9789152635087

Jesper Svartvik är docent i Nya Testamentets exegetik och forskarassistent i Lund. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria. Teol.kand. 1990, Teol.dr i NT:s exegetik 2000, docent 2002. Undervisning vid centrum för teologi och religionsvetenskap sedan 1994. Föreståndare för avdelningen för religionsvetenskap 2003-05. Forskare vid Vetenskapsrådet 2002-2006. Forskarassistent vid Vetenskapsrådet 2006-.

VERBUM

Jesper Svartvik

Jesper Svartvik FÖRUNDRAN OCH FÖRVÄNTAN

Jesper Svartvik är docent i Nya Testamentets exegetik och forskarassistent i Lund. Han har under många år forskat och undervisat om bland annat bibeltexternas tolkningshistoria.

Teol.kand. 1990, Teol.dr i NT:s exegetik 2000, docent 2002.

Undervisning vid centrum för teologi och religionsvetenskap sedan 1994. Föreståndare för avdelningen för religionsvetenskap 2003-05. Forskare vid Vetenskapsrådet 2002-2006.

Forskarassistent vid Vetenskapsrådet 2006-.

För und ran och för vän tan

jesper svartvik

Förundran och förväntan

Verbum ·3·

© 2012 Jesper Svartvik och Verbum Förlag AB Omslag Håkan Liljemärker Formgivning Omforma/Magnus Åkerlund Tryck Elanders Sverige AB, Mölnlycke 2012 ISBN 978-91-526-3508-7 Verbum Förlag AB Box 22543 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 www.verbumforlag.se Verbum Förlag AB ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia.

·4·

Innehåll

Förord

7

1

Förundran

9

2

Förvissning

3

Förklaring

37

4

Förtvivlan

47

5

Försoning

61

6

Förkroppsligande

7

Förnyelse

8

Förtroende

9

Förväntan

25

103 119 135

Förtydliganden Förkovran

89

147

151

Fördjupning

186

Förteckning

204

·5·

Förord

Detta är en bok som är för något. För att understryka detta har alla kapitelrubriker i boken det gemensamt att de börjar med de tre bokstäverna f–ö–r. Alldeles för ofta har teologin varit som en motbok, begränsande och förbjudande. Syftet och förhoppningen med denna bok är att den i stället ska väcka läsarnas nyfikenhet och uppmuntra dem att fortsätta ställa frågor.

Ett av kapitlen heter ”förtroende”, men detta är inte en bok bara ”för troende” utan för alla som är intresserade av livsfrågor. Boken vill tala till dig som läsare – gärna också tilltala dig – även om du inte skulle kalla dig ”troende” utan snarare ”frågande”, en som ställer frågor om livet, om människan och om denna värld som vi älskar.

Boken vänder sig helt visst till den som söker svar, men den är inte ett försvar för tron eller för Gud. Jag hör till dem som menar att Gud inte behöver försvaras. Den så kallade apologetiska litteraturen (grek. apologein, ”att försvara”) verkar ibland ge uttryck för uppfattningen att tillvaron är ett nollsummespel. Om jag påvisar ett fel i din ideologi eller hos dig personligen hoppas jag i

·7·

kapitel 1

Förundran

Det berättas att två vänner brukade gå till en hemlighetsfull trädgård. De två vännerna var oense eftersom den ene hävdade att det fanns en trädgårdsmästare som skötte trädgården och den andre inte trodde att det var så. Den ene brukade peka på särskilt vackra planteringar och säga: ”Titta här, visst ser du att det är någon som tar hand om den här trädgården!” Men hans vän lät sig inte övertygas.

Han uppmärksammade andra saker i trädgården: ”Vi har ju aldrig sett den där trädgårdsmästaren, varken du eller jag – och inte skulle väl en skicklig och ansvarstagande trädgårdsmästare låta det se ut så här!” och pekade ut en rad missförhållanden i trädgården. Tvisten pågick år efter år. Båda var övertygade om att de själva hade rätt och att den andre hade fel – och ändå baserade båda sina övertygelser på hur det såg ut i en och samma trädgård.1

De två stora livsfrågorna När vi tänker på vår värld – när vi blickar tillbaka i historien, när vi ser hur den ser ut idag, och när vi försöker skåda in i framtiden – då verkar det finnas två frågor som

