9789132160561

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16056-1

IT

A

LI

A

ROM VENTULUS CAPUA BRUNDISIUM

MEDELH

MARCUS RESA 61 f. Kr.

DYRRHACHIUM

HAVET

G

RA

EC

IA

STRATOS NIDRI ATEN

PROLOG Centurion Titus Cornelius Pollenius torkade svetten ur pannan och studerade slagfältet som bredde ut sig runt honom. Sluttningarna täcktes av döda kroppar. På de ställen där striden hade rasat som hårdast låg de i stora drivor. Hans mannar var i färd med att leta efter sårade kamrater och plundra de stupade fienderna på de få ägodelar de haft. Då och då hördes skrik från skadade soldater som låg och vred sig i svåra kval mitt i förödelsen. Bland de döda fanns många romerska legionärer i röda tunikor och ringbrynjor som nu fläckades av blod. Titus bedömde att flera tusen av hans kamrater hade dödats i slaget, men ändå bleknade romarnas förluster jämfört med fiendens.

Han skakade förundrat på huvudet när han tänkte på männen – och kvinnorna – de hade kämpat mot. Många hade bara varit beväpnade med knivar eller jordbruksredskap och nästan inga hade haft rustningar eller ens sköldar. Ändå hade de kastat sig över Titus och hans mannar i blint raseri. De hade vrålat av ursinne och ögonen hade flammat av desperat kampvilja. Men ingenting hade kunnat rädda dem från förlust mot general Pompejus soldater. Pompejus var befälhavaren över de romerska arméerna som jagat ifatt fienderna och 9

hans soldater var vida överlägsna i fråga om träning och utrustning. ”Slavar”, muttrade Titus fascinerat för sig själv där han stod och stirrade på kropparna. ”Bara slavar.”

Vem hade kunnat tro att de här människorna, som de flesta romare inte betraktade som mycket mer än vandrande verktyg, kunde visa sådan tapperhet? Det hade gått nästan två år sedan slavupproret börjat och sedan dess hade slavarna besegrat hela fem legioner som Rom skickat efter dem. De hade också bränt många villor och plundrat otaliga egendomar tillhörande rikets mäktigaste familjer. Titus mindes att slavarna vid ett tillfälle faktiskt också hade tågat mot själva Rom. När han tittade ned såg han en pojkes döda kropp. Han var nog inte mer än tio år gammal. Han hade lingult hår och fina anletsdrag, men huvudet vilade mot en död legionärs rustning. Pojkens ögon stirrade livlöst mot den klara himlen och munnen var halvöppen, som om han hade tänkt säga något. Titus kände ett styng av sorg i hjärtat när han betraktade det döda barnet. Ett slagfält är ingen plats för barn, tänkte han för sig själv. Och det fanns ingen heder i att besegra dem eller döda dem. ”Centurion Titus!”

När han hörde ropet vände han sig om och såg en liten grupp befälhavare som banade väg mot honom mellan kropparna. I täten gick en högrest, bredaxlad gestalt iklädd ett bröstpansar av gnistrande silver. Han bar ett rött band runt midjan som markerade hans höga ställning. Till skillnad från männen som befunnit sig i stridens hetta så var general Pompejus och hans officerare ofläckade av blod och smuts och några av de yngre, känsligare officerarna rynkade på näsan av motvilja där de gick bland de döda.

10

”Var hälsad, general.” Titus ställde sig i givakt och böjde ned huvudet när befälhavaren närmade sig. ”Vilket blodbad”, sa general Pompejus och svepte med handen över slagfältet. ”Vem kunde ana att simpla slavar skulle kämpa så envist?” ”Högst egendomligt, general.”

Pompejus knep ihop läpparna och såg tankfull ut. ”Deras ledare – den där Spartacus … Han måste ha varit en anmärkningsvärd man.” ”Han var gladiator, general”, svarade Titus. ”De är ett släkte för sig. Åtminstone de som har klarat sig ett tag på arenan.” ”Kände du till honom, centurion? Innan han blev upprorsmakare, menar jag.” ”Bara ryktesvägen, general. Han tycks bara ha synts till på arenan ett par gånger innan upproret utbröt.” ”Och ändå ledde han sina styrkor som om han aldrig hade gjort något annat”, muttrade Pompejus. ”Det är riktigt tråkigt att jag aldrig fick träffa honom, denne Spartacus. Jag skulle nog ha beundrat honom.” Han tittade upp och såg på sina officerare. Ett leende drog över hans läppar när han stannade med blicken vid en av dem – en högrest yngling med långsmalt ansikte. ”Ta det bara lugnt, Gajus Julius. Jag har inte gått över till fiendens sida. Spartacus är, eller var, trots allt bara en slav. Vår fiende, med andra ord. Nu har vi krossat honom och faran är över.”

