9789113035901

Margaux Fragoso

TIGER, TIGER tigertiger110824front.indd 1

”Jag var sju år.

Han var femtioett.”

Margaux Fragoso EN MEMOAR

2011-08-24 12.48

Margaux Fragoso

Tiger, tiger Översättning av Manni Kössler

titelpages_tigertiger111125.indd 2

2011-11-25 11:11

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm

www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Copyright © 2011 by Margaux Fragoso Published in arrangement with Farrar, Strauss and Giroux, LLC, New York, represented by Leonhardt & HØier Literary Agency A/S, Copenhagen och Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Tiger, Tiger Översättning: Manni Kössler Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-1-303590-1

Innehåll

Förord

11

Första delen 1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

”Får jag leka med dig?” 21 Huset med två våningar 31 En dålig vana 39 Barbarer 51 Högre, högre 61 ”Åtta är en flickas allra bästa ålder” 67 Karen, min syster, min syster 89 ”Bara om du själv vill” 105 ”Det är inte fel att älska dig” 113 ”Det är något underligt med den där mannen” 125 Circle, circle, dot, dot 141 Det blommiga nattlinnet 151 Vår lilla hemlighet 165

Andra delen 14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

Återföreningen 173 Hemgiften 191 Cathy och Paul 209 ”Rescue me” 219 Nina 229 Vattenfallet 247 ”Djävulen fick mig att göra det” 259

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

”Pretty babies” 269 Knuten dras åt 275 Bikten 287 Främlingen i spegeln 295 Avhopparen 311 Kvinnan i trädet 327 Kontraktet 335 ”En tigers språng” 339

Tredje delen 29.

30.

31.

Rivaler 353 Lånet 357 Arvet 367

Efterord 381 Tack 385

Förord

Jag började skriva den här boken sommaren efter att Peter Curran – som jag träffade när jag var sju och hade ett förhållande med i femton år, ända fram till dess han tog livet av sig vid sextiosex års ålder – hade dött.

I hopp om att få någon rätsida på det som hänt började jag skissa på min livsberättelse. Och även under perioder när jag inte arbetat med den, när den bara har legat på en hylla i garderoben, har jag känt av den i den förtvivlan som drabbar mig exakt klockan två på eftermiddagen, det klockslag då Peter brukade hämta mig och ta mig med på en biltur. Jag har känt av den igen i min förtvivlan klockan fem, när jag brukade läsa högt för honom med huvudet vilande mot hans bröst. Klockan sju, när han höll om mig. Och i min förtvivlan klockan nio, när vi brukade åka på vår kvällstur, som utgick från Boulevard East i Weehawken, tog oss till River Road och bort till Royal Cliffs Diner, där jag gick in och köpte en kopp kaffe åt honom med exakt sju sockerbitar och en massa grädde, och en bread pudding med vispgrädde och russin, eller rispudding om han ville ha lite omväxling. När jag kom tillbaka vände han bilen (som var en Granada eller Cimarron eller Escort eller en svart Mazda) tillbaka mot River Road, tillbaka till Boulevard East. Vi åkte förbi de flotta husen i Queen Anne-stil, eller viktoriansk eller nygotisk stil, och såg ut över Hudsonfloden bort mot ljusen i skyskraporna som tändes likt tusen speglar, och där parkerade vi ibland och tittade på åskväder.

I ett av sina självmordsbrev föreslog Peter ironiskt nog att jag skulle skriva en biografi om vårt liv tillsammans. Vår värld var 11

bara tillåten inom ramarna för hemlighållandet som omgav den.

Om man hade tagit bort våra lögner och koder och blickar och tecken och dolda tillhåll hade allt försvunnit. Och hade man gjort det när jag var tjugo eller femton eller tolv skulle jag kanske ha tagit livet av mig och i så fall hade ni inte fått en inblick i den begränsade tillvaro som enbart existerade på grund av dessa lögner och koder och blickar och tecken och dolda tillhåll. Alla hemligheter bildade tillsammans en huvudnyckel, och frågar man en låssmed om det finns en huvudnyckel som kan öppna alla lås i världen kommer han att svara nej, men däremot kan man göra en nyckel som öppnar vartenda lås i en särskild byggnad. Det går att formge låsen i förväg så att de stämmer med axen på nyckeln i fråga, men det är omöjligt att tillverka en nyckel som skulle kunna öppna ett lås som redan finns. Det här visste Peter, för han hade en gång tillverkat huvudnyckeln till ett helt sjukhus. Han var en självlärd låssmed som skaffat sig kunskaperna på bibliotek om kvällarna och på jobbet, efter att ha bluffat sig till ett sådant.

