9789132159596

Av David Whitley har utgivits Midnattsmanifestet

Whitley Bortom muren.indd 2

11-02-17 10.31.54

Översättning Lottie Eriksson

Whitley Bortom muren.indd 3

11-02-17 10.31.55

Som då i en förtrollad sommarnatt skogens senatorer i grönan skrud, höga ekar med stjärntjusta grenar, drömmer natten lång i ostörd stillhet.

Whitley Bortom muren.indd 5

John Keats

11-02-17 10.31.55

Kapitel ett Proviantering Så småningom blev Lily medveten om att hon var iaktta­ gen.

Hon skuggade ögonen med handen mot den lågt stående vintersolen och svepte med blicken över de knotiga, kala träden som stod grå och tysta runt henne.

Ingenting.

Men hon kunde ändå inte skaka av sig känslan av att ett par jättestora ögon någonstans hade vänts åt hennes håll.

När Lily första gången fick syn på skogen, ett par dagar tidigare, hade den sett avvisande ut – en tyst, mörk massa vid foten av bergen, långt nedanför henne. De nakna, förvridna grenarna växte så tätt att ljuset knappt trängde igenom.

Men när hon tog sina första steg på de mjuka, multnande löven under träden hade hon börjat höra ljuden – prasslet i undervegetationen, flaxandet av vingar ovanför henne, enstaka fågelrop, så skarpa i den stilla luften att de fick henne att hoppa till och vända sig om, utan att få mer än en skymt av svarta fjädrar. Marken gav efter under hennes fötter och frambringade sådant som rörde sig, ringlade fram eller kilade undan. Till och med själva träden var levande innanför sin 7

Whitley Bortom muren.indd 7

11-02-17 10.31.55

tjocka, kalla bark. Det hade hon alltid vetat: hon hade sett en del träd i stadens fruktodlingar, men de träden var tämj­ da, stadsanpassade. De här såg ut som om de skulle kunna sträcka sig efter en.

Något rörde sig i ett träd i närheten och Lily spratt till och lät svamparna hon hade plockat falla till marken. Hon såg efter närmare.

Två mörka, runda, lysande ögon tittade tillbaka på henne från den urgamla barken. Hon drog efter andan.

Så hördes ett svagt prassel av fjädrar. Lily andades ut och andedräkten ångade i den kalla luften. Ögonen tillhörde en stor, grå uggla, som grubblande satt på en gren alldeles intill stammen, och dess spräckliga fjäderdräkt gjorde att den näs­ tan blev osynlig mot den mossbevuxna barken.

Ugglan betraktade henne med genomträngande blick och Lily tittade tillbaka utan att blinka. Hon försökte föreställa sig hur den uppfattade henne. Skulle den se denna mörk­ hyade människoflicka, insvept i ett lerfläckigt förkläde, som en märkvärdighet eller ett hot? Var hon en gäst här eller en inkräktare? Hon kände sig urfånig för att ha inbillat sig att trädet självt hade iakttagit henne. Men även om det hade gjort det, även om det just nu skulle ha sagt något till henne, kunde hon inte ha varit mer fascinerad än hon var i det här ögonblicket när hon stod och stirrade på ugglan. Aldrig förr i hela sitt fjortonåriga liv hade hon varit så nära ett vilt djur.

Hon hörde inte hemma här, i ugglans ljudlösa kungarike.

Men hon hade lämnat sitt hem bakom sig, lämnat Agoras söndervittrande gator där luften var fylld av ropen från gatu­ försäljare som natt och dag bjöd ut sina varor. Där levde alla i vansinnig brådska – lystna, krävande, giriga. Och allt var 8

Whitley Bortom muren.indd 8

11-02-17 10.31.55

till salu – inte bara varor, utan också tankar, känslor, till och med barn. Att fly från den hektiska staden till den här öde skogen var som att dyka ner under flodens yta: den plötsliga tystnaden var lika spännande som skrämmande.

Fågeln vred på huvudet, burrade upp vingarna och bröt stillheten genom att kasta sig ut i luften och flyga iväg. Sam­ tidigt blåste det upp och Lily rös och önskade att hon inte hade lämnat kvar slängkappan i lägret. Det här var inte rätt tillfälle för naturskådning. Trött plockade Lily ihop den lilla svamphögen igen, och när hon gick tillbaka genom skogen värkte fötterna för varje steg av kylan.

