9789185873784

Vikingar

VIKINGAR for print.indd 1

09-11-19 08.03.57

VIKINGAR for print.indd 2

09-11-19 08.03.57

Tomas Blom

Vikingar

Saga, s채gen och sanning

histor iska media

VIKINGAR for print.indd 3

09-11-19 08.03.58

Historiska Media Box 1206, 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se

© Tomas Blom och Historiska Media, 2009 Faktagranskning: Kristina Svensson Omslag: Niclas Schüler/Curt design Omslagsillustration: Charlie Christensen Sättning: Ann Lewenhaupt/Text & Produktion Karta: Petter Lönegård/Lönegård & Co Tryck: ScandBook AB, Falun 2009 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 isbn 978-91-85873-78-4

VIKINGAR for print.indd 4

09-11-19 08.03.58

Innehåll Vad vet vi om vikingarna? 9 Havets vargar 15 Vikingar i västerled 23 Den sportslige engelsmannen 27 England under vikingarnas välde 31 Gammelulvens silvergömma 35 Vikingar i österled 47 Harald Hårdråde – en värings saga 53 Halvdan var här 59 Vikingaskeppet – klinkbyggd hi-tech 63 Äventyret Vinland 69 Sex, snusk och människooffer 79 Vad trodde vikingarna på? 87

VIKINGAR for print.indd 5

09-11-19 08.03.58

Asa-Tor som drag-queen 93 Sejd mot svält 101 Runor – från magi till klotter 109 Bärsärkar – vikingatidens värstingar 117 Att dö som en viking 123 Det våras för vikingen 129

VIKINGAR for print.indd 6

09-11-19 08.03.58

VIKINGAR for print.indd 7

09-11-19 08.03.58

VIKINGAR for print.indd 8

09-11-19 08.03.58

Vad vet vi om vikingarna?

Blunda och tänk ”viking”. Vad ser du? Antagligen en kraftig, skäggig, hjälmklädd karl med svärd i handen. Han kanske till och med har horn på hjälmen? Så ser bilden av vikingen ut för de flesta av oss, och den är möjligen inte helt felaktig – bortsett från hornen. Hornprydda hjälmar kan ha funnits, fast var antagligen inte avsedda att slåss i. Men 1800-talets konstnärer gillade att måla vikingar och tyckte att det såg mer spännande ut med horn. Det hade nämligen blivit väldigt populärt med vikingar på 1800-talet; för det mesta handlade det om romantiska fantasier om ädla och hjältemodiga sjökrigare. Men fantasierna blev seglivade, och när det ska göras en vikingafilm, då kan man vara säker på att hornen dyker upp igen.

Vad vet vi egentligen om vikingatiden? Den ligger långt tillbaka och det finns inte så värst mycket skriftlig information bevarad. Vikingarna själva skrev ju inte ner särskilt mycket om vad de hade för sig. Visserligen står det cirka 2 500 runstenar lite varstans i Sverige, och av dem kan vi lista ut en del. Men ofta handlar det om ganska kortfattade meddelanden, ibland med besked om vart människor har rest och blivit borta, eller vilka som fått ärva efter de döda. Ute i Europa

VIKINGAR for print.indd 9

09-11-19 08.03.58

10 Vikingar

ISLAND ISLAND

tt

Uppsala Uppsala Birka Birka

t

Skiringsal Skiringsal Lindisfarne t Lindisfarne

t EEllbb

Hedeby Hedeby

ee

diiee aannd rrmm o o NN SS

eeiinnee

e Rh n

A A T T L L A A N N T T E E N N

DANEDANELAGEN LAGEN

Wee W iicchhss eell OOdd eerr

ÖSTFRANKISKA ÖSTFRANKISKA RIKET RIKET

Rhone

VÄSTFRANKISKA VÄSTFRANKISKA RIKET RIKET

M M

VIKINGAR for print.indd 10

EE DD EE LL HH AA VV EE TT

09-11-19 08.03.59

(Kiev) t Könugård Dnep r

K

S A S P I

We ichs el de r

Holmgård t (Novgorod)

