__MAIN_TEXT__

Page 1


För Gianni … det är från mig till dig precis som tvärtom A.S.

Översättningen är gjord med finan­­ siellt stöd från Goethe-­Institut med medel från det tyska utrikesdepartementet.

www.opal.se Originalets titel: Rico, Oskar und die Tieferschatten ©Text CARLSEN Verlag GmbH, Hamburg 2008 Omslag och illustration: Lena Sjöberg, 2010 Översättare: Dorothea Hygrell Bokförlaget Opal AB, Bromma, 2010 Printed by Scandbook in Sweden, 2010 ISBN: 978-91-7299-391-4


Andreas Steinhöfel

Rico, Oskar och skuggorna i gårdshuset Översatt av Dorothea Hygrell Illustrationer av Lena Sjöberg

Opal


Lördag Hittepasta

Pastabiten låg på trottoaren. Den var tjock och räfflad, med ett stort hål rakt igenom. Lite torkad sås och skräp satt fast vid den. Jag tog upp den, plockade bort skräpet och tittade upp längs med den gamla fönsterväggen på vårt hus, upp mot sommarhimlen. Inga moln och framför allt inga av dessa vita kondensstrimmor. Förresten, funderade jag, man kan ju inte öppna flygplansfönster för att kasta ut mat. Jag öppnade porten, svischade genom det gula trapphuset upp till tredje våningen och ringde på hos tant Ella. Hon hade stora färggranna papiljotter i håret, som varje lördag. ”Skulle kunna vara en rigatoni. Såsen är gorgonzola i alla fall”, konstaterade hon. ”Snällt av dig att komma till mig med pastabiten, gullunge, men jag har inte kastat ut den. Kolla med Finke.” Hon flinade mot mig, knackade med fingret mot pannan, himlade med ögonen och tittade uppåt. Finke bor på fjärde våningen. Jag tycker inte om honom och egentligen trodde jag inte heller att det var hans pastabit. Tant Ella hade varit mitt första val eftersom hon kastar ut saker genom fönstret ibland. Förra vintern var det teven till exempel. Fem mi5


nuter senare kastade hon även ut sin man, visserligen inte genom fönstret. Sedan kom hon till oss, och mamma fick hälla upp ett litet glas åt henne. ”Han har en älskarinna!” hade tant Ella berättat alldeles förtvivlad. ”Om den kossan i alla fall var yngre än jag! Häll upp lite till!” Eftersom dumburken nu var sopor och mannen borta, köpte hon dagen därpå en superbra platt-tv och en dvd-spelare för att trösta sig. Nu tittar vi ibland på en kärleksfilm eller en deckare, men bara på helgerna när tant Ella har sovmorgon. På vardagar står hon vid köttdisken i saluhallen. Hon har alltid röda händer, så kallt är det där. När vi tittar på teve äter vi snittar med korv och ägg eller med lax. När vi ser kärleksfilmer behöver tant Ella alltid minst ett paket näsdukar, men när filmen har slutat börjar hon bråka: Pyttsan, nu har han och hon hittat varandra, och nu börjar eländet på riktigt! Men det visar de naturligtvis aldrig i dessa filmer, allt är bara förljuget skräp, vill du ha några snittar till, Rico? ”Vi ses i kväll, eller hur?” ropade tant Ella efter mig, när jag sprang upp till fjärde våningen, två trappsteg åt gången. ”Visst!” Hennes dörr slog igen och jag knackade på hos Finke. Man måste alltid knacka hos Finke, hans ringklocka är sönder, kanske ända sedan 1910 när huset byggdes. Vänta, vänta, vänta. Skrap, skrap, skrap bakom den tjocka gamla dörren. Sedan Finke i egen hög person, som vanligt i sin mörkblå pyjamas med grå ränder. Hans skrynkliga ansikte var fullt 6