Föreställ er en flicka i sjuårsåldern som älskar röda kulor från tuggummiapparater men låter de blåa och gröna ligga kvar; ett barn som har skor med kardborreband, inte snören; ett barn som slår benen om en sådan där metallponny som sätts igång av en tjugofemcentare på Pathmark Super Center; ett barn som skräms av jokrarna i kortleken och kräver att de tas bort innan spelet börjar; ett barn som fruktar sin pappa och inte tycker om pussel (trååkigt!); ett barn som tycker om hundar och kaniner och leguanödlor och italiensk glass; ett barn som tycker om att åka bak på en motorcykel, för vilken annan sjuåring får åka motorcykel; ett barn som avskyr att gå hem (någonsin) för att Peters hus är som en djurpark, och framför allt för att Peter är så rolig att vara med, Peter är precis som hon fast större, och han får göra sådant som hon inte får.

Kanske visste han att människans celler förnyas vart sjunde år, 12

att efter varje sådan cykel stiger en ny person fram ur det gamla atomboet. Låt oss säga att denne man, Peter, under de följande sju åren omprogrammerade det här barnets brusande celler. Att han skickligt lade på minnet hennes vägar till glädje och följde hennes begärs enkla spår, hennes längtan efter glasspinnar, att hon gillade att gå med bar överkropp som en pojke, älskade när en hund slickade henne i ansiktet med sin skära tunga och tyckte om att se en kanin smaska i sig något krispigt och grönt. Längre fram lärde han sig Madonnas låttexter utantill och ännu längre fram namnen på tjugo låtar av Nirvana.

Fyra månader efter Peters död intervjuade jag en kriminalvårdare under arbetet som reporter för min collegetidning. I hennes lägenhet vid Journal Square, mitt i Jersey City, drack vi kamomillte och samtalade. Jag nämnde att jag höll på att skriva en bok. Hon ville veta vad det var för slags bok och jag sa att den handlade om en pedofil och att det bara var ett första utkast – väldigt obearbetat än så länge. Jag frågade om hon träffade på några pedofiler i sitt arbete. ”Pedofiler, jadå. De är de trevligaste internerna.” ”Trevliga?” ”Visst. Trevliga, artiga, ställer aldrig till besvär, tilltalar en hövligt.”

Hennes lugn fick mig att fortsätta prata. ”Jag har läst att pedofiler rationaliserar sina handlingar genom att tänka på dem som ömsesidiga, också när de använder tvång.” Just det påståendet, som jag hade sett i min kursbok om psykologiska avvikelser, chockade mig eftersom det så exakt stämde in på Peters tänkesätt. Min nästa insikt var emellertid inte hämtad ur en bok, men jag låtsades det: ”Jag har också läst att det kan vara som en påtändning att umgås med en pedofil. Det var en flicka som sa att det är som om pedofilen lever i ett slags fantasivärld, och att 13

fantasierna påverkar allt. Lite som om de vore barn själva, fast med en massa kunskaper som inte barn har. Deras föreställningar är starkare än barns och de kan konstruera verkligheter som inte ens förekommer i små barns drömmar. De kan göra så att barnets värld … blir extatisk på något sätt. Och när det är över för de människor som har gått igenom sådana saker, då är det som att tända av på heroin, och de kan inte på många år sluta jaga efter den där känslan de en gång upplevt. En flicka sa att det är som om jorden blivit förtorkad och gräset inte kan växa. Att marken ser svart och karg ut men fortfarande brinner inuti.” ”Så sorgligt”, sa Olivia, och hon såg ut att mena det.

Efter en lite pinsam paus bytte samtalet fokus till att handla om andra slags fångar och den allmänna erfarenheten av att arbeta på ett fängelse. Medan vi pratade började jag må illa, som om omgivningen, det varma köket som hade tett sig så hemtrevligt, hade blivit hotfull. Min förnimmelseförmåga har alltid varit förödande känslig, en bieffekt av åren med ytterst lite social kontakt med världen utanför den jag delade med Peter.