Volg a

tt

vikingar 11

GÅRDARIKE

K

A H

A

A

A R T

H A V E T

E T

S

V

V

au Don

t

Miklagård (Konstantinopel) 0

VIKINGAR for print.indd 11

1 000 km

09-11-19 08.03.59

12 Vikingar

skrev man däremot ner en hel del som handlar om vikingar, i synnerhet när de slog till med sina överraskande anfall mot kloster och samhällen i slutet av 700-talet. Då ungefär börjar det vi kallar vikingatiden, och den slutar ungefär 250 år senare, runt mitten av 1000-talet. Under de åren gjorde sig de nordiska länderna för första gången påminda ute i Europa – med besked! Det hela började som rena rövartåg. De märkvärdiga skeppen, som både kunde korsa öppet hav och slingra sig uppför smala floder, dök plötsligt upp längs kusterna av England, Irland, Frankrike och många andra länder. De rörde sig utmed Spaniens kust, på Medelhavet och ända borta på Svarta havet. Och överallt stormade våldsamma och brutala rövare iland, plundrade, mördade och tog slavar. Det kom som en chock för invånarna som drabbades av denna oväntade katastrof, och det finns många dokument från den här tiden som klagar över nordmännens raseri.

Så småningom började rövarna att slå sig ner i vissa områden där de hade härjat och skövlat. De grundade riken på de brittiska öarna och i norra Frankrike, kombinerade handel med jordbruk, gifte sig med kvinnor från sina nya hemländer och blev med tiden assimilerade; de anpassade sig till den plats de flyttat till, lärde sig språket och tog till sig landets kultur.

En del av Frankrikes nordkust heter fortfarande Normandie, som från början betyder ”nordmännens land”, och i England säger man ”window” om fönster, långt efter att vi i Sverige slutat använda det gamla vikingaordet ”vindöga”.

Men vikingarna var i och för sig troligen lika mycket handelsmän som plundrare. Skeppen gjorde det möjligt att frakta laster av nordiska varor som pälsverk, valrossbetar, jaktfalkar, vax och honung och starka rep av sälskinn. Det var hårdvaluta ute i Europa och i gengäld kunde nordmännen räkna med att byta till sig nödvändiga varor som salt och lyxvaror som

VIKINGAR for print.indd 12

09-11-19 08.03.59

vad vet vi om vikingarna? 13

vin, sidentyg och – förstås – dyrbarheter och mynt, helst av silver. Gränsen mellan handelsman och rövare var ofta ganska flytande: om man såg sin chans att ta för sig med vapenmakt, tog man den, om motståndet var för starkt blev det förhandlingar och varubyte.

Var alla nordbor vikingar på vikingatiden? Knappast. De allra flesta hade fullt upp att hålla sig vid liv med jordbruk, jakt och fiske, och det krävdes stora resurser för att bygga och utrusta skepp för långfärd. Egentligen vet vi faktiskt inte säkert vad som menas med ”viking”. Ordet förekom på den tiden, det hette att man ”låg i viking”, men betydelsen är oklar.

Somliga menar att en viking, det är någon som ligger och lurpassar på byte i en havsvik. Andra tror att det från början syftade på en man från Viken, det vill säga det område mellan Sverige och Norge som i dag är Bohuslän och kusten kring Oslofjorden. En tredje förklaring är att viking kommer från latinets vicus, som betyder köpstad, alltså skulle det syfta på vikingarna som handelsmän. Men i många dokument och på runstenar betyder ”viking” helt enkelt sjörövare.

Det är över tusen år sedan vikingarna levde. Egentligen är det märkligt att vi fortfarande tycker att de är så spännande.

Det intressanta är att vikingarna var mer eller mindre bortglömda tills för 200 år sedan. Då, i början av 1800-talet, väcktes minnet av vikingatiden till liv genom unga svenskar som samlades i något som de kallade Götiska förbundet. Där var det riktigt festligt, de drack mjöd ur horn, läste upp egna vikingadikter och började att hälsa på varandra med det lilla ordet ”hej” – för det menade man att vikingarna gjorde. Och så gör vi fortfarande.

