Issuu on Google+


JULIAN ASSANGE

”MeMoarer är prostitution” En omtvistad självbiografi

Översättning

patrik HaMMarsten och JoHan sJöstrand


Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2011 Julian Assange och Norstedts, Stockholm, 2012 Published by arrangement with Canongate Books Ltd, 14 High Street, Edinburgh EH1 1TE Originalets titel: Julian Assange: The Unauthorised Autobiography Översättning: Patrik Hammarsten och Johan Sjöstrand Omslag: Miroslav Sokcic, Foto: Rich Hardcastle Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-1-303764-6


INNEHåLL

Förläggarens förord 7 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. 14.

Isolering 11 Magnetic Island 27 Flykt 41 Min första dator 57 Kryptoanarkister 71 Den åtalade 91 Den matematiska vägen till framtiden 107 WikiLeaks födelse 133 Världen som kom in från kylan 151 Island 173 Collateral murder 189 Alla redaktörens män 205 Blod 223 Cablegate 249

Epilog 261 Appendix – Läckorna 269


FÖRLäggARENS FÖRORD

D

en 20 december 2010 skrev Julian Assange på ett kontrakt med Canongate Books om att skriva en bok – hälften självbiografi, hälften manifest – som skulle publiceras följande år. Vid den tidpunkten sade Julian: ”Jag hoppas att boken blir ett av vår tids förenande dokument. I denna personligt hållna text tänker jag förklara vår globala kamp för att tvinga fram ett nytt regelsystem mellan folken och deras regeringar.” Till slut skulle arbetet visa sig bli för personligt. Trots över 50 timmar av bandade intervjuer och många nattliga diskussioner i Ellingham Hall i Norfolk (där han satt i husarrest) med författaren han hade anlitat, blev Julian allt mer bekymrad över tanken på en självbiografi. Efter att ha läst det första utkastet, som levererades i slutet av mars, deklarerade Julian: ”Memoarer är prostitution.”


Den 7 juni 2011, när 38 förlag över hela världen hade köpt rättigheterna till boken, berättade Julian att han ville säga upp avtalet. Vi håller inte med om Julians bedömning av boken. Vi tycker att den förklarar både mannen och hans arbete och understryker hans engagemang för sanningen. Julian sade alltid att boken är välskriven, och vi håller med, något som också övertygat oss i beslutet att göra den tillgänglig för läsarna. Och kontraktet? När Julian ville säga upp avtalet hade han redan gett förskottet till sina advokater. Så kontraktet gäller fortfarande. Vi har bestämt oss för att följa det – och publicera. Vad som följer är ett omtvistat första utkast. Det är passionerat, provokativt och dogmatiskt – precis som dess författare. Det uppfyller löftet från det ursprungliga förslaget, och vi är stolta över att publicera det. Canongate Books, september 2011


1

ISOLERINg

J

ag är tacksam för att jag har haft nyfikna föräldrar som alltid har ställt frågor. En dag skulle jag möta mina fiender, och de skulle hata mig för att jag ville veta sanningen. Jag blev så utskälld att jag nästan glömde vad jag hette. Men jag vet mycket väl vem jag är och jag hoppas kunna berätta det för er. Jag heter Julian Assange. Och en dag var jag efterlyst av polisen i London. Historien hade kunnat sluta där, om det inte vore för komplikationer som tid, historia och personlighet. Det sägs att det förflutna är ett annat land, men det gäller även framtiden om man bara tillåter det. När man susar fram i en engelsk polispiket börjar man se världen.


