9789152635704

är författare, föreläsare och präst. Sedan 1997 arbetar hon i Fryshuset i Stockholm.

Ulrica Stigberg

VERBUM

ISBN 978-91-526-3570-4

9

789152 635704

Om barn och livets frågor • Ulrica Stigberg

Vem målar regnbågen? Varför finns man? Vad händer när man dör? Barns frågor om livet och tillvaron är kloka och många.

Redan två tusen år före fn:s barnkonvention formulerade Jesus: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små.” Som vuxna – förälder, barnledare, förskolepersonal eller granne – har vi möjlighet och ansvar att värna barnets plats och förutsättningar i vår värld.

Personligt, öppet och berörande skriver Ulrica Stigberg om barns och ungas livsfrågor, och hur vi vuxna måste ta barnens och våra egna frågor på allvar och värna om barnens plats i tillvaron.

Verbum

Verbum

Om barn och livets frågor Ulrica Stigberg

Innehåll

Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Helhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15 Livet förblir ett mysterium . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Allt hänger ihop . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Tomrummet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? . . .

Det goda samtalet är alltid aktuellt . . . . . . . . . . . . . . .

Vi hör ihop . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

18 20 23 26 30 32

Hopp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35 Hopp är grunden för förändring . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Att inte värja sig för det svåra . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Våga fråga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Döden är en del av livet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förankring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

38 40 42 45 50

Harmoni . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 55 Tillåtna känslor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Härlig är jorden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Drömmar och besvikelser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Barnen – en del av en relation . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Närvarons kraft . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

59 66 68 70 74

5

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 5

2013-01-09 15.32

Förundran . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 79 På väg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 Hotad närvaro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 Tacksamhetspolletten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 89

Mening . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 Att samtala med barn om döden . . . . . . . . . . . . . . . . . Öppen för frågor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

En stilla promenad på kyrkogården . . . . . . . . . . . . . .

Vad är meningen? Var är Meningen? . . . . . . . . . . . . .

Oinskränkt värde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

100 105 108 111 114

Personlig tro . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 Det viktigaste altaret . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Klubben för oss som inte räcker till . . . . . . . . . . . . . . Är det något du vill att jag hälsar? . . . . . . . . . . . . . . .

Gyllene regeln . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

121 123 125 131

Andlig kontakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 135 Du är meningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Ett är nödvändigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Om barn och stress . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Hur behåller man sin värdighet? . . . . . . . . . . . . . . . .

138 140 143 146

Andlig styrka . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 151 Rädd för eller rädd om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jag är ”förmögen” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Att det ska vara så svårt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Genomlyst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

155 161 167 170

Avslutning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173

6

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 6

2013-01-09 15.32

Inledning

Barn har rätt till andlig utveckling, står det i fn:s barnkonvention. Även Världshälsoorganisationen who poängterar vikten av andlig utveckling då den i åtta punkter sammanfattar kriterierna för existentiell hälsa: wholeness and integration, hope and optimism, inner peace, experience of awe and wonder, meaning and purpose of life, faith, spiritual connection och spiritual strength. Deras kriterier sammanfattar i stort det jag och många med mig önskar förmedla till våra barn.

Jag har landat i de svenska orden helhet, hopp, harmoni, förundran, mening, personlig tro, andlig kontakt och andlig styrka och valt att låta dem bli utgångspunkten för den här boken.

Vår kultur har i viss mån tappat förmågan att sätta ord på det transcendenta i tillvaron. En skådespelare uttrycker det med orden ”Jag kan, teoretiskt sett, spela en enmansföreställning i tre timmar på Dramatens stora scen, där jag vandrar fram och tillbaka i en monolog skrikandes svordomar och könsord, för att avsluta denna monolog med att sätta mig på en hink inledning

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 11

| 11

2013-01-09 15.32

och uträtta mina naturbehov. Ingen i Sverige skulle reagera på att detta var något konstigt, förmodligen skulle jag hyllas som konstnärligt nyskapande. Men om jag stillsamt konstaterar att jag, i likhet med de flesta andra människor på jorden, tror på Gud, så tycker människor att jag är suspekt. Detta är Sverige av idag.”

