9789175452371

I SKUGGAN AV

AUSCHWITZ FÖRINTELSEN 1939–45

ARTUR SZULC

histor isk a medi a

Tidigare böcker av Artur Szulc: Judarna har vapen! (2013) Marodörer, medhjälpare och mördare (2012) I Stalins våld (2010) Med förtvivlans mod (2008) Röster som aldrig tystnar (2005)

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och Artur Szulc 2015 Sättning: Aina Larsson, Sättaren i Ängelholm Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsbild: Minnesmärket i Treblinka. (Foto: Clara Kent) Karta: Robert Farmer, bearbetad av Fugazi form Tryck: ScandBook, Falun 2015 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-237-1

Innehåll Förord

7

1 Vägen till förintelsen

13

2 Polen under den tyska stöveln

29

3 På krigets andra dag

35

4 Vita björkars äng

47

5 Gasvagnar i Wartheland

63

6 Operation Reinhard

91

7 En udda fågel

113

8 Dödens fält

127

9 Skördefesten 157 10 Vad visste omvärlden?

167

11 Förintelseprogrammet slutförs

185

12 Slutet

203

Efterord

223

Noter

231

Källor och litteratur

237

Bilagor Intentionalism och funktionalism Förintelseförnekare Lägerkategorier Karta

245 245 246 247 250

Register

252

Fรถrintelsemonumentet i Berlin invigdes 2005.

1 Vägen till förintelsen Inspelningen är svartvit, kornig och utan ljud. Filmen är inspelad i Liepaja, en stad vid den lettiska Östersjökusten, sommaren 1941. Filmaren är troligen tysken Richard Wiener, sergeant i flottan, som befann sig i området under en permission. Sekvenserna rullar och vi ser en grupp män hoppa ner från en mindre lastbil med öppet flak. Männen beordras att springa en kort sträcka till ett avlångt och mansdjupt dike. Det verkar ha grävts ut för att tjäna som avrättningsplats och massgrav. Männen ställer upp sig i ett led nere i diket och uppe vid krönet står skyttar, redo att avfyra sina gevär. Sekunden senare ser man dunster av krutrök och männen nere i gropen faller ihop. Ett tunt lager jord skyfflas över kropparna. I nästa ögonblick ser vi lastbilen leverera fler män. De ser apatiska ut. En av dem behöver hjälp med att ta sig ner från flaket. Tyska funktionärer knuffar och sparkar på flera av dem. Männen springer ner i diket och ställer upp sig i ett led, precis som sina tidigare olycksbröder. Allting sker öppet.

Mordplatsen är förvisso bevakad av tyska funktionärer och lettiska milismän men en bit därifrån står nyfiken lettisk civilbefolkning och tittar på. Vad tänkte de om massmordet som utspelade sig framför deras ögon?

Sommaren 1941 mördades hundratals judiska män av tyska funktionärer och lettiska kollaboratörer i Liepaja. Mördandet fortsatte under hösten och vintern. Vid det laget skonades inte längre judiska kvinnor och barn. Antalet offer räknades i tusen-

14

i skuggan av auschwitz

tal. Bara på den här platsen. Merparten av namnen på dessa offer förblir okända.

Den 18 augusti 1942 bevittnade SS-löjtnanten och ingenjören Kurt Gerstein scener i förintelselägret Bełżec som han aldrig skulle glömma. Han var där i egenskap av desinficeringsexpert med uppgiften att leverera en stor mängd blåsyra, mer känt under namnet Zyklon B. Hans uppgift, enligt honom själv, var bland annat att skapa sig en uppfattning om vad som krävdes för att desinficera enorma mängder kläder. I själva verket hade Gerstein skickats dit för att undersöka ifall det mycket dödliga Zyklon B borde användes i lägrets gaskammare istället för motoravgaser. Gerstein visste att judar mördades i stor omfattning men nu skulle han få se hur utrotningen gick till i praktiken. Hans verkliga avsikt var nämligen att avslöja för omvärlden vad som pågick i dessa förintelseläger, vilket hade varit det främsta skälet till att han infiltrerat SS-organisationen.

På morgonen den här dagen anlände ett godståg till lägrets specialbyggda tågstation. Genom luckor på vagnarnas sidor tittade bleka och nervösa människor fram. Gerstein märkte ångesten i deras ögon. Han såg hur cirka 200 ukrainska vakter piskade fram tusentals judar ur vagnarna. Många kom aldrig ut, de hade dött under resans gång. Från högtalare ropades befallningar ut.