med skäggstubb och det stripiga grå håret stod ut åt alla håll från hans huvud. Verkligen, extremt ovårdat! En kvalmig, unken lukt kom mot mig. Vem vet vad Finke lagrar därinne. I lägenheten, menar jag, inte i huvudet. Jag försökte att kika in utan att det märktes men han stod i vägen. Avsiktligt! Jag har varit i alla lägenheter i huset förutom i Finkes. Han släpper inte in mig eftersom han inte tycker om mig. ”Jaså, det lilla dumhuvudet”, morrade han. Det är kanske dags att berätta att jag heter Rico och är ett lågt begåvat barn. Det betyder att jag visserligen kan tänka riktigt mycket, men att det oftast tar lite längre tid än för andra. Det beror inte på min hjärna, den har normal storlek. Men ibland ramlar det ur några saker, och tyvärr vet jag aldrig i förväg när det händer. Dessutom kan jag inte alltid koncentrera mig när jag berättar någonting. För det mesta tappar jag den röda tråden, jag tror i alla fall att den är röd, fast den skulle kunna vara grön eller blå också, och precis det är problemet. I mitt huvud är det ibland lika rörigt som i en bingotrumma. Jag spelar bingo med mamma varje tisdag i pensionärsklubben Grå humlor. Humlorna har hyrt in sig i kyrkans församlingshem. Ingen aning varför mamma så gärna går dit, för där finns verkligen nästan bara pensionärer. Jag tror att några av dem aldrig går hem, de har nämligen samma kläder varje tisdag, så som Finke med sin enda pyjamas, och några av dem luktar konstigt. Kanske tycker mamma bara att det är så roligt att hon vinner så ofta i bingo. Hon strålar 7


alltid när hon kommer upp på scenen för att hämta exempelvis en billig handväska i plast – det är egentligen alltid billiga handväskor i plast. Pensionärerna lägger sällan märke till det, många av dem slumrar nämligen till över bingobrickorna eller så är de inte riktigt med. Det är bara några veckor sen som en av dem satt alldeles lugnt vid sitt bord tills alla siffrorna hade ropats upp. När de andra gick hem reste han sig inte, och när städerskan ville väcka honom var han död. Mamma funderade över om han möjligen hade dött tisdagen innan. Jag hade inte heller sett något särskilt. ”Hej, herr Finke”, sa jag, ”hoppas jag inte väckte dig.” Finke ser ännu äldre ut än den pensionären som dog vid bingon. Och verkligen ofräsch. Han tror att han inte kommer att leva länge till, därför har han alltid pyjamasen på sig, även när han går och handlar mat. Om han tuppar av någon gång är han i alla fall klädd på rätt sätt. Allt sedan han var liten har han fel på hjärtat, det har Finke berättat för tant Ella en gång, därför blir han superlätt andfådd och någon gång PANG! Jag tycker att även om han ska dö snart skulle han kunna klä på sig ordentligt, eller åtminstone tvätta pyjamasen lite då och då, på julen till exempel. Jag skulle i alla fall inte vilja ligga nersegnad i affären framför ostdisken och lukta riktigt äckligt, fast jag bara har varit död i en minut. Finke bara stirrade på mig, därför höll jag upp pastabiten framför hans ansikte. ”Är det din?” ”Varifrån kommer den?” ”Trottoaren. Tant Ella menar att det skulle kunna vara en rigatoni. Såsen är gorgonzola i alla fall.” 8


”Låg den bara där”, frågade han misstänksamt, ”eller låg den i något?” ”Vem … vad?” ”Köp dig en hjärna! Pastabiten, dumhuvudet!” ”Vad var frågan nu igen?” Finke vred ögonen uppåt. Snart skulle han spricka. ”Om den bara låg där på trottoaren, din idiotiska pastabit, eller i något! Hundbajs, du vet.” ”Bara så”, sa jag. ”Låt mig se lite närmare.” Han tog pastabiten ifrån mig och vred den mellan fingrarna. Sedan stoppade han den – min hittepasta! – i munnen och svalde. Utan att tugga. Stängde dörren, VOMMM! Han är ju inte riktigt riktig! Nästa hittepasta, det är ett som är säkert, kommer jag rulla runt i bajs och gå till Finke med, och frågar han sedan, låg den i något, så säger jag nej, det är köttfärssås. Herregud!