Den unge officeren ryckte på axlarna. ”Vi har vunnit striden, general. Men vissa män lever kvar långt efter att de har stupat. Om han ens har stupat.” ”Vi ska hitta hans lik”, sa Pompejus barskt. ”Inte en enda förbannad slav i Italia kommer att våga tänka fler upprorstankar när vi har hittat det och kan visa upp det för massorna.”

11

Han vände sig om och såg på Titus. ”Centurion, var kan Spartacus ha stupat?”

Titus knep ihop läpparna och nickade mot en liten kulle ungefär hundra steg bort. Där borta låg de döda kropparna tätare än någon annanstans på slagfältet. ”Jag såg hans standar där borta under striden och det var där de sista av dem höll stånd. Om vi kan hitta honom någonstans så är det där, general.” ”Bra. Låt oss titta efter.”

General Pompejus klev över och på liken när han marscherade bort till kullen. Titus och de andra skyndade efter honom och de utspridda soldaterna framför dem ställde sig i givakt när den lilla gruppen passerade. När de kom fram till kullen stannade Pompejus och stirrade på den fasansfulla scenen. Här hade de hårdaste striderna rasat och kropparna var fulla av sår. Titus rös och mindes att många av slavarna hade kämpat med sina bara händer – och till och med tänder – tills de huggits ihjäl. De flesta av liken var så svårt sargade att man knappt kunde se att de varit människor.

Generalen drog en frustrerad suck och satte händerna i sidorna när han klev upp på några kroppar. ”Om det var här Spartacus blev dödad lär det inte vara så lätt att identifiera honom. Fångarna kommer knappast hjälpa oss att hitta honom.” Han nickade mot ett litet sällskap som omringats av vaksamma legionärer i slagfältets utkant. ”Förbannat också! Vi måste hitta liket …”

Titus tittade på medan befälhavaren försiktigt klev över de förvridna lemmarna och söndertrasade kropparna mot kullens topp.

Pompejus hade kommit halvvägs när Titus fick syn på något som rörde sig. Ett huvud höjdes bland kropparna och ögonblicket efter reste sig en blodstänkt gestalt som Titus trott var död bakom generalen. Slaven 12

hade stripigt mörkt hår och tunt skägg och i en morrning blottade han sina sneda tänder. Mannen höll ett kortsvärd i handen och rusade klumpigt över likberget mot den romerske generalen. ”General!” ropade Gajus Julius. ”Se upp!”

Titus hade redan börjat röra sig när Pompejus vände sig om. Generalen spärrade upp ögonen när han såg slaven som kom rusande med framsträckt svärd. Titus drog sin klinga ur skidan och störtade upp på kullen av kroppar. Han kände köttet ge vika under sina dubbade kängor. Slaven stötte svärdet mot Pompejus strupe och när generalen vacklade bakåt för att undvika anfallet snavade han med hälen på ett lik. Han landade tungt på marken och gav ifrån sig ett bestört rop.

Slaven klev fram till generalen och höjde svärdet för att anfalla.

Titus bet ihop och störtade desperat framåt. Slaven anade faran i sista sekunden och kastade en blick över axeln. I precis samma stund slog Titus in i honom med hela sin tyngd så att svärdet flög ur slavens hand. De två männen ramlade omkull på marken alldeles bredvid general Pompejus.

Titus försökte dra sitt svärd, men när han insåg att vapnet satt fast under slaven försökte han i stället komma åt sin motståndares strupe med handen. Den andre mannens kropp krängde våldsamt under Titus och han klöste mot Titus armar samtidigt som han morrade i nästan djurisk vrede. Centurionens grepp hårdnade och kvävde slavens läten. När slaven kände trycket mot luftstrupen började han kämpa på nytt. Med ena handen grep han tag om Titus handled och försökte lossa befälhavarens grepp medan den andra letade sig till ansiktet. Han rev Titus kinder med sina trasiga naglar och trevade vidare uppåt. Centurionen knep ihop ögonen så hårt han kunde och klämde åt strupgreppet med samma kraft. Slaven försökte knäa 13

honom till svar och hans ögon såg ut att svälla när han klöste mot Titus ögon. Centurionen vred undan huvudet.