Efter en liten stund kände hon röklukten från lägerelden.

Den visade henne vägen genom klungorna av träd tills hon, i kvällsdunklet, fick syn på det fladdrande ljusskenet. När hon kom närmare kunde hon urskilja en mörk skepnad som avtecknade sig mot ljuset – silhuetten av en pojke ungefär i hennes egen ålder, vars blonda hår såg mörkare ut i eldske­ net. Han satt hopkrupen mot kylan, med benen uppdragna till hakan och Lilys slängkappa åtdragen runt axlarna. Till skillnad från Lily, som var insvept i många lager med klän­ ning, underkjolar och förkläde, bar pojken bara skjorta och knäbyxor, plagg som såg ut att en gång i tiden ha varit av fin kvalitet, när de var rena och nya. Då och då petade han i elden med en lång pinne. Han tittade inte upp när Lily närmade sig eller när hon satte sig bredvid honom. Hans grå ögon stirrade in i lågorna och hans min var bister.

Lily bredde ut sitt förkläde på marken så att svamparna syntes. Hon hoppades att de skulle räcka. De var inte aptit­ liga, men de hade ätit dem i tre dagar och hade inte blivit förgiftade än.

9

Whitley Bortom muren.indd 9

11-02-17 10.31.55

”Jag har med mig lite mat”, sa hon försiktigt. Pojken sva­ rade inte. Istället drog han ut sin pinne ur brasan, spetsade en svamp och höll den över lågorna utan att se på henne.

Suckande gjorde Lily likadant. Hon var inte särskilt prat­ sam själv, men denna ändlösa tystnad verkade förstoras av skogen. Varenda litet prassel eller avlägset rop från ett okänt djur tedde sig högljutt och skrämmande.

Och fortfarande vägrade Mark att möta hennes blick.

Det hade inte varit så farligt i början, borta bland bergen.

Men så var också de första dagarna ett enda töcken i hen­ nes huvud. Hon mindes att hon hade förts genom tunnlar under staden, hade sett dörren öppnas åt henne och ljuset som strömmade in, och sedan …

Det var inte det att se Agora utifrån som hade chockat henne, även om det var en häpnadsväckande syn. Från den här sidan, utan några byggnader tätt intill sig, hade stads­ murens nakna, gråa massa tornat upp sig över henne. Hon hade tillbringat hela sitt liv i tron att Agoras murar utgjorde världens gränser, och de första minuterna hade hon bara stått med handen mot stenen, oförmögen att acceptera att hon befann sig där hon var. Men det hade hon ändå varit förberedd på. Hon hade fattat beslutet att lämna staden.

Nej, det var när hon vände sig bort från muren för att blicka utåt som hennes sinnen övergav henne.

Det var skalan. Den sinnesförlamande storslagenheten hos bergen som höjde sig på alla sidor om Agora och skyddade staden i en djup, bred dal. Lily hade sett Agoras mest otroliga sevärdheter, från Kvittensregistret till Astrolog­tornet, men vid sidan av de bistra bergstopparna vars silhuetter avteck­ nade sig mot gryningsljuset var de ingenting. När hon hörde Mark börja ropa – skrika att de skulle släppa in honom igen – 10

Whitley Bortom muren.indd 10

11-02-17 10.31.55

kunde hon knappt prata längre. Hon trodde att hon hade mumlat någonting om att det var ”vackert”.

Kanske var det då som det hade börjat gå snett.

Först hade de försökt leta reda på Orafloden, och de gick runt staden tills de kom fram till den plats där floden ström­ made ut genom ett enormt, rostigt galler infällt längst ner i muren. Mark hade envisats med att de skulle stanna och se om det gick att lyfta upp det, om det gick att komma tillbaka in i den stad som hade utgjort deras värld. Men trots att grova, urgamla kättingar löpte in genom hål i muren gick det inte att rubba gallret från den här sidan. Ändå slog de läger där den första natten, hopkurade för värmens skull, ifall någon skulle dyka upp för att säga att det hela var ett misstag och hälsa dem välkomna hem. Det gjorde ingen.

Morgonen därpå hade de vänt Agora ryggen och Lily hade berättat allt för Mark. Allt om den överenskommelse hon hade gjort med kvittensdirektören, Agoras härskare. Allt om varför de hade förvisats från sitt hem. Efter det hade Mark slutat prata. Men i bergen hade det åtminstone varit en pas­ siv tystnad – nästan som om han var någon annanstans. Det var som om chocken från den här nya världen gjorde att han inte hade något att säga.