Egentligen hade jag velat gå runt i hela huset med pastabiten, men nu var den ju borta, försvunnen bakom Finkes dåliga tänder. Jag sörjde den. Så är det ju när man har mist något: först tycker man inte alls så mycket om det, men efteråt har det plötsligt varit världens bästa pastabit. Det var 9


likadant med tant Ella. Förra vintern gnällde hon över sin man, eftersom den jäveln hade varit otrogen, och nu tittar hon på den ena kärleksfilmen efter den andra och önskar sin man tillbaka. Jag var redan på väg att vända ner till andra våningen, men jag ändrade mig och ringde på lägenheten mittemot. Där bodde den nye, han som hade flyttat in för två dagar sedan. Jag har inte sett honom än. Visserligen hade jag inte längre hittepastan med mig, men det var ett bra tillfälle att hälsa. Kanske skulle han släppa in mig. Jag tycker om att vara i andras lägenheter. Den här hade stått tom länge eftersom den är så dyr. Mamma funderade på att hyra den, på fjärde våningen är det nämligen ljusare än på andra och det finns till och med lite utsikt, eftersom man genom träden kan titta över det gamla låga Urbansjukhuset på andra sidan gatan. Men när mamma hörde vad lägenheten skulle kosta struntade hon i det. Och det var tur, annars skulle Finke vara vår närmaste granne. Det matvraket. Den nye heter Westberg, så står det på dörrskylten. Han var inte hemma, och jag var nästan lite lättad. Det blir stressigt när jag behöver använda hans namn någon gång. På grund av väst och öst och så vidare. Jag blandar nämligen alltid ihop vänster och höger, även på kompassen. Är det tal om vänster och höger sätter bingotrumman i mitt huvud i gång direkt. Jag var irriterad när jag sprang nerför trapporna. Om inte Finke hade förstört bevismaterialet hade det varit en perfekt dag för att leka detektiv. Eftersom det fanns så få misstänkta. 10


Femte våningsplan med de två lyxiga taklägenheterna kunde jag för tillfället helt hoppa över. Runge-Blawetzkys försvann igår på semester, och Marrak, som bor bredvid dem, har varken setts till igår eller idag. Kanske har han sovit över hos sin tjej igen som tvättar åt honom också. Med några veckors mellanrum brukar man nämligen se honom med en jättesäck med kläder, ut ur huset och in igen, och återigen ut och in igen och så vidare. Tant Ella sa någon gång att det är förfärligt med dagens unga män, förr tog de bara med tandborsten när de gick ut, och idag är det halva garderoben. Marrak var i alla fall inte hemma. I brevlådan nere i porten satt fortfarande gårdagens reklam. Jag tittar hellre på deckare än på pussfilmer, då lägger man märke till sådana saker så där i förbigående. Okej, femte våningen avprickad. På fjärde bor Finke och den nye med väderstreck i namnet. På tredje våningen, mittemot tant Ella, bor Kulling. Hos honom hade jag ändå inte kunnat ringa på förrän på kvällen eftersom han jobbar hela dagen, som tandtekniker på ett labb i Tempelhof. Våningen nedanför: mamma och jag, och mittemot oss familjen Kesslers sex personer, men de har också åkt på semester. Från Kesslers lägenhet på andra våningen går en trappa ner till lägenheten under, den är nämligen också deras. De behöver mycket plats för sina många barn. Jag hade mest sett fram emot lägenheten på första plan mittemot Kesslers, alltså den under våran. Där bor nämligen Julia med Bert och Massoud. Det är tre studenter. Men utan pasta att visa upp blev det tyvärr inget besök hos dem. Bert är helt okej. Massoud gillar jag inte, eftersom Julia är förälskad 11


i honom och inte i mig. Detta om detta. Om jag bara hade börjat där med min utfrågning, eller hos den gamle Mommsen, fastighetsskötaren – han bor på bottenvåningen. Otur. Alltså till andra våningen, hemåt. När jag kom in i lägenheten stod mamma i hallen framför den gyllene spegeln med de där många rundkindade änglarna runt om. Hon hade dragit upp sin himmelsblå tshirt till hakan och tittade bekymrat på sina bröst, kanske hade hon stått där en lång stund redan. Jag kunde se hennes fundersamma ansikte i spegeln. Många människor, framför allt män, tittar efter mamma på gatan. Naturligtvis går hon inte runt där med uppdragen t-shirt, men hon ser helt enkelt toppen ut. Hon bär alltid jättekorta smala kjolar och en kort urringad topp. Silverfärgade eller gyllene sandaler med höga klackar och smala remmar till. Håret ljust och utslaget och långt och rakt, och sedan massor av klirrande, klingande armband och halsband och örhängen. Bäst tycker jag om hennes naglar, de är väldigt långa. Mamma klistrar på något nytt varje vecka, till exempel pyttesmå lysande prydnadsfiskar eller en liten nyckelpiga på varje nagel. Hon brukar säga att det finns en massa män som tycker om sånt, och därför har hon sådan framgång i sitt arbete. ”Någon gång blir de här hängtuttar”, sa mamma till sin spegelbild och till mig. ”De har nog kvar ett par, tre år, sedan blir de ett offer för tyngdlagen. Ja, tiden lider, och vi med den.” Tyngdlagen var inget jag kände till, det fick jag slå upp. 12


