Foto: Thron Ullberg
Svinajakten är den första boken i en serie om Petra Wester.
En plötslig och tragisk dödsolycka sätter i gång polisens utredning. Under ytan i det vackra österlenska landskapet styrs händelserna av kärlek, svek och avund, vilket sätter i gång en spiral av våldsamma gärningar. Petras efterforskningar på Stens uppdrag blir nu allt farligare och hennes upptäckter gör att hon motvilligt dras in i polisutredningen.
Anna Bovaller
nna Bovaller, född 1963 i Trollhättan, är chefsjurist på LFV. Svinajakten är hennes debut, som introducerar en ny spännande karaktär: Petra Wester, advokat.
En sommar blir Petra kontaktad av affärsmannen Sten Backman, en bekant från studietiden, som just ärvt den pampiga österlenska gården Hamra efter att hans far plötsligt gått bort. Stens nya planer för Hamra och den traditionsenliga jakten där ses inte med blida ögon i trakten. Samtidigt genomför miljöaktivister en rad protestaktioner på båda sidor av sundet.
Svinajakten
etra Wester är advokat i Stockholm, där hon bor med sin 16 -åriga dotter Martina. Petra har ett sommarhus på Österlen dit hon söker sig för att komma undan stress och yrkesliv.
vina-
”Knirkandet från trappan började igen och hördes nu med jämna mellanrum. Någon gick sakta uppför hennes trappa mitt i natten. Nu arbetade hennes hjärna för högvarv. Det fanns inga hus i närheten, ingen skulle höra hennes skrik på hjälp. Hon smög fram till skrivbordet och tog tag i skrivbordslampan. Den var lättare än hon hade trott och skulle inte fungera som vapen. Hon snodde runt. Bakom dörren fanns brandsläckaren och hon tog sig tyst dit. Hon lyfte av den från fästet, drog ur säkringen och stod alldeles stilla. Hjärtats slag ökade och dånade i huset. Dörrhandtaget trycktes långsamt ner och dörren öppnades sakta, sakta. Hon siktade med munstycket som om det vore ett vapen.”
K IMINALROMAN KR
www.norstedts.se ISBN 978-91-1-302113-3
Grafisk form: Frida Axiö-Gelfgren /Frida Sthlm Foto omslagsbild: Johnny Franzén /Johnér
2072_Svinajakten.indd 1
Anna Bovaller 2009-05-28 09.47
Svinajakten Anna Bovaller
I_Svinajakten.indd 3
09-06-04 16.26.22
isbn 978-91-1-302113-3 © Anna Bovaller 2009 Norstedts, Stockholm Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Tryckt av ScandBook AB, Falun 2009 www.norstedts.se *
Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Svinajakten.indd 4
09-06-04 16.26.22
N
ÄR PETRA WESTERS midnattsblå BMW slingrade sig fram genom Brösarps backar log hon för sig själv och sjönk djupare ner i sätet. Bilresan hade åter tagit henne drygt sex timmar. Hon hade kört i ett sträck från Stockholm, ögonen var torra av luftkonditioneringen och tröttheten gjorde henne äntligen avslappnad. Nu gled bilen fram genom det mjuka österlenska landskapet, klockan var inte mycket och vårkvällen var ännu ung. Solen var på väg ner över de böljande backarna i väster, men skulle orka lysa upp landskapet ett kort tag till. I bagaget låg en snabbt hoprafsad weekendväska, laptopen och en portfölj med allt jobb hon borde göra under helgen. En snabbt påkommen tanke, en flykt ner och bort från allt, men med jobbet närvarande i portföljen. Så lätt kom man inte undan. Vid Brösarps backars parkering stod två bilar och Petra såg ett gammalt par vid ett av picknickborden. Hon skymtade en termos och några smörgåspaket. En kopp kaffe efter vandringen över gullviveängarna. Våren hade kommit till Österlen. Martina var sexton år nu och våren var hennes. Hennes koppling till Skåne var inte samma som Petras och dottern ville inte längre följa med ner till sommarhuset. Kanske skulle längtan ner bli starkare när Martina blev äldre, men de närmaste åren fick Petra säkert åka ensam. Hon passerade gullvivebackarna. Snart såg hon skylten som 9