Slavens rörelser blev frenetiska, men sedan tappade han sina krafter. Händerna sjönk undan och huvudet tippade bakåt. Titus behöll greppet i några sekunder för att vara på den säkra sidan innan han öppnade ögonen. Den döde mannens tunga stack fram mellan tänderna. Den andfådde Titus släppte taget, rullade åt sidan och kom på fötter igen. När han tittade ned såg han att hans svärd var begravt i mannens revben – det var därför han inte kunnat dra fram det förut.

Men slaven skulle ha dött i vilket fall som helst.

Bredvid honom höll generalen, som tyngdes ned av sitt rikligt dekorerade bröstpansar, på att kämpa sig upp på fötter. När han lyfte blicken såg han den döde slaven och Titus, böjd över liket och i färd med att dra loss sitt vapen. ”Gudar, det där var nära ögat!” Pompejus blickade ned på slavens kropp. ”Han skulle ha dödat mig om det inte varit för dig, centurion Titus.”

Titus torkade blodet av sin svärdsklinga på slavens smutsiga tunika.

Han svarade inte. När han var färdig satte han tillbaka vapnet i skidan och sträckte på sig. Generalen log kort mot honom. ”Du räddade livet på mig. Jag kommer inte att glömma det.”

Titus nickade till tack. ”Du förtjänar en belöning.” Generalen strök sig fundersamt på hakan och tecknade sedan mot slavarna som hade tillfångatagits. ”Var så god och välj ut en av slavarna. Se det som en gåva från mig. Det är en lämplig belöning för att du räddade mig. Och om du någon gång behöver min hjälp så har du mitt ord på att jag ska göra vad jag kan för dig, centurion. Det ska du veta.”

14

”Generalen är alldeles för snäll.” ”Absolut inte. Vore det inte för din insats skulle jag vara död. Det finns ingen belöning som är för stor. Välj en fånge att bli din slav – kanske någon vacker kvinna?” ”Ja, general. Och de övriga? Ska mannarna dela på dem?”

General Pompejus skakade på huvudet. ”Under normala omständigheter hade jag gärna låtit dem göra det. Men varje slav i imperiet behöver lära sig en läxa. De måste förstå vilket öde som väntar dem som sätter sig emot sina herrar.” Han gjorde en paus och hans ansikte hårdnade. ”När du har gjort ditt val ska du ge order om att de andra krigsfångarna korsfästs. De kommer att hänga längs vägen mellan Rom och Capua, där upproret började.”

Titus kände en kall ilning längs ryggraden när han hörde generalens brutala instruktioner. Under ett kort ögonblick ville han protestera. Slavarna hade trots allt besegrats. Upproret hade slagits ned. Vad var det för mening med att straffa de överlevande på ett så barbariskt sätt? Sedan tog hans träning och disciplin överhanden. Titus gjorde honnör åt generalen innan han vände sig om och började bana sig fram över slagfältet mot fångarna. En av dem skulle räddas innan de flesta andra leddes iväg mot en utdragen, plågsam död.

15

1 ÖN LEUKAS, TIO ÅR SENARE När gamle Aristides kom springande in på gården en tidig sommarmorgon förstod Marcus att något inte stod rätt till. Marcus hade lekt med Kerberos och försökt träna den lurviga jakthunden att lägga sig ned på kommando. Men Kerberos hade bara lagt huvudet på sned och med hängande tunga tittat oförstående på sin unge husse. Så snart han fick syn på Aristides skuttade han fram till den gamle mannen och viftade på svansen.

Getaherden kippade efter andan, stödde sig på sin stav och svalde tills han hade hämtat sig tillräckligt mycket för att prata. ”Tre män.” Han pekade med ett darrande finger mot stigen som ledde upp på kullen från Nidri. ”Stora män … soldater, tror jag.”

Marcus far satt vid det långa, slipade bordet i skuggan av en spaljé med vinrankor som var lika tjocka som hans handleder. Titus Cornelius hade varit fullt sysselsatt med gårdens bokföring, men nu lade han ned sin stylus på vaxtavlan, reste sig från bänken och började gå över den lilla gårdsplanen. ”Soldater, säger du?” ”Ja, herre.”

17

”Jag förstår.” Titus log lite innan han fortsatte i samma milda tonfall. ”Och vad vet du om soldater, gamle man? Djur – visst. Djur känner du till. Men soldater?”

Aristides sträckte på sig och mötte sin herres blick. ”Två av männen har spjut och allihop har svärd.”