Det här är en bit Sverige vi alla är en del av. Också vi som har en tro och önskar hitta ett språk för att berätta om tron på ett äkta och trovärdigt sätt. Det är inte lätt att integrera andliga erfarenheter, och många barn får idag inget språk för sina gudomliga och andliga erfarenheter. Ordet Gud stöter bort och begränsar. Jag önskar jag kunde hitta språket som berör och öppnar. Men utan Gud, den Gud jag tror på, är vi människor lättare att sälja – till högstbjudande.

Så jag stryker inte Gud, då vår värld behöver det osäljbara mer än någonsin. Och jag hoppas innerligt att vi ska trotsa rädslan att uppfattas som suspekta och fortsätta söka orden vi behöver för att uttrycka livets förunderliga storhet och mysterium.

På Jesu tid tillmätte man inte barn samma vikt och värde som vi gör idag, men redan två tusen år före fn:s barnkonvention formulerade Jesus: ”Se till att ni inte föraktar någon av dessa små.” Och jag undrar trevande: Vilka är små? Jag anar svaret som lyser allt klarare på den natthimmel som gång på gång påminner mig 12 |

inledning

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 12

2013-01-09 15.32

om livets bräcklighet och korthet. Hur gamla vi än blir, hur visa, utbildade eller upphöjda vi än lyckas bli, finns alltid litenheten kvar i var och en av oss. Barndomen upphör aldrig. Och ju mer vi ger plats för barnet i oss, desto mer tilltar vår kreativitet, lekfullhet och intuition, men det gör också vår sårbarhet och längtan efter tillit. Vi förblir oskyddade livet igenom, och är vi inte lyhörda och varsamma om det värnlösa i oss riskerar vi att tappa bort oss själva på vägen. Som vuxna har vi möjlighet och ansvar att värna barnets plats och förutsättningar i vår värld.

I Fryshuset, där jag arbetar sedan många år tillbaka, brukar vi säga ”Alla barn är allas barn”. Och vi möter dem: barn som känner hopp, harmoni och förundras över livet, barn som finner mening och en personlig tro, barn som upplever andlig kontakt och styrka.

Men vi möter också de barn som inte känner hopp, harmoni och mening. Barn som saknar ett kontaktnät och en tro på sig själva och vuxna runt omkring.

inledning

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 13

| 13

2013-01-09 15.32

Helhet

Det var en nybliven pappa som sa de ord som jag ofta återkommer till. Han dök oförhappandes upp i vår tv-ruta för några år sedan. Jag kom zappande in mitt i programmet och uppfattade inte riktigt sammanhanget men dröjde mig kvar då jag fick se honom i bild. Skjortan var skrynklig och håret yvigt okammat, men det verkade inte bekomma honom där han satt framför tv-kameran. I famnen höll han sitt barn, som inte var många minuter gammalt. En människa, så liten och hjälplös och ändå samtidigt så fulländad.

Fingrar, tår, en nästipp, öron och mun. Kameramannen filmade barnet som försökte öppna sina ögon i det starka ljuset. Så återgick kamerans fokus på pappans ansikte och en outtalad väntan på något slags kommentar. Pappan stakade sig.

– Det är … det är … det är … Och försökte igen: – Det är … det är … Till slut kom orden med eftertryck: – Det är … Det är fan så man blir religiös!

Jag har svårt för ordet religiös, tycker det är alltför helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 15

| 15

2013-01-09 15.32

laddat. Men jag tror jag anar vad det var den nyblivne pappan syftade på. Det här var stort. Så ofantligt stort. Något mer värdefullt och rikare, trots att det inte går att värdera. En livets gåva.

Jag letar efter ord som når fram, också till dem som inte känner sig hemma eller bekväma med orden jag använder. För jag vet många som värjer sig för de ord som redan tagits i besittning, de belamrade och upptagna. Orden vi använder är en tillgång men baksidan är att de begränsar, och ju fler ord vi använder för att beskriva något, desto större är risken att vi istället krymper det.