Götiska förbundet fick sin inspiration från de enda skrifter som fanns om vikingarna, nämligen det som kallas ”de isländska sagorna”. Med det menar man en samling texter som

VIKINGAR for print.indd 13

09-11-19 08.03.59

14 Vikingar

skrevs ner på 1200- och 1300-talet på Island, oftast av präster på beställning av rika isländska stormän som ville bevara de muntliga berättelser som gått i arv sedan flera hundra år tillbaka. Det finns sagor om alla olika släkter som befolkade Island, sagor som oftast handlar om konflikter, våldsdåd och gruvlig hämnd och som är fulla av grymheter och hjältedåd.

Forskarna har försökt räkna ut hur mycket av det som står i sagorna som är historisk sanning. Ett problem är just att de isländska sagorna kallas för ”sagor”. På svenska betyder ju ”saga” något som är helt och hållet påhittat. Alltså har svenska forskare bestämt sig för att de isländska sagorna inte är trovärdiga källor till historien. Men på isländska betyder ”saga” något helt annat, nämligen ”redogörelse”. Och på senare år har man börjat inse att de isländska sagorna faktiskt innehåller en hel del historisk sanning, inte minst när man jämför dem med krönikor från andra länder som handlar om samma saker.

I den här boken får du träffa en rad vikingar och följa med på deras färder i väster- och österled. Du får också höra talas om dem genom folk från andra kulturer som skrivit ner sina intryck av de långväga resenärerna från länder långt uppe i norr. Trots att vikingarna inte har lämnat så mycket skrivet efter sig vet vi ändå en del om hur de levde, inte minst genom de fynd som arkeologer har lyckats gräva fram ur jorden.

Vikingarnas bild av världen och universum kan vi få en aning om genom sagorna, som också låter oss få veta hur en man skulle leva för att få ett gott rykte om sig efter döden.

I den här boken kan du läsa en rad berättelser om vikingar och vikingaliv. En del kapitel innehåller bara rena fakta, men i vissa fall har jag valt att berätta mer fritt och lekfullt om personer och händelser. Jag har helt enkelt ibland låtit min fantasi ta mig med på en resa in i vikingatiden.

Hoppas du vill följa med!

VIKINGAR for print.indd 14

09-11-19 08.03.59

Havets vargar Jag heter Aidan, eller broder Aidan om man ska vara noga.

Jag är 15 vintrar gammal och har mitt namn efter den helige man som för länge sedan grundade vårt kloster här på ön.

Här har jag levt ända sedan jag var barn i gemenskap med de andra bröderna. Jag har aldrig behövt sakna mat eller tak över huvudet och har kunnat gå till vila varje kväll, förvissad om att den helige Cuthbert kommer att vaka över min sömn och låta mig vakna till en ny dag av bön och heligt arbete.

Men nu är allt förlorat. Jag ligger genomvåt och darrande i en sandig grop nära havets strand och försöker göra mig osynlig bakom några glesa buskar. Under min kåpa har jag den Heliga Boken, som jag genom Guds nåd lyckats gömma.

Bokens pärmar är prydda med guld och ädla stenar, begärligt byte för vildarna, som inte skulle tveka att slita den i stycken och kasta bort det dyrbaraste av allt, de präntade och mödosamt målade pergamentbladen som berättar om Guds son och hans liv på jorden. Det får inte hända. Jag måste skydda den med mitt liv om så krävs.

Denna dag, den 8 juni, 793 år efter vår Frälsares födelse, kommer aldrig att glömmas. Den började som vilken dag som helst, med att solen steg upp och skingrade de tunna dimslöjorna över havet och väckte liv i sjöfåglarna. Efter morgonmässan gick jag tillsammans med bröderna Ethelred och

VIKINGAR for print.indd 15

09-11-19 08.03.59

16 Vikingar

Cedric till stranden för att samla tång. Den är nyttig gödning för våra grönsaksland, men tung att bära. Broder Ethelred, som är gammal, gick sakta och mödosamt över sanddynerna och klagade över att han sovit illa den natten. ”Jag drömde om drakarna igen”, suckade han. ”De flög om varandra i luften ovanför vårt kloster. Och jag vaknade av att den största draken kom störtande rakt mot mig och sprutade eld ur sitt vidöppna gap!”