Judarna beordrades att ta av sig kläder och proteser och lämna ifrån sig värdesaker. Allting kastades i särskilda högar. Kvinnor fick sitt hår avklippt. Därefter blev de tillsagda att gå i riktning mot en byggnad där de skulle desinficeras. Gerstein stod på en ramp mellan byggnaderna och betraktade processionen tillsammans med Christian Wirth, inspektören för samtliga renodlade förintelseläger. Judarna fick instruktioner om att andas djupt för att underlätta desinficeringen. Vissa frågade vad som skulle hända med dem. Ett standardsvar levererades om att männen skulle arbeta vid byggandet av vägar och hus och kvinnorna fick hjälpa till med hushållsarbeten om de önskade. Detta lugnade ett fåtal. De flesta anade ändå oråd, inte minst på grund av lukten

vägen till förintelsen

15

de kände inifrån rummen. Hundratals människor packades in i kamrarna. ”Packa väl”, hade Wirth sagt. Judiska barn, kvinnor och män stod mer eller mindre på varandra inne i de märkliga rummen. Dörrarna stängdes och förseglades. Det var nu Gerstein förstod att dessa människor skulle mördas med hjälp av avgaser från en dieselmotor. Motorn krånglade och det dröjde nästan tre timmar innan man fick igång den, men till slut tände motorn och avgaserna leddes in i kamrarna via rör. Efter drygt trettio minuter hade samtliga offer kvävts ihjäl. Rummen tömdes av ett arbetslag av judiska män, övervakade av ukrainare. Offrens svettiga kroppar var nersolkade av urin och avföring. Kropparna skulle brännas men först söktes de genom ordentligt. Man letade efter guld och diamanter som offren kunde ha gömt i olika kroppsöppningar.

Gerstein var skakad. Han hade, anger han i sin rapport, inombords ropat efter Gud. Men Gud fanns inte i Bełżec. Nästa dag, den 19 augusti, reste Gerstein till Treblinka. Massmördandet fortsatte.

Efteråt berättade Gerstein om sina upplevelser för den svenska diplomaten Göran von Otter på ett tåg från Warszawa till Berlin.

Några månader senare rapporterade von Otter om mötet med Gerstein till det svenska utrikesdepartementet, men Gersteins uppgifter avfärdades.

Massakrerna i Liepaja sommaren 1941 och massmordet som Gerstein bevittnade i Bełżec och Treblinka sensommaren 1942 var skilda i tid och rum, men de var återspeglingar av en och samma mentalitet. Det som började med massavrättningar på östfronten 1941 mynnade till slut ut i ett fullskaligt utrotningsprogram. Denna mänskliga katastrof – förintelsen – kostade miljoner människor livet. Människor som mördades av en enda orsak: de var judar. Frågan hur förintelsen var möjlig brottas vi med än i dag. Förintelsen är, som författaren Elisabeth Åsbrink har uttryckt det, inte passerad tid, bara bortre delen av vårt nu.

16

i skuggan av auschwitz

Startpunkten är troligen Hitler. I Mein Kampf skrev han att juden ”är och förblir den evige parasiten och snyltgästen som sprider sig som en skadlig bacill så snart en gynnsam jordmån inbjuder därtill”.1 Synen på juden som arvfienden – bäraren av marxism och bolsjevism – och källan till allt fördärv återkommer i hans offentliga uttalanden och samtal med underordnade. Ingen tvekan råder om att han ville att judenheten skulle avlägsnas från Tyskland och så småningom världen. I nazistpartiet rådde konsensus kring denna målsättning, som skulle förverkligas med hjälp av den tyska statsapparatens samtliga delar, såväl militära som paramilitära och civila. Allt från führerkansliet i Berlin till olika ministerier och departement skulle bidra med sin specifika kompetens och agera inom sitt ansvarsområde för att göra exkluderingen av judarna möjlig. SS och dess olika avdelningar skulle sedan genomföra förintelsen, med assistans av andra samhälls­ organ. Även Wehrmacht, krigsmakten, bidrog och deltog.