Det finns ord utan mening, men framförallt finns det mening utan ord. En känsla så stor att orden inte räcker till för att uttrycka det. En erfarenhet vi ibland får förmånen att dela, i vördnad. Jag tänker tillbaka på den i yttre bemärkelse framgångsrike mannen jag samtalade med över en kopp kaffe i Fryshusets fik en dag. En klok och erfaren man som ägnat större delen av sitt liv åt vetenskapen berättar att han upplevt något då han var med om en solnedgång i skärgården: – Jag har inga ord för det, säger han långsamt, tar en paus och en klunk kaffe innan han fortsätter. Tystnaden ger tyngd åt hans ord.

– Säger jag ordet Gud, krymper jag det jag varit med om, fortsätter han och håller kvar sin blick i min för att försäkra sig om att jag är med. Det känns som 16 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 16

2013-01-09 15.32

om det inte ryms i några ord, men jag anar att du förstår vad jag talar om.

– Jag tror det, svarar jag.

Jag tror att många av oss erfarit att det viktigaste och största i livet inte går att se eller att ta på. För någon är Gud ordet de behöver, för någon annan, som mannen i fiket begränsar ordet Gud det ofattbara. Den erfarenhet som inte går att få fatt på men som ändå finns där så tydligt. Det finns ett ord för det onämnbara, imponderabilia heter det och kommer från nylatinets ord ”ovägbar”. Det betyder ”viktiga faktorer som kan ha stort inflytande men är svåra att exakt mäta”. Imponderabilia i all ära men jag kommer fortsättningsvis att använda ordet Gud, trots att jag vet att det begränsar. ”Ibland så räknas också ingenting”, lyder en textrad av Tommie Sewón som jag ofta gnolar på. Jag vet inte vad Tommie syftade på när han skrev den, men för mig handlar den om det viktiga tomrummet. Det är tystnaden som skapar vördnad i en tyst minut. Det är tangentens mellanslag som ger mening åt orden jag skriver i en följd. Det är pauserna som är viktigast i ett bra tal. För att inte tala om allt tomrum som ger elektronen svängrum i en atom. Tomrum behövs för att ge plats åt det som är. Tomrum behövs för att ge svängrum för de livets egna ljudvågor som ljuder på en frekvens vi inte hör, om vårt liv och vårt inre är helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 17

| 17

2013-01-09 15.32

alltför belamrat. Och mellan det vi möter – allt vi uppfattar och upplever varje dag genom hela vårt liv – och vår egen respons på det finns alltid ett tomrum.

I det tomrummet ligger vår möjlighet att välja. Här finns vår frihet och vår möjlighet att växa.

Livet förblir ett mysterium Stefan Einhorn skriver i sin bok Vägar till visdom: ”Man har studerat resultat från intelligenstester som utförts under de senaste decennierna och funnit att intelligenskvoten ökat successivt för varje årtionde … En trolig förklaring är att det masskommunikativa samhället med all sin komplexitet och sina högt ställda krav på kreativitet och analys har gjort oss allt mer intelligenta. Frågan är om det också har gjort oss visare.” Hur intelligenta vi än förmår bli förblir livet ett mysterium för de flesta av oss, också för de mest intelligenta, de mest pålästa, och de mest erfarna. Är det vishet vi behöver för att förhålla oss till mysteriet? Och i så fall, vad är vishet? Vilka beslut är visa? Vilka är mindre visa? Vem avgör det? Idag söker vi oss ofta till experterna, coacherna eller berömdheterna för att få vägledning i livet. Någon som kan hjälpa oss ta rätt beslut. Någon som kan visa oss vägen. Den visa vägen.

Jag var helt inne på att vårt yngsta barn skulle börja på dagis när han fyllt ett, precis som hans storebror 18 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 18

2013-01-09 15.32

gjort. Då jag kom till förskolan en dag för att hämta just storebror berättar jag om planerna för en av förskollärarna som svarar: – Egentligen borde jag inte säga det här men jag ska vara ärlig och berätta det jag har upplevt de senaste 30 åren: Jag har ingen möjlighet att ge er ettåring det han allra mest längtar efter och behöver. Stanna hemma så länge ni kan!