Men under de senaste två, tre dagarna hade det ändrats.

Han var fortfarande tyst, men nu behövde hon bara kasta en blick på hans ansikte för att förstå att han hade åtskilligt att säga. Och när han väl började göra det visste hon att hon inte skulle tycka om det hon fick höra.

Det sista kvällsljuset dog långsamt bort. Medan de åt krymp­ te världen runt omkring dem, tills den bara sträckte sig så långt som ljuscirkeln från lägerelden nådde. Lily tittade åter 11

Whitley Bortom muren.indd 11

11-02-17 10.31.55

upp på sin kamrat och sträckte prövande ut handen mot honom. ”Mark …”, började hon.

Han ryckte undan sin hand, vände sig bort och drog upp axlarna. Han var längre än hon och kunde ibland tas för att vara äldre än sina fjorton vårar, men när han satt så här tedde han sig väldigt mycket som ett barn.

De föregående kvällarna var det så här det hade slutat. Lily hade spanat runt gläntan för att upptäcka eventuella faror och sedan lagt sig ner vid brasan och försökt sova.

Ingen av dem hade sovit gott. Inte för att Mark sa något, men hon såg det på de mörka skuggorna han fått under ögo­ nen. Det var som om dagens spänningar, den tryckta stäm­ ningen mellan dem, sipprade in i deras nätter. Dagen efter brukade de turas om att söka. Lily sa att de letade efter mat, men de visste båda den egentliga anledningen. De letade efter spår av någon annan mänsklig varelse.

Men ikväll, kanske för att hennes nerver var slut av sömn­ brist, hoppade Lily upp och gick med stora kliv runt brasan tills hon stod ansikte mot ansikte med Mark igen. Hon föll på knä framför honom så att han blev tvungen att se på henne. ”Mark, vi måste prata …” ”Gör det då”, svarade Mark och tittade tillbaka, och hans blick var kall i eldskenet. Lily blev häpen, kom av sig och satte sig på marken medan hon samlade tankarna. Hon visste vad hon ville prata om och visste dessutom att om det fanns någonting som garanterat skulle göra Mark värre, så var det just det samtalsämnet. ”Vi måste fortsätta gå”, försökte hon efter att ha tänkt efter lite. ”Vi borde försöka hitta floden igen. Om någon 12

Whitley Bortom muren.indd 12

11-02-17 10.31.55

bor här ute måste de bo vid floden, det finns inget annat färskvatten …” ”Har du sett någon än?” avbröt Mark henne häftigt. ”Eller är det här ännu en gissning?” ”Det måste finnas någon mer”, sa Lily lugnande. ”Kvittens­ direktören sa att andra hade lämnat staden före …”

Lily hejdade sig för sent. Hon hade inte tänkt nämna kvittensdirektören igen. ”Synd att han inte talade om för oss vad som hände med dem”, sa Mark och tillade sedan med ansträngd röst: ”Ursäk­ ta, synd att han inte talade om det för dig.”

För hundrade gången önskade Lily att hon inte hade varit fullt så snabb med att berätta för Mark om sitt möte med kvittensdirektören. Men hon hade aldrig kunnat ana att han skulle reagera så här.

Det hade verkat så perfekt – chansen att lämna staden, att fly från de där förfärliga gatorna. Chansen att dessutom få reda på sanningen bakom de mörka hemligheter som hade förpestat deras liv, sammansvärjningar som redan hade lett till deras vän Glorias död. Möjligheten, någonstans i denna främmande värld, att hitta sina egna försvunna föräldrar.

Det hade varit den sortens erbjudande man bara får en gång i livet, och priset hade verkat så lågt – att Mark skulle följa med henne. Då hade Lily varit säker på att han skulle kasta sig över det tillfället. Hur skulle han kunna beklaga sig, han som hade förlorat allt? Då Lily hade sett honom senast hade han försmäktat i en fängelsecell, döende i feber och överva­ kad av en man som han hatade, en man som hade sålt honom när han var yngre – hans far.