Broder Cedric och jag såg på varann. Det hade talats mycket om märkliga tecken i skyn på sista tiden. Ingen av oss hade sett något, men broder Ethelred och flera andra av bröderna envisades med att virvelvindar dragit fram över stränderna och att himlavalvet varit fullt av korsande blixtar och flygande, eldsprutande drakar. ”Järtecken och svält. Olyckan är nära, sanna mina ord”, fortsatte broder Ethelred. ”Det är ont om mat, det kan jag hålla med om”, sade broder Cedric. ”Sånt gör alla oroliga och rädda, men vi måste lita på att Försynen skyddar oss. Och det bästa vi kan göra är att hjälpa den på traven genom att gödsla vår örtagård och be.”

Broder Ethelred teg sedan hela vägen till stranden. Vi höll upp våra kåpor för att de inte skulle bli våta, tog våra grepar och började fylla de stora flätade korgarna med havsdoftande tång. Solen steg snabbt på himlen och snart rann svetten nedför våra pannor. Jag välte ett sista lass tång i min korg som nu var full till brädden, rätade på ryggen och torkade svetten ur mitt ansikte. En lång stund stod jag helt stilla med slutna ögon och lät den milda, ljumma havsbrisen svalka mig. Men när jag öppnade ögonen fick jag syn på en rad mörka figurer som just hade blivit synliga vid horisonten. De tedde sig som små fyrkanter, som långsamt kom närmare, växte och blev allt större.

VIKINGAR for print.indd 16

09-11-19 08.04.00

vikingar 17

”Vad kan det där vara?” Bröderna kisade mot havet i den riktning som jag pekade. ”Kan det vara skepp?” Broder Cedric skyggade med handen mot solen. ”Det är ett, två… tre… fyra stycken.” ”Nej! Nej!” Broder Ethelred ruskade på huvudet så svettdropparna från hans kala hjässa stänkte. ”Ser ni inte? Det är drakarna! De kommer åter för att förgöra oss!”

Snart såg vi att de svarta figurerna var skepp, som snabbt närmade sig, framdrivna av väldiga segel. Men även broder Ethelred tycktes ha haft rätt, för skeppen såg ut som drakar, långa och smala, prydda av huvuden där käftar grinade med blottade tänder. ”Vad är det för män? Och vad vill de?” sade jag. Broder Ethelred föll på knä i sanden och gjorde korstecknet flera gånger. ”De vill oss säkert illa. Vänta… snart sprutar de eld!” ”Det tror jag inte”, sade broder Cedric. ”Vi borde ge dem ett kristligt välkomnande.” Han började vinka ut mot skeppen, som nu var så nära att man kunde se män ombord. De trängdes om varandra kring drakhuvudena och plötsligt var det som om glittrande stjärnor tändes när de lyfte sina vapen och solen speglades i svärdsklingor, spjutspetsar och yxeggar.

Jag förstod nu att vi var i dödsfara, men kunde samtidigt inte låta bli att tjusas av skönheten i de slanka skroven, de spända seglen och de glittrande vapnen. ”Vi måste fly!” ropade jag. ”Vänta”, svarade broder Cedric. ”De måste ju styra till en hamn och lägga till där. Annars seglar de rätt upp på land.”