Jag blev alldeles ställd. Va? Hon som jobbar med detta!

– Hur menar du? undrade jag smått chockad.

– Jag försöker göra det bästa och ge barnen så mycket jag bara kan. Men jag kan inte ge femton ettåringar den uppmärksamhet och den närhet som de så innerligt väl behöver. Det kan bara ni, förklarade hon med stor skärpa och övertygelse.

Hennes ord satte igång ett ifrågasättande som jag tidigare inte ägnat en tanke. Skulle vi vänta med dagis ett helt år? Kunde man det? Kunde vi det? Hade vi råd? Ville vi det? Med stor insikt om att denna möjlighet att välja inte finns för alla småbarnsföräldrar förstod vi att vi genom omprioriteringar kunde välja.

Andra människor kan hjälpa oss att få upp ögonen för något, peka på något viktigt, få oss att förstå något nytt, men att skaffa sig vishet är något var och en måste brottas med på egen hand. I slutändan är det vi själva som måste avgöra vilken balans som ska råda helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 19

| 19

2013-01-09 15.32

mellan arbete och familj, aktivitet och vila, mellan att skaffa mer och att nöja oss med det vi har, mellan att förenkla och att åta oss mer, mellan världen utanför och livet hemma. En förutsättning för att kunna ta genomtänka beslut är att vi stannar upp så pass länge att vi kommer fram till vad som är viktigt för oss och fattar beslut utifrån det. Vems normer är det egentligen som styr våra beslut? Är det normer som presenteras via reklam, våra föräldrar eller en kultur?

Skapar de normer jag låter styra mitt liv också rum för mysteriet?

Jag hoppas det inte blir för mig som för pappan som med vemod såg tillbaka på sitt liv och sa: ”När jag tänker på tiden med mina barn, var det som när jag lånade viktiga böcker från biblioteket. Jag såg med glädje fram emot att läsa dem. Men plötsligt var lånetiden slut och jag tvingades återlämna dem – olästa!”

Allt hänger ihop Jag tror att allt hänger ihop. Att vi alla hör ihop. Jag skiljer inte längre på andligt och världsligt. Livet är heligt. Hur för jag vidare denna onämnbara och viktiga erfarenhet om livets storhet och mysterium till våra barn och barnbarn? Frågan landade hos mig när den trevliga lokaltidningsreportern satt i min soffa och intervjuade mig, som då fyllde jämnt: – Brukar du predika för dina barn?

20 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 20

2013-01-09 15.32

– Ja, varje dag! svarar jag tveklöst.

– Jaha … hur menar du … hur gör du då menar jag … undrar reportern och jag tycker mig höra en tvekande skepticism i hennes röst.

– Varje gång då jag svettig kommer in från min joggingtur och lägger mig ner med benen under soffan och gör mina sit-ups, då predikar jag för mina barn.

– Jaha. Du tänker så, säger lokaltidningsreportern märkbart lättad.

Det är inte bara motionerandet jag önskar förmedla till våra barn. Det är så mycket annat som handlar om värme, kärlek, hopp och förundran. Vetskapen om att mina handlingar talar starkare än mina ord är både en befrielse och ett tungt ansvar. Vad står jag för? Vad handlar mina grundvärderingar om? Vad vill jag att mitt liv ska vittna om? Vad är viktigt och vad är nödvändigt? Och om jag inte vet? Hur får jag reda på det? Hur blir jag grundad i mitt eget liv? Hur hittar jag visheten? Visheten om livet? Och framförallt: visheten om mitt liv?

Jag tror att det handlar om mod att stanna upp och medvetet vilja lyssna på en svagare röst, en röst som är svår att uppfatta och lätt att ignorera på grund av intensiteten i vårt moderna samhälle.

För en tid sedan stötte jag på en ”vägvisarstolpe”.

