9789186287085

Innehåll Förord..............................................9 1950-tal......................................... 10 Grenadine Bokförlag AB Hammarby Fabriksväg 25, 5 tr 120 33 Stockholm info@grenadine.se

Märken man minns......................28 1960-tal ........................................ 39

www.grenadine.se

En söt historia................................72

Nostalgiboken om godis & glass

1970-tal......................................... 75

© Grenadine Bokförlag, Annica Triberg och Eva Kallhed 2006, 2010 Första upplagan (reviderad nyutgåva av “Nostalgiboken om Godis & Glass” från 2006)

Sega fakta....................................96 Från kakao till kaka......................98

ISBN: 978-91-86287-08-5 Foto: Albert Håkansson, produktbilder Fotografier från bidragande nostalgiker, glassaffischer från GB Glace och Åhusglass

1980-tal....................................... 101 Läskande gott............................116 Glassigt värre..............................121

Text: Annica Triberg och Eva Kallhed Textgranskning: Stevali Production

Eget godis och egen glass........127

Grafisk formgivning och illustrationer: Stevali Production

Ljuger minnet?............................135

Tryck: Livonia Print, Lettland 2010

Tack till.........................................136

Citera gärna boken med angivande av källan, för all reproduktion av bildmaterial eller annat ur boken krävs förlaget och författarens tillstånd.

Referenslitteratur........................137 Index A–Ö...................................138

Förord Middagen var erbarmligt tråkig. Bords­kavaljeren gjorde inte saken bättre. Han stirrade rakt fram och svarade till nöds på tilltal. Efter att vi tömt ut de sedvanliga samtalsämnena: väder, arbete (hans, enbart), syftet med denna konferens, hur resan hit hade varit och hur maten smakade blev det tyst.

Väldigt tyst. Så, när efterrätten just skulle serveras undrade han: ”Och vad sysslar ni med då?” När han fick höra svaret – en nostalgisk bok om godis och glass – hände det något. Det liksom tändes små lampor i hans ögon, en ny glimt som hans fru nog inte hade sett där sedan bröllopsnatten för alldeles för många år sedan. Han torkade bort lite glass från hakan, vek omsorgsfullt ihop servetten och lutade sig fram. Han viskade, som i yttersta förtroende: ”Jag har mina Alfa-bilder i en Pall Mall-kartong på vinden. Vill ni låna dem till boken?”

Resten av kvällen förlöpte i nostalgins tecken.

Minnesbilder av barndomens kiosk på landet dök upp, liksom minnet av hur den första vecko­pengen hade känts i handflatan, lite svettig och mycket ­efterlängtad. Han beställde ystert in konjak till hela sällskapet och började prata om klubbor och ­kolor, om choklad och karameller, om farmors porslinsskål med syrliga apelsinklyftor, om pappa som smygåt­glass, om …

Och så har det varit under hela arbetet med denna bok. Vi har intervjuat gamla vänner och fått

nya på kuppen. Inslag i flera lokalradiokanaler har resulterat i många initierade läsarreaktioner och artiklar i dagspressen i mängder av omsorgsfullt skrivna läsarbrev. Köer i matvaruaffärer har blivit en källa till glädje. När bara främlingen bakom i kön har förstått att, nej, de är varken berusade eller galna, har de glatt och innerligt delat med sig av minnen. Och vilka minnen! Tack snälla, alla ni som har hjälpt till att göra detta till en liten skattkammare för nostalgiker och gottegrisar!

Läs och minns hur allt smakade och dof­tade.

Dröm er tillbaka och kom ihåg solskensdagarna (de andra är inte värda att slösa energi på) när kön till kiosken var kort och valet stod mellan godis, glass och en och annan läskeblask.

Annica Triberg och Eva Kallhed

9

50-tal Folkhemmet blomstrade. Nu var kriget ett minne blott och man kunde Unna Sig. Både det ena och det andra.

För barnen handlade det ofta om att få några ören över till sötsaker, kanske till söndagsmatinén om man bodde i en stad eller till ett besök i affären om man bodde på landet.

Just till biobesöket var tablettaskarna perfekta. Tutti Frutti, Salta Katten (som egentligen hette Salta lakritsfigurer, fast det sa ingen), Pelle Svanslös … Och så förstås, Alfa-tabletterna.