I_Svinajakten.indd 9
09-06-04 16.26.22
pekade österut mot Ravlunda skjutfält och Skepparpsgården, bara tre kilometer. Där fanns havet. Och Haväng. Hon saktade ner farten och smakade på ordet. Haväng. Redan namnet gjorde henne lycklig. Där havet mötte ängarna. Barndomsminnen. Det var en av de vackraste platserna hon visste. Hon hade läst om någon vetenskapsman som någonstans, någon gång, kanske på sextonhundratalet, hade försökt bevisa att Edens lustgård hade varit belägen i Haväng. Hon mindes inte riktigt. För henne var platsen ändå himmelsk. Petra tog av österut, ner mot havet. Den smala vägen gjorde att hon höll lägre fart nu, efter den lilla bron över Verkeån tog hon svängarna långsamt och ibland kröp bilen nästan fram. Solen låg henne i ryggen och bländade henne genom backspegeln. Hon famlade efter solglasögonen och drog en omärklig suck. Landskapet öppnade sig, skjutfältet bredde ut sig längs vägens norra sida och några islandshästar betade stilla i kvällsljuset. Hon parkerade bilen på den tomma parkeringsplatsen vid Skepparpsgården, gick genom grinden, vek av till vänster direkt före den väldiga avenboken och gick upp på stigen, förbi de stora trädstockarna och upp över heden mot Havängsdösen. En blandad flock med kajor och råkor flaxade plötsligt upp och konturerna av de skräniga fåglarna avtecknade sig mot himlen i det rosa skymningsljuset. Kia-kia, skrek de upprörda kajorna och det fick henne att rysa. Kia-kia, nu störde du oss, lämna oss i fred, skränade de och försvann norrut över skjutfältet. Nu var hon uppe vid dösen och stod alldeles stilla, drog ett djupt andetag och såg ut över det öppna havet och Hanöbukten. Hon var alldeles ensam, det var inte en människa på stranden. I norr lyste ljusen från Åhus och Blekingekusten och bakom henne dalade solen sakta över skjutfältets hedar och färgade hela himlen rosaröd. 10
I_Svinajakten.indd 10
09-06-04 16.26.22
Hon sneddade ner över ängarna söderut längs med havet och fortsatte mot Verkeåns mynning. Försiktigt gick hon ut på den ranka träbron över ån, lutade sig lätt mot räcket och kikade ner i vattnet efter öring. Allt var tyst och stilla, mycket stilla. Inga fiskar syntes, nu skulle snart mörkret falla och dagen vara till ända. Plötsligt sjöng näktergalen högt och gällt, väl dold i buskagen vid ån. Den påträngande sången överraskade henne och för en sekund tappade hon balansen, svajade till och var tvungen att ta tag i räcket. Hon fick gåshud av fågelsången. Den mytomspunna fågeln med rykte om sig att vara vacker och skönsjungande. Hon visste att det alls inte var sant. Den var svår att upptäcka, men när man en gång väl hade sett den insåg man att den var grå och oansenlig, på gränsen till ful, och att sången var förfärlig. Hon huttrade till och saknade genast jackan uppe i bilen. Småspringande skyndade hon tillbaka över bron, uppför träspången mot bilen, hoppade in på passagerarsidan och slog igen bildörren efter sig.
