek för allt som var grönt, var rioborna besatta av längtan efter snö. Den första söndagen i december for stadens invånare antingen ner till sandstränderna eller flydde upp till bergsbyarna för att få frisk luft. Tiden föreföll nästan ha stannat. Timmarna släpade sig fram, tickade i samma takt som tungt fallande droppar av svett. Gangstergängen fortsatte obarmhärtigt att bekämpa varandra nere i Santa Terasadalen som nu låg försjunken i djup siesta. Özgürs lägenhet bestod av ett långt smalt vardagsrum, som till formen liknade ett tråg, ett kök hon kallade ”familjegraven” och ett badrum fullt av blåsniglar, som hon aldrig lyckades bli av med och som äcklade henne så till den grad att hon nästan kräktes. Hennes enrummare låg i en kritvit villa, vilken gick under det pretentiösa namnet Villa Branca och som hade byggts om till sex små lägenheter. Sluttningen ner mot Santa Teresadalen stupade så brant att medan terrassen på framsidan stod minst tre 18


meter ovanför berget, låg fönstren på baksidan i nivå med markytan och öppnade sig mot det höga vildvuxna gräset och törnbuskarna i den bakomliggande regnskogen. Genom fönstren, som på grund av hettan stod på vid gavel både dag och natt, ramlade det in termiter, köttätande ödlor, gräshoppor och kackerlackor med vingar breda som handflator, och ibland till och med vilda katter som blivit blinda av svält. En gång hade Özgür försökt ta sig in i regnskogen men blivit tvungen att ge upp efter bara några steg på grund av alla rivsår hon fått på händer och i ansikte. Även om hon visste att inget djur större än en katt kunde ta sig fram genom den taggiga växtligheten, gjorde de nattliga ljuden från trädgården henne helt vettskrämd. Hon hade inte råd att köpa en luftfuktare och hennes omvittnat snåla värd, bedragaren professor Botelho, hade trots att han badade i pengar nekat sina hyresgäster luftkonditionering, som här i Rio var lika livsnödvändig som ett fungerande element var i Stockholm. Han var främste rådgivare till den moderate borgmästaren, skröt om sin akademiska titel och sitt äkta europeiska ursprung, och han kämpade tappert för att skaffa sig en så förnäm och utsökt framtoning som möjligt, något passande till hans förfäders ryktbarhet. Den delen av trädgården som gränsade till vägen hade utsmyckats med grekiska gudar i finaste marmor, lampor som tveklöst förde tankarna till Paris och en elegant trappa som slingrade sig ner mellan banan- och mangoträden. Inredningen i enrumslägenheterna matchade helt hans fejkade personlighet. I Özgürs lägenhet hade han i vardagsrummet placerat en säng, hård 19


som betong, bokhyllor i aluminium, en slags sittmöbel i konstläder, något mittemellan en fåtölj och soffa, som verkade ha kommit direkt från rådhuset – och sedan mitt i all denna bråte, ett tungt pompöst mahognybord med åtta stolar vilka krävde mer plats än alla pinaler i rummet tillsammans. På balkongen hade han hängt en hängmatta, obligatorisk i alla riohem, och i dörröppningen rasslade en samling snäckor vid varje vindpust. (Enligt brasiliansk folktro, som hade sitt ursprung i Afrika, förde de lycka med sig.) På en av de grå väggarna, som gav associationer till korridorerna på ett sjukhus eller rådhus, eller något annat lika oangenämt ställe, hängde en svartvit affisch som professor Botelho köpt på Metropolitan Museum i New York och som han lagt ner stor möda att hitta en passande ram till. Den visade en närbild av ett kärlekspar som kysste varandra med halvöppna, glänsande, lätt fuktade läppar. En gång i tiden hade hon funnit den återhållsamma och formellt strikta sinnligheten på fotografiet eggande. Särskilt under de nätter när hon upplevde ensamheten i den tryckande och kvävande atmosfären i hemmet som ett alltmer okontrollerbart, otämjt väsen utanför henne själv, hade hon längtat efter att få pressa sina läppar mot den slipsbärande mannen på bilden. Inte för att kyssa honom utan mer som när en hungrig liten fågelunge sträcker fram näbben mot sin mamma. I denna halvvilda terräng där jag befinner mig helt ensam, märker jag att jag håller på att utveckla en helt ny känsla för frihet och isolering. (Ensam, på egen hand, självständig, 20