I Olivias kök den där dagen kände jag att något i mig var hårt uppskruvat, som om världens alla ljud var inställda på högsta volym och dånade runt mig.

Union City i New Jersey, där jag växte upp, sägs vara den mest tätbefolkade staden i USA. Man kan inte bilda sig en uppfattning om den enbart utifrån beskrivningar av de unket torra frukostbröden och pappersmuggarna för espresso som är små som tekoppar för dockor eller de långa, degiga och söta churros, lika lite som man kan få en uppfattning om Manhattan bara genom att nämna shish kebab-ståndet vid Port Authority Bus Terminal eller Strand Bookstore med dess tjugonio kilometer böcker eller brädåkarna i Washington Square Park.

Man kan försöka föreställa sig duvorna och barerna och alla 14

night clubs (stavas ”nite”), ungdomarna i säckiga byxor med kalsongkanten synlig, bilar parkerade stötfångare mot stötfångare och de absurt smala gatorna där man lätt får backspegeln krossad av en passerande lastbil. Det hörs väsande ljud från män i alla åldrar riktade mot alla flickor över tolv, i fruktstånden säljs billig papaya, mango och avokado (min pappa älskade avokado och svor på att den gav oss evigt liv), svartnade tuggummirester är nerpressade överallt i trottoarernas betongsprickor. Det är inte ovanligt att man hör barn ropa Om du trampar på en spricka så får din morsa sticka!, och vidskeplig som jag var, precis som pappa, undvek jag dem sorgfälligt, vilket var besvärligt eftersom betongen är ditlagd i sicksackmönster och ser ut som när man viker upp en karta som varit hopknycklad. Lika noga var jag med att undvika att kliva på min egen skugga av rädsla för att jag då skulle trampa på min själ.

Om ni åker dit någon gång, glöm inte att hålla för näsan när ni passerar Polleria Jorge, en marknad för levande fjäderfä på Forty-second Street mellan New York Avenue och Bergenline.

Om man går över gatan till Panda Shoes, som har legat där så länge jag kan minnas, kommer man till El Pollo Supremo. Där hälsas man, likt ett Atlantens livselixir, av de vänliga lukterna från grillad kyckling, sakta puttrande yucca, ris med svarta bönor och tostones, friterade matbananer. Vi brukade gå dit och äta, Peter och jag, och en regnvåt halloween under de två år mina föräldrar höll oss åtskilda satt Peter i ett ensamt bås och stirrade ut genom det strimmiga fönstret i åtta timmar, i hopp om att få en glimt av mig när jag gick runt med mamma och knackade på dörrarna med frågan ”Bus eller godis?”.

Jag har fortfarande kvar tolv anteckningsböcker med dagliga brev, med datum, och alla inleds med ”Kära prinsessa”. Peter satte X för kyssar och O för kramar. Han skrev JTOPDOÄDFA på vart och ett, en förkortning för ”Jag tänker ofta på dig och älskar 15

dig för alltid”. Jag har sju videokassetter, alla daterade, med titlar som Margaux på rullskridskor, Margaux med Paws, Margaux sitter bak på motorcykeln och vinkar.

Peter tittade på dem varje dag i slutet av sitt liv: Margaux brottas med Paws på marken, Margaux leker tjuv i soffan, Margaux vinkar uppifrån ett träd, Margaux kastar en slängkyss. Det är ingen som tittar på Margaux nu. Till och med Margaux själv är trött på åsynen av Margaux med hårband, Margaux i jeansshorts, Margaux med vått hår, Margaux bredvid gudaträdet där den vita hängmattan brukade hänga.