Marcus kastade en blick på sin far och lade märke till oron som hastigt skymtade i hans ögon. Marcus hade aldrig tidigare sett sin far bekymrad. Hans fårade ansikte hade flera ärr – minnen av hans tjänstgöring i general Pompejus legioner. Han hade varit centurion, en härdad militär ledare, innan han till sist hade pensionerats från armén. Efteråt hade han köpt gården på ön Leukas och slagit sig till ro där med Marcus mor, som fött sonen några månader tidigare.

Sedan dess hade Titus fått en stadig inkomst från en liten gethjord som Aristides tog hand om och de många vinrankorna som täckte hans ägor. När Marcus var liten hade det varit bättre tider, men de senaste tre åren hade regnen uteblivit och skördarna fördärvats av torkan. Titus hade blivit tvungen att ta lån. Marcus visste att det rörde sig om stora summor – han hade hört sina föräldrar viska om det på kvällarna när de trodde att han sov. I själva verket hade han hört allt och han hade fortsatt att oroa sig långt efter att de tystnat.

Ljudet av mjuka fotsteg fick Marcus att vända sig om. Hans mor hade kommit ut ur sitt rum på ena sidan av gårdsplanen. Hon höll på att väva en ny tunika till honom, men hade lämnat sitt arbete så snart hon hörde Aristides ord. ”De har spjut”, muttrade hon och såg på Titus. ”De kanske är på väg till kullarna för att jaga vildsvin.” ”Jag skulle inte tro det.” Den gamle centurionen skakade på huvudet. ”Varför har de med sig svärd om de jagar vildsvin? Nej, det här 18

gäller någonting annat. De är på väg mot gården.” Han klev fram och klappade Aristides på axeln. ”Tack för att du varnade mig, gamle vän.” ”Gamle?” Getaherdens ögon glimmade till. ”Jag är inte ens tio år äldre än du, herre!”

Titus skrattade – ett bullrande, muntert skratt som Marcus hela livet hade förknippat med trygghet. Trots att livet i legionen hade varit hårt så hade hans far alltid haft ett gott humör. Ibland hade han varit sträng mot Marcus och låtit honom utkämpa sina egna strider mot barnen nere i Nidri, men det rådde inga tvivel om att han älskade sin son. ”Vad ska de här att göra?” frågade hans mor. ”Vad vill de oss?”

Marcus såg sin fars leende blekna. ”Ställa till det för oss”, grymtade han. ”Det är vad de vill. Det måste vara Decimus som har skickat dem.” ”Decimus?” Marcus såg hur Livia slog handen för munnen av fasa. ”Jag sa ju att vi aldrig skulle ha beblandat oss med honom!” ”Det är tyvärr lite för sent att ångra, Livia. Jag får helt enkelt ta itu med honom på något sätt.”

Marcus var djupt oroad över sin mors reaktion. Han harklade sig. ”Vem är Decimus, far?” ”Decimus?” Titus fnös och spottade på marken. ”Äh, bara ett blodsugande svin som någon borde ha satt på plats för flera år sedan!”

Marcus såg oförstående på honom. Titus småskrattade och rufsade honom tillgivet i det mörka, lockiga håret. ”Han är en svår typ att ha att göra med, den där Decimus. Han är den rikaste penningutlånaren på Leukas och eftersom han står på så god fot med den romerske ståthållaren är han numera även uppbördsman.” ”En obehaglig kombination”, tillade Livia tyst. ”Han har redan ruinerat otaliga jordbrukare runt Nidri.”

19

”Den här jordbrukaren ska han i alla fall inte ruinera”, grymtade Titus. ”Aristides, hämta mitt svärd!”

Getaherden höjde bekymrat på ögonbrynen och skyndade in i huset. Kerberos stod och stirrade efter honom i ett ögonblick och traskade sedan tillbaka till Marcus, som uppskattande klappade hunden på huvudet. Livia gick fram och lade handen på hans fars kraftiga arm. ”Vad tänker du göra, Titus? Du hörde vad Aristides sa! De är tre stycken och de är beväpnade. Han sa att de är soldater. Du har inte en chans mot dem. Försök inte slåss!”

Titus skakade på huvudet. ”Jag har vunnit många strider där oddsen varit sämre. Som du mycket väl vet.”

Hans mors ansiktsuttryck hårdnade. ”Men det var länge sedan. Du har inte varit inblandad i någon strid på tio år.” ”Jag tänker inte slåss om jag inte måste. Men Decimus lär ha skickat dem för att kräva pengar och de ger sig nog inte förrän de har fått dem.” ”Hur mycket är du skyldig?”