Om febern hade hållit i sig bara en enda dag till skulle Lily ha varit hans räddare. Om han inte hade haft tillfälle att möta 13

Whitley Bortom muren.indd 13

11-02-17 10.31.55

sin far, prata med honom och förlåta honom. ”Jag har ju talat om”, sa Lily så milt hon kunde, ”att jag inte visste att han skulle erbjuda dig en utväg, Mark. Jag trodde aldrig att han skulle ge dig chansen att rymma ur fängelset …” ”Låtsas inte att du gjorde det för min skull”, morrade Mark. ”Du pratar med Agoras härskare och han mal på om några uråldriga hemligheter, och plötsligt är det inget annat som spelar någon roll.” ”Det här är något som är större än oss, Mark”, sa Lily enträ­ get. ”Har du inte alltid velat vara viktig? Kvittensdirektö­ren sa att de hade väntat på oss ända sedan staden grundades.

Hundratals år, Mark, långt innan Guldåldern inleddes …” ”Han sa att det kunde vara vi”, svarade Mark. ”Det är möjligt att vi är de där legendariska domarna de har väntat på. Du sa att de hade haft fel förr.” ”Men tänk om de har rätt, Mark?” avbröt Lily med plöts­ lig häftighet. ”Tänk på saken. Kvittensdirektören sa att vi verkligen skulle göra skillnad. Att vi skulle förändra Agora för alltid! Skulle inte det betyda att det var värt det?” Hon lutade sig framåt så att hela ansiktet lystes upp av eldskenet. ”Vi kunde göra staden bättre, Mark. Vi kunde göra den till en plats där barn inte blir sålda av sina föräldrar, där hemliga samfund inte dödar våra vänner utan minsta eftertanke, där ingen behöver sälja sina egna känslor för att överleva!” Nu började Lily komma igång. ”Du kastades i fängelse utan att ens få yttra dig vid din egen rättegång, Mark, tack vare mr Snutworth. Mina vänner ägnar all sin tid åt att driva ett fattighus, en hjälporganisation som ständigt är på gränsen till att kollapsa, och varför? För att folk inte bryr sig. Agora är vårt hem, Mark, och staden är sjuk. Den är trasig. Och 14

Whitley Bortom muren.indd 14

11-02-17 10.31.55

kvittensdirektören berättade att vi, vi två, kan göra den bätt­ re! Det enda vi behövde göra var att lämna staden.”

Mark stirrade på henne. Sedan lät han plötsligt höra ett ihåligt skratt. ”Och du trodde honom?” sa han med förakt. ”Han hit­ tar på en historia om urgamla profetior och dokument från Agoras grundande, och du gör precis som han säger?”

Mark böjde sig fram. ”Jag var astrolog i över ett år, Lily, jag byggde hela min tillvaro på att hitta på historier av det slaget. Och här ska du få höra – profetior är värdelösa. Det är bara stora ord och gissningar. Jag trodde inte att du gick på sådant.”

Nu var det Lilys tur att bli tyst. Hon ville så gärna säga till Mark att hon trodde på vartenda ord som kvittensdirek­ tören hade sagt. Det hade definitivt känts verkligt när hon stått i hans rum, med historiens hela tyngd över sig. I det ögonblicket hade det varit så lätt att acceptera att hon och Mark var de legendariska domare som det stora Midnatts­ manifestet hade förutspått – ”Förkämpen” och ”Motstån­ daren” som, utan att inse det, skulle forma Agoras framtid.

Men nu hade de tillbringat flera dagar i detta dystra och tomma landskap, och de hade inte hittat någonting. Inget tecken som visade dem vart de skulle gå, ingen vägvisare som förklarade vad de skulle göra för att fullborda sitt öde.

Och när hon tänkte tillbaka på vad kvittensdirektören hade sagt – verkligen tänkte, borta från Kvittensregistrets impo­ nerande storslagenhet – insåg hon att han inte hade berät­ tat någonting för henne. Inte gett henne någon vägledning, ingen uppfattning om vad de måste göra.

Och ändå … ”Varför skulle kvittensdirektören bry sig om att lura oss?”