Jag var Peters religion. Ingen annan kunde uppslukas av tjugo fotoalbum med bilder bara på mig, eller på mig tillsammans med Paws eller med Karen eller med min mamma. Trälådan jag gjorde i slöjden i åttan innehåller lösa bilder, och de är precis lika ointressanta. De båda hopflätade hårlänkarna, en brun och en grå, är laminerade för att hålla i evighet. Ett album med höstlöv, med namnen på träden de kom från skrivna nedanför: sockerlönn, Marylandek, ambraträd. Mitt glittrande trollspö, min lilla gråa tygmus som Peter kastade bort under ett gräl men sedan rotade fram ur soporna, den stora nyckeln av järn som vi hittade vid båthamnen; mina silverarmband och det enorma guldfärgade korset jag köpte i West Village, mina snäva svarta leggings (mina Madonnabyxor, enligt Peter), mitt smala svarta halsband med silverhjärtat, min röda spetskantade body och vinylbyxorna för tjejer som åker båge som han köpte till mig; en bok med wiccaformler, kassetter med Nirvana, Hole och Veruca Salt till våra bilfärder, piratkopierade videor med Nirvana, också de från West Village; kassettband med våra fyra romaner inspelade (olika röster för varje roll); en träamulett Peter gav mig med en älva som tittar in i en glasboll. Alltsammans förvarat i en svart koffert med trasigt lås som stod vid fotänden av hans säng.

16

Peter, du klarade knappt att gå två kvarter mot slutet av ditt liv och du kunde inte längre köra motorcykel. Du gick en kort bit ut på kanten av en klippa i Palisades Park och där hoppade du och föll åttio meter. Det var i alla fall vad som stod i Parkwaypolisens rapport. Du lämnade ett kuvert i min brevlåda med tio självmordsbrev och ett antal meddelanden på randat anteckningspapper där du skrev över bilen på mig. Du hade ritat en karta så att jag skulle hitta din svarta Mazda och slippa behöva betala för bortforsling och förvaring. Du hade lagt en extranyckel i kuvertet: originalnyckeln lät du sitta kvar i Mazdans tändningslås. Jag var tjugotvå och du var sextiosex.

17

Fรถrsta delen

1

”Får jag leka med dig?”

1985. Det var vår och blommorna från körsbärsträden föll när det blåste hårt. Rosenstavar och astrar stod i blom, och jag kände den söta, berusande doften av kaprifol som kom buren på vinden tillsammans med skimret av de nyss fallna rosa och vita körsbärsblommorna och de vita borstiga bollarna av utblommade maskrosor. Det var getingsäsong, trögflygande insekter hölls hela tiden omkring soptunnor och läskflaskor. En geting stack mig på näsan när jag var tre och näsan svullnade till dubbel storlek. Sedan dess hyste min mor ett våldsamt hat mot dem. ”Bort med er!” skrek hon och viftade undan getingarna som plötsligt dök upp under picknicken vi hade på gräsmattan i Liberty State Park tillsammans med mina föräldrars vänner Maria och Pedro och deras pojke Jeff.

Pappa tog lite Pepsi på toppen av sitt sugrör och lade sugröret på vår gröna och röda strandfilt. Alla getingarna flög dit och pappa log belåtet. ”Ni ser, jag löser problem med sunt förnuft. De gillar socker, och så länge det finns läsk kvar där kommer de att hållas vid sugröret. Eller hur, Keesy?”

Pappa hade börjat kalla mig Kissy (med spanskt uttal sa han ”Keesy”) när jag var mycket liten, efter att han hade lärt mig att ge honom en godnattpuss på kinden, och ett tag gick jag runt och pussade på allt: alla mina dockor och gosedjur, till och med min egen spegelbild. Det var bara när pappa var nöjd med mig som han kallade mig Keesy och, då och då, Baby Bow. När han 21

var arg kallade han mig ingenting, då talade han om mig i tredje person. Mycket sällan använde han mitt förnamn, Margaux (uttalas Margå), trots att det var han som hade valt namnet efter ett franskt årgångsvin från 1976 som han hade druckit en gång: Château Margaux. Han kallade aldrig mamma Cassie, och han kysste eller kramade henne aldrig. Jag trodde att det var så för alla tills jag såg andra föräldrar kyssas, som Jeffs, och jag tyckte att det var de andra som var konstiga.

Maria var mammas bästa väninna och hon tog ibland hand om mig. Jeff var sju, ett år äldre än jag. Hemma hos Jeff gick han med på att leka Sagor om jag gick med på att leka med G.I. Joes och Transformers. Jag tröttnade snabbt på krig och Jeff avskydde att spela Ladybug och Lost Dog, eftersom det var sagor utan leksaker. Överenskommelserna gjorde hur som helst vår vänskap möjlig.

