9789100137342

VARIA Lotta Lotass

Albert Bonniers Fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013734-2 Copyright Š Lotta Lotass 2014 ScandBook AB, Falun 2014

innehåll

9 »Blessent mon cœur d’une longeur monotone«: begreppet entropi

31 Notis om T. S. Eliot och Shackleton 34 Anmälan av Marx-litteratur 38 Om polarfarare 44 Om Thomas Pynchons Mason & Dixon 55 Et in Arcadia Ego – Landskapet i Cormac McCarthys Blood Meridian 67 »Bortom alla horisonter är öar« – Stig Dagermans »Upptäcktsresanden« mot bakgrund av August Strindbergs kartografi och Sven Hedins geografi 95 En ö i norr 110 Om Harry Martinson 114 Om William Faulkner 120 Ljud/störningsundersökningar 147 Så ljust att det går att läsa 154 Mobil essä 170 Om tre försök att skapa meningslöshet 206 Om kartor

212 Om Robert Smithson 218 Tystnaden i is och brons: om minnet av Finn Malmgren 234 »Färger är ting«: om Mark Rothkos immateriella materialism 242 Teknikens drömvärldar – från framtid till förflutenhet 250 Gräsen mellan fakta och fiktion 252 Manifest 2002 254 Sputnik visa 258 Femtio år sedan nu | Ett Sputnikcollage 265 avfattningsfälten linjenäten redaktionerna 269 Utfärd till glasskeppets norra sida 279 Sken 287 Den instängde 303 Krigsskådespel | Fem fragment

Brasklapp Denna bok samlar ett urval texter vilka tidigare publicerats i tidningar, tidskrifter och antologier. Texterna har ånyo språkgrans­kats och korrekturlästs, men inte omarbetats.

Senare tiders vunna insikter har således inte tillåtits avsätta spår i gångna års mer eller mindre lyckade försök.

Lotta Lotass

»Blessent mon cœur d’une longeur monotone«: begreppet entropi

Världsalltet nalkas sin eviga vila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när fördelningen är avslutad, upp­ hör rörelse och liv. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att även jag, i vars hjärna universums egentliga medvetande är samlat, atrofieras och entropieras. Även jag är dömd att försvinna.

Viktor Rydberg, »Livslust och livsleda«

Entropin som allegori I sin dikt »Livslust och livsleda«, skriven 1891, låter Viktor Rydberg diktens »intelligensaristokrat« bära vittnesbörd om det termodynamiska medvetande som var det slutande 1800-talets. Vetenskapen, läran om sambanden mellan värme och andra energiformer, var vid denna tid på allas läppar.

Den hade uppstått som ett resultat av James Watts arbete med ångmaskinen och hade till sin grund teorier kring hur ångan kyldes av på sin väg från ångpanna till kondensor. Beskrivningen av denna avkylning kom att vidareutvecklas till de termo­dynamikens två tunga huvudsatser vilka formulerades av Rudolf Clausius år 1865.

Die Energie der Welt ist konstant.

Die Entropie der Welt strebt einem Maximum zu.

9

Teoremen lästes och tolkades av tänkare, filosofer och diktare världen över. Det de egentligen sade var att energin i världen aldrig minskade, men att den blev mer och mer otillgänglig, att någon energi vid varje överföring alltid gick förlorad, att ett varmt föremål alltid skulle komma att svalna då värmen spreds. Entropin, som är måttet på energins otillgänglighet eller spridning, skulle alltid komma att öka fram till dess att den nådde sitt maximum. Det som grep tanken var att dessa lagar inte enbart gällde vissa system, de gällde världen som helhet.

Värmens, eller energins, spridning pågick ständigt, omärkligt ledande fram till en obönhörlig »värme-död« – ett totalt avkylt stadium.