15

Whitley Bortom muren.indd 15

11-02-17 10.31.55

sa Lily fundersamt. ”Varför skulle den mäktigaste mannen i staden behöva förvisa oss?” ”Oss!” sa Mark och hans vrede flammade upp. ”Det är inte oss det är frågan om. Han ville bli av med dig, Lily. Du var populär. Hela staden talade om ditt fattighus, om att det var ett nytt sätt att leva. Du gjorde redan skillnad, förstår du inte det? Tror du att kvittensdirektören ville det?” Mark ruskade ursinnigt på huvudet. ”Visade han dig ens det ställe i hans förbaskade Midnattsmanifest som nämner oss?” Mark såg in i brasan. ”Tänk som han för ett ögonblick, Lily. Han kunde inte stoppa dig öppet. Inte sedan en av hans inkasserare hade försökt döda oss.” ”Det var inte han som organiserade det”, sa Lily till kvit­ tens­direktörens försvar, men Marks blick tystade henne. ”Spelar ingen roll”, fortsatte Mark. ”Du hotade hans makt, Lily. Så när du kommer för att träffa honom dinglar han det här ’viktiga sökandet’ framför näsan på dig, och vips ger du dig av. Problemet löst.” Marks blick fylldes av bitter­ het. ”Det vete stjärnorna varför han ville att du skulle ta mig med dig. Fast det förstås, om han och Snutworth verkligen samarbetade kanske jag också behövde tystas.” ”Nej”, sa Lily och försökte strunta i den hemska känslan i maggropen av att det som Mark sa lät vettigt. ”Nej, du har fel. Det måste ligga mer bakom än så.” Hon såg på Mark och hennes lugn dunstade bort inför hans obevekliga blick. ”Du ska se, vi behöver bara fortsätta gå en eller ett par dagar till.” ”Vart då?” Mark kom på fötter med ett språng. ”Vart är vi på väg, Lily? Förväntar du dig fortfarande att det ska bli en välkomstkommitté för oss, de Framstående Domarna?”

Han slängde sin halvätna svamp på marken. ”Jag hoppas 16

Whitley Bortom muren.indd 16

11-02-17 10.31.55

verkligen att de har mat med sig.” Innan Lily hann svara lade han huvudet bakåt och skrek upp mot natthimlen. ”Hallå! Vi är här borta! Förkämpen och Motståndaren! Har vi missat festen? Är det någon här? Hallå? HALLÅ!”

Lily kämpade sig upp på fötter med tankarna snurrande i skallen. ”Mark, gör inte så där!” skrek hon. ”Det kan finnas vilda djur …” ”Varför är vi här, Lily?” Mark struntade i henne och skrek högre än någonsin. ”Vad tror du finns här ute i skogen?” ”Vi kommer att hitta någon …” ”Vem då? Vem väntar du dig att hitta?” ”Någon … vem som helst … kvittensdirektören sa …” ”Vad sa kvittensdirektören? Vad är det vi letar efter?” ”Han sa att mina föräldrar är här!”

Det slank ur henne innan hon hann hejda sig.

Det blev dödstyst. Mark stirrade på henne tvärsöver läger­ elden. Ilskan som alldeles nyss hade funnits där var borta, nu syntes bara smärtsam insikt i hans blick. Lily försökte säga något, av hela sitt hjärta tala om för honom att det inte var det enda skälet, att hon verkligen menade det hon hade sagt om att göra Agora till en bättre plats. Men det blev Mark som först tog till orda. ”Jaså”, sa han dovt, ”var det så det låg till.” ”Mark …”, började Lily, men han vägrade låta henne fortsätta. ”Du bryr dig egentligen inte ett dugg om allt det här”, avbröt han henne och röststyrkan växte alltmer. ”Du låtsas att det handlar om dina höga ideal, men egentligen vill du bara hitta dina föräldrar. Du slet bort mig från min far för att det var priset för att hitta din egen.”

17

Whitley Bortom muren.indd 17

11-02-17 10.31.55

”Jag räddade dig, Mark, om du minns?” sa Lily och orden lät skarpare än hon hade tänkt sig. ”Ja, jag vill hitta mina föräldrar. Jag berättade inte det eftersom jag trodde att du skulle reagera så här, men jag ville också få ut dig ur den där fängelsecellen …” ”Men du frågade inte mig!” skrek Mark ilsket. Lily kände hur hon tog ett steg bakåt. ”Du försökte inte ens få fram ett meddelande till mig! Tror du inte att jag skulle ha förstått?