Efter Hitlers maktövertagande 1933 infördes stegvis anti­judiska lagar och förordningar. Fysiska övergrepp var ovanliga, åtmin­ stone fram till kristallnatten i november 1938 när tusentals judiskägda affärer förstördes, hundratals judar mördades och tiotusentals internerades i koncentrationsläger. Nazityskarnas övergripande mål med sin antisemitiska politik under 1930-talet var att exkludera judar från det tyska samhället och få dem att emigrera. Mellan 1933 och 1939 utvandrade cirka 250 000 judar från Tyskland och Österrike (som ingick i Tredje riket sedan 1938). ”Om världen vill ha våra judar så ska den väl ta emot dem. Vi ger gärna bort dem”, hade propagandaministern Joseph Goebbels sagt under ett tal på ett partimöte i Berlin 1936.2 Men emigrationen försvårades av att få länder ville ta emot judiska flyktingar. När emigration och andra planer, exempelvis tvångsdeportation, visade sig vara otillräckliga övergick nazityskarna till en mer radikal metod.

Idén att utrota judarna växte fram i omgångar, inte minst efter erövringen av Polen när den nazityska regimen fick, som de såg det, ett rejält judeproblem. I Polen levde nämligen strax över tre

vägen till förintelsen

17

miljoner judar, med andra ord mer än trettio procent av Europas totala judiska befolkning.

De första massavrättningarna av judar utfördes i samband med invasionen av Polen i september 1939. Särskilda insatsgrupper med funktionärer ur nazistpartiets säkerhetstjänst, säkerhetspolisen och Gestapo skickades in i Polen. Deras uppdrag var att likvidera polska ledare och samhällsföreträdare, men också att trakassera och döda polska judar, främst män. Ibland skonades inte barn och kvinnor.

Den 6 september förberedde sig en av insatsgrupperna under befäl av SS-general Udo von Woyrsch för att gå in i Katowice i södra Polen och ta sig an de polska judarna i området. Under kriget mot Polen skulle hans enhet bli den mest aktiva när det gällde förföljandet och mördandet av judar. I fem dagar härjade von Woyrschs män med att misshandla och förödmjuka judar i hela övre Schlesien. Den 8 september raserade de synagogan i Będzin i sydvästra Polen och två dagar senare tände de eld på synagogan i Katowice. Cirka 500 judar, inklusive barn, mördades i Będzin. von Woyrsch och hans insatsgrupp skulle sammanlagt döda över 1 000 judar före september månads utgång. Detta mördande var ett nytt inslag i nazityskarnas antijudiska metoder. I dessa massakrer deltog enligt flera källor även vanliga soldater ur den tyska armén.

En som registrerade vad tyskarna gjorde med polska judar var polacken Jakub Gąsecki, som bodde i en liten stad i södra Polen.

När tyska trupper nådde orten i mitten av september 1939 såg han hur funktionärer ur ett insatskommando och tyska soldater samlade ihop cirka 60 polsk-judiska män och körde iväg dem på lastbilar. Deras fruar grät men tyskarna försäkrade kvinnorna om att männen bara transporterades till arbete. I själva verket fördes de ut i skogen och sköts. Två–tre dagar senare föste tyskarna in ytterligare 90 judiska män i stadens skola. Därifrån fraktades de i mindre grupper till prästgårdens baksida. Kort därpå hörde Gąsecki skottlossning. Dessa skjutaktioner mot judar skulle anta extrema proportioner två år senare.