Kanske inte så mycket för de små gula pastillernas skull som för samlarbilderna. Rariteter som förvarades i byxfickan omlindade med en gummisnodd.

På kolafronten delades de lite äldre in i två läger: Tommy-fansen åt Dixie-kola och Elvis­ diggarna tuggade Rival.

Glasspinnar var något nytt för de flesta och de smala glassarna med rund pinne var eftertraktade och något man åt med andakt.

Den varma sommaren 1955 blev ett genombrott för glassen i Sverige. Glasstillverkningen ökade med 50 procent och två miljoner glasspinnar måste importeras från Danmark.

Läsk var högtidligt och något man njöt av i små klunkar. En man från Småland berättade om hur han och hans kamrater hade gått till konditoriet för att dela på en läsk.

14 grabbar på en sockerdricka.

Läckerbitar ”Jag växte upp i Kalmar och brukade cykla förbi Kalmar­ Chokladfabrik på väg till skolan. Det gick på dofterna att känna vilken sorts choklad de tillverkade för tillfället.­ Extra djupa andetag brukade jag ta när det doftade punschknappar. De såldes i jättefina askar och jag tyckte att tjejen som gjorde reklam för dem var sååå snygg.

Det måste ha varit runt 1954, för jag hade precis börjat fundera över om tjejer över huvud taget hade ett berättigande i livet. Tidigare hade jag mest tyckt att de var oerhört fåniga!”

Sven-Erik, född 1942

”Glassen kostade 25 öre och var rund, till och med pinnen­var rund. Man åt på den först från toppen, så att pinnen tittade fram där också. Sedan höll man pinnen­ i båda ­ändar och åt runt om. På apoteket köpte man kandisocker med ett snöre i. Ibland såg man inte snöret förrän­man hade sugit ett tag på den oregelbundna biten.

Alla bitar såg olika stora ut, eftersom de var huggna ur ett stort block kanderat socker. På apoteket köpte man också ­salmiak i lösvikt, innan askarna kom. Violtabletter var eftertraktade. De var alldeles runda på den tiden och en aning urholkade på ena sidan, så att man kunde stapla dem. De smakade mer ’äkta’ viol också. Älsklingsläsken var Pomril med fruktsmak.”

Margareta, född 1947

Kusinerna Lena och Sture, Huddinge 1955.

Femtiotal

11

Ahlgrens bilar

Märken man minns ”Du lär inte känna ett nytt land förrän du har lärt dig dess mattraditioner”, sa en fransk stjärnkock för många år sedan i en intervju. Vi skulle vilja lägga till att det handlar om att lära sig godisvanorna också. Under många år utomlands har snälla vänner släpat med sig kilovis av Ahlgrens bilar, saltlakrits och Gott&Blandat över Atlanten. Samt Marabou Schweizernöt till väninnans man. Och när gymnasiekamraten Pia bodde i Karibien på 80-talet var svenskt smågodis det enda hon önskade när hon fick besök hemifrån. Detta förvarades i kylen för att inte myrorna skulle hinna sätta i sig godsakerna innan hon hann göra det själv. Nattvandrare kunde därför se henne stå där, i skenet av kylskåpslampan, och mitt i natten välja mellan gröna grodor eller pariserlinser.

Vissa varunamn lyser likt fixstjärnor och de har för generationer av barn lockat fram associationer till sommarlov, skolavslutningar, julfester, barnkalas, tröst när man var sjuk eller till besök hos snälla far- och morföräldrar.

1953 rullade den första bilen ut från godisfabriken i Gävle. Förlagan var en Bugatti. Och sedan dess har den lilla pastellfärgade skumbilen förgyllt allt ifrån biobesök och semesterresor till läxläsning och sjukhusbesök. 1967 kunde bilarna köpas som ettöres godis styckvis.

Och vem kan glömma bilens klassiska slogan: ”Sveriges­ mest sålda bil! Det finns bara ett sätt att stoppa den – i munnen”? Numera har den kaxiga bilen till och med en egen hemsida: www.ahlgrens­bilar.com. Det största ­exemplaret av Sveriges mest sålda bil tillverkades i februari 1993. Rekordbilen, som är med i Guinness rekordbok, var gjord av samma material och i samma modell som sina små kamrater. Bilen vägde 2 225 kilo och var 2,95 meter lång, 1,1 meter bred och 1,6 meter hög!