Jag tillbringade två år i tron att min far var död, i tron att det sista han gjorde var att sälja mig. Jag fick tolv timmar med honom i den där cellen. Jag höll just på att lära känna honom igen …” ”Hade du velat stanna i fängelset?” fräste Lily när det sista av hennes tålamod tröt. ”Inlåst för brott du inte har begått, döende av feber och på vippen att bli galen? Hur skulle det ha varit efter en vecka, en månad, ett år? Till slut skulle du blivit tvungen att inse faktumet att din far var din fångvaktare, den som höll dig inlåst i en stinkande cell. Jag släppte dig fri.” ”Fri?” svarade Mark. Han vände bort huvudet och rösten blev lågmäld igen. ”Jag är inte fri, Lily. Jag var inlåst. Nu är jag utelåst. Avskuren från det enda hem jag någonsin har känt till.”

Och i ett enda smärtsamt ögonblick förstod Lily varför han var så arg. Trots allt som hade hänt honom där, trots stadens brister och fördärv, älskade Mark Agora på ett sätt som Lily aldrig hade gjort. I förtvivlad medkänsla sträckte hon ut handen mot honom.

Mark vände bort huvudet och Lily drog skakad tillbaka sin hand. Hon hade aldrig sett en sådan uppsyn, inte ens hos de värsta gäldenärerna som hade kommit till fattighuset.

18

Whitley Bortom muren.indd 18

11-02-17 10.31.55

Hans blick såg ihålig ut, som om han hade förlorat något som aldrig kunde återfås.

Han flyttade sig till utkanten av den ljuscirkel som läger­ elden spred, så att halva ansiktet låg i mörker. ”Vart ska du?” frågade Lily. Hon fick inget svar. ”Vi måste hålla ihop, Mark”, vädjade hon. ”Vi är det enda vi har.”

Fortfarande tystnad. ”Mark, vart ska du?” ”Hem”, sa han, och rösten var stadig, nästan likgiltig. ”Jag är ledsen, Lily. Jag ska gå hem.”

Och så gick han ut ur ljuset.

Några sekunder senare hörde Lily hur han började springa, och de döda löven knastrade under hans fötter.

Det tog bara en minut innan Lily hade övervunnit sin häpnad och chock. Bara en enda kort minut innan hon bör­ jade ropa efter honom, med en röst som höjde sig tunn och förtvivlad i kvällsluften.

Men vid det laget hördes inte ljuden längre. Mark hade slukats av skogens tystnad.

19

Whitley Bortom muren.indd 19

11-02-17 10.31.55

Kapitel två Språngmarsch Mark lutade sig tungt mot ett träd, yr i huvudet. Benen hade redan börjat värka och bröstkorgen hävde sig. Han tog stöd mot trädet och försökte klara tankarna.

Natten slöt sig omkring honom, allt igenom svart. Mot den molniga himlen, aningen ljusare än själva skogen, pres­ sade sig grenarna tungt ner mot honom, förvridna och an­klagan­de, som klor.

Han blundade och koncentrerade sig på att lyssna. För ett ögonblick hörde han inget annat än sin egen andning och bultandet av sina egna hjärtslag, som ekade i huvudet. Men när de ljuden dämpades uppfattade han det han lyssnade efter. Det avlägsna ljudet av rinnande vatten.

Floden var inte så långt bort. Samma flod som ringlade sig igenom Agora, kilometervis uppströms. Om han började gå nu kunde han kanske vara tillbaka bland bergen innan det blev natt nästa gång. Den här gången, om han väntade tillräckligt länge, skulle kanske dörren i muren öppnas igen.

Han var beredd att sitta där tills den gjorde det.

Mark började gå igen, och fötterna sjönk ner i osedd mossa och lera medan han redan föreställde sig vandringen 20

Whitley Bortom muren.indd 20

11-02-17 10.31.55

upp genom bergspassen som han och Lily halvt om halvt hade kanat utför. Det var svårt att minnas exakt var Agora låg, men floden skulle bli hans vägvisare, hans bundsförvant.

Inne i Agora fanns det gott om varumagasin nära floden.

Där kunde han gömma sig när han väl kommit tillbaka in.

Skaffa sig ett nytt namn, förfalska en signetring, kontakta sin pappa via hans gamla fiskarvänner. Det måste finnas folk som fixade sådant åt förrymda fångar.

Det måste gå att ordna.