Teorierna lät i detta ana ett förestående slut och i det sena 1800-talets viktorianska England lästes de verkligen eskatologiskt, som en allegori över den kommande sista tiden. Termodynamikens andra lag blev en kosmisk metonymi för en Guds ökande bortvändhet från sin skapelse.1 Den vidaretolkades som ett tecken på världens moraliska förfall och entropin blev därmed en vetenskapligt grundad sedeslöshetens domare, en matematiskt välordnad undergångsmodell. Människans synd skulle få till svar en evig kyla, inte minst kraftfullt skildrad av H.G. Wells i dennes The Time Machine där, på de sista sidorna, tidsresenären skådar den väntande framtiden.

The darkness grew apace; a cold wind began to blow in freshening gusts from the east, and the showering, white flakes in the air increased in number. From the edge of the sea came a ripple and whisper. Beyond these lifeless sounds the world was silent. Silent? It would be hard to convey the stillness of it. All the sounds of man, the bleating of sheep, the cries of birds, the hum of insects, the 1. Bruce Clarke, »Allegories of Victorian Thermodynamics«, Configurations, vol. 4, nr 1, 1996:67–90, s. 76.

10

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

stir that makes the background of our lives – all that was over. As the darkness thickened, the eddying flakes grew more abundant, dancing before my eyes; and the cold of the air more intense. At last, one by one, swiftly, one after the other, the white peaks of the distant hills vanished into blackness. The breeze rose to a moaning wind. I saw the black central shadow of the eclipse sweeping towards me.

In another moment the stars alone were visible. All else was rayless obscurity. The sky was absolutely black.2

Entropin som mått på otillgänglighet: energins spridning Vad var det då som utgjorde grunden för denna dystra framtidsvision? Ett systems entropi är, som vi sett, måttet på dess energis otillgänglighet för omvandling till mekaniskt arbete.

Denna ökar ständigt då energin, vid varje omvandling, blandas upp och blir mindre tillgänglig för ny utvinning. Det är denna termodynamikens andra lag som, vilket fysikern och nobelpristagaren Arthur Eddington visat, ger tidspilen riktning framåt (»the arrow of time«) eller, som det brukar heta: »oordningen ökar med tiden därför att vi mäter tiden i den riktning oordningen ökar«. Entropin beskriver den totala temperaturlikheten – allt är lika kallt – och alla molekyler är i detta tillstånd totalt blandade, totalt oordnade och därmed garanterar alltid entropins ökning att oordning kommer att vara det mest sannolika tillståndet.

Entropins förhållande till sannolikheten undersöktes på 1800-talet av den österrikiske fysikern Ludwig Boltzmann. År 1879 formulerade han ett antal teser som visade att entropin var ett uttryck för det antal »mikrotillstånd« som kunde utgöra ett visst »makrotillstånd«. En hög entropi var ett uttryck för att 2. H.G. Wells, The Time Machine. An Invention, London, 1911, s. 141. (orig. 1895)

11

ett stort antal mikrotillstånd kunde svara mot ett givet makrotillstånd. Den höga entropin innebar därmed ett större urval av alternativ för att få fram ett visst tillstånd. Som ett exempel kan nämnas en slantsingling där makrotillståndet ’fyra klavar’ bara har ett mikrotillstånd: fyra klavar i rad. Inga alternativ finns.

Makrotillståndet ’två klave – två krona’ kan däremot utgöras av sex olika mikrotillstånd, d.v.s. kan uppkomma på sex alternativa sätt. Det senare makrotillståndet, som kan utgöras av ett större antal mikrotillstånd, blir därmed också mer sannolikt. Ju mer slumpartat och blandat ett tillstånd är, desto sannolikare är det, vilket Boltzmann matematiskt visade.