18

i skuggan av auschwitz

Efter att ha besegrat Polen började nazityskarna implementera sin antijudiska politik, som följde samma mönster som i Tyskland. Antisemitiska förordningar infördes med avsikten att exkludera, isolera och avhumanisera judisk befolkning. I det ocku­perade Polen gick denna process snabbt. Redan den 21 september 1939 hade Heydrich, chef för säkerhetsministeriet, sänt ett telegram till cheferna för insatskommandona. I telegrammet fanns direktiv om att den judiska befolkningen skulle koncentreras till större städer och att judiska råd skulle upprättas. Heydrich nämnde också att åtgärderna skulle införas etappvis men utan dröjsmål i väntan på ”den slutgiltiga lösningen”, som krävde mer tid. Var Heydrichs omnämnande av en slutgiltig lösning ytterligare en förutsägelse, precis som Hitlers tal i riksdagen i början av året? Mer troligt är att man i det här stadiet övervägde andra alternativ än systematisk fysisk utrotning. Likväl hade en judisk man i Warszawa helt rätt när han i början av oktober skrev i sin dagbok: ”Vi är utlämnade åt skamlösa mördare.”3 Judar fick inte ägna sig åt affärsverksamhet, de fick inte äga större summor pengar, de fick inte besöka parker eller åka kollektivt. Alla judiska män i åldrarna fjorton till sextio kunde när som helst användas till tvångsarbete. Utöver dessa påbud tillkom i december 1939 bestämmelsen att varje judisk person över tolv år skulle bära en armbindel med davidsstjärnan på. Avhumaniseringen förstärktes av propaganda som utmålade den judiska befolkningen som bärare av sjukdomar. De getton som började etableras i det ockuperade Polen senhösten 1939 berättigades med att de förhindrade spridandet av exempelvis tyfus. Att förpassa judar till särskilda stadskvarter var inget nytt i europeisk historia men nazisterna tog denna gamla metod ett steg längre. Deras syfte var att fullständigt isolera judarna från omvärlden.

Gettona blev dödsfällor. Bara i Warszawas getto dog tiotusentals människor på grund av svält, sjukdomar och hårt arbete under 1940–41. Nazityskarna såg denna ”naturliga” reducering av antalet invånare som en klar fördel. En annan vinst för dem var själva koncentrationen av judar. De hade ännu ingen färdig plan

vägen till förintelsen

19

för hur den judiska frågan skulle hanteras, men judarna var i alla fall sammanfösta i avskärmade stadsdelar och skulle vara lätta att ta itu med när ett definitivt beslut hade fattats. Under tiden kunde de förtvina i getton och utnyttjas som slavarbetare.

Samtidigt förkastade nazisterna inte tankarna på att rensa tyskt territorium på judar genom att tvångsdeportera dem. Flera planer övervägdes mellan 1939 och 1941. En var att skapa ett reservat för judar i Lublindistriktet, en annan att transportera dem till Madagaskar utanför Afrikas östkust och en tredje att deportera dem längre österut, till sovjetiska områden, när väl kriget mot Sovjetunionen hade vunnits. Denna sistnämnda plan betraktades som den mest realistiska. Med andra ord, innebörden i den ”slutgiltiga lösningen på judefrågan” syftade inte redan från början på omedelbar fysisk utplåning inom ramen för ett systematiskt förintelseprogram.

Man kan på goda grunder hävda att besluten som banade vägen för förintelsen fattades någon gång under hösten och vintern 1941, efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen sommaren samma år. Kriget mot Sovjetunionen skulle bli ett korståg för tyskt livsrum (Lebensraum) och mot bolsjevismen, en bolsjevism som i nazistiska föreställningar starkt förknippades med judar. I en nyhetssändning den 11 juli 1941, alltså några veckor efter anfallets start, sades det i tysk radio: Tyskland har tagit världen till vittne på bolsjevikernas ohyggligheter, vilket förvandlat alla kulturfolks naturliga motvilja mot bolsjevismen till öppen indignation. Hela världen känner till böjelsen för sadistisk tortyr hos den ras som härskar i Sovjetunionen – judarna!4

Förbindelsen mellan bolsjevism eller kommunism och judar var något propagandaministern Goebbels medvetet försökt plantera hos den tyska allmänheten ända sedan 1930-talet, för att utnyttja antipatierna mot kommunismen hos de tyskar som kanske inte tagit till sig den antisemitiska propagandan till fullo. Bolsjeviker

20

i skuggan av auschwitz

var judar och judar var bolsjeviker. Det var så masskjutningar av judiska män sommaren 1941 motiverades. Direktiven hade kommit från högsta ort: Hitler, SS-chefen Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich.

Ansvariga för massavrättningarna var särskilda insatsgrupper liknande de som skickats in i Polen 1939. Insatsgruppernas uppgift var dels att själva skjuta judiska män, dels att få lokalbefolkningen – polacker, ukrainare, vitryssar, letter, litauer – att utföra pogromer. Men enligt instruktioner från Heydrich fick det inte framgå att tyska insatsgrupper hade initierat pogromerna. I dessa massakrer mördades minst 20 000 judiska barn, kvinnor och män. Mer kända pogromer utfördes i den lilla polska staden Jedwabne, där polacker med tyskt godkännande och stöd brände inne minst 350 judar i en lada, och i staden Lwów (ty. Lemberg, ukr. Lviv), där ukrainare understödda av ett tyskt insatskommando mördade 2 000 judar inom loppet av några dagar.