Mark höll ut händerna framför sig och fingertopparna nuddade vid sprucken, uråldrig bark. Känslan väckte plöts­ ligt ett minne till liv, så plötsligt och plågsamt att han drog sig undan som om han hade bränt sig. Återigen kände han sina ömmande fingrar krafsa på dörren i stadsmuren medan han tiggde om att få bli insläppt igen, och det enda han hörde var Lilys röst som sa åt honom att vända ryggen åt Agora, åt sitt hem. Hon hade gjort praktist taget allt utom att släpa iväg med honom.

Mark begravde minnet och klev vidare, nästan utan att märka hur den taggiga undervegetationen rev hans nakna vader – knäbyxor var inte gjorda för att ha i skogen. Ändå fortsatte han, mot bruset från strömmande vatten.

Det hade inte varit så farligt i bergen. Men ända sedan de nådde fram till denna mörka, ändlösa skog var det som om han inte kunde undvika sina värsta tankar. Varje natt drömde han att han slog ner Lily, att han skrek åt henne för att hon hade bestulit honom på hans hem. Och varje dag hade han bitit ihop om orden och anklagelserna, låtit dem gnaga och växa sig starka. När han rusade iväg från deras läger hade det känts som om hjärnan stod i brand.

Mark stannade och kände det grova tyget i Lilys släng­ 21

Whitley Bortom muren.indd 21

11-02-17 10.31.55

kappa runt axlarna. Medan han stod där och kände kylan sticka honom i armarna lyssnade han.

Tystnad.

Han vred på huvudet igen. Fortfarande ingenting. Hade han gått åt fel håll? Floden måste ligga åt det här hållet. Om han fortsatte gå så kanske …

Någonting skrek.

Mark höjde händerna till skydd och såg sig snabbt om i det kompakta mörker som omgav honom. Där var det igen, det där ljudet som skar genom natten. Ett omänskligt ljud, som ett rop av smärta.

Mark stod stilla med alla sinnen på helspänn. Kylan hade jagats bort av hans brusande blod.

Tystnad igen. Det var borta.

Mark sjönk ner på knä och märkte knappt leran. Det var bara ett djur, någon egendomlig varelse som han aldrig skulle få se. Inte en människa.

Han insåg att detta inte var någon trösterik tanke. Till och med mitt uppe i rädslan hade där funnits ett litet hopp.

En tanke om att det skulle kunna vara en mänsklig röst som ropade. Men här ute fanns ingen. Inga andra än spöken. Hade folk inte alltid sagt att det innebar döden att lämna staden?

Mark satte sig på hälarna. Han visste att han borde fortsät­ ta gå, men benen var redan domnade av kylan, och smärtan i fötterna hade övergått till en bultande värk som spred sig genom hela hans kropp. Till och med tankarna, som hittills hade rusat fram, saktade ner till en liten rännil. Han var trött, så väldigt trött.

Sakta lade han sig ner på den frosttäckta marken. Han kanske skulle vila en liten stund. Eller kanske sova. Det skulle vara lättare att hitta vägen tillbaka i dagsljus.

22

Whitley Bortom muren.indd 22

11-02-17 10.31.55

”Mark! Mark!”

Lilys röst. Mark rörde trögt på sig. ”Mark!”

Trött öppnade han ögonen.

Och såg det röda skenet från en brinnande gren.

Lily var på väg, med en fackla från brasan. Hon skulle hitta honom, hon skulle föra honom tillbaka. Plötsligt brydde han sig inte om att han var ensam ute i mörkret.

Innan han ens var medveten om vad han gjorde hade Mark rest sig, på skakande ben – ben som blev starkare för varje steg. Först gick han, sedan sprang han, snabbare och snabbare, dundrade fram över marken, väjde för träd som tornade upp sig i mörkret. Hade inte tid att tänka efter, inte tid att undra, bara tid att springa undan från Lily.

Rötter höjde sig och grep efter hans vrister, grenar pis­ kade hans ögon. Förblindad störtade han in i ett taggsnår som skar likt tusen små knivar, men ändå måste han fort­ sätta.

Han kunde inte vända tillbaka nu. Inte tillbaka till Lily och hennes döda, tysta, nya värld.

Och sedan, utan förvarning, var skogen inte tyst längre.