En sådan som vi kan finna lite varstans, som visar riktningen mot och avståndet till de mest skiftande helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 21

| 21

2013-01-09 15.32

destinationer. I en galleria i Stockholm kan det stå en med upplysningspilar som Åre 660 km, Visby 205 km, Moskva 1230 km, New York 6280 km eller Nordpolen 3408 km. Jag finner vägvisarstolpen i en liten grill och cafébutik i Ljungskile. Där står den, väl synlig med tydliga pilar: Café 8,3 m, Frukt och grönt 7,8 m, Spelavdelning 7,2 m, Mejeri 4,8 m, Lösgodis 2,5 m och Bryggeriet 5,1 m. Jag skrattar till då jag får se vägvisaren i den lilla lättöverskådliga lokalen men inser att den pekar på något mycket centralt. Det är det som är nära som vi har svårast att se! Det är på något underligt sätt lättare att söka sig bortåt, helst långt bort, än att söka sig hemåt.

Idag, då hela världen ligger för våra fötter, behöver vi inte hjälp med riktningen och avståndet till Sydafrika, Maldiverna eller månen utan snarare riktningen och avståndet till den klättervänliga eken, den porlande bäcken, den enorma rotvältan och berget med den vidunderliga utsikten och den lätttillgängliga grillplatsen. Men framförallt behöver vi pilar som visar riktningen in till oss själva. In till det vi söker och längtar efter. Det som vi bara kan finna där, oavsett var på jorden vi befinner oss. Det som handlar om livets egentliga väsentlighet och kärna.

De flesta föräldrar jag känner skulle vilja tillbringa kvalitativ tid med sina barn och ge dem det bästa de har, men vi behöver återigen stanna upp och fundera 22 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 22

2013-01-09 15.32

på vad det innebär. Någon har beskrivit fallgropen med orden: ”Vi är så upptagna med att ge våra barn det vi inte har, att vi inte har tid att ge dem det vi faktiskt har.” Vad är det vi har? Vad är det vi vill ge vidare? Det är oerhört viktigt att vi vuxna som har en längtan efter fördjupning tar vår längtan på allvar. Det är ändå vi som måste avgöra hur vi lägger det omtalade livspusslet. Vilka bitar får plats? Vilka bitar får ta stor plats? Vad gör vi med bitarna som inte ryms därför att det kräver en helt annan plats än vi ger dem? Hur gör vi för att leva ett liv i helhet, ett integrerat liv – ett liv som är helt?

Tomrummet Det är tidig morgon. I vår breda dubbelsäng ligger våra två söner. André, vår yngstes djupa fridsamma andetag vittnar om att han fortfarande sover djupt.

Jag blundar och lyssnar. Pontus, hans två år äldre storebror, vaknar stilla och kryper förtroligt intill mig.

Han säger ingenting. Våra andetag är allt som hörs.

Efter en stund bryter han tystnaden.

– Var bor Gud, mamma?

Oj! Jag blir förvånad. Vilken underbar fråga! Men vad ska jag svara?

Han väntar på ett svar som ingen av oss med säkerhet kan ge honom. Jag väljer att berätta vad jag tror.

Jag skippar universumanknytningen denna morgon helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 23

| 23

2013-01-09 15.32

och koncentrerar mig på tanken om vår kropp som den heliga andens tempel, som det står om i en bibeltext jag tycker om. Jag pekar med fingret på hans bröst och viskar: – Jag tror att Gud bor i dig, Pontus. Och eftersom Gud bor i dig kan man säga att du är en kyrka.

Pontus ligger länge, länge och funderar tyst på det jag sagt innan han nickar mot lillebror som börjar skruva på sig några meter bort och säger stolt: – Titta mamma! Nu har Lillkyrkan vaknat.

En människa är ett förunderligt mysterium. Ett mysterium av celler och gener och tankar och komplexa system. Bara vår hjärna är med sina 100 miljarder nervceller ett förunderligt mysterium, vars kreativitet och kapacitet tyckts vara oändlig så länge den har kontakt med kroppens övriga tusentals livgivande nervceller. Vi människor är mästerverk. Alltid så mycket mer än det vi visar, alltid så mycket mer än vi själva förmår se.