Ganska snart började insatsgrupperna skjuta inte enbart judiska män utan även kvinnor och barn. Inkluderandet av kvinnor och barn hade redan förekommit men nu blev det mer systematiskt. Den ursprungliga ordern, om att enbart skjuta män, utökades och initiativet kom underifrån, från lokala tyska befälhavare och civila myndighetschefer. Motiven till detta sades ha varit svårigheter med livsmedelsförsörjningen, vilket kan ha varit ett verkligt problem, och eftersom judar var bolsjeviker samt fiender till Tredje riket kunde de elimineras. Med stor sannolikhet godkändes insatsgruppernas tilltag på högsta nivå, av Hitler, Himmler och Heydrich. Denna eskalering ledde till massmord som i Kamjanets-Podilskyj i slutet av augusti och i Babij Jar utanför Kiev i slutet av september. Nästan 60 000 judar mördades vid dessa två platser. I Ponaryskogen utanför staden Vilnius sköt litauisk milis och tyska säkerhetsenheter cirka 80 000 judar och 20 000 icke-judiska polacker 1941–44.

När 1941 gick mot sitt slut hade nazityska insatsgrupper och lokala kollaboratörer mördat ungefär en halv miljon judar. De hade skjutit dem och dumpat dem i diken, raviner och utgrävda

vägen till förintelsen

21

massgravar som fanns spridda längs med hela östfronten. Hur en masskjutningsoperation kunde gå till vittnade en tysk funktionär om efter kriget. Skildringen är lång men värd att återge i sin helhet: Avrättningen förlöpte ungefär på följande sätt: Poliserna gick ner i groparna med judarna. Därpå stängdes groparnas bortre ände, och judarna tvingades att på kanten klä av sig och genast lägga sig ner i groparna, utan någon närmare undersökning. När det första lagret låg där inne gick vakterna ut ur groparna, och samtidigt gavs eld från båda sidorna. Genom uppställningen på det sättet möjliggjordes att öppna korseld mot judarna. Den första omgången utgjorde ungefär 100–120 man i gropen. Efter den första avrättningen måste så den andra omgången judar lägga sig på de döda kropparna, så att huvudet kom att ligga på de undre likens fötter. I en grop kastades fem till sex lager på varandra, och antalet judar i en grop uppgick till omkring 400 till 500 personer. Avrättningarna genomfördes med automatgevär, karbiner, k-pistar, helt efter gottfinnande.

Dessförinnan slogs många ihjäl. Det var häpnadsväckande att se hur judarna gick ner i groparna, hur de ömsesidigt tröstade varandra för att därmed muntra upp varandra och underlätta arbetet för exekutionspatrullerna. Själva avrättningen varade tre till fyra timmar. Jag deltog hela tiden. De enda pauser jag gjorde var när min karbin var tömd på skott och jag måste ladda om. Det är därför omöjligt för mig att säga hur många judar jag själv under dessa tre till fyra timmar dödade, eftersom under den tiden en annan sköt i mitt ställe. Vi drack under den tiden ganska mycket brännvin, för att stimulera arbetslusten.

De i de undre lagren ännu levande judarna, samt de blott skadskjutna, kvävdes av de ovanpå liggande lagren eller dränktes i deras blod. Den här gången kom inga skottskadade människor därifrån med livet. Groparna skottades omedelbart därefter igen av den inhemska befolkningen.5

22

i skuggan av auschwitz

Samtidigt med massdödandet av judar i nyligen erövrade sovjetiska områden började nazityska ledare i ockuperade Polen ställa frågor uppåt om vad som skulle hända med judarna i gettona. De var många, och fler väntades från rikstyska territorier i de deportationer som planerades. Att hålla dem alla levande med livsmedel som istället kunde användas för att föda det tyska folket var inte förenligt med nazitysk ideologi, så lokala naziledare undrade om polska judar skulle erbjudas minimala levnadsvillkor eller om de skulle börja undanröjas mer systematiskt. Därtill passade det inte att inkvartera judar i områden man avsåg att germanisera. Hitler, Heydrich och Himmler förstod att tiden var mogen för en total lösning av judeproblemet med andra metoder. Regionala initiativ från naziledare i ockuperade Polen om att börja mörda judar skulle lyftas till en allmäneuropeisk nivå. Europa skulle göras fritt från judar. Det var målet. Inga ekonomiska hänsynstaganden skulle beaktas. Endast i undantagsfall skulle judar användas som slavarbetare och då för att arbeta sig till döds.