Ett fasansfullt tjut fyllde luften runt honom. Mark hörde ett flåsande och hur något störtade ut ur buskarna som han hade sprungit in i, och han kände en het, stinkande ande­ dräkt. Han ramlade men fortsatte framåt av bara farten tills ena foten fastnade mot ett träd och en skarp smärta blixtrade till. Med en grimas vände han sig om, men inte ens här, där grenarna var glesare, kunde han se någonting mer än en vild skugga som slank fram mellan träden.

Mark slet åt sig en sten från marken. Hans hand darrade, men han var fast besluten att inte ge sig utan strid.

23

Whitley Bortom muren.indd 23

11-02-17 10.31.55

Sedan förstod han.

Varelsen var inte på väg mot honom. Den var på väg mot ljuset.

Ljuset från Lilys fackla.

Han sprang igen, men nu tillbaka mot ljuset. Han kra­ made stenen i handen men visste inte riktigt vad han skulle göra med den. Det enda han visste var att det var hans fel.

Han hade stört djuret, det var på grund av honom som Lily var ute i skogen, borta från lägerelden. Tanken fick honom att rysa av rädsla.

Medan han rusade mot facklan tycktes skuggorna från träden dansa framför honom. Varje språng kändes långt som tre, men samtidigt verkade han inte komma framåt. En flock fåglar kom nedflygande bredvid honom och deras kraxanden ringde i öronen på honom. Men i nästa ögonblick var de på något vis borta, och träden slöt sig runt honom, petade på honom och rev honom med långa, knotiga fingrar. Tjutet hördes igen och tycktes komma från alla håll samtidigt. Nu skrek han, skrek Lilys namn. Och hon svarade, men hon verkade vara så väldigt långt borta – alltför långt. Den enda andra mänskliga rösten i denna förfärliga natt.

Och sedan kom en öppning mellan träden. Och Mark såg på Lily tvärsöver en glänta. Hon höll facklan högt uppe i luf­ ten och tittade tillbaka med både irriterad och lättad min.

Varelsen var alldeles bakom henne.

Dold i skuggan av ett träd, med ångande andedräkt som ringlade sig ut ur den långa nosen, som om det brann en eld där inne. Mycket långsamt lyfte Mark stenen och visade med en gest att Lily skulle gå åt sidan, bort från varelsen.

Lily sänkte förvirrad facklan. ”Mark? Vad håller du …”

Varelsen tog ett språng.

24

Whitley Bortom muren.indd 24

11-02-17 10.31.55

Stenen föll ur Marks hand.

Lily föll omkull när varelsen slog ner på henne.

Facklan, som slagits ur hennes grepp, flög i en båge genom luften.

Och Mark såg honom. En man, som stod i utkanten av gläntan.

Det var bara en skymt, bara så pass att Mark hann se hans ansikte, ärrat och grovhugget, och med en vildsint glimt i blicken. Bara så pass att Mark hann se honom höja armen.

Han höll något i handen. Något som liknade en kort metall­ batong.

Sedan hördes en öronbedövande explosion.

Varelsen slungades iväg över gläntan.

Mark blev stående ett ögonblick, paralyserad av rädsla, och betraktade odjuret som låg där. Sedan gick han försiktigt fram och tog upp facklan som med flämtande låga blivit lig­ gande på den fuktiga marken.

Varelsen rörde sig inte, inte ens när Mark gick fram och sträckte ut handen för att röra vid den toviga pälsen.

När han tog bort handen var fingrarna klibbiga av blod.

Mark såg efter – varelsens ögon höll redan på att bli glas­ artade. ”Lily”, sa Mark, med hes men upphetsad röst. ”Lily! Den är död! Mannen, han …”

Mark tittade upp och försökte hitta deras märkliga räd­ dare, som kunde döda djur på långt håll. Han såg ingenting annat än drivande skuggor. Vem mannen än var så var han borta.

Mark vände sig mot Lilys liggande gestalt och drog henne i ärmen, babblande av lättnad. ”Vi är utom fara! Förstår du inte? Du hade rätt, de har 25

Whitley Bortom muren.indd 25

11-02-17 10.31.56

kommit för att hämta oss! Vi är inte ensamma, Lily, vi är …”

Mark hejdade sig. Något kändes fel. Lily hade inte svarat honom. Hon hade inte ens rört sig.

Försiktigt flyttade Mark facklan lite närmare så att ljuset föll över hennes ansikte.

Och då såg han märkena efter klorna.

26

Whitley Bortom muren.indd 26

11-02-17 10.31.56