Jag slår upp allt som jag inte känner till i ett lexikon för att bli klokare. Ibland frågar jag också, mamma eller tant Ella eller min lärare, Mayer. Det som jag har fått fram skriver jag upp. Ungefär så här: Tyngdlagen: När någonting är tyngre än en själv dras man till det. Till exempel är jorden tyngre än det mesta, därför ramlar ingen ner från den. Tyngdlagen upptäcktes av en man som hette Isaac Newton. Den är farlig för bröst och för äpplen. Möjligen även för andra runda saker.

”Och sedan?” frågade jag. ”Sedan blir det nya”, sa mamma beslutsamt. ”Det är ju fråga om mitt driftkapital.” Hon suckade, drog ner t-shirten och vände sig mot mig. ”Hur var det i skolan?” ”Så där.” Hon säger aldrig stödcentrum eftersom hon vet att jag verkligen hatar det. Mayer försöker där sedan flera år tillbaka att ordna bingokulorna i mitt huvud – utan framgång. Jag har funderat på att föreslå honom att stanna maskineriet innan han börjar med kulorna, men jag lät bli. Kommer han inte på det själv är det otur för honom. ”Varför skulle du dit en gång till?” sa mamma. ”Jag trodde sista skoldagen var igår?” ”Det gällde ett semesterprojekt. Skriva något.” ”Skulle du skriva?” Hon rynkade pannan. ”Vad då?” 13


”Bara en uppsats”, mumlade jag. Saken var mera invecklad än så, men jag ville inte inviga mamma i det innan jag hade testat och lyckats. ”Okej.” Pannan blev slät igen. ”Har du redan ätit, en kebab eller nåt?” Hon rufsade till mitt hår, böjde sig fram och pussade mig i pannan. ”Nej.” ”Alltså hungrig?” ”Absolut.” ”Okej. Jag gör fiskpinnar.” Hon försvann in till köket. Jag slängde min ryggsäck genom den öppna dörren in i mitt rum, följde efter henne, satte mig vid köksbordet och tittade på. ”Jag måste fråga dig en sak, Rico”, sa mamma, medan smöret smälte i stekpannan. Mitt huvud åkte direkt ner mellan axlarna. När mamma frågar mig någonting och använder mitt namn betyder det att hon har funderat på det i förväg, och när hon funderar över något finns det oftast något allvarligt i bakgrunden. Med allvarligt menar jag svårt. Med svårt menar jag bingokulorna. ”Vad är det?” frågade jag försiktigt. ”Det är om Mister 2000.” Jag önskade att fiskpinnarna redan var klara. Till och med en korkskalle kunde gissa vart samtalet siktade. Mamma öppnade kylskåpet och skrapade och bände med en kniv i frysfacket, där förpackningen med fiskpinnarna fanns under ett hölje av blått is. ”Han har släppt ett barn igen”, fortsatte hon. ”Den här gången från Lichtenberg. Det är redan det 14