·9·

vi har svårt att bortse från i längden. Det är två frågor som många, många människor ställer sig förr eller senare i livet. Det rör sig om två olika frågor, men de två hör ihop, och svaren avgör hur en människa väljer att leva sitt liv och relatera till sina medmänniskor, till naturen – och till Gud. Den första frågan kan formuleras så här: Hur kan det finnas en Gud – en god Gud – när världen innehåller så mycket ont? Detta kallas ofta ”det ondas problem” eller teodicéproblemet (grek. Theos, ”Gud” och dike, ”rättvisa”). För somliga människor är detta en daglig huvudvärk. Hur kan det få finnas så mycket fattigdom, förtryck, sjukdom och lidande i denna värld? Denna fråga måste alltid tas på stort allvar och får aldrig bagatelliseras. Men det är viktigt att konstatera att det även finns en andra fråga, nämligen: Hur kan det finnas så mycket gott, godhet och kärlek i världen om det inte finns en Gud? Detta kan vi kalla det godas problem.

Kanske tycker någon att ordvalet är märkligt. På vilket sätt är det goda ett problem? Jo, i den bemärkelsen att det finns så mycket skönhet och osjälviskhet i vår värld att ordet ”slump” inte svarar mot våra intryck. Många av oss överväldigas av det goda. I den meningen är också det goda en utmaning. Är det inte till och med ett problem att det finns så mycket gott i denna värld om allt skulle vara en enda stor tillfällighet?

Få människor kan i längden fly de två frågeställningarna, det ondas problem och det godas. Vi ställs inför båda frågorna, precis som de två vännerna i den gåtfulla trädgården. Det finns, å ena sida, så mycket i världen som tyder på att det inte finns en Gud: naturkatastrofer, mänskligt

· 10 ·

elände, sjukdomar och lidande. Men, å andra sidan, om det inte fanns en Gud, hur skulle vi då kunna förklara allt det goda, det kärleksfulla, det vackra och sköna i vår värld?

Kanske kan vi tänka oss en våg med två vågskålar i varje människas tankevärld. I den ena vågskålen lägger vi ”det ondas problem” och i den andra ”det godas problem”.2 Där fördelar vi alla våra livserfarenheter: glädjestunder och bekymmer, livsunder och upplevelser från dödsskuggans dal. Våra liv är som familjesidorna i morgontidningarna.

Där finner vi såväl ljusa som mörka tider, såväl födelseoch bröllopsannonser som dödsannonser, sida vid sida.

Psalmens ord illustrerar detta: ”Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt”.3 Ingen kan blunda för det ondas problem i vår värld, men det är inte heller så lätt att glömma det vi skulle kunna kalla det godas problem.4

Fundamental förundran Filosofen Platon (427–347 f. Kr.) skriver i en av sina texter att det är förundran som är filosofins utgångspunkt. ”På grund av häpnad började människorna en gång att filosofera”, som Anders Piltz uttrycker det. Han fortsätter: ”Människan blev människa när hon första gången slogs av häpnad och ville veta orsaken till något hon inte kunde förklara.”5 Abraham Joshua Heschel talade om vikten av förundran – det han kallade radical amazement (ung. ”fundamental förundran”) – och menade att den måste vara en hörnsten för både filosofi och teologi.6 Det

· 11 ·

kan verkligen vara svårt att alltid vara tacksam. Därför är det desto viktigare att vi inte förlorar vår förundran.

Det finns anledning att vårda denna vördnad, fascination och förundran. Var det inte Oscar Wilde som sade: ”Världens sanna mysterium är det synliga, inte det osynliga”?

Enligt detta synsätt är teleskopet och mikroskopet också teologiska verktyg eftersom det stora vi kan skönja i skyn och det lilla vi upptäcker under luppen ställer oss inför de stora och ofrånkomliga livsfrågorna: Varför finns världen?

Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg?

Vi befinner oss i en värld som vi älskar, inte bara under vår- och sommarmånaderna utan också under de kulna höststormarna och karga vintermorgnarna. Naturen är för många den mäktigaste av alla katedraler. Den är, med Harry Månsus’ uttryck, ”den kosmiska katedralen”.7 Men hur ska vi förstå relationen mellan naturligt och övernaturligt?

Naturligt och övernaturligt Många av oss har fått lära oss att vi ska skilja mellan det som är ”övernaturligt” och det som är ”naturligt”. Det övernaturliga anses inte höra till en modern världsbild.