Och det var just vad de gjorde. Innan vi begrep vad som höll på att hända hade det första skeppet låtit sitt segel falla och styrde nu upp på land. Det långa skrovet gled av bara farten långt upp på stranden, plöjde med stort brakande en djup

VIKINGAR for print.indd 17

09-11-19 08.04.00

18 Vikingar

fåra i sanden innan det stannade. Det var så nära oss att jag kände doften av tjära från skeppets plankor. Vi stirrade förskräckta på varandra, men det var för sent att försöka fly. Män från skeppet hoppade ner på sanden och rusade mot oss. De såg ut som lurviga djur i tjocka, mörka kläder och deras ansikten var halvt dolda under skäggen och bakom hjälmarnas blanka järn. Alla var beväpnade och det syntes att de tänkte använda sina vapen. ”Aidan! Spring!” Broder Cedric ryckte åt sig sin grepe, som stod nedkörd i sanden vid hans fötter. Han hötte med den vassa gaffeländen mot de framstormande havsmännen. Jag böjde mig ner och försökte få broder Ethelred att resa sig. ”Vi måste fly till klostret!” skrek jag i hans öra. ”Där är vi säkra!” Men broder Ethelred bara ruskade på huvudet. ”Inte lönt”, mumlade han med svag stämma. ”Det är inte lönt att försöka komma undan. Detta är straffet för våra synder…”

Nu är det så att jag inte har hunnit synda särskilt mycket. Kanske för att jag inte har levt så länge. Och jag kände att havsmännens vassa svärd var ett mycket värre straff än jag kunde ha gjort mig förtjänt av. Broder Cedric viftade ilsket med sin grepe. ”Aidan! Spring till klostret! Varna bröderna!”

Jag sprang, så fort jag kunde. Men jag önskar att jag hade sprungit fortare, för innan jag hunnit utom hörhåll plågades mina öron av ohyggliga skrik av skräck och smärta.

Havsmännen hade styrt sina skepp till den östra sidan av ön, och klostret ligger så långt söderut man kan komma. Jag hade ett litet försprång, men förstod att mördarföljet snart skulle komma ikapp. Kring klostret såg allt ut som vanligt.

Solen stod som högst på himlen och jag fick tårar i ögonen när jag hörde klangen från den lilla klockan som ringde till middagsbönen.

VIKINGAR for print.indd 18

09-11-19 08.04.00

vikingar 19

Bröderna, som var på väg in i kyrkan, stannade häpna när de fick syn på mig. Min kåpa var fortfarande fäst runt midjan och jag var så andfådd att jag knappt kunde få fram ett ord. ”Havsmännen kommer! Skynda! In i kyrkan!”

Men i stället för att rusa hals över huvud in bakom murarnas trygghet samlades bröderna kring mig och överöste mig med frågor. De var alldeles för överraskade och nyfikna för att genast göra som jag sagt. Och det blev mångas död.

Havsmännen måste ha sprungit lika snabbt som de seglat, för innan jag hunnit få bröderna att begripa att deras liv var i fara hördes ett fruktansvärt skränande och en hop män vällde in på klostergården likt en vargflock, men med svärd och yxor i stället för huggtänder. Ingen förmådde göra motstånd, många hann knappt uppfatta vem som tog deras liv.

Men en liten grupp munkar som stod närmast kyrkan kastade sig in genom portvalvet och drog igen den stadiga porten efter sig. Jag hörde ljudet av den tunga bommen som föll på plats och förstod att dörren till tryggheten var reglad – och att jag var på fel sida om den.

Av någon anledning hade ingen av havsvargarna anfallit mig än, och utan att tänka slet jag upp dörren till ett av de många mindre husen som låg innanför klostrets murar. När jag reglat den bakom mig såg jag att det var abbotens bostad jag hade hamnat i, ett enkelt rum med en säng, ett skrivbord och en stol. Här fick inga bröder vistas olovandes, men eftersom jag alldeles nyss sett abboten själv falla för ett yxhugg ute på gården kunde han knappast förebrå mig för att jag sjönk ner på hans stol och lutade mitt huvud i händerna.

Då fick jag syn på Boken. De heliga evangelierna som präntats i vårt kloster och försetts med de vackraste bilder och pärmar med guld och ädelstenar. Den låg uppslagen på abbotens skrivbord, och när jag böjde mig fram föll mina ögon på en

VIKINGAR for print.indd 19

09-11-19 08.04.00

20 Vikingar

rad ur aposteln Matteus evangelium: ”Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.”