Och Gud? Vad är Gud? Var bor Gud? Om jag ändå visste! Men jag anar att mysteriet Gud och mysteriet människan på något underligt och påtagligt sätt hör ihop. Min nyfikenhet på mysteriet jag inte greppar men så ofta anar och berörs av blir starkare och starkare för var dag som går. Jag blir allt mer övertygad om att mysteriet handlar om mötet mellan Gud och 24 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 24

2013-01-09 15.32

människan. Ett möte som verkar kräva visdom nog att vänta in och som inte verkar kunna beskrivas i ord.

Inte heller verkar det mötet kunna skapas genom materiell utveckling. Kan vi förstå ”Gud” med hjälp av vår ökade intelligens? Eller kan vår intelligens också sätta käppar i hjulet för oss, för att vi i evidensens tidevarv frågar efter bevis? Kan vi istället stilla sinnet, låta livsvisdomen vägleda oss så att vi kan hitta fram, genom bråten som finns hos oss alla, till vårt inre rum och inte rädas att öppna dess dörr? En dörr som barnen tycks ha på vid gavel men som vi tenderar att stänga allteftersom. Jag tror att allt liv bär på en gemensam hemlighet, en längtan, ett inplanterat hopp. Ett hopp om det vi ibland och ögonblicksvis anar men aldrig kan få grepp om. Varhelst Gud bor behöver vi ha blick för att se det gudomliga i tillvaron, annars tenderar det att gå oss spårlöst förbi.

Jag nämnde tomrummet som viktigt för att något ska bli. Och kanske kan vi benämna vår inre katedral tomrummet. Inte för att det är tomt utan för att det är avsett för en annan dimension. En dimension som öppnar ögonen för det flerskiktade i livet. Många av oss räds dock tomrummet och för att försöka undvika den känsla av tomhet vi anar, fyller vi tomrummet på allehanda sätt. Känslan av tomhet är dock en god förutsättning för viljan och modet att öppna sig helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 25

| 25

2013-01-09 15.32

för något nytt. En öppenhet för nya dimensioner, nya förhållningssätt och nya perspektiv.

Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra?

Enligt en undersökning om hälsa bland ungdomar i Sverige angav var tredje tillfrågad ungdom att de någon gång avsiktligt skadat sig själva. I vårt land använder idag omkring en halv miljon människor antidepressiva preparat, samtidigt som vårt land paradoxalt nog alltid hamnar i toppskiktet vid jämförande mätningar av livskvalité. Det verkar som om våra omfattande och viktiga offentliga trygghetssystem inte räcker för att få oss att må bra. Det saknas något. Vi har allt, och många av oss ”extra allt”. Men det är allt vi har. Vårt missnöje förefaller ha ökat i takt med att välståndet ökat. Våra ekonomiska tillgångar har ökat många gånger om sedan förra sekelskiftet, vi har mer än någonsin. Ändå känner vi oss alltmer otrygga i vår värld och i våra relationer. Vem kan vi lita på?

Vi behöver alla formulera vår livsberättelse. Om och om igen. När vi möts delar vi liv med varandra.

Vi delar vår berättelse. ”Det här har jag varit med om, det här har jag tänkt och känt. Det här är vad jag tror, hoppas och längtar efter.” Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något som många, inte minst unga utnyttjar.

26 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 26

2013-01-09 15.32

Men, vem lyssnar? Vem orkar ta in? Och vad händer om ingen lyssnar?

Jag tänker på den åttaåriga tjej som strax före jul visade mig sin önskelista till tomten. Allra högst upp, före mp5-spelare och nya skidor stod det med en mycket tydligt skriven etta framför:

Idag har vi blivit medvetna om växande barnfattigdom. Det finns många människor som inte har råd att ge sina barn det som deras jämnåriga får. Vi kan inte nog påminnas om dessa nedslående fakta och sträva efter förändring, som ger allas barn grundläggande ekonomiska förutsättningar. Samtidigt behöver vi vara medvetna om att det också finns en annan typ av fattigdom som flera nya studier visar på: Ju högre inkomst en familj har, desto mindre tid tillbringar de tillsammans med sina barn.