Det är, med andra ord, så onaturligt att det inte finns i det naturliga livet. Samtidigt tas det naturliga för givet eftersom det är så självklart – naturligt, naturligtvis – att vi inte har anledning att vara förvånade och inte heller tacksamma. Men kan vi vara så säkra på att denna tudelning alltid fungerar? Två exempel kan belysa hur olika vi ser på det som kallas ”övernaturligt” respektive ”naturligt”.

· 12 ·

(a) Det första exemplet återfinner vi i Johannesevangeliets andra kapitel. Det berättas där att Jesus gästar ett bröllop i Kana i Galileen. Som brukligt är inom judendomen än idag äger det rum på veckans tredje dag, det vill säga på en tisdag.8 Denna tradition brukar motiveras med att det två gånger står att den tredje dagen är ”god” och därför är det passande att fira bröllop just på tisdagar.9 På den här bröllopsfesten uppstår emellertid ett problem. Vinet tar slut efter ett tags firande. Jesus räddar situationen genom att förvandla vatten till vin, något vi naturligtvis skulle kalla övernaturligt. Många skulle troligen säga att detta är helt otroligt. (b) Det kan vara intressant att ge ett andra exempel.

Vatten avdunstar, bildar moln, omvandlas till nederbörd över en uttorkad vinranka. Vattnet sugs upp av rötterna, förs vidare till stammen och grenarna, och ut i vindruvorna som plockas och bereds av människor under lång, lång tid. En fredagskväll långt senare – kanske många år senare – serveras denna dryck till maten ur en flaska, ur en vinflaska. Med andra ord, vattnet kan bli och har blivit vin.10 Visar de två exemplen att vi i vår tid och i vår kultur kanske har dragit alltför tjocka streck mellan övernaturligt och naturligt? Huvudsyftet här är inte att tala för underverk, utan att betona att det finns något under-bart även i det som vi slentrianmässigt kallar naturligt. Bland det mest underbara som finns är väl en människas födelse, att mjölktänder växer ut i munnen på barnen, att våra sår läker och att vi kan tillfriskna efter att ha varit sjuka. Varför

· 13 ·

är vi så snabba att kalla detta ”naturliga” händelser? Är inte livet i sig övernaturligt? Trons alltför ofta bortglömda modersmål är ”förundran” inför det outsägliga och obeskrivliga, inför det vi inte greppar, inte griper, inte begriper. Naturen och naturvetenskaperna, allt från astronomi till zoologi, är även teologiska discipliner eftersom de öppnar nya världar för oss genom att frigöra vår förundran.

Det är inte kunskapen i sig som åsyftas när jag nämner teleskop och mikroskop, snarare handlar det om att förhållningssätten till naturen är olika. Det finns ett sätt att tänka och tala som lätt reducerar fiolen till några träbitar och senor, boken blir summan av bokstäverna mellan pärmarna, solnedgången till enbart ett resultat av jordens rotation och människan förminskas till värdet av beståndsdelarna, med Nils Ferlins ord: ”Kväve bara och väte är människan, guds beläte.”11

Är undren ”trons sorgebarn”?

I teologiska diskussioner om naturligt och övernaturligt citeras ofta Goethe. Han låter Faust säga att ”undret är trons käraste barn” (ty. Das Wunder ist des Glaubens lieb­ stes Kind), men för dagens människor är det nog precis tvärtom. Vi vet inte hur vi ska läsa texter om tecken och under, de har i stället blivit ”trons sorgebarn”.12 Hur ska vi då läsa dessa texter? En fingervisning även för moderna läsare är att texterna skrevs för att väcka tro. Om vi vill ha ett liknande förhållningssätt borde vi alltså läsa, tolka och tillämpa texterna på ett sådant sätt att de skapar tro.

· 14 ·

Underverk är det som väcker förundran, inte det som skapar förvirring.

Hans Küng vänder sig mot bruket att definiera ”mirakel” på ett sådant sätt att det blir fullständigt oförargligt.13 Med andra ord, han motsätter sig uppfattningen att allt som sker i världen är ett underverk. Det är emellertid inte det som är huvudtanken i vår diskussion nu. Det väsentliga är att en händelse inte bör isoleras från effekten. Ett underverk är det som uppfattas som underbart, ett under är det som skapar förundran. Det är väsentligt att minnas att antikens människor inte skiljde mellan det naturliga och det övernaturliga. Regn i torra trakter uppfattas än idag av många som ett under, det vill säga, som en händelse som uppenbarar något av vem Gud är. Frågan att ställa är inte ”hur gick det till?” – utan ”vad säger detta oss om Gud?” Frågan är alltså inte i första hand ”hur?” – utan ”varför?”