12

JuLIAN ASSANgE

De skrek mitt namn. De skrek slagord. Och pressfotograferna krafsade på rutorna som krabbor i en hink. Det kändes som om bilen fick stryk och som om den skulle välta, men det var bara pressen som ville ha bilder. Jag hukade mig och höll huvudet mellan mina knän eftersom jag inte ville hängas ut som en brottsling. Vid ett tillfälle tittade jag upp och såg kameraobjektiven tryckas mot det färgade glaset, vinklade för att kunna få en bild av mig. Jag skylde mitt huvud med mina armar. Sedan gasade bilen plötsligt på och vi körde i väg. Några av de andra fångarna ropade från sina bås. De visste inte vem jag var och var uppenbarligen chockade av allt bankande på piketen. Andra skrattade åt all uppståndelse. Föreställningen var över. Det tog fyrtio minuter att köra till Wandsworthfängelset. Det var den 7 december 2010. Från första början var jag konstigt nog full av självförtroende. Jag antar att det berodde på att jag visste att min situation skärskådades. Jag visste att omvärlden såg på, och det gjorde mödan värd, för det tjänar saken att vara den som tar emot kritiken. En del av mig skrämdes av tanken på att bli utpekad som brottsling för det vi sysslade med, men jag visste tillräckligt mycket för att inse att det bara skulle belysa själva rättsfrågan. En sådan situation kräver inget mod, endast list. Jag ombads lämna ifrån mig mina ägodelar, som denna vackra dag omfattade en Biropenna och ungefär 250 pund i kontanter. Jag blev tillsagd att klä av mig, vilket jag gjorde, och iklädde mig sedan omedelbart fängelsekläder som bestod av grå tröja och grå byxor. Oscar Wilde ställde till med ett ståtligt väsen när han förflyttades till samma fängelse 1895 och upptäckte att hans väst saknades. ”Var vänlig och ursäkta mina uppblossande känslor”,


ISOLERINg

13

sade han till vakten. Jag ska försöka låta bli att använda orden ”som Wilde”, och inte säga något om mitt eget klena västförråd, men det var svårt att inte tänka på irländaren i den där unkna viktorianska finkan. Senare sade min advokat att jag hade försmäktat i Wildes cell. Jag är inte säker, men hans ande, hans kamp mot fördomar, fanns i väggarna. Han behandlades fruktansvärt illa under förhållanden lika omänskliga som hjärtslitande, och jag måste medge att jag tänkte på andra fångar, tidigare och nuvarande, när jag satt på Wandsworth. Jag tänkte mycket på Bradley, den unge amerikanske soldat som utsattes för sträng behandling i ett amerikanskt fängelse. Enligt mig hade han dömts summariskt för att ha larmat om att det pågick ett olagligt krig. Jag tänkte ofta på honom när jag satt där i cellen. En av de saker som händer närmast automatiskt är att man börjar vanka av och an. Man blir som en panter i en bur och måste hitta något slags utlopp för onaturliga rörelser. Jag gick fram och tillbaka och planerade liksom hur jag skulle göra, hur jag rent mentalt skulle kunna vänja mig vid det här trånga utrymmet. Jag visste att det var fult och hemskt där inne, men det skulle inte vara så länge. Man intalar sig själv sådant och försöker fokusera. I världen utanför, som de säger, arbetade mina advokater dygnet runt med att försöka få ut mig, men det kändes som om deras värld befann sig ljusår bort när jag gick i cirklar och kände, som aldrig förr, innebörden av och substansen i ordet ”isolering”. Den som hade suttit i min cell tidigare hade täckt ventilen med ett A4-papper för att dämpa ljudet, och kanske även


14

JuLIAN ASSANgE

kylan. Senare, när vakterna släckte ljuset, insåg jag att det värsta ändå var att inte kunna kommunicera med någon. Jag lever för sambandets konst, och plötsligt förstod jag hur jobbigt det skulle bli här inne när jag varken kunde höra eller höras. Och det var särskilt jobbigt med tanke på WikiLeaks situation. Vi utkämpade ett kommunikationskrig med flera motståndare, och lägen uppstod där beslut behövde tas timme för timme. När ljuset tändes på morgonen insåg jag att jag måste ta reda på vad jag skulle behöva göra för att kunna ringa. De borde väl kunna ha lite överseende och låta mig få tillgång till internet? Knappast troligt, jag vet. Men min grundinställning har alltid varit att det omöjliga bara är omöjligt tills fantasin säger något annat. Så jag funderade vidare och hoppades, och till slut tryckte jag på larmknappen. Jag fick träffa fängelsedirektören. Han beslutade att jag skulle flyttas till Onslowflygeln där de ”utsatta” fångarna höll till. Flygeln är flera våningar hög och ett antal celler djup, och där råder en egen kultur. Tydligen skulle jag förflyttas dit eftersom jag, enligt fängelsedirektören, riskerade att bli överfallen av andra fångar. Det var ett underligt antagande, då de fångar jag träffade helt klart stod på min sida. I Onslowflygeln huserade våldtäktsmän, pedofiler, gängledare och en och annan kändis. Jag var ensam i cellen och hade fortfarande inte tillgång till telefon. Ingen telefon, inget att skriva på och ingen chans att prata med mina kolleger. Jag stod i cellen och kände mig trotsig men dåligt utrustad. Cellen låg i källaren, var cirka åtta kvadratmeter stor med gulvita väggar och innehöll en säng, ett tvättställ, en toalett, ett skrivbord och en garderob. Väggytan upptogs till största