Vad får det för konsekvenser? Hur ser vi att vårt barns inre är utarmat? Var finns näringslösningen för själens bristsjukdomar? Vi behöver vara medvetna om vad dagens teknik och möjligheten att ständigt vara tillgängliga gör med vår närvaro och vår tillgänglighet för dem som står oss närmast. Vi behöver påminna oss om att den allra största gåva vi kan ge våra helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 27

| 27

2013-01-09 15.32

barn är oss själva, vår tid och vår uppmärksamhet. För barn behöver vuxnas uppmärksamhet. Den kan inte ersättas.

Barn har ett stort behov av bekräftelse och när det inte tillfredsställs på ett naturligt och positivt sätt är det risk att barnet i alltför hög grad accepterar andras krav och förväntningar för att få sina behov tillfredsställda. Barnet säljer sin själ för att få den uppmärksamhet det behöver. Denna själsliga prostitution resulterar i att barnet utvecklar ett neurotiskt behov att göra det andra vill. Barnet sviker sig själv för att tillfredsställa andras behov och intressen i ett försök att få sitt eget behov av bekräftelse tillgodosett. Denna utveckling förstör förmågan att säga nej, och problemet finns ofta kvar i vuxen ålder, därför att det har blivit ett undermedvetet beteendemönster.

Vissa ungdomar går så långt att de underkastar sig sexuella övergrepp för att få uppmärksamhet och tid från vuxna. Den sexuella handlingen blir betalningen för att de blir sedda och bekräftade. Unga våldsutövare berättar om hur de lockats in i kriminaliteten av vuxna och äldre ungdomar som visat intresse för dem.

Våra barn behöver närvarande vuxna som finns när barnen vill berätta om det som är viktigt i livet. ”Självklart finns jag där om det är något viktigt mitt barn behöver berätta för mig”, kanske många av oss 28 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 28

2013-01-09 15.32

tänker. Problemet är bara att vi inte vet vad som är viktigt för barnet. Väljer vi bort att vara själsligt närvarande när de berättar om något som vi kan tycka är trivialiteter sänder vi ut ett budskap som visar att vi negligerar deras erfarenheter och det som de tycker är viktigt. Det kan handla om fjärilen de såg som tappat en vinge eller om gympaskon som försvann. Och när det väl gäller, då har de ingen att gå till.

Vår otrygghet beror inte alltid på att det är för mycket av det onda i vår värld utan snarare att det blir för lite av det goda. Det goda som får våra barn att känna sig värdefulla, inte för det de gör utan för den de är. För vi känner alla, barn som vuxna, när den vi pratar med har plats för oss. Om det finns närvaro och intresse. Det spelar ingen större roll hur vi själva mår eller vad vi har att berätta, vi märker om den vi berättar för är med eller inte. Och märker vi att den inte är det, att det vi anförtror någon inte tas emot, känner vi oss förlägna. En förlägenhet som riskerar att djupna till skam om vi gång på gång märker att det vi har att bidra med inte är viktigt. Vi är inte viktiga. Och vi skäms för vår önskan att vara det. Vi skäms för våra behov och vi skäms för att vi besvärar.

Motgiftet mot skam är att bli sedd. Att bli sedd och att bli lyssnad på. Du är viktig! Det du har att berätta är viktigt! Så viktigt att jag för en stund förmår lämna allt annat för att vara hos dig, helhjärtat. Alla barn helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 29

| 29

2013-01-09 15.32

har ett stort behov av att berätta! Men många barn tror inte att vi vuxna har tid eller orkar höra deras historia. Har vi det? Gör vi det? Om inte, vad hindrar oss, egentligen? (En viktig fråga som jag återkommer till i kapitlet om förundran.)

Det goda samtalet är alltid aktuellt Det är aldrig försent att tänka om, att göra om. Våra barn förblir våra barn vare sig de är 20, 40 eller 60.

Förhoppningsvis får vi fortsätta vara en del av deras liv. Det goda samtalet är ständigt aktuellt. Likt årsringarna i ett träd som består oavsett hur gammalt trädet blir finns också mina årsringar kvar: min erfarenhet som liten oskyddad bebis, vinglig ettåring, stödhjulscyklande fyraåring, framtandslös sjuåring, existentiellt undrande nioåring och allt som följde därefter. Jag finns kvar. Och allt hör ihop och gör mig till den jag är idag: alla möten, alla samtal, alla erfarenheter, alla segrar och alla förluster. Allt minns jag inte, men det finns där ändå. Det som var ljust och roligt, det som var mörkt och tungt och allt däremellan. Allas vår väg är kantad både av segrar och förluster.