Detta innebär att ett tillstånd med hög entropi kräver oerhört mycket mer information för att det restlöst skall kunna beskrivas. Varje mikrotillstånd i makrotillståndet måste då redo­visas. Det välordnade tillståndet, med låg entropi, är betydligt lättare att beskriva. Dess mikrotillstånd är få eller kanske bara ett. Det blir därmed alltför energikrävande för tiden att gå i omvänd ordning. För att den skulle kunna vända och börja gå baklänges, mot ökad ordning, skulle alla händelser vara tvungna att ske på exakt ett sätt, vilket är mycket osannolikt.

En ’informationsbarriär’ av exakthet (oändliga beskrivningar av mikrotillstånd) hindrar den sönderslagna koppen på golvet (som kan gå sönder på oändligt många sätt) från att sätta sig samman (på exakt ett sätt) och hoppa tillbaka upp på bordet.3 Med begreppet entropi var det således matematiskt bevisat att tiden bara kunde gå åt ett håll och att det blev kallare.

Entropin som mått på möjlighet: meningens spridning Med informationsteorins framväxande på 1940-talet började begreppet entropi även appliceras på överföring av informa3. Se vidare Tor Nørretranders, Märk världen. En bok om vetenskap och intuition, Stockholm, 1993, s. 43ff.

12

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

tion. Informationsteorins ’grundare’, Claude Shannon, ar­ betade som elektroingenjör och forskare vid Bell Telephone Laboratories där målet var att överföra meddelanden från en avsändare till en mottagare så störningsfritt som möjligt. Entropin blev här likställd de oönskade störningsmoment (brus eller avlägsna röster), vilka tidvis hördes över telefonledningarna och gjorde överföringen mer otillgänglig för tillvaratagande. Idealet var att överföra meddelanden med minsta möjliga entropiökning, d.v.s. välordnat och någorlunda förutsägbart och utan att några tvivel kunde råda om vad som hörde till meddelandet och vad som var brus. Entropin måste vara låg.

Här skall noteras en viktig skillnad vad gäller termodynamikens och informationsteorins entropibegrepp. Hög entropi är, inom termodynamiken, förknippat med statiskhet och ekvilibrium – utjämning. Inom informationsteorin däremot är hög entropi förknippat med stor valfrihet att välja mellan informationsenheter – brusandet i bakgrunden. Begreppet är detsamma inom båda vetenskaperna så till vida att hög entropi, inom såväl termodynamik som informationsteori, alltid innebär större osäkerhet om vilka mikrotillstånd som tillsammans utgör det observerade makrotillståndet. Resultatet av detta är dock olika: inom termodynamiken innebär hög entropi stasis och inaktivitet (alla enheter är i samma tillstånd = ingen skillnad = ingen utvinning av energi är möjlig), inom informationsteorin innebör hög entropi större informationspotential – större valfrihet och större överraskningsvärde. Vid hög entropi blir blandningen större och de enheter som kan vara informationsbärande uppträder alla med lika stor sannolikhet.

Valfriheten blir total och därmed också osäkerheten om vad som skall väljas. Urskiljning är omöjlig. I det perfekt ordnade meddelandet är förutsägbarheten total. Detta meddelande är enkelt att beskriva och ’fel’ i det upptäcks lätt. Bruset, eller den ökande entropin, tillför oförutsägbarhet där inget kan avfärdas 13

som oviktigt eller icke betydelsebärande.4 Meddelandet kan där heller inte rensas eller reduceras, utan måste överföras i sin helhet. Inget utav mikrotillstånden kan utelämnas. Allt kan vara betydelsebärande.