Mamma och Maria pratade om sådant som mödrar brukar prata om: fördelarna med C-vitamin, barnet som hade kidnappats på Orchard Beach, pojken som nyligen dött i bergochdalbanan. ”Så förfärligt synd”, brukade mamma säga, och ”Guds vägar är outgrundliga”. Mamma hade en liten anteckningsbok där hon bland annat skrev upp varje olycka och katastrof hon hörde om på radio och teve. På det viset hade hon alltid något viktigt att tala om när hon ringde upp eller besökte vänner. Hon kallade anteckningsboken för sin Faktabok. Pappa hatade Faktaboken.

Varje gång mamma blev sjuk började hon prata om svältande barn och andra förfärliga saker som tilldrog sig i världen. Hemma lyssnade hon utan uppehåll på Sunshine, en berättelse om en ung kvinna som hade obotlig skelettcancer och spelade in band där hon tog farväl av sin man och dotter. Mamma tyckte att det var romantiskt.

Jag hörde Maria säga att jag behövde äta mer kyckling och yucca, och mamma skrev upp det i Faktaboken. De kunde inte 22

bestämma sig för vad man blev tjockast av, kyckling eller biff.

Pappa satte armbågen i sidan på Pedro och sa: ”Vad vet de här båda kvinnorna egentligen? Jag vet mer än de. Ge inte flickor för mycket nötkött, för då får de i sig kornas hormoner. Svarta bönor med ris, frukt, spaghetti – så ska det se ut. Man vill inte ha en unge som är för mager, för då tror folk att man svälter dem.

Men man vill heller inte att en flicka ska se äldre ut än hon är.

Så ge inte flickor för mycket nötkött och fläsk. Fisk och skaldjur är bra. Pojkar måste å andra sidan bli starka. Till söner ger man en massa fläskkött. Kanske att er egen får lite för mycket fläsk.”

Pappa log. Han hade ett sätt att förolämpa folk och ändå kunna behålla deras välvilja. ”Själv äter jag sallad. Jag äter en massa pistaschnötter och då och då papaya. A-vitaminer. Jag påstår inte att er son är tjock. Vad jag säger är att han kunde må bra av att bli av med ett par kilo. Hoppas verkligen att ni inte misstolkar mig. Jag är uppriktig mot mina vänner. Men han är en stark pojke, en frisk pojke, en vacker son!”

Jeff lutade sig fram och viskade i mitt öra: ”Pinniga pinniga kycklingben. Hoppeti hoppeti hopp!” ”Håll käften!” ”Hoppeti hopp! Hopp!” Han viftade med armarna. ”Du springer som en kyckling också! Hopp! Hopp! Hoppeti hopp!”

Det där med kycklingben gjorde mig inget, men när han sa att jag sprang som en kyckling slog jag till honom i ansiktet. ”Käften, tjockis! Dra åt helvete!”

Alla tittade på mig och när Maria såg min blick vände hon sig bort.

Pappa skrattade till och sa: ”Oj oj, pojkar, passa er för min dotter!” ”Louie!” skrek mamma. ”Lär henne inte att det är okej att slå andra!”

En geting surrade förbi mammas ansikte och Jeff spelade hjälte 23

och försökte jaga bort den med en pinne. Han träffade getingen och med höga förtjusta rop började han slå mot de andra getingarna. De flög emot honom och han släppte pinnen. De vuxna började skrika och getingarna, som nu var ilskna, jagade efter oss alla. Det landade getingar på mitt huvud, på armarna, händerna och bröstet. Pappa såg mig i ögonen och sa: ”Stå stilla, Keesy, stå stilla, annars sticks de.” Jag kände deras små svarta ben, deras ludna undersidor. Jag lydde. Pappa och jag var de enda som inte blev stungna den dagen.

De första sju åren av mitt liv bodde mina föräldrar och jag i ett orangegult tegelhus på Thirty-second Street. Vår pyttelilla tvåa myllrade av kackerlackor som inte gick att bli av med, trots att pappa rustade sig med förpackningar med Raid och Combat Roach Hotels. ”De kommer in från andras lägenheter. De kommer genom glipan under dörren. Folk som bor i det här huset är barbarer. Alla i den här stadsdelen är lortiga vildar. I övre Union City är det bättre. Här finns alla narkomaner, alla skumma typer.