Aladdin Hösten 1939 var ingen rolig tid. Kriget på södra sidan av Östersjön hade precis startat och såg allt mer hotfullt ut. Svenskarna behövde tröst. Då skapades Aladdin som snabbt blev mycket populär. Det var en pralinask med blandade ljusa och mörka praliner till ett pris som plötsligt gjorde det möjligt för helt vanliga människor att äta praliner (inte bara societeten, vilket hade varit fallet tidigare). Aladdin 500 gram kostade då fyra kronor och 15 öre. Aladdin lanserades i tre olika storlekar, där den minsta­ var avsedd för biobesökare. Den såldes i biografens foajé och tanken var att två personer skulle dela på en ask innan själva filmen började. Eftersom svenska ­folket mest tycker om ljus choklad lanserade även Marabou ­Paradis med ­enbart mjölkchokladpraliner som ett alternativ till Aladdin.

De mest populära bitarna är gräddnougat och trillingnöt. Alla vet också att det finns vissa regler runt hur man äter Aladdin – man får inte börja på det andra lagret praliner förrän det första är slut, även om man är aldrig så sugen på trillingnöten i det undre lagret. Designmässigt har Aladdin, liksom flera av de riktigt stora och kända varumärkena, haft samma grundläggande formgivning med den röda färgen som bas hela tiden.

Märken man minns

29

Bästa glassen ”När Ulf Lundells skiva Vargmåne kom 1975 var jag mäkta mallig. För han sjöng om ’min’ glasskiosk i låten ’Jag går på promenaden’. Jag var nämligen övertygad om att Halvars glasskiosk på Södra promenaden var världens bästa. Min mormor har berättat att det har sålts glass här ända sedan 1930-talet, fast då var det från en rullvagn. ’Min’ kiosk var från 1960-talet och härom året revs den; den var rejält sliten. Men fy, så ledsen jag blev. Jag ville ju att även mina barn skulle få minnas Halvars glasskiosk. Desto gladare är jag nu, för nu står det en ny, dubbelt så stor kiosk på samma plats.

Fast de gamla luckorna och framsidan på kiosken finns kvar.”

Kerstin, född 1962

”Vi samlade på Pez, de små avlånga plaströren med ett ­’huvud’ på, som man vickade på för att få ut tabletter i ­pastellfärger. Dessa köpte man i avlånga små paket, så att man kunde ladda om rören. De fanns i olika färger och på toppen satt ett huvud av till exempel Kalle Anka eller Långben. Kul i början, men lite enformigt i längden.”

Anna, född 1967

”På uteplatsen framför vårt sommarhus på Fårö sitter vi uppradade, jag till vänster, min systerson Ludovic i mitten­ och min storasyster Viveka till höger. Jag minns exakt hur isglassen smakade – och hur full av färgämnen­ den måste ha varit, för vi var mångfärgade i ansiktet efteråt. Glassen inhandlades på Ica och forslades hem i kylväska. Ändå hann glassen bli halvsmält innan vi åt den (vi hade frys, men så långt hann den väl sällan).

Varför­jag var den enda som hade haklapp vet jag inte.”

Gabriel, född 1968

”Att köpa lördagsgodis var tradition. Det skulle man göra. Och jag gillade att komma hem med en full påse.

Alltid saltlakrits och salmiak. Fast sedan åt jag bara ett par bitar och sparade resten. Det måste ha funnits mängder­av gammalt godis i mitt rum!”

Pernilla, född 1966

”1979 började jag i skolan vid Teleborg centrum i Växjö. Ibland när man inte tyckte att maten var god i matbespisningen gick man till kondiset och köpte en ­kokosboll och en fralla. Man gröpte ur frallan och lade i kokosbollen­ i frallan och så åt man alltihop. Det var jättegott! Och ett sätt att förena nytta med nöje, tyckte vi då i alla fall!”

Mia, född 1965

76

Nostalgiboken om Godis & Glass

Sjuttiotal

77

”Jag är uppvuxen i Handen, en förort till Stockholm och ett gigantiskt område med exakt likadana svart-vita hyreshus i tre våningar byggda någon gång på 60-talet. Min mamma var hemmafru, som många mammor fortfarande var på den tiden. För att dryga ut kassan och ge mig någon att leka med så tog hon även hand om några dagbarn.