ISOLERINg

15

delen av en grå plastlåda som innehöll avlopps- och ventilationssystemet för tvättstället och toaletten. Dessa var konstruerade för att minimera risken för att någon skulle kunna skada sig själv, men det innebar också att allt var trist, utslätat och dolt. Tvättstället hade inga kranar och toaletten hade varken spolhandtag eller vattenbehållare. Allt var automatiserat eller styrdes av knapptryckningar. Det fanns en larmknapp på väggen bredvid sängen och man kunde dra för en gardin när man skulle använda toaletten. Högst upp på ena väggen fanns ett litet fönster, försett med gallerstänger med fyra centimeters mellanrum, som vette ut mot den lilla rastgården, i sin tur inhägnad med ett högt stängsel krönt av flera lager taggtråd. På morgnarna hände det att jag såg benen på fångar som gick förbi fönstret, hörde rop, bitar av skämt och samtal. Ovanför celldörren satt en infraröd övervakningskamera som bevakade mig dygnet runt och var försedd med en rad lysdioder som lyste rött hela natten lång. Celldörren var helt slät förutom ett litet titthål i mitten, som täcktes av ett metallock på utsidan. De andra fångarna var nyfikna på mig, så metallocket lyftes hela tiden upp när de tittade in för att se vad jag sysslade med. Robert Bresson har gjort en film som heter En dödsdömd har rymt. Filmen är vacker, men det allra bästa är ljudet. En sked som slås mot en tegelvägg låter som en hel orkester. Så var alla ljud på Wandsworth, fulla av ekon och tomhet. Metallocket lyftes och jag kände på mig att någon tittade in. Ja. De ville se vad jag sysslade med i min cell. Eller hur det såg ut. Nuförtiden finns det ingen situation som kan anses ge något skydd mot den kändisspanande blicken, och snart hördes viskningar i korridoren. Högljudda viskningar:


16

JuLIAN ASSANgE

”Var försiktig med vem du pratar med”, ”Det kommer att ordna sig”, ”Lita inte på någon”, ”Oroa dig inte”. Det kändes som om jag var med i en galen version av Barbarella. Jag ville vara ute och arbeta som journalist, inte sitta här och spela martyr, och mina livserfarenheter gjorde det omöjligt för mig att stå ut med helvetesbyråkratin i fängelset och det fruktansvärda stigmat att bli kuvad av överheten. I fängelset är varenda timme ett slags gerillakrig mot inkräktande pappersarbete och förlamande regler. En sådan enkel sak som att ansöka om att få köpa ett frimärke kan leda till att man förfryser i den påföljande blankettstormen. När de hade förflyttat mig till den avskilda delen fortsatte jag med min kampanj om att få ringa samtal. Det var stalinistiskt. Jag fick använda den största delen av den tid jag satt där åt att få lov att ringa min advokat. För ett sådant samtal var man tvungen att ringa ett godkänt nummer som skulle finnas med på en tidigare inlämnad telefonlista, och man skulle ha samtalstid tillgodo. Det fanns två typer av blanketter, en för inrikes och en för utrikes samtal. Och blanketterna var både svåra att få tag på och svåra att få behandlade. Jag fyllde i samma blanketter så många gånger att det hela började likna rättsprocessen mellan Jarndyce och Jarndyce i Bleak House. Det tog aldrig slut. Sedan var jag tvungen att uppge namn, telefonnummer, adress och födelsedata gällande den person jag ville ringa. Jag var tvungen att fylla i en blankett för att få en kod till mitt inrikeskonto och ännu en kod till mitt utrikeskonto. Det hela gick från att vara en fars till att bli en mardröm och sedan en form av tortyr. Blanketterna skickades hela tiden fram och tillbaka eller försvann. Och när jag äntligen fick ringa tilläts jag bara prata i tio minuter.