Jag vill härifrån.”

Pappa avskydde graffiti, brandstegar, ödetomter belamrade med sopor, visslande och smackande tonårspojkar, bergsprängare, alla som slängde skräp omkring sig. Men han tyckte om att promenera några kvarter bort till Bergenline Avenue för att få sig en kopp espresso och en smörgås (som han matade mig med bitar av, han lät mig till och med smutta på kaffet). Han gillade att nästan alla pratade spanska, eftersom det var frukansvärt förödmjukande för honom att uttala ett enda engelskt ord fel när han beställde mat. På den tiden då mina föräldrar hade sällskap retades mamma på skoj med honom en gång för hans sätt att säga ”skor” och sedan pratade han inte mer med henne den dagen.

Pappa uppmuntrade aldrig mamma och mig att lära oss spanska, vilket hon uppfattade som avsiktligt. Han ville helt enkelt inte 24

att vi skulle lyssna när han pratade i telefon. Jag var sur på honom för det. Att inte kunna spanska betydde att man inte kunde läsa i de flesta skyltfönster eller beställa på lokala matställen och barer. I Union City utgick folk alltid från att jag var från Kuba eller Spanien på grund av min ljusa hy, inte att jag var till hälften puertorican. Mamma var en blandning av norskt, svenskt och japanskt. Jag hade mörkbruna ögon som jag antog kom från min halvjapanske morfar, hjärtformat ansikte, ganska fylliga läppar och rakt mörkbrunt hår.

När jag var riktigt liten hände det att jag slog till kvinnor på bussen eller när jag gick på trottoaren, vilket mamma sa hade att göra med att jag hade sett henne bli slagen av min far. Hon sa att när jag var tre år hade jag sett honom krossa en stor tavelram mot hennes rygg, men att jag var för liten då för att komma ihåg det.

Vad jag minns är att pappa brukade släcka och tända ljuset för att driva med mammas psykiska sjukdom. Mamma, pappa och jag sov i en extrastor dubbelsäng eftersom jag alltid hade mardrömmar och var skräckslagen för att sova ensam. För att kunna sova hade pappa en bit tyg som han klippt från en av sina gamla undertröjor över ögonen, och jag tyckte han såg ut som en bandit med sitt rödbruna skägg och halvlånga rödbruna hår. På morgnarna, om han var på gott humör, berättade han sagor för mig om en busig apa, en elak groda och en orubbligt lugn vit elefant i Carolina, Puerto Rico, där han var uppvuxen. Och ibland berättade han om när han var liten. Då klättrade han i de höga kokospalmerna genom att slå hela kroppen runt trädets skrovliga bark och dra sig upp med armarna, decimeter för decimeter.

Pappa älskade att berätta sagor. Han tyckte om att överdriva och använda händerna. Det var han som lagade all mat och städade hemma, han sa att det enda mamma klarade av var att bära ner våra kläder till tvättmaskinen i källaren och handla mat på Met i närheten. Hon drog hem maten i en liten röd vagn efter25

som hon inte körde bil. Men hon köpte alltid för mycket och för dyrt, vilket pappa skrek och ryade om.

Pappa var en sådan överspänd och hetlevrad människa att jag aldrig begrep hur han stod ut med ett jobb där han måste sitta stilla hela dagarna. Han var juvelerare, specialiserad på formgivning och tillverkning. Han slipade, monterade och polerade ädelstenar, och utförde dessutom reparationer. På åttiotalet hade inte juvelerare ergonomiskt byggda arbetsbord utan satt hela dagarna framåtlutade i en obekväm ställning.

När pappa kom hem var han så uppjagad att han betedde sig som en lössläppt hund. Ibland var det en glad upphetsning och då drog han i sig Heineken medan han slängde ihop middagsmaten; han sjöng medan han tog fram kryddor ur lådor och skåp och gav mig efter en stund smakprov i en sked, eller räckte mig riskastrullen för att jag skulle skrapa loss de lite brända, knapriga kornen som satt fast i botten och som pappa kallade ”popcornris”. Han rörde vid min näsa då och då när han var uppåt – det var hans sätt att visa ömhet, för han pussade mig väldigt sällan. Mamma låg i sovrummet och lyssnade på sina ep-skivor med John Lennon, låtarna från West Side Story, Sunshine och Simon and Garfunkel.