Men hur uppnå målet? Kriget på östfronten gick inte som planerat; Sovjetunionen hade inte kollapsat som ett korthus. Det hade funnits en plan att deportera judarna österut men det alternativet betraktades inte som aktuellt före en seger över Sovjet­ unionen. Få lokala tyska toppfunktionärer i det ockuperade Polen hade tålamodet att vänta. De ville bli av med judarna. Då återstod att mörda dem på ort och ställe. Metoden med masskjutningar var dock inte optimal. Den hade tvingats fram på östfronten på grund av stora geografiska avstånd men operationerna hade varit psykiskt påfrestande för manskapet och varit alltför publika.

Masskjutningar förblev standardförfarandet på östfronten, men för att avlasta manskapet genomfördes olika experiment.

Bland annat försökte man döda mentalpatienter utanför Minsk med sprängmedel inne i en bunker men det visade sig vara allt annat än effektivt. Ett bättre sätt var att bygga särskilda mordcentra och transportera judarna dit. Mordmetoden fanns redan tillgänglig och den hade tidigare använts på mentalpatienter: judarna skulle gasas ihjäl.

vägen till förintelsen

23

Särskilda gaslastbilar började användas på östfronten hösten 1941 som komplement till masskjutningar, men de hade begränsad kapacitet. Ett bättre alternativ var att bygga stationära gaskammare. Sådana planerade man också att anlägga i öst, bland annat i sydvästra Ukraina. Initiala förberedelser skrotades eftersom utvecklingen mot stationära anläggningar hade kommit längre i det ockuperade Polen. Där fanns också bättre infrastruktur än i områden längre österut.

De första som mördades på det här sättet var polska judar eftersom de var nästan tre miljoner och fanns samlade i getton.

Utrotandet av judar i områden som tyskarna betraktade som sitt livsrum i öster fick högsta prioritet.

Om det går att ange när i tiden ett definitivt beslut fattades avseende utplånandet av alla judar så är det troligen i december 1941 i samband med Hitlers krigsförklaring mot USA. I hans sinnevärld stod judarna bakom kriget och nu skulle de betala priset, precis som han förutspått i sitt riksdagstal i januari två år tidigare. Han höll en lång utläggning om detta under ett möte med nazipartiets toppskikt i Berlin den 12 december, alltså strax efter krigsförklaringen mot USA. Efteråt skrev propagandaministern Joseph Goebbels i sin dagbok: Avseende den judiska frågan har Führern beslutat att göra rent hus. Han hade varslat judarna om att om de återigen orsakade ett krig så skulle resultatet bli deras egen undergång. Det var inte bildligt menat. Kriget är här och förintandet av judarna måste bli den oundvikliga konsekvensen.6

Budskapet förmedlades neråt. Några dagar senare sade Hans Frank, guvernör för Generalguvernementet, under ett möte i Kraków: Men vad ska ske med judarna? Tror ni att de ska placeras i nyodlingsområden i Ostland? Vi har fått höra från Berlin: vartill allt detta krångel; vi har ingen användning för dem vare sig

24

i skuggan av auschwitz

i Ostland eller i rikskommissariatet Ukraina, bättre att likvidera dem. Mina herrar, jag måste be er att göra er hårda mot alla medlidandessynpunkter. Vi måste tillintetgöra judarna varhelst vi träffar på dem … 7

Ett par dagar före detta tal hade man redan börjat gasa polska judar i förintelselägret Chełmno, nordväst om staden Łódź (ty.

Litzmannstadt). Från våren och sommaren 1942 fanns ytterligare tre renodlade förintelseläger: Bełżec, Sobibór och Treblinka.