ISOLERINg

17

Sedan fick jag inte ringa förrän efter att fem minuter hade gått. De spelar in alla samtal, förutom när man ringer advokater, men då måste man gå igenom vissa steg för att bevisa att den man ringer är advokat. En följd av detta tillståndskrav är att fängelset endast godkänner nummer som går till advokatbyråer, inte mobiler, trots att advokater talar i mobilen hela tiden. Och så fortsätter det, ett Kafkaliknande töcken av passiv aggression och hindrande. Till slut fick jag prata med min mamma och min advokat. Jag försökte även få prata med Daniel Ellsberg, mannen som läckte Pentagondokumenten. Han var inte hemma. Det visade sig att han var på väg att kedja fast sig i grinden utanför Vita huset. (De tog av honom handbojorna för att förhindra det.) ”goddagens, Dan”, talade jag in på hans röstbrevlåda. ”Ville bara höra av mig härifrån källaren i en viktoriansk finka. Till alla andra hälsar jag: Om ni ändå vore här.” Allt eftersom dagarna gick började dokument skjutas in under celldörren, och vissa levererades nattetid i sällskap av viskningar. Många var tidningsurklipp eller artiklar som hade laddats ner och kommenterats av fången. ”Ökar våldtäkterna i könsjämlikhetens Sverige?” löd rubriken i en artikel. Det vimlar av konspirationer i ett fängelse, men även av medkänsla. De som sitter inspärrade har erfarenheter, uppenbarligen, och många är hårda mot sig själva och det system som omger dem, och de tar för givet att fängelsekulturen kan vara exploaterande. Flera av dem som deltog i informationstrafiken, de som lade saker under dörren, var riktiga experter på justitiemord, vilket tröstade mig fram på småtimmarna. Man är alltför mild om man tror att alla


18

JuLIAN ASSANgE

fångar är oskyldiga, men vissa av oss är det, och det kändes som om dokumenten och breven var ett slags tecken på solidaritet. Det finns även en hel del ilska, och jag blev ilsken när jag försökte motionera i det trånga utrymmet och vandrade omkring i en åtta som ett galet bi. En morgon fick jag ett kuvert utan innehåll. Jag stod vid fönstret och såg att det fortfarande snöade. Jag tror att det var den 10 december. Senare fick jag veta att kuvertet hade innehållit ett exemplar av tidningen Time. Mitt ansikte var på omslaget och min mun täcktes av en amerikansk flagga. I ledaren stod det att jag var ”en fantastiskt begåvad underhållare”. Det är jag kanske, men det kändes inte så just då. I stället för att läsa Time var jag tvungen att sitta av tid, och för att skingra tristessen fortsatte jag att vänta på att nya saker skulle dyka upp i den dragiga springan under dörren, saker som skulle till fånge nummer A9379AY. Det är så det fungerar. Man tystas, hålls utanför och förminskas till att endast vara ett nummer, medan man söker efter ljuset som finns under dörrar och bortom väggar. En av de mest upplysande artiklar som levererades under min dörr kom från en fånge som hette Shawn Sullivan. Det var en kopia av utlämningsavtalet mellan Storbritannien och Nordirland och Amerikas förenta stater, undertecknat av David Blunkett och John Ashcroft i mars 2003. I Artikel 7 avhandlades dödsstraffet, där det framfördes att en stat som mottar en begäran om utlämning kan vägra utlämning om den eftersökte riskerar att dömas till dödsstraff. Amerikanska politiker hade redan yrkat på att jag skulle utlämnas för att sedan åtalas för spioneri. Kongressledamoten Peter T. King skrev till Hillary Clinton och påstod att jag var ledare