Hon kom inte ut förrän det var dags att äta. Hon visste att pappa skulle bli på dåligt humör så snart han såg henne. Mamma berättade att en gång när hon stod och klädde av sig nära fönstret drog pappa för gardinerna och sa: ”Du är ingen snygging, du är en fet kossa och ingen vill titta på dig.”

När pappa kom hem på dåligt humör gick jag in i sovrummet till mamma, drog upp volymen på hennes skivspelare, en Gibson, och lade kuddar omkring oss så att det blev som ett litet fort, och sedan drog jag täcket över våra huvuden. Inne i vårt improviserade tält sög jag (ända upp i fem- och sexårsåldern) på min napp och mot ansiktet höll jag en gul gosehund vars ena bomullsöra hade gått sönder för att jag drog i det så mycket. Pappa hojtade 26

om hur hans chef förnedrade honom eller om hur dåligt läget i branschen var. Han var arbetslös åtminstone en gång om året, när affärerna gick ner efter jul. Efter en stund fick hans tirader upp farten och blev till obehärskade raserianfall som pågick i timmar.

I det läget var han som besatt och vi var livrädda att ens komma i närheten. Han skrek att vi hade dömt honom till ett liv i elände och att han aldrig skulle bli fri, att Gud inte kunde skicka honom till helvetet eftersom han redan var där, och han undrade vad han hade gjort för att förtjäna att drabbas av dessa båda bördor: en sjuk kvinna till fru och ett odjur till dotter. Jag önskade ofta att han skulle skrika på spanska så att vi slapp förstå vad han sa.

Vi bodde fortfarande på Thirty-second Street sommaren när jag fyllde sju och vi var tvungna att gå flera kvarter för att komma till bassängen på Forty-fifth Street. Den innehöll mängder med klor, fullt med döda insekter flöt omkring på vattnet, och den var bara drygt en meter djup. De större barnen kallade den kissbassängen.

Jag skäms att medge att jag bidrog till namnet när jag försökte att lite obesvärat dra mig bort mot bassängens blåa kanter och titta mig omkring så att ingen såg.

Vattnet i bassängen var ett klart, ljust, öppet blått som gjorde plats för min våta hoppande kropp, min kropp med knutna händer och hoppressade fötter och benen böjda som långa fenor; munnen höll jag hopknipt som en igenknäppt portmonnä, för att ha kvar luften. Mitt sjöjungfrujag, mitt guldfiskjag, mitt delfinjag, jag som viktlös. När jag steg uppåt och for över ytan för att glupa i mig luft kändes det som om hjärnan lättade av glädje. Efter några sekunder tittade jag bort mot mamma där hon satt med den stora svarta handväskans rem över hals och axel. Hon tog aldrig av sig den, av rädsla för tjuvar. När jag ibland tröttnade på mina egna lekar ställde jag mig mitt i bassängen och kikade runt. När jag stod där och såg mig omkring var det som om alla människorna – grupper 27

av barn, mammor med småbarn, ungar med plastringar runt armarna så de kunde flyta, pojkar som dök vid skylten DYKNING FÖRBJUDEN – med ens kom fram ur ingenstans. Ljuden hördes plötsligt, ljuden av plaskanden, rop, visselpipor, och ljuden från fåglar och bilar på andra sidan det gröna spjälstaketet.

Dagen då jag träffade Peter fick jag se två pojkar och deras pappa som brottades i andra änden av bassängen. De plaskade och skrattade. En av pojkarna var väldigt söt. Han var den minste av dem, nio eller tio, mager och med ganska långt brunt hår. Han var inte bara söt, han utstrålade glädje. Det fanns ett ljus över hans ansikte och hud, en smidig snabbhet i benen och armarna och händerna, och en mildhet i blicken och ansiktet som var ovanlig hos en pojke. Hans storebror såg också glad ut, men var inte lika livfull.