femte. Alla kommer de från olika stadsdelar i Berlin. Det innan kom från – ” ”Wedding, jag vet.” Och de tre innan från Kreuzberg, Tempelhof, Charlottenburg. Mister 2000 höll Berlin på helspänn sedan tre månader tillbaka. På teve sa de att han förmodligen är den klyftigaste barnarövaren någonsin. Vissa kallar honom även lågpriskidnapparen, eftersom hans kidnappningar är så billiga. Han lockar in små killar och tjejer i sin bil och åker iväg med dem, och sedan skriver han ett brev till föräldrarna: Kära föräldrar, om ni vill ha er lilla Lucille-Marie tillbaka, kostar det endast 2000 euro. Fundera noga om det är lönt att informera polisen för en sådan liten summa. För i så fall kommer ni att få tillbaka ert barn bit för bit. Hittills har alla föräldrar informerat polisen först efter att de hade betalat och fått tillbaks sitt barn i ett stycke. Men hela Berlin väntar på den dagen då en liten Lucille-Marie eller någon Maximilian kommer hem ofullständig för att föräldrarna har gjort något dumt. Det kan ju hända att vissa är rätt glada över att deras barn har rövats bort och att de inte betalar ens en euro i lösen. Eller att de är fattiga och bara har femtio euro eller så. Om man ger Mister 2000 bara femtio euro är det kanske bara kvar en hand. Den spännande frågan är om han då skickar tillbaka handen eller resten. Troligen handen, det är mera diskret. Och för ett jättepaket med resten av barnet i skulle de femtio euro säkert gå åt för portot. Jag tycker i alla fall att 2000 euro är vrålmycket pengar. Men i ett nödläge, det har Bert förklarat för mig någon gång, 15


får vem som helst ihop stålarna, om han bara vill. Bert läser ekonomi, det har att göra med pengar, så han borde veta. ”Har du 2000 euro?” frågade jag mamma. Man kunde ju inte veta. I nödfall skulle jag kunna ge henne tillåtelse att knäcka min riksdag. Mynten kastar man in där uppe i glaskupolen, där finns en springa. Riksdagen har jag haft så länge jag kan tänka, och för en arm eller så borde mina sparpengar räcka. För tjugo eller trettio euro skulle mamma i alla fall ha ett minne av mig. ”2000 euro?” sa hon. ”Ser jag ut som om jag hade det?” ”Skulle du få ihop dem?” ”För dig? Även om jag skulle behöva döda för det, min skatt.” Det knakade till och en tjock isklump hamnade på köksgolvet. Mamma tog upp den, lät som puhhh eller pffff och kastade den i diskhon. ”Frysfacket behöver verkligen frostas av.” ”Jag är inte så liten som de andra barnen som har kidnappats hittills. Och jag är äldre.” ”Ja, jag vet.” Hon slet upp paketet. ”Jag skulle ändå ha följt dig till skolan varje dag och hämtat där också under de senaste veckorna.” Mamma jobbar till tidigt på morgonen. När hon kommer hem har hon med sig en fralla till mig, pussar mig innan jag går iväg till stödcentret och lägger sig för att sova. Oftast går hon upp först på eftermiddagen, långt efter att jag har kommit hem. Det skulle aldrig fungera att hon lämnar och hämtar mig. Hon stannade upp och rynkade på näsan. ”Är jag en ansvarslös mamma, Rico?” 16


”Snack!” Hon tittade fundersamt på mig ett ögonblick, sedan hällde hon de frysta fiskpinnarna ur paketet i stekpannan. Smöret var så varmt att det stänkte. Mamma hoppade bakåt. ”Skit också! Nu luktar jag fiskpinnar!” Hon skulle i alla fall duscha innan hon gick till klubben i kväll. Efter fiskpinnar duschar hon alltid. Världens dyraste parfym, sa hon en gång, sitter inte i som lukten av fiskpinnar. När de fräste i stekpannan berättade jag om hittepastan och att Finke hade förstört den, och att jag därför inte längre kunde reda ut vems den hade varit. ”Den gubbjäveln”, muttrade hon. Mamma ogillar Finke jättemycket. För några år sedan, när vi hade flyttat in i huset, drog hon mig genom hela huset för att hälsa på grannarna. Hennes hand hade varit alldeles svettig, hon höll mig i ett riktigt järngrepp. Mamma är modig, men hon är känslig också. Hon hade varit rädd för att folk inte skulle gilla oss om de kom på att hon inte var en dam och att jag var lite handikappad. Finke hade öppnat när hon knackade och stod där framför oss i pyjamas. I motsats till mamma som inte låtsades om något flinade jag. Det var nog fel. Mamma hade väl sagt på ett ungefär, hej, jag är den nya här, och det här är min son Rico. Han är lite svag i huvudet, men det är inte hans fel. Ifall han skulle hitta på något bus … Finkes ögon blev till smala springor och han grimaserade som om han hade något i munnen som smakade illa. Sedan hade han, utan att säga ett ord, smällt igen dörren framför 17