Liksom energin sprids ut vid varje utbyte späds informationen ut vid varje överföring och bruset ökar. Mottagandets uppfattning är inte nödvändigtvis densamma som avsändandets eller, som det är uttryckt hos Jacques Derrida, »Une lettre n’arrive pas toujours à sa destination«.5 Den ökande entropin leder till en ökande »tolkningspotential« vilket blir tydligt när det gäller konstnärligt språk. I en tolkningsbar text kan läsaren inte avfärda något element som ovidkommande brus. En total brus­ eliminering skulle kräva att vi kunde utgå från en ’ren’ text, det som skall överföras, mot vilken vi sedan kunde jämföra den upplevda texten för att konstatera vilka element som verkligen ingick i texten och vilka som var brus.6 För att bruset helt skall kunna lämnas därhän måste ett klart och tydligt sammanhang och en överenskommelse föreligga, d.v.s. det krävs en text med tillhörande absoluta läsarinstruktioner. Så var fallet på kvällen den 5 juni 1944 då det över BBC:s franska sändningar sändes en versrad av Paul Verlaine – »Blessent mon cœur d’une longeur monotone« (sårar mitt hjärta med enformigt vemod) – signalerande till den franska mot4. Viktigt är här att inte på något sätt likställa information och mening. Ett meningsfullt eller meningsfyllt meddelande och ett nonsensmeddelande kan alltså, ur informationsteoretisk synpunkt, vara helt likvärdiga vad gäller informationsinnehåll. Se Lance Schachterle, »Information Entropy in Pynchon’s Fiction«, Configurations, vol. 4, nr. 2, 1996:185-214, särskilt s. 193.

5. Jacques Derrida, »Le Facteur de la Vérite«, La carte postale, Paris, 1980, s. 517.

6. Se vidare William Paulson, The Noise of Culture. Literary Texts in a World of Information, Ithaca, 1988, s. 88. Paulson baserar till viss del sin diskussion av den litterära textens entropi på Jurij Lotmans The Structure of the Artistic Text, Ann Arbor, 1977.

14

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

ståndsrörelsen att nästa dag var dagen D. Versen sändes som en ren informationstext mot bakgrund av en föregående instruktion – »när detta sänds skall det se ut såhär och läsas såhär«.

I och med den totala »bruselimineringen« hade versraden sålunda förlorat sin litteraritet, eller sin tolkningspotential, och i stället blivit ren informationspotential. Meddelandet sändes med lägsta möjliga entropi – språket hade blivit en signal.

I en tolkning av motsvarande text skulle språkets entropi vara central. Denna entropis konstituerande av konstverkets struktur diskuteras av Jurij Lotman. Lotman stöder sig på den sovjetiske matematikern Andrej Kolmogorovs teorier kring språkets entropi.7 Kolmogorovs resonemang resulterade i tesen att språkets entropi (H) utgörs av två komponenter: semantisk kapacitet (h1), d.v.s. språkets kapacitet att överföra semantisk information i en text av en given längd, och flexibilitet (h2), d.v.s. språkets möjlighet att överföra samma innehåll genom flera olika likvärdiga medel. Här är alltså, vilket Lotman konstaterar, flexibiliteten – h2 – källan till den poetiska informationen. Kolmogorov urskilde tre grundläggande entropikomponenter i ett ordkonstverk: innehållsvariationens möjlighet i en given textlängd, uttrycksvariationen av samma innehåll och formella hinder lagda på språkets flexibilitet (rim, meter), vilket minskar entropin av den andra typen.8 Variationen – möjligheten att säga ett med annat – blir här språkets entropiska källa. Denna variation leder till större oordning och större omöjlighet att avgöra vad som hör till det överförda och vad som är brus – allt kan vara meningsbärande.

7. Andrej Kolmogorov (1903–87) har kallats världens främste sannolikhetsteoretiker. Han lade den matematiska grundvalen för Kolmogorovs axiomsystem, vilket är det dominerande axiomsystemet för sannolikheter.