Pappan hade rödblont och silvergrått hår i pottklippning och med sextiotalslugg som en i Beatles. Han hade fylliga läppar, en lång spetsig näsa som kunde ha varit ful på någon annan men inte var det på honom, och kraftig haka. När han tittade åt mitt håll såg jag att ögonen var intensivt blågröna. Han log mot mig, ansiktet var fullt av linjer – i pannan, vid ögonen och runt käken.

Jag förstod att han måste vara gammal eftersom han hade rynkor och grånat hår och slapp hud på halsen, men där fanns också så mycket energi och ljus att han inte verkade gammal. Han verkade inte ens vuxen i betydelsen det som naturligt skiljer vuxna från barn. Barn förstår avståndet mellan sig själva och vuxna på samma sätt som hundar vet att de skiljer sig från människor, och även när vuxna leker barnlekar finns alltid känslan av att man inte är likar. Jag tror att om man hade ställt honom i en rad med hundra andra män med samma kroppsbyggnad och drag hade jag kunnat plocka ut just honom ur raden för att fråga: ”Får jag leka med dig?”

Jag simmade tvärs över bassängen och ställde den frågan. Han 28

svarade ”självklart” och stänkte omedelbart vatten på mig, började skoja med mig som om jag var hans eget barn. Jag stänkte på pojkarna och de stänkte på mig, för de här pojkarna verkade inte ha det minsta emot att leka med någon som var så pass mycket yngre och dessutom flicka. Vid ett tillfälle tryckte den söta pojken ner mitt huvud under vattnet och när jag kom upp skrattade jag så högt att mitt eget skratt en stund var det enda jag hörde.

Sedan fattade pappan mig försiktigt under armarna och snurrade runt med mig medan han skrattade som ett stort barn. När han slutade hade världen kommit ur balans och ett egendomligt vitt ljus låg runt hans ansikte, som ett sken.

När badvakterna lite senare ropade upp alla ur bassängen, eftersom det var dags för stängning, presenterade pappan, som hette Peter, oss för en latinokvinna som såg rar ut och hette Inès. Hon hade vadat omkring för sig själv i den grundaste delen av bassängen medan vi lekte. Peter retade henne för att hon höll sig intill bassängkanten och skämtade med mamma och mig om att Inès oroade sig för sådant som ingen annan var rädd för, som att åka karusell och att cykla. Inès hade ett märkligt, sött ansikte, dåsiga solrynkiga ögon, långt lockigt hår som var mörkt längst in men på halva vägen bytte till en färgad aprikosnyans, och liknade lite en beskedlig, vilsen hjortkalv. Hon hade purpurröda lösnaglar; två var borta och på de övriga fanns små svarta fredstecken målade.

Peter talade om vad alla hette: den större pojken, Miguel, såg ut att vara runt tolv eller tretton och den yngre, Ricky, bara ett par år äldre än jag. När dagen var slut hade jag glömt alla namnen men jag mindes de första bokstäverna i föräldrarnas: P och I. Jag fortsatte att tänka på dem, P och I, och deras löfte att bjuda hem mamma och mig. Det gick några dagar utan att något hände, och jag glömde bort dem.

29

Jag hade kunnat glömma dem för alltid om det inte varit för den vaga efterdyningen av glädje som händelsen lämnat i mig. Vi satt i pappas Cheva -79 när mamma sa att de hade ringt henne, eller snarare att Peter hade ringt. ”De har bjudit hem oss. Visst är det trevligt?” När pappa inte sa något fortsatte hon. ”Peter och Inès. Och pojkarna, Ricky och Miguel. Miguel och Ricky. Sådana fina pojkar. Väluppfostrade, inte ett dugg bråkiga. En trevlig familj.” ”Hem till dem? Bor de här i närheten?” ”Inte långt härifrån. Peter sa Weehawken i telefon, på gränsen mot Union City. Jag ville bara höra med dig. Få veta vad du tycker.” ”Om vadå?” ”Om att åka dit. På fredag, medan du är på jobbet.” ”Jag bryr mig inte.” ”Ja, jag ville ändå höra med dig först.” ”Jag bryr mig inte. De är väl inga yxmördare, eller?” ”Det är en väldigt trevlig familj. Väldigt trevliga människor. En underbar familj.” ”Du tycker allt är trevligt. Alla är så trevliga. Allt är så underbart.” ”Då så”, sa mamma. ”Fredag klockan tolv.”

30