Skapelsen och Skaparen Tanken här är alltså att det hos många finns en genuin förundran inte bara inför skapelsen utan också inför Ska­ paren, som är oåtkomlig, men samtidigt ofrånkomlig. Det är som om vi har Guds Ande på våra ögonlock – nära, nära, men ändå osynlig.14 Gud börjar där orden tar slut.

Enligt detta synsätt är förundran fundamental inte bara i vår relation till skapelsen utan även till Skaparen. Rowan Williams – och bakom honom finner vi Thomas av Aquino (c:a 1225–1274) – framhåller att ordet skapelse inte avser

· 15 ·

”hur det hela började” utan det används av dem som vill se allt i relation till Gud.15 Troende över hela världen förenas i förundran inför ”den som är”.16 En av människans grundläggande frågor är varför det finns någonting i stället för ingenting: Varför är världen i stället för icke är?17 Förundran förenar alla som tillåter sig själva att förundras. Vi talar så ofta om skillnaderna mellan olika religioner att vi tenderar att glömma vad som faktiskt förenar dem som identifierar sig med olika religiösa traditioner. Andlig längtan beskrivs många gånger som andlig törst, exempelvis i psaltarpsalmen: ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden.”18 Hur kan vi då se på förhållandet mellan skapelsen och Skaparen, mellan konstverket och konstnären?19 Och hur kan vi beskriva förhållandet mellan tro och vetande? Det är dags för oss att lätta ankare så att vi tillsammans med Charles Darwin kan ge oss ut på en lång resa.

Ursprung och utveckling När Robert FitzRoy, kapten på skeppet HMS Beagle, den 27 december 1831 befallde besättningen att sätta segel och lämna hamnen i Plymouth kunde han inte gärna veta att detta fartyg skulle bli ett av de mest berömda skeppen i världshistorien, att dess namn skulle skrivas in i historieböckerna tillsammans med Christoffer Columbus’ Santa Maria, pilgrimsfädernas Mayflower and modernitetens

· 16 ·

Titanic. Ombord på fartyget fanns en ung naturvetare vid namn Charles Darwin. Under de kommande fem åren, när HMS Beagle seglade jorden runt, dokumenterade Darwin det han såg och upplevde, och publicerade 1859 slutsatserna i boken On the Origin of Species (”Om arternas uppkomst”).20 Om ett kriterium på en god och viktig bok är att läsarna inte kan låta bli att diskutera dess innehåll – ja, då är Darwins publikation helt säkert en av världshistoriens viktigaste böcker. Den är sannerligen en milstolpe i naturvetenskapen – men faktiskt även inom teologin. Få böcker har haft så stort inflytande som just denna skrift. Vi som läser Om arternas uppkomst fortsätter, generation efter generation, att brottas med hur vi ska tolka och tillämpa dess omvälvande budskap. Huvudfrågan här är alltså relationen mellan skapelsen och Skaparen.

I boken Deeper than Darwin: The Prospect for Religion in the Age of Evolution skriver John F. Haught: ”Det religioner har sagt om universum, tycks inte alltid överensstämma med de naturvetenskapliga forskningsresultaten.”21 Med alla mått mätt är detta en akademisk underdrift. Det handlar förvisso inte om att vissa små detaljer inom naturvetenskapen inte har beaktats i den teologiska forskningen utan om att en hel del teologisk litteratur – än idag – faktiskt skrivs som om Darwins bok Om arternas uppkomst aldrig någonsin hade publicerats. Teologiskt intresserade som lever i ett post-darwinistiskt samhälle måste inse att mycket återstår att göra. Låter vi teologin ta intryck av evolutionsteorin? Behövs det inte mer och modigare evolutionsteologi?22