Tågen rullade till dessa läger varje vecka från olika getton tyskarna upprättat. Det var en sådan transport Kurt Gerstein hade bevittnat. Denna utrotningskampanj fungerade tack vare en gemensam ansträngning av olika tyska myndigheter. Alla nivåer i den tyska statsapparaten och dess olika ministerier var inblandade i mordprocessen. Detta hade varit syftet med Wannseekonferensen den 20 januari 1942, att koordinera utrotandet av judar mellan olika departement. De avgörande besluten om den slutgiltiga lösningen hade inte fattats under konferensen, men det är fel att anta att konferensen inte hade någon inverkan på beslutsprocessen i sig. Dessutom skulle beslutet komma att modifieras i olika etapper, vilket jag återkommer till.

Vägen till förintelsen var med andra ord inte rak. Det finns ingen klar linje mellan exempelvis pogromerna under kristallnatten 1938 och Treblinkas gaskammare 1942. Förintelsen fick sin totala karaktär i ett samspel mellan ideologiska föreställningar och yttre omständigheter. Krigsutbrottet 1939 och krigets följande eskalering i och med anfallet mot Sovjetunionen sommaren 1941 drev på en intern radikalisering. Drömbilden om ett Europa fritt från judar kan tidigt ha väckt idéer hos Hitler, Himmler och andra om att de borde utrotas, men även om liknande diskussioner fördes bland nazistledarna så fick deras tankar fastare form först när kriget brutit ut, och särskilt under hösten och vintern 1941.

Antisemitismen kan inte ensam förklara förintelsen; Hitlers uttryckta hot i Mein Kampf eller i uttalanden före kriget kan inte

vägen till förintelsen

25

heller förklara förintelsen. Ett exempel är Hitlers tal i riksdagen den 30 januari 1939, när han uttryckte ett tydligt hot: Jag vill i dag åter vara profet: om den internationella finans­ judendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en ­bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa.8

Ska detta stycke tolkas bokstavligt eller bildligt? Talade verkligen Hitler så öppet och hotade judarna med utrotning? Det råder delade meningar bland historiker om hur stycket ska tolkas. Förintelsen brukar annars framställas som en hemlighet, där kodord användes för att dölja massmorden på judar, och här ska Hitler helt oförblommerat ha uttryckt en avsikt att utrota dem. Vi vet att ord och uttryck ändrar innebörd och att uttalanden måste ses i sina sammanhang. Var det inte vanvettigt att 1939 avslöja en kommande planerad utrotning? Samtidigt kan Hitler ha räknat med att ingen skulle tolka honom ordagrant. Och kriget gav honom möjligheten att fullfölja en grym förintelseplan. Såväl Hitler som andra naziledare skulle återvända till hans tal i januari 1939 när förintelsen kommit igång. Men talet räcker inte som förklaring.

Mördandet av sex miljoner judar krävde ett krig i vilket våldet kunde brutaliseras och extremismen frodas. I krigets dimmor var det också lättare att dölja en pågående utrotningskampanj. ”Gudskelov har vi nu under kriget en mängd möjligheter som vore oss förmenade i fredstid. Dem måste vi utnyttja”, skrev propagandaministern Joseph Goebbels i sin dagbok våren 1942.9 Det låg inte i nazityskarnas intresse att göra massmorden på judar offentliga, dels för att inte framstå som blodtörstiga mördare, dels för att även en totalitär och rasistisk regim som den nazistiska tog hänsyn till hemmaopinionen och dels för att man förstod det ­oerhörda i vad man gjorde.

Olika orsaker samverkade således med varandra och mynnade ut i världshistoriens värsta massmord. Även om diskussio-

26

i skuggan av auschwitz

ner pågår bland historiker om Hitlers roll i förintelsen, så är det svårt att inte se honom som en inspirationskälla.

Vidare måste vi inse att förintelsen inte är omöjlig att förstå.

Vår kunskap om förintelsens mekanismer saknar inga avgörande länkar. Psykologer, sociologer och historiker har forskat kring förintelsen och alla har de beskrivit, analyserat och erbjudit förklaringar till varför och hur detta folkmord genomfördes.

Insikten att förintelsen inte var något mysterium utan en tragedi som kan förklaras är eftersträvansvärd, annars kan vi aldrig omvandla kunskapen till lärdomar som är användbara i nuet och inför framtiden.

Det mest troliga är att ingenting av detta hade hänt ifall andra världskriget aldrig brutit ut. Den tanken bör man ha med sig.