8. Se vidare Jurij Lotman, a.a., s. 27.

15

Vid läsandet av ett ’brusande’ meddelande, utan föregående överenskommelse, finns således endast begränsade möjlig­ heter till reduktion eller eliminering. Det är där nödvändigt att omforma allt inom ramarna för en upprätthållen tolkning, allt måste tilldelas mening. David R. Andersons läsarresponsmodell tar fasta på detta och hävdar att den enskilde läsaren är ett självorganiserande och självstabiliserande system. Anderson skriver: Any theory of reader response must recognize that readers have different goals while reading, bring different experiences to a text, and adapt to changing conditions, constantly reevaluating progress toward goals, reevaluating those goals, reevaluating the hypotheses, and renegotiating meaning with others.9 Ett nytt och oväntat moment i texten, vilket inte är förenligt med läsarens meningshypoteser, tas upp i läsningen genom ett strategibyte och en omorganisation av läsningen eller meningen på en ’högre’ nivå i ett mer komplext mönster.10 Det nya, som faller utanför nivå A, indikerar en tidigare dold närvaro av nivå A’ och den litterära texten kräver då en förändring av läsningen och en förflyttning till den nya nivån. Läsningen av en litterär text skulle således kunna ses som ett komplext system där läsaren, via nya tolkningsstrategier, konstruerar nya mönster ur det som plötsligt stör de tidigare mönstren, där han/hon, för att undkomma hot om upplösning, producerar allt komplexare system där brus omvandlas till mening. I detta går läsningen/tolkningen emot termodynamikens andra lag, vilket vi skall återkomma till.

9. David R. Anderson, »Razing the Framework: Reader-Response Criticism after Fish«, i Nancy Easterlin & Barbara Riebling, (red.), After Poststructuralism. Interdisciplinarity and Literary Theory, Evanston, Ill., 1993, s. 163.

10. Paulson, 1988, s. 112f.

16

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

Läsningen skulle alltså förflytta sig till ständigt nya nivåer genom en form av ’katastrofer’ vilka, under processionen genom texten, inträffar när den ständiga strömmen av brus når en ’kritisk massa’ och en omorganisation blir nödvändig.11 William Paulson skriver: The process of self-organization from noise provides a suggestive model for the understanding of literary signification, a model that accounts for meaning by accepting, rather than resisting, the rhetorical dimension of language.12 Entropin blir här väg till förändring, inte utjämning, och dessa kriser i läsningen blir då också det som får läsaren att förändras. Paulson skriver att »the text leads us to modify oursel11. David R. Anderson vill se René Thoms katastrofteori som en möjlig teori för beskrivning av läsprocessen. Denna teori är en matematisk modell vilken används för att analysera oregelbundenheter i relationer med flera variabler. Den har, hittills, mest använts inom biologin för att, exempelvis, matematiskt beskriva olika delar av evolutionsteorin. Thoms upptäckt består, alltför kort sagt, i ett observerande av att närhelst flera variabler påverkar varandra i ett till synes harmoniskt system, kan de, stundtals, bryta samman i oregelbundenheter vilka först kan synas oförklarliga, men vilka likafullt kan beskrivas topografiskt. En till synes stadig ordning kan alltså plötsligt kollapsa i en katastrof. Exempel på sådana katastrofer är ett majskorn som poppar, en bro som kollapsar, vatten som fryser till is eller börjar koka etc. Thom fann att de topografiska beskrivningarna av katastroferna kunde ta åtta olika grundformer. Bland dessa åtta former återfinns »udden« och »vecket«. Veckets katastrofmodell har föreslagits som en möjlig modell för beskrivning av de ’veck’ i texten, de ’metatextuella områden’, där texten kan bryta samman katastrofartat till helt andra utvecklingar.

– Se Herbert F. Smith, The Locus of Meaning. Six Hyperdimensional Fictions, Toronto, 1994, där Smith använder katastrofteori som ett sätt att undersöka hur den »metadigmatiska regionen« samspelar med paradigm och syntagm. För metafiktionen som katastrof se även Peter Stoicheff, »The Chaos of Metafiction«, i N. Katherine Hayles, Chaos and Order. Complex Dynamics in Literature and Science, Chicago, 1991, s. 85ff.