ISOLERINg

19

för en ”terroristorganisation” och att jag skulle behandlas som en sådan. Det var samme Peter King som brukade gå omkring och rassla med sin insamlingsbössa på New Yorks gator till förmån för IRA, och som själv kallade sig ”Irlands Ollie North”. Jag var så förbluffad över hur dessa skyddsvakter mot ”aggressioner” själva var så aggressiva. Jag läste igenom dokumentet och insåg än en gång att jag, oavsett vad de sade om mig eller vad de än hittade på, endast var en person inblandad i något mycket större än mig själv. Det enda jag kunde göra var att hålla huvudet kallt, stå ut med kritiken och den parodiska skildringen av vem jag var och vilka motiv jag hade, och arbeta vidare. Jag fick brev, och jag skickade även en del, men det var alltid förenat med svårigheter på grund av det byråkratiska maskineriets tuggande. Ett fängelse är som en ö, där de intagna kan verka onåbara. Det är även en konkret och livs levande föreställning om maktmissbruk, och tack vare breven kände jag att någon brydde sig om mig under de där svåra dagarna på Wandsworth. I breven syntes ett annat England, där människor insåg att de själva måste argumentera för sin egen frihet. Från Hampshire: ”Julian. Du känner inte mig. Jag är bara en av de miljontals människor som förstår vad som pågår, och inte förblindas av de politiska spel som du har fallit offer för.” Från Tulse Hill: ”glöm aldrig att WikiLeaks är livsviktigt för världsutvecklingen. P.S. Jag skickar en bok fylld med klurigheter så att du håller hjärnan i gång.” Från Basingstoke: ”Jag stödjer dig, anser att du har gjorts till syndabock och att du trakasseras av starka krafter.” Från Yorkshire: ”Hör du hur murarna rasar? Fortsätt med det du gör. Du är välkommen till North Yorkshire när du vill.


20

JuLIAN ASSANgE

Vi har förresten riktigt bra bredband här.” Från Essex: ”Jag tror att det som har hänt dig har fått många att tänka lite mer på makt, politik och korruption.” Från Merseyside: ”Vi tänkte på dig i går kväll och hoppades att du hade det bra på det där otrevliga stället. När du blir frigiven kan du väl komma upp till oss och förklara för människor hur viktigt det är med tanke-, yttrande- och informationsfrihet?” En del av posten bestod av julkort som bara var undertecknade med ”En äldre dam” eller ”En vän”. Kanske inte lika vänligt men levererat ungefär vid samma tidpunkt var urklippet från Washington Times med rubriken ”Lönnmörda Assange?”. Författaren till den godbiten, en Jeffrey T. Kuhner, lade sordin på stämningen. ”Mr Assange är varken journalist eller utgivare”, skrev han, ”utan en fiendesoldat, och han bör behandlas som en sådan.” Om det rådde några tvivel om vad Kuhner menade så skingrade han dem i sin avslutande mening: ”Vi bör behandla mr Assange på samma sätt som andra högprioriterade terroristmål: döda honom.” Jag antar att jag borde ha blivit chockad när jag utsattes för sådan retorik från en journalistkollega, men jag hade insett för länge sedan att många journalister inte är annat än maktens stenografer. Varför skulle det förvåna mig att Jeffrey Kuhner skrev att han ville se mig död när tv-stjärnan och guvernörimitatören Sarah Palin redan hade sagt att jag var ”en antiamerikansk agent med blod på händerna”? Och om justitieministern Eric Holder ansåg att jag var ”uSA:s fiende”, varför skulle jag då bli chockerad över att Fox News nykonservative medarbetare Charles Krauthammer tyckte att jag skulle passa mig väldigt noga nästa gång jag var ute och promenerade? Jack goldsmith, före detta rådgivare till


ISOLERINg

21

Bush, kanske ansåg att han hyllade amerikanska medier när han sade att deras ”patriotism” gjorde det enkelt för regeringen att samarbeta med dem, men om jag någonsin fick en liknande komplimang skulle jag nog vara tvungen att säga upp mig. När jag rörde mig mellan rastgården och cellen, eller mellan biblioteket och cellen, såg jag att mina medfångar stirrade på mig. Ledningen oroade sig för att någon intagen skulle fotografera mig med sin mobiltelefon. Det är inte meningen att de ska ha mobiler, men många har det ändå, och det var sannolikt att en bild skulle publiceras i pressen. Så fängelsedirektören såg till att en vakt följde mig vart jag än gick. ”De tror att alla är ute efter mig”, sade jag till honom. ”Vilka?” ”Ledningen.” ”Ja”, sade han, ”alla har ett pris och de här personerna har ingenting.” Jag träffade den katolske fängelseprästen i ett av besöksrummen. Det handlade inte så mycket om andlig vägledning, och jag är knappast den perfekte kandidaten, men han kom från uganda och jag kände en samhörighet och vi skrattade medan vi pratade. På vägen tillbaka fick jag syn på Solzjenitsyns Cancerkliniken i en bokhylla i korridoren. Jag tog den med mig till cellen och blev helt uppslukad av den, dess visdomar om omänsklighet och trösten den erbjöd. En av rollfigurerna är en välutbildad kvinna från medelklassen. Hennes make befinner sig i ett arbetsläger och hon undrar vad hon ska säga till sin son. ”’Sanningen kan knäcka en vuxen människa, eller hur?’ säger hon. ’Den kan knäcka revbenen på en. Eller ska jag dölja sanningen och få honom