Just den här speciella dagen fick jag och vårt dagbarn Stefan – en ljuslockig pojke som var ett år äldre än jag – fem öre var i belöning av min mamma. Vi bestämde oss för att gå till kiosken och köpa godis. Det här var i slutet av 70-talet och vi var tillräckligt gamla för att kunna räkna men fort­ farande så unga att det var ett stort äventyr att gå till kiosken alldeles själva.

Kiosken var en sådan där fyrkantig liten låda med en lucka och sträckte man sig på tå räckte man precis upp för att lämna pengarna till tanten i luckan. På den tiden köpte man fortfarande godis styckvis och man fick peka på de olika­lådorna i plast medan kassörskan lade godiset i en påse.

Jag kommer ihåg den här dagen av en enda anledning: På vägen till kiosken hittade nämligen Stefan en tioöring.

Tio öre extra betydde att Stefan kunde få två godisbitar mer än jag. Så i stället för en godisbit var så skulle Stefan få tre och jag bara en. Jag tyckte att det var orättvist och försökte övertyga Stefan att han skulle ge mig en av sina godisar så att vi fick lika många. Men det gjorde han förstås inte.

I mitten av 80-talet när jag var i början av tonåren, kom jag att tänka på händelsen med Stefan igen. Då hade de där små kioskerna, där man betalade godiset styckvis, börjat försvinna för att ersättas av godisbodar där man köpte sitt godis i lösvikt. Jag minns att godiset då kostade åtta kronor hektot. Jag tyckte att det hade blivit jättedyrt. Åtta kronor hektot – det är ett pris som står sig än i dag. Det är konstigt att godispriset gick upp så mycket på bara några år för att sedan avstanna.

En godissort som jag minns speciellt från 70-talet var de små, illgröna eukalyptus-tabletterna, runda med socker

92

Nostalgiboken om Godis & Glass

runt. Man köpte dem färdigförpackade i ganska stora påsar i matbutiken. Jag tror de räknades till halstabletter, så de var lätta att övertyga mamma om att köpa. De var jättegoda och man kunde få in en hel näve av dem i munnen på en gång.”

Pia, född 1972

Morfars pipa ”Ett godisminne som värmer som en gammal Rasmuspå-luffen-rulle är smågodis­turen ner till gröna kiosken i Kramfors. Jag var hårt hållen med godis. Tack och lov för egen del, men det har väl kanske gjort någon tandläkare mager. Lördagsgodis blev det dock ibland. Hopp upp på den metallicblå monarken med svart limpa, iväg till en liten grön träkiosk med typiskt lutande plant tak. Inne i skuggan stod den stadiga kioskföreståndarinnan och tittade myndigt ner på oss som handlade.

Med slantarna uppradade på metalldisken stod vi på tå, nästan hängande med hakan på diskkanten. I kö, en efter en, pekade vi och ville ha ’en sån och en sån och så en sån ...’

Där inne var himmelriket med rader med klara plastlådor med godsaker, en glassfrys, läsk, tidningar ...

Våra favoriter var de riktigt sura och riktigt salta godis­ arna. Den som kunde äta de riktigt, riktigt sura utan att röra en min vann självklart viss respekt bland kompisarna. För min del skulle den gula asken med Salta Katter absolut med i påsen.

En annan favorit var lakritspipan. Min i viss mån Haddock-like morfar hade nämligen en riktig pipa. Eftersom jag beundrade honom stort ville jag såklart efterlikna min hjälte.” Örjan, född 1970

Sjuttiotal

93

Gottegris

Kungens godis

”Jag växte upp på Värmdö utanför Stockholm och var en riktig lortgris som barn. Jag var alltid smutsig, hur renskrubbad jag än hade varit på morgonen. Dessutom var jag en gottegris och älskade läsk. Loranga och Vira Blåtira var favoriterna.

När jag fick följa med pappa och handla middagsmat, brukade vi köpa varsin Mjölk-Choko med tre bitar i paketet och tugga i oss på vägen hem. Det var vår lilla hemlighet, vi sa aldrig något till mamma.”

Ida, född 1976

”Storasyster Sara hade köpt en ask Läkerol Special. Röd och fin och med kungens märke på. Jag blev förskräckt för jag trodde att hon hade tagit hans eget godis. Fast sedan förklarade hon och jag fick prova. Vilken smak!