11
I_Svinajakten.indd 11
09-06-04 16.26.23
R
EDAN I TRAPPHUSET hörde Sten Backman telefonen ringa inne i våningen. Han rusade uppför trapporna, fumlade med nycklarna för att hinna öppna dörren innan signalerna dog ut. Precis när han öppnade förstod han att telefonsvararen kopplats in. Han visste precis hur den lät, samma meddelande hade legat kvar flera år nu. ”Du har kommit hem till Sten och Charlotte Backman. Vi är inte hemma för tillfället men lämna …” Charlottes röst lät sval och hon talade snabbt som för att få det hela överstökat. Sten sjönk ner i en fåtölj i hallen och lutade sig bakåt och blundade. Klockan var inte ens tio, men arbetsdagen hade börjat tidigt samma morgon. Han var helt slutkörd. Det senaste halvåret hade hans snittarbetstid legat på säkert sextio timmar i veckan. På sikt var detta helt ohållbart. Nu var han snart fyrtio och det höll inte längre att jobba på som när han var tjugofem. Han öppnade ögonen och böjde sig fram och började ta av sig skorna. Var fan var Charlotte? Hon var aldrig hemma nu för tiden. Han sjönk tillbaka ner i fåtöljen. Han borde göra något nytt av sitt liv. Pengarna rasade in, affärerna för Backman Industrier gick bättre än någonsin, men det var knappt värt arbetsinsatsen längre. Just nu var han bara trött. Han hade varit i god form fram till i vintras men började nu tackla av lite. Det var flera veckor sedan han varit nere på gymmet. 12
I_Svinajakten.indd 12
09-06-04 16.26.23
Han gjorde precis en ansats att resa sig upp när mobilen började vibrera i kavajens innerficka. Det fick honom att sjunka tillbaka ner i fåtöljen. Han såg att han hade tre missade samtal, vilket påminde honom om att han måste byta till ringsignal. ”Sten Backman.” ”Sten, det är Margit.” ”Margit?” Sten hasade sig upp i fåtöljen. ”Du brukar inte ringa så här sent. Jag är helt slut, vet inte om jag orkar prata nu …” Deras gamla hushållerska. Att hon arbetade kvar hemma på gården var ofattbart, hann Sten tänka. Hon var också gammal nu. Precis som far. ”Carl har blivit allvarligt sjuk och är på väg till sjukhuset i Kristianstad.” Sten satte sig hastigt upp. ”Far?” Margit Bjelle snyftade till. ”Vi åt middag med din kusin och hans fru och hade så trevligt och helt plötsligt … Ja, Carl föll ihop bara. Som om han inte fick luft.” Sten kände hur han plötsligt frös där han satt, fortfarande med ytterrocken på. ”Erik är med honom i ambulansen och Marie-Louise och jag åker efter i deras bil.” ”Jag kommer”, sa Sten kort. Han satte på sig skorna, tog nyckelknippan från hallbordet och gick ut ur lägenheten utan att röra en min. BILEN RUSADE FRAM genom det skånska landskapet. Det var mörkt ute och Sten kunde höra blåsten vina över slätterna. Bleka minnesbilder av mor och far och uppväxten på Hamra Gård på Österlen flimrade förbi. Han kände knappt trakten längre. Det var länge sedan mor gick bort, han hade bara varit nio. Efter stu13
I_Svinajakten.indd 13
09-06-04 16.26.23
denten hade han gett sig av från far och Hamra, bott en tid i Lund och några år utomlands. De senaste tio åren hade han och Charlotte bott i Helsingborg. Men Margit Bjelle hade varit far och gården trogen. Hon måste ha arbetat som hushållerska hos dem i hela sitt vuxna liv. Han borde höra av sig till Charlotte. Hon svarade inte på mobilen och han lämnade bara ett kort meddelande. Hon brydde sig nog inte ändå, tänkte han och lutade sig fram för att sätta på radion. Mobilen ringde. Det var Margit igen och nu grät hon. Han måste skynda sig, läkarna hade sagt att de inte visste om en