12. Paulson, 1988, s. 41.

17

ves, to shift position, to change and adapt our ways of mind a little so that it can become part of them«.13 Konstverket skulle alltså kunna sägas karakteriseras av stimulerande eller fruktbar entropi, och dess sanna varande skulle, med Hans-Georg Gadamer, kunna sägas ligga i dess förändrande av den upp­ levande.14 Den tillvaratagna informationen eller signifikansen får då formen av negentropi, d.v.s. en entropireducering, motsägande termodynamikens andra lag.15 Genom det konstanta omvandlandet av brus till mening sker i själva verket en entropiminskning. Konsten visar sig utgöra ett system vilket går emot entropins andra lag, en räddning undan (en åtminstone själslig) värme-död. Jurij Lotman skriver: Man constantly senses the destructive workings of entropy. One of the basic functions of culture is to resist the onset of entropy.16 Energiomvandlingarna inom kultursfären sker alltså huvudsakligen inom olika språk. Enligt Kolmogorovs beräkningar kan språket ses som en energiform – möjlig att sprida och tillvarata. Dessa tankar, om språket som en energi, hittar vi redan hos Wilhelm von Humboldt som skriver: Die Sprache, in ihrem wirklichen Wesen aufgefasst, ist etwas beständig und in jedem Augenblicke Vorübergehendes. Selbst ihre Erhaltung durch die Schrift ist immer nur eine unvollständige, mumienartige Aufbewahrung, die es doch erst wieder bedarf, dass man, dabei den lebendigen 13. Paulson, 1988, s. 99.

14. Se vidare Hans-Georg Gadamer, Wahrheit und Methode, Tübingen, 1960, särsk. kap. II, avsnitt 1: »Spiel als Leitfaden der ontologischen Explikation«.

15. Paulson, 1988, s. 46.

16. Lotman, a.a., s. 75.

18

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

Vortrag zu versinnlichen sucht. Sie selbst ist kein Werk (Ergon), sondern eine Thätigkeit (Energeia).17 Idag är det kanske framförallt den franske filosofen Michel Serres som i sina arbeten diskuterat dessa frågeställningar.

Han har påpekat att många av termodynamikens begrepp för energiomvandlingar, såsom »genererande skillnad«, »supplement«, »dissemination« mer och mer, och med rätta enligt honom, börjat appliceras på språk och litteratur. Serres vill se språket som en energi och berättelsen som en motor och energiomvandlingen och dess lagar skulle därmed vara applicerbara på språk.18 Termodynamiken behandlar förvisso, som vi sett, energiomvandlingar (produktion av skillnader) ut­ gående från skillnader och en närhet till begrepp som Jacques Derridas »différance« kan därmed, som hos Serres, tyckas ligga nära till hands. Derrida har beskrivit différance som ett spel av skillnader, »le mouvement de jeu qui ’produit’, par ce qui n’est pas simplement une activité, ces différences, ces effets de différence«.19 Derrida skriver också: »Or la force elle-même n’est jamais présente: elle n’est qu’un jeu de différences et de quantités. Il n’y aurait pas de force en général sans la différence entre les forces.«20 Värmen kan, på samma sätt, inte fås att utföra arbete om det inte finns en skillnad. Något måste vara kal­ lare. Denna skillnad produceras genom uppvärmning, vilken bygger på att det finns en annan energiproducerande skillnad.

Om denna inte finns utplånas så småningom skillnaden – allt blir oordnat och otillgängligt och utjämnat.

17. Wilhelm von Humboldt, Über die Verschiedenheit des menschlichen Sprachbaues und ihren Einfluss auf die geistige Entwicklung des Menschen­geschlechts, Berlin, 1836, s. 41.