näsan på oss. Och sedan dess kallar han mig för dumhuvud. ”Kallade han dig för dumhuvud?” frågade mamma. ”Nä.” Det hjälper ju inte om hon blir upprörd. ”Den gubbjäveln”, sa hon en gång till. Hon frågade inte varför jag nödvändigtvis behövde lösa mysteriet vems pastabiten var. Det var en av Ricos idéer, och det stämde. Ingen idé att fråga om sådant. Jag tittade på när hon vände fiskpinnarna. Hon nynnade på en liten visa, tyngde på vänster fot och sen på höger och tillbaka. Och så dukade hon bordet. Solen sken in genom fönstret och luften doftade gott, sommar med fisk. Jag trivdes. Jag tycker om när mamma lagar mat eller gör annat ompyssligt. ”Blodgegga på?” sa hon när hon var klar. ”Absolut.” Hon ställde ketchupflaskan på bordet och sköt min tallrik mot mig. ”Alltså inget följa-med-till-skolan?” Jag skakade på huvudet. ”Nu är det lov. De kanske hittar honom under tiden.” ”Helt säkert?” ”Jaaa!” ”Bra.” Hon riktigt lassade in fiskpinnarna. ”Jag får snart gå”, sa hon när hon såg min undrande blick. ”Ska till frisören med Irina.” Irina är mammas bästa väninna. Hon arbetar också på klubben. ”Jordgubbsblond, vad tycker du?” ”Är det rött?” ”Nej. Blond med ett litet drag åt det röda.” 18


”Och vad har det att göra med jordgubbar?” Och vadå drag? ”De har också ett sådant drag.” ”Jordgubbar är lysande röda.” ”Bara om de är mogna.” ”Men innan är de gröna. Vadå drag?” ”Så säger man bara.” Mamma tycker inte om när jag inte släpper en fråga, och jag tycker inte om när hon pratar så att jag inte förstår. Vissa saker har rätt korkade namn, man får väl fråga varför de heter vad de heter. Jag undrar till exempel varför jordgubbar heter jordgubbar trots att man inte behöver gräva fram dem ur jorden. Mamma sköt den tomma tallriken ifrån sig. ”Vi behöver några grejer till helgen. Jag skulle ju kunna köpa dem själv, men …” ”Jag gör det.” ”Du är en skatt.” Hon flinade lättad, reste sig och grävde i sin byxficka. ”Jag har skrivit en lista, vänta lite …” Mammas byxor är alltid så trånga att jag ibland är rädd för att jag måste skära ut henne en vacker dag. Jag undrar varför hon ändå stoppar allt i byxfickorna. Hon har vunnit minst tio handväskor i plast på bingo, men hon använder dem aldrig. Hon har dem inte ens kvar, hon säljer dem på nätet. ”Det är inte mycket.” Äntligen sträckte hon den skrynkliga lappen mot mig. ”Pengar finns i lådan. Viktigast är tandkrämen. Smör står inte på listan, det är slut nu också. Kan du komma ihåg det såhär eller ska jag –” 19


Jag spetsade den första fiskpinnen på gaffeln och doppade den i blodgeggan. ”Kan jag komma ihåg.” Hoppas jag.

20


Meningen från början var att Rico skulle skriva en lovdagbok. Det kan vara svårt nog för någon som lätt tappar den röda tråden – eller var den kanske grön eller blå? När Rico sedan lär känna Oskar och de båda kommer den smarte kidnapparen Mister 2000 på spåren, går det verkligen runt i Ricos huvud. Men tillsammans med Oskar är inte ens skuggorna i gårdshuset lika skrämmande längre. Det blir början till en underbar vänskap.

Andreas Steinhöfel tilldelades 2009 det prestigefyllda Deutsche Jugendliteraturpreis för denna bok.

ISBN: 978-91-7299-391-4

Profile for Smakprov Media AB

9789172993914  

… det är från mig till dig precis som tvärtom För Gianni Originalets titel: Rico, Oskar und die Tieferschatten ©Text CARLSEN Verlag GmbH, Ha...

9789172993914  

… det är från mig till dig precis som tvärtom För Gianni Originalets titel: Rico, Oskar und die Tieferschatten ©Text CARLSEN Verlag GmbH, Ha...

Profile for smakprov