man i Carls ålder skulle klara några större komplikationer. Sten pressade ner gaspedalen. Far skulle fylla åttiofem i sommar men hade alltid varit kärnfrisk. Sten hoppades att det inte var något vilt ute på vägarna för nu gick det undan. Om han hade trott på Gud skulle han kanske ha bett en bön att fadern skulle hålla sig vid liv några år till. STEN SVÄNGDE UPP bilen vid sjukhuset och parkerade precis vid stora entrédörren till akuten. En sköterska visade vägen upp till våningen där hans far låg. Margit kom emot Sten och omfamnade honom snyftande. Han gav henne en snabb kram, men sköt henne strax ifrån sig. Hans kusin Erik var blek och ögonen var svullna, det syntes att han hade gråtit. Han satt bredvid sin fru Marie-Louise i en soffa i det lilla väntrummet. Händerna i knäet, Marie-Louises arm runt sig. ”Vad hände?” Stens ton var kort. ”Vi åt middag, Sten. Farbror Carl åt och verkade må bra, men plötsligt sjönk han ihop, bara.” Erik torkade bort något som glänste under näsan. ”Jag vet inte vad som hände. Hjärtat, kanske?” Med en gest visade han att han inte hade en aning. 14
I_Svinajakten.indd 14
09-06-04 16.26.23
”Säger de det?” sa Sten. Erik skakade på huvudet. ”Läkarna? Nej, de har inte sagt någonting än.” ”Vad åt ni?” ”Vad vi åt?” Erik förstod inte frågan. Sten vände sig mot Margit. ”Vad åt ni? Vad hade du lagat åt dem? Var det något han inte tålde i maten, Margit?” Margit spärrade upp ögonen och stirrade på honom. ”Hur kan du säga så till mig!” Sten ryckte på axlarna och sjönk ner på soffan bredvid Erik. ”Jag har lagat mat till dig och dina föräldrar i hela ditt liv, Sten. Vi är alla ledsna och oroliga för Carl, men du behöver inte vara oförskämd för det.” Marie-Louise räckte Margit Bjelle en pappersnäsduk och den gamla damen torkade sig i ögonen. STEN SÅG DET redan på hållningen på läkaren som kom ut från rummet där Carl låg. Läkaren skakade på huvudet och beklagade sorgen. Nej, de hade inte kunnat rädda faderns liv. Han hade varit bortom hjälp. Sten rätade på ryggen. ”Vad var det? Var det hjärtat?” Läkaren log milt och sa att det inte var omöjligt. De hade för avsikt att obducera Carl Backman och sedan fastställa dödsorsaken. ”Maten? Kan det ha varit något han ätit?” Läkaren skakade på huvudet och sa att det trodde hon inte. Men ingenting gick väl att utesluta egentligen innan dödsorsaken var fastställd. Hon beklagade igen. Sten stannade upp utanför dörren till faderns sjukrum. Han hade inte träffat sin far på många månader och de hade knappt ens hörts på telefon den sista tiden. De hade egentligen inte stått 15
I_Svinajakten.indd 15
09-06-04 16.26.23
varandra så nära, särskilt inte de senaste åren. Sten drog efter andan i ett försök att samla ihop sig. Någon hade tänt ett stearinljus och ställt på ett litet bord vid sjuksängen. Fadern låg nerbäddad. Hans ögon var slutna och det såg ut som om han sov. Huden hade antagit en svagt gulaktig ton. Händerna var knäppta över bröstet och för en gångs skull såg han lugn och fridfull ut. Sten gick fram till sängen och stod först och bara tittade. Ljuslågan flimrade till, som av en ängels rörelse i rummet. Han strök försiktigt med handen över sin fars kind. Så mycket som aldrig hade sagts. Tankar som tänkts, men som aldrig hade formats till ord. Plötsligt kände Sten en arm om sina axlar. Margit hade kommit in i rummet och hon höll om honom, precis som förr. Han ville först fösa henne ifrån sig men kände hur luften gick ur honom och han stod kvar alldeles stilla.
16
I_Svinajakten.indd 16
09-06-04 16.26.23