· 17 ·

Tre teologiska svar Haught menar att det finns åtminstone tre teologiska svar på darwinismens utmaning. (a) Det första kallar han opposition (”motstånd”). Det åsyftar dem som menar att darwinism och religiös övertygelse inte kan kombineras eller förenas. Dessa anser att vi måste välja antingen tro eller vetande. Till denna grupp hör såväl konsekventa materialister som så kallade kreationister (de som läser bibeltexterna på ett sådant sätt att de hävdar att världen skapades på sex tjugofyratimmarsdygn). Vi skulle kunna likna detta vid två personer som ligger skafföttes – det vill säga, åt varsitt håll – i en trång säng. De är båda övertygade om att detta är bästa sättet att rymmas där det är smalt och snävt. Utifrån det egna perspektivet är det den andra personen som, så att säga, ligger fel, men det finns inte något annat sätt för dem att rymmas. Det är tänkvärt att kreationister och konsekventa materialister tycks vara överens i detta avseende. (b) Det andra förhållningssättet kallar Haught separa­ tism (”åtskillnad”). De som ansluter sig till denna modell menar att naturvetare och teologer ska verka var för sig.

Om bara naturvetare höll sig till frågan ”hur?” och teologer till frågan ”varför?” så skulle nog allt bli bra. De förnekar förvisso inte naturvetenskapen men de tänker, talar och handlar som om den inte fanns. Eftersom det inte finns någon beröring mellan de två uppstår inte heller någon friktion eller irritation. Troende fortsätter att läsa skapelseberättelserna i Bibeln som om evolutionsteorin

· 18 ·

inte fanns – och naturvetare fortsätter att ignorera bibeltexterna. (c) Den tredje modellen kallar han engagement (ung. ”ömsesidigt utbyte”, på engelska betyder ordet även ”förlovning”). Det handlar om en teologi som beaktar evolutionsteorin, det är alltså fråga om en evolutionsteologi. Haught menar att det i längden inte går att avstå från att reflektera över darwinismens bidrag till teologin.

Teologin måste våga konfronteras med dessa frågor, den får inte fly från dem. För Haught är evolutionen inte bara något som tyvärr måste tolereras utan faktiskt en spännande utmaning.23

Upprättelse eller upptäckt?

Hur kan då det tredje förhållningssättet gestaltas? Vad sker i detta ömsesidiga utbyte mellan tro och vetande? Det är mindre av tillbakablickande upprättelse efter ett perfekt urtillstånd, och mer av framåtblickande upptäckt. Kristna har brukat tala om det som beskrivs i Första Moseboken tredje kapitel som ”syndafallet” och att vi människor därför behöver upprättelse. Intressant nog har denna berättelse inte spelat en lika framträdande roll när judar har läst samma bibelbok.24 John J. Bimson har påpekat att de svårigheter somliga kristna upplevt när de ska tolka och tillämpa dessa texter har mindre med själva bibeltexten och desto mer med den augustinska ”beläggningen” (eng. patina) att göra.25 Kyrkofadern Augustinus (354–430) har mer än någon

· 19 ·

påverkat vårt sätt att uppfatta det som beskrivs i Första Mosebokens tredje kapitel, men han var förvisso inte den ende kyrkofadern.26 Exempelvis Irenaeus (c:a 130–202) tolkade dessa texter annorlunda.

Det som beskrivs i Första Moseboken 3 behöver inte förstås som en historisk händelse, utan snarare som något som sker gång på gång i varje människas liv.27 Det hebreiska ordet adam översätter vi lämpligen till svenska med ”människa” (jfr adamah, ”jord”, en påminnelse om orden ”av jord är du kommen och jord ska du åter bli”) och det hebreiska ordet bakom vårt ”Eva” (hebr. chawwah) har med ”liv” att göra och förklaras redan i bibeltexten som den som ”blev moder till alla som lever”.28 Det verkar därför befogat att tolka texterna i Första Mosebokens första fyra kapitel som berättelser om vad det innebär att vara människor i denna värld och att ha ansvar för våra barn och för nästkommande generationer. Adam och Eva är sinnebilder för vad vi alla är. Vi läser om dem gång på gång inte därför att de en gång levde före oss utan därför att de varje dag lever i oss.

Anders Jeffner har återgivit en lärorik upplevelse som är relevant i detta sammanhang. En släkting skulle berätta om en person han nyligen hade träffat. När han blev tillfrågad om namnet på denna person, sade han att hon hade samma namn som den första kvinnan. Vilket är det första namn vi kommer att tänka på när någon säger så till oss?