Jag förstod genast vad jag måste göra. Någon hade börjat rycka i dörrklinkan till abbotens rum och jag hörde ilskna röster skrika obegripliga ord utanför. Men även om havsvargarna plundrade och brände ner klostret måste Herrens ord bevaras. Jag tog det slitna skinntäcket från abbotens bädd och lindade försiktigt in Boken i det. Då insåg jag att jag var fångad i en fälla! Det fanns bara en dörr till abbotens rum, och den höll just på att splittras av välriktade yxhugg. Men då kom jag ihåg att en sak som skilde klostrets ledare från oss andra var att han aldrig behövde använda samma avträde som vi.

I en liten skrubb intill abbotens säng hade man murat ett säte med ett hål i. Jag visste vad som väntade mig om jag lyckades klämma mig genom hålet. Men nu fanns inget att välja på, för yxhuggen hade nästan kluvit dörren på mitten. Med ett stadigt grepp om Boken, som jag höll högt över mitt huvud, lät jag mig falla genom hålet i abbotens avträde, med fötterna först. Det var inget högt fall, men precis som jag hade väntat mig hamnade jag i stinkande träck och fick vada dubbelvikt genom tunneln som ledde under brödernas sovsal och avträde och mynnade i en öppning i en strandslänt mot havet. Det var kolmörkt och sluttade utför hela tiden och mina fötter slant i både vått och torrt, men jag lyckades hålla fast i Boken.

Stanken från min kropp och mina kläder var svår, och jag smög ner till havet där jag försökte tvätta av det värsta, gömd bakom en uppstickande klippa. Tidvattnet var på väg ut nu och det betydde att havsvargarna måste stanna på ön tills nästa flod. Deras skepp låg antagligen långt uppe på land. Ebben betydde också att det gick att ta sig över till fastlandet för att undkomma dem.

Fast först måste det bli mörkt.

VIKINGAR for print.indd 20

09-11-19 08.04.00

vikingar 21

Huttrande och våt fann jag en sänka att krypa ner i och där ligger jag nu, förtvivlad och sorgsen. Min enda tröst är att jag ändå har Boken tätt tryckt intill bröstet.

Nu har skuggorna tätnat och det sprakar från klostret som står i brand. Havsvargarna har börjat dra sig tillbaka till sina skepp. De kommer i klungor, bärande på föremål som jag känner igen från vår kyrka: ljusstakar, rökelsekar, monstranser, altardukar. Dyrbara och heliga ting, nedstoppade i skinnsäckar som stulna fårbogar eller brödlimpor.

Några av bröderna släpar de med sig, bundna med rep och illa slagna. Mitt huvud surrar av tankar, som håller på att bli riktigt onda: Vilka är de här våldsmännen? Varifrån kommer de? Hur kan de ta sig rätten att röva och döda i främmande land? Varför straffas de inte av Guds vrede?

Plötsligt hör jag steg närma sig. Jag stelnar till och en stöt av fruktan går genom min kropp. ”Aidan… Är det du?”

Jag vänder mig om och Cedric står framför mig, blek och med ett fult sår i pannan. ”Tack gode Gud för att du lever!” får jag fram. ”Men det lät som om de slog ihjäl…” Cedric ruskar på huvudet. ”Nej. Först stack de ner broder Ethelred som en gris. Men de verkade tycka det var roligt att jag försökte slåss med min grep, så de låtsades kämpa med mig med sina svärd och skrattade hela tiden, tills en av dem dängde mig i huvudet med sin yxa. Men inte med eggsidan, verkar det.” ”Knappast. Annars hade du inte stått här…” mumlade jag. ”Kom, Cedric”, hörs ännu en röst ur mörkret. ”Vi måste gå innan tidvattnet vänder.”