18. Michel Serres, Feux et signaux de brume, Paris, 1975, s. 65.

19. Jacques Derrida, »La Différance«, Marges-de la philosophie, Paris, 1972, s. 12.

20. Derrida, 1972, s. 18.

19

Språkets entropi är, på samma sätt, ett resultat av dess möjlighet att spela med skillnader. Detta har huvudsakligen sin grund i dess förmåga att vara dubbeltydigt. Roland Barthes skriver: Jämfört med ett klart besked (sådant som presteras i matematik) har det tvetydiga meddelandet, som kan uppfattas på två sätt, samma effekt som ett brus i en radioutsändning; meddelandet blir oklart, vilseledande, svårtytt: osäkert. […] I grund och botten saknar det informationsmaterial som läsaren konsumerar ett positivt informationsvärde.21 Det konsumerade informationsmaterialet utgörs som vi sett i själva verket av negentropi – tillvaratagen energi. Den »förlorade meningen« eller »den andra meningen« är entropisk.

Detta skulle i någon mån innebära att en uttömmande tolkning av ett konstverk/en text är omöjlig. Brusets komplexitet kan vara bottenlös, om där alltid redan finns en förlust grundad i ett outtömligt överflöd. Paul de Man menar att »the specificity of literary language resides in the possibility of misreading and misinterpretation«.22 Det som gör litterärt språk litterärt skulle alltså enligt honom vara dess inneboende möjlighet (eller bestämning) till felläsning och feltolkning. Roland Barthes uttrycker samma mening då han vill kalla litteraturen en »bruskonst« där det alltid finns ett överflöd av mening väntande på att konsumeras av läsaren.23 Denna överflödiga mening skulle 21. Roland Barthes, S/Z. Essä, Lund, 1975, s. 158 (sv. övers. av Malou Höjer; orig. S/Z. Essai, 1970).

22. Paul de Man, »Literature and Language: A Commentary«, New Literary History: A Journal of Theory and Interpretation, vol. 4, nr 1, autumn 1972:181–192, citat s. 186.

23. Barthes, S/Z, s. 158.

20

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

då skapa komplexitet och liv där en total, perfekt, brusfri förståelse, för att återigen tala med Michel Serres, skulle leda oss till dödens farstu.24 Texten skapar hela tiden ny mening genom att sätta meningen på och i spel. Roland Barthes påpekar att texten inte får uppfattas som »ett bestämbart objekt«, att den i själva verket är »ett metodologiskt fält«.25 Barthes skriver: Texten är inte fattbar (fastslår inte vad som »menas« med verket), utan metonymisk; associationernas, beröringarnas och hänvisningarnas aktivitet sammanfaller med en frigörelse av den symboliska energin (om den fattade henne, skulle människan dö).26 Här finns alltså alltid ett överflöd eller en energiförlust, då texten, med Barthes ord, inte kan »vila på en interpretation, om än frikostig, utan förutsätter en explosion, en dissemination«.27 Denna spridning, den entropiska rörelsen, görs alltså möjlig av språkets retoricitet, vilken alltid utlovar en förlust. Retoriska figurer förhindrar en restlös förklaring av texten. Den retoriska figuren bidrar till en ökad entropi – ökad okunskap – genom språkets möjlighet att säga något på fler än ett sätt. Kolmogorovs funktion h2 visar att språkets förmåga till dubbeltydighet ökar entropin. Den retoriska figuren kan svårligen reduceras, den kan möjligen konsumeras. Detta synsätt ligger även bakom Groupe μ:s beskrivning av retoriska figurer som »métaboles« – metaboler – hänförande dessa till såväl förändring som 24. Se Eric Charles White, »Negentropy, Noise and Emancipatory Thought«, i Hayles, 1991, s. 268f.

25. Roland Barthes, »Från verk till text«, i Modern Litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson, (red.), Lund, 1991, s. 381 (sv. övers. av Thomas Andersson och Aris Fioretos; orig. »De l’Œuvre au Texte«, Revue d’esthétique, vol. 3, 1971:225–232).

26. Barthes, 1991, s. 383.

27. Barthes, 1991, s. 383.

21

omvandling som ämnesomsättning (i dubbel bemärkelse).