Titus sänkte blicken och kliade sig i nacken. ”Nio hundra sestertier.” ”Nio hundra!” ”Jag ligger efter med tre betalningar”, förklarade Titus. ”Så det här är väntat.” ”Kan du betala dem?” frågade hon ängsligt. ”Nej. Vi har inte så mycket. Vi klarar vintern, men sedan …” Han skakade på huvudet.

Livia rynkade pannan och såg arg ut. ”Det är nog bäst att du förklarar det här för mig sedan. Marcus!” Hon vände sig mot sin son. ”Gå och hämta pengaskrinet under altaret i atriet. Med en gång!”

Marcus nickade och satte fart mot huset.

20

”Stanna där du är, pojk!” ropade Titus med sådan kraft att han hördes på hundra stegs avstånd åt alla håll. ”Låt skrinet stå där det är. Ingen ska tvinga mig att betala ett enda mynt förrän jag är redo.” ”Är du från vettet?” frågade Livia. ”Du kan inte slåss mot tre beväpnade män ensam!” ”Vi får se”, svarade Titus allvarligt. ”Ta med dig pojken nu och gå in. Jag tar hand om det här.” ”Du kommer att bli skadad eller dödad, Titus! Och vad ska då hända med Marcus och mig? Svara på det!” ”Gå in”, beordrade Titus.

Marcus såg hur hans mor öppnade munnen för att protestera, men de kände båda två igen den stålhårda blicken i Titus ögon. Hon skakade irriterat på huvudet och höll ut handen mot Marcus. ”Följ med mig.”

Marcus stirrade på henne och sedan på sin far, som inte hade rört sig ur fläcken. Han var fast besluten att visa sig värdig inför sin far. ”Marcus, följ med mig. Nu!” ”Nej, jag stannar här.” Han sträckte på sig och satte händerna i sidorna. ”Jag och Kerberos stannar vid fars sida om det blir strid.”

Han ville låta modig, men darrade lite på rösten. ”Vad är det du säger? Stanna här?” Titus lät förvånad. ”Än är du inte redo att stå i frontlinjen, pojken min. Följ med din mor nu!”

Marcus skakade på huvudet. ”Du behöver mig. Oss, menar jag.”

Han nickade mot Kerberos, som spetsade öronen och viftade lite på sin yviga svans.

Innan Titus kunde protestera kom Aristides ut ur huset. I ena handen höll han sin stav och i den andra en svärdsskida med ett dinglande bälte. Titus tog emot den, spände fast bältet och rörde lite på sig tills han tyckte att svärdet satt bra och hjaltet var lätt att komma 21

åt. Aristides gick fram till porten och spanade mot vägen som ledde ned för sluttningen mot Nidri. Plötsligt sträckte sig Titus efter sitt svärd och drog fram klingan i en enda hastig rörelse. Det gick så fort att Marcus ryggade tillbaka och gav ifrån sig ett förvånat litet rop.

Kerberos morrade.

Fadern såg på Marcus med ett leende och satte tillbaka vapnet i skidan. ”Ta det lugnt, jag ville bara kolla att svärdet är lätt att dra. Det är därför jag oljar både skidan och klingan – som en säkerhetsåtgärd ifall något skulle hända.”

Marcus svalde nervöst. ”Ifall vad då skulle hända, far?” ”Någonting i den här stilen. Men låt mig ta hand om saken. Gå in i huset och stanna där tills jag ropar på er.”

Marcus såg på honom med trotsig blick. ”Min plats är vid din sida, far. Jag kan slåss.” Han förde handen till slungan som satt nedstoppad i bältet han bar runt midjan. Den bestod av en läderpåse och några snören. ”Jag kan träffa en hare på femtio stegs avstånd med den här!”

Hans mor hade stått och betraktat dem. Nu ropade hon högt. ”För tusan, Marcus! Följ med mig in nu!” ”Livia”, sa hennes make. ”Gå in du. Ta skydd i köket. Jag ska tala med Marcus. Han kommer strax till dig.”

Hon började protestera, men såg glöden i hans ögon och vände sig om. De hörde hennes sandaler mot stenläggningen när hon gick in.

Titus vände sig tillbaka mot Marcus och log uppskattande. ”Pojken min, du är fortfarande för ung för att utkämpa mina strider. Var snäll och följ med din mor nu.”

Men det var för sent. Titus hade inte ens hunnit avsluta meningen när Aristides väste till. Getaherden kupade handen runt munnen och ropade så högt han vågade: ”Herre! Nu kommer de!”

22

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16056-1