Nu ser jag en liten skara munkar som på sina axlar bär en kista. Jag känner igen den. Det är den helige Cuthberts vilo-

VIKINGAR for print.indd 21

09-11-19 08.04.00

22 Vikingar

plats, klostrets skyddshelgon. Man vet att han är helig, för trots att han dog för många år sedan har hans kropp inte ruttnat, utan ligger i sin kista och ser helt levande ut. ”Nej, sankt Cuthberts kvarlevor ska hedningarna inte få skända”, säger Cedric beslutsamt. ”Det får räcka med att de har stulit vår heliga Bok.” ”Outgrundliga är Guds vägar”, säger jag och tar fram mitt skinnknyte. Trots allt elände kan jag inte låta bli att le när jag vecklar upp det och ser Cedrics min.

VIKINGAR for print.indd 22

09-11-19 08.04.00

Vikingar i västerled Det blodiga överfallet år 793 på sankt Cuthberts kloster på ön Lindisfarne var inte första gången då män från okända länder i norr burit sig illa åt. Några år tidigare nåddes den kungliga fogden i staden Dorchester av budet att främmande skepp lagt till i hamnen Portland på den engelska sydkusten.

Fogden, som hette Beaduheard, red genast dit med sitt följe och krävde att sjöfararna skulle stiga iland och redogöra för vilka de var och vad de hade för avsikter. Och kungens fogde fick omedelbart reda på deras avsikter – på ett mycket obehagligt sätt. De främmande männen slog helt enkelt ihjäl honom och hans följe. Vad de sedan gjorde vet man inte, men antagligen såg de till att det blev ganska otrevligt att vistas i trakten av Portland den närmaste tiden.

Att detta hände år 787 kan vi läsa i ett bevarat dokument som kallas den anglosaxiska krönikan. Den redogör kortfattat för viktiga händelser på de brittiska öarna från Kristi födelse till mitten av 1100-talet och är en viktig källa för vår kunskap om vikingar i västerled. Men man måste förstås hålla i minnet att krönikan är sammanställd av dem som drabbades av nordmännens härjningar…

Skeppen som angjorde Portland lär ha kommit från Hordaland i Norge, men krönikan påstår att deras besättning var ”daner”, det vill säga danskar. Daner användes i själva ver-

VIKINGAR for print.indd 23

09-11-19 08.04.00

24 Vikingar

ket som en beteckning för vikingar i allmänhet, och det skulle inte dröja länge förrän krönikeskrivarna hade anledning att allt oftare tvingas berätta om danernas härjningar.

Vikingarna gjorde sina blixtanfall längs hela Europas Atlantkust, från Frisland, det vill säga ungefär nuvarande Holland, ända ner till Spanien, men England var och förblev favoritmålet. Landet var rikt och det fanns gott om kyrkor med dyrbara silversaker samt högt uppsatta biskopar som kunde tas tillfånga och utväxlas mot lösensumma. Det fanns ingen kung som rådde över hela riket. I stället slogs lokala småkungar om makten, vilket inte gjorde det lättare att bekämpa hotet från nordmännen.

Vikingarna fortsatte att komma, nöjda och belåtna med att inte möta mycket motstånd. De plågade invånarna hade kunnat trösta sig med att nordmännen i alla fall seglade hem till sig när det blev vinter, men år 865 invaderades östra England av en väldig, välorganiserad vikingahär – som dessutom stannade över vintern! Nordmännen tilltvingade sig hästar, och året därpå red den stora hären norrut, till staden York, grundad av romarna under namnet Eboracum. Jorvik blev vikingarnas namn på staden, som de erövrade år 867.

I närmare hundra år var York vikingarnas maktbas i England.

Staden var en viktig knutpunkt för handeln, och växte under vikingaväldet till en av Englands största städer med 15 000 invånare. I Yorks centrum har arkeologerna hittat massor av fynd som visar att Jorvik var en stad för hantverkare och handelsmän, och att de vikingar som blivit stadsbor ganska snart måste ha låtit omvända sig till kristendomen och byggt en rad kyrkor.

Men nu var det äntligen dags för engelsmännen att göra motstånd mot inkräktarna från norr. Kung Ethelred härskade över

VIKINGAR for print.indd 24

09-11-19 08.04.00