Fyrkantiga och hårda och så goda. Numera är de både rundare och mjukare. Inte alls samma kick som då.”

Elin, född 1983

”När jag och pappa var på Skansen med hans gudson Atle fick vi alltid Trocadero-läsk och varmkorv. Det och sälarna var det bästa med Skansen. Faktum är att vi var så ofta på Skansen att jag numera ytterst motvilligt går dit. Men läsken var god!”

Elin, född 1983

”När godispengarna inte räckte till hände det att jag och en kompis klippte ner mammas påskliljor i rabatten och sålde dem i grannhusen. Kompisen ville bestämma vilket godis vi skulle köpa för pengarna och hon valde jätte­äckligt godis. Så jag sålde min påse vidare till andra småbarn i kvarteret och köpte eget, gott, godis.

Pez gillade jag. De där plastfigurerna som man stoppade hårda sockerpiller i och som fungerade som en godisautomat. Det skulle vara tjejhuvuden på dem: Mimmi Pigg, Kajsa Anka, prinsessor … Godiset var dessutom bra när man lekte med Barbie, för bitarna var så lagom stora att Barbie kunde ’äta’ dem.”

Albertina, född 1983

”Sommaren 1984 ville jag inte följa med på semester till Lysekil. I stället för att skicka ett vanligt vykort ­postade mamma och pappa denna hälsning till mig: ’Första ­soldagen, 4/7, så här är livet på en pinne.’ Glassen var troligen en Triumfglass, tror pappa, men sorten minns han inte.”

Anna, född 1966

108 Nostalgiboken om Godis & Glass

Åttiotal 109

Polkagrisar

Dajm

Isglass

Karins citronglass

Polkagrisar började tillverkas 1859 av Amalia Eriksson i Gränna. Hon blev tidigt änka och ensamstående med dottern Ida och blev Sveriges första kvinnliga egenföretagare.

När hon dog 1924 tog Ida över rörelsen. Ingen vet varifrån hon fick namnet polkagrisar. Kunde kanske ha något att göra med dansen polka?! I dag tillverkas fortfarande polka­ grisar i Gränna i en massa olika smaker och färger, men man kan också göra egna. Tänk bara på att smeten är varm i början, så du inte bränner dig. Glykos finns på apoteket.

Härligt knaperseg och lätt att lyckas med själv. Ett par droppar pepparmyntsolja i smeten ger en vuxnare smak.

Långt till kiosken? Sugen på isglass? Gör som man gjorde förr – egen isglass. Det finns speciella formar att frysa glassen­ i, men det går lika bra med små plastmuggar. Vill du göra egen Igloo? Frys in Coca-Cola! Till 4 glassar.

Receptet som passar både stora och små kommer från Karin Chädström, legendarisk kallskänka från bland ­annat Operakällaren, Riche och Källaren Diana. Glassen är genialisk och enkel att göra utan glassmaskin. ”Skölj glassformen hastigt med hett vatten och vält upp den på ett smörpapper, så slipper du kladda ner så mycket”, tipsar Karin. Till 4–5 personer.

Du behöver: 1 kg socker 4 1/2 dl vatten 50 g glykos 1 tsk ättiksprit 10 droppar pepparmyntsolja röd karamellfärg neutral matolja

Blanda sirap, smör och socker i en tjockbottnad kastrull.

Blanda socker, vatten och glykos i en tjockbottnad kastrull. Koka i 20–30 minuter under omrörning. Du vet att massan är klar om du häller lite av den i kallt ­vatten och den genast stelnar och går att bryta sönder.

Häll upp hälften av smeten på en oljad skiva. I resten tillsättes någon droppe av den röda karamellfärgen.

Du behöver: 8 msk sirap 8 msk smör eller margarin 3 dl socker 4 msk kakao eller O´boy 1 kaka ljus blockchoklad

Rör noga. Låt sedan koka i 8 minuter utan att röra om.

Häll ut smeten på bakplåtspapper. Låt svalna en stund.

Skär i bitar och låt stelna. Smält ljus blockchoklad i ett vattenbad och doppa bitarna. När första lagret stelnat, spritsa mer choklad på ovansidan. Förvaras svalt.