herrelös… På turkiska skulle jag kunna räkna upp en rad adjektiv för att beskriva vad jag menar, men jag skulle ändå aldrig lyckas skapa en bro som förbinder mina ord med verkligheten.) Det är en helt otrolig, infernalisk frihet att känna att inte en enda person behöver en, eller att ingen iakttar allt man gör. Jag kan ljuga som jag har lust, forma mitt förflutna som jag själv vill och leva ut mina syndigaste fantasier. Så fort jag känner mig säker eller vet att det finns en bakväg, genom vilken jag kan smita ut, kan jag utföra de mest skrämmande handlingar. Jag har läst någonstans i en bok att om man öppnar luckan till en kanariefågels bur, så flyger fågeln rakt mot fönsterrutan. Men om man samtidigt öppnar ett fönster tar fågeln – enligt författaren – det enda rätta beslutet och flyger tillbaka in i buren, vilket räddar den från döden. Ibland försöker jag minnas något som blev gripbart för mig först här på andra sidan Atlanten. I det råa tropiska ljuset försvinner dock, eller ännu bättre utplånas, minnets konturer. Världshavet, det lömska stormiga odödliga världshavet, har fått alla mina tidigare hav att upplösas och försvinna. Papegojornas skri väcker nu mer associationer i mig än fiskmåsarnas. Att byta ut starkt te mot bryggkaffe, att kämpa i Atlantens vågor istället för att simma så långt ut jag förmår på ett lugnt, vidsträckt innanhav, att drömma på ett språk med latinska rötter, allt är nyordningar som jag klarar av att hantera. Men det finns också det som jag aldrig vänjer mig vid. Jag pratar inte om såna nycker som att jag till varje pris måste ha tillgång till vitost, te bryggt på salvia och utsikten över 21


Bosporen. Nej, min saknad handlar om betydligt enklare ting. Som körsbär. Ibland kan jag ligga utsträckt på sängen och fantisera om en glasskål fylld med mörkröda körsbär på en bädd av finkrossad is. Det är som en erotisk fantasi, så naken, så okomplicerad, så enkel. Jag saknar årstidernas växlingar: löven, vilka först utsmyckas åder för åder med röda linjer som plötsligt flammar upp, bränns inifrån och torkar ut för att sakta övergå i gult, varefter de en morgon inte längre har någon kraft kvar, utan majestätiskt singlar ner mot marken. Jag längtar efter att planlöst få ströva omkring, längtar efter att få se människor med blåfrusna läppar som är ute och går, medan de nordostliga vindarna piskar dem i ansiktet, längtar efter den där alldeles speciella första klunken te, starkt som gift, vilken jag intar när jag inte längre uthärdar kylan. Jag saknar till och med snön i den helvetiska månaden februari, som jag alltid har avskytt, de snötäckta täta bokskogarna, tundrorna och stäpperna som jag aldrig ens sett. Under hela sex veckor har termometern inte lämnat fyrtiograderstrecket och jag känner hur doften av läderjackor sticker i näsan. Förutom allt detta fantiserar jag om att kunna promenera utan att behöva gömma min klocka i fickan, eller att ständigt behöva vända mig om samtidigt som jag krampaktigt håller om min handväska. Jag längtar efter den dag då jag inte behöver vara rädd för pistoler eller att någon i ett obevakat ögonblick ska skjuta mig i huvudet, att få sova ostört en hel natt utan att få sömnen avbruten av smatter från automatvapnen. Mina ögon är alltid vidöppna, jag är ständigt på helspänn och kedjeröker, men trots det kan jag ändå inte hindra mina läppar från att darra av rädsla. 22