För Barthes består också textens obestämbarhet i det faktum att det jag som närmar sig en text inte heller är en absolut referensram. »Detta jag, som närmar sig texten«, skriver Barthes, »består redan av en mångfald andra texter, av ändlösa koder eller, rättare sagt, av bottenlösa koder, vilkas ursprung försvinner ner i det okända.«28 Det har inga fasta gränser (ramar), lika litet som texten har det. Jaget finns i och lever med i texten då denna förstås som det »sociala rum«, vilket inte »tillåter något talande subjekt att inta en position som domare, lärare, analytiker, bekännare eller uttolkare«.29 Att ingen kan uttala en dom över texten, att entropiminskningen endast är tillfällig, garanteras alltid av omläsningen eller förbiseendet. Små fluktuationer i systemet kan alltid leda till att läsningen vänder i en annan riktning. Dessa fluktuationer garanteras av att den litterära texten, på samma sätt som ett kaotiskt system, kan sägas vara uppbyggd av rekursiva symmetrier. Störningsekon går igenom texten genom att de däri ingående orden förändras varje gång de uppträder i en ny kontext.30 Gränsen mellan text och kontext är inte fixerad, texten är gränslös, och varje text kan genomströmmas av ett potentiellt oändligt antal andra texter och kontexter, där även läsarjaget som text ingår.

Häri grundar sig även det ’nya’ textbegrepp som vi exempelvis 28. Barthes, 1975, s. 16.

29. Barthes, 1991, s. 388.

30. Teorier som dessa har lett fram till ökande diskussioner kring närheten mellan kaosteori och litteraturteori. Den litterära texten kan, genom de ständigt förändrade ordens återkomst, sägas tillkomma genom iteration och textens essens blir då obestämbarhet eftersom iterationsprocessen förstorar och synliggör initiala obestämbarheter. För jämförelser mellan kaosteori och dekonstruktion se exempelvis N. Katherine Hayles, »Chaos as Orderly Disorder: Shifting Ground in Contemporary Literature and Science«, New Literary History: A Journal of Theory and Interpretation, vol. 20, nr 2, winter 1989:306–322. Se även Christine Froula, »Quantum Physics/ Postmodern Metaphysics: The Nature of Jacques Derrida«, Western Humanities Review, vol. 39, nr 4, winter 1985:287–313.

22

»blessent mon cœur d’une longeur monotone«

möter hos Barthes eller Derrida. Derrida vill skilja på ett äldre textbegrepp – begränsat/avgränsat – och ett nytt textbegrepp – överskridande/refererande. Han skriver: The question of the text, as it has been elaborated and transformed in the last dozen or so years, has not merely »touched« »shore«, le bord (scandalously tampering, changing, as in Mallarmé’s declaration, »On a touché au vers«), all those boundaries that form the running border of what used to be called a text, of what we once thought this word could identify, i.e., the supposed end and beginning of a work, the unity of a corpus, the title, the margins, the signatures, the referential realm outside the frame, and so forth. What has happened, if it has happened, is a sort of overrun [débordement] that spoils all these boundaries and divisions and forces us to extend the accredited concept, the dominant notion of a »text«, of what I still call a »text«, for strategic reasons, in part – a »text« that is henceforth no longer a finished corpus of writing, some content enclosed in a book or its margins, but a differential network, a fabric of traces referring endlessly to something other than itself, to other differential traces.

Thus the text overruns all the limits assigned to it so far (not submerging or drowning them in an undifferentiated homogeneity, but rather making them more complex, dividing and multiplying strokes and lines) – all the limits, everything that was to be set up in opposition to writing (speech, life, the world, the real, history, and what not, every field of reference – to body or mind, conscious or unconscious, politics, economics, and so forth).31 31. Jacques Derrida, »Living On«, i Deconstruction and Criticism, Harold Bloom et al. (red.), New York, 1979, s. 83f.

23