En mer än 2500 år gammal legend handlar om kungen som hade förstått att hans son hade en andlig kallelse. Kungen ville på alla sätt skapa goda förutsättningar för det och valde därför att hålla sonen 30 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 30

2013-01-09 15.32

borta från all typ av lidande. Berättelsen handlar om Siddharta Gautama, som senare mötte lidandet och blev Buddha, men kan lika gärna handla om mig eller någon annan som önskar ge sina barn det allra bästa i livet. Vill jag hjälpa mitt barn att leva ett helt liv måste jag hjälpa hen att möta också det som på olika sätt är lidande.

Jag önskar att våra barn ska förstå att livet inte är svart eller vitt. Snarare både och. Som den ständigt återkommande färgen till schackbrädena i hinken i tomteverkstan på julafton. Färgerna existerar sida vid sida och bildar ett mönster, ett mönster som när vi ser tillbaka bildar våra liv. Mina mörka sidor är också en del av mig, liksom de ljusa. På samma sätt är det med människor omkring mig. Vi kan vara både lysande och fyllda av mörker, samtidigt.

Mina tankar vandrar till promenaden en tidig vårdag för några år sedan. En av våra söner var två år och satt i sittvagnen. Han och jag var på väg mot affären. Jag ville att han skulle vara nöjd hela vägen och började därför sjunga igenom vår gemensamma sångrepertoar. Repertoaren var på den tiden tämligen begränsad, närmare bestämt en tonsatt aftonbön och några Pippi-sånger. Jag börjar lugnt och finstämt med betoning på varje stavelse: ”Gud som haver barnen kär … nu ska vi leva loppan!” fortsätter sonen i sann och gränssprängande helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 31

| 31

2013-01-09 15.32

Pippi-anda. Och kanske är det i mötet mellan Gud som haver och Pippisången som det oförklarliga förunderliga mysteriet Livet pulserar.

Vi hör ihop Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? Frågan återkom då jag blev inbjuden att tala på en temahelg med just den rubriken. Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra? Frågan gäckade mig på ett utmanande sätt och ju mer jag funderade över den, desto oftare kom följdfrågan upp inom mig: Vilka vi?

Vilka är vi? Vilka är vi som har det så bra? Jag önskar hålla kvar vid frågan som så lätt glider iväg, bort från mig och gör mitt seende snävt.

Jag önskar få hjälp att gång på gång lyfta blicken och se vidare, bortom mig och mitt, som den dagen då jag var i Stockholm och deltog i hedrandet av offren på Utøya och i Oslo sommaren 2011. När jag kom hem efter minnesdagen frågade jag äldste sonen: – Höll ni en tyst minut för offren i Norge idag?

– Ja, vi höll en tyst minut för dem. Och sen var jag tyst i fem minuter till för de sju tusen som dör av svält på Afrikas horn idag.

Helhet handlar om att vi hör ihop. Oavsett dialekt, nation eller politisk åsikt, hudfärg, kön eller sexuali32 |

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 32

2013-01-09 15.32

tet, oavsett vilket lag vi hejar på, vilken kontinent vi bor på, Lillkyrka eller Storkyrka, muslim eller hindu, troende eller ej. Varför har vi det inte bättre när vi har det så bra, är en fråga som kan hjälpa oss att våga öppna dörren till ett vi som inkluderar alla. Också de värnlösa, de som oftast blir marginaliserade, bortglömda, åsidosatta, tystade, skammade, frånsprungna, bortrationaliserade och osynliggjorda. ”Alla barn är allas barn”, och min undran är: Kan vi finnas där för dem och förmedla det hopp de eller rättare sagt vi behöver?

helhet

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 33

| 33

2013-01-09 15.32

34

52635704Om barn och livets fr inl-13.indd 34

2013-01-09 15.32