22

JuLIAN ASSANgE

att ta tag i sitt liv? Pojken har ju ändå egna ögon att se med. ’ ’Betunga honom med sanningen!’ säger Oleg.” utanför var pressbevakningen stor. Jag fick höra det av mina supportrar, och det fick mig att tänka efter. Cablegate var nu det största offentliggörandet av hemligt material någonsin. Och jag tänkte även på kostnaderna för och följderna av vad som hade hänt i Sverige. Hade jag verkligen släppt in hatet genom att inte ringa tillbaka till de där kvinnorna? Tiden kanske rullar på i en följd, men det är inte alltid man upplever det så. I fängelset funderade jag på hur mitt liv såg ut, de här möjligheterna, de här kriserna, och till slut tänkte jag bara på världen bortom dem. Hade jag haft dåligt omdöme, eller stod allt i proportion till vad jag försökte uppnå? Hade jag sparkat jänkarna för hårt på smalbenen? Målet skulle avklaras, efter stor vedermöda för de inblandade, antog jag, men det skulle avklaras, och jag skulle dra lärdom av allt som hade hänt under det förfärliga året. Ja. I ensamcellen kände jag att jag bar på så mycket ilska att det skulle räcka i hundra år, men min uppgift var att se till att vår utgivning fortsatte och se hur omvärlden reagerade. Min borgensförhandling hölls vid City of Westminsters Magistrate Court på Horseferry Road den fjortonde december. Rättssalen var fullsmockad och det var även gatan utanför när jag kom dit i polispiketen. Någon sade att gatorna kring Victoria kunde vara förrädiska, och jag log och tänkte: ”Jag vet allt om förräderi, så lämna gatorna i fred.” åklagarsidan ville ivrigt motsätta sig borgen och framställa mig som någon slags James Bond-skurk med inflytelserika kontakter och otroligt skicklig med datorer. De antydde att jag skulle hacka mig in i det elektroniska fotbojesystemet. Jag är säker


ISOLERINg

23

på att vi skulle kunna det, men, som vanligt, föll åklagarsidan, precis som en stor del av pressen, för kiosklitteraturen. De ville ha en skurk med silvergrått hår, en kattsmekande galning inställd på förförelse och världsherravälde. Det var intressant – det var skrämmande – att se hur mycket de blandade ihop rättvisan med alla befängda rubriker som handlade om mig. Det var ingen idé att protestera. Man hade stämplat mig, och jag hade varken förmåga eller vilja att kringgå det. Men jag förstod att mina advokater skulle få tampas med en åklagarsida och en press som trodde att de såg en film och inte ett schackrande med en människas liv. Vid ett tillfälle kritiserade domaren åhörarna för att de twittrade. Det var symboliskt om något. I brittiska domstolar leder förakt ofta till förakt, och det fanns hela tiden vad man skulle kunna kalla ett generationsbundet avfärdande av mitt mål. (Så småningom fastslog en samling åldermän i High Court, i efterhand alltså, att det var tillåtet att twittra i rättssalen.) Det var även mycket tjafs om borgenssumman. Trots att jag är en aktivist och att jag leder en organisation utan vinstintresse, ledde rubrikerna angående filmmanus till att de fastställde borgen till hutlösa 240 000 pund. Jag intalade fortfarande mig själv: ”Jag vägrar att känna mig som ett offer. Jag är ingen brottsling”. Den känslan var stark när jag anlände i piketen på eftermiddagen. Kamerorna trycktes mot rutan igen och jag tittade upp och gjorde fredstecknet. Just den bilden hamnade i alla tidningar, men jag fick bara en ingivelse, ett försök att säga: ”Ni kan inte förvandla mig till en hukande brottsling.” De hade försökt krossa mig i det lilla fängelset, men när jag kom till domstolen den dagen var jag säker på att allt skulle falla på plats, inte enligt deras