Du behöver: 5–6 dl stark saft 4 plastmuggar 4 träpinnar eller plastskedar Fyll muggarna till drygt 3/4 med saft (den sväller när den fryser). Ställ in dem i frysen.

Efter någon timme trycker du ner en träpinne eller en plastsked i mitten. Frys vidare tills glassen är genomfrusen.

Skölj muggen hastigt under rinnande vatten, så lossnar den.

Du behöver: 5 äggulor 1 1/2 dl socker saften och det rivna skalet av 1 citron 2 dl vispgrädde Vispa gulorna med sockret tills det blir en slät pösig massa. Tillsätt citronskal och saft, lite i taget, och smaka så att citronsmaken inte blir för stark. Vispa grädden och blanda ner den.

Häll glassmassan i en avlång kakform och låt den stå i frysen till nästa dag.

Låt glassformen stå i kylen i 10–15 minuter före serveringen. Lossa den ur formen. Servera gärna med färska bär, till exempel jordgubbar eller hallon.

Droppa pepparmyntsolja på smeten som ligger på den olja­de skivan, vik in kanterna med en oljad stekspade så massan stelnar jämnt. Arbeta hastigt med spaden och sedan med oljade händer. Dra ut smeten och vik ihop den flera gånger tills den har blivit vit och skimrande.

Dra sedan ut den till en längd. Häll ut den röda massan till 2–3 längder och sno den med den vita. Klipp genast ut stänger eller karameller med en oljad sax.

128 Nostalgiboken om Godis & Glass

Eget godis och egen glass 129

0

0

”En i-stället-för-godis-smet som vi brukade göra var att blanda margarin ­(eller smör) med kakao och socker. Detta bredde vi på Mariekex, la på ett kex till och tryckte ihop så att smeten ringlade ut genom hålen i kexen.

Smeten gick fort att blanda och lindrade godissuget.

Det händer att jag gör den nu också.”

Gunilla, född 1946

0

134 Nostalgiboken om Godis & Glass

0

Ljuger minnet? ”Ja, men jag minns att glassen var röd och grön och vet med säkerhet att jag bara var fem år. För jag hade precis fått min fina tyrolerklänning av farmor när jag spillde glass på den. Oj, så olycklig jag blev. ” Försök sedan att säga att glassen Lotta hänvisar till i citatet ovan inte kom förrän hon var sju och borde ha vuxit ur klänningen för länge sedan.

Men vem har då fel och rätt? Glassfabrikanten, som borde veta när glassen i fråga började tillverkas?

Eller Lotta, som så självklart minns både klänningen, glassen och ångesten över fläcken?

Spelar det egentligen så stor roll? Vilket är viktigast? Det exakta datumet för händelsen eller att minnet­ lever kvar i en ungefärlig bubbla av tid?

Vi satt en sommar för flera år sedan i vårt lusthus i Kastlösa på Öland och pratade med goda vänner om hur vi minns tid. Vad är ett datum om man inte har något att haka upp det på? Ett mer påtagligt minne som gör att man kommer ihåg en fånig siffra behövs oftast (det måste förresten ha varit sommaren 1998, för Annicas son var bara ett halvår och sov i en resesäng som vi hade ställt utanför lusthuset).

Någon nämnde bråket om almarna i Kungsträdgården i Stockholm och sa att det var samma år som de hade fått bygglov på sommarstugan i Roslagen. En annan kontrade med att det var samma år som den och den hade fått barn. Vid en närmare koll visade det sig att ingen av dem hade rätt! Ändå var minnena så tydliga.

Så, om någon av alla de personer som välvilligt har delat med sig av sina minnen i denna bok minns ”fel”, spelar det så stor roll? Om glassen inte alls kom just det året som personen i fråga så säkert minns eller om godiskiosken inte låg just där just det året, är det avgörande för trovärdigheten? Nej, det vi har efterlyst är minnen från barndomens ljusa dagar. Minnen som kretsar kring livets sötma: godis, glass och en och annan läskeblask.

Vi har försökt att så noggrant det går kolla upp alla datum och förpackningar inför arbetet med denna bok. Skulle vi ha bommat någonstans och du som läsare vet bättre, hör gärna av dig till förlaget så lovar vi att rätta till det till kommande upplagor.

Med en förhoppning om en stunds njutbar läsning och många egna minnen.

Annica Triberg, Eva Kallhed och Albert Håkansson

135