Många bibelläsare skulle nog svara ”Eva”. Det rätta svaret var ”Lucy”, det vill säga, det namn forskare har givit de minst tre miljoner år gamla skelettrester av Australopithecus afarensis som de fann 1974 i Etiopien.29

· 20 ·

Vi människor felar och faller inte därför att Adam och Eva en gång föll. Vi upplever oss fallna och förfallna eftersom vi gång på gång faller. Vi läser inte bibeltexterna för att få reda på vad som en gång hände utan för att få ett språk för det vi redan vet. Det är mänskligt att fela, det är mänskligt att falla. G. K. Chesterton lär ha sagt att detta är det enda i den kristna tron som kan beläggas empiriskt, det vill säga, med hjälp av våra erfarenheter.30 Detta är kanske nya tankar för somliga läsare, men de för med sig en viktig insikt. De innebär att det inte finns något behov av att finna en syndabock i historien för att det nu är som det är. Det är inte djurens fel (gestaltade av ormen), inte kvinnornas fel (gestaltade av Eva), inte männens fel (gestaltade av Adam) att vår värld och våra liv inte är fullkomliga.

Om vi ska använda ordet ”syndafall” så handlar det om att människan dagligen och systematiskt vänder sig bort från Gud, men detta bör inte uppfattas som en faktisk händelse som vi kan förlägga i historien, långt bortom oss själva. Vi kan inte – och vi bör inte – tala om ”före” och ”efter” fallet. Det grundläggande felet med denna syndafallsmodell är att den lätt börjar slå vakt om ett perfekt ursprung och att all utveckling borde leda oss bakåt, inte framåt. Det underliggande antagandet är att det hade varit bäst om urtillståndet aldrig hade förändrats. Rowan Williams menar att ordet ”arvsynd” bör användas för att beskriva det faktum att vi föds in i en värld där det redan finns orättvisor och förtryck. Det är alltså detta ”redan” som avses. Vi lider alla av det han kallar ett ”ursprungligt

· 21 ·

förminskande” (eng. primordial diminuation), redan innan vi förstår eller kan välja.31

Världen är god men inte perfekt Det pågår alltså en konstant utveckling – en evolution – i vår värld. Teologin måste acceptera och integrera detta faktum, annars förnekar den tillvarons villkor. Enligt evolutionsteorin har det aldrig funnits ett perfekt urtillstånd. Vi bör i stället tala om en ännu ofullbordad värld. Det teologiskt viktiga ordet ”frälsning” handlar i så fall inte om upprättelse i bemärkelsen ett återvändande till ursprunget. Frälsning är därför inte bakåtblickande – utan i stället framåtblickande.

Ordet ”frälsa” kommer antagligen från att ”fri-halsa”, det vill säga, att befria slaven från halsbojan.32 Den frigivne slaven blickar inte bakåt, tvärtom, han eller hon försöker glömma det förflutna och blickar i stället framåt.

Evolutionsteorin betonar att det alltjämt pågår en utveckling. Med andra ord, vi är inte framme. Vi lever i en värld som inte är färdig, vi befinner oss i ett ofullbordat universum.33 Med Terence E. Fretheims formulering: God created the world good, not perfect (”Gud skapade världen god, inte perfekt”).34 Evolutionsteorin befriar därmed troende från den tunga bördan att de måste förstå och förklara varför det finns defekter, deformitet och dysfunktion i vår värld. Redan 1891 skrev Aubrey Moore att darwinismen visserligen uppträdde i en fiendes skepnad, men att den ändå utförde en väns verk (Darwinism appeared, and, under the guise of a foe, did the work of a friend).35

· 22 ·

Bör vi därför inte hellre tala om upptäckt än om upprät­ telse? Teologin ger i så fall uttryck för en rörelse framåt, i stället för att formuleras så att den uppfattas som reträtt till forna tiders positioner.36 Kort sagt, teologin måste vara framtidsorienterad. Med den vedertagna terminologin: Teologin måste vara eskatologisk (grek. ta eschata, ”de sista [tingen]” och logos, ”ord”, ”lära”, dvs. ”läran om framtiden”).

Förundran och förväntan Vi talar ibland om ”A och O”. Uttrycket kommer från de första och sista bokstäverna i det grekiska alfabetet (alfa och ômega) och är ett citat från Uppenbarelseboken som är Bibelns sista bok.37 Kristen tro vill understryka att Gud inte bara är den som fanns och skapade i begynnelsen, utan även är den som väntar på oss i framtiden. Därför är den kristna tron såväl förundran som förväntan. Gud är den som kommer till oss, som ständigt kommer oss till mötes.

Vi återvänder till denna centrala insikt i det sista kapitlet som heter just förväntan.38

· 23 ·