Mitt liv här har samtidigt inneburit en hel del fördelar. Jag behöver till exempel inte gå omkring med legitimation. Barerna som jag brukar besöka är öppna ända till morgonen. Ingen bryr sig ifall jag går omkring med eller utan bh. De dagar temperaturen passerar fyrtiograderstrecket tar jag inte på mig några underkläder överhuvudtaget. Jag klär mig i veckade kjolar som nätt och jämt täcker baken, åtsittande shorts och stringtrosor, och jag njuter av mina kvinnliga former som utvecklades så sent. Jag tycker om att känna hur mitt hårsvall, som inte sett en sax på över ett år, kastar sig hit och dit över ryggen som ett vilt föl. (Om den här staden inte hade legat så vindstilla, och om jag för ett ögonblick hade kunnat befria mig från tvånget att alltid sträva efter sanningen, skulle jag ha velat skriva: ”och att känna håret fladdra i vinden”.) Men Rio saknar helt vindar, staden andas inte, vilket betyder att den saknar själ. Det finns inget som hindrar mig från att dansa på restauranger, barer och trottoarer, att röka på bussar, att älska med vilken man jag vill. Jag kan leva ut alla mina drifter, för fyrahundra dollar kan jag till och med hyra en mördare. Kan det vara så att jag, eller en del av mig, helt enkelt saknar alla måsten och krav i Den Gamla Världen? Flyg tillbaka in i buren, lilla kanariefågel, flyg tillbaka in i buren! Medan tid är… Det öppna fönstret blir din undergång! Denna text hittade hon mitt bland alla geografiska ortnamn och olika böjningsformer av portugisiska verb, när hon bläddrade i en av sina gamla anteckningsböcker. För23


modligen hade hon skrivit den under sin första torrperiod i tropikerna. Hon tyckte om den där oskuldsfulla tonen, den barnsliga naivitet som dolde sig bakom hennes känslor som det nu var så länge sen hon förlorat. ”Jag har aldrig kommit över min ensamhet”, tänkte hon, ”men på något sätt har jag ändå vuxit ifrån den. Som ett embryo bär jag ensamheten med mig, den vilar som en medaljong på mitt bröst.” Hon satte sig ner vid bordet, placerade skrivhäftet framför sig intill ett ölglas fyllt med halmfärgat brasilianskt te, som inte blev mörkare än så här oavsett hur länge det stod och drog. Tankfullt tuggade hon på sin blyertspenna, som blivit en förlängning av kroppen, nästan som en protes, en tredje hand. Hon fick en förnimmelse av att hettan i det kvava rummet pressade sig ner över hennes kropp, att den fick hennes vävnader att börja smälta för att så småningom helt upplösas. Ena ögonblicket andades hon hastigare, i det andra långsammare. Hennes förvirrade tankar fladdrade omkring i hennes kropp som blinda fladdermöss och för varje gång hon tog en klunk te vällde en ny flodvåg av svett fram ur hennes porer. Hon kände tydligt den syrliga doften från sina armhålor, smaken av billig tobak i munnen och hur den obekväma klänningen med axelband, som hon bar inomhus, klibbade mot hennes kropp. Innan kvällen måste hon absolut hinna beskriva Nollpunkten. Plötsligt upptäckte hon att skottlossningen i dalen var över, istället ljöd nu den populära rapplåten ”Ele era um bandito mas era um bom rapaz” över favelas. (Han var en gangster, men han var en god människa.) Förundrad 24


märkte hon hur djupt berörd hon blev av detta mästerverk av enfaldighet, framför allt den del av texten som handlade om det förflutna. Hon kände inte denne unge man, men hans öde gjorde henne betryckt. Sångaren framförde sin sång med en djup och sorgsen stämma, en stämma som det osade krut om. Den vittnade om en värld med halvautomatiska vapen där ett människoliv inte var värt ett dyft, och Özgür var säker på – lika säker som på sitt eget namn – att även denne sångare, liksom hennes vän, tillhörde en av dessa kriminella, men goda människor, som inte hade så lång tid kvar att leva. Ett av många minnen ur minnenas sarkofag… ytterligare en sång… en sång som också berörde henne djupt. Hon började bläddra bland sidorna i Staden i den röda kappan.

25


9789197840699  

7 8 9 10 11 den”?) Denna stad som olika tillfälligheter gjort så skicklig i att förställa sig att till och med djävulen framstår som en amat...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you