24

JuLIAN ASSANgE

önskemål utan enligt mina och mina anhängares. Dock befann jag mig fortfarande i fara. Det började gå upp för mig att jag var riktigt illa ute. Men jag stod i förhörsbåset och ställde min anständighet och ärlighet mot deras; jag ansåg att rättegången var ett spel för gallerierna, och om de inte kunde hitta några luckor i våra påståenden skulle de svärta ner mig så gott de kunde. Jag började lära mig hur det fungerade. Men där i förhörsbåset var jag säker på att de inte visste vem jag var. De kanske hade skapat en fruktansvärd bild av mig i sin fantasi. åklagarsidan, liksom flera politiker i ett flertal länder, såg mig som ett hot, medan väldigt många vanliga människor såg vår organisation som en möjlighet. Jag tittade på mina supportrar bland åhörarna och vinkade. Jag beviljades borgen den fjortonde december bara för att få reda på att de svenska myndigheterna hade överklagat beslutet och att jag tvingades åka tillbaka till Wandsworth. Det var jobbigt att tvingas åka ifrån mina vänner och supportrar igen, att tvingas låta mina advokater föra min talan, att än en gång tvingas åka i polispiketen när den kämpade sig igenom klungan av journalister och fotografer. Det var jobbigt att gå in i min cell igen och höra dörren slå igen bakom mig. Men som jag hade sagt till min mamma före rättegången stod jag fast vid min övertygelse, och min situation hade inte rubbat mina ideal. Efter att ha tillbringat två nätter till i fängelset var jag tillbaka i rättssalen, den här gången i High Court, den sextonde december. De här två dagarna i rättssalen kom att handla om tekniska krav. Jag har inget djupsinnigt att säga om domaren, förutom att jag tyckte att han betedde sig som


ISOLERINg

25

om en journalist från The Times hade flaxat upp och satt sig vid hans öra. Annars var det svårt att begripa varför han tyckte att min borgen skulle vara så hög och att jag skulle övervakas så noga. I hans ögon var jag en skum gangsterboss, som hämtad ur en film, och det var sannolikt att jag när som helst skulle kunna försvinna i ett rökmoln, hämtas av en specialbyggd helikopter eller fritas med hjälp av laserpistoler. I verkligheten levde jag under väldigt alldagliga förhållanden. Jag hade varken bostad eller bil utan bara några få ägodelar och en väska med telefoner. Han begrep inte det, och utdelade straff som skulle verka avskräckande. Jag var inte anklagad för något och hade kallats till förhör i ett land vars politiska motiv jag för närvarande inte hade några skäl att lita på. Det var allt. Till sist betalades borgenssumman som hade samlats in av mina supportrar och Sveriges överklagan avslogs. Jag skulle släppas fri. Frågan var hur länge friheten skulle vara. Meningen var att jag skulle sitta i någon sorts husarrest i en bostad som tillhörde en av mina supportrar i Norfolk i väntan på utlämningsförhandlingen som skulle hållas i januari. Men just då, i High Court, var det läge att fira. Rent privat kände jag att fängelsevistelsen hade varit traumatisk, uppmuntrande och lärorik. äntligen förstod jag storleken och omfattningen av vad WikiLeaks sysslade med. upplevelsen fick mig att fundera på mitt eget förflutna, och det gav stöd inför framtiden. Det stod helt klart att vi ställdes mot den etablerade makten, dess uppfattningar, dess förmåga att tysta människor, dess fruktan. Jag stod på domstolens trappa strax före klockan sex på kvällen. Det passade utmärkt för tv-kanalernas direktsän-


26

JuLIAN ASSANgE

da rapportering. Jag hade mina advokater med mig, hörde genast hurraropen och såg en stor klunga med fotografer och journalister. Det var mörkt ute, men allt lystes upp av kamerablixtar. Det var så mycket folk, och man såg inte längre än tre meter på grund av mörkret och att det snöade rejält. Där stod jag, och så småningom lugnade allt ner sig och jag funderade på vad jag skulle säga. Jag ville tacka så många, och även om det på ett sätt var läge att fira tänkte jag på andra män och kvinnor som fortfarande satt fängslade någonstans i världen, i ensamcell, ignorerade av medierna, utan att ha någon som kunde ställa upp med borgen och utan hopp om frigivning. Visst är det så att snö liksom mjukar upp allt, minskar farten på det framrusande livet och dämpar ljudet? Det kändes absolut så där jag stod och såg allt klart. Snön lystes upp av hundratals kamerablixtar. Jag tittade bara på den i några sekunder, och där på domstolstrappan insåg jag att jag hade rest väldigt långt för att